”Östen med rösten” kallades han. Jag tror till och med att en entusiastisk musikkritiker storstilat drog till med "Sveriges Frank Sinatra”. För hans sköna stämmas skull. Jag har alltid lyssnat på honom. Särskilt mycket som solosångare i bandet Two Good Reasons.
Inne i mitt pojkrum på Smedsgatan i Sandviken, omsorgsfullt låst dörr, grammofonen uppskruvad på väggen av farsan. Enkom med mig själv lyssnade jag på vokalister med guld i strupen. Förutom Östen bland andra Cliff Richard (The Shadows som kompgrupp).
Everly Brothers, finns det en bättre, mer hjärtknipande och romantisk låt än Unchained Melody? Skulle inte tro det. Bara Elvis låtit bli att ge sig på den.
Tommy Körberg menade för sin del, under ett framträdande på numera nedlagda, legendariska CC-puben i Gefle, att nummer ett bland poplåtar skulle vara Don´t let me be misunderstood. Eric Burdon vid mikrofonen under inspelningstillfället.
Jag kanske inte avslöjade det idoga lyssnandet, ett slags "industrispionage" för att försöka bli bättre på att sjunga, för någon. Kanske "ute" att välja just "mina" artister. Även 50-talets guldstrupar fanns för övrigt representerade. Var fick jag tag på plattorna?
Det här var under pop-eran, första halvan av 60-talet. Östen var ju en Sune, enligt oss oklippta mods. Och en smörsångare, sjungande på svenska dessutom. Ingen Mick Jagger, direkt.
En underbar försvenskning gjorde hur som helst Östen av örhänget Twenty Four Hours from Tulsa. I Östens fyndiga version Femton minuter från Eslöv. 
Ett fantastiskt blåskomp backar upp om hur pågen får fel på mopeden, "skit i förgasaren", stannar till vid en mack, blixtförälskar sig i kvinnan som fixar hans moppe, möter sitt öde.
Han kommer aldrig fram till det Eslöv, vars ljus i fjärran han urskiljer från macken. Även huset där hans försmådda bor. En romantisk historia doppad i vemod.
Låten föranledde hur som helst mig och min närstående att bege oss till Eslöv under en Skåneresa. Med icke föraktlig förväntan!
Inte många minuter och steg hann det bli, innan vi med Pågatåget, och Malmötrafikens utmärkta tillsammansrabatt, flydde hals över huvud därifrån. En erbarmligt trist håla. Vi gör därefter som Östens mopedknutte, håller oss därifrån.
Nå, Eslöv förjänar äras för att två världsstjärnor i idrott fostrades där. En i pingpong, en i golf. Can you please give me both their names, ladies and gentlemen? Kanske något med Eslöv-luften som generar unik bollbegåvning?
Skjutits har det gjorts på senare tid, Eslöv därmed med på gängkriminalitetskartan. Det numera svenska normaltillståndet. Ett sönderfallande land med en slö, överviktig justitieminister som förefaller hypnotiserad.
Helsingborg förknippar jag främst med att man tar båten över till Helsingør, förr med Sundsbussarna. Fort går det, gäller att rappa på för att skyndsamt inmundiga två röda och en grön, standardkosten på överfarten.
Staden förbinder jag, efter att ha lyft fram färjan, med Olympia och Helsingborgs IF. ”Rio-Kalle” Svensson i mål. I samma stad bodde en blond sommarförälskelse från Brantevik på Österlen 1965. Bjöd ner mig till julen 65. Inte blev det så. Ödet ville annat.
Varför Östen bodde i Helsingborg, på Kullagatan, förblir en gåta. Han som hyllade Malmö, växte upp på Bergsgatan nära Möllan, i en kärleksfull text, kan avlyssnas på YouTube. [1] Nå, det får bli ett ”kallt fall” som bylingen säger. Gåtan förblir olöst. Inget mer med det.
Östen gick, samma år han skulle fylla sjuttiotvå, sorgligt nog bort i vad som förmodligen var en hjärtattack i sitt hotellrum under ett engagemang på Gran Canaria. Askan spreds i Öresund.
Bild: På Östen (Wikipedia), skorna (kopior av Östens egna) på Davidshallsbron (Privat).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar