Åter "hemma" i Berlin, revoltens och de handgångnas stad

"Man föds inte till berlinare, man blir det." Brukar det heta. Det var ett par, tre år sedan planet senast gled in över Tysklands huvudstad. Men nu äntligen tillbaka i mitt älskade Berlin. För berlinare blev jag i själ och hjärta för flera decennier sedan. Och kärleken består. 

   Den urbana, speciella atmosfären som alla berlinälskare förknippar med staden (då kanske främst det av  DDR "omringade" men förgångna Västberlin) -  vem har väl fångat den bättre än David Bowie i sin nostalgiska hyllning Where Are We Now? (finns på YouTube). 

    Men denna atmosfär påverkas svårt av allt nedrivande och  byggande. Runt Alexanderplatz och Potsdamer Platz "manhattanifieras" det med resandet av skyskrapor. Östberlin genomgår en ansiktslyftning, en total make over. 

   Jag brukar bo i stadsdelen Dahlem, ganska långt från centrum. Nära

studentrevoltens Freie Universität. Men denna gång inhyser vi oss i Karlshorst, där kapitulationshandlingarna undertecknades 8 maj 1945. Huset där detta ägde rum är museum.  Vi har förstås besökt det. Informationstexter på tyska och ryska.

   Kriget var över. Men vad bestod? Vad med den av de västallierade påbörjade avnazifieringsprocessen? Efter att Göring och de andra höjdarna rannsakats i Nürnberg och dinglat i repet. (Förutom Tredje rikets rustningsminister Albert Speer som skickligt slingrade sig undan dödsstraffet.) "Ni har Hitler i er", som Ulrike Meinhof utbrast många år efter krigsslutet. 

   En stor del av förklaringen till den våldsamma, så kallade utomparlamentariska oppositionen och studentrörelsen, tillika den Rote Armee Fraktion där Meinhof tillhörde de ledande, var övervintrandenazister i dåvarande förbundsrepubliken. 

  Ända högt upp i statsledningen, nära kanslern. Locket på efter 1945. Glöm nazismen och judeförföljelserna. Det "tyska undret" skulle iscensättas. Med Marshallhjälp och förment demokratiska förtecken. 

   Jag blickar ut från hotellfönstret, ner på alla anonyma människor som rör sig på trottoaren i småslumrande idyllen Karlshorst, undrar över deras livshistoria, hamnar i gamla tankespår. Förundras än en gång, kan inte låta bli fast jag borde veta bättre vid det här laget, över alla tjänstvilliga handgångna som finns i alla politiska system. 

   Inte "bara" i realsocialismens DDR. Svårt dock att inte på plats påminnas om filmen De andras liv. Den framlidne Ulrich Mühe fantastisk i en av de bärande rollerna.

   Ända fram till nu trodde jag att filmen delvis var inspelad i det fruktade Stasifängelset i Hohenschönhausen. Men så var inte fallet. Föreståndaren till museet, det forna fängelset döptes om till ett sådant efter DDR:s upphörande,  sade nej, eftersom det enligt honom existerade inga mänskliga, medkännande Stasi-officerare, som den Mühe gestaltade. 

   Filmen rönte också kritik av östtysk publik på den punkten. Tidigare riktades samma kritik mot boken och på den byggande filmen Er ist wieder da. Hitler, som återuppstånden, men framställd som alltför sympatisk, enligt kritikerna. Vart tog monstret vägen?

   Stasi höll ständigt ett vakande öga på undersåtarna i DDR.  Avlyssnade dem i deras bostäder. Skickade yrkesförbud (per definition kunde det dock enligt makthavarna inte finnas något sådant i en socialistisk stat) på misshagliga konstnärer. 

   Straffade hårt alla "republikfiender". Om de inte sköts i ryggen nära muren under flyktförsök.

   Och jag betänker alla så kallade "Informella Medarbetare" hos Ministeriet för statssäkerhet som under fingerat namn till och med rapporterade om sina allra närmaste. 

   När Stasi-arkiven öppnades efter DDR:s fall 1990 chockades många när de förstod att informationsgivaren funnits under samma tak. 

   Om Nazityskland har det sagts, att Gestapo inte behövde så många på sin avlöningslista. Tyskarna rapporterade ändå villigt till den hemliga statspolisen. Och blundade, lojala mot Hitler och bödlarna, när judar förföljdes. 

