En dansk landsortsby - bortom civilisationen?

Tversted strand Bild: Naturring Tversted

I mer än trettio år sökte vi oss varje sommar till Tversted, tre mil nordväst om Frederikshavn. Trakten har jag döpt till Krøyerland efter den, enligt min mening, största danska bildkonstnären. 

   Men också för att understryka att det skimrande ljuset, som Søren Krøyer kanske bättre än någon annan av ”Skagenmålarna” (jag är inte så förtjust i den turistlockande beteckningen som drar alla konstnärerna i kolonin däruppe över samma kam) fångade, inte är en myt. Det är där. Att vävas in i.

  

Så fick vi för oss att byta sommar mot höst, efterår på danska. Eftersom sommarvistelserna medförde att hösten, efter hemkomst till Gefle, kändes så förtvivlat lång och tom. Och så har det blivit de senaste åren. Det är efteråret som gäller. 

   Vi börjar vår sejour i september, avslutar i oktober. Fyra veckor. Som nu.

   Efteråret visar upp ett landskapsansikte som inte gör sig till, inte försöker att behaga, vara insmickrande. Om jag får, förmänskligande och naturromantiserande landskapet, säga så. Dess skönhet är oförställt bister.

   Det kan blåsa rejält och regna småspik, gå gäss ute på evighetens Vesterhavet vid horisonten. Det kryper allt närmare, eftersom sanddynerna gör det. I framtiden, vem vet, kanske havet slickar det blå husets gavlar. Men då är vi sedan länge två av dem som fanns för länge sedan.

 

Inte så många turister, till skillnad från hur det kryllar av dem på sommaren. En hel del tyska bilar. Fantasifull som jag är får jag för mig att de är i rakt nedstigande led släkt med de tyska ockupanterna under andra världskriget. 

   Nyfikna på var släktingarna höll hus på flødeskumsfronten. Adolf Hitlers nedlåtande benämning. En front helt annorlunda än den dödens österut dit han skickade sina soldater till slakt.

   De är försynta, tyskarna i sina flotta bilar, gör inte mycket väsen av sig. Som om det var ett mycket medvetet beteende. Vår grannfru uttrycker, under kaffet med nybakade frallor och den sedvanliga lagkagen, djup aversion mot tyskar. 

   Jag måste våga fråga henne vad det bottnar i. Kan det vara besættelsen? Någon hon kände i motståndsrörelsen som föll offer för nazisterna? Min fantasi igen.

   Min kontakt med Aalborg Universitet, där jag gästade när det fortfarande rubricerades universitetscenter, har upphört. Så den vägen kan jag inte hämta inside information om samhälle och politik i det rödvita landet. Nå, åldrats har vi väl alla fyrtiotalister, blivit politiskt trötta. 

   Kanske inte lika på som förr. Om jag, det gamla rödskägget, må generalisera utifrån mig själv.

Jag kastar förstrött ett getöga på tv-nyheterna. Men strävar efter att vara på sidan om världen, åtminstone försöka inbilla mig att jag under dessa fyra veckor är det. Sökande en respit. En paus.

   En illusion dock tro att inte Ukraina, Gaza och den inkompetenta högerregeringens agerande i Sverige inte skall nå mig. 

   Varje förmiddag knallar jag ut till annexet. Där har jag min skrivplats. Hur oprentiös som helst. Så vill jag ha det. Sitter i en knarrande trädgårdsstol. Datorn i knäet. Tänder ett batteriljus. Reser på mig ibland, tittar ut genom fönstret. 

   Har jag tur fångar blicken en bredvingad örn kretsande under skyarna. Jag tycker om när hjortar fridfullt betar nära huset. Favoritkrubb nyponknoppar.

   En pastoral känsla smyger sig på. En ljus sinnesstämning - som sällan annars. Men nog är det för mig som för David Thoreau i hans Walden. Civilisationen inte långt borta. Snarare för nära för att känslan av tillräckligt stor avlägsenhet skall infinna sig. 

   Världen ser mig, för att parafrasera Göran Palm. Jag undgår den inte.