Att få veta någonting som jag inte vet

 

"I morgon vet jag någonting som ni inte vet." Ingrid Kallenbäck

Hennes namn är inte sprillans nytt för mig. Jag har ju genom idogt läsande under åren, kombinerat med en anmärkningsvärt god receptivitet, försökt att skaffa mig en överblick över svenska författare, även de mindre kända, det har nästan varit som en mani. 

Vad ha alla denna bildning till? Kunde min morfar Alfred, rörsliparen, ha muttrat. Jag måste nog konstatera att det varit ett självändamål. Inte karriärbefrämjande, aldrig brytt mig om sånt, syftande på högskolevärlden.

Inte har jag läst mycket av Kallenbäck (låter som en ort), det ska ärligt tillstås. 

Och inte visste jag, förrän jag i morse vid min sedvanliga scanning av kultursidorna i några msm-blaskor, snubblade över en artikel i DN, [1] skriven av en grabb som läst litteraturvetenskap som jag, att hon kom från Motala, drabbades av minnesförlust, som gjorde att andra plötsligt visste mer om henne, än hon själv. 

Som att vakna upp till en ny värld. Sakna förtrogenhet med allt, förfrämligad som Kaspar Hauser? Börja om. Utan ett förflutet. Det som vissa av oss kan drömma om, vara ett oskrivet blad, därigenom skuldfri.

Formuleringen ovan tar mig tillbaka till djupt saknade vännen Conny, som gick bort för ett kort tag sedan. 

Igår  stannade vi till och försökte, efter en tur till Skultuna Bruk, leta hans grav på Sandvikens kyrkogård, utan att lyckas, men nu vet jag, efter kontakt med hans syster Annette, mer exakt var den finns. 

Inte så långt från den minneslund, där min syster och svåger, samt min mormor och morfar vilar i anonymitet. 

Själv, befinnande mig sent i livet, undrar jag ibland över vart jag ska ta vägen efter den ofrånkomliga döden.

Spridas i hemlighet i Spree, i mitt älskade Berlin? I Vesterhavet, utanför mitt älskade Tversted? Under en sten i en grav som ingen besöker?

Nå, det var formuleringen ovan som jag riktar till Conny, som inte lär svara, han som inte fruktade döden. 

Jag skulle så gärna vilja att han kom åter, om än bara för en mycket kort stund, och berättade om hur det egentligen är på andra sidan, vad väntar, kan mitt eget hat gentemot döden förbytas mot något annat? 

Lugn? Förtröstan? Försoning? Acceptans?

Det var så vindstilla och lugnt igår eftermiddag på körrgårn, som mamma sa. Bara jag och min livskamrat rörde oss där med långsamma steg i värmen. 

Och jag kunde än en gång konstatera att så många namn på gravarna tillhör människor som jag personligen kände eller kände till.

En av dem en hygglig fotbollspelare i SIF, vi sommarjobbade båda i Verket sommaren 1966. Han föddes ett år efter mig. Nu vet han nånting som jag inte vet. Utan att kunna förmedla det.

Han vilar i en annan minneslund på körrgårn, nära kyrkan, med namnen angivna, så som jag tycker det skall vara. Även hans smeknamn, "Musse", står med.

[1] https://www.dn.se/kultur/pontus-dahlman-i-ingrid-kallenbacks-dikter-kan-naturen-och-manniskan-byta-kanslor/

Bild: Tänkaren. Wikipedia

Resan med ord till Osnabrück och utplåningen

"På avstånd förstår man inte." Helene Cixous

Helen Cixous (född 1937) känner jag som en synnerligen svårläst fransk feminist. En typisk fransk intellektuell, nära att jag utbrast i hastigheten. Jag skulle utan vidare kunna räkna in henne i den illustra kategorin snåriga, franska intellektuella som ändå gör det mödan värd att brottas med. Paradoxalt? Nja.

En annan är Jacques Lacan (1901-1981), psykoanalytikern. Relationen mellan dessa två var subtil, jag finner inget bättre ord. Hon både inspirerades av och förhöll sig kritisk gentemot honom.  Kanske en ideal intellektuell hållning, för att undvika förbländande dyrkan. 

Med en annan intellektuell tungviktare, dekonstruktivisten Jacques Derrida (1930-2004) , liksom Cixous med bakgrund i Algeriet, upprätthöll hon en livslång vänskap.

Anmärkningsvärt är att ingen av dessa tre tillhörde det prestigefyllda Collège de France, den franska, intellektuella elitens parnass. Om jag förstått det rätt var Derrida på god väg in, men manipulerades bort, hans dekonstruktionens filosofi betraktades med skepsis av akademiledamöterna.

Med sin  etniska tillhörighet undgår inte Cixous det judiska folkets öde: "den slutgiltiga lösningen" som nazisterna systematiskt iscensatte, judarna skulle utplånas. Men hur skriva om det som det egentligen inte låter sig skrivas om? 

   

Den överlevande Primo Levi vittnade i "Är detta en människa?", https://www.bonnieraudio.se/bocker/288346/ar-detta-en-manniska/, om känslan av att stå utanför Auschwitz, efter att lägret den 27 januari 1945 befriats av Röda Armén, lyssna till ljuden från den sorglösa (?) värld som fortsatte som om inget hänt. 

Auschwitz hade inte gjort någon skillnad. (Se gärna https://lekstrand.blogspot.com/2017/07/vart-behov-av-auschwitz.html?m=0)

En mänsklighetens slutstation, frestande att skriva. Eller slutpunkten för det moderna projektet, för att knyta an till den polske sociologen Zygmunt Bauman och hans bok "Auschwitz och det moderna samhället" https://www.adlibris.com/sv/bok/auschwitz-och-det-moderna-samhallet-9789171730381.

Livet, det bara rullar på, i trivialitet och upprepning. De döda begraver de döda, för att travestera Jesus. 

Daniel Pedersen i boken "Natt och aska", https://www.bokus.com/bok/9789189759787/natt-och-aska-forintelsens-litteraturer?srsltid=AfmBOoo2bsAL8PWkg nCkLbxvYki0jHWrJv_IaEsiCNU0HhxaxM_LNeO, sammanfattar allt som skrivits om Auschwitz till en egen diskurs. 

Överlevandes skildringar träffar, enligt den tes Pedersen driver, endast den som själv upplevt lägret inifrån. Annars förblir det stumt, overkligt. 

Men om de utrotade var ens egna släktingar, ibland nära såna? Om de som gått före, som det heter under förutbestämningens ledstjärna, mördats och inte dött en naturlig död? Vilken blir känslan? Obegriplighetens? Hämndens? 

Med vilka ord förmedla samma känsla?

Om vissa saker må man inte tala, har jag förstått. Som med nazisterna i Ukraina: alla ukrainare är inte goda i det pågående kriget. 

Men för att det ska bli möjligt att fortsätta gödsla den sittande regimen, omgiven av korruptionsmisstankar, med miljard på miljard tagen från skattebetalarna, måste vi låtsas som om det är så.

Sanningen som de skenbart goda avsikternas fiende.

Cixous är påverkad av Lacan i synen på hur språket, orden, inte befinner sig i harmoni med verkligheten. Ordlösheten tillhör ett övergående stadium i våra liv, när vi är riktigt små. Sedan kliver vi in i orden, den symboliska ordningen. Ingenting finns längre utan ord. 

Inga känslor, inte om vi ska tala om dem.

"Från Osnabrücks station till Jerusalem", https://www.adlibris.com/sv/bok/fran-osnabrucks-station-till-jerusalem-9789178933440, är Cixous andra bok om det Osnabrück som hennes ord framkallar. Utan dessa finns inte Osnabrück. 

Det är som om ämnet pockar på en poetisk behandling, inte en saklig och faktabunden. Och, tydligt blir det. Det obegripligt grymma, om fasorna, kan vi inte skriva på sakprosa.

Bild: Bokus.com

Ingo och solig sommar i en Volvo PV 1957

Exakt sextio år sedan arbetargrabben från Göteborg, Ingemar Johansson, blev världsmästare i tungviktsboxning. Sopade ringen med Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York. 

Minns hur mamma ganska tidigt om aftonen, matchen gick sent på natten svensk tid, skickade mig i säng för att sedan väcka mig när det var dags för familjen att slå sig ned vid radion. Lovade hon. Nybakade smörhönor utlovades också. Hennes specialitet. 

Men inte kunde jag sova! Tok heller. Ljus juninatt. Och jag var pirrig av förväntan. I filmen Mitt liv som hund återskapas den oförglömliga natten och folkets jubel över Ingemars seger. 

Men jag höll på Floyd, som jag läst om i SE! Tyckte synd om honom av någon anledning. Mycket troligt att Onkel Toms stuga spökade i bakhuvudet. Pappa köpte mig svarta gymnastikbyxor med gula revärer. Framtill stod det: Floyd. Och jag bar dem under en veckas bilsemester söderut. Med ett stopp i Göteborg. 

För att uppleva Liseberg. Glass utan ransonering till Lars, som pappa alltid kallade mig. Ibland Lars Gösta. Mitt fullständiga förnamn. Vi bodde i ett "rum för resande" i Mölndal. Billigt. 

Tur med Paddan på Göteborgs kanaler. Turen förevigad på fotografi. Jag och mina föräldrar. Min syster och hennes man. Hur fick vi alla plats i PV:n?! Överstiger mitt förstånd. Vi färdades till Brantevik på Österlen i samma bil. Semesterpackning. Takräcke? Minns inte. Säkerhetsbälten? Kanske. 

På registreringsskylten X. Gävleborgs län. 

Brunbrända på fotot. Det måste varit en varm sommar. Svarta som negrer, skrockade farsan som älskade att steka sig i solen. På den tiden kunde man ostraffat säga så. Ingen lättkränkt tryckte på hetsknappen. 

Sextio år förflutit. Obegripligt. Alla på fotot borta. Utom jag. Ingo försvann sedermera in i Alzheimer.

Jag uppsökte hans grav på Västra Kyrkogården i Göteborg förra våren. Han vilar tillsammans med sina föräldrar Jens och Ebba. Anspråkslöst. Står ingenting på stenen om att han var champ.

Farsan amatörboxades som ung, betraktades som lovande. Imponerad av Ingo. Hans 
höger. Tors hammare. Men farsan påstod Ingo hade glaskäke. Vad vet jag,

Inte kan jag prata med farsan om Ingo eller den där sommaren för sextio år sedan. PV:n från 1957 ärvde jag. Rullade en bra bit in på 70-talet. Delad framruta. 

Farsans bruna fajterhandskar ärvdes också. Men någon ringkarriär blev det inte. 

Ensamhet är en politisk fråga

 

Rubriken klipper jag, förfärad och riktigt illa berörd, ur GD 9 juli. Turerna runt omkring den döde mannen, inklusive Gavlegårdarnas påstådda handfallenhet och hur grannen till den döde, Virpi, lämnas hjälplös när hon vänder sig till fastighetsbolaget och andra instanser, lämnar jag därhän. 

Spontant undrar jag, däremot, hur kan någon ligga död i sin lägenhet en längre tid utan att det uppmärksammas? Var personen ifråga helt övergiven och utan alla kontakter? Märkte ingen att han inte syntes till? Var han helt anonym? Bortglömd?

Fallet är inte unikt. Även om man önskar att det vore det, ett enstaka undantag. 

Och det hjälper inte att vara en hyllad och omtyckt "kändis", en offentlig person. Jag tänker på "Moltas" Eriksson, Ulleråkerläkaren och Mosebackekomikern hos Hasse och Tage, som också låg död i sin våning, osäker på hur länge, innan hans lik uppdagades.

Jag vet var han bodde i Upsala. Varje gång jag ser huset påminns jag om hans öde, det framkallas rysningar.

Vad är det som sker med detta land. Varför den växande och totala, höll jag på skriva, ensamheten som delas (sic) av så många? 

Jag läser om ensambegravningar, där ingen anser sig ha tid att närvara. Alla för upptagna av vad det nu är. Till och med barn till den döda kan utebli.

Om inte detta med ensamhet är ett politiskt problem, så vet inte jag. Människor lämnas i sticket, utesluts i praktiken ur en samhällelig gemenskap. 

Regeringen har väl fullt upp med att fjäska för Nato och kränga stridsplan. Förlåt, jag kunde inte låta bli.

Jag har inget bra förslag på vad göra. Hur bryta den förgörande ensamhet, som kanske främst drabbar de äldre i befolkningen. Jag ser det som att det handlar om inställning och en kulturell förändring. Hur den skall förklaras förmår jag inte snabbt reda ut. 

Men något alarmerande har hänt. Fladdrar förbi i rubriker. Varningsklockor ringer om vart vi är på väg. Vem lyssnar?

Vi ger f-n i varann, särskilt den ensamstående, som uttrycket lyder. Klara dig själv, eller gå under. Only the fittest survive. Marknadstänkandet, med dess ovärdiga implikationer, icke minst egoism, har oss i sitt grepp. 

Som alltid fruktar jag att användningen av ord normaliserar det fenomen de betecknar. Jag lutar mig mot min husgud Foucault. Istället för upprördhet uppgivenhet - eller ointresse. 

Ska vi vid sidan av "fattigpensionärer" lägga "ensamma människor"? Anamma uppfattningen att det är helt normalt? De får skylla sig själva. Jag har mitt och de mina att bry mig om. 

Ur det perspektivet ser jag också med skepsis på ordet "singel". Kanske ett "modärnt" fenomen redan normaliserat och legitimerat? Det går att urskilja ur hushållsstatistik.

Och vad med barnafödandet? Skilsmässorna? Vilka konsekvenserna? Här finns mycket att bita i för en samhällsanalytiker.

Jag tvekar inte att uppfatta mig som en solitär. Jag älskar att lufsa omkring för mig själv i tillvaron. Men det är en frivilligt vald ensamhet. Jag bävar inför tanken på att vara ensam i ofrivillighet, i dagens "sköt dig själv-Sverige". I akut eller permanent behov av andra. Utlämnad.

Var finns mina medmänniskor? Vad är det för ishus, detta så kallade samhälle? Hur blev ishuset möjligt, för att parafrasera sociologen Johan Asplund. 

FOTNOT Läs gärna https://lekstrand.blogspot.com/2021/10/blott-sverige-svenska-krusbar-har.html 

I Sandviken går man bort

 

Igår på SAIK:s golfbana ute i Trebo utanför Sandviken, en favoritbana vad mig anbelangar, jag som inte ens spelar själv, den öppnar sig mot alla väderstreck, träffade vi som av en händelse på ett ungt par, som jag inte kunde låta bli att nyfiket fråga om de var sandvikare. 

Ja, blev svaret. 

Jag växte upp i Sandviken, kom det omedelbart från mig. Hur länge har ni bott i Viken? Sen 2017, sade kvinnan. Ett och ett halvt år, svarade mannen. 

Varifrån kommer ni? Från prinskorvens Ockelbo mannen, framgick det, kvinnan härstammande  från Karl Rune Nordkvists - googla den som inte känner till honom - Bollnäs.

Var bor ni, då? Vallhov. 

Jag är så gammal så att när jag växte upp fanns inte Vallhov. 

De var nog mer artiga än intresserade av vad den gamle mannen hade att förtälja om stadsutvecklingen i Sandviken och hans smått nostalgiska erfarenhet av densamma. De lyssnade förstrött, nya i gamet, ivriga att sikta in sig på nästa hål.

Gubben hann med att peta in en slutkommentar: Ni pratar inte sandviksmål, hör jag, men det lär ni göra vad det lider. Ingen som helst glädje i deras unga ansikten inför vad som dialektalt sannolikt väntade dem. Snarare for anletsdragen ned.

Apropå lokalt mål, säger man i Sandviken, när någon dött, att personen ifråga ”gått bort”. Underförstått kommer aldrig tillbaka. Det är definitivt. 

Jag har alltid haft svårt för det uttrycket. Särskilt när det gällt människor som genom sjukdom plågats och lidit. Bland dem mina närmaste. De har inte lugnt och stilla "gått bort".

Jag fattar inte att du tillhör dem som har gått bort, Conny! Jag deltog i begravningsceremonin, med din aska i en urna där i Fridens och Ljusets kapell. Hörde Jackie DeShannons sextiotalslåt "When you walk in the room", ditt önskemål, tona fram. Vi älskade båda sextiotalets musik. 

Jag kan ändå inte fatta. Jag vill inte göra det. 

Jag trodde att du och jag alltid skulle finnas. Döden fanns inte med i beräkningen. Även om du, som du uttalade, inte var rädd för den. Medan jag å min sida hatar den. Och säger som huvudpersonen i Mobergs "Din stund på jorden": Jag vill inte ha med döen att göra.

När vi träffades, som vi gjorde ett antal gånger de sista åren av ditt alltför korta liv, pratade vi gamla minnen, vi hade många gemensamma såna. Mest ljusa. Och så de roliga... de galna... de hemliga... de stökiga från åren med bandet... de med tjejer inblandade...

Nu undrar jag hur det blir. När jag inte längre har dig att stämma av med. Det finns ju ingen annan jag kan göra det med. Och på mitt eget minne litar jag inte. Det är för bristfälligt. Alltmer ihåligt.

Fy sjutton, vad jag saknar dig, Conny! Varför kunde du inte ha stannat ett tag till, varför måste du gå bort?

Foto: Annette Palmér

Välkommen till Fattigsverige 2026!

 

Fotot ovan, med beledsagande text, hämtar jag från Arbetet 9 juli. Jag läser tidningen på nätet. Denna utmärkta, anrika publikation som jag förknippar med den socialdemokratiske pionjären Axel Danielsson. Var tidningens dåvarande redaktion höll hus i Malmö är jag förtrogen med.

Om jag inte är helt ute och cyklar låg legendariska rockklubben Bongo inte långt därifrån. Med ett uppbåd av dåtidens internationella stjärnor framträdande på dess scen. 

Namnet Axel Danielsson lockar mig att ännu en gång kasta mig upp på min käpphäst "mammas socialdemokrati är död". Men av hänsyn till alla som tycker att jag är en upprepningens okrönte och tjatige mästare låter jag bli.

Jag minns när min själsbroder Hasse, bosatt i Åkersberga, berättade för mig att han sett helt vanliga människor tigga. Jag hade svårt att tro mina öron, jag ville inte tro det. I dagens Sverige? Men därefter har jag själv observerat det.

Artikeln i tidningen Arbetet handlar inte om någon arbetslös Nina, inte om någon bidragstagare. Hon gör rätt för sig, ligger inte samhället till last. Hon har två jobb, i botten ett assistentjobb inom kommunen. Men lönen från detta räcker inte till, Det hjälper inte att hon tar extratimmar. 

Henne situation får mig osökt att tänka USA och alla lågavlönade där som tvingas till att jobba dubbelt. (Reinfeldts dröm var att importera arbetskraft som kunde pressa ned svenska löner, det låg bakom hans till synes humana "öppna edra hjärtan".)

Utomlands har man länge pratat om working poor. Arbetande människor som ändå inte får det att gå ihop. Nu har vi det i Sverige. Ett land med långa, facklig traditioner och en välorganiserad arbetarrörelse. 

Ninas dotters studentexamen firades utan all extravagans. Det fanns helt enkelt inte pengar till något annat än ett blygsamt firande i avskildhet.

Jag blir förbannad, för att tala klarspråk, över att jag måste fråga mig om Fattigsverige är tillbaka. När jag samtidigt vet att den flinande, förlåt förlöpningen men jag känner djup och innerlig avsky, statsministern och hans regering vräker pengar i miljardklassen över Ukraina.

Ett vansinnigt krig österut som berikar pappas gosse Wallenberg, medan antalet nyfattiga  växer här. Snacka om vad regeringen prioriterar. Utan att någon i parlamentet upphöjer en kritisk röst. 

Var är Vänsterpartiets Dadgostar? Magdalena Andersson? Miljöpartisten med ormboet på skallen?

"Nyfattiga"... Ska vi verkligen använda det ordet? Riskerar vi inte att normalisera fenomenet, så som "fattigpensionärer" normaliserats? Uppgivenhet istället för ursinne?

Värre än dålig privatekonomi, den dåliga självkänsla som följer av den. Att inte kunna ge sina barn det man vill. Så som andra kan. Barnens kompisars föräldrar. Jämförelser svider.

Jag minns arbetslösa kvinnor som jag mötte när jag reste runt i landet och föreläste om medborgarlön. Och som kunde berätta om skolresor för barnen som måste ställas in.

Kvinnorna hade inte ens en hundralapp "över" sedan livets nödtorft fixats.

Nu pågår valkampanj. Det osar valfläsk lång väg. Fagra löften avges, som inte kommer att hållas. Partierna, inklusive sossarna, ger blanka f-n i Nina, hennes systrar och bröder.

Det är skamligt. Det är vämjeligt. Välkommen till Fattigsverige 2026!

9 juli ännu en gång - i minne av Per

Per Lindblom (bilden) var student i Sundsvall. Valde efter två års grundutbildning på dåvarande ekonomlinjen den organisationsfördjupning som jag och kollegan Lennart Rosenberg var arkitekterna till. (Alternativa fördjupningar Marknadsföring och Redovisning.)

När vi planerade uppläggningen, medvetna om ett klent intresse hos studenterna för organisationsteoretiska spörsmål (de flesta valde inriktningarna redovisning, därefter marknadsföring), utfärdade vi ett ovillkorligt löfte.

Vi skulle göra en utbildning som vi själva skulle vilja gå. Annars fick det vara. Tror det är sällan man tänker så som utbildningsansvarig. Andra överväganden tillåts vägas in.

   

Och så blev det. Det kan inte ha funnits en motsvarighet vid något annat svenskt lärosäte. 

Den anti-auktoritära  och emanciperande (anti)pedagogik som vi praktiserade, beskrev jag i tidskriften Zenit nr 2 1991 under rubriken "Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest?"

En krävande utbildning med stort ansvar lagt på deltagarna, lyckligtvis få till antalet. Vilket gjorde var och en synlig - subjektgjordes. Frihet under eget ansvar ledstjärnan. 

Den dialog- och case-baserade uppläggningen passade förstås inte alla. På tok för ansträngande för den studerande som enkelt ville glida fram till examen, hellre vara korvstoppad elev än bemyndigad student. 

Per var som klippt och skuren för vår utbildning. Med den rätta begåvningen och kapaciteten i bagaget.

   

Jag älskade inte alla studenter som jag träffade under alla mina högskoleår, skall gudarna veta. Man måste samtidigt komma i håg att studenterna var min arbetsmiljö, bortsett från kolleger och organisation.  

Per tyckte jag genast om. Och det var ömsesidigt. Med Per fick jag en speciell kontakt. Vi vårdade denna efter att jag flyttat söderut. Skrev till varann. Per skickade böcker, ibland filmer han tyckte att jag bara måste se. 

Finaste av allt originalteckningar av Stig Claesson som han personligen kände. Ovanför mitt skrivbord i Gefle hänger en sådan föreställande den finske poeten Pentti Saarikoski som Per visste var en av mina stora favoriter. 

Ofta avslutades hans mejl, särskilt när han hade anat en mörk underton från min sida, med en uppmuntrande uppmaning: "Keep on writing, Lasse!" 
   

När hans älskade Christina en strålande vacker sommardag 2013, jag befann mig i det skimrande Krøyerland invid Vesterhavet i Nordjylland, på mejl berättade att Per plötsligt avlidit i motionsspåret ville jag inte tro att det var sant. Ett dråpslag.

Nej, inte en sådan människa som Per, tänkte jag spontant. Omtänksam och han visade det, otaliga gånger. En sådan människa får inte tas ifrån oss. 

Jag åkte upp till hans begravning i Sundsvall. En sådan där sommardag när naturen står som allra skirast och döden borde portförbjudas. 

När "Himlen är oskyldigt blå" spelades brast alla församlade ut i gråt.

Igår mindes jag saknade vännen, tillika förläggaren, Gert Nilson. I dag Per. Lika saknad han, efter tolv år som snabbt förrunnit. Göran Sonnevis ord, fritt citerat: "Det finns bara de människor som finns här." 
 

Det finns inga andra. När dessa enda som finns går, öppnas ett tomrum. Solen sjunker bakom bergen. 

FOTNOT Texten publicerad första gången 2023-07-09.

Varför vårda minnet av Hitler och nazismen?

 

I Kvartal 7 juli rapporterar Göran Fröjdh om de protester i Berlin som uppstått när det avslöjats att fastighetsspekulanter vill bygga lyxbostäder på den mark under vilken resterna av Hitlers bunker finns. Debattens vågor går höga. 

Men de som är mot byggandet tycks mig, enligt mitt förmenande, skjuta på fel mål.

Jag är tveksam till den så kallade minneskulturens olika yttre uttryck. Vad gagnar det att vi söker upp platsen där bunkern låg? Gör det oss, förlåt den retoriska svulstigheten, mer antinazistiska och beredda att försvara parollen "det får aldrig hända igen"? Tillåt mig tveka. 

Jag har, tillsammans med livskamraten, besökt Auschwitz-Birkenau i Polen. Det forna dödslägret som lockar mängder med besökare varje år. 

Hur ska man förstå lockelsen, attraktionskraften? Katastrofturism? 

Vilar det ändå inte något lystet över det skräckinjagande? Att få snegla ned i avgrunden? Närma sig återstoden av gaskamrarna och rysa över de ihjälgasades fruktansvärda öde?

Även här kan frågan ställas, vad gagnar det, egentligen, att behålla lägret så intakt som möjligt? Förutom stora intäkter för lägerledningen som låtit rekonstruera baracker för att förstärka en falsk känsla av autenticitet.

Myndigheterna i Tyskland har befarat att de platser som förknippas med Tredje riket skall locka till sig vallfärdande nynazister. Jag tror dock för min del inte att dessa minnesplatser är avgörande för de mörka krafterna. De utgör inga ekon av det förflutna.

Det förklaras mer av senkapitalismens missgynnande av människor, "de obehövliga" enligt den ekonomistiska logiken. Att AfD växer i Tyskland är ett svar på det, och i synnerhet på det faktumet att de i öst förblir ojämlika gentemot väst. 

Murens fall ledde inte till det guld och de gröna skogar för alla som som dåvarande kansler Kohl storstilat utlovade. Utan att ha minsta täckning för det. Klart att det befrämjar ostalgi, som det föraktfullt benämnts, hos dem som de facto hade det bättre förr. 

Jag minns från för länge sedan i Berlin, när bunkern låg obemärkt under marken. Man måste känna till exakt var. Under vilka grästuvor. Inte långt från Brandenburger Tor.

Men sen tog girigheten över, turister kan lockas till staden med hjälp av Goebbels och kompani, och pengar luktar som bekant inte. 

Till viss del tjänar väl artefakter från landet som försvann, DDR, samma syfte. Det som en gång var vardag för vanliga människor har nästan blivit exotiskt museum för medelklassturister med pengar på fickan.

Bygg bostäder! Men inga lyxvarianter. Bostadsmarknaden i det överhettade Berlin har helt spårat ur. Dags att ta kontroll över den. Hur det skall gå till, det är en annan femma.

Foto: Minnesplats över Förintelsen (GP)

Gert, du är saknad

Gert Nilson var en levande legend och inte bara i Göteborg där han bodde i många år. Mannen bakom bokförlaget Korpen, han var Korpen. En utgivning som inget annat förlag. Själv tänkte jag, utan att ens våga drömma om det: om jag någonsin blir utgiven, vill jag bli det på Korpen. 

Inget annat förlag duger. Där hör jag med mitt skrivande hemma. Men det kommer aldrig att ske.

Som doktorand i sociologi i Uppsala började jag följa utgivningen från Korpen, läste det mesta som gavs ut. 

Stack ut särskilt mycket gjorde förstås den sällsamt välskrivande Johan Asplund, som med böcker som tjänade som kursböcker termin efter termin, framförallt Det sociala livets elementära former, länge skaffade förlaget en ekonomisk ryggrad, avslöjade Gert för mig. 

Johan en bland många ovanligt läsvärda i Korpenfamiljen. Där fanns också hot shots som Alberoni, Barthes, Nietzsche med flera. 

Asplunds kollega, likt Johan en av få verkligt intellektuella sociologer i Sverige, Joachim Israel, vars manus Gert slet hårt med för att få stilistisk fason på. 

Korpens utgivning var exklusiv, om jag använder det missvisande uttrycket. Gert hade sina valfrändskaper, eller dem han tyckte passade Korpen. Inga dåliga namn, om man säger så. Vännen David Karlsson, Mister Korpen i dag, har ett förpliktigande arv att förvalta. 

Och så ringer Gert en dag efter att jag dristat mig till att sända egentligen två texter till honom, utan att våga hoppas på att han skulle ta någon av dem: Eolus, hette en. Herakleitos, den andra. 

Paragrafsamlingar, genrebestämde jag dem, började skriva dem efter en tid som visiting professor vid Harvard University i Boston. Löst kopplade fragment, paragrafer. 

Skrivna i en vindslägenhet i Gävle med utsikt över Gavleån. En stad i min uppväxtregion jag återvände till efter många års bortavaro. Men inte hade det särdeles bra i efter återkomsten. Varken privat eller på min nya arbetsplats högskolan. 

Jag passade inte in i den lågintellektuella, trånga organisationskulturen med en flane till prefekt,  det vill säga institutionsöverhuvud. 

Flanen har skrivit bästsäljande böcker, läs: fyrkantiga urtrista manualer, i vetenskaplig metod, surnade till när jag benämnde honom Wikipedia-intellektuell. En sådan där ytlig tänkare som aldrig går på djupet. 

- Hur gör vi? Ger vi ut båda? Gerts energiska röst. Jag kan närsomhelst höra den på nytt i mitt inre.

Min första bok på Korpen: Eolus & Herakleitos. Ingen kioskvältare, direkt. Men en stort uppslagen recension i Svenskan av den av mig respekterade finlandssvensken Göran Schildt fick mig att dansa regndans av glädje. 


Det kom att bli flera böcker på Korpen. Bland dem två om medborgarlön. Den första hette Den befriade tiden. 

Vi fick upp den känsliga, i arbetslinjens förlorade land, frågan på dagordningen. 

Och nu seglar den i medvind. Ett parti har bildats som ställer upp i höstens riksdagsval. 

Den bok som blivit mest älskad av alla ur min hand: den om den tyske konstnären Joseph Beuys. Från början var jag mycket tveksam till att skriva den - på Gerts begäran. 

Beuys definitivt ingen valfrändskap för min del. 

Dags dato har den kommit ut i tre upplagor. Där ser man. Och vi bildade sällskapet VMEK. 

Akronym för Varje Människa En Konstnär, där man kunde utnämns till legitimerad livskonstnär. Vilken grej. 

Gert och jag kom att bli nära vänner. Ingen så omtänksam och empatisk som Gert. Samtal i förtroende om svåra saker i våra respektive privatliv och med värme. Och jag kom att lära känna Isak, Gerts son, med en bestående plats i mitt hjärta. 

MInns honom som liten pojke cyklandes där vi sommarbodde i Danmark. Ärvt Gerts begåvning och reslighet.

Åren med Gert, så fantastiskt rika. Olika projekt. Upptåg. Runt om i landet. Även i Berlin. Berikandes mitt liv som utan den superkreative, smått maniske, Gert varit betydligt fattigare. 

Genom honom kontakt med stimulerande personer som Pierre Guillet de Monthoux, Bo Ejeby, Peter Rundkvist, Sven Yrvind med flera. (Idel gubbar, skulle en enögd feminist förmodligen muttra.) 

Gerts nätverk var hur stort som helst. Han kände alla värda att känna. Bjöd generöst in mig. Såg till så att jag medverkade i olika antologier och i olika sammanhang. 

Erkände mig. Jag har honom att tacka för det. 

Sista gången vi träffades var våren 2017. Gert bodde på ett vårdhem i Örgryte, inte långt från där han hade sin privatbostad. 

Jag förstod att han inte hade mycket livstid kvar, när han mager och sjukdomsplågad med långsamma steg kom emot mig i korridoren. 

Det gjorde ont att se honom, den tidigare så kraftfulle, född kulturentreprenör. 

När jag från Örgryte sedan promenerade in mot stan föll tårarna utan att jag kunde hejda dem. 

För på dagen exakt ett år sedan ringer Isak och berättar att det är slut. 

Gert finns kvar hos mig och förblir hos mig. En människa, en av förhållandevis få, som gjorde skillnad för så många andra. För mig betydde han mer än någon annan i det avseendet.

Ett år har gått. Jag tänder ett ljus där jag sitter i Nordjyllands strålande högsommar. Sorg i mitt hjärta.

FOTNOT Texten första gången publicerad 2018-07-08

                                                        

Att uppleva Stockholm från tricken

Allsång på Skansen i SVT tittar jag aldrig på. Skulle inte falla mig in. Det hände dock, vid ett tillfälle för ett tag sen, att ett inslag svischade förbi, när jag råkade ha dumburkens ljud på. För ovanlighetens skull. Annars alltid bild utan ljud. Mer av ett tigande sällskap än något annat. 

Jag kan sakna Text-tv, en utmärkt nyhetsförmedlare. Och så slipper man programledarflamset.

Publiken på Skansen föreföll närmast hysterisk, uppvarvad och speedad, på ett framregisserat sätt som antyder att det spelar ingen roll vad som utspelar sig på scenen. Alla bemöts på samma överdrivna sätt. Kända som okända artister. 