   I Havanna lärde jag mig att det fanns kvartersspioner. Ja, de kallades väl något annat. Kanske "kvartersvärdar" eller någon liknande, förskönande eufemism.

   Inget samhällssystem skulle bestå en enda dag utan alla handgångna som villigt är beredda att ange oss andra. Det gäller även Sverige, det påstått demokratiska. Kanske landet med det mest lydiga folket i världen? 

   Sambandet mellan lydnad och medlöperi förtjänar att betonas.

   Socialdemokraterna, vars pionjärer stämplades och straffades för sitt politiska agerande, spionerade under kalla kriget på kommunister på arbetsplatserna. Med benäget bistånd av LO-folk. 

   Wolf Biermann, den musicerande dissidenten som låstes ut från DDR av Honecker och kompani, varnade en gång: - Den du minst misstänker, där har du din angivare. Ofta påminde jag mig det när jag jobbade inom högskolevärlden. 

   Försök inte inbilla mig att rapportörer till makten inte tjänade där! I smyg. Och under akademisk täckmantel.

Foto: Videon "Where Are We Now?"

/Även publicerad på lindelof.nu 250627/

 

Måndagskvällens LEK: Semikolon och universitetsstudier

Det var Kurt Vonnegut som muttrade det: - Semikolon använder man bara för att skryta med att man pluggat på universitetet. Jag har läst Vonnegut. Men inte noterade jag frånvaron av semikolon. Bara att han var lätt att läsa. I den meningen att det flöt på. 

   Själv använder jag aldrig semikolon. Inte för att jag inte vill skryta med mina universitetsstudier. Skulle aldrig drömma om det. I den miljö jag härstammar från betyder dylika heller ingenting. Det heter ju också "ligga vid universitetet". Och det säger väl allt. 

   Osökt kommer jag att tänka på Gustaf Fröding, en gång Upsalastudent. Litteraturforskaren Svedjedal har nyligen utkommit med en bok om honom som erhållit finfina recensioner. Fröding låg vid Upsala universitet i sex terminer, om jag förstått det rätt. 

   Inga studielån. Pengar hemifrån. Säkert förekom reverser studenterna emellan. Vanligt på den tiden. Piraten har skrivit om hur skuldförbindelserna möjliggjorde att man kunde klamra sig fast termin efter termin vid universitetet.

   Utan studieresultat. Man levde livets glada dagar där i Piratens Lund. Hängde på lokal. Punchen flödade. Stack över till Köpenhamn med ångbåt när andan föll på.

   Fröding tenterade en enda gång under sin inskrivning vid uni. Osäker på om han blev godkänd. Ett strålande exempel på de överliggare som inte längre finns. Vem, som för decennier sedan studerade i Upsala, kan väl glömma Bok-Viktor?

   Jag brukar spana efter överliggarna på Carolina. Men där häckar bara unga svärmorsdrömmar och välsminkade jäntor som avundas Bianca som influencer. 

   Ligga hade, apropå skalden, en dubbel innebörd. Han låg vid universitet. Desto mer på studentbordellen på Dragarbrunnsgatan. Adressens nummer har jag glömt. Annars skulle jag söka upp det hus som knappast ligger (sic!) kvar.

   Dragarbrunn, som Upsalasonen Thörnqvist förevigat i sin hyllning till gatans Gun, skrider vi över varje gång när vi kommer från tåget på väg upp till Carolina. Passerar den bilskola där jag i av universitetet hyrda lokaler hösten 1968 kämpade mig igenom en kurs i statistik. 

   Inledningen till alla mina år i lärdomens stad. 

   Tja, inte tror jag att lärdom och bildning längre är något mål i sig. Inte var det det på min tid. Man läste böcker för att slå andra i huvudet med dem. Bildligt talat. Och man skrev. Kanske med semikolon.

Bild: Sveriges Radio

Även publicerad på lindelof.nu 2025-06-15

Apostlahästarna

Bästa sättet att upptäcka en stad på är att kasta sig upp på apostlahästarna och bara rida ut. Utan några bestämda mål. Oplanerade exkursioner är min melodi. Inte veta på förhand vad som kan dyka upp. Äventyret, mina vänner, äventyret. Runt hörnet väntar det ovissa.

   Serendipityprincipen brukade konstnären Hans Limbus Tjörneryd förfäkta. Att finna det man inte visste att man skulle finna. Men det förutsätter att sinnet är öppet som en oskriven bok. Så där som hos Pippi Långstrump som fantasifull sakletare.

   Jag minns min jungfrutur till Paris hösten 1978. Finansierad av Uppsala universitet där jag var doktorand. Året därefter disputerade jag under buller och bång. Men det är en annan historia.

   Hösten 78 bjöd på sommarvärme i ljusets stad. På gränsen till att vara för varmt för att använda apostlahästarna. Men försedd med mineralvattenflaskor modell större knallade jag oförtrutet på, gata upp och gata ner. Boulevard ska det väl heta. På de finas språk.

   Markerade mot aftonen med kulspetspenna på en stadskarta vart jag hade tagit mig runt. Många kilometer måste det ha blivit. Förbluffande och imponerande många. 

  Jag flanerade inte. Det gick undan. Om inte det är detsamma som att flanera. Lite osäker på vad som är vad. Men jag stannade ofta till, när det dök upp något som knep mitt intresse. Och därvidlag är Paris en outtömlig skattkammare.

   Charles Baudelaire brukar hedras som flanörerna anfader. Hans diktsamling "Fleur du mal" fanns med i bagaget och jag satt, medan apostlahästarna återhämtade sig, i Luxemburgträdgården och läste den. På stapplande franska. Ljudade högt ibland. 

   Medan barn stojade och lekte inte långt ifrån mig. På något underligt vis fann jag kombinationen tilltalande. Barn och Baudelaire. Barnens kreativitet - och poetens. Hotad av vuxenlivets förstelning. Nyfikenhetens död.

   Fransmannens grav uppsöktes på Montparnasse-kyrkogården. Han vilar tillsammans med sin morfar. Jag har inte tagit reda på varför. På samma kyrkogård det såta (?) paret Sartre och de Beauvoir. Inga apostlahästar för deras del. Snarare Gauloisie och vin. Och skrivandet.

   Till min sorg går jag inte lika bra och raskt längre. Apostlahästarna tjänar mig inte som förr. Jag märker det under denna tur till Berlin. Sjudagarsbiljetten att färdas med på U-Bahn och S-Bahn kommer väl till användning. Värd sina nästan femtio euro. Teuro som tysken säger.

   Nå, Berlin, liksom Paris för den delen, förutsätter inte att jag oförväget ska rida ut. Den tiden är förbi.

Foto: Skriftställaren i Karlshorst, Berlin

Och en annan gång...

Läsanvisning: Nedanstående utspelade sig för länge sedan, när mobiltelefonerna ännu icke uppfunnits. Så gammal är Skriftställaren.

Jag har bestämt för mig att jag har haft flera fotoalbum i min ägo. Ett, se ovan, som jag särskilt vårdade, startades av mina föräldrar när storken nyss landat i järnbärarbygd. Det framgår av det pappa med sin vackra handstil präntat på insidan. 

   Allra första fotot, som klistrades in, föreställer sladdisen som baby, naken på en filt. Gossen ser glad ut. Inte ett hårstrå på knoppen. Stora, utstående öron. Kanske alla bäbisar har elefantöron? Och det rättar till sig med tiden. Nä, inte sant. På ålderns dar återkommer de. 

   Jag minns en gammal, i dubbel bemärkelse, vresig högskolekollega jag i hemlighet kallade "Pellefant".  Snacka om elefantöron! Skvallrig var han, så öronen passade bra.

   Elak har jag alltid varit. Med en fallenhet att förse människor med öknamn. Eller smeknamn, om man så vill. Det är som en mani. Kanske förtjänar jag en diagnos? Förutom den att jag lider av hyperlexi. Dock med mycket god, ilsnabb, läsförståelse. 

   Genom utlåning av albumen, och genom dödsfall när det skall städas och rensas ut, har dessvärre fotosamlingar hamnat i förskingringen. Ett album med svarta pärmar har, efter vissa ansträngningar, återvänt. Och jag kastade mig bums över det. Snart växte besvikelsen.

   På de ofta otydliga fotona radar människor upp sig som jag, gäller så gott som alla, inte vet något som helst om. De är döda, avkodade. Albumet tillsammans med dem. Som dokumentation värdelöst. En punkt har definitivt satts. 

