Foton på namnskyltar i popmusikens Mecka, Liverpool, på Facebook. Väder och vind har farit hårt fram med dessa reliker. Och det har klottrats på dem. Men de har stått pall. Strawberry Field. Penny Lane.
Vem kan undgå att genast höra Beatles? Nynna melodierna? Minnas legendariska låtsnickrarduon Lennon-McCartney?
Hos den förra fanns en vemodig, jag höll på att skriva ömsint, sida som kanske skymdes av den tuffa rebellimagen. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Låtar som Help och Mother. När han övergivit hjärta och smärta-genren. Lämnat den till medkompositören.
I Sandviken signalerar gatunamnen Verket och familjen Göranssons hegemoniska dominans. Fredriksgatan. Konsulgatan. Stålgatan. Bessemergatan. Och så vidare.
Fabriksslavarna och deras familjer skulle ständigt påminnas om att de levde i ett samhällsläger i någon annans regi.
Om än med syrénbersåer, hallonbuskar och en kanal som stillsamt ormade sig fram.
Våra liv är korta och övergående. Gravstenars texter och gatunamn består. Nä, det är inte sant. Efter andra världskriget asfalterades tyska kyrkogårdar öster om järnridån. Spåren skulle utplånas efter människor som i århundraden bott där. Intuitivt tänker jag Västbanken.
I Berlin återkommande strider om gatunamn - inte varar de för evigt. När det handlar om att en uppburen person som en gång i tiden fått skänka namn åt en gata. Kan vara en kirurg med professorstitel knuten till universitetssjukhuset Charité.
Men så upptäcker någon plötsligt ett nazistiskt förflutet hos vederbörande. Och ett namnbyte måste ske. Risken finns, och har funnits, att ett nytt namn är minst lika belastat. Det gäller att hitta de oskyldiga, obefläckade namnen. Hur man nu gör det i skuldbeläggandets värld.
Taxichaufförerna i Berlin reagerade snart på alla namnbyten på gator öster om Brandenburger Tor som skedde efter återföreningen 1990. Det skulle inte signaleras realsocialism längre på gatuskyltarna. Men hur hitta för dem som fram till dess hittat i Berlin som i sin egen ficka?
Och, handen på hjärtat, vad för associationer framkallar ett namn som Karl Liebknecht? Någon? Nå, det gatunamnet har också lämnats i fred.
Jag har varit med om att turister stannat till inför statyn med Marx och Engels i Östberlin, nyfiket frågat mig vilka de var som upphöjda sitter där på en stenbänk. Ridå.
Minnesskyltar efter muren. Gymnasister i Berlin: Vilken mur? Ingen aning, magistern!
Jag vet inte om Mohrenstrasse har bytt namn. Men det har länge varit på gång, efter intensiva diskussioner. Där finns en tunnelbanestation med pelare av marmor hämtad från Rikskansliet. Få av dem som underjordiskt passerar med tåg känner till det. Vågar jag gissa.
Annars kanske läge byta marmorn mot något annat. Kosta vad det kosta vill. Det luktar ju Hitler och Tredje riket om den. På Olympiastadion i Berlin har man försökt att "tvätta bort" 1936 års olympiad. Kostat multum med ombyggnationerna. Men inte lyckats helt.
Själv bor jag på Gnistens gränd. Har inte en suck om varför den heter så. Vem var den där Gnisten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar