Dejlige Tivoli!

Jag minns, så gammal är jag, när den svenska kronan värderades högre än den danska. Det var kurstider, det! Även när paritet rådde. Snart minns jag inte när raset skedde. Eller varför. Jag har mina misstankar. Men förmodligen kan ingen akademiskt utbildad ekonom hjälpa mig. 

När vi åker till Danmark varje höst, som vi gör sedan flera år för att njuta av Nordjylland off season och utan störande turister, har vi att stå ut med att slå på 50 procent, om inte ännu mer, när vi handlar i inhemsk butik. Det svider, jag lovar. 

Och vi som älskar den goda, danska maten! Och att hygge oss.

Numera är vi den fattiga kusinen. Länge avundades danskarna oss, samtidigt tyckte de illa om kaxiga "storebror" som fegade sig från tysk ockupation. Jag kan, förlåt mig och min billiga (sic!) själ, reta mig på danska röster som jag hör på gatorna i Malmö. 

Nu är de här och shoppar loss, danskjävlarna! 

Det hör till att vid varje resa till Malmö även kvista över till Köpenhamn med Öresundståget. Det Köpenhamn som jag en gång kände som min egen ficka, inte längre. 

Trots statstjänstemannapension köar jag, alltid långa köer, för att betala dyrt inträde till Tivoli. Idag i hällande regn.

Det hör som sagt till, annars känns det fel. Och att spisa vällagat hos Bröderna Spice. De nojsande tv-kändisarna. 

Jag kan inte med väl valda ord, saknar dem för en gångs skull, beskriva detta Tivoli och varför jag dras till det. Helst om julen, de är suveräna på att pynta och framkalla den rätta atmosfären. I den gamle mannen återföds det förväntansfulla barnet. När kommer Tomten?

Vad gör du nu, lilla du? Kim Larsen anser jag vara den danska huvudstadens store son. Vid sidan om Georg Brandes. Søren Kierkegaard? Varför Larsen bosatte sig i marsipanens Odense kan jag inte förklara. Nu är han borta, det känns så förbaskat sorgligt.

På Tivoli dog knall och fall Dirch Passer. Detta geni som aldrig fick chansen att bevisa sin storhet som dramatisk skådespelare. Det vår Carl-Gustaf Lindstedt lyckades med. I Bosse Widerbergs lysande tv-uppsättning av Lång dags färd mot natt. Även som Martin Beck.

Passer drömde om och försökte visa sin dramatiska begåvning i en uppsättning av Steinbecks Möss och människor. Publiken skrattade alldenstund den inte borde. Trodde det var samma, gamla Dirch. Sådana är de, danskjävlarna. Med det konstigaste sinne för humor.

Foto: Överst Tivoli i december 2024, nederst Brdr.Price dukar upp för frokost 2 maj 2025.

Klasskamp är inte roligt!

Att kvista ner till Skånes huvudstad har de senaste åren blivit något av ett måste för den rastlöse skriftställaren, med myror i gammalmansben och en livsmeningshungrande själ. Kreditkortet må knorra hur mycket det vill avseende det hårt belastade saldot. 

Men åter skall jag. Till det Malmö som Östen Warnerbring besjöng, hans från Fazer och andra fabriker doftande barndomsstad och där en gång Kockums varv stod.  

Tidigare en genuin arbetarstad med hamnen som en viktig sysselsättare. Fredrik Ekelund har på basis av egna erfarenheter fångat stuveriets tuffa atmosfär i boken Stuv Malmö, kom! Även framlidne Kristian Lundberg i Yarden. 

Göteborg bär på en likadan historia med varv och hamn som betydelsefulla beståndsdelar. Och min hemstad Gefle, om än i betydligt mindre format.

I det senare faller gör beslutsfattarna allt för att gömma undan att Gefle faktiskt är en stad vid havet, en plats för båtar att, såsom tidigare, ankomma. Kranar står och rostar vid inloppet. Inre hamnen skars, idiotiskt nog, av med vad som inte är en höj- och sänkbar klaffbro. 

Effektivt förvägras därmed båtar något större än en eka tillträde. Hur tänkte de skattefinansierade "folkvalda" när de tryckte ned denna bro från kaj till kaj? Förmodligen inte alls. Verkade ha "glömt" allt vad risk- och konsekvensanalys heter.

Makthavarna i Gefle måste vara svenska mästare i att underlåta att ta vara på det som förtjänar tas vara på i en stad. Kulturhistoriska vandaler. Nå, nog om detta som jag har tjatat om många gånger. Vad hjälper det. Eller andra invånares ilskna protester och namninsamlingar. 

Att strunta i vad medborgarna tycker, det är väl det som betecknas "kommunal demokrati"? Nedpräntat utan minsta ironiska avsikt.

Från hotellfönstret i Västra hamnen, i skuggan av den omdiskuterade Turning Torso och med vad som kvarlämnats av Kockums inte långt härifrån, ser jag vid klart väder bron som sträcker sig över Sundet bort mot frihetlighetens land. Fort går det att ta sig dit med Öresundståget. 

Men det var roligare att färdas "brolöst" med färja på samma vatten! Kändes mer som att åka utomlands. Kittlande. Främmande och exotiskt, med vin och öl i livsmedelsbutikerna, röd pølse och illgul citronvand. Ett annat land. 

Och ett fullkomligt obegripligt språk för andra än de infödda.

Apropå ordet rolig som betyder något helt annat på danska. En gång för många år sedan deltog jag i en konferens med arbetarrörelseforskare, de flesta rödskäggiga SF:are [1], som hölls i Rødhus Klit i Jylland, havsnära beläget. 

Utlämnat till naturen och vindpinat, särskilt om vintern. Ändå uppfriskande att vistas där bland sanddynerna. 

Semesteranläggningen, vita hus för självhushåll, fönster från golv till tak som det plägar vara i danska feriehus, den gången ägd av danska LO, förmodligen såld sedan länge. 

Apropå en socialdemokratiskt impregnerad fackföreningsrörelse. Dansk socialdemokrati är inte bättre än den svenska. Lika avsomnad och förstelnad som politisk rörelse. Mette Frederiksen en dansk kopia av Magdalena Andersson. Om än med en mer proletär bakgrund.

Två förvaltare av status quo, ledande ett parti som övergivit upproret för köttgrytorna och salongsvärmen. Långt till pionjärernas revolutionära mål för partiet. Danielsson, Palm och Kata med flera torde vända sig i sin grav.

Jag ende svensk i den pålästa församlingen i Rødhus Klit. Ombads att hålla ett inlägg. Jag var uppfylld av Sture Ring som jag lärt känna. Grafikernas klubbordförande på DN brukade verbalt dribbla runt med direktörerna på samma tidning så det stod härliga till. 

De hade inte en chans vid munhuggning med honom, den snacksalige. Att få tyst på honom - omöjligt.

Påminde om Göte Kildén, sorgligt nog död sedan flera år, och grabbarna på Volvo i Facklig

Opposition. Fruktade av de intellektuellt undermåliga bilbolagschäferna. Varje förhandling en pina för de auktoritetsbefriade Volvo-höjdarna.

När jag fick ordet drog jag frejdigt på med: "Sture Rings skildring av grafikernas kamp för jobben på Dagens Nyheter, när ny teknik skulle införas, vittnar om att klasskamp faktiskt kan vara något roligt!" [2] Där fick jag till det. Jojo. 

Men de övriga, politiskt seriösa för att inte säga gravallvarliga konferensdeltagarna, blängde minst sagt förbryllade på mig. Höjde på ögonbrynen. Vad i helvede menar svensken? Långt senare kom jag på min fadäs. [3]

Jag utgår ifrån att den pinsamma insatsen på Rødhus Klit är preskriberad. Skammens röda kinder har bleknat. Så se upp, danskjävlar (citerar von Triers Stig Helmer i Riget), snart kommer jag till København! 

Men, som jag skrev till vännen, yttrandefrihetsförsvararen Knut Lindelöf i Upsala häromdagen, det blir mer och mer en myt att Danmark är så frihetligt. Tumskruvarna dras åt i det Europa som hetsarna vill kasta ut i ett nytt världskrig. 

Danmark inget undantag att avundas från en blågul horisont. Inte längre.

[1] SF står för Socialistisk Folkeparti.

[2] Läs Sture Rings roliga (!) Typerna och den datoriserade draken.

[3] På danska betyder roligt lugnt.

Akademiker kan förstås inte kåsera!

Till en kopp snabbkaffe om morgonen, i sällskap med ett litet glas pressad citron för c-vitaminernas skull, läser jag ett kåseri av Ove Säverman i DN 250425. Det slår mig att det var länge sedan jag tog del av något från just honom. 

Men det kan förstås förklaras av att jag sällan läser DN. 

Bara om jag råkar ramla över något i det ständiga internetflödet. Och som obetvingligt fångar mitt annars kräsna intresse. Nu reagerade jag på att hans namn dök upp, det väckte nyfikenhet hos den morgonblurige. 

Tonen i texten, vars ämne är drönarkanoner (!) och där legendarer som Rut Holm och Kai Gullmar förekommer (du okunnige, googla!), är lättsam och underhållande. Typiskt och

utmärkande för ett sannskyldigt kåseri, skulle man kunna säga. Så ska en slipsten dras.

Jag har alltid känt beundran för duktiga kåsörer, nära att jag skrev stilister, ja - varför inte? Red Top, Cello och andra. (Alltid med signaturer under draporna, nej inte Säverman.) Var är de numera, förresten? I spalternas okända himmel?

Kanske bör Jolo räknas till kåsörernas skara? Jösses, nu blev det visst bara DN-pennor. Av bara farten. Nja, Cello tillhörde väl Expressen? Säkert har jag, i sedvanlig tankspridd ordning, glömt någon som förtjänar att nämnas i sammanhanget. Rune Moberg i gamla SE, kanske. 

Vad med bitvargen Johan Croneman, också DN. Men vill han tituleras kåsör? Skulle knappast tro det. Och nog borde jag komma på någon kvinna för att dämma upp gubbslemmet. Bang? Kerstin Thorvall? Annette Kullenberg? Marianne Höök? Kid Severin?

Som att dra kaniner ur trollkarlens hatt. Jag hämtar alla, gubbs som kvinns, ur minnets otäta fatabur. Säkert missar jag en och annan som borde framhållas.

Att kåsera är en svår konst. Men genren hålls inte särskilt högt bland de uppnästa och finkulturella, om jag förstått det rätt. Det anses finare att begå krönikor eller kolumner. En annan kvalitet, mer litterär. 

Kåserierna lämnar vi till dem som inte har något tungt och bestående att förmedla. Äsch. Som om det vore enklare att underhålla och förnöja! En aktningsvärd konst i sig.

Osökt kommer jag att tänka på min mor som var en fena på bordsvisor. På att rimma. (Jag har ärvt den förmågan, spontanrimmar gärna till omgivningens inte omedelbara förtjusning.) Hon var ofta efterfrågad att oavlönat "leverera" (usch för det ordet) till olika högtidsdagar. 

Särskilt när hymens band skulle knytas. Och det var festligt värre. 

Att, som min mor och på beställning, få till en bra bordsvisa med kuliga rim är definitivt inte lätt. Men inte hålls bordsvisan, i likhet med kåseriet, särskilt högt som genre. Inte är det poesi. Utan något man med vänsterhanden snor ihop och som skall skrålas vid lämpligt tillfälle.

Gunnar Ekelöf, en av våra främsta modernistiska 1900-talspoeter, även på en europeisk  nivå, beundrade oförbehållsamt dem som kunde skriva i bunden form. De folkkära rimkonstnärerna. Ferlin, Grundström och Taube. 

Han borde naturligtvis ha inkluderat Hallstahammars store son, Thore Skogman. Hejdlöst rimmande. Ekelöf visste hur svårt det är. Lättare att dikta fritt med "ojämn" högerkant.

Det slår mig att akademiker är dåliga på att kåsera. (Ulf Peder Olrog, Gösta Knutsson och Hasse Alfredson direkt undantagna.) Det berättar någonting. Akademiker sätter en ära i att lägga ut texten och vara långrandiga. Omständliga och invecklade. Kommer aldrig till skott. 

Man kan bli tokig för mindre om man försöker att dyka ner i en akademikertext. När ska den

börja? Och var gömmer sig poängen?

Skulle stilpoäng delas ur, blev det rött kort. Absolut förbjudet att skriva som en akademiker när man kåserar. Därför så svårt. Lättare skriva krångligt än enkelt. I det senare fallet lyckas nå fram till en läsare och beröra. 

Punkt slut.

Foto, SR: Cello (Olle Carle)

Medlöperiets komplexitet

I SvD 250425 recenserades två nya böcker om Jean-Jacques Rousseau. Hans

Om samhällsfördraget vet jag att jag högljutt diskuterade med studentkamrater på Skytteanum i Upsala. Och begreppet allmänvilja. 

Värt påminna om att detta skedde under rödskäggsåren. Och jag förespråkade ivrigt proletariatets diktatur som den enda sanna demokratin att försvara. 

Vad kännetecknar ett demokratiskt samhälle värt namnet? Vad innefattar fenomenet demokrati egentligen, vad bör det innefatta? [1] Tanketrådarna tillbaka till Platon och grekerna är långa. 

