Så brukar det, närmast klichéartat, heta. Men det stämmer ju inte. Jag vill minnas att sandvikensonen, den framlidne Per Gunnar Evander, som genom sitt författarskap bearbetade det bruksmentala arvet, begick en bok där han utgick ifrån just detta talesätt.
Jag tror också att den stilistiske eleganten John Berger, tillika framliden som Per Gunnar, var inne på samma tema i en essä. Men, liksom med Evander, ingen boktitel lyser fram ur mörkret. Att luta mig mot.
Betraktar jag det svartvita fotot, från världskrigets 1944, på vattentornet i Sandviken kan jag bara konstatera: Vattentornet tiger. Som muren. En svensk tiger under krig. Liksom hans (jag vägrar att ta det fula hens i min mun) vattentorn.
Det tysta tornet framkallar hursomhelst många minnen. Inte långt därifrån, i Barrsätra, bodde min syster och hennes familj. Först i området som lustigt nog hette Promenaden. I en lägenhet försedd med fransk balkong.
Hette det förresten så? Balkong och balkong. Inget att knalla ut på. Ett fönster med räcke.
Modärnt i alla fall så det förslog. Syrran hade känsla för sånt. Och hemtrivsel. Icke minst.
Sedan adress Furuvägen, i köpt pepparkakshus. Jag tror inte att min svåger var lagd åt att "ha gård" som min skarpögda mor kommenterade när han inte hörde. Men det menades att han hellre ägnade sig åt något annat än hus och trädgård. Jag förstår honom, jag är likadan.
Deras sista bostad blev en pytteliten lägenhet nere i Hackkörven, Hantverkarbacken, bortom den ståtliga VM-arenan. Både hon och min svåger är borta sedan länge. Min storasyster saknar jag så gott som dagligdags.
Förknippat med ånger. Jag tycker att jag betedde mig dumt många gånger mot henne.
Barnsligt och självupptaget. Men klockan kan inte vridas tillbaka. Gjort är gjort. Lätt att vara efterklok. När det är för sent. Passande uttryck: eftertankens kranka blekhet.
Jag lyckas inte få bort de gnagande skuldkänslorna genom att för mig själv upprepa hockeyprofessorn Tommy Sandlins mantra "det som har varit, har farit".
Heller inte långt från vattentornet låg Pensionärshemmet på Sveavägen. Dit morfar och mormor flyttade från Bruket. Från en enrummare till en enrummare. Men med en höjning av bekvämlighetsgraden. Efter att morfar blivit änkling hände det att jag hälsade på honom.
Jag var hans "ögonsten", enligt äldsta dottern. Människor kunde vara rädda för Alfred. Han skrädde inte orden. Inte ens inför höjdare från Verket. Om jag ändå fått ärva hans oförskräckthet!
Riktar jag blicken ännu längre bort, hamnar jag på Barrsätragatan 48. Där tillbringades mina första elva år i livet. Barnrikedom kännetecknade området. Kanske storken hade fullt upp efter kriget. När framtidstron återvänt. Och det var gott om jobb.
Massor med lekkamrater. Men alla kompisarna försvann, borta med vinden, när vi flyttade upp till Smedsgatan på stan 1961.
Jag förlorade mitt nätverk, som di säger nuförtiden. Och jag var inte bättre jag. Stannade på stan. Cyklade inte ner till barndomens kvarter. Kanske blyg efter förändrade omständigheter.
I källaren duschrum, man måste boka tid. En högtidsstund när mina föräldrar och jag gjorde gemensam sak om fredagsaftonen. Knallade ner för att i tur och ordning hygge, som dansken säger, oss.
Fram tonade plötsligt en voluminös kvinnokropp där ur vattenångorna. "Kan du skicka tvålen, Lars?" Blundande räckte jag över Luxen till mina dagars frodiga upphov.
En gång råkade gossen, inte var han gammal, låsa in sig på den lilla toaletten i lägenheten. Smått obegriplig planering för övrigt vad gäller den senare. Man måste kliva genom Rummet för att nå köket. Mamma greps av panik, for omkring som en yr höna.
Grannen Axel, oäkta son till Oscar II och porträttlik den pilske monarken som inte kunde hålla tassarna borta från tjänstekvinnorna, undsatte. Och jag tog mig med hans tålmodiga vägledning ut. Kokkaffe, saft och smörhönor fram i köket för att fira befrielsen och tacka Axel.
I kvarteret fanns Anette som vi småknattar hemligt svärmade för och fantiserade om. Ingen hade en chans hos skönheten, vad jag vet. Men drömma får man ju. Utan drömmar är barndomen platt. Hjärtat ska gro av drömmar. Annars är hjärtat armt. Bo Bergman.
Jag hade, när jag sömndrucken halkade ur slafen i morse, inga som helst planer på att ännu en gång återvända i en text till barndomens skimrande kvarter. Öppna grinden. Men där ser man vad ett vattentorn kan förlösa. Alldenstund det tiger.
Och, som alltid - skrivinfallen styr mig. Inte jag dem. Det är ganska härligt. Faktiskt.
Bild: Sandviken Film & Foto
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar