Min framlidne, jag saknar honom mycket, tillika saknad i den konforma svenska offentligheten, alltid lika uppkäftig och underhållande var han, vän Gunnar Adler Karlsson hade inte mycket till övers för Dagens Nyheter.
I hans mun förvandlades akronymen DN till Dagens Nonsens. Förmodligen var den bristande kärleken ömsesidig.
Genom vännen Knut Lindelöfs försorg har jag access till DN utan att betala en spänn. Passar snåljåpen Ekstrand. Jag kan kasta ett öga på vad de dagliga bulletinerna från den "förnäma" (Jan Guillous benämning) blaskan i Marieberg innehåller.
Kåsörerna, bland dem Säverman (förnamnet Ove utelämnat i spalterna), läser jag, med förtjusning och beundran, som ett slags "industrispionage".
En sommar plöjde jag deckarförfattare. Den ena efter den andra. Ja, inte Läckberg och kompani. Utan "the real stuff". Dashiell Hammet, Raymond Chandler, Mickey Spillane och grabbarna för att försöka tillägna mig deras raka, hårdkokta, stil.
Enkelhetens skrivstil - det svåraste som finns. Lättare att bösa till det. Som akademikerna.
Jag vet att kåseriet som litterär genre, hoppsan vad fint det lät, inte står särskilt högt i kurs bland de högdragna smakdomarna. Jag delar inte den uppfattningen. Jag försöker att lära mig hur man gör. Ni får gärna kalla mig kåsör.
I DN finns Johan Croneman. Det är grabben hela dan, det. För det mesta. Honom läser jag alltid med stor behållning. Midsommardagens krönika (DN 250621) tillhör dock inte hans vassaste.
Han påstår att samtiden har svårt för det pretentiösa, Det stämmer väl ändå inte, Cronis!
Med riksbögen Gardell och alla influencers som mer än gärna prackar sig på oss andra heteronormativa som skyr strålkastarljuset. Snacka om att vara pretentiösa.
Krönikans huvudämne det svenska damlandslaget i fotboll som förärats en tv-dokumentär i flera avsnitt. Inför ett kommande VM, kanske något annat mästerskap, i Schweiz.
Tränaren, nog ett bra tag sedan hon var det, Marika Domanski Lyfors sjukdomsöde kastar en svart skugga över dokumentären.
Hon har drabbats av cancer. En subtyp som inte låter sig elimineras med terapi. Onkologerna, som jag av egen överlevnadserfarenhet har en positiv bild av, kommer inte åt tumören.
Osökt tänker jag på min ungdomskamrat C, vi har känt varandra ända sedan början på 60-talet, och den intensiva behandling han just nu genomgår mot sin cancer uppe på Gefle sjukhus. Han finns i mina tankar varje dag. Och i min aftonbön.
Apropå gräsmattans gröna schack, som någon romantiskt kallat fotbollen. Jag var usel på skridskor. Vinglade fram som en skadeskjuten kråka på isen.
Så en karriär inom ishockeyn (Brynäs, sedan NHL) eller bandyn (SAIK, Sandvikens AIK, "stålmännen" med ett S på bröstet) lika bra att glömma.
I fotboll var jag däremot hyfsad. Läderkulan och jag trivdes ihop. Jag hade "bollhuvud" som min svågers mor sa.
Jag sökte mig, nog mycket på farsans inrådan, till SIF:s pojklagsverksamhet. Men stöttes bort av den råa stämningen. Mobbning och hackordning. Ingen ädel konkurrens om platserna.
Sandvikens IF:s matcher i Superettan följer jag på TV4 Play. Annars är Pelle Olsson-fotbollen, som den extremt defensiva varianten förtjänar karakteriseras, inget som lockar mig. (Jag vet att stilisten och sportkrönikören Stisse Åberg inte håller med mig om Pelle O.)
Tacka vet jag den fartfyllda hockeyn!
Det är grejer, det. Just nu sommarstilje. Gefle sjunker ned ner i svåruthärdligt viloläge till i början på augusti.
Därefter månader med nagelbitande spänning. Guldet skall hem till Gefle! Fattas bara.
Foto: Bildbyrån
Håller med dig Lasse, som (nästan) alltid. Nu har jag inte läst gårdagens Croneman - men vad menar han? Många kallar Sverige mellanmjölkens land. Kan väl vara så. Men jag vill kalla Sverige det pretantiösas förlovade land, inte mint den svenska samtiden. Oavsett vilket läger våra politiker, ledarskribenter, journalister eller "proffstyckare" tillhör så finns det något oerhört präktigt över dom alla. Det känns som att dom alla ser utveckling som linjär och längst fram på den linjära utvecklingsskalan finns Sverige och svenskarna. Jag säger inte att Sverige inte är ett fantastiskt land men den där präktiga dyrkan av Sverige som fenomen är verkligen tröttsam, och oerhört pretantiös... Glad midsommar Lasse!/Pedro
SvaraRaderaGlad midsommar, Pedro! Han brukar vara vass, Croneman. Men inte denna gång. Han torde blunda för vad som sker i Konformistan. PS. Till Berlin på onsdag!
RaderaÅh, vilken lycka. Min semester dröjer alltjämt ett par veckor. Jag är suger på att bege mig till Berlin med en viss bok i min hand 🙂
RaderaInget att tveka om, Pedro! Åk. Jag var där för ett par år sedan. Ovanligt av mig hålla mig därifrån så länge. Jag har under många år åkt 1-2 gånger per år. Som det heter: man föds inte till berlinare, man blir det.
RaderaSom läsare är jag ändå glad att du, Lasse, inte blev vän med isen. Alla erfarenheter, tankar, funderingar och analyser som vi inte hade fått om du blivit hockeyproffs istället för skriftställare... nej, det vill jag inte tänka på. 🙂/Pedro
SvaraRaderaTack, bäste Pedro! Tröstens ljuva ord. Ett rysligt minne från Folkskolan: vi åkte (sic!) skridskor under en lektion på Åkern (is framspolad) utanför där vi bodde. I köksfönstret min syster, skrattade rått och hjärtligt åt min tafflighet.
RaderaKonstigt det där med att man minns sådan hemska ögonblick så vansinnigt väl, men det är väl lite som Jocke Berg från Kent sjunger i Innan vi faller (haha, passande): "Det vi svor att minnas det glömde vi Det vi borde glömt bort det mindes vi"
SvaraRaderaMinnet är lömigt, sandviksuttryck. Håller på med en text om detta, som jag delar endera dagen.
Radera