Danmark, adieu

Jag har med en dåres envishet letat mig fram till olika informationssidor på nätet, samt varit i kontakt med svenska ambassaden i Köpenhamn. (Min erfarenhet är att jag alltid får ett snabbt och informativt svar när ambassaden kontaktas, om så i den danska huvudstaden eller Berlin.)

Jag skulle, på anmodan av ambassaden, kunna ringa gränspolisen i Frederikshavn i detta ärende. Men bedömer det som mer eller mindre lönlöst. 

Även om jag, viket är tveksamt, skulle förstå vad de säger på knepig nordjysk dialekt, så föreligger risk för ett otrevligt bemötande. Alldenstund de hör att det är en sån där svensk som ringer och stör. 

Vadan detta idoga informationssökande? 

1 maj närmar sig med stormsteg och jag kan inte uppskjuta det längre, i hopp om - ja, vad? Besked måste lämnas till vår husvärd Peter om vi tackar ja till att hyra det trivsamma blå huset på Spættevej ett par kilometer utanför Tversteds centrum. 

Fyra veckor reserverade för vår del. Och han inväntar besked. Håller tillmötesgående, med insikt om den rådande kritiska situationen, på huset tills vi hört av oss. Men kan förstås inte vänta hur länge som helst. 

Jag inser, mycket motvilligt och långsamt, att det blir inget Danmark i sommar heller. Andra året i rad. Vi klarar inte inresekraven, om jag nu tolkat dessa rätt. Covidtestet klarar vi, två doser Pfizer i kroppen. Men osäkert om vi kan uppge ett godtagbart "särskilt skäl" för inresa. 

Dessutom verkar det som om vi skulle åläggas karantän i tio dagar. Det sistnämnda kanske bara symbolpolitik, för vem skall kontrollera? Inofficiella medarbetare som de sa inom Stasi? Frilansande nordjyska bönder, förklädda till fågelskådare med kikare? Elektronisk fotboja?

Det jag fruktar är att om vi ändå skulle lyckas ta oss in, så torde bemötandet av oss som svenskar bli värre än nånsin. (En myt att vi är älskade, det är våra pengar de älskar.) Även om vi bor ute på landet och håller oss mest för oss själva, den sociala distansen garanterad.

Men bilen är svenskregistrerad, det lyser SVERIGE på långt håll om den. Det hjälper således inte om vi rör oss knäpptysta i butikerna och på gatorna, ligger lågt för att inte väcka uppmärksamhet. Inte svarar på tilltal, toktiger som mumier. Ty, bilen! Bilen! 

Larry på SR berättade häromdagen om en svensk kompis på Åland som fått sin bil repad, trots att han bor mesta delen av året på ön. Att vara svensk är att vara paria i dagens Europa. Vi kommer med pesten, måste stoppas vid gränsen, borde tvingas bära varnande bjällror. 

Satan vad det gör ont att tvingas tänka bort det vackra, skimrande Vendsyssel som jag med rätta döpt till Krøyerland! 

Inte få låta blicken fångas av Vesterhavets vågor i fjärran, solens sjunkande i havet. Inga raska morgonpromenader genom ljus bokskog. Inget förmiddagssittande i annexet med datorn i knäet. Inga trevliga lördagsutflykter till det samtida, arkitektoniskt spännande Aalborg. 

Ingen magnifik, läcker Tversted Super Isvaffel med fem kugler, chokoladebold och guf. Inga turer till Danmarks bästa konditori, Ingeborgs i Sindal. 

Jag kunde fortsätta uppräkningen av dessa det danska sommarlivets högtidsstunder, men det räcker. Ögonen tåras, solnedgång i hjärtat. Summa summarum: det väntar inget njutande av varenda stund på rödvit mark, och då menar jag bokstavligen varenda stund. 

Förbannade, förbannade livsödeläggande virus! Jag är för gammal för detta djävulska läge, äger ingen livstid att förlora.

Och vad väntar vi arma kräk på? Godot?

Utbildning? Nä, uppfostran!

Om jag inte är helt ute och cyklar, vilket inte kan uteslutas eftersom det är vår och fågelkvitter i luften, hette det inte att man bedrev undervisning på den gamla goda tiden i Cambridge och Oxford. Det var uppfostran det handlade om, tänkandets fostran som jag förstår det. 

Med få studenter, informella möten mellan handledare och handledd, i mycket trivsamma rum på campus. En idealiserad, romantiserad bild för att jag vill att det skulle vara så? Antitesen till det nuvarande, förfallna svenska högskoleväsendet? Äh.

Wittgenstein var verksam vid Cambridge, höll den kortaste föreläsningen i universitetets historia. Blev rasande när Russell och Moore försökte lura på honom en doktorstitel. Sen drog han till Norge, anställd som folkskollärare, nöp till åt bondungar, "dumma i huvet" som han sa.

Jag minns en muntlig tentamen för sociologiprofessorn Ulf Himmelstrand. Vi var tre studenter som samlades tillsammans med honom i hans tjänsterum på Drottninggatan i Upsala. 

December månad i slutet på 60-talet, nära till jul, ymnig snö utanför fönstret. Ämnet: u-landssociologi. 

Himmelstrand höll en lärd föreläsning om Afrika, särskilt Tanzania där han hade uppdrag, som tog gott och väl ett par timmar. Mycket intressant att lyssna till. Ingen av oss övriga i rummet sa ett knyst, öronen på helspänn, i varje fall mina. För mig var Afrika Tarzan, inget annat. 

- Ge mig tentamensböckerna så skriver jag in att ni är godkända, sa Himmelstrand efter att ha avslutat sin dragning.

Vad jag vet så blev han rånad och svårt misshandlad under en vistelse i Afrika, kanske just i Tanzania. Han återhämtade sig aldrig.

Han var professor, vithårig och alltid i murarskjorta från Marimekko, på Sociologen under de stormiga åren med polarisering och konfrontationer. Men han tillät oss rödgardister, om jag säger så, att hållas. Kanske behövde han oss. 

Högt i tak var det. Inga "värdegrunder", "kränkningar" och annat ovidkommande tjafs som förgiftar verksamheten, underminerar grundpelarna. 

Förlåt denne, kanske om min idol Valfrid Lindeman smått påminnande, föga stringenta text. Den föddes när jag plötsligt fick för mig att se om filmen Educating Rita med Michael Caine och Julie Walters i huvudrollerna. Utspelandes sig i Cambridge.

Caine´s skäggige, svårt uttråkade föreläsare på ett Open University, vuxenstuderande, whiskyflaskor gömda i bokhyllan, kunde jag en gång identifiera mig med. 

Filmen kan jag inte hitta på nätet, jag såg den första gången i biffen i Köpenhamn. Kvinnor i salongen, feminister säkert, buade högt  och busvisslade åt handlingen. Som lånat inspiration från Shaws Pygmalion. 

Jag njöt  i fulla drag av filmen, jag. Och den sagolika universitetsmiljön. Så skall det se ut på ett riktigt universitet.

Men jag hade önskat att professorn och Rita "fått varann", som salig mor sa. Varför skulle den levande professorn deporteras till Australien, the world down under? Dåligt slut på en annars härlig film.

Hur var det egentligen med Georg Rydeberg?

I dimma dold från 1953. Eftermiddagsfilm på SVT, neddragna persienner och kaffe med Mariekex. Jag älskar oreserverat gamla, vad man nu lägger in i det, blågula filmer. Gärna "pilsnerfilmer", men tycker inte om den nedsättande beteckningen. Borde heta folklustspel. 

Och det skall förstås vara Tosse - "säg inte emot mig, säger jag" - som Bergman geniförklarade. Det bästa han gjort. Demonregissören på Fårö, rauk bland raukar, fattade Tosses storhet, han. 

Till skillnad från den där viktigpettern Sundgren. Den senare fattade ju inte Åsa-Nisse heller, uppskattade inte den innovative smålänningens hisnande bravader. 

I filmen från 1953 spelar Eva Henning huvudrollen. Ljuv som en lilja, men definitivt inte att leka med visar det sig redan i öppningsscenen. 

Gift med Walter som Georg Rydeberg med bravur porträtterar. En riktigt otäck figur, slätkammad med mycket pomada i barret, giftkapslar i sin ägo, uppges ha fixat dem i Tyskland. Cyankalium, giftet som snabbt tog kål på Himmler och Göring.  

Goebbels delade generöst ut dylika kapslar en masse i samband med en påkostad konsert i Berlin våren 1945, undergången nära, bombplanen lade huvudstaden i ruiner och aska. Gåvan var uppskattad. Dödsdriften var som bekant nassarnas speciella drift. 

Rydebergs vidrige Walter får vad han förtjänar. Först ilurad cyankalium, sen ett par skott från Loras, Eva Henning, pistol när han redan hänger död som en kråka i sin länsstol. 

Jag minns en uppsättning av Strindbergs Mäster Olof på Kungliga Dramaten, dit jag gått kanske fem gånger i mitt liv. "Dramatanten" som teatern kallas med syftning på vilken den huvudsakliga publiken är: Östermalmskulturtanter. 

Tommy Berggren spelade Mäster Olof i Titanens pjäs, och gjorde det bra. Gert Bokpräntare av den suveräne Toivo Pawlo, en av våra största. 

Vem kan Rydeberg ha spelat? Minns inte längre. Kanske kungen. 

Men jag minns med förfäran hur han glömde sina repliker, kom av sig, den annars kraftfulla rösten svajade. Sufflösen skrek till sist ut dem så det dånade i salongen, för han hörde inte vid första anrop. Det blev nästan komiskt. Men det var förstås bara tragiskt att bevittna. 

Stämmer det att Rydeberg, gammal och dement, dök upp halvklädd och förvirrad på sin gamla arbetsplats och måste avhysas? Någon har berättat det för mig. 

Jag kan inte svara på varför jag måste skriva ut det här. Kanske för att skaka av mig filmen som sannerligen inte är något mästerverk. (Finns på SVT Play för den som lockas se den.)

Men Dagmar Ebbesen glänser som huskors, hennes paradroll. Liksom Hjördis Pettersson, fullkomligt magnifik med en auktoritet starkare än stål. Sven Lindberg som kommissarie verkar däremot inte trivas i sin roll. Klart malplacerad, snugga som aldrig antändes.

Och filmen kanske borde renoveras. Mörkt mest hela tiden, Sweden crime noir? Irriterande för den skumögde eftermiddagstittaren bakom sina nedfällda persienner. Lika mörkt som "negerslagsmål i en tunnel", som farsan skrockande kunde säga. 

En är alltid en för mycket

När jag igår morse i mitt rum, betagande utsikt över takåsarna bort mot det fjärran Masthugget, på Hotell Vasa packade för att resa hem från Göteborg till Gefle nås jag av meddelandet att N, grannfru, gick bort samma morgon. 

Jag visste att hon var svårt cancersjuk, genomgått behandling med bland annat så kallad immunterapi. 

Jag visste däremot inte att hon återinsjuknat. Att det kommit tillbaka, ett recidiv skett. Jag har frågat flera gånger de senaste månaderna hennes närmaste om hur det var ställt med henne, eftersom jag anade oråd. Och inte träffat henne.

Det är som det är, man ser det man vill se. Annat förtränger man, blundar. Vem kan förebrå oss det. Vi är ju bara människor. Medlevande. Medsjuka.

Femtiotvå år blev N. Inte mer. Ett alldeles för kort liv. 

Minnen väcks, påtagliga kroppsminnen. Från när jag insjuknade samma år som jag fyllde femtio. Mörk prognos från de inblandade specialisterna på Akademiska Sjukhuset i Upsala. 

Uppmanades av en av dem, elakt omtalad som Dödsängeln i en av mina böcker och som jag vet att de läste på Onkologen i Upsala, att allvarligt fundera på om jag var beredd att utsätta min kropp för behandling med allt starkare doser cytostatika. 

Avslutningsvis så kallad "högdosbehandling", när cytostatika under cirka en vecka dygnet runt tillförs kroppen. Därefter stamcellstransplantation.

Mycket krävande behandling - med risk för att ändå inte överleva. Inga garantier kunde lämnas för att angreppet skulle slås tillbaka. Jag ombads underteckna ett papper om att jag var införstådd med detta. 

Behandling valdes hursomhelst, efter kort tvekan. Jag överlevde därefter mycket höga doser cytostatika som sköts in i mig. Fattar inte hur kroppen orkade, de inre organen, hjärtat framförallt. Pallade men inte utan biverkningar. Än idag. Många år efter utskrivning. 

Balanssinnet skadat, inte stadig på benen. Muntorrhet. Kronisk trötthet, fatigue på fackspråk.

Väl hemma igen ringer jag på sorgens dörr. N:s make, plötsligt änkling och övergiven, öppnar. Lite tveksamt. Avvaktande. Jag hör de små hundarna, alltid översvallande glada när vi råkas, skälla inne i lägenheten. De undrar säkert var N är, djur besitter god intuition.

Förkrossad är maken. Jag orkar nästan inte möta hans blick. Han gråter. Slagen till slant. 

Jag struntar i att det rekommenderas oss att vi måste hålla distans. Nå, jag har två gånger Pfizer i kroppen. Kanske är jag skyddad. Spelar roll. Gråter själv när jag omfamnar honom. Kan inte hålla tillbaka mina tårar.

Kilar upp till mig, struntar i att packa upp, ser Foreign Correspondent av Alfred Hitchcock från 1940. Försöker skingra tankarna. En patriotisk film. Lite väl mycket patriotisk. Men det krävdes väl. I den kommande mobiliseringen mot Hitler. 

Svårt koncentrera mig. Glider iväg i tankarna. Oroligt sinne.

Lider med mannen i trappuppgången. Vad kan jag göra? Annat än försöka bedyra honom att vi grannar finns för honom. Alltid. 

Denna förbannade kräfta. Önskar att vi slutade prata om hur många som "klarar" sig numera, och att vi skall "besegra" cancern. Det räcker med att en tas, som N. Det är en för mycket.

PS. Egentligen tycker jag inte om den bilagda bilden från Bergmanfilmen. Romantiserar den död vi alla hatar och önskar vi slapp ha att göra med. Döden är en ful en. Inte välartikulerad, nästan mänsklig, som i filmen. Bergman bearbetade förstås sin dödsångest. Inte bara i Det sjunde inseglet.

Fan, fan, fan

Den lär komma från ordförande Mao, denna stränga anmodan: självkritik är bästa uppfostran. Formulerad i ett bestämt politiskt sammanhang: den så kallade "kulturrevolutionen" i Kina. När en stor uppgörelse skulle ske med en stelnad kommunism och maktfullkomliga politruker. 

Åtminstone uppmanades det till en sådan. Sätt eld på alla högkvarter! Det är rätt att göra uppror! Inga dumma paroller i och för sig. 

Om kulturrevolutionen var en bra eller dålig sak, centralstyrd eller icke, det undandrar sig min bedömning. Men parollerna som sådana tilltalar en gammal anarkist!

Maos Lilla Röda finns undanstoppad någonstans i mina överfyllda hyllor, läst. Men inte var jag någon maoist, till skillnad från Torbjörn Säfve och de andra i den besynnerliga rebellrörelsen i Sverige. Med stenhård disciplin, avfällingar skulle avrättas. Ett totalt urspårat politiskt projekt.

Jag tycker att det bara blir allt värre med åren: självrannsakandet, självplågandet. När man så här på upploppet, rysligt skriva så, välförtjänt borde njuta sitt otium. Njuta av det organisationsbefriade livet, inte längre anställd och löneslav med fullkomliga idioter till chäfer.

Lär mig acceptera det jag inte kan förändra. Eller hur det lyder i den där sinnesro-ramsan som rabblas av de kroniskt törstiga själarna hängivna Minnesotamodellen med dess hjärntvätt. 

Klockan kan inte vridas tillbaka, det som är gjort är gjort. Ännu värre: det som inte gjordes kan inte göras nu. Bara att bita ihop och gå vidare. För vem har sagt att just du kom till världen för att få lycka och solsken på färden.

Kan inte låta bli att associera till det hemska tv-programmet, vem sjutton kläckte den vansinniga programidén, Förlåt mig med Agneta Askelöf som programledare. 

Jag hade absolut för mig att det var klämmigt tjoiga Lotta Engberg, påfrestande hurtig som få, men konsulterade för säkerhets skull Google. Och hon klarade sig åtminstone från den plumpen i uppdragslistan. 

I programmet ringdes det på hemma hos personer som den påringande på ett eller annat sätt gjort illa. Efter många år skulle det inför kamerorna bedjas om förlåtelse och överräckas en blomsterkvast som försoningsgåva.

Den uppsökte togs på sängen, överrumplades: kanske med dunkla och svaga minnesbilder. Glömt förorätten eftersom den inte var något att bråka om. Inget direkt behov av att någon bad om förlåtelse. Eller så var det som gjorts mot dörröppnaren oförlåtligt. 

Hursomhelst, saker blev bara etter värre genom påringningstilltaget. Sår som äntligen läkt revs ohämmat upp inför den lystna, kanske snarare beklämda, tv-publiken. 

"Pudla" har blivit ett vedertaget begrepp bland svenska politiker och höga byråkrater som gjort bort sig så det står härliga till. Och det beds om ursäkt titt som tätt. 

Skuld har ersatts av skam, det berättar något om samtidens sekulariserade civilisation. 

Medan fåglarna tystnar och aprilnatten lägger sig till ro utanför mitt hotellfönster med utsikt mot Masthugget i Göteborg är sinnet mörkt och oroligt, självkritikens uppfostransprocess maler. "Fan, fan, fan", som Thåström sjunger. 

Gå och göm dig, Mao!

Vad är det för människor?

Varför kan inte folk vara som folk? Min morfar Alfred

Sverige saknar en statsledning värd namnet. Jag kan nästan gripas av ångest när jag, vilket jag ärligt talat försöker undvika för den mentala hälsans skull, ser och hör de bleka statsråden framträda i statstelevisionen. Med prime minister Löfven i spetsen, den forne fackbasen. 

Nå, i spetsen kanske är att ta i. Snarare frånvarande och osynlig, enligt en av Aftonbladets krönikörer.* 

Staten lånar många miljarder, skuldsätter oss icke-tillfrågade upp över öronen, öser pengar över vinstgivande storföretag för att "rädda jobben". Den heliga arbetslinjen skall upprätthållas till varje pris. Ty vad återstår av S utan det ideologiska försvaret för densamma? 

Senast Magdalena Andersson när hon presenterade vårbudgeten och underströk vilken fråga som är den viktigaste: Jobben, jobben, jobben.

Vi har hört det förut, hon kom inte på själv hur hon skulle lägga orden för att försöka låta (S)lagkraftig. Men hon såg mäkta belåten ut. 

Bara ett mantra, symbolpolitik - legitimiteten för S måste upprätthållas. Ty de har ingen annan S-fråga att paradera med. Glöm jämlikhet, rättvisa och social trygghet. Vad gäller de förra har vi svart på vitt i boken Klass i Sverige, färska siffror för den som orkar att ta in dem.**

Inget Magdalena Andersson eller Löfven vill skall lyftas fram i ljuset. Den barska sanningen bakom "det starka samhället", "alla skall med" och andra floskler S-politikerna strör omkring sig.

När jag läser om gatukriminaliteten, förnedringsrånen (det som utspelade sig på Norra begravningsplatsen i Solna där min svägerska vilar, får mig att må illa), de sexuella övergreppen mot barn och kvinnor i Sverige, även i min uppväxtstad, fordom idylliska Sandviken (min citerade morfar levde där från vaggan till graven), kan jag inte låta bli att ocensurerat tänka: 

Vad är det för människor? Saknar de allt vad samvete, moral och anständighet heter? 

De välkomnas med öppna armar till ett sekulariserat land, kvällstidningar som "hjälper" en att träda ut ur Svenska kyrkan. En besynnerlig ärkebiskop som för oss kristna, betalande medlemmar i kyrkan, inte är att lita på. Flirtar öppet med kristendomens försvurna fiender.

Men att landet är sekulariserat och saknar ett överjag, en ovillkorlig kompass, är ingen ursäkt för dem som tagit sig in i vårt land att bete sig som de gör. Naturligtvis. Det är att fråntaga människor eget ansvar, omyndigförklara dem. 

Bilden ovan på FI-grundaren Schyman på Medborgarplatsen är både talande och generande. Dessutom sexistisk, men inte ett pip från feministerna.

Sverige måste sluta vara en frizon för härjande, "omänskliga" figurer.*** Dags för hårdhandskarna - bortom fal retorik. Luta er mot det folkliga rättsmedvetandet så kan det inte bli fel. 

* https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/aPnpnA/stefan-lofven--var-ar-du

** LEK: Det här är den mörka bilden av klassamhället, siffra för siffra. Folket i Bild/Kulturfront 3/2021.
*** https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/greps-atta-ganger-pa-sex-veckor-under-villkorlig-frigivning-kunde-fortsatta-bega-brott

Normaliseringens spöke

Det går ett spöke genom vårt land, normaliseringens spöke

Jag läser Knut Lindelöf (https://www.lindelof.nu/skillnaden-pa-nu-och-da/) om hur ”alla” var vänster efter 1968. Detta mytomspunna 68 som jag hade glädjen att uppleva på plats i Upsala, och som jag till skillnad från många generationskamrater vägrar att ta avstånd ifrån.

Kraftiga vänstervindar blåste hegemoniskt dominerande genom det svenska samhället. Vi som räknade oss som vänster ägde tolkningsföreträdet, innehade problemformuleringsprivilegiet, Lars Gustafssons fyndigt myntade begrepp. 

Värdiga kombattanter, om man säger så, saknades. En vänstertid präglad av hybris och överlägsenhet, definitivt icke utan grund. Motståndaren var intellektuellt sett inte välorganiserad. 

Men, det var då, det. 

Mer än femtio år senare, när vi skriver "samtid", äger nyliberalism och marknadsfundamentalism tämligen ostört tolkningsföreträdet. Dagens "vänster" är klart förvirrad, trasslat in sig i identitetspolitik, "glömt" de centrala samhällsfrågorna. 

I spåren av samhällsförändring och mentalitetsförändring: normaliseringens instängande anpassningsprocess. Den som dikterar att det kan inte vara annorlunda än det är just nu, och det gäller på alla samhällsområden. 

Nya generationer föds in i redan givna förhållanden, normaliseringsprocessen fångar in dem. De har inte upplevt något annat, perspektivet begränsas. 

Späs på av en intellektuellt undermålig utbildning - kritiskt, reflekterande tänkande utbytt mot ideologiserande värdegrundsindoktrinering - ända upp på högskolenivå. 

Ännu värre än kunde, tanken om att det borde vara annorlunda eller bättre än så här slocknar. Det som är det är och måste så förbli, bara att anpassa sig till det. Inte upproriskt tänka: så här får det ta mig tusan inte vara! 

Vad göra? 

Böcker, debattartiklar, flammande apeller ruckar inte på detta, river inga tankefängelser. Böcker behöver man inte läsa, artiklar kan man bläddra förbi, apeller slå dövörat till. En nödvändig, samhällelig dialog om olika alternativ kommer aldrig till skott.

Den tyske allkonstnären Joseph Beuys, som i maj detta år föddes för hundra år sen, förfäktade och praktiserade på ett ytterst kreativt och uppslagsrikt sätt sin idé om den sociala konsten. 

Genom iscensättandet av aktioner och provokationer där människor rör sig, på gator och torg, således inte inne i traditionella konstinstitutioner, tankestöra: "vara på" ingrott tänkande och låsta föreställningar, repa hårda tankefigurer, "väcka" sovande medvetanden.

Jag minns när vi, inspirerade av Beuys, på en kurs i projektledning vid Högskolan i Gävle satte oss på bussen till Sandviken, för ett seminarium där på ett kafé. Samtliga iklädda svarta tröjor med vit text som löd: Vem skall frälsa oss? 

Tilltaget riktat, utan tillkrånglande akademiska krusiduller, mot den inlärda hjälplöshetens tankevanor. Uppfattningen att själv förmår jag intet, någon annan måste komma mig till undsättning.

En sociologiskt skapad hjälplöshet i en fabriksväldets auktoritära region. Fabrikerna må tystna men fabriksmänniskan själ består. Man förväntas lyda order och inte ta några egna initiativ.

Tröjorna drog oemotståndligt till sig undrande, nyfikna blickar från medpassagerare, sen fotgängare på stadens gator. Den retoriska frågan släpades med i medvetandet hos den ofrivillige betraktaren, något att fortsätta grunna på. 

Minns också när studenter vid högskolan i Falun iscensatte en auktion av sig själva på Stora Torget mitt i stan för att rikta fokus mot den högre utbildningens företagsekonomisering: nytta och kvantifiering, lägg till "anställningsbarhet", som ledstjärnor istället för bildning och personlig utveckling. 

Masarna och kullorna i Dalarnas huvudstad stannade förbryllade till, frågade vad i hela friden det var som pågick. Aldrig varit med om något liknande. Det började pratas och ivrigt diskuteras, ifrågasättas och uppröras.

Därmed en lyckad aktion. Omöjlig att blunda för eller vända ryggen till.*

* Dåvarande rektorn, Agneta Stark, informerades mitt under pågående högskolestyrelse: - Det är någon som står och säljer studenter nere på torget!
Bild: Karl-Erik Eriksson (död 2011), känd auktionist. aftonbladet.se

Teflonpannor och fähundar

Han är som en teflonpanna, skrev Jan Myrdal om Anders Ehnmark. Ingenting biter, ingenting fäster. Vad jag vet så var de vänner, en tid även grannar i Mariefred. 

Vid ett tillfälle var Myrdal och Kessle bjudna över på garden party hos Ehnmark och livskamraten Annika Hagström.

Det minglades och konverserades. Men ingen pratade med Myrdal och Kessle, man skulle kunna säga att de frystes ut. Myrdal hade väl i vanlig ordning skrivit något opassande som inte föll de väluppfostrade vänstermänniskorna, för det var väl såna på partyt, på läppen. 

Som att försvara Robert Faurissons rätt att yttra sig skeptiskt om gaskamrarnas existens.

Eftersom han nedtecknar trädgårdshändelsen, förevigar den, måste den ju rimligtvis ha betytt något för honom. Annars hade han väl bara släppt det, ryckt på axlarna åt dylika slätstrukna människor. Om han tog illa vid sig, framgår inte. 

Om detta må man spekulera, sociala varelser är vi, vare sig vi vill det eller icke. Socialt responsiva, som den socialpsykologiskt bevandrade Johan Asplund fyndigt uttryckte det. 

Det farliga när man skriver för offentligheten, kanske även för skrivbordslådan eller datorns hemliga inre gömmor, är om man börjar ta hänsyn, försöker räkna ut på förhand sannolika reaktioner, och vilka sådana att av olika skäl se upp med. 

Kanske tänker att man inte får göra människor illa, man måste lägga band på sig, applicera självcensur. 

Man kan ju knappast säga att det var utmärkande för Myrdal, hos honom härskade total illojalitet och kompromisslöshet. Bladet togs alltid från munnen, aldrig något opinionen opportunt avkännande finger i luften. 

Det präglade hans språk, mejsade ut hans stil - inte sällan med egenartad meningsbyggnad. Till skillnad från många andra skrivande människor var han alltid läsvärd. Stimulerade ens ofullgångna tänkande, som mest när han provocerade genom att gå på tvärs mot alla andra. 

Omistlig - men borta. Texterna finns förstås kvar. Och jag återvänder till dem. 

Nå, illojal med vissa reservationer, han var inte felfri. Jag tänker på Kina, när makten med våld krossade protesterna på Himmelska fridens torg. Eller Röda Khmererna i Kambodja. Myrdals försvar för de senare och deras framfart blev alltmer tillkrånglat, nästan krampaktigt. 

Kanske enligt principen en förlorad sak kan aldrig räddas.

Men annars traskade han i Titanens fotspår, den hänsynslöse som inte skulle ha drömt om att skriva för att behaga. Skandalskrivare hade Ågust inget emot att kallas. 

Finkänslig är ett honnörsord, enligt vissa välkammade. Jag har svårt att närmare ange innebörden, men tror mig förstå vad det står för. Inget som utmärker mig, vad jag vet. Förmodligen genetiskt, min morfar var likadan. 

När vi kamrater från Upsala träffade strejkledningen från Malmfälten, Harry Isaksson, Elof Luspa och de andra, var det alltid raka rör som gällde. De lade sannerligen inte band på sig. En fähund var en fähund, om så fähunden fanns inom hörhåll. 

Befriande. Ingen kryptisk undertext, inga svårtolkade antydningar eller insinuationer, pang på. 

Till skillnad från den akademiska värld som jag tillhörde i decennier, där allt lindas in och man alltid ska hålla masken. Inte visa att man blir arg eller sårad. Nedbrytande psykosocial arbetsmiljö. Undra på att människor mår kack. 

Vart blev du av, Dr E?

Så smög han långsamt, nästan avvaktande, fram ur kulisserna, ställde sig stilla på scenen utan att hinna yttra ett endaste ord. Jublet brakade loss. Det kunde gott och väl ta flera minuter innan det var möjligt dra igång föreställningen, och det efter att det spontana välkomstjublet upphört. 

Kent Andersson (bilden) på Aftonstjärnan i Göteborg. Folkkär bara förnamnet, djupt älskad av sin publik. 

Samma visa med Nils Poppe på Fredriksdalsteatern i Helsingborg. Det räckte med att han gjorde entré så överfölls han av publikens gränslösa kärlek och jubel. Publik som återkom sommar efter sommar, folklustspelet sommarens höjdpunkt för många.

Eva Rydberg, som plockat upp Poppes avlagda mantel på utomhusteatern, når nästan samma höjder som den av henne beundrade Nisse, men inte riktigt. Älskad, hursomhelst.

Jag har sett Rydbergs alla föreställningar från Fredriksdal som gått att se på SVT Play, denna förnämliga institution. Lika road varje gång, med något enstaka undantag. Rydberg är förvisso styv som få svenska artister, men Poppe var av världsklass, sannerligen inte lätt att efterträda. 

Han var i Chaplins klass med sin oefterhärmliga mimik. Dessutom en utmärkt dramatisk skådespelare som han visade på ett imponerande vis i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet.

Förväntningarna hos publiken innan ridån går upp, halva segern och kanske mer redan vunnen för de ovan nämnda.* Publiken förväntar sig att ha roligt och underhållas, då blir det så, något annat inte möjligt, oberoende av föreställningens kvalitet, hur nu denna skall definieras. 

Kritikerna, proffstyckarna, bortser jag från. För övrigt finns bara en kritiker för mig: Fredrik Sahlin på SVT.

Men, vänta. Jag höll på att glömma Peter Flacks "Hjalmar" i sammanhanget, samma sak där. Så gott som alla föreställningar utsålda före premiären, samma publik återvänder år efter år, 

Hemvävde bysnillet Hjalmar Berglund från Viiiby utanför Örebro, med tofs på skallen och bag i näven, kan man lita på, ett säkert kort i en oförutsägbar tillvaro. 

Osökt löper associationen till den franske författaren Balzac, politiskt en reaktionär. Man kunde ha förutspått en reaktionär världsbild i hans böcker, men litteraturvetare har talat om realismens seger, den osminkade verkligheten tittar fram i texten, vare sig realisten Balzac ville det eller inte. Han har inte full kontroll.

Varför har inte samma sak hävdats om en sån som landsmannen Céline, slår det mig plötsligt? Han har avfärdats som rasist och antisemit, lästs enögt ideologiskt med manual i nypan. Alla som idag läser Céline vet vad det skall stå på sidorna, den fördömande förhandsuppfattningen är orubblig. 

Jag minns för övrigt att Jan Myrdal ivrigt polemiserade mot tesen om realismens seger hos Balzac, utan att ro det i land, om jag inte missminner mig. Det var väl det här med avsaknad av full kontroll som Myrdal inte kunde köpa.

Personal branding ett sentida fenomen, influencers jobbar stenhårt på att marknadsföra en speciell, läs kommersiell, bild av sig själva: ett mycket aktivt sätt att väcka förväntningar hos följarna som de kallas. 

Nå, jag ska inte kasta sten i glashus. Själv skapade jag ju ett alterego när jag föreläste: Dr E. Det gjorde nog halva jobbet åt mig, fick rykte om mig att vara rolig och provocerande. 

Bara häromdagen, många år senare, påmindes jag om denne Dr E av en student från när det begav sig. Vart blev du av, Dr E?

* Exemplet på motsatsen är den danske komikern Dirch Passer i Steinbecks Möss och människor. Publiken skrattade, kunde inte se något annat än en komisk Passer.

Bild: aftonbladet.se

Bulle med tappat ansikte

 

Kort i rocken och tunnhårig. Gick under öknamnet "Bullen". Befordrad till överförman och hade till sin olycka råkat få både morfar och brodern Otto på sin lott nere i Verket. Ständiga hyss från de storväxta bröderna för att stå ut med det monotona trälandet på verkstadsgolvet.

Utmärkande för Bullen hans totala brist på auktoritet och pondus (vilket inte gör honom unik bland chäfer, måste i rättvisans namn tillfogas). Något jag själv upplevde under en kort tid sommaren 1968 som rörblästrare på den enhet han åtminstone formellt basade över. 

Rörblästreriet torde för övrigt lätt knipa första priset i den inofficiella tävlingen mest själsdödande jobb. Ett rejält gäng rör skulle synas genom att kika in i vart och ett av dem mot en ljusramp. Först blåsa sand genom dem. 

Den kvinnliga traversföraren släppte återkommande ned en försvarlig laddning rör, som uppfiskade från en evig rörflod som aldrig sinade. Från början synade jag vartenda satans helvetes rör. 

Ganska snart tröttnade jag, fattade att jag skulle bli crazy om jag fortsatte i samma spår. Nöjde mig med vart tionde, skam att säga utan att gripas av dåligt samvete eller gnagande känsla av försummelse. 

Sen bara någon enstaka rörusling, mest för syns (!) skull. Rören skickades därefter under hela min tid som blästrare vidare i stort sett oblästrade, men aldrig någon reklamation från nästa led i produktionsprocessen. Försyndelsen borde vara preskriberad vid det här laget. 

För att klara av och strukturera de långa skiften, med en lus som släpade sig fram på tjärstickan, hade jag kommit överens med mig själv om att röka två gånger i timmen, på utsatta klockslag. 

Vill minnas att Göran Palm beskrev något liknande i sina LM-böcker, liksom Folke Fridell och Erik Johansson i romanform. Fabriksmänniskans nödvändiga överlevnadsknep. 

Under nattskiften saknades arbetsbefäl. Jag kunde på ett par timmar mellan 22 och 24 fixa ackordet. Sen vänta in utstämpling om morgonen, trots att jobbet var avklarat, jag slog helt enkelt dank. 

Det blev långa nätter, dessa svenska sommarnätter, ljusa och vackra, blir aldrig av som poeten träffande skrev.  

Vissa morgnar väcktes jag av tidigt instämplande gubbar, när jag slumrade på en bänk i omklädningsrummet. Fattar inte varför de stämplade in så rasande tidigt. Och därtill på gott humör, visslade och drack kaffe. 

En kunde till slut inte hålla sig från att kommentera mitt långa hår, som jag kammat bakåt, till det mustasch: - Är du Jesus broder, du? Vresigt från den yrvakne blästraren: Äh!

Nå, alla fall, som improvisationskonstens okrönte kung, Valfrid Lindeman, brukar säga när han förlorat den röda tråd som näppeligen fanns. 

En bister vinterförmiddag, virvlande snö utanför den fönsterlösa fabriken, när Bullen återvänder till sitt kontor, efter att ha varit ute på en runda, finner han morfar och Otto i högan ro sittande därinne.

- Men vad i hela friden gör ni här? Varför jobbar ni inte!

- Det är så kallt ute i fabriken. Vi fryser.

Bullen försöker, alltmer ömkligt vädjande, övertala dem att gå ut och ställa sig vid sina maskiner, men han ignoreras. Alltmedan gubbarna i fabriken skrattande beskådar spektaklet. Om inte Bullen redan tappat ansiktet, hade det skett nu. 

Till slut måste han ringa min pappa, på annan plats i Verket: - Din svärfar sitter inne på mtt kontor och jag får inte ut honom. Du måste komma hit.

Så sker. Fortfarande med gubbarna roat beskådande det hela.

Nästan så jag tyckte synd om Bullen.  

Världen ser dig!

Under ett år gästade författaren Göran Palm den proletära verkligheten hos LM Ericsson i Midsommarkransen i Stockholm, långt från skrivbordet. 

Högst läsvärt hans lyhörda industrireportage baserat på ett aktivt deltagande, hans syfte att upplåta röst åt dem på fabriksgolvet, den i borgerliga medier osynliga och icke-existerande arbetarklassen. 

Motröster, skulle man kunna säga. Underifrånröster? Tja, varför inte. Günther Wallraff använde ju benämningen vi därnere. Tysken som skickligt maskerade sig, modigt arbetade undercover, utsatte sig för faror av olika slag, skadade sin hälsa.

Att wallraffa blev efter hans grävande journalistik ett etablerat begrepp. 

Rapportböcker var populära på 60- och 70-talet, en egen genre. Jan Myrdals Kinabok. Sara Lidmans från Malmfälten. Sture Källbergs från Västerås, gurkstaden i skuggan av ASEA, icke att förglömma. 

När jag skrev min flanörbok om Gefle, jo man kan faktiskt flanera i Tigerland, tro det eller ej du skeptiske som förknipper flanerandet uteslutande med metropoler, tänkte jag först kalla den Rapport från en medelstor stad, inspirerad av just Källberg. 

Men landade till slut i den mer poetiska titeln Stadens andedräkt. 

Gulp. Men vad gör han här! 

Plötsligt upptäckter jag "idolen" Göran Palm i publiken när jag, många år sen, föreläser om Johan Asplund på Västerbergs folkhögskola ett par mil från Sandviken, inför distansstuderande från hela landet i kultursociologi.

Palms Indoktrineringen i Sverige var en av de första, kanske den allra första, böckerna jag läste när jag ankom Upsala 1968. 

Ingen överdrift säga att den tog den unge recentioren med storm, knep honom med hull och hår där i studentbaracken, verkligheten med ens tydligare, ord kunde sättas på den verklighet som Herbert Marcuse också fångade med sin bok One-Dimensional Man.

Sedan kom jag att läsa En orättvis betraktelse. Följde länge Palms rika författarskap, imponerades av hans Vintersaga på blankvers, styvt. 

En blomsterhandel huserade nära Fyristorg i Upsala, spegel på sidan om dörren. Palm skrev allegoriskt i en dikt om spegeln, han upptäcker från ett bussfönster sitt ansikte i den, möter sin egen blick, slår honom att det inte är han, den socialrealistiske författaren, som ensidigt betraktar världen. 

Den betraktar tillbaka. Världen ser dig. Du undgår den inte. 

Det blir en uppfordran till att handla, solidarisera sig, inte blunda för (tredje) världens granskande blick, fly sitt ansvar, gömma sig. Palm skakas om, hans författarskap får en radikal riktning. 

