Nej, jag spelar inte golf. Moderatbandy som jag fått för mig att programledaren i SVT, Hagge Geigert, skämtade till det om den vita sporten (förlåt, det är väl tennis som anses vara det?). Han som pussade Anita Ekberg på munnen, när hon var gäst i hans program.
Gubbstrutten passade väl på när den tjusiga grebban, ursprungligen från Malmö, befann sig inom räckhåll. När Jan Myrdal gästade, dock inget pussande. Och inte fick väl Hagge många ord med i laget, när Myran docerade på som han plägade göra.
Vem som liknade golf vid en dålig promenad i naturen kan jag inte erinra mig. Kan det ha varit den oförliknelige Groucho Marx?
Det händer att jag följer med min närstående när hon spelar och slår bollar så att det står härliga till. Jag för protokoll, titulerar mig CC, Coach & Caddy. Tycker det låter flott, förpliktigande. Men ingen ersättning utgår.
Det förekommer, vilket jag tycker är mycket trevligt, att golfspelare har med sig en hund ute på banan. På det sättet träffade jag Bosse. En cool terrier som lufsade med utan att göra något större väsen av sig. Häromsistens morsade jag på hunden Jackie. En pigg liten rackare.
Jackie håller noga reda på när det är dags för paus och utfordring. Minsta lilla försening, för många slag från husse vid ett hål, då morras det irriterat.
Hundar är inte som människor, de tar omedelbart bladet från munnen om de tycker något är fel. Vi på två ben har mycket att lära av de fyrtassade vad gäller rak och ärlig kommunikation.
Det är ändå inte mötet med Jackie, jag frågade om ras men glömt vad husse svarade, som främst har stannat kvar. Utan mötet med just husse som berättade att han övertagit hunden från sin dotter. "Hur gamla blir dom?" "Kanske tio år till, han lär överleva mig."
Jag invände, som sig bör om man är väluppfostrad, men inte särskilt övertygande. Mannen såg dock inte så gammal ut. Men kanske en livspessimist som inte kan låta bli att notera hur sanden i timglaset mäter ut och stjäl vår dyrbara tid.
Vad som egentligen stannade kvar från Testebo golfbana denna soliga majdag med grönskande björkar och blå himmel, var den dystra insikten att tidsperspektivet krymper. Förr såg man, jag, ett helt liv framför sig. En räcka av oskrivna dagar att fylla med innehåll.
När jag insjuknade i ett tumörangrepp, krympte genast tidsperspektivet. Jag undvek att skaffa en ny almanacka för det kommande året. Kanske skulle livet vara över fortare än kvickt? En ödesmättad, mental vändning.
Jag undvek att skriva in saker som jag åtminstone trodde att jag borde notera som i något avseende viktiga. Och planera för.
Det känns inte längre som jag har all tid i världen, förstås. Hur långt, eller kort, bör tidsperspektivet då vara, för att i någon mening kunna anses rimligt? I min aktningsvärda, man brukar säga så, ålder. Inte vet jag. Spelar det någon överhuvudtaget någon roll?
Plötsligt minns jag en VD på GA Metall i Sundsvall som stolt visade mig sin almanacka som sträckte sig 18 månader framåt. Varenda dag hade han klottrat ned något. Men det var han, det. Skulle inte förvåna mig om liemannen hade svårt att hålla sig för skratt inför tilltaget.
Bild: Forskning & Framsteg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar