 |
| Bild: Wikipedia |
När jag växte upp i Sandviken på 50-talet varnades det för "ryssen". Inte vet jag om hållningen förtjänade att betraktas som politiskt medveten. Kanske något som hängde i sedan tidigare. En för givet tagen tankefigur.
I en socialdemokratiskt impregnerad bruksmiljö. Länge trodde jag att alla i stan var socialdemokrater. Förutom några få, ”konstiga”, som röstade på högern. Och så skollärarna som nog var folkpartister.
Att det nere i Verket spionerades på och rapporterades om dem som misstänktes vara kommunister fick jag reda på långt senare.
Min mor, dotter till en rörslipare, var aktiv inom partiet. Lojal mot ”demokraterna”, som hon sade, i vått och torrt.
Vi bodde granne med en kommunist. Åtminstone viskades det så i bostadslängan, att han var det. Jag minns en hygglig man som jag tror jobbade på en flyttfirma, far till kvarterets snyggaste tjej som vi alla grabbar svärmade för. Utan att ha en chans.
Häromdagen stötte jag ihop med en före detta kollega, tillika facklig kamrat. Båda aktiva inom universitetslärarförbundet, tillhörande SACO. Ingen lätt uppgift att försöka bedriva kollektiv verksamhet på en högskola med fackligt medvetslösa medlemmar.
Och med en arbetsgivare som irriterades på allt som inte strikt följde en tandlös medbestämmandelag. Inte för inte kallad ”tutan”. Formella, inget annat än pliktskyldiga förhandlingar. För att det så, enligt lagens bokstav, måste vara.
Därefter bestämde arbetsgivaren. Struntade blankt i alla reservationer till protokollet.
Nå, det var länge sedan jag träffade min fackliga vapendragare. Artigheter utväxlades. Konstaterades att vi båda åldrats. Han drabbad av diabetes. På tapeten Brynäs hockeylag. Ämnet som förenar alla geflebor över klassgränserna.
Hejar man inte på Brynäs lika bra att packa väskorna och söka sig någon annanstans.
Men så kom vi in på kriget i Ukraina. Jag nämnde för honom att jag är innerligt trött på krigshetsen i Sverige. Och att jag som en protest funderar på att gå med i svensk-ryska vänskapsförbundet.
Då gick han i taket. Ansiktet stramades till. Ur honom flög en skarp varning, snarare en sträng tillrättavisning, för vad som händer om vi inte fortsätter att pumpa in pengar i Ukraina. ”Då tar Putin oss.”
Att försöka diskutera Rysslands motiv för agerandet i Ukraina, om de ur något perspektiv kunde vara försvarbara, var helt omöjligt. Som att slå huvudet i väggen. Vi skildes åt i en inte särskilt vänskaplig atmosfär.
Han som var så omtyckt av sina studenter, skaffade sig ett rykte som en på sina kurser samtalsuppmuntrande pedagog, inget argument kunde tas för givet, en sant vetenskaplig kultur vårdades. Men det var innanför högskolans väggar, det.
Även publicerad på 8 dagar 2025-12-16.
Tänkte på den här delen med facket, Lasse. Är det ändå inte till seende og sist så att det allt som oftast kan utgöra en karriärsprångbräda (även om kanske du är undantagen där då iaf på det sättet, doktorshatt till trots) - där man lär sig operera inom det juridiska regelverket men svårligen kan göra nån reell skillnad för den enskilde medlemmen o den lilla människan. Var det f ö inte Strindberg som sa att juridik är överklassens sätt att kontrollera arbetarklassen? Han sa iaf också att ekonomi var en vetenskap uppfunnen av överklassen, för att komma åt frukten av underklassens arbete.
SvaraRaderaHelt rätt, Micael. Klart man kunde göra karriär på att skriva om facket, det gjorde också kolleger både på Sociologen och Skytteanum. Men då inte skriva kritiskt, som jag gjorde. Nå, jag fick min doktorstitel trots allt. Strindberg visste vad han talade om. Och före honom talade Marx om "politisk ekonomi". Nuförtiden dyker "experter" upp i tv och får det där med ekonomi att låta som något naturlagsmässigt, ekonomins lagar opererar som naturens, och vi har bara att anpassa oss. Igår stod Svantesson och pratade om "inflationen" som om den vore en oberoende kraft som följer sina egna lagar.
RaderaAtt vilja fred och söka nå överenskommelser med diplomati betraktas som dödfött och suspekt nuförtiden. Försöker man inta en neutral hållning för att försöka förstå båda sidors argument är man tydligen en samhällsfara, i vårt så uppburna Europa med demokratiska värden och alla våra friheter som andra avundas oss, så liberala och vidsynta vi nyss påstod oss vara.
SvaraRaderaSom 'yngre', som en god skribent beskrev det, funderade jag efter någon historielektion hur tyskarna så lättvindigt kunde acceptera det som skedde under sena 20-talet och därefter, hur de inte motstod de tendenser som bredde ut sig, de alltmer hätska tongångarna, invektiven och benämningarna på etniska grupper, den ökade militarismen, kåren med de svarta uniformerna och blanka kopplen, förföljelserna, indragna pass, palatskuppen (riksdagsbranden), kristallnatten etc.
Naivt, naturligtvis att inte riktigt förstå, men jag var ju ung och oerfaren, tillika förmodligen något indoktrinerad av riktad undervisning. Med åren blir man, förhoppningsvis, visare, i synnerhet om man hittar flera källor till kunskap. Ändå förundrades jag fortsatt över varför majoriteten inte protesterade mer mot den repressiva riktningen Tyskland tog. Efter att de blivit slagna, med ohyggliga människooffer som insats, så gjordes avbön, och aldrig mera skulle det kunna hända.
Jag förstår med ens, nu i vår samtid, hur relativt lättvindigt en målinriktad grupp, med narrativ och övertygande övertalning kan få en majoritet att känna sig som enstaka individer. Och hur våldsam förföljelse av de få som vågar opponera sig blir androm till varnagel. Ingen i den stora massan förmår höja blicken eller rösten för vem vill bli stämplad av stövlar med hårda klackar. Minns någon längre hur Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning blev hånad, vanhedrad, kallades till monarken för räfst och rättning för att han kritiserade regeringen för undfallenhet och allmänt upplyste om nazismens faror? Vilket kappvände efter tyskarnas fall i Stalingrad.
Och ändå är vi en bra bit kommen i ett liknande mönster som då. Nu är det ryssar som gement är undermänniskor, som aldrig förr rustas det till strid, fredsivrare är naiva och farliga, svenska soldater ska mönstras till en KO-alition (C O W), bankkonton fryses och tillgångar konfiskeras. Det kommer att bildas en säkerhetskår (efter någon galenpannas remissförslag), undrar hur långt borta de svarta uniformerna är?
Sverige ska förbereda sig för krig, basuneras det ut. Nej, det tycker inte jag. Det låter som en dålig idé. Är det några som tjänar på det, kanske?
Kloka ord, Johan. Samtiden är minst sagt skrämmande. Och, som du pekar på, skrämmande hur anpassning sker efter vad som påbjuds. Det är fullkomligt omöjligt att föra en vettig diskussion, ens försöka nyansera bilden av vad som sker, utan att beskyllas för att vara putinist. Nyss på tv att man går vidare med att konfiskera ryska tillgångar i Europa. Man leker med elden.
SvaraRadera