Politiskt arbetslös - eller inte?

 

Jan Lindhagen och Macke Nilsson hävdar i sin 70-talsbok, jag tvekar inte att benämna den "miniklassiker", Hotet mot arbetarrörelsen att politiken, närmare bestämt i socialdemokratisk gestalt, genomsyrade de gamla brukssamhällena i Sverige. 

Vardagen var politiskt impregnerad. Underordnad den socialdemokratiska arbetarrörelsens hegemoni.

Egentligen utan att bruksmänniskorna reagerade särskilt på det. Det var bara så. Normaltillståndet. Som tonåring kanske med i SSU. Fackligt organiserad, kollektivansluten till moderpartiet. Försäkrad i Folksam. 

Använde sig av Reso om det skulle kvistas i väg till Kanarieholmarna. Begravdes gjorde man av Fonus. 

Folkrörelsetanken var latent allomfattande. Nämnas i sammanhanget bör frikyrkorna. Och nykterhetsrörelsen. Vad gäller de förra skickar jag pengar varje månad till Frälsningsarmén för att stödja deras behjärtansvärda arbete. 

Riktat mot de samhällets mest behövande och utsatta som politikerna struntar i. Tydligen mer angeläget att sänka skatterna för högavlönade och höja ROT-avdraget.

Min mamma var aktiv socialdemokrat. Så impregneringen tog sig även in mellan hemmets trygga väggar. Inget vi diskuterade, hennes politiska aktivitet under S-fanan. Däremot hettade det till ordentligt när gossen börjat ligga, det hette så, i Upsala och rödfärgats. 

Kanske ska det förstås som ett radikalt, för att inte säga yrvaket, politiskt uppvaknande i den stimulerande 68-talsmiljön. Plötsligt förstod gossen att det faktiskt är rätt att göra uppror. Och att det är upproret som gör människa av trälen. 

Under fabriken - stranden. Eller hur nu studentrevoltörerna i Paris skroderade.

I spåren av uppvaknandet en mycket hätsk kritik av den klassamarbetets och reformistiska linjens socialdemokrati som min mor lojalt försvarade i vått och torrt. Mot mina extrema utfall, med hyllandet av den väpnade revolutionen, slogs dövörat till. 

Jag är sedan länge politiskt arbetslös, gruvarbetaren Elof Luspas uttryck. Efter att tidigare ha varit engagerad på olika sätt. Dock aldrig i bokstavsvänstern, de olika sekterna lockade mig inte. Aktiv däremot i olika solidaritetsrörelser.

Solidarność i Polen. Sandisterna i Nicaragua. Svensk-kubanska vänskapsrörelsen. Castro och Che förblir karismatiska förebilder. Deras handlande måste i rättvisans namn bedömas ur ett historiskt perspektiv, det utsugna och eländiga Kuba mot femtiotalets slut. 

Icke minst var jag engagerad i de vilda strejkrörelserna, skogsarbetarnas och städerskornas, med start i LKAB-strejken. 1900-talets viktigaste strejk. Viktigare än både storstrejken 1909 och metallstrejken 1945. Skakade om SAP och LO. Togs på sängen.

Det var så jag lärde känna Luspa. Och instämde i hans och gruvstrejkledarnas kritik av facket och socialdemokratiska partiet som det kapitalistiska systemets vakthundar. 

Ur den aspekten bör LAS, MBL och den lagstadgade arbetsrätten, en direkt konsekvens av de vilda strejkerna, betraktas. 

Inte värnar lagarna om oss så kallade arbetstagare! Inte för inte har MBL kallats "tutan". Och lagen om anställningsskydd som fortlöpande urholkas, betyder så gott som ingenting. 

Till skillnad från min mor har partilivet aldrig frestat mig. När jag ser politiker på tv, yrkespolitiker, kan jag inte låta bli att elakt tänka att de, oavsett partitillhörighet, till syvende och sist månar om sig själva. 

Politiken är medlet för att, utan att förta sig, kunna njuta det materiellt sett goda livet. 

Många, kanske de flesta, riksdagspolitiker är vad de i England kallar backbenchers. Dessa passiva "medåkare" värmer upp riksdagsbänken, följer slaviskt partilinjen, redovisar inga egna åsikter. 

I Aftonbladet 250519 anförs moderaten Lars Beckman, från Tigerland (döpt efter hockeylaget Brynäs med smeknamnet Brooklyn Tigers) liksom jag, som ett exempel på en sådan bänkvärmare. Profillös och blek, undanskymd roll i ett av riksdagsutskotten. 

Nå, han är åtminstone flitig när det skall skrivas insändare i lokalpressen. Kanske har han (för) mycket tid över i riksdagen?

Borde jag engagera mig? Sluta vara politiskt arbetslös? Vilket inte är detsamma som att vara politiskt ointresserad. Skillnaden är avgörande. Nä, jag föredrar åskådarpositionen. Röstat har jag, för den delen, inte gjort på många år. Skulle inte drömma om att göra det.

Världen har slutat att bekomma mig. Kanske har radikalpessimisten i mig definitivt tagit över. 

Stämmer inte. Israels folkmördande i Gaza gör mig sömnlös. Och oroligt undrande över vad som ska hända med mina vänner på Västbanken.  Heligt förbannad blir jag över den cyniska högerpolitiken i fosterlandet. Och stödet till hybridkrigets Ukraina.

Kristersson och kompani i all deras ynklighet. Framkallar avsky. Partiledardebattens pliktskyldiga krumbukter. Herregud. Vad finns mer att säga?

Kanske ändå mitt idoga skrivande, av en annan typ, vågar jag påstå, än det Beckman ägnar nästan all sin tid åt, kan betraktas som ett politiskt handlande? Inte upp till mig att avgöra i så fall. Påverkas någon är väl det politik om något. 

Kanske är jag ändå inte fullt så arbetslös som jag försöker att framställa mig. 

Foto: (c) Riksdagen