En av mina favoritpoeter heter Robinson Jeffers (1887-1962). Mannen på bilden. Hans esoteriska dikter från den amerikanska västkusten. Länge sedan jag läste honom. Slår det mig. Samtidigt som jag betänker att vännen Knut befinner sig på Malta, på evighetens hav.
Det känns som att det i denna skavande och krigiska samtid är läge att återigen förflytta mig in i Jeffers solipsistiska verklighet. Genom poesin delad för den som vill.
Om jag fattat hans levnadsöde rätt, så ärvde han en massa pengar, han härstammade från välbärgade människor, som raskt gjorde honom ekonomiskt oberoende.
Han kunde därmed, som genom ett trollslag, lösgöra sig från organisations- och anställningstvång. Klippa av ofrihetens band. Flytta till och slå sig ned i Carmel invid Stilla havet. Carmel-by-the-sea på de inhemskas språk.
På den tiden inte så exploaterat som det sedermera blev. Efter att kapitalismens omättbara rovfåglar spanat in ännu ett byte att slå klorna i.
Västkusten etablerade sig som ett tillhåll för penningstarka konstnärer och musiker. The west coast - mytiskt omspunnen, som om den västkust Jeffers upplevde aldrig funnits. Förekommer hos Jack Kerouac i hans Big Sur.
Fram till dess fredat. Ödsligt. Vindars hemvist. Måsars hesa skrin. Förbiglidande molnformationer. Klippors oförbindlighet. Ingen stark doft av människor och abstrakt socialitet.
Där blev Jeffers märkliga dikter till, som ingen litteraturkritiker förtjänar att förstörande övertolka, blott för sitt levebröds skull. Bara där, i det orörda och ingen annanstans, kunde de bli till.
Naturens diktamen och omaskerade ansikte. Enligt romantikens diskurs. Caspar David Friedrichs målningar från Rügen omöjliga att inte blanda in i reflektionen.
Bara där kunde Jeffers omslutas och inspireras av evighetsperspektivet som havet, om man låter ögonen vila i det tillräckligt länge, bjuder på. Bortom mänsklig hand och avsikt.
Jag förnam evigheten för allra första gången, när vi var bjudna till paret Adler Karlsson uppe på Anacapri. Dit man, efter att ha klivit av båten från Neapel till Capri, tar sig med otäckt fort körande taxibilar på slingrande, brant stupande vägar. Resenären sitter med andan i halsen.
Vid ett sällsynt, benådat, tillfälle blickade jag, ensam och lämnad till mig själv, ut över havet bort mot den slocknade, som de inom räckhåll bofasta åtminstone ber om men de kan aldrig veta om den fortsätter att sova sin Törnrosasömn, vulkanen på ön Ischia.
En solstråle skar genom luften, likt en pil från Guds båge. Plötsligt var det som om tiden ställde sig alldeles stilla. Samtidigt både förlösande och lugnande. Något ogripbart öppnade sig, bortom ord och förklaring.
Samma känsla i Nordjylland, Tversted invid Vesterhavet, dit vi kommer på nytt i höst. Evigheten är där. Jag tillhör det som måste förgås, blott en tillfällig gäst på jorden, i väntan på uppbrottets oundviklighet. Men ur evighetens perspektiv skrämmer det mig inte.
Och jag funderar på allvar om jag inte önskar att, efter min död som jag hoppas dröjer länge till, min aska sprids i havet utanför Tversted.
Jag gör en Robinson Jeffers i höst. Jag flyr civilisationen och världens fasor. Vänder de senare ryggen. Om än för bara fyra veckor. Vesterhavets evighet väntar.
Bild: Poetry Foundation
Även publicerad på lindelof.nu 2025-05-28
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar