Låt oss bli åttioplussare!

Västkustens bortflyende son, Knut Lindelöf, mannen bakom andningshålet lindelof.nu, fyller aktningsvärda åttio idag. 

Tänka sig, som pastorsadjunkten och vår lärare i kristendom på Sandvikens Högre Allmänna Läroverk brukade inleda sina tålamodsprövande lektioner med.

Som försökte han, den tråkigaste bland utbildare, i sanningens namn nedtyngd med ett ”svårt” ämne, att med sin inledningsreplik fånga oss elever, som längtade ut från klassrummet för att bejaka vår sprittande livslust. 

Jag tillhörde dem, må det vara preskriberat, som frekvent skolkade från hans pass. 
Jag minns, osökt, en sammandragning i ABF-huset i Stockholm. Det har ju gått en hel del år efter LKAB-strejken. 

Filmen som solidariskt och verklighetsnära speglade strejken, Kamrater, motståndaren är välorganiserad av Lasse Westman och Lena Ewert, skulle det påminnas om. 

Bland de medverkande talarna i ABF-huset fanns Carl Henrik Svenstedt, på god väg mot de nittio. Men still going strong. Klar i knoppen som få. Orden i sin makt.

Jag hade ombetts att säga några ord. Eftersom jag var bekant med ledarna för den malmfältens vilda, enligt den heliga arbetsfredens bevarande och klasskampen fruktande LO, strejk som framkallade ett enormt stöd över hela landet bland industriarbetare, städerskor och även fattiga pensionärer, Elof Luspa och de andra. 

Gästvänliga Elof och hans hustru Maja i Puoltikasvaara, i deras hus vid världens ände, som det kändes långt bortom allfarvägarna, drack jag vargtass hos efter en storstilad middag med renskav och till dessert hjortron och glass. 

Diskussionens  vågor gick, som alltid däruppe, höga medan det sjönk i glasen. Långt från Upsala och den disciplinerande seminariekulturen. 

Harry Isaksson höll inte inne med sitt ofta upprepade: ”Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende.”

Vad som slog mig, när strejken och filmen var på tapeten efter alla år, även under seminariet

Den vanartige Jan Myrdal, hållet i samma hus efter Sveavägen, är att vi rödskägg blivit så gamla. 

Inte bara Svenstedt, som tycks mig oförskämt intellektuellt pigg. 

Livet har dragit i väg med oss fyrtiotalister. Hur gick det till? Jag idisslar självklarheter, jag vet. Men insikten gör likafullt ont. Och är mig svårhanterlig.

Vad jag tror att jag försöker komma fram till, omständlig som alltid, är: vad kommer efter oss? Var det ändå inte så att vi utgjorde en på flera sätt ovanlig generation? Kanske berodde det på sextiotalets tidsanda, vi var dess barn. 

Kontexten, som akademikerna säger, bestämde vårt öde och radikaliserade oss. Vi valde inte samtiden, den valde oss. Det låter dagermanskt. Jag hör det.

Mina funderingar är inte ett dugg originella. Men undran släpper mig inte: vad kommer efter oss? Jag känner mig inte särskilt hoppfull. I samtiden växer inga rödskägg. 

Med reservation för att jag är politiskt skumögd. Nostalgi och vemod färgar 68-blicken.

 
Nå, låt oss bli åttioplussare! Alltid retar det någon. Låt oss traska i Knut Lindelöfs fotspår! 

Grattis, Knut!