Jag snappar upp att Peter Andersson ska lämna Schweiz för att träna allsvenska Västerås IK de närmaste tre åren. Åtminstone enligt det underskrivna kontraktet. Men som vi vet kan det gå fort inom hockeyn. Rätt som det är, visas tränaren huvudstupa ut och en ny kontrakteras.
Nästan så att en svängdörrsfilosofi är rådande inom svensk topphockey. Undantaget fyndige norrlänningen Roger Rönnberg i Vilda Västern. Handlar det om tolv år utan avbrott i hans fall? Och nog har det visat sig vara lyckosamt, Frölunda har ju skördat framgångar.
Så skedde när Andersson hade knutits till Brynäs. Det vill säga att han sparkades. Och tillsammans med sin assistent som envisades med att använda en iPad som något slags instruktionsinstrument. Jag säger då det, som skomakarn sa i Sandviken när det skulle pliggas.
Nä, någon större lycka gjorde sannerligen inte Andersson i de trettonfaldiga svenska mästarna Brooklyn Tigers. För att uttrycka det väluppfostrat och snällt. Kanske går det bättre i Arosstaden. Det visar sig, det är en empirisk fråga.
Jag funderar på beteckning. Ska det heta tränare eller det engelska coach? Min favorit i skrået är och förblir Tommy Sandlin, il professore. Död på tok för tidigt i en hjärtåkomma.
Jag minns att Virvelvinden från Vuollerim, Lars-Göran Nilsson, reagerade på att han inte fattade ett ord av vad Sandlin en gång föreläste om i omklädningsrummet. Med blädderblock till hands. Jag syftar då inte på det legendariska samurajtalet.
Sandlin beskrev själv sin trappspegsutveckling som att han startat som tränare för att på det högsta stadiet bli ledare. Om jag då kopplar det till Brynäs, laget i mitt hjärta. Som jag förstått det bestod och består den så kallade Brynäsandan i kollektivets styrka. En för alla, alla för en.
Kanske var det Sandlin själv som myntade uttrycket "sossehockey" om denna sammansvetsande anda. (Tar det från förre kulturredaktören på GD, Björn Widegren.) Det kan bråkas och hojtas fram till det är dags att äntra isen för nedsläpp. Då sluts leden.
Ur den beryktade andans perspektiv, ledarskap som funktion och inte en person (vanligt inom ledarskapslitteraturen att fokusera på individer och deras personlighet), kan fel tränare, eller om vi nu väljer att säga coach, ställa till det. Så förstår jag Peter Anderssons mörka insats.
Han och Brynäsandan gick helt enkelt inte ihop, det skar sig. Jag kan ha fel, kanske är han inte så auktoritär som jag inbillar mig. Men jag behåller teorin, oprövad, tills vidare.
Vad med Niklas Gällstedt? Brynäs nuvarande man utan skridskor i båset. Jag har fått för mig, vilket jag också framfört direkt till honom, att han är rätt man för Brynäs. Han finns där, för att säga det okomplicerat. Ett närvarons ledarskap. Men repar inte Brynäsandan.
Kanske hans ledarstil påminner om salig "Svennis"? Inte karismatiskt, heller inget buller och bång, styra och ställa. Men just närvaro. Och en sådan kan ta sig olika uttryck, det behöver inte innebära något positivt. Vem kan glömma Mårran hos mumintrollen?
De informella ledarnas betydelse för laget, Anton Rödin ("Kungen" kallar vi honom i min familj), rauken Johan Larsson och någon till, kanske backklippan "Berra", är en intressant fråga.
Under mitt långa yrkesliv var de flesta coacher, jag menar chäfer, totalt odugliga. Ledarskap är det sista jag förknippar med dessa missfoster. Med eller utan blädderblock.
Foto: Gefle Dagblad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar