"På avstånd förstår man inte." Helene Cixous
Helen Cixous (född 1937) känner jag som en synnerligen svårläst fransk feminist. En typisk fransk intellektuell, nära att jag utbrast i hastigheten. Jag skulle utan vidare kunna räkna in henne i den illustra kategorin snåriga, franska intellektuella som ändå gör det mödan värd att brottas med. Paradoxalt? Nja.
En annan är Jacques Lacan (1901-1981), psykoanalytikern. Relationen mellan dessa två var subtil, jag finner inget bättre ord. Hon både inspirerades av och förhöll sig kritisk gentemot honom. Kanske en ideal intellektuell hållning, för att undvika förbländande dyrkan.
Med en annan intellektuell tungviktare, dekonstruktivisten Jacques Derrida (1930-2004) , liksom Cixous med bakgrund i Algeriet, upprätthöll hon en livslång vänskap.
Anmärkningsvärt är att ingen av dessa tre tillhörde det prestigefyllda Collège de France, den franska, intellektuella elitens parnass. Om jag förstått det rätt var Derrida på god väg in, men manipulerades bort, hans dekonstruktionens filosofi betraktades med skepsis av akademiledamöterna.
Med sin etniska tillhörighet undgår inte Cixous det judiska folkets öde: "den slutgiltiga lösningen" som nazisterna systematiskt iscensatte, judarna skulle utplånas. Men hur skriva om det som det egentligen inte låter sig skrivas om?
Den överlevande Primo Levi vittnade i "Är detta en människa?", https://www.bonnieraudio.se/bocker/288346/ar-detta-en-manniska/, om känslan av att stå utanför Auschwitz, efter att lägret den 27 januari 1945 befriats av Röda Armén, lyssna till ljuden från den sorglösa (?) värld som fortsatte som om inget hänt.
Auschwitz hade inte gjort någon skillnad. (Se gärna https://lekstrand.blogspot.com/2017/07/vart-behov-av-auschwitz.html?m=0)
En mänsklighetens slutstation, frestande att skriva. Eller slutpunkten för det moderna projektet, för att knyta an till den polske sociologen Zygmunt Bauman och hans bok "Auschwitz och det moderna samhället" https://www.adlibris.com/sv/bok/auschwitz-och-det-moderna-samhallet-9789171730381.
Livet, det bara rullar på, i trivialitet och upprepning. De döda begraver de döda, för att travestera Jesus.
Daniel Pedersen i boken "Natt och aska", https://www.bokus.com/bok/9789189759787/natt-och-aska-forintelsens-litteraturer?srsltid=AfmBOoo2bsAL8PWkg nCkLbxvYki0jHWrJv_IaEsiCNU0HhxaxM_LNeO, sammanfattar allt som skrivits om Auschwitz till en egen diskurs.
Överlevandes skildringar träffar, enligt den tes Pedersen driver, endast den som själv upplevt lägret inifrån. Annars förblir det stumt, overkligt.
Men om de utrotade var ens egna släktingar, ibland nära såna? Om de som gått före, som det heter under förutbestämningens ledstjärna, mördats och inte dött en naturlig död? Vilken blir känslan? Obegriplighetens? Hämndens?
Med vilka ord förmedla samma känsla?
Om vissa saker må man inte tala, har jag förstått. Som med nazisterna i Ukraina: alla ukrainare är inte goda i det pågående kriget.
Men för att det ska bli möjligt att fortsätta gödsla den sittande regimen, omgiven av korruptionsmisstankar, med miljard på miljard tagen från skattebetalarna, måste vi låtsas som om det är så.
Sanningen som de skenbart goda avsikternas fiende.
Cixous är påverkad av Lacan i synen på hur språket, orden, inte befinner sig i harmoni med verkligheten. Ordlösheten tillhör ett övergående stadium i våra liv, när vi är riktigt små. Sedan kliver vi in i orden, den symboliska ordningen. Ingenting finns längre utan ord.
Inga känslor, inte om vi ska tala om dem.
"Från Osnabrücks station till Jerusalem", https://www.adlibris.com/sv/bok/fran-osnabrucks-station-till-jerusalem-9789178933440, är Cixous andra bok om det Osnabrück som hennes ord framkallar. Utan dessa finns inte Osnabrück.
Det är som om ämnet pockar på en poetisk behandling, inte en saklig och faktabunden. Och, tydligt blir det. Det obegripligt grymma, om fasorna, kan vi inte skriva på sakprosa.
Bild: Bokus.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar