Hellre en Horace i Göteborg än tio i Akademien

Foto: go:teborg

”Sätt inte ditt ljus under skäppan, Lars!”

   Jag är uppvuxen med sedelärande talesätt. Min salig mor var en fena på dylika. I den meningen en traditionsbärare mellan generationerna. Hon övertog talesätten från föräldrar och föregående släktled. (”Blod är tjockare än vatten” - matades jag med från barndomsår.) 

   De kunde sägas utgöra hennes kulturella arv. 

   Och, inte för inte fanns i mitt socialdemokratiskt impregnerade hem en röd bonad broderad med ”Flinkt arbete leder snarast till vilan”. Formuleringen kunde varit huggen i sten.

   För arbeta skulle man, göra rätt för sig. ”Den som arbetar syndar icke.” Det fanns inget värre än att ”ligga samhället till last”. Bete sig som Kronblom, lat och arbetsskygg.

   Att ifrågasätta bonadens budskap var definitivt inte möjligt, då var man bara konstig. Det uttalade hörde till självklarheternas skara som det icke måtte ruckas på.

   Arbetslinjen gick hand i hand med påbjuden ekonomisk försiktighet: ”Den som spar han har!”

 

De, folkliga måste man tillägga, talesätten användes för att vägleda det vardagliga handlandet. De var normativa och etiskt laddade. Inte explicit glasklara, snarare ”tyst kunskap”, betydelsen fanns bortom det utsagda. 

   Men de förutsatte och byggde på att den som tilltalades med dem visste vad den tilltalande avsåg. Annars blev det ju poänglöst. Som att ”gå utan hink efter vatten”.

Horace Engdahl har skrivit en rolig liten bok, karln överraskar med att ha humor, kanske väckt av hans flytt till Lilla London med den speciella göteborgshumorn, om talesätt. 

   Som han med de akademiska språkvetarna benämner ”idiom”. Det är inte enkelt att alltid skilja idiom från ordspråk. Sak samma, andemeningen består. 

   Boken är utgiven av Svenska Akademien med titeln "Ugglor i mossen. Tankar om idiom" (2025).

   Vad som gör boken till en läsfest är hur han härleder och, framförallt, strösslar med många exempel. Bokens titel är ju ett exempel på ett idiom. Och exemplen lockar fram idiom som man själv har stött på. Som mina egna exempel ovan. Det vittnar om uttryckens slitbarhet.  

   

Som sociala varelser binds vi samman genom att vi förstår hur den indirekta kommunikationen skall uppfattas, vad talesätten egentligen vill signalera. Vi måste ha koden, kanske en modern forskare skulle säga. 

   Och där hittar vi uttryckens akilleshäl (bild!).

   Ty det har inte yngre generationer, påstår ungdomsforskarna, som kartlagd dem via enkäter och intervjuer. De tror att ”gråta krokodiltårar” signalerar stor sorg. Att göra någon ”en björntjänst” tros betyda att göra något bra för en person. 

   Vissa uttryck är obegripliga för de unga, säkert inte bara för dem. Så som ”vår dammsugare sjunger på sista versen”. Inte ”sjunger” väl en dammsugare? Och vilka visa är det som sjungs på sista versen?

Jag läser Engdahl som att något väsentligt går förlorat om förmågan att tänka i bilder, metaforer, att haja det underförstådda, försvagas. Han är underhållande, men myntets andra sida är gravallvaret. 

   Kanske det som sker i de sociala mediernas omedelbarhetstid, ingen klokskap att tolka fram bakom bokstävlarna. ”The medium is the message” som gurun Marshall McLuhan sa. Vilket även det kan uppfattas bildligt…

   Nå, efter att som gammal i gården (häpp!) med stor behållning ha läst Englunds bok på drygt nittio sidor frestande att dra till med ett värderande talesätt: Hellre en Horace Engdahl i handen än tio i skogen.   

   Förresten, kanske ska ”handen” bytas mot ”Göteborg” och ”skogen” bytas mot ”Akademien”?

Även publicerad på lindelof.nu 2025-07-25