  I albumet med ljusa pärmar hittar jag foton från när vi tältade på Öland på 1950-talet. Dit tog man sig med färja den gången. Det kändes som att resa utomlands, riktigt spännande. Mamma sitter i bh med en kaffekopp i ena handen. Hemmets i den andra. En högtidsstund.

   Sussi drar i kopplet, längtar strövtåg i den oupptäckta, öländska vildmarken. 

   På ett annat foto tittar pappa ut genom tältöppningen. Skärmmössan på sned. Ansiktet ett enda stort solvargsgrin. Jag får för mig att mamma och pappa tyckte om att ha semester. Bila och tälta. Vara lediga. Annars hette det att man måste jobba och göra rätt för sig. 

   Inga foton från när vi tältade utanför Göteborg. Jag tror att mamma och pappa ville vänslas. Föreslog att jag skulle sova i bilen tillsammans med Sussi. "Det blir väl roligt!" Nåja. Tycker ni, ja. Men jag teg. Surmulet. Kastade onda ögat på mina dagars upphov.

   Hämnden är ljuv. Eller inte. På natten trasslade jag med benen in mig i ratten, satte igång ett förfärligt tutande som föranledde folk att oroligt, förmodligen upprört, komma springande, undrande vad som i hela friden stod på, knackade på bilrutorna för att väcka den djupt sovande. 

   Därefter minns jag ingenting. Nada. Blackout.

   Om jag hade ett foto från den natten på Bästkusten, vilket jag inte har, skulle jag inte kunna höra bilhornet. Tystnad råder, liksom i de flesta fotona när jag försöker att lyssna in mot dem. Det är knäpptyst. Case closed.

Snoken minns

Det är märkligt det där med minnet. Eller hur? Inte att det blir allt sämre. För det blir det ohjälpligt med åren. Utan vad du minns. Ofta sådant du helst inte skulle vilja minnas. Men du gör det lik förbannat ändå. Ironiskt, så det räcker och blir över.

   Minnet, jag bortser tillfälligt ifrån att psykoterapeuterna ur professionens perspektiv insisterar att vi förtränger när vi påstår oss glömma, är selektivt på det lömigaste sätt. Ofta är det enbart triviala eller till synes ovidkommande saker du hågar. Böset i skallen.

   Jag kommer att tänka på Dostojevskij, kan det vara den stortade boken "Idioten"? När furst Mysjkin återvänder från en resa i Europa och den ryska aristokratin undrar nyfiket vad han har upplevt. Önskar att få delges spännande reserapporter från okänd terräng. 

   "En gång hörde jag en åsna skria utanför sovvagnen i Zürich."

   Det är vad som allra först faller honom in att dela med sig av till sina överklassfränder. Jag reserverar mig för att jag kan ha hittat på alltihop. Att det inte är fråga om att minnas en lättplockad läsefrukt. 

   Men jag säger som jag alltid brukar, lutande mig mot den värsta skvallerbyttan någonsin i New York City, Truman Capote: Sant eller falskt? Huvudsaken att storyn är bra.

   Nog hade den kroniske sängliggaren Marcel Proust (Marcel "Prutt" enligt en skojfrisk studentkamrat på Litteraturvetenskapen i Upsala) en poäng. Att dofter, lukter, osäker på skillnaden dem emellan och när vad är vad, kan framkalla minnesbilder. 

   I näsan, om man kan tillåtas skriva så, minns jag när vi, pappa och jag, under en sommarresa på 50-talet med tält och spritkök och hela konkarongen, en arla morgon begav oss för att bada i Vättern utanför Gränna. 

   Jag minns inte mycket mer än hur vattnet luktade. Och när jag känner en lukt som närmar sig den från Gränna, minns jag badandet på nytt. Mamma finns inte med, hon är osynlig. Kanske pysslade hon med kaffekokning på spritköket. Eller höll ordning på vildbasen Sussi.

   En sak till. Jag köpte en polkagris (ett måste som turist i Gränna), tjock och mer än decimeterlång, klibbade och räckte hela bilresan upp till Viken, delade baksätet med Sussi, väskorna surrade uppe på takräcket. Jag var osäker på hur den skulle angripas. 

   Borde jag bita av, snöpa den med vass kniv, eller fortsätta suga på den så att sockerbomben långsamt upplöstes och försvann? Med ena handen föste jag undan en stackars frestad Sussi med vädjande hundögon.

