Var är facket?

 

Jag läser en recension i Expressen av en bok författad av en för mig obekant sociolog, Lena Sohl på Mittuniversitetet. Högskolan i Sundsvall/Härnösand hette lärosätet när jag var knuten till det. 

   En, inom parentes, på flera plan stökig men samtidigt en nyförälskelsens och förändringens tid i mitt liv. 

   Den existentialistiskt anfäktade organisationspsykologiska boken Själens revolt blev i alla fall skriven och utgiven. Vilande på självbiografiska erfarenheter, som en "olydig" och "illojal" medarbetare i trånga organisationer, men inneslutna i en akademisk språkdräkt. 

   Tyvärr en onödigt krånglig stil, tungfotade begrepp misspryder texten. Jag inbillade mig, stöpt i upsaladiskursen, att man måste skriva på det sättet. Föga lättillgängligt för dem jag ville nå med min bok.

   Nå, den användes i alla fall som kurslitteratur på flera ställen i landet. Och uppskattades av personer som hörde av sig, kände igen sig, direkt till mig, tackade för den. En sade till och med upp sig för att starta eget, efter att ha läst boken. 

   Gulp. Jag har inte vågat fråga hur det gick.... Vill inte ta det på mitt ansvar.

  

Boken som recenseras i den stockholmska kvällstidningen är frukten av en studie, måhända en wallraffare?, av tvätten i uppländska Rimbo som arbetsplats. Det är, enligt vad som kan utläsas av recensionen, helt klart ingen vidare trevlig plats att tjäna sitt levebröd på. 

   Jag tror knappt mina ögon. Talar vi om 2000-talet, eller vad är det frågan om? 

   De anställda, övervägande kvinnor skulle jag tro, övervakas ända in på minsta toalettbesök. På stora skärmar redovisas den samlade produktionen, jag vet inte vad det är företagsledningen exakt mäter, samt varje enskild medarbetares bidrag. 

   Ett slags tävling mellan de anställda. Splittrande, misstänker jag. 

   Är detta mitt Sverige? En normal, svensk arbetsplats? Jag associerar snarare till ett koncentrationsläger med tvångsarbetare i Tredje riket. 

   Helt klart står att arbetarklassen etnifierats. Hur många av de anställda som befinner sig i Rimbo på uppehållstillstånd och kan utvisas vid ”misskötsel”, vad som är vad avgör ledningen, framgår inte. Men i otrygga anställningsförhållanden frodas rädsla, det kan man lätt räkna ut.

   

Var är facket? Skyddsombuden? Det kollektiva? Det framgår inte av recensionen. Mellan raderna läser jag om ett frånvarande fack, eller ett fack som slängt in handduken och förtjänar inte sitt namn. Eftersom facket inte lyfts fram misstänker jag att det i praktiken är så gott som osynligt. 

   Ärrarnas devis "gör facket till en kamporganisation" tycks mig minst sagt verklighetsfrämmande ur detta perspektiv. 

   Utgör tvätten i Rimbo, förmodligen är arbetslösheten hög på orten vilket bidrar till att man ligger "lågt" med en försörjningsbörda att axla, ett avskräckande undantag i samtida, svenskt arbetsliv? Jag vågar inte tro det. 

   Jag har pratat med anställda på Coop och andra arbetsplatser, kaféer och restauranger, i min hemstad. Genomgående otrygghet, aldrig fast anställning. Vanligt att man ”går” på timmar, blir inringd när arbetsköparen behöver en. Som löshäst är man utlämnad till arbetsköparen.

   Håll alltid ett öga på mobilen, så att du inte missar något! Arbetsköparen äger din livstid. Du är den moderna tidens löneslav. Glöm allt vad människovärde och rättigheter heter. 

   På 70-talet togs arbetsrättsliga lagar som MBL. De anställdas position skulle enligt den högstämda socialdemokratiska retoriken stärkas. Jo, pyttsan. 

FOTNOT A-K Sehlberg: På jobbet tvingas de kissa i skift, Expressen 250923.