Historiskt har olika styrelseformer prövats. Alla enligt samhällsbärarnas självförståelse "demokratiska". Med olika inslag av rösträtt och representation. Numera ligger det väl nära till hands att sätta likhetstecken mellan parlamentarism och demokrati. Som om det vore samma sak.

I recensionen påstods att Rousseau gärna tummade på sanningen, om vi formulerar det så. Inget konstigt för en författare. Osökt tänker jag på Jan Myrdal och den inflammerade diskussionen som utbröt om hans barndomsböcker. 

Om jag inte missminner mig, hävdade föräldrarna att "så hade det verkligen inte varit", den vanartige sonen hittade på elaka saker om sin barndom, svärtade ned den och dem. Försökte de inte stämma honom till och med? 

Tjänstekvinnans son, Strindberg, torde från sin grav på Norra begravningsplatsen i Stockholm ha skakat igenkännande på huvudet. Allt går igen.

En av Jans systrar ryckte ut och slöt upp vid föräldrarnas sida, beskyddande dem och deras goda rykte. Alva var ju psykolog och expert på barn, gu´nås. Rör inte min mamma!

Jag närmar mig, efter att ha läst allt långsammare, de sista sidorna i Daniel Kehlmanns bok Ljusspel, om den tyske regissören Georg Wilhelm Pabst (1885-1967), samtida med Metropolis Fritz Lang.

Jag genrebestämmer den dokumentärroman. Inte det ena eller det andra, utan både och. En knepig genre vad gäller vilka anspråk som kan resas. Undran ligger genast där och lurar. Hur mycket av repliker, känslor och annat som Lehmann laddar Pabst med. 

Hur mycket är projiceringar? Hur mycket berättar boken om Lehmann själv, förklädd till Pabst? Vad "behövde" han ha Pabst och hans levnadsöde i Tredje riket till?

Boken är mycket givande, därför min långsamma läsning, jag som annars läser snabbt. Jag brukar hänvisa till Truman Capote med uppmaningen att inte förstöra en god historia genom att fråga om den är sann. Må så vara med det.

Jag tycker boken är en av de bästa skildringarna av medlöperi som jag läst. Vad Lehmann nämligen lyckas med, genom att skildra Pabst, som efter en tid i Hollywood där han gjort fiasko, återkom  till Tyskland och hamnade i Goebbels garn, är att gestalta en för mig tidigare icke erkänd komplexitet hos medlöperiet.

Lehmanns världsbild är inte svart och vit. Att göra det enkelt för sig och utmåla Pabst som en billig medlöpare hade inte gjort boken intressantare. Det är komplexiteten som fångar mig som läsare. Frågor ställs, utan självklara svar. 

Därmed berör den oss som dväljs i konformiteten och åsiktskorridorens Sverige, där att sjunga med ulvarna är den enklaste utvägen.

Visste Pabst vad han gav sig in på? Förträngde han det? Hade han inget val, som han själv såg det, om han ville fortsätta filma i Tyskland på det språk han behärskade? Att filma var ju hans liv. 

Efter kriget dömdes han inte, vad jag vet, för att ha varit nazist. Någon Quisling var han inte. Men vad var han, filmkonstnären som trodde sig vara "opolitisk" i sitt verkande? Cyniker, nyttig idiot, karriärist, överlevare? Vad passar bäst in på honom? Fråga inte mig.

En bok som sätter myror i huvudet på en, och är intellektuellt krävande, är en bra bok. Inte undra på att jag drar ut på min läsning så mycket som möjligt.

[1] På Gerundium (gerundium.se) kommer snart ut en mycket angelägen bok som ställer den frågan. Luciano Canforas  Den europeiska demokratins historia, i översättning av Stefan Lindgren. Jag har haft förmånen att förhandsgranska manuset.

Tidens tänder gnager

Jag fastnar i en artikel i DN (250421), märk väl för ovanlighetens skull. Eftersom det annars inte hör till vanligheterna att jag frekventerar Dagens Nonsens som vännen Gunnar Adler Karlsson döpte om de rättrognas svårtuggade huvudstadsblaska till. 

Artikelns tema, som ventileras med hjälp av forskare, är hur rösten obevekligt åldras. Både hos oss vanliga svenssons och professionella artister.

För de senare ett besvärligt problem om de har just rösten som sitt instrument. I artikeln räknas ett antal vokalister upp. 

Mariah Carey (All I Want for Christmas Is You), Tom Waits (som själv hävdat att han medvetet rökte och drack sönder sin stämma, lägg till sena krognätter, för att få den hest och raspigt cool), The Boss och flera galande celebriteter.  

Tidens tänder gnager på stämbanden, oavsett om du gör som Tom Waits eller inte. Jag kan inte låta bli att tänka Mick Jagger och ännu mer guldstrupen Tommy Körberg, popmusikens Jussi Björling, förvisso även vad gäller kroppshyddan. 

Är de två exklusivt skyddade mot röstdegenerering? Man kunde få för sig det, kanske ur önsketänkandets perspektiv. Och för att förtränga sitt eget röståldrande. 

Nå, jag vet inte om Körberg vågar skicka i väg sin röst upp mot de riktigt höga, påfrestande tonlägena i Anthem längre. Och Jagger har väl alltid låtit som han gör. Åldras inte karln? Då bortser jag från oretuscherade närbilder på hans åttioplusskrynkliga ansikte.

I den underhållande, jodå trots att det är fråga om politiskt korrekta DN, drapan berättas anekdoten om när Kris Kristofferson fick sitt allra första skivkontrakt på ett bolag i Nashville. Han trodde inte sina öron när en dirre meddelade honom det. 

Men jag sjunger ju som en groda! Jo, men en sanningsenlig (sic!), sådan. Märklig dialog. Och som om skivbolagsdirrar inte skulle prioritera den kommersiella aspekten framför "sanningen"! Sidokommentar från Elake Herrn.  

Det blev en lång inledning, men sådan är jag, en omständlig figur med en Upsala-akademikers svårigheter att komma till skott, för att tala om att jag på nytt gästar Linköping under ett par dagar. Logi, som alltid, på förnämliga Stora Hotellet mitt i stan. 

Ett traditionsimpregnerat hotell med atmosfär och det förflutnas andar i väggarna. 

Bad om ett rum högt upp, med utsikt mot domkyrkan och det torg jag aldrig lär mig namnet på. Och det fick jag (305 om någon undrar, högsta våningen). Kanon! Hotellet har insett betydelsen av gästvård.

I Linköping bor sedan många år min äldsta dotter (med barn och barnbarn), skälet till att jag reser hit. Jag vågar påstå att hon som chef på ett försäkringsbolag - notera, inget ä i stavningen för här handlar det minsann om ledarskap och inte chäfskap - gör sin farsa stolt. 

Hon praktiserar det som farsgubben försökte lära ut på sina ledarskapskurser, utan att hon därför gick någon av dem. Ibland fattade studenterna nada. (Lättare gick det med äldre kursdeltagare med yrkeslivserfarenhet i bagaget.) 

"Ledarskap startar med självinsikt. Det finns inga genvägar till ett ledarskap. Och inga genvägar till självinsikt." Vad är det för vrövl, undrade ibland de vilsna, identitetssökande disciplarna. Pluggade bedrövligt ytlig, nordamerikansk managementlitteratur.

Tillbaka till tidens tänder. Min första hustru, dotterns mor, levde senast jag var i Linköping. Nu är hon död. Konstigt att förlora en människa man umgicks med redan i tonåren. Ett helt liv har därefter passerat. En existensens vind drog förbi, svepte bort alla år.

Och så får jag veta, det gör ont, att sociologen Göran Dahl i Lund dog under påskhelgen. Vi hade kontakt från och till. Jag googlar på hans namn, finner att han var yngre än vad jag är. Flera år, dessutom. 

Foto: Taget från mitt hotellfönster i Linköping 2018, sju år sedan.

Mörkläggning och övervintrande nazister

I går regnade det kraftigt hela dagen i ett Gefle präglat av guldstämning (Brynäs!). Det var som om himlens alla portar hade öppnat sig. Den djupt religiöse hoppades väl att nu är syndafloden äntligen här. 

När jag, sent om aftonen, stirrade ut mot Gevaliafabriken, hade ett tätt mörker lagt sig som ett kylslaget filter över hus och gator. 

Kanske var det ändå inte så förskräckligt mörkt i sig. Det var jag som framkallade det med min fantasi efter att ha läst några sidor i Daniel Kehlmanns Ljusspel, där mörkläggning förekommer. 

Mörkret framstår i boken samtidigt som något djupt symboliskt, nazimörkret över Europa. SS svarta uniformer, tillverkade av Hugo Boss.

Tidigare samma kväll en ingivelse. Och jag tog en paus från Kehlmann för att för andra gången se filmen Elser (hyrde den på SF Anytime för 49 kronor). 

Om mannen som helt på egen kaluv försökte ta Hitler av daga genom att placera ut en sprängladdning i den ölkällarlokal i München där Führern skulle högtidstala. 

Hitler undkom genom att hans flyg ställts in från München och han istället använde sig av tåg tillbaka till Berlin. Vilket innebar att han kortade av sitt framförande. 

Georg Elsers minutiösa tidsplanering, med exakt inställning av när bomben skulle detonera, höll inte. Ödet spelade honom ett spratt. 

Han arresterades, torterades, nazisterna vägrade tro på hans försäkran, att attentatet var ett soloprojekt. Det måste vara fler inblandade, erkänn. Men, icke. Elser sändes till Dachau där han avrättades med ett nackskott. 

Nära där Hitlers bunker låg i Berlin har en silhuett föreställande Elser uppförts. Som en påminnelse om att inte alla agerar motståndslöst i ett totalitärt samhällssystem. Även om Elsers motiv inte var glasklart, så agerade han. 

Jag längtar, som alltid, till Berlin och börjar därför på rekommendation se den tyska sjukhusserien Berlin ER på Apple TV+. Men den tycks mig väl drogromantisk och fångar mig inte. Jag kanske måste ge den en ny chans. Ett avbrutet avsnitt räcker inte för bedömning.

Sjukhusserier, det är mitt och min närståendes liv, det se. Akutmottagningar skall det vara! Fart och fläkt. Blod och dropp. En favorit The Pitt på Max.

Jag återvänder till Kehlmann och regissör Pabst, nyfiken på vad som hände med den senare efter kriget, efter flörtandet med propagandaministeriet och dess obehaglige, klumpfotade chef.

Tvingades han till avnazifiering, eller kunde han bara fortsätta regissera som om inget hänt? Tysklands efterkrigstid var de övervintrande nazisternas. Överallt fanns de. 

Inom staten - högt upp nära kanslern. Och bland jurister. [1]

Locket skulle läggas på. Kollektiv förträngning. Men politiskt medvetna, sanningssökande, ungdomar vägrade att medverka till denna övervintring. Den skamliga mörkläggningen av illdåden och plågandet. Tigandets hegemoni.

Det är den, enligt min mening, viktigaste förklaringen till uppkomsten av den Utomparlamentariska oppositionen och Rote Armee Fraktion [2] i Västtyskland. Tar man inte den förklaringen i beaktande, blir det helt obegripligt det som skedde. 

Om än med våldets förtecken. 

[1] Ingo Müller har förtjänstfullt dokumenterat det i Fruktansvärda jurister: det tyska rättsväsendets ouppklarade förflutna (2024).

[2] Min bok Gravspegel. Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap (2007) är ett försök att komma bakom schablonbilden av en terrorist.

Vandrande referensbibliotek

Jag skäms inte att avslöja det. Även om jag med brukssamhällets modersmjölk insöp uppmaningen "sätt inte en ära i din skam". Men finns det verkligen någon anledning till skamsenhet i det jag avser att återberätta nu? 

Skam över att jag kände mig "stor" och duktig? Kärig på sandviksmål. Äh, glöm det.

Vad jag syftar på är ett informellt korridorsamtal med en akademiskt välmeriterad kollega. Efter att ha spörjt mig om en boktitel, delgivits klart besked med författarnamn, år och allt, utbrast hon imponerat: "Du är ju ett vandrande referensbibliotek!" 

Klart jag sträckte på mig. Utan att skämmas det minsta för det. Vare sig vid tillfället eller retroaktivt. Jag var ju, för guds skull, referensstinn. Med rätt att känna mig kärig.

Det var då, det. När minnet fortfarande levererade, för att säga det på fulaste nysvenska. Numera sviker det och jag skulle tvingas gräva inne i skallens mörkaste irrgångar efter namn på författare och boktitlar - om någon mot all förmodan konsulterade mig. 

Det stannar inte därvid. Häromkvällen slet jag för att försöka komma på vad butlern i The Nanny heter. En ganska så roande sitcom om en välbeställd New York-familj. Fadern, mister Sheffield, engelsman och en pappas gosse. Tät men obegåvad. Titulerar sig "teaterproducent".

Det gick bara inte att pressa fram det, sådan ansträngning lönar sig ju heller aldrig som bekant. Och jag vägrade att göra det lätt för mig genom att införskaffa uppgiften via genvägen Google. 

Men i morse, fortfarande kvar i sängen, sömndrucken men avslappnad, kom det helt plötsligt inseglande: Niles. 

Det flotta huset på Upper East Side´s herre, om än i praktiken, som när Fran Fine, hon som spelar the nanny iförd den kortaste av kjolar och krigsmålat ansikte, frågar efter hans efternamn svarar: "Det är som med Cher. Jag heter bara Niles."

När jag, uppvuxen i en hederligt arbetande, socialdemokratiskt röstande familj utan akademiska traditioner, storögd och riden av bildningskomplex, ankom Upsala och universitetet höstterminen 1968 trodde jag att man måste läsa hela böckerna. 

Noggrant från första till sista sidan. Allt annat var fuffens. 

I de först inmundigade böckerna, från den intellektuell oskuldsfulla premiärtiden i lärdomens stad invid Fyrisån, är så gott som varje rad understruken med linjal och blå kulspetspenna. Omöjliga därför att låna ut, vilket heller aldrig sker. 

Folk läser ju inte nuförtiden, påstår vetenskapliga rapporter. De föredrar att "lyssneläsa". Bekvämast så. Och att slippa tänka. 

Men, låt oss inte sticka under stol med det, med risk för att jag stämplas som en gammal, förbittrad uv: för att utveckla sin förmåga att tänka måste man läsa, och läsa riktiga böcker som ger hjärnan något att bita i. Heidegger - inte Läckberg.

Efter många års extremt flitigt läsande, bok på bok på bok på bok ("får du inte ont i huvudet", undrade försiktigt min syster), avslöjade en kollega att han aldrig gjorde det: slukade böcker från början till slut. Han skummade och plockade ut det han "hade användning för". 

Jag stirrade misstroget på honom. Men så gör man väl ändå inte! Och hur visste han vad han behövde? Till skillnad från en kvinna jag kände i Upsala saknade han fotografisk blick. 

Nämnas bör att han, fuskpellen, sedermera blev professor, om än i ett weird bindestrecksämne. (Handikapps-sociologi.)

Jag minns, det minns jag bland alla mindre trevliga saker i mitt långa liv, när vi i "röda gardet" på Sociologen "ertappade" en person som doktorerade på en avhandling om arbetslivet med att hänga på och stoltsera med referenser som han aldrig läst. Snacka om lånta fjädrar.

Efter att ha tagits på "bar gärning", under själva disputationsakten i universitetets vördnadsbjudande sal X och inför alla hans anhängare, avskydde han oss, pålästa som sjutton i hans speciella ämne, om möjligt ännu mer än han gjort innan.

Preskriberat är vårt oborstade agerande, utgår jag ifrån. Nå, hur som helst. Nuförtiden är det försvinnande få som använder Ekstrand som referensbibliotek. Wikipedia och sedan AI har gjort mig arbetslös som kunskapskälla. För att inte tala om redan nämnda Google. 

Riskfyllt att dra till med något, om jag nu skulle få för mig det, för att verka bildad och imponera. Bara att kolla (fulsvenska igen) det sagda med hjälp av någon av de ovanstående källorna. 

Apropå Google. Jag försöker, där är vi igen, komma på vad han hette, Toby någonting, en kändis nästan i klass med Truman Capote, som skrev i Vanity Fair. 

Och informerade om att det första man gjorde när man i hans innekretsar träffade en ny, obekant person var att så fort som möjligt kolla (jag försöker vänja mig) om densamme fanns på Google. Och vad som stod där att förhålla sig till. 

Framförallt om personen kunde anses viktig eller inte.

Finns man inte i Google, finns man inte. Så bäst att kolla. Apropå det. Göran Palm kallade det "ögononani" när man letar upp, sedan sitter och stirrar på sitt eget namn i spalterna.

Foto: Ett sittande referensbibliotek - boborg.se

Kanske blir vi alla medlöpare - i ett skarpt läge?

Ulf "Vanheden" Brunnberg, ingen favoritskådespelare vad mig anbelangar men det hör inte hit, uttryckte sig lustigt i en intervju. När han fick frågan om han hade någon ny kvinna: Nej, jag lever solo. Det är ingen som står ut med mig. Det är knappt jag gör det själv.

Jag skulle kunna säga det senare om mig själv. Om än överdrivet, förstås. Egendomlig, om jag använder det svävande ordet för att ringa in min karaktär, finner jag mig dock vara i mer än ett avseende. 

Ett exempel. Om jag ramlar över en recension som sablar ned en bok eller en film, tänker jag genast att jag måste läsa boken eller se filmen. 

Boken, eller filmen, måste ha något som recensenten missade eller nedtonar. Men som jag säkert skulle tilltalas av och vilja lyfta fram. Knasigt, eller hur?

Att då ge mig i kast med den tyske författaren Daniel Kehlmanns Ljusspel (2025) torde ur ovanstående perspektiv framstå som märkligt och motsägelsefullt. Översatt till vårt språk har den ju överösts med lysande recensioner på svensk botten. Inte sablats ned. 

Men huvudämnet lockar mig: hur en uppburen filmregissör, Georg Wilhelm Pabst (1885-1967), gör sig till medlöpare i Tredje riket. Säljer sin själ. Klart man tänker Goethes Faust. Eller Gustaf Gründgens. [1]

Pabst, samtida med Metropolisregissören Fritz Lang och arbetade med storheter som Greta Garbo och Leni Riefenstahl, försökte att göra karriär i Hollywood, i en helt annorlunda filmmiljö än den typiskt tyska i Potsdam-Babelsberg. 

Men floppade och det rejält. Och i Hollywood är man aldrig bättre än sin senaste film. 

I boken, jag frestas kategorisera den "dokumentärroman", återvänder Pabst med svansen mellan benen till Tyskland och propagandaminister Goebbels som håller sin järnhand över kulturlivet. 

Samtidigt som han sexuellt utnyttjar skådespelerskor - bakom sin rygg heter han "Bocken i Babelsberg". 

Men med Zarah Leander går Goebbels bet. Efter ett klumpigt förförelseförsök i villan ute i Bogensee. Avvisningen förlät han näppeligen aldrig.

En afton ser jag, samtidigt som jag läser Kehlmann (svår att lägga bort) en brittisk dokumentär: Förintelsens första vittnen (2025, på SVT Play) 

Den skildrar hur engelska arméfotografer kommer till Bergen-Belsen våren 1945 som just de första att bevittna grymheterna. Kriget är förlorat för Tyskland. Men lägret utanför Celle är ännu inte utrymt.

De närgående bilderna på nazismens offer, utmärglade lik som kastas i massgravar av väktare som kommenderats till det, är fruktansvärda. Varför fortsätter jag att titta? Trots att jag börjar må illa.

En spontan reflektion från teamet mitt i lägret fastnar. Vad är det för fel på det tyska folket som kunde begå detta rysliga mot andra människor? 

Och alla som inte aktivt deltog i mördandet, varför ingrep de inte och stoppade det? Varför tigande och medbrottslighet? Genom passivitet legitimerande skändligheterna.

Undran omformuleras i dokumentären, i retorisk och generaliserande riktning, till vad som börjar etablera sig som en insikt, en skrämmande sådan: Kanske riskerar vi alla att bete oss som dem i Tredje riket, om bara omständigheterna är de "rätta"? 

Medlöparen är vår tvillingsjäl. Eller hur det ska formuleras. Inget carte blanche utfärdat för mig. Jag har ju aldrig prövats, aldrig på allvar. Inte som Pabst. Alltför lätt att fördöma honom. Från en trygg och ohotad position.

[1] Klaus Mann ägnade sig åt det uppburna men anpassliga teatergeniet, makten tjänande, i boken Mefisto (1936).

Foto: GW Pabst (Wikipedia)

Moderatbandy

"Moderatbandy", muttrades det nedlåtande och avfärdande bland de mina i Sandviken om golf. (Jag tror faktiskt det var Hagge Geigert som myntade begreppet.) En jollig sport, om det ens kan betraktas som en sådan, som utövas av herrskapsfolk med för mycket pengar. 

Inget för vanliga, hederliga socialdemokrater. Minigolf, fast numera tror jag det heter bangolf, gick an. Men definitivt inte moderatbandy.

Någon golfspelare blev jag inte. Jag hade gärna lirat "riktig" bandy (SAIK) eller hockey

(Brynäs). Men jag var alldeles för skral på skridskor. En fasa när vi hade utomhuslektion i gymnastik på Norra IP. Och skridskor skulle medtas, inget undantag beviljades.

Lektioner för gymnastikdirektör Karlsson, en systematisk elevplågare, typ Caligula i filmen Hets, som särskilt sköt in sig på oss långbenta. "Kluvna vid halsen", som han kränkande tilltalade oss inför de andra eleverna. Det fanns ingen DO att anmäla fanskapet till. 

Jag minns från gymnasiet klasskompisen Anders som en lektion dök upp i tjock överrock, inte direkt det lämpligaste plagget när det skulle åkas skridskor. Men Anders behöll sin rock på, slog sig ned på av minimålburarna. Karlsson kom inte åt honom. 

Farsan var väl en höjdare på Verket. Söner till dylika rörde man inte. Inte ens om man hette Karlsson.

Efter många år fick vi, som satt i samma bänkrad i klassrummet (och skolkade varje lördag, av olika skäl), ånyo kontakt via Facebook. Anders då bosatt i Majorna, där han uppgav sig stortrivas, med utsikt från vardagsrumsfönstret över inloppet till Göteborg. 

Han lever inte längre. Inte heller Caligula Karlsson. Den förre, en sympatisk prick, är saknad. Den senare absolut inte. 

Fotboll var jag ganska så bra på. Om jag får säga det själv. Pappa drömde om att se mig i SIF:s rödvita dress springa ut på Jernvallens gröna gräs. Han köpte mig en sådan dress. Och en gul läderkula som med sin smörning gjorde satans ont att nicka. 

Jag borde gjort som Putte Kock som aldrig nickade under en match. Enligt ryktet för att inte ställa till frisyren.

Ingen fotbollskarriär heller för min del. Atmosfären i pojklaget så förbaskat otrevlig att jag avbröt att träna med det. Mobbning och pennalism, utan att tränaren ingrep.

Hör och häpna. På senare år har man kunnat se mig ute på golfbanor! Både i Sverige och Danmark. I det senare fallet är Sindals golfklubb i Vendsyssel en favorit. Men jag spelar inte. Jag brukar presentera mig som caddy och coach. Flott låter det, inte sant?

Det är min närstående som spelar. Jag drar vagn och för protokoll. Jag har inte slagit en enda boll, men däremot slagits av den förhärskande kulturen inom golfklubbarna. Artig och civiliserad. Och det är inte bara en sport för välsituerade. Vad jag kan bedöma.

Men handikappsystemet, hur man beräknar handikapp, har jag svårt för att sätta mig in i. 

FOTNOT. Underbar film: The Phantom of the Open (2021) på SVT Play om "världens sämsta golfspelare". Based on o true story. 

I kulturvandalernas och parkeringshusens stad

När vi på 60-talet hade bandet Two Good Reasons spelade vi, giggade ska det nog heta, på Folkparken i Gefle vid ett par tillfällen. Eftertraktade spelningar för ett amatörband, tillika ett pojksådant, för gamla var vi inte. 

Vi hade gjort bra ifrån oss på ett orkesterforum med en massa regionala grupper. Till och med rivaliserande band tyckte det, annars hörde det inte till vanligheterna att berömma varandra. Och framträdandet gav spelningar.

Jag tror att "Pappa Parken" hette Sven någonting. Och det var han som engagerade oss. Första spelningen började inte bra. Vi körde med hög hastighet in på Parken med instrument och allt så dammet rykte. 

Och i det, mitt bland chokladhjul och andra förlustelser, stod "Pappa Parken". Han kunde nog lätt hålla sig för skratt. Kanske undrade vad det var för vildsinta jeppar han kontrakterat.

Jag har passerat Folkparken några gånger på senare år. På väg till Gavlerinken och hemmamatch för Brynäs. Eller för en promenadrunda i skogen utanför arenan. Kunnat fortlöpande bevittna, till min sorg, att kulturvandalerna hänsynslöst river och far fram. 

Ignorerande att Parken ärades med besök av Spencer Davies Group, Tages och andra bland dåtidens celebriteter. Och borde förstås skyddas som det unika kulturminne den är, förlåt var.

I GD 14/4 2025 kastas foton på en ödelagd park rakt in i min oskyddade morgonkaffeblick. Som om bomber i ett krig raserat den. Vad skall komma i stället? Radhus för medelklassen? Som på klassiska Norra Ip i Sandviken. 

En ort där också kulturvandaler härjar med uppkavlade byråkratärmar. Hur många radhus behöver egentligen denna medelklass?

Och hur många parkeringshus för sina el-bilar, eller vad de nu kör omkring i? Nu snackar jag om min hemstad Gefle. Inom räckhåll minst tre sådana, i största format. Finns inte en chans att fylla samtliga med bilar. 

Tomhetens räkning, uteblivna parkeringsavgifter, hamnar förstås på oss skattebetalare. Utan att vi sagt vare sig bu eller bä. Kanske bu, men vad har det hjälpt? Insändarpennor går glödheta, beslutsfattarna bryr sig inte. Det kallas demokrati. 

Det måste sitta någon centralt bland kulturvandalerna som mår finemang av att förstöra och och hålla på, ödelägga det som ger en stad liv och atmosfär. Någon riktigt knäpp figur. Hur annars första dessa destruktiviteter? 

Foto: DigitaltMuseum

En existensens spårvagnsflanör

Jag hade en gång en klok, kreativ och påhittig kollega som uttalade den dåvarande ständige - hur kunde han då avträda, undrar genast vän av ordning - sekreteraren i Svenska Akademiens förnamn "Hor-as".

Jag behöver nog inte tillägga, att det var menat nedlåtande. Ett, enligt kollegan, fjantigt förnamn som signalerar aristokrati och "skitnödig" (förlåt bruksmålet) bakgrund. Det är väl ingen vettig människa på denna jord som döper sin son till Horace! 

Kollegan var finne, nota bene. Finnar, jag vägrar att ersätta det med finländare, håller som bekant inte på med något joll. Pekka och Pentti går an. Hannu. Lassi. Definitivt inte Horace. 

Men jag är inte så säker på att det är fallet, det vill säga att bakgrunden ifråga var så speciellt aristokratisk. Säker är jag dock på att en hel del retar sig på Horace Engdahls högdragna uppsyn och framtoning, han är osvensk i sin image. 

Utstickande - med Konformistans trånga mått mätt. Där infösning i opinionsledet är legio. "Åsiktskorridoren" har blivit ett vedertaget begrepp som speglar ovillkorliga anpassningskrav.

Inte minst irriterade Engdahl feminister och andra, efter att han försvarade, och fortsätter till råga på allt att försvara, sin vän, den fängelsedömde "kulturprofilen". 

När alla rasade mot fransosen, som inte kunde hålla puppen kvar i byxorna i närheten av ett kjoltyg, så vägrade Engdahl blankt att stämma in. Vänskapslojaliteten en hedersfråga för honom, den otidsenlige gentlemannen.

Engdahl är ingen flockens man. Han vägrar att "ta ställning" för att behaga någon eller några.

En solitär. Och, självklart, en intellektets elitist. Obekväm i ankdammen Sverige. Kanske önskar han att han vore född någon annanstans och i ett annat århundrade, förslagsvis 1700-talet.

Ödmjukhet häftar inte vid Engdahl, till skillnad från den nyligen bortgångna författarkollegan Carl-Göran Ekerwald och som Knut Lindelöf häromdagen mindes från en intervju (lindelof.nu 250410).

Kompis är Engdahl med Umeåpojken Stig Larsson (inte han med bästsäljarna, stavar förnamnet "Stieg"). Denne förundrade sig över att när Engdahl gifte sig med litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström slog de, ritsch ratsch filibombom bom, ihop sina respektive privatbibliotek. 

Vilket gav som en konsekvens, enligt en djupt chockerad Larsson, att böcker som naturligtvis inte hörde samman ändå hamnade bredvid varandra på hyllan. Läckberg bredvid Horatius, för att visualisera tokigheterna. 

Nu tror jag dock att varken Witt-Brattström eller Engdahl skulle läsa den förra, inte ens under pistolhot. Det var bara ett exempel.

De är inte gifta längre, finkulturens kung och drottning som de utnämndes till i en tidskrift, uppbrottet blev strindbergskt, trasigt med rejäla efterslängar som nådde offentligheten. 

Som utomstående är det naturligtvis omöjligt att ha annat än en mycket spekulativ uppfattning om varför äktenskapet sprack. 

Och som kloka familjeterapeuter vet: det är inte ens fel om två träter. Eller som min förra, framlidna, hustru, KBT-terapeut, en gång yttrade om vårt inte särskilt harmoniska förhållande: det krävs två för en tango. Och då avsåg hon inte dansen.

Jag har inte läst särskilt mycket av Engdahl. Men alltid hyst uppfattningen att vad man än tycker om honom i olika avseenden, är han strong som stilist. 

Signifikativt det tal han skrev för att ära Ulf Linde i anslutning till en prisutdelning, vilket föranledde den sistnämnde att berömmande utbrista: Jag skulle inte ändra på ett enda ord.

Och då ska man veta att Linde var ingen oäven stilist, han heller. Smickrad, men imponerad.

Nuförtiden läser jag så gott som uteslutande e-böcker. Men jag har bytt från att läsa dem på mobilen till i datorn. För skumögonens skull. Hur det nu blir om aftonen vid sänggåendet, om datorn skall med eller icke i bingen, det är en empirisk fråga, som jag brukar säga. 

Kanske får jag låta bli att krypa till kojs. Lika bra det, med min usla sömn. Skrattet är bra, men sömnen en gudagåva, visste Ferlin. Den gåvan har uteblivit i mitt liv. Ända sedan tonåren. Mina nätter har förblivit vita, som di poetiskt anstuckna säger i "kulturprofilens" hemland. 

Nyss läst om Handke (ojojoj, vilken författare!), även Piraten (väcker svår längtan att återse Österlen!), därtill Anders Carlbergs bok om den klassiska musiken i Tredje riket (viktig om medlöperi versus integritet, konstnärerna under en diktatur). Söker ny läsning. 

Det landar, efter sondering på Bokus, i Horace Engdahls Spårvagnsresor med Mr Hume (2023). Billig som e-bok, tja relativt. Den får det bli!

Jag hoppar på, utan biljett, och slår följe med Engdahl på linje 10. Det tar bara en hållplats, förlåt jag menar sida, att än en gång konstatera att skriva kan han, intelligensaristokraten. 

Numera bosatt i Göteborg på flott adress, tydligen nära Vasaplatsen enligt hållplatsuppgift från honom, tillsammans med ett nytt fruntimmer efter Witt-Brattström.

Kanske återkommer jag med en längre kommentar. Kanske inte. Det senare skulle Engdahl uppskatta. Inte läsa för att "göra något" av det. Inte instrumentalisera sin läsning. Lusten, lusten! Leva och läsa under onyttans ledstjärna. 

Som en existensens spårvagnsflanör. Eller hur, Horace?

Även publicerad på lindelof.nu 2025-04-14

Rapport från grävandet efter rötter

Fotografiet ovan föreställer järnvägsstationen i Sandviken (huset ser likadant ut än i dag) och uppges vara taget runt 1920. Det känns faktiskt en smula konstigt, jag finner inget lämpligare ord, att försöka föreställa sig att min morfar samma år som fotot togs fyllde hela trettio. 

Och han hade då jobbat nere i Verket sedan han var tretton. Evigheter sedan. Ändå inte. Det förflutnas skuggor fortsätter att falla över mina ord.   

Jag tror att morfar skickades ner, ödesbestämmande uttryckt, i Verket för att som minderårig gå skift, även nattetid (den mot bolaget i alla väder lojale företagsläkaren utfärdade med vänster hand ett intyg att pojken var redo för detta), när hans mamma avlidit. 

Och fadern lämnats allena med barnen. 

Tufft för honom att som änkeman ta hand om sin familj. Kunde han laga mat? När min mormor dog, klarade inte morfar ens av att koka ägg. Mormor Elin hade skött om allt som rörde hushållet i enrummaren på Bruket. Det var kvinnogöra: reproduktionen av arbetskraft.

Utan kvinnorna, deras "servande" av mervärdesproducenterna, hade Verket inte stått en enda dag. I praktiken fungerade Bruket som ett matriarkat som hölls under armarna av tåliga kvinnor. 

Jag har, förgäves, försökt att ta reda på exakt hur stor syskonskaran i familjen Stake var. Och vilka som ingick. 

Den ende jag säkert, nåja, kartlagt är morfar Alfreds bror Otto. Honom intervjuade jag med bandspelare när jag skrev på min avhandling om facket. [1]  Han mindes storstrejken 1909. 

Jag tror mig också veta att det fanns en syster i Gefle, hårfrisörska med adress i borgerliga Villastaden. 

Men de övriga, de var väl flera? Och vad med morfars föräldrar? Modern, när avled hon och med vilken dödsorsak? Vem kan jag fråga? Mina frågor försvinner likt uppgivenhetens suckar ut i rymden. 

Bröderna Alfred och Otto Stake var storväxta från hjässa till fot. Jag har 46 i skor, det hade inte räckt på långa vägar för dem. Brorsorna drygade ut inkomsten från Verket genom att tjäna extra som utkastare, lämplig kroppsbyggnad på båda, i Jädraåparken utanför Sandviken. 

Där tjänstgjorde också min mor som servitris. Jag har sett foton på henne som vän, ung flicka i den rollen. Osäker på hur länge hon tillhörde parken. Osäker - även vad gäller detta. Trist att tvingas konstatera hur litet jag vet om de mina, vars gener jag ärvt. Längden efter morfar.

Det är som om de bortgångna vägrar att kliva ur fotoalbumens förstelning. Kommunikationen med dem genomsyras av ett postumt tigande. Foton och minnen allt hastigare förblekna, för att travestera John Berger.

Mamma begåvades med läshuvud, ville fortsätta sin skolgång, men pengarna fanns inte för detta. Det hjälpte inte att en överlärare, Hamrin (?), knallade hem till Stakes på Seegatan och försökte övertala min morfar att låta dottern få gå kvar i skolan.

Läshuvud satt på båda mina föräldrar. Båda måste nöja sig med kort skolgång, trots att de ville annorledes. Det var aldrig, när det var dags, tal om att jag måste "gå ner i Verket" eller "börja på Kontoret" för att bidra till försörjningen. 

Självklart skulle jag studera! Och kompensera för mina föräldrars uteblivna studier. Så - mot Upsala för att "ligga vid universitet"! Verket och Kontoret kunde jag, tack vare mina föräldrars uppmuntran, vända ryggen. 

Jädraåparken har sedan länge lämnats tillbaka till naturen. Enligt ryktet hivade de armstakla bröderna en gång ut den överförfriskade sonen till en höjdare på Sandvik när han levde rövare inne på området. Om det renderade dem några efterräkningar vet jag inte. 

Om de, i likhet med mormors far, kallades upp till Konsuln i en egen hög person för att svara för sina handlingar. Mormors pappa, ironiskt nog med samma efternamn som högsta hönset, beordrades upp efter att ha iakttagits av bolagsspioner på ett möte med agitatorn August Palm. 

Tänk om han smittats av socialismbacillen! Konsuln ville sätta p både för socialister och fackföreningar på Bruket. Drömde om det konfliktlösa mönstersamhället - utan klasskamp. [2] "Bråkstakar" och upprorsmakare svartlistades, förvägrades begravas på Sandvikens kyrkogård.

Jag vet överhuvudtaget inte mycket om morfar och hans bror. Den förstnämnde, det vet jag i alla fall, drog med sig broder Otto på diverse upptåg på arbetstid. Alfred den frejdige anföraren, Otto den mer försiktige och bromsande. Typ Åsa-Nisse och Klabbarparn.

Som när de en bister vinter under ett förmiddagsskift frös ute i fabriken, sökte värme inne på basarnas kontor. Överförmannen, ett par huvuden kortare än de huttrande, fick inte ut dem. Tvingades ringa efter morfars svärfar, alltså min pappa, för "handräckning". 

Snacka om att tappa ansiktet och förlora auktoritet. Gubbarna vid löpande bandet, som bevittnade spektaklet och överförmannens snöpliga nederlag, skrattade gott. 

Morfar kunde vara le (elak), utrustad med en sylvass tunga, skrämde folk. Jag har fått för mig att det var ena sidan av myntet. Den andra sorgen och besvikelsens. Över det liv som inte blev. Han drömde om att emigrera till USA, ansluta sig till släktingar där. 

Farfadern emigrerade. Begav sig till Amerika, andra försöket, med båt från Oslo. Enligt en släktforskare gott om Stakar i Chicagotrakten. Så morfars längtan inte långsökt.

Hela tiden måste jag reservera mig beträffande morfars livsöde. Luckorna gapar stora. Kanske var det så att min mammas födelse 1911, mormor fyllde arton samma år, satte käppar i hjulet för en emigration. Och ett annat liv än det inhägnade på Bruket, fabriksmänniskans liv.

Kanske därför som det dröjde något år innan mamma hamnade i kyrkböckerna och erkändes. Och kanske därför hennes mormor Katarina blev så viktig för henne, uppfostrare och förebild. Kanske, kanske. Ni hör. Jag spekulerar och famlar. Eftersom jag inte vet. 

På körrgårn i Sandviken vilade mormor (död 1959) och morfar (död 1964) bredvid mina föräldrar. Sedan fick en släkting, av svårbegripliga skäl, för sig att flytta dem till minneslunden och anonymiteten. Som att förpassa dem till en de okändas massgrav. 

Att stå där bland träden i samma lund fyller alltid mitt sinne med förtärande ensamhet. I lunden vilar också min syster och hennes man. Någonstans under gräset. Vinter som vår. Inte ens minsta viskning från där de är.

[1] Från Konsul Göranson till MBL. Om lokal facklig kamp i Sverige, Uppsala 1979.

2] Sune Sunesson om ett dödfött (?) försök att vid brasans sken samtalsmässigt komma överens: "Onsdagsklubben och klasskampen: Från tjugotalets arbetarrörelse i Sandviken", Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia (1977).

Fotot: Stationshuset (Calegi via Sandviken Film & Foto )