Vi åkte 1:a klass på SJ, som vi plägar att göra. Det kostar vi, trots skamligt låg statstjänstemannapension, alltid på oss, tillämpande den existentiellt fullödiga principen att man lever bara en gång. Eller den mer bohemiska principen: boka först, kika i pluskan sedan.
Gott om utrymme för långa ben. Efter bytet i Fjollträsk från den för kortvuxna asiater anpassade sardinburken, dubbeldeckaren, till ett mer för en reslig svensk storleksmässigt anständigt tåg. Men stolen nedsutten. Och tyget på stolskarmen slitet.
Varför infinner sig så ofta den trista känslan av att Sverige är ett land på dekis? Saknas det pengar? Nja, regeringen skickar ju i väg miljard på miljard till det vansinniga kriget i Ukraina.
Tåget passerade Norrköping, den forna industristaden med det klassiska fotbollslaget. Där bodde min svärfar. Död sedan tio år. Det hände att jag ringde honom, och hans hustru, bara för att växla några ord.
Nog tror jag att han tyckte bra om mig. Han som gärna hänvisade till Jan Myrdal i våra samtal. Och livet igenom behöll en radikal, samhällskritisk hållning. Stimulerande kan jag konstatera om våra tankeutbyten.
Efter Peking nästa anhalt Linköping. Där finns äldsta dottern, begåvad och sin faders stolthet, samt barnbarn och barnbarnsbarn. Jag har blivit gammelmorfar och fattar inte hur det gick till.
En tidigare student, jag kan inte minnas honom bland alla andra jag ställdes inför under årens lopp, närmade sig mig försynt när tåget från Gefle rullade in på Stockholms Central. Han frågade om jag var jag. Och det är jag ju.
Han berättade att han var min student i mitten på 90-talet. Trettio år sedan! Läste organisationsteori. Jag fick en impuls att tipsa honom om min senaste (sista?) bok som placerar stråtrövaren, Mississippis betvingare Huckleberry Finn i titeln. Men avstod.
Kanske skulle han dock känna igen sig i boken. I min anti-pedagogik - under ledorden frihet under ansvar. Som kunde få vissa studenter, som behållit elevmentaliteten och trodde att de fortfarande gick på gymnasiet med dess instrumentella pedagogik, att frustrerade gå i taket.
"Vi får ju inte lära oss något!" Efterlyste korvstoppning och att läsa innantill. Men den forna discipeln ser glad ut. Han kanske trivdes med friare utbildningsformer.
Snön vek undan. Kung Bore på väg ut. Utanför fönstret grönt och vårliknande. När tåget skyndade på in i Skånes sköna slättlandskap, korsvirkeshus dök upp i fjärran, infann sig den märkliga känslan av att komma hem. Skånepågen blir bara allt större inom mig.
Jag har rejält fattat tycke för den stad som andra varnar för. Nu är jag tillbaka. Malmö, här har du mig igen! Jag vet inte för vilken gång i ordningen de senaste åren. För första gången kvartas det på anrika Kramer. Föregånget av stora förväntningar efter allt jag hört om hotellet.
PS. Efter en natt har förväntningarna med råge infriats. Rum högst upp, med utsikt mot Stortorget och skylten med Symposion. Jag skriver detta sittandes i en fåtölj med datorn i knäet nära receptionen. Ett lätt regn faller över Malmö. Skriftställaren mår just nu prima.
Bild: Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar