Hyckleriets dag på Högskolan i Gävle

Häromdagen arrangerade Stig Dagermansällskapet ett seminarium på Högskolan i Gävle. Det offentliga samtalet och yttrandefriheten skulle diskuteras. Vad man får säga och inte i offentligheten. Inbjudna celebriteter Göran Rosenberg och Stina Oscarson. Kända debattörer. (https://www.gd.se/artikel/gavle-kommun/debatten-hettade-till-nar-goran-rosenberg-och-stina-oscarson-mottes-pa-hogskolan-i-gavle)

Rosenberg har nyligen hävdat att ord kan döda och därför bör yttrandefriheten inskränkas. Vem som skall ha makt att göra det och vilka åsikter som åsyftas eller som kan tänkas komma i fråga? Oklart. En ståndpunkt med mycket tvivelaktiga implikationer. Nå, ännu råder yttrandefrihet i vårt land. Så Rosenberg kan uttrycka denna minst sagt kontroversiella uppfattning som spelar yttrandefrihetens fiender i händerna. 

Stina Oscarson minns vi för hennes uttalade önskan om att i en framtid få se terroristen Akilov i kassan på Konsum. En tillkännagiven omdömeslöshet som är hårresande och saknar gränser. Att hon trampar på de föräldrar som miste sina barn i det vettlösa dådet på Drottninggatan i Stockholm struntar hon fullkomligt i. Eller så fattar hon inte. 

Hon kanske bara ville provocera och vara radikalt chic i de politiskt korrekta huvudstadskretsarna. Smaklöst hursomhelst. Huvudlöst. 

Seminariet gick av stapeln på högskolan där det förstås borde vara högt i tak och ett öppet samtal. Men icke. Att de många närvarande kunde tagit tillfället i akt och passat på och granskat den egna arbetsplatsen, med avseende på vad som får sägas och inte, föll nog ingen in. 

Snarare vågade väl ingen ta bladet från munnen. I publiken satt ju chäfer som övervakade tillställningen. 

Ofarligast att förlägga det brännbara ämnet långt borta från den hårt hållna organisation där rädsla och tystnad är förhärskande. Där kritiska medarbetare straffas. Framförallt i lönekuvertet. Individuell, borde heta personlig, lönesättning råder. Lönesättande chäfer kan den vägen knipsa den som inte jamar med. Det skapar ordning i leden och tigande lojalitet. 

På foton från seminariet noterar jag en tidigare kvinnlig kommunikationschef, nuförtiden bär hon en annan titel, som bidragit till den osunda organisationskulturen. Jag lägger också märke till mannen som givit den nyttiga idioten ett ansikte. Aktiv i det Dagermansällskap som förra året postumt trampade på den frihetsälskande man i vars namn ett pris årligen delas ut genom att ge detta pris 2018 till en hök, om än maskerad till duva, i Israel: den framlidne Amos Oz. 

Seminariet var enligt referatet ovan lyckat. Hyckleriets dag på Högskolan i Gävle. 

Du har väl fått din diagnos?

Jag läser i Gefle Dagblad 27 januari om en ung fotomodell som åsatts diagnosen Tourettes syndrom. Och adhd. Dubbla diagnoser med andra ord. 

Vi lever, som samhällsforskare har påpekat, i en diagnoskultur. (Lästips: Wolfgang Schmidbauer.) Neuropsykiatrin har förstärkt detta genom att intaga en hegemonisk position vad gäller människosyn. Alla kan i princip bli föremål för diagnostisering. 

Det förefaller mig, och en smula lättvindigt, som om var och varannan dessa dagar diagnostiseras med adhd, det är som om det gått inflation i det. En bekant till mig: "Känner mig lättad nu när jag fått veta att jag har adhd." Med ens legitimt att vara som man är, stolt hålla fram det som ett visitkort: "Du vet väl att jag har adhd?!" Kändisar framträder offentligt, berättar öppet om sin adhd-diagnos. Ingen skam häftar vid adhd:n och det är väl kanske bra. 

I Sandviken skulle man aldrig ha stoltserat med att vara etiketterad "händig" eller "konstig" som det hette på den tiden. Det var då, det. Och det var ju heller ingen läkare eller någon annan samhällets utsedda skyddsvakt som utfärdat beteckningen. 

Diagnoserna finns där som etablerade tankefigurer och söker människor att införlivas med. Först diagnosen, sedan den som den skall fästas vid. I och med diagnostiserandet skalas mångsidighet och komplexitet raskt bort. Den unika individen reduceras till och blir ett med sin diagnos. Säg mig vilken diagnos du har och jag skall säga dig vem du är. Typ. Det blir som en självuppfyllande profetia. 

Läkemedelsindustrin gnuggar förstås händerna. Efter diagnosens sortering krävs medicinering. Även vad gäller barn. Och små barn, redan på förskolestadiet. Inte sällan utövas hård press från de professionella hjälparna (Schmidbauers uttryck) mot föräldrarna. 

Det lömiga med diagnoserna är att de är inte  huggna i sten, inte objektiva och säkra, hur skulle de kunna vara det när vi har med människor att göra. De växlar och jag drabbas av misstanken att det finns ett starkt moment av godtycklighet, eller rent av mode, i det hela. Det som gällde som en sanning i går, gör det inte i dag. Exemplen talar sitt tydliga språk.

Ett tag var schizofreni populärt som diagnos. Men inte längre. 

Manodepressiv är man inte numera. Bipolär skall det heta. Asperger som diagnos har övergivits för någon annan. 

Psykiatern och terapeuten Ronald Laing, kritisk mot den biokemiska psykiatriska förklaringsmodellen, som framgångsrikt arbetade med patienter med diagnosen schizofreni kommenterade psykisk sjukdom och kollegernas iver att diagnostisera: "De verkligt sjuka är de som sätter diagnoser på andra." 

Diagnostiserandet innebär maktutövning. Som Michel Foucault kunde visa i sina idéhistoriska studier av hur människosynen och behandlingen av människor har skiftat genom århundradena (framförallt i avhandlingen Vansinnets historia under den klassiska epoken). Det bestäms åt oss vilka vi är, diagnosen riskerar att bli individens fängelse. 

Benämningarna skiftar. I går vansinnig, i dag adhd. I morgon något nytt. 

Inget hugget i sten, som sagt. 

Bilden: Edvard Munch, Melankoli (1891).

Hitlers kelgrisar

Jag ramlade över fotografiet på nätet och har svårt att släppa det med blicken. Varför drar det mig till sig och behåller min begrundande blick? Fascination? Skräckblandad sådan? Vad pratar de om, det stillsamt parkerade paret på bilden? Den oklanderligt välklädde mannen ser aningen skeptisk ut när han betraktar den prydliga damen vid sin sida. Hon möter inte hans blick. Kanske håller hon låda utan att låta sig hindras av hans skepsis.

Vilka är dessa två som efter vad jag vet mycket sällan träffades? Führerns kelgrisar: Albert Speer och Leni Riefenstahl. Speer klarade sig, till skillnad från de andra i nazitoppen, från att dömas till döden i Nürnberg. Straffet blev tjugo års fängelse som avtjänades utan benådning eller förkortning i Spandau utanför Berlin. 

Där pysslade han om sina växter och skrev böcker som sålde i stora upplagor. Alla var nyfikna på att få höra om hur det var att röra sig i djävulens närhet. Det kittlade, förstås, med denna inifrånskildring. 

Man kan bara spekulera om varför Speer undgick repet. Det kunde förefalla obegripligt. Han var lika skyldig som dem som inte undgick dödsstraff. Använde sig av lägerfångar. Rustningsminister. Plus annat som kunde läggas honom till last. En av Tredje Rikets centralfigurer. Den son Hitler aldrig fick. Den karismatiske ledaren och den infantiliserade följaren. Lojal ända in i det sista.

En komplex, som man brukar säga när man inte kommer på något bättre ord, personlighet som gärna infann sig till Freie Universität och paneldebatter när de radikala studenterna, som drev på i Förbundsrepubliken om att en uppgörelse med nazismen och övervintrande nazister måste vidtagas, kallade. 

Ställde också gärna upp på tv-intervjuer. En narcissist? Knappast flagellant, men vad vet man. "Den gode nazisten", som en tidskrift spydigt kallade honom. Ett fördelaktigt utseende, till skillnad från Klumpfoten och de övriga spetsarna. 

Förundrar mig att han inte låg lågt efter den nära relationen med Hitler och tjänstvillig medverkan i Tredje Rikets blodiga tyranni. Förundrar mig, också, fascinationen som Yrsa Stenius och andra begåvade kvinnor uttryckt inför honom. En fascination med erotiska undertoner. Kanske för att jag är man och inte förstår mig på kvinnor. 

Häromveckan läste jag i Berliner Zeitung en intervju med Speers dotter Hilde Schramm som berättade om hur hon ganska sent i livet förstått att fadern sålde tavlor som var stulna från judar och därvidlag gjorde sig en rejäl hacka. Jag reagerade spontant: hade hon, den annars så kloka, verkligen inte fattat det tidigare?!

Pengarna hon ärvt efter fadern och som inbringats genom försäljning av det stulna hade hon funderat på vad göra med. Beslutet blev att skänka till olika stiftelser med behjärtansvärda ändamål.

Hösten 1993, när jag under min gästprofessur bodde i Berlin, Hilde Schramm i Potsdam nära Berlin, umgicks jag med vilda planer på att försöka få till en intervju med henne. Och med Ernst Blochs Karola. Och - nu blir det riktigt sanslöst, jag vet - Herman Görings dotter Edda som då också bodde i Berlin. Tre kvinnor - tre märkliga öden. Olika kopplingar till nazismen. Intervjuprojektet stannade på idéstadiet. 

Fotot ovan taget 1972. Utanför Olympiastadion där Riefenstahl betald av regimen filmade olympiaden 1936. Resultat väckte stor förtjusning hos Führern. Rena propagandan. Hennes beundran för diktatorn reservationslös.  Det påstods att hon var förälskad, gärna inlett ett förhållande med honom. Kanske var det makten hon var förälskad i, den totalitära makten.

Efter kriget förnekade hon frenetiskt, så fort ämnet kom upp, att hon skulle ha varit nazist. Hon var ju endast filmare och konstnär, betonade hon. Opolitisk. Nå, vi har hört det förut. Och lär få höra det igen. 

Om de som tjänat och tjänar makten men vägrar att tillstå det. Livslögner och livsbedrägerier är starka saker. Och världen har, för den delen, aldrig saknat nyttiga idioter. 

Politik utan konsekvenser

Effekterna av införandet av en flygskatt? Ett inslag i Rapport i SVT 25 januari handlade om flygplatsen i Kalix som drabbats negativt av införandet av denna skatt. Man har lovats kompensation av regeringen. Men ännu inte sett till några pengar. VD:n för flygplatsen lät uppgiven. 

Infrastrukturministern, mannen med den flyende hakan, skyller på det trassliga regeringsbildandet under hösten. Den förklaringen lär ju föga hjälpa Kalix flygplats. Och det verkade heller inte som det var självklart att någon ersättning skulle utgå. Trots det uttalade löftet. 

Man kan ju alltid ändra sig i efterhand och det gör regeringen från och till. Flexibilitet eller vingelpetteri? Rättsosäkert och otrygghetsskapande? Döm själv. När en makthavare säger "vi skall titta på det här" osäkrar jag min Browning, höll jag på att skriva.

Den så kallade gymnasielagen omfattade 9 000 personer, en speciallag med redan på papperet enorma brister som togs trots väl underbyggda invändningar och protester från en rad remissinstanser. Nu kommer alarmerande reportage om bostadslösa som efter vad jag förstått inte har klarat sina studier. Och därmed hamnat på gatan. Gick inte detta att förutse? Fanns det inte  allvarliga risker med speciallagen som borde ha beaktats av en ansvarsfull regering?

Massinvandringen sedan 2015 har skapat mycket stora, akuta problem för det svenska samhället på en rad områden. Problem som gick att förutse för den som hade ögon att se med och var lyhörd. Man kunde ha gjort en omvärldsanalys och förstått vad som var på gång i Nordafrika och Syrien. Vad som höll på att hända, vad som var sannolikt att det skulle ske. Och ha beredskap för det. Framförallt vid gränserna. 

Häromdagen avslöjades att Migrationsverket lämnat en konsekvensanalys med anledning av fyrpartiöverenskommelsen och generösare regler för anhöriginvandring. Det visar sig att ansvarig minister Morgan Johansson mörkar denna utredning och ökade kostnader. Han använder gamla siffror, på en lägre kostnadsnivå, trots att han har en färsk utredning att tillgå. Hans agerande borde skicka ut bedragaren från regeringen. 

Jag får den inte särskilt behagliga känslan av att allt sker ad hoc. Man fattar snabbt ett beslut. De tänkbara konsekvenserna, även om de anges och borde tjäna som underlag, struntar man i. Man mörkar I förekommande fall och bortser helt kallt ifrån dessa. En politik utan ansvarstagande för dess konsekvenser. 

Bilden av det politiska agerandet skrämmer. Inget proaktivt ledarskap. Ingen omvärldsanalys som strävar efter att vara förutseende och höja beredskapen. Retroaktiv rättstillämpning med allvarliga effekter. Man vet aldrig vad som gäller och kan anpassa sig efter det. (Avskaffandet av ATP-systemet det värsta exemplet.) Kan snabbt ändras när politikerna fått för sig något. Eller lyssnat för mycket på en stark opinion. 

Som medborgare i detta land känner jag en stigande förtvivlan. Det är som att befinna sig ombord på en båt utan befälhavare. 

Fotnot. På kommunal nivå samma bild. Flygplatsen i Rörberg utanför Gävle läggs ned. Sedan kommer beslutsfattarna på (!) att det behövs en landningsplatta för helikopter. En ny sådan skall uppföras för dyra pengar. Tydligen föregick nedläggningsbeslutet av en utredning som mycket väl kunde ha tolkats som att man borde behålla flygplatsen. Men den ändrade inte beslutet. Glöm allt vad rational decision-making heter.

På Kyssbron blev jag aldrig kysst

På andra sidan den smala träbron på bilden bodde mormor och morfar i en enrummare. Fram till att de flyttade till en enrummare i pensionärshemmet. Legendariska Kyssbron i Sandviken. Välvd över Kanalen, detta idylliskt strömmande vatten. Jag kysstes aldrig på denna bro. Aldrig hört någon annan som gjorde det heller. 

Jag vet inte varifrån det sensuella, romantiska namnet kom. Aldrig tagit reda på det. Om någon berättat, har jag redan glömt. 

Min mor var traditionsbärare och berättade gärna om hur det tillkännagavs, eklaterades som fransoserna flott säger, i det lilla brukssamhället. Ett par som var ute på gatorna och sträckte hade förlovat sig. Eller avsåg att göra det. 

Åtminstone kilade de stadigt, som man sa i pilsnerfilmerna. De var ett par. Relationen togs ut i det offentliga livet så att alla kunde bevittna och stadfästa. 

Med hatt på skulten en bit in i tonåren hade man som ung pojke konfirmerats. På väg in i vuxenlivet som en riktig karl. Seden tyvärr avskaffad när jag gick fram. Gärna burit en kanna. Som farsan. En sådan där grå med svart band. Bogart-look. Tufft. En John Silver utan filter nonchalant dinglande i ena mungipan. 

Plötsligt minns jag en grannpar från den gula längan på Barrsätragatan där vi bodde. Det bjöds på fajt, därtill ganska så ofta och särskilt på fredagskvällar, så det stod härliga till. Vi hängde hela familjen med örat tätt mot tapeten och avlyssnade de högljudda niorondersmatcherna genom den tunna väggen. Skulle inte ha drömt om att ringa polisen eller ingripa. 

Det var inte för att vi fega. Paret var jämbördiga i storlek och styrka. Småväxta. Knotiga. Gick i flugvikt. Det var inte mannen som ensidigt misshandlade hustrun. Hon, aktiv liksom min mor i husmodersföreningen, var bra på att få in en våffla på gubben. Det hördes genom väggen. "Tors hammare", kommenterade farsan sakkunnigt. Duktig amatörboxare som han var. 

Dagen efter kunde vi till vår förtjusning se grannarna ömt sträcka som vore de nyförälskade. Kanske hade de ett passionerat förhållande som få andra, med tiden svårt uttråkade av varandra, par på Bruket. Blåögat ett kärlekstecken.

Om Kyssbron är riven, eller gisten fortfarande hänger där över Kanalens idylliskt strömmande vatten, det vet jag inte. Vill inte veta. 

Hellre Castro än Löfven

Säga vad man vill om den nygamla statsministern Stefan Löfven, men någon karismatisk personlighet är han definitivt inte. Något karismatiskt ledarskap signaleras icke - tvärtom. Tafflig och osammanhängande är han vid offentliga framträdanden. Svårt att få till meningarna, söker famlande efter ord. 

Långsam och tålamodsprövande. Dålig på att svara på frågor. Dålig på att debattera. 

En Fälldin i S-förklädnad. Och med tanke på hans "överenskommelse" med det förra bondepartiet, den okunniga Lööf borde läsa på dess bruna historia så kanske hon slutar vara så styv i korken gentemot SD, har det måhända fog för sig att påstå det. 

Han har skaffat sig ett rykte, det har blivit som en vandringssägen som även journalisterna vårdar, om att vara en god förhandlare. Men det är bara att se till resultaten. Som fackbas gick han med på sänkta löner. Och nu lovar han, mannen är väl fortfarande sosse?, genomföra en politik som inte ens den senaste alliansregeringen med Tvålen i spetsen vågade sig på. Skicklig förhandlare? Jojo. 

Under många år föreläste och forskade jag om ledarskap. Vad som slog mig i den svenska litteraturen var att det närmast rådde något slags beröringsskräck inför fenomenet karismatiskt ledarskap. Trots att många av oss fascineras av det. 

Kanske förklaras litteraturen av en implicit kulturell bias. Under det deskriptiva och vetenskapliga gömmer sig det normativa och ideologiska: i Sverige skall det ju råda ett "demokratiskt" ledarskap. Löfven ingår i denna ideologiska kontext.

Vi vanliga dödliga, antingen som medborgare eller anställda, skall tro att vi är med och bestämmer. Ta bara den usla medbestämmandelagen som sossarna drev igenom för att bakbinda facket. 

Vi skall känna det som att det är vi som har makten. Enligt grundlag skall det ju också vara så i politiken. 

Som anställda, medarbetare heter det (jag höll på skriva medlöpare), sitter vi i "grupper" och vi "brainstormar", vi har "kick-offs" och reser på avdelningskonferenser. Vi beter oss, frivilligt väl att märka, som vilseförda fåntrattar. Hjon i samlad skock. 

Allt bara illusioner och dimridåer. Inom politiken görs allt upp bakom stängda dörrar och kulisser. Vi är endast åskådare och dras gång på gång vid näsan. "Överenskommelsen" illustrerar detta. 

Det kan strös vackra ord för att förstärka illusionen om att vår uppfattning respekteras och dialog pågår. Så där som missfostren till chäfer på högskolan höll på: "Jag hör vad du säger." Eller: "Jag tar med mig det du säger." Efter beslut med katastrofala konsekvenser eller direkta lagbrott: "Vi har lärt oss något inför framtiden." 

Den parlamentariska demokratin i dess nuvarande perverterade blågula form känner jag blott avsky inför. Jag har aldrig stuckit under stol med att jag tilltalas av vad som brukar heta upplyst depotism med en karismatisk ledare. 

Castro på Kuba, det var en ledare det. Men i ett sådant öppet auktoritärt system skulle Skriftställaren sannolikt hamna bakom lås och bom. Så det är heller inget alternativ för denne. 

Och nu, fyra år med den "skicklige" förhandlaren och hans skamfilade anhang. Mumien Ygeman (taget?), skruvas han upp i ryggen?, såg jag i Agenda i SVT i går afton. Fy satan. 

Mina skattepengar till detta skräpgäng! Ta hit kosingen. 

Gösta och jag

Almanackan säger 20 januari. Molnfritt och svinkallt. På dagen för etthundrasexton år sedan föddes en gosse i Norduppland. Han växte upp i en familj som hade det knapert. Modern födde tio barn varav ett dog mycket tidigt. 

Hon lämnade själv utsliten jordelivet före hon hunnit fylla femtio. På det enda fotografiet jag sett av henne har hon höga kindknotor. En vacker kvinna med trött blick.

Pojken som döptes till Gösta blev min far samma år han fyllde fyrtiosex. Nästan svindlande tänka att han föddes i början på 1900-talet. Upplevde två världskrig. Hemvärnssoldat under det senare. Ett land som genomgick stor förändring. Men behöll klassamhället och de orättfärdiga skillnaderna.

Till Sandviken kom Gösta på 1920-talet. Jobb fanns det gott om på Sandvik. I Verket blev han kvar tills allvarlig sjukdom, leukemi, förtidspensionerade honom mot hans vilja. Som ung spoling på golvet utsattes han för mobbningsliknande initiationsriter av de hårdföra metallarbetarna. Det hörde till. Icke minst om man var upplänning. Dessa hade dåligt rykte.

Tillsammans med ett par andra ungkarlar utspisades han mot en billig penning dagligen hos en änka efter en martinsmältare. Katarina, min mors mormor. Där träffades mina föräldrar. Min mor var mormodern behjälplig i matserveringen. Sedan höll de ihop hela livet, mamma och pappa.

Stretade på. Försiktiga med pengar. Sparade till en ny Volvo PV. Med delad framruta. En bil Gösta ömt vårdade. Hans ögonsten. Putsade och höll blank. 

Jag skrev en bok om Gösta. Det kändes som att jag i den äntligen fick fatt i honom. Främlingen. Den undanglidande mannen som aldrig talade om känslor och som jag var lite rädd för. Men då hade  han varit död i många år. Under dessa år sökte jag honom. Saknade och längtade efter honom. Om än i det undermedvetna.

Gösta var kortvuxen. Till utseendet lik den amerikanske skådespelaren Humphrey Bogart. Den senares namn förekom därför i bokens titel. 

Gösta bär jag som andranamn. Hur mycket i mig är pappa Gösta? Svårt att svara på. Kanske har jag ärvt hans prydlighet vad gäller klädsel. Tycker om att knyta på mig en slips och se vårdad ut. Hans utpräglade ordningssinne. I det senare fallet gränsar mitt beteende till pedanteri. Jag kan gå omgivningen på nerverna med mitt smått neurotiska ordnande av grejer. 

Jag ärvde definitivt inte hans praktiska handlag. Tummen mitt i handen.

Över ett sekel sedan Gösta kom till jorden. Svårt att ta in tidsperspektivet.

Modern universitetspedagogik direkt på glaset

Häromdagen skrev jag om Sven Delblanc och hans okonventionella föreläsningsstil med inslag av vredesutbrott. För det mesta befogade. Särskilt när lata studenter masade sig dåligt pålästa till hans pass. Delblanc kunde sannerligen inte beskyllas för att lägga band på sig eller vara fin i kanten. Befriande!

Till Uppsala infann jag mig med höga förväntningar på föreläsarna. Var jag hade fått dem ifrån, det vete sjutton. Nu skulle jag få intellektuell energi av de stora kanonerna. Till skillnad från mina bleka gymnasielärare i adjunkturernas Gästrikland som Evander, tror jag det var, benämnde det. Snart insåg jag att det inte skulle bli så. 

Kanoner och frifräsare? Knappast. Omotiverade och oinspirerande. Jag höll mig borta och läste på egen hand. Efter att jag förstått att föreläsningarna inte var obligatoriska. Jag behövde ingen som omständligt läste före.

Jag glömmer aldrig en föreläsare med bakgrund i Baltikum som förmodligen uppmanats av kollegerna att börja använda OH-apparat och förnya sin pedagogik i modern riktning. Inför en inte direkt fullsatt, men inte långt därifrån, universitetsaula klev han upp på scenen. Startade apparaten efter att länge ha letat efter rätt knapp. Skrev sedan direkt på glaset.

Vi ropade varnande upp till honom ”man ska inte skriva på glaset!” men han bara fortsatte. Jag vet inte vad som imponerade mest på mig. Att han skrev direkt på glaset eller att han inte hörde våra rop. Han var inne i en egen värld.

Likt Adam Smith under en av hans beryktade föreläsningar i Edinburgh. Eller det kryptiskas oöverträffade mästare Martin Heidegger i Freiburg. Auditoriet var ingen av dessa giganter intresserad av, försökte inte få kontakt. Det var enkom inför sig själva de behövde reda ut saker - i den lågmälda för att inte säga mumlande monologens form. 

En gång svimmade en student under en av Heideggers föreläsningar, när filosofen hamnat på esoteriskt syrefattiga nivåer, utan att han lyfte blicken från manuset. Det kallar jag en klassisk föreläsning! 

Sedan länge är glasmannen död. Hans pedagogik var usel, skulle väl någon fjollig studentkårsrepresentant som söker det lättsmälta och underhållande muttra.  Men hans inte särskilt lättillgängliga teoretiska utläggningar var utomordentligt stimulerande. Satte fart på skallen. Bort pedagogik - in intellektualitet! 

Under min föreläsargärning kunde jag aldrig knäppa på en OH-apparat utan att se antipedagogen framför mig där i den ståtliga aulan uppe på scenen.

Fotnot. Lasse Ekstrand: Varning för galna pedagogiksjukan, Universitetsläraren nr 6 2001.

I morse dök Sven Delblanc upp

Det stolta humanistiska ämnet litteraturhistoria döptes av utbildningsteknokraterna om till litteraturvetenskap. Litteraturens historia från Homeros och framåt bantades utrymmesmässigt och förpackades likt snabbmat till något lättuggat. Ett elakt men definitivt inte obefogat rykte rykte spreds snart om att behövde en student under en föreläsning uppsöka toaletten riskerade samma student missa hela århundranden. Fort skulle det gå.

I Uppsala vandrade litteratursociologin in med Lars Furuland och andra som anförare. Som student måste man ta sig igenom kurser som "Samhälle och litteratur". Blott kursrubriken kunde avskräcka en litteraturintresserad som längtade efter att få kasta sig in i böckernas värld. Den tycktes både självklar och trivial. 

Skriftställaren minns ett meningsutbyte under just "Samhälle och litteratur" med en föreläsare som hette Örnkloo (taget) om Saarikoski och andra finska författare som Örnkloo försökte dra klorna (!) ur. Jag inhämtar från UNT att Örnkloo avled för ett par år sedan. Må han vila i frid.

När jag i början på 70-talet sökte mig till den litteraturvetenskapliga institutionen utmed Trädgårdsgatan i Uppsala hoppas jag på att få Sven Delblanc som föreläsare. Så blev det inte. Men anekdoter förmedlades om den hetlevrade. Hur han förlorat besinningen under en föreläsning och vält ett bord med anteckningar på så att dessa fladdrade omkring i rummet. (På den tiden förekom inga OH-apparater eller annat respiratorliknande. Klassiska föreläsningar var det som gällde.) 

Under ett seminarium med dåligt förberedda studenter: - När det gäller att hitta på bortförklaringar så är varenda jävel ett geni.

Det skulle ha varit i dag, det. På kränkningskulturens lärosäte med studenter som kräver trigger warnings och safe spaces. Ujuj.  

Delblanc var en man av småfolket med rötterna i Vagnhärad. Hans Hedebyböcker vittnar om detta. Uttrycken i böckerna. "Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt." Fru Svensson när hon ännu en gång hamnat i olycka: "Man rår sig inte." 

Vårt ordval avslöjar oss. Orden sitter i ryggmärgen. "Habitus" eller vad nu en uppburen fransos med en oprecis term benämnde det. Vi kan försöka göra oss finare än vad vi är. Men plötsligt, utan att vi kan kontrollera det, slipper ett nyckelord ut. 

Delblanc ägde integritet som få i det av feghet präglade landet, vägrade att tiga eller blunda inför socialdemokratins förfall. Den bekom honom illa. Stämpel fram - förstås. Som brukligt är i det Sverige där konsensus är påbjuden och dissidenter per definition inte kan finnas. "Lyssna inte till vad han säger!" 

Delblanc var blott en reaktionär som betongpartiet kunde avfärda. En kverulant. Gringubbe där borta i akademikernas Uppsala. 

Lars Gustafsson, med sviten Sprickorna i muren som på pricken fångade ett land i strukturförändring, rönte samma öde. 

Socialdemokratin har sedan länge haft svårt för intellektuella och kritik, det är lojala klerker som efterfrågas. Och illiterata. Mumier som Ygeman och andra. Reagerar de om man sticker en nål i dem?

Socialdemokratins nyligen ingångna, skamliga "överenskommelse" med borgerliga partier vittnar om ett parti vid avgrunden. Utan kompass och framtid. Visioner och bärande idéer. Det har sällat sig till andra socialdemokratiska partier i Europa. Än så länge röstar 30 procent av det förslavade folket på S. Men det kommer inte att bestå. Den väg som beträtts är bakåtmarschen och reträttens. 

Delblanc är sedan länge död. Jag vill minnas att han bröts ned och plågades svårt av skelettcancer. Tidigt i morse, medan jag fortfarande njöt av sängvärmen och lyssnade till den vaknande staden med ackompanjerande snöröjningsljud, dök han plötsligt upp. Dags läsa honom på nytt. Som lindrande medicin i en ond tid. 

Ett folk utan gula västar

Jag förväntade mig i min enfald, fast jag vid det här laget borde veta bättre, mer av en person som kallar sig vänster. Direkt beklämmande att bevittna Jonas Sjöstedts framträdande inför de samlade journalisterna, efter att V kommit till beslutet att stödja Löfven. Han hänvisade till en hemlig lapp innehållande en överenskommelse mellan honom och Löfven. Som ska garantera V "inflytande". Fan tro´t. 

Lappen vägrade han att visa. Finns den överhuvudtaget? Kanske blåljuger han om den, eller vad som står på den. Hursomhelst, ett större väljarförakt kan knappast uppvisas. Lägg till nonchalans gentemot de egna partimedlemmarna. De vänsterpartister som vill behålla sin heder och trovärdighet borde omedelbart lämna det ynkliga partiet. 

Innan V ännu en gång vek ner sig, och trofast som alltid gav sitt stöd åt storebror S, pratade jag med flera människor som inte trodde att de skulle göra det. "Jag sätter en femtiolapp på att man kommer att göra det", blev mitt svar. Jag hade gärna haft fel. 

Men erfarenheten talar sitt tydliga språk. S kan lita på V i alla väder. V ställer upp - utan att få något annat än i bästa fall smulor tillbaka. Vad är det för fel på det där partiet, dess behov av att förnedras och bespottas? Sadomasochism? 

Lööf, Björklund och kompani förväntar jag mig inget av. Skrupelfria yrkespolitiker. Cyniker. De gröna lika goda kålsupare. Vilket medfört att flera namnkunniga lämnar partiet. (https://www.svd.se/annu-en-mp-profil-hoppar-av-kappratt-at-helsike)

Dessa överenskommelser hit och dit i åskådardemokratins Sverige, överenskommelse ett ord som blivit något av ett mantra, demonstrerar den politiska kastens totala väljar- och folkförakt. Det kunde inte bli tydligare. Rösta edra dumhuvuden, sedan gör vi ändå som vi vill. Över edra huvuden. 

En konsekvens som redan kan avläsas är ett växande politikerförakt. (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fortroendet-for-politiker-rasar) Något samma politiker har förtjänat. Med råge. De får helt enkelt skylla sig själva. 

Med ett annat folk, associationen går genast till de gula västarna i Frankrike, kunde något hända. Men inte med detta förslavade svenska. Politikerna kan sova lugnt. Hur de förmår se sig själva i spegeln efter allt fulspel är en annan fråga. 

PS. Högersko till Lööf. Koppel till Sjöstedt. 

När en bok gör ont

Jag är snabbläsare. Det går undan som bara den när jag sätter i gång. Jag tror att det kommer sig av att jag som doktorand i Uppsala var välsignad med två små döttrar att ta hand om. Vi delade på tillsynen min dåvarande psykologistuderande hustru och jag. När de små sov öppnade sig tillfällen att skyndsamt läsa, ta vara på tiden. Och inte bara kurslitteratur. 

Snabbläsandet kom att bli mig till god hjälp när jag sedan under många år läste och bedömde studenters alster. I de allra flesta fall ingen lustläsning. Ett jobb som jag fick betalt för. Om än dåligt. 

Tidigt blev jag en bookaholic. Alkoholisten behöver sin pava. Jag mina böcker. Även om jag inte längre läser lika mycket som förr. Filmer och tv-serier kräver ett allt större utrymme. Sent i livet har ordmänniskan fått konkurrens av bildmänniskan. 

Vissa böcker, de är sällsynta skall tilläggas, får mig att bromsa in läsningen så att jag inte läser ut dem för snabbt. Dit hör framförallt Thomas Bernhards böcker. Utan indragningar, extremt långa meningar, fullmatade sidor. Men jag njuter och tvingar mig själv att läsa långsamt. Identifikationen med de antihjältar som råkar ut för det som ingen annan gör, och som spelar en viktig roll hos österrikaren, är därtill stark. 

Polskan Hanna Kralls Vit Maria (utgiven på det omistliga kvalitetsförlaget Ersatz) som jag hållit på med ända sedan jul gör direkt ont att läsa. Om Polen under kriget och tyskarnas ockupation. Och sedan efterkrigstiden. Krall tar mig till ett nedblodat, gravarnas landskap jag gärna sluppit. 

Dräpandet av judar. Bestialiskt. Det fega angiveriet. Människan som människans förgörare. En hatets och fientlighetens samhällskultur. Oberoende av vilka som varit makthavare. Nazister såväl som stalinister. Det har gått på ett ut.

Jag klarar inte av att läsa många sidor i ett streck. Måste lägga bort. Hämta andan. Kralls närmast journalistiska, korthuggna och osentimentala stil kopplar ett strupgrepp. Fragmentarisk, korta meningar. Mycket effektivt. Och de suddiga illustrationerna förstärker på ett paradoxalt sätt läsupplevelsen. Känslan klaustrofobisk, man vill ut ur boken och värja sig. 

Jag söker mig till omslagets flik där läsaren om Hanna Krall får veta att hon föddes 1935 (samma år som min framlidna syster) och "överlevde förintelsen tack vare att ett fyrtiotal polacker gömde henne". Det är som om jag inte vill tro på dessa ord. Utan behöver läsa dem gång på gång. Pränta in deras innebörd. 

Att det överhuvudtaget kunde finnas sådana självuppoffrande, mycket stora risker tagande människor bland mördarna och angivarna! Goda människor. Förtjänande titeln Rättfärdig bland folken. En smal strimma av ljus i historiens kompakta mörker. 

Jag har läst Krall förut. Men aldrig blivit så berörd av någon av hennes böcker som just denna. 

Det är januari och vinter när jag läser. En årstid jag avskyr. Och därför snart flyr för varmare breddgrader. Utanför fönstret sjunker temperaturen. Det varnas på nyheterna för ymnigt snöfall. Vinter hos människorna. Som i Polen under kriget. Och efteråt. Alltid den kyligaste vinter där människor är. 

Bilden: Visar hur järnvägsspåret löpte i Treblinka.