Tankar från en tidskriftsavdelning

Utsikt från Carolina (Bild: Skriftställaren)

Ännu en gång på Carolina Rediviva. Universitetet har öppnat sina dörrar för höstterminen och genast märks det i stan. Recentiorer som förväntansfulla, eller vad de nu känner, vimlar. Kanske som gladast för att de har kunnat lämna trista landsortshålor för lärdomens stad. 

   En respit, det korta studentlivets bekymmerslösa fröjder, innan det är dags att bli löne- och amorteringsslav. Eller arbetslös. Den ljusnande framtid, som det heter i visan, tillhör knappast di unga.

   På Carolina byggs det om, läsesalen, där vi brukar sitta med våra datorer, är stängd och förblir så länge än. Fullt med studenter som pratar högljutt, skrattar och stimmar, som om de vore någon annanstans än på ett bibliotek. 

   Så vi söker oss med hissens hjälp upp till tidskriftsavdelningen på plan 6, där finns plats (och är, fantastiskt nog, tyst). Om man, som undertecknad, fixar att slå sig ned med datorn i knäet på en stenhård trästol. Med hemorrojder hade det inte gått. 

   

Med den utsikt jag har, när jag lyfter på blicken från skärmen, anar jag, bakom fortfarande grönt lummiga träd fastän det redan är september, Gamla kyrkogården där min första hustru, mina barns mor, ligger begravd.

   Hon gick bort före jul, nedbruten av cancer. Märkligt tänka att hon ligger där, jag minns våra första år tillsammans mot 60-talets slut, stormiga. Efter skilsmässan kom vi aldrig på speaking terms med varann. Hon förlåt mig aldrig att jag en dag försvann, när jag inte orkade mer utan höll på att duka under.

   Jag har fått platsen för graven beskriven för mig, försökt hitta den mer än en gång, utan att lyckas. Vet inte vad jag tror mig börja känna om jag finner den. Kanske sorg över ett liv som kunde sett annorlunda ut. 

   

På samma kyrkogård rasbiologen Herman Lundborg. Rasbiologiska institutet befann sig inte långt från Domkyrkan. Det gula huset står kvar med en upplysande skylt för den som intresserar sig för detsamma. Nazisterna i Tyskland inspirerades av Lundborg. Även de svenska socialdemokraterna.

   De som tär på samhället ska bort, de mindervärdiga och obehövda. Så talar man inte nuförtiden, det vore inte salongsfähigt, jag menar politiskt korrekt. Makten låter istället praktiken tala. 

  Regeringen har råd att vräka hundratals miljarder, skattemedel, över Ukraina, så att det vansinniga kriget kan fortsätta med ännu fler döda. Men inte råd att hjälpa alla i Sverige som har det riktigt svårt. Och som Frälsningsarmén berättar om. Det är hjärtknipande.

   Jag ger pengar till Frällan varje månad. Men skulle ha lust att uppmana dem: demonstrera utanför Rosenbad tills något händer. Ni ska inte leva på filantropi. Det är förnedrande. Hata luspudlarna!

   Har vi fått Fattigsverige tillbaka? Med jobbskotteavdrag för att värva medelklassens röster. Fy satan.