Orden är min verklighet

Bild: Wikipedia

Jag vill bestämt hävda att det var Horace Engdahl som i något sammanhang använde uttrycket "grafomani" om oss som inte kan låta bli att skriva. Vi, ridna av skrivklådan, är "grafomaniska". Det låter nästan som en diagnos som tarvar behandling av något slag. 

   Min mamma innehade uppdraget som sekreterare i Sandvikens Husmodersförening innan hon valdes till ordförande. Socialdemokratiska kvinnoklubben valde hon bort, för mycket tjafs, om jag förstod henne rätt. Hann nå posten som vice ordförande, innan hon tröttnade. Rönte kritik för sitt "avhopp". 

   Hur kunde hon, bruksjäntan, välja borgarkvinnornas förening framför kvinnoklubbens arbetarklasskvinnor? Men det gjorde hon, förblev dock partimedlem. Alltid på plats i 1 maj-tågen, tills benen inte längre bar.

   Jag ser henne framför mig vid köksbordet, flitigt knattrande på den mekaniska skrivmaskinen, färdigställande ett protokoll från ett styrelsemöte. 

   Kanske ärvde jag grafomanin från mina dagars upphov? Och hennes språkbegåvning?

Mina första skriverier, för hand med kulspetspenna i blå häften "lånade" från plugget, bestod av referat av fotbollsmatcher mellan kvarterslag i centrala stan (jag spelade själv). Jag härmade den typiska sportjournalistprosan. Korthuggen, inga utsvävningar, pang på, i högsta grad en oakademisk stil.

   Läste upp för min bästa kompis Conny som också lirade boll. Jag vill minnas att han tyckte det var roligt. Framförallt när jag låtsasintervjuade honom i egenskap av myndig "lagbas" (lagledare). Det var han ju egentligen inte, men jag använde honom som en karaktär som jag försåg med floskulösa repliker.

   

Nå, det är inte riktigt sant att referaten kom först i mitt skrifvande liv. Jag "glömmer" att jag gav mig på ihoptotandet av mjukpornografiska texter, låste in dem i lådan med hänglås som pappa tagit hem från

Verket och som jag förvarade på golvet i mitt pojkrum. 

   Texter inspirerade av erotiska magasin jag införskaffade i kiosken invid Centralporten till Grottekvarnen.

   Alltid exakt, på öret, summa upp på disken för att förkorta den pinsamma inköpsprocessen, med sänkt blick greppade jag och rullade ihop tidningen, Piff eller Cocktail, tämligen oskyldiga men upphetsande, onanibefrämjande alster, sedan snabbare än blixten iväg på hojen. 

   Hem och ned med tidningen i låst låda tills vidare. Modern försökte öppna lådan med påkopplad röntgenblick, men den klarade sig från otillbörlig påhälsning.

   

Poet hade jag för mig att jag, likt andra bleka unga romantiker, egentligen var, knåpade ihop orimmade dikter. Poesin lämnades för mer samhällstillvända texter. Nå, på 1980-talet publicerade prestigefyllda BLM (Bonniers Litterära Magasin) några dikter ur min hand. 

   Min dåvarande, läsande, svärmor imponerades. Det trodde hon inte om slyngeln till svärson som förfört hennes enda dotter! Att förekomma i BLM var "fint" enligt svärmodern, inkluderas i den litterära gräddan.

   En samling dikter skickades till ett stort förlag som i all vänlighet föreslog vissa ändringar (förbättringar). Jag lade genast ner poesiprojektet, hyste andra skrividéer. Ville de inte ha min dikter i befintligt skick, då fick det vara. Kanske korkat. Men jag var färdig med poesin. 

 

Författardrömmar närde jag tidigt. Och många böcker har det också blivit till dags datum. I de mest skilda ämnen. Det speglar min oförmåga att hålla mig till ett ämne. Otåligheten är min främsta, eller värsta, egenskap. 

   Fort ska det gå. Och fort går det, när jag skriver. Jag har till och med på allvar funderat om det inte går för fort. Kanske borde jag skriva långsammare, ägna texterna mer eftertanke. Men när en text har producerats, infinner sig snart uppslag till en ny. Över uppslagen äger jag inget inflytande. 

   De bara kommer. Tomtebloss som jag icke antänder.

   

Skrivandet har blivit allt viktigare som livsinnehåll. Att kliva upp på morgonen, inmundiga frukost framför dumburken med ljudet avslaget, sedan öppna datorn, invänta ett uppslag. Bästa stunden på dagen, livsandarna vaknar när bokstävlarna organiseras till sentenser. 

   Samma känsla i Tversted, sydväst om Skagen, att om förmiddagen få bege mig ut till annexet med min dator. I höst dags igen! Fyra veckor. Jag längtar.

   Orden är min verklighet, för att parafrasera en recension i Svenska Dagbladet 2/9 av en bok om Stig Larsson. Inte den framlidne bästsäljaren, nota bene. Utan grabben från björkarnas stad, polare med Horace.

   Och för att fortsätta parafraserandet (från mäster Strindberg denna gång): Mitt huvud kanske inte är det skarpaste, men jag har orden i min makt.

PS. Ett, aldrig tidigare framfört, stort tack till Stefan Lindgren som fick mig att bli bloggare, något jag aldrig hade tänkt! Passande en obotlig grafoman.