"Första maj, första maj / varje sliten kavaj / blir en mantel av strålande ljus / varje trött proletär / glömmer mödornas här / Och går drucken av vårvindars rus." (Hannes Sköld)
På Bruket var 1 maj en högtidsdag. En dag att varje år vara stolt över och fira. På med bästa gå bort-kläderna. Man kan se det på svartvita foton från den tiden. Långa slingrade sig demonstrationstågen. Under socialdemokratisk flagg. "Alla" var ju socialdemokrater.
Det var normaltillståndet, som Jan Lindhagen och Macke Nilsson tecknade det i Hotet mot arbetarrörelsen (1970). Vardagen på Bruket var socialdemokratiskt impregnerad. Det var bara "konstiga" människor i arbetarklassen som blev kommunister.
Och dem gick det illa för. Riskerade svartlistning och arbetslöshet.
Min mamma gick i första maj-tågen fram till att sjukdomen försvagade henne och benen inte längre bar. Jag tror att hon upplevde det som en stor sorg att tvingas lämna walk over. Ett svek. Medlem i partiet.
Förärades Hjalmar Branting-medaljen för sina insatser i rörelsens tjänst.
Hennes vanartige son, som drog till Upsala och universitetet, gick i socialdemokraternas tåg en enda gång. Fram till dess var det Röd Front som gällde. Och många var vi, det var en radikal tid, morgondagarna sjöng.
Barnen alltid med, om så i barnvagn. Förväntade sig ballonger och glass.
Kollegan och kompisen Göran Ahrne fångade, på pricken, den uppsluppna atmosfären vid samlingen på Vaksala torg i sin bok Vardagsverklighet och struktur (1981). Medan
Internationalen truttades fram på blåsinstrument. Och banderollerna togs av vinden.
Så till denna enda gång med S. Jag engagerade mig i stödkommittén för polska Solidarnosc. Vi diskuterade i vilket tåg vi skulle gå i på 1 maj för att synas ordentligt. Och S blev det.
Ironiskt nog gick bakom oss i tåget APK, utbrytarorganisationen från VPK. Starka i Norrbotten bland övervintrande stalinister. Och de stödde Jaruzelski, mannen bakom militärkuppen med syfte att krossa de fackliga frihetskämparna och införa undantagstillstånd.
Men inga hårda ord utbyttes. Och jag kände flera i APK, från Sociologen.
Jag har inte demonstrerat på många år. Men hjärtat sitter kvar till vänster. Idag begav jag mig upp till Triangeln, för övrigt nära där Mikael Wiehe bor. För ett appellmöte med den alerta Malmölistan, med förre r:aren, läkaren Nils Littorin i spetsen. En oförtröttlig eldsjäl.
De är rent hårresande, partiets avslöjanden av hur S i Malmö hejdlöst slösar med offentliga medel. Det ena projektet knasigare än det andra. På mammas tid var det skötsamhet som gällde, inte att kasta skattemedel omkring sig. Välfärdssamhället måste finansieras.
Ingen demonstration för mig. Hem till hotellet för att via tv:n heja på Brynäs när de fajtades mot Luleå i SM-finalen i hockey. Match nummer 6 av möjligtvis 7. Nja, det tog stopp i Lule. Ändå en strålande säsong! Men nu väntar en lååång sommar innan det drar igång igen.
Igår på färjan till Helsingør överhörde jag ett gäng pilsnerdrickande gubbar som pratade typisk värmländska. En bar en halsduk med Degerfors IF på. Jag var frestad att slå mig i slang med dem.
Men gjorde det inte. Jag är inte en av dem. Bara att inse. Pojken som fick studera.
Känslan av att inte höra hemma i arbetarklassen, att vara "klasslös", som Malmösonen, den framlidne Kristian Lundberg med en likadan bakgrund som min skrev, är starkare än någonsin, denna solskensbestrålade första maj i Skåneland.
Foto: HD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar