Konformitet dödar

Bild: Adlibris

"Udda är så helande. Konformitet dödar." Chattmeddelande från vännen Freddy, mångsysslare och en sprakande kreativ man. Det är bara att instämma i detta lakoniska budskap. När han skickar det till mig kan han inte ha hunnit ta del av min text om Leni Riefenstahl som jag länkade till på denna sida 30/7. 

   En händelse som ser ut som en tanke. 

   Om det är något som dokumentären, ett faktabaserat, genomarbetat porträtt av en av Hitlers kelgrisar, styrker så är det just detta. Konformitet dödar. Och jag säger det igen. Det som berörde mest i samma dokumentär om Riefenstahl, svårast att ta in, var alla sympatiyttringar från vanliga tyskar. 

   Och de var många. En kompakt tittaropinion.

   "Stå på Er! Låt dem inte förtala Er!" (I Tyskland tilltalar man med "ni", även om det i svensk tv ohövligt nog översätts med "du".) Ulrike Meinhofs kommentar, "ni har Hitler i er", tycks mig träffa mitt i prick. Även om ingen tysk, enligt egen utsaga efter kriget, ju hade varit nazist...  

   Lätt hemfalla till en ironisk eftersläng, men jag avstår. Skakar bara på huvudet.

Jag läser i Göran Rosenbergs "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" (2012), svår att lägga bort, om hur medlöperiets - i praktiken, oberoende av efterhandskonstruktioner - tyskar av de allierade tvingades konfronteras med döda och överlevande lägerfångar efter nazisternas kapitulation. 

   Koncentrationslägren kunde ju ligga nästgårds med de "vanliga" liv som samtidigt pågick. Men vem brydde sig av de icke-internerade, vem protesterade? Lika litet som vi vanliga dödliga (sic!) i sommarvärmens, badandets och utomhusgrillarnas Sverige reagerar på det pågående folkmordet i Gaza.

   Rosenberg är skeptisk, och jag delar hans skepsis, om den obligatoriska konfrontationen - som föregick "denazifieringen" - hade någon som helst bestående effekt, betydde överhuvudtaget någonting i längden. 

   Reaktionerna, "folkets röst", på Riefenstahl, när hon medverkade i tysk tv på 70-talet tyder på att det betydde inte ett smack. 

   Samtida med studentrevoltens Tyskland. Kravet att nu ska övervintrande nazister avslöjas! Med alla medel, även ögonöppnande terrordåd. Nja, inte blev det så. 

Jag vet allt, ja nästan i alla fall, om hur konformitet dödar. Inte fysiskt. Men själsligt. Uppvuxen bland metallarbetare i ett typiskt svenskt brukssamhälle. Hur får man bort denna kollektiva åkomma, denna grimma? 

   Jag tvivlar. Reaktionerna, minst sagt ilskna, på det jag skrev på Stefan Lindgrens sajt 8 dagar 26/7 om proletärernas hjälplöshet, som de själva upprätthåller, antyder, ja mer än det, att konformiteten sitter djupt. Att vara udda avvisas.

   I Tyskland skördar AfD växande framgångar. Just saying.

Fotnot. Jantelagen, påbjudande konformitet, brukar tillskrivas Aksel Sandemose i boken "En flykning krysser sitt spor" (1933).