Allas vår fruktan för vad som väntar runt hörnet

Bokomslag: Norstedts

Skrämmer Alzheimer och döden så mycket att skräcken blockerar den mest sansade recensent som i sitt yrke borde hålla huvudet kallt och tangenterna beredda? 

   Och att en bokanmälan därför nästan måste gå i stå, orden ängsligt tveka inför att ordnas till text. Det fasansfulla, svårt för att inte säga omöjligt föreställa sig, placerar sig mellan recensent och recension? 

   Undran infinner sig när jag läser en recension i Expressen 250721 av en bok av Nobelpristagaren Annie Ernaux.  

   Boken, med titeln "Jag har inte kommit ur min natt", handlar om författarens Alzheimersjuka mor (den poetiskt anstuckna titeln, låter som ett citat från Stagnelius, emanerar från modern) och det kroppsliga förfall som följer i sjukdomens spår. Med utslocknandet som slutstation.

   

Jag tror att jag måste börja läsa Ernaux på allvar. Det jag snappar upp om hennes koncisa, konstlösa språk, och inte alltför långa böcker, lockar i hög grad. Tydligen ingen Artur Lundkvist (1906-1991) eller Björn Ranelid, med en övergödslad blomsterprosa. 

   I den här boken har hon tydligen föresatt sig att det inte får bli "litteratur", utan osminkat ska hennes text spegla verkligheten och "livet självt". Inte vet jag hur en författare fixar biffen, att skriva utan att det blir "litteratur" av det. 

   Det skrivna har ju, som alla som skriver vet, en tendens att frigöra sig och distansera sig från författaren och hennes ambitioner.

   I en recension i en annan tidning, jag tror att det var Sydsvenskan, av samma bok, reagerar recensenten som Expressens. 

   Värjer sig, i överförd mening nästan med näbbar klor mot att ta del av den gamla kvinnans nedbrytning som Ernaux konkret dagboksbeskriver i detalj, utan att dölja med några finurliga estetiska filter. 

Jag förstår recensenterna om de, kanske undermedvetet, redan innan läsning fruktar Alzheimer eller demens med döden som slutstation - och inte vill bli påminda av Ernaux om vad som kanske väntar runt hörnet. 

   Jag delar denna fruktan. Och det stannar inte vid olika former av demens. Pattie Smith avslöjade att Sam Shepard drabbades av nervsjukdomen ALS, med fortlöpande, förtvinande muskler. Hockeystjärnan Börje Salming likaså. 

   Björn Skifs, en gång bakom orgeln i popgruppen Slamcreepers från Vansbro, hamnar på löpsedlarna med sin demensdiagnos. 

   Vackra Nina Gunke från tv-serien utgående från Delblancs "Hedebyborna", vem kan väl glömma henne. På tok för ung för att diagnostiseras med Alzheimer. Liksom sångerskan Kim Kärnfalk.

   På nära håll har jag tvingats bevittna hur flera personer drabbats av just Alzheimer. Det har varit fruktansvärt. Att förlora en människa, älskad svärfar eller kära vänner, på det sättet. 

   

Till fruktan för att bli "gaggig", som man sade förr, lägger jag rädslan att inte längre kunna sköta och ta hand om mig själv. 

   Förpassas som ett kolli till dödens tröstlösa väntrum, vara utlämnad till personal som kanske inte pratar tillräckligt bra svenska för en meningsfull kommunikation. 

   Ärligt talat, fyrtiotalisten Ekstrand slår ifrån sig den ovissa framtiden, vågar inte tänka tanken på vad som kan hända med honom om några år. Eller redan i morgon. Förträngning och förnekelse? Japp, skriv upp det. Här och nu är det som gäller. Inget annat.

   En replik från Vilhelm Mobergs "Din stund på jorden" som klistrat sig fast: - Jag vill inte ha med döen att göra! 

   I mitt fall, och måhända recensenternas: lägg till huvuddimma.