Farväl, mina tonår!

Foto: Wikipedia

Om det inte är den förbenade AI som är ute och spökar, vilket jag förstått att han (?) inte drar sig för, om det så gäller studentuppsatser för att lura handledare eller djur som gör knasiga grejer, måste jag till min bedrövelse läsa på nätet att Rolling Stones ställer in en planerad turné nästa år. 

Skälet är att Keith Richards artros, eller om det är artrit, egentligen spelar beteckningen ingen roll, lika illa vilken man än väljer, i fingrarna gör att han måste avstå. "The Last time" har slutligen blivit verklighet.

För inte så länge sedan begick mannen som givit det oväntade överlevandet ett fårat ansikte ett framträdande i New York. Men då handlade det om att lira på tre låtar och inget mer. 

Men att ge sig ut på en omspännande turné, med gud vet hur många och långa konserter inför en stor publik och vassa kritiker. Det fungerar tydligen inte.

Jag har inte kunnat undgå att notera hans fingrar på aktuella foton. Reagerat på dem. Och nu bekräftas det.

Stones är för mig tonåren i Sandviken. Tonår som levdes tonsatta. Alltid musik i bakgrunden. I ryslig skolvardag som under olycklig förälskelse. Ett härligt, berusande sextiotal. En av de första Stoneslåtarna "Tell me". 

Och är jag inte helt ute och cyklar medförde klasskompisen Erik en skiva med "Under the boardwalk" på till en musiklektion i läroverket. Låten knep mig med hull och hår. Tröttnar därefter aldrig på att höra den. 

Den roliga och kloke musikläraren, ett undantag från de andra tråkmånsarna som plågade oss under lektionerna, lät oss lyssna på det vi själva valde. Själv försvann han in i ett annat rum för att komponera. Skickar ett tack till denne välsignade man i himlen. 

Efter "Tell me" ett pärlband, "As tears go by" och en massa andra låtar som stannat i mig. Jag tyckte om de första, bluesinspirerade skivorna, med covers på godingar, "Spider and the fly", "Hitchhike", "Come on" och andra, men efterhand bleknade intresset för det alltmer salongsfähiga, bandet. 

Och så när de forna rebellerna adlades, hängde på sig finkläder, knäböjde inför en av bidragsmissbrukarna från det brittiska kungahuset. Nej, tack. Och skivorna speglade förändringen. You can´t always get what you want.

Jag brukar tänka, om man skulle ha alla pengar som Jagger eller Richards, rika som Joakim von Anka. Kunna göra vad man vill. Men inte kunna hejda åldrande och död. Hur copy, som engelsmannen säger? Du kan ingenting ta med dig dit du går. 

Hur länge till orkar kompisen McCartney, spelade bas på en av låtarna på "Hackney Diamonds", hålla på? Jag hör glimtar från konsertupptagningar. Rösten är borta. Gamlingen är skoningslös. Det lärde jag mig redan i Sandviken.

Vad ska Keith göra nu med gitarren på hyllan? Pyssla med sin trädgård där i Connecticut? Pussa söta hustrun Patti, några år yngre? Usch, att åldras är inte roligt!

PS. Klart Stones inspirerade oss, tillsammans med andra idoler, att starta vårt band Two Good Reasons.

Också publicerad på 8 dagar 2025-12-17