Att få för sig att efter många år lyssna på Per-Martin Hambergs örhänge Nu tändas åter ljusen i min lilla stad kan tyckas som ett plötsligt flyktförsök. Att med de smäktande tonerna ta sig tillbaka till ett idyllens fridfulla Sverige.
Där det inte förekom några skjutningar och explosioner. Inte uppfördes några moskéer. Inga oöverstigliga kulturkrockar uppstod.
En flykt i utopins och regressionens tecken. För fanns någonsin det Sverige? Undran irriterar och jag försöker missmodigt att fösa undan den.
SVT har börjat sända en dokumentärserie om Sverige under andra världskriget. Vad är det för bild som kommer att förmedlas? Hur entydig?
Till stor del byggd på tittarnas egna erfarenheter genom filmer och vittnesmål, filtrerade genom olika behov av vilket Sverige samma tittare vill minnas.
Jag frestas att förstärka det med måste minnas. För vad annars? Nykter realitet kan smärta och såra. Vad är det vi vill se av det land vi lever i? Vad orkar vi med?
Jag måste erkänna att jag länge i mitt liv varit ett offer för myten om Sveriges neutralitet under kriget. En myt som tog sig uttryck i att vi, om än motvilligt, blott släppte igenom något enstaka tåg på våra järnvägar med tyska soldater.
Men så var det ju inte. Det handlade om mycket stora truppförflyttningar.
Neutralitetens imaginära spegelbild spricker. Mot mig grinar en tyskvänlighet som sviker motståndets män och kvinnor framförallt i vårt grannland Norge.
Det har blivit många resor till Lisch som invånarna kallar Lidköping vid Vänern. Kanske har drivkraften funnits, om jag ska vara ärlig, att jag velat resa tillbaka till det Sverige som Hamberg diktade om.
Att jag velat finna en orörd plats. Ett smultronställe i en mörknande samtidsskog.
Rörstrand skall fortsätta att tillverka sitt porslin. Garströms Konditori erbjuda samma läckerheter som alltid. Villa vara en underdog i svensk bandy. Ett folkkärt lag, som alla underdogs.
Jag värjer mig mot att släppa in en förändrad stad som jag känner mig främmande och vilsen i. Och saknar karta för. Med Rörstrand nedlagt. Garströms inte samma utbud som förut. Villa svenska mästare i bandy.
Förtvivlat kämpar verklighet med fantasi. Och jag kan inte låta bli att tänka i större politiska banor.
Hur mycket av SD:s framgångar kan förklaras av samma, kanske förträngda, längtan hos människor att blundande få behålla den lugnande bilden av Veras konditori och ljusen på rådhusets fasad som Hamberg diktade om?
Foto: Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar