Vemodets motstånd

Efter att ha läst Fredrik Ekelunds självbiografiskt baserade Stuv Malmö, kom! gav jag mig på hans minst lika självbiografiskt grundade Jag vill ha hela världen! Utropstecknen viktiga markörer, framförallt det sista. En ungdomlig anmodan - innan det är för sent.

Både böckerna utspelar sig till största delen i ett Malmö som var. Med Kockums varv intakt. Och färjorna över Sundet till Köpenhamn. Ingen bro man snabbt tar sig över med Öresundståget.

Jag är osäker på om det är andra gången jag läser dessa böcker, förankrade i vårt sydligaste landskap. Otänkbara utan denna förankring. De är Malmöböcker. Guider till det förflutna. Med ett omsorgsfullt, och förstås initierat, angivande av gator och platser.

Så är det nuförtiden. Minnet sviker. Jag läser om böcker jag redan läst. Eller "råkar" se om filmer och tv-serier för andra gången. Serier som I vår herres hage och St Aidans sjukhus ser jag dock mycket medvetet om. Liksom Barnmorskan i East End. Den sista för tredje gången.

Spelar roll om jag tror mig ha glömt. Inte stör det mig. Nya saker upptäcks, som när jag med glädje återser spelevinkarna Rod Brydon och Steve Coogan ute på vägarna, kuskande runt på SVT Play i England, Spanien, Italien och Grekland. 

De krubbar gott, för att inte säga lyxigt. Ingen blodpudding eller falukorv med stuvade makaroner (mums!) på menyn. Observer eller någon annan står för fiolerna, så det är bara att  för glatta livet smörja kråset. Beställa in årgångsviner. Smacka på sniglar (usch!).

Kisarna kan inte låta bli att, när andan faller på och det är ofta, härma kändisar. De är bra på det. Bland andra Sean Connery och Michael Caine. Styvast är Rob, sätter på pricken röst och tonläge. Man vrider sig, igenkännande, av skratt. 

Och kul är det när de gnabbas och håller på. Leker och nojsar. Don Quijote och hans Sancho Panza. Bilburna, inga kusar. Kanske en och annan väderkvarn.

Även om jag minns en hel del, förstärks inslag som jag gärna ser förstärkta. Och mer än gärna återkommer jag till betagande fagra, eller suggestiva och spöklikt dimmiga, landskap. Road books och filmer tilltalar mig och min rastlösa själ. Resandet är en dämpande medicin. 

Jag uppmanar mig själv: res utan att titta i plånboken först! Plånis, den snåle fan, reser (sic!) säkert invändningar. Strunta i dem. Fram med kreditkortet!

Jag är vemodigt lagd. Det vet alla som känner eller läser mig. Jag brukar säga att jag har det i blodet efter mamma. Hon kunde, sittandes med kaffekoppen vid köksbordet, försvinna bort i fjärran i tankarna. Längtan låg i luften. 

Jag vågade aldrig fråga efter vad eller vem. Efter ett annat liv än det med mig och pappa? En orosskapande undran som jag knappt släppte fram.

Jag märker när jag läser Ekelund att det framkallar vemod. Tiden har flytt. Det är inte längre 70- och 80-tal. Jag levde ju under dessa decennier, men de är borta. Det blir allt svårare att följa Ekelunds alterego på hans strapatser. 

Jag läser allt långsammare, jag som annars är en veritabel snabbläsare. Men nu går det allt trögare. Texten utgör ett växande hinder. Jag försöker, fåfängt och förgäves, blunda för tidens obevekliga gång. 

Jag tänker vemod är inte "bara" något bitterljuvt. Det är också ett mer eller mindre undermedvetet motstånd. Mot hur fort det förbaskat korta livet går. I en mening är därför vemod något omöjligt. Är ni med?

Men nog är det roligt att med Ekelund som vägvisare förflyttas till det Malmö som var. Innan Malmölistan, de aktiva har min oreserverade respekt och mitt fulla stöd, fann det nödvändigt att påbörja sitt politiska arbete i en skamligt förfallen stad. 

Styrt av en ännu skamligare förfallen, korrupt, socialdemokrati. I den skånemetropol där pionjärerna Axel Danielsson och August Palm inledde sitt projekt. 

När socialdemokratin stod för någonting. Innan Göran Persson, Magdalena Andersson och de andra, sig själva berikande, politrukerna förskingrat det stolta arvet. Det gör ont tänka vad som kunde och borde ha blivit. 

Jag är en gammal man, ingen idé förneka det. Inte kommer jag om tjugo år, då tillhör jag skuggorna, att med vemod blicka tillbaka på Malmölistan och den okuvlige Nils Littorin. Vemodigt redan nu konstatera ett framtida uteblivet vemod. 

Vad då uteblivet? Fy sjutton, vad han krånglar till det, kanske någon med fog tänker. Jag skyller på Upsala och åren vid akademin. Där gällde det att vara snårig. En konst jag brukar försöka undvika. Skriva enkelt och klart är mitt ideal. Men det går inte alltid.