   I Gränna finns ett trevligt hotell som jag inte avslöjar namnet på. Jag har bott där flera gånger. Vid ett tillfälle berättades det för mig att Greta Garbo ofta frekventerat hotellet. Och att det håller sig med ett Greta Garbo-rum. Wow. Det måste jag bara kika på!

   Sent om natten, när alla andra gäster sov på söta örat, smög jag mig ut i korridoren, sökte mig fram. Jodå, där fanns mycket riktigt ett rum med gyllene skylt: Greta Garbo-rummet. Förväntansfull kände jag på handtaget. Dörren var låst. 

Foto: Franssons Polkagrisar

Midsommarkåseri: Ingen Pelle Olsson-fotboll för mig!

 

Min framlidne, jag saknar honom mycket, tillika saknad i den konforma svenska offentligheten, alltid lika uppkäftig och underhållande var han, vän Gunnar Adler Karlsson hade inte mycket till övers för Dagens Nyheter. 

   I hans mun förvandlades akronymen DN till Dagens Nonsens. Förmodligen var den bristande kärleken ömsesidig.

   Genom vännen Knut Lindelöfs försorg har jag access till DN utan att betala en spänn. Passar snåljåpen Ekstrand. Jag kan kasta ett öga på vad de dagliga bulletinerna från den "förnäma" (Jan Guillous benämning) blaskan i Marieberg innehåller.                

   Kåsörerna, bland dem Säverman (förnamnet Ove utelämnat i spalterna), läser jag, med förtjusning och beundran, som ett slags "industrispionage".

   En sommar plöjde jag deckarförfattare. Den ena efter den andra. Ja, inte Läckberg och kompani. Utan "the real stuff". Dashiell Hammet, Raymond Chandler, Mickey Spillane och grabbarna för att försöka tillägna mig deras raka, hårdkokta, stil. 

   Enkelhetens skrivstil - det svåraste som finns. Lättare att bösa till det. Som akademikerna.

   Jag vet att kåseriet som litterär genre, hoppsan vad fint det lät, inte står särskilt högt i kurs bland de högdragna smakdomarna. Jag delar inte den uppfattningen. Jag försöker att lära mig hur man gör. Ni får gärna kalla mig kåsör.

   I DN finns Johan Croneman. Det är grabben hela dan, det. För det mesta. Honom läser jag alltid med stor behållning. Midsommardagens krönika (DN 250621) tillhör dock inte hans vassaste. 

   Han påstår att samtiden har svårt för det pretentiösa, Det stämmer väl ändå inte, Cronis!

   Med riksbögen Gardell och alla influencers som mer än gärna prackar sig på oss andra heteronormativa som skyr strålkastarljuset. Snacka om att vara pretentiösa.

   Krönikans huvudämne det svenska damlandslaget i fotboll som förärats en tv-dokumentär i flera avsnitt. Inför ett kommande VM, kanske något annat mästerskap, i Schweiz. 

  Tränaren, nog ett bra tag sedan hon var det, Marika Domanski Lyfors sjukdomsöde kastar en svart skugga över dokumentären.

   Hon har drabbats av cancer. En subtyp som inte låter sig elimineras med terapi. Onkologerna, som jag av egen överlevnadserfarenhet har en positiv bild av, kommer inte åt tumören.

   Osökt tänker jag på min ungdomskamrat C, vi har känt varandra ända sedan början på 60-talet, och den intensiva behandling han just nu genomgår mot sin cancer uppe på Gefle sjukhus. Han finns i mina tankar varje dag. Och i min aftonbön.

   Apropå gräsmattans gröna schack, som någon romantiskt kallat fotbollen. Jag var usel på skridskor. Vinglade fram som en skadeskjuten kråka på isen. 

   Så en karriär inom ishockeyn (Brynäs, sedan NHL) eller bandyn (SAIK, Sandvikens AIK, "stålmännen" med ett S på bröstet) lika bra att glömma. 

   I fotboll var jag däremot hyfsad. Läderkulan och jag trivdes ihop. Jag hade "bollhuvud" som min svågers mor sa.

   Jag sökte mig, nog mycket på farsans inrådan, till SIF:s pojklagsverksamhet. Men stöttes bort av den råa stämningen. Mobbning och hackordning. Ingen ädel konkurrens om platserna.

   Sandvikens IF:s matcher i Superettan följer jag på TV4 Play. Annars är Pelle Olsson-fotbollen, som den extremt defensiva varianten förtjänar karakteriseras, inget som lockar mig. (Jag vet att stilisten och sportkrönikören Stisse Åberg inte håller med mig om Pelle O.) 

   Tacka vet jag den fartfyllda hockeyn! 

   Det är grejer, det. Just nu sommarstilje. Gefle sjunker ned ner i svåruthärdligt viloläge till i början på augusti.

  Därefter månader med nagelbitande spänning. Guldet skall hem till Gefle! Fattas bara.

Foto: Bildbyrån

Är kvinnorna de värsta förtryckarna?

Filmen "Bride Kidnapping" (2023) kan hyras på SF Anytime för överkomliga 59 kronor. Det understryks i inledningen att den är baserad på en sann historia. Omedelbart skärps blicken.

   En ung kvinna, sjuksköterska som trivs med sitt vårdande arbete och att bo tillsammans med sin mor (fadern uppges befinna sig i Ryssland), kidnappas på öppen gata för att mot sin vilja giftas bort. 

   Det fasansfulla är att detta, enligt eftertexterna, sker så frekvent. Bride kidnapping är vardagsmat. För att förstå vidden av det hela: varje timme i princip kidnappas en ogift kvinna i samtidens Kirgizistan. Ett land borta i Asien som jag inte visste ett jota om. 

   I filmen framstår det som svårt nedsmutsat, fattigt och eländigt. Frestande att skriva "tröstlöst". Arbetslösa män som ägnar sig åt tjyverier. Kvinnorna sköter hemmet. 

   Tjänar en extraslant genom att hålla nyttjare med bastu, uppeldad med kasserade bildäck som sprider en tjock svart rök, eller servera te med tilltugg åt män lyckliga nog att ha ett kneg.

   Den bortrövade kvinnan gör gallskrikande ihärdigt motstånd, lyckas till slut slita sig loss och fly hals över huvud. 

   Om det slutar lyckligt eller inte för hennes del, det ger filmen inget enkelt svar på. Det som slår mig är hur kvinnorna, även huvudpersonens djupt religiösa mormor, medverkar till kidnappingen. Männen skulle inte lyckas med sina övergrepp, om inte kvinnorna hjälpte till. 

   Både fysiskt och med hotfulla ord: Du drar skam över din familj om du inte finner dig i ditt öde. Kvinnans mor uppsöks och hotas med samma sak. Hederskulturen är ovillkorlig. Social utfrysning riskeras. Modern faller till föga, försöker övertala dottern att gå tillbaka. 

   Osökt minns jag Fadime Sahindal och hur hennes mor medverkade till att lura in henne i ett bakhåll i Upsala. Fadime ligger begravd på Gamla kyrkogården i staden. 

   Brodern och fadern gömde sig i bostaden hos modern, väntande på dottern. Fadime misstänkte ingenting, sköts kallblodigt ihjäl. Bara för att hon dristat sig till att hålla sig med "fel" pojkvän. 

   Hon ville själv bestämma hur leva sitt liv. Ett annat, friare, än det åt henne förutbestämda.

   På gatorna i Gefle noterar jag småflickor med täckt hår, påklädda från topp till tå, som om det vore kallaste vinter. I sällskap av sina mödrar. Och jag läser i lokaltidningarna om hur barn i Gefles skolor fruktar sommarlovet. 

   De riskerar att föras ut ut landet för att mot sin vilja gifta sig med någon de själva aldrig skulle ha valt. Kanske en betydligt äldre man. I inte så få fall en släkting.

   Jag har skrivit om det förut. Om att på Bruket i Sandviken var det inte patriarkatet som styrde, utan matriarkatet. De starka kvinnorna. Och nog var mödrarna måna om att deras döttrar skulle sköta sig, inte "springa med karlar". Utan se till så att de förlovade och gifte sig.

   Jag tror dock inte, att de höll ett öga på om döttrarna var oskulder eller inte. Som i filmens Kirgizistan. Med förlorad oskuld är du chanslös och utlämnad till vargarna. Om det upptäcks.

   Tanken smyger sig på, utan att jag kan hejda den. Är det en blott gradfråga vad kvinnor utsätts för - av andra kvinnor? Är det tabu att efter Metoo lyfta kvinnoförtrycket?