I detta en framträdandets kvasidemokrati, som kanske är bra, vad vet jag? Publiken agerar tjoande kuliss. Inget annat. Spelar en förutbestämd roll. The show must go on.

Jag har förstått att det uppstått gnissel genom att introduktionen till programmet har ändrats. Lasse Berghagens "Stockholm i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu" sjungs inte längre inledningsvis. Med en text som flirtar med det pekorala, brukspoesi. Och det vill Skansenpublik och tv-tittare tydligen ha.

Apropå Stockholm tycker jag att Sergels torg och området runt omkring inget annat är än ett urbant haveri. Vem i hela friden kläckte denna destruktiva, fula stadsplane-idé? En 08-hatare?

De mytomspunna Klarakvarteren, som en gång fanns men sen länge skattat åt förgängelsen, har jag bara läst om. Klarabröderna skrev Erik Asklund, en i litteraturgänget "Fem unga", en bok om. 

Klara, de forna tidningskvarteren, där poeterna och författarna häckade på lokal. Ölschappens litterära sällskap.

Nils Ferlin fanns med där, som ingen kunde klå på rim eller i fingerkrok.

Man kunde, enligt övervintrande skrönor, kila upp på en redaktion för att kränga en dikt och få betalningen direkt i handen. Sen raskt åter. 

Det fina med dagens Stockholm tycker jag, mannen från provinsen, är kranskommunerna, om de nu kategoriseras så, som man kan beskåda om man tar tricken, som stockholmarna säger om jag fattat det rätt, startar i Bromma, där jag brukar bo på Best Western, granne med flygplatsen som har levt upp på nytt.

Avgångar till Malmö, Visby, Växjö och Trollhättan. 

Bekvämt tillbakalutad låter man sig med tricken transporteras mot slutdestination Sickla. Sumpan, Gröndal och andra ställen passeras. Korpgluggarna vidöppna. En upplevelseresa.

Denna typ av sightseeing, till ett billigt pris för en senior, har givit mig en annan, mer positiv, bild av Stockholm. Det känns som att transporteras tillbaka till det Eken som en gång var. En tid där jag hör hemma, inte i den samtid som skaver.

Apropå det som var, snubblade Turnéledaren och jag in på Kvarnen på Södermalm under vårt senaste huvudstadsbesök. Det hänger ett stort foto på Nacka nära ingången. Han slutade sina dagar på Katarina Bangata, inte långt borta. Ett sorgligt levnadsöde. Den gudabenådade liraren blev inte ens femtio.

Först tar mannen supen, sedan supen mannen. 

Jag kunde berätta för den kortvuxne hovmästaren, om han nu var det, att en gång i Milano mindes en taxichaufför, som vi språkade med, Nacka efter alla år. 

Legendariska San Siro, där Nacka spelade, har jag sett från läktarplats: svindyra biljetter, ändå inte nära planen. Inter mot Juventus. Nästan åttiotusen åskådare. Oförglömligt!

Bild: YouTube

Heja Norge!

Naturligtvis skickar jag över nätet ett varmt grattis till vännen Lars Inge i Oslo, efter Norges sensationella 2-1 mot brassarna. Vilken bragd! Det är bara så gøy!

Lars Inge, denne synnerligen trevlige gutt har nyligen gått i pension. Jag antar en generös sådan vad pengar beträffar, till skillnad från den allmosa jag varje månad får (sic!) från Pensionsmyndigheten. Efter ett långt yrkesliv. 

Det är tacken, det, för att jag gjorde rätt för mig, som jag lärde mig i Sandviken att man skulle göra. Inte ligga samhället till last. 

Nå, jag fick förstås en guldrova, av staten. För "nit och redlighet i rikets tjänst" - i TRETTIO år. Jag försökte kränga den till min urmakare, men han tackade nej. Rovan har dessvärre slutat fungera. Samlar, utan att ticka, damm bredvid mossans Hjalmar Branting-medalj.

Valår och sossarna affischerar valparollen "Höjd pension, inte höjd pensionsålder". Eller nåt liknande. Illaluktande valfläsk. Jag lovar käka upp min keps om det vallöftet infrias. 

Jag säger som flickan sade till drängen som lovade gifta sig med henne efter att de haft skoj på höskullen: - Du bara lövar och lövar.

"Förtroendebranschen" kan det, med sarkastisk underton, heta om det yrkespolitikerna sysslar med. Inte litar jag på Magda, Turbin, eller vad sjutton  den forne fackpampen inom Kommunal heter, och kompani! No way. Så fort de vunnit valet, drabbas de plötsligt av amnesi. 

Märkligt, att det sker just vart fjärde år...

En tandvårdsförsäkring utlovades, av statsministern som gillade nalla smågodis i butik. Den genomfördes av en borgerlig regering, med vissa restriktioner. Alltså, icke av S. Dom bara lövar och lövar.

I Norge badar de i pengar. Oljepengar. Som fonderas och växer. En kassakista större än Joakim von Ankas. Jag utgår därför ifrån att Lars Inge har en rejäl sudd att emotse varje månad. Nej, jag är inte avundsjuk. Han är värd varenda krona. Själv får jag fortsätta leta röda prislappar på ICA.

Det var så trevligt att besöka honom inne på Vinmonopolet i Oslo, utmed paradgatan Karl Johan, där han jobbade. Oslo återvänder jag för övrigt mer än gärna till. Och hjemmefronten, som jag försöker läsa allt som går om, hyser jag den största beundran för. 

De agerandes stora mod. Med livet som insats.

Redan från första dagen bjöds det väpnat motstånd mot ockupanterna. 

Segermatchen mot brassarna kikar Turnéledaren i efterhand på. Hon noterar att Norge spelar en fotboll som, efter vad jag kan förstå, liknar Sandvikens IF:s spelstil. Många bollar i sidled och bakåt. Sen kontring. 

Var det Drillo som präglade norska landslaget, formade den framgångsrika taktiken? För det var väl inte vår egen Pelle "Man har alltid med sig en poäng ut på planen" Olsson? 

Inte som när tyskarna VM-klådde brassarna med 7-1. En match vi såg på tv i Tversted i Nordjylland. Från avspark satte die deutschen full fart framåt, tog sambalirarna på sängen. "Blixtkriget" omtalades det i tyska aviser.  Med stora feta, svarta rubriker.

Tills någon historiskt bevandrad drog sig till minnes att nazisternas framryckningar de första krigsåren i Europa beskrevs på samma sätt. Pinsamt? Tja. Men bara att snickra till nya rubriker.

Heja Norge! Mot guldet!

Det där med att supportrarna ror, utan eka och åror, fattar jag inte. Luftror? Men det bekymrar mig inte. Till skillnad från alla svenska surpittar som inte kan smälta vårt eget landslags miserabla insats. 

Foto: GP

Blott Sverige svensk film har

Enligt mitt förmenande förblir Bo Widerberg den främste, kanske borde jag skriva viktigaste, bland svenska regissörer. Det räcker med att lyfta fram hans arbetarklassolidariska film "Kvarteret Korpen". 

Om det skall nämnas ett samtida namn, om än inte i närheten av Malmös store son, måste jag tänka efter så det knakar. 

Vem blir det... Ruben Östlund. Inte många att välja på. Kanske även Fares Fares förtjänar att uppmärksammas. I synnerhet hans "Eagles of the Republic" (2025). Men var det en svensk film? Jag vill minnas att det pratades arabiska.

Ytterst sällan som jag ser svensk film nuförtiden. Kanske har det att göra med, jag tar inte ställning till det här och nu, vad som från dansk sida hävdats, att den politiskt korrekta diskursen letar sig in i de blågula filmateljéerna. 

Ideologiskt styrande värdegrunder lägger sig framför konstnärlig kompromisslöshet. Missriktad hänsyn tas. Perspektivet försnävas i anpasslig riktning.

Nå, jag bestämde mig häromaftonen för att ge en svenskproducerad film en ärlig chans. Det skall tillstås att jag först scannade efter något annat än svenskt på de plattformar jag har att tillgå, men fann inget.

Så det blev "Regnmannen" (2025), i regi av Hannes Holm. Med Jonas Karlsson i en av huvudrollerna,  talande en dialekt som väl skulle föreställa småländska. Varför tänker jag Sven Wollters skådespelaridiom i tv-serien "Raskens"? 

Jag har för mig att filmen om mannen, spelad av ärkekufen Robert Gustafssson, som outgrundligt nog kan framkalla regn bygger på en bok av samme Karlsson. 

"Regnmannen" brister, den spänner över för mycket, tittaren tappar fokus och intresse. Pytt med den. Kanske en kioskvältare när den gick upp på vita duken, vad vet jag. Hursomhelst, en bagatell för stunden. 

Svenskproducerat gavs ännu en chans, av den oförtröttlige Skriftställaren, den borne cineasten. Det blev "Grannfejden" (2026), i regi av Ulf Malmros. Även den kan hyras på SF Anytime. 

Titeln en smula missvisande, för det handlar om mycket mer än trätande grannar. Även om jag anar att Malmros har konflikten mellan Göran Persson, godsägaren på Torp, och en granne i bakhuvudet.

Med filmens bärande teman överskrider grannosämja. Så som grovt kommunalpampsfifflande och en socialdemokrati som inte längre är mer än en sån till namnet. 

Kjell Bergqvist är bra som före detta socialdemokratisk statsminister (inte lika pompös och dryg som Göran Persson). Köper som pensionär en gård, rättar gång på gång den bortskämda hustrun när hon säger herrgård, på vad som torde vara värmländsk landsbygd.

Ingen sörgårdsidyll. Med allas gemenskap och sammanhållning.

Originalet Harry Flodman, om Kaspar Hauser påminnande, lysande spelad av Robert Gustafsson, behandlas så illa av ortsborna att man tycker de borde skämmas. Men såna är de, folket på vischan. Ingen får sticka ut, alla skall vara exakt likadana. Annars blir du hackkyckling.

"Änglagård" framstår som rena paradiset i jämförelse.

Det slår mig, filmen gestaltar det med all tydlighet, och det gör den till en politiskt-kritisk film, att socialdemokratin har givit upp alla ambitioner om att förändra samhället. 

Däremot micklar man med språket. "Idiot" säger man inte, utan "förståndsvarierad". Man omyndigförklaras inte, man "förvaltas". 

Och så fortsätter det, på nyspråkliga vägar. 

Förre statsministern i filmen, Stefan Karlsson, som likt andra partiledarkolleger (Persson? I Sahlins fall var det väl Toblerone?) snattar smågodis på ICA, excellerar i en hycklande sosseretorik som inget har med verkligheten att göra. 

Den är tom och falsk.  Lurar han ens sig själv? 

Han känner sig bortglömd och längtar tillbaka till "tjafset i riksdan", som han föraktfullt uttrycker det. Klarar inte av sin sanningssägande granne Flodman. En politiker som i likhet med andra yrkespolitiker, oavsett färg, avlägsnat sig från folket. 

Av de två ovan nämnda filmerna slår den senare den förra med hästlängder, för att i metaforiken stanna kvar på landsbygden. Absolut ingen feel good-rulle eller komedi. En film om det obarmhärtiga Sverige, som socialdemokraterna helt givit upp om att förändra.

Apropå dialekter, sköna Tuva Novotny pratar värmländska som en infödd. 

Bild: SF Anytime