En solitärs söndagsbekännelser

Solitären LEKstrand

 

Medelklass-tv:s osänkbara flaggskepp torde vara kommersiellt styrda Nyhetsmorgon i TV4. Där det inför öppen ridå tillagas (inte av en kock, gubevars, utan en "matkreatör") sådan där herrskapsmat, med de dyraste ingredienser, som man endast har råd med om man bor i typ Söderreservatet och tillhör den ideologiproducerande klassen. 

"Mediavänstern", sade man förr om de sistnämnda. Men jag skulle inte drömma om att använda beteckningen "vänster" om dessa på skärmen.

Vinet till maten är sannerligen inget billigt blask som smakar jäst eller våt hund. Beyaz eller Vino Tinto som vi pimplade när jag var ung. Nä, fina årgångsviner ska det vara, med namn som jag inte ens kan uttala. För Steffo och hans ständigt leende sidekick. 

Och skålas gör det - om morgonen. Salig mor, som insåg drickandets faror, skulle få spader.

Göran Greider, mannen med tusen åsikter och ännu fler, är en flitig gäst när det skall tyckas om något. Sammanfaller hans bostadsadress med tv-bolagets? 

Tredje advent, denna gråmulna decembersöndag, avhandlas ämnet ensamhet bland alla reklaminslag. Denna tjatiga upprepning av reklam, rena hjärntvätten, så att man till slut får lust att sola ut tv-apparaten. Nå, ICA-reklamen, med Kjellman och kompani, går an. Ganska så fyndig för det mesta.

En läkare är inkallad som ensamhetsspecialist. Har han särskild erfarenhet av att vara ensam? Förlåt, jag kunde inte låta bli.

Kanske varit lämpligare att bjuda in någon med denna erfarenhet. Kanske en Obdachlos, som de säger i Tyskland. Men lika uteslutet det, som att bjuda in Stefan Lindgren att debattera med Patrik Oksanen.

Det vrids och vänds på begreppet så man kunde tro att man är tillbaka i Upsalas akademiska seminariekultur, det skiljs på frivillig och ofrivillig ensamhet. Själva ordet tycks laddat med en värderande tendens. Ensam ska man inte vara. Då är något fel på en. 

En bestående brist. Ett tillkortakommande drag i ens personlighet. 

Pappas farbror Vilhelm Ekstrand i Häverödal i Uppland gick till skogs efter att ha fått korgen av dottern till en rik snålbonde. Nå, det var väl bonden som stod för korgen, flickan lika kär som Vilhelm. Vi besökte honom i hans lilla, röda stuga mitt i skogen. Han utstrålade harmoni. Minns jag än i dag.

I sin, omgärdad av fåglar och skogens djur, frivilliga eller ofrivilliga, hur den nu skulle etiketteras av TV4, ensamhet. Jag skulle säga att han var en av dem som vågar ta sitt liv på allvar. En exklusiv skara. De flesta kompromissar bort sitt enda liv. Kanske för att slippa ensamheten. Rätta mig om jag har fel. 

Skriftställaren Jan Myrdal uppgav att han avskydde kallprat som stjäl arbetstid. Där hade jag en frände. Det gör jag också. Det irriterade en kvinnlig chäf i mitt yrkesliv, en riktig trivselfascist, älskade improduktiv samvaro på jobbet. 

Jag har nämnt henne flera gånger förut. Som vore hon värd att kommas ihåg.

Jag trivs med att vara ensam. Men ordet använder jag inte. Snarare anser jag mig vara en solitär. Låter det högdraget, som att jag vill vara stor på mig? Jag tycker att det sitter rätt.

Häromdagen skrev Kulturprofilens lojale kompis Horace Engdahl i en av sina krönikor i SvD om konsten att vara lycklig. Jag minns inte exakt hur han förde sitt resonemang. Om jag går till mig själv, känner jag mig aldrig olycklig när jag är "ensam". Jo då, citattecknen förtjänar att sättas dit. 

Tid att läsa och skriva, fundera och låta sig uppsökas av ord. Kunde man ha det bättre?