Jag kan inte minnas om jag växlade några ord med Palm i Västerberg, ens hälsade på honom, tackade för hans betydelse för mig. Kanske blev jag blyg inför honom, studsade ju till när han av alla människor helt otippat satt i publiken. 

Även han var där och gästföreläste. 

I slavsjälarnas land

"För det undgår inte någon människa, när man alltid lever som en slav, då får man så småningom en slavsjäl." 

Wolf Biermanns tillbakablickande kommentar på 17 juni-upproret i DDR 1953. När folket, "slavarna", reste sig mot sin "egen" stat, varefter upproret krossades med vapenmakt - slutade i ett blodbad. Storebror Sovjet kom med stridsvagnar DDR-apparaten till undsättning.

Bertolt Brecht uppmanade makthavarna i DDR att välja ett annat folk, ironiskt förstås. Men nog hade Pipskägget, den hatade Ulbricht (bilden), och de andra politrukerna behövt göra det. 

Kanske därmed sluppit uppföra den makabra mur som brutalt delade en stad och skiljde berlinborna åt, vänner och familjer.

Min stående kommentar när människor, som väldigt ofta sker, ondgör sig över svenska politiker: det är inte politikerna det är fel på, det är folket. Från detta folk inget 17 juni-uppror att vänta. Vi finner oss ju i allt, vi arma blågula slavsjälar.

Jag döljer inte att jag dagligdags kastar ett getöga på alternativmedierna, nödvändigt för att få reda på saker och ting. Gammelmedierna, jag är medveten om att terminologin inte är så precis som jag skulle önska, mörkar och tummar på sanningen.

Utgör i vått och torrt statens förlängda arm. I princip samma funktion som i Nordkorea. SVT betalas via skattsedeln, den vägen avlönas furstespeglar som Carina Bergfeldt och hennes likar. 

När jag var anställd inom högskolan tänkte jag när jag lyssnade till de ytterst få - bland dem intellektuellt överlägsna litteraturvetare som Micke Gustavsson och Johan Lundberg, liksom sociologen Göran Adamson - som var öppet kritiska mot den pågående urartningen: ni har helt rätt, men så länge som det saknas en social kraft att appellera till, kommer inget att hända.*

Dessvärre. Systemet står pall med lojala medlöpare, förlåt medarbetare. Ni förblir ropande röster i öknen, med risk att framstå som moralister.

Patrik Engellaus blogg Det Goda Samhället (DGS) har jag slutat att följa. Läser bara när jag ser Gunnar Sandelins namn, hans texter alltid genomarbetade och vederhäftiga. 

Jag delar i och för sig i stort samhällskritiken i DGS, inklusive kritiken av den förödande migrationspolitiken. Men när kritiken upprepas dag efter dag, det blir som en gammal skiva man hört förut många gånger. Tjatigt. 

Och till vem riktar det sig? Och vad skall den som tar del av DGS utgjutelser göra av dem? Knyta näven ännu hårdare i byxfickan? (Nota bene, bildligt uttryckt, för att inte osynliggöra alla kvinnliga samhällskritiker.) 

Vrede, maktlöshet och uppgivenhet i osalig blandning.

Återigen tänker jag titeln på PO Enquists bok: Berättelser från de inställda upprorens tid. Men inte handlar det om några inställda uppror i detta land. Slavar har ju aldrig ens tänkt tanken, kan inte stava till uppror.

I DDR tog det fyrtio år innan fuskbygget med den offentliga lögnen som ihåligt tak rasade. Här finns inga tecken på att något sådant håller på att ske, eller kommer att ske. 

* Utmärkt historisk och samtida betraktelse: Erik Jersenius, Hur fri är den svenska forskningen - Fallen Höijer och Adamson, Gefle Dagblad 11 april 2021.
Lästips. Guido Knopp: Farväl, DDR : terror, övervakning och vardagsliv i Östtyskland 1945-1989. 

Färdas långsamt

- Varför inte ta båten till Kiel, sen tåg ner till Europas hjärta, föreslår vännen Tord som jag brukar kalla "upplevelseekonomen" eftersom han är en utbildad sån. En livskonstnär, orädd när det gäller att bryta upp och byta riktning i sitt liv, till skillnad från undertecknad. 

Och som jag haft förmånen få lära känna, samt kan följa i hans livsvandring genom Fejsburk. 

Det är det öppna havet han talar sig varm för. Att ge sig ut på böljan den blå, gamla Nordsjön i detta fall om jag inte är ute och cyklar. Kruxet bara att jag först måste ta mig ner till Göteborg och där kliva på båten till Kiel. 

I en mening bor jag åt skogen (och mycket skog är det i dessa trakter) "fel". På tok för långt upp i detta avlånga land.

Gärna skulle jag vilja göra som i fornstora dar, när nu Berlin och att kvista dit är på tapeten: nattåg ner till Trelleborg, sen båten över till Sassnitz (förr TT-linjen med oslagbart smörgåsbord, numera Stena Line och därmed försämring), slutligen Deutsche Bahns röda tåg till huvudstädernas huvudstad. 

Färdas långsamt och under resans sista led genom fönstret se Östtyskland - öst är öst och förblir så - passera förbi. Kvardröjande hus från DDR-tiden, svårt nedsmutsade genom användandet av brunkol. (Den stickande lukten av brunkol kan jag än i dag ihågkomma.)

Vad var det hon hette som skrev en bok om att man bör gå vilse, och som jag med förtjusning recenserade? Kanske hyllade hon, jag minns inte, serendipity-principen. Man upptäcker sånt man inte visste man skulle upptäcka, snubblar över det. Lite Pippi Långstrump över det. 

Man kunde ju inte veta, eller räkna ut, vad som väntade. Världen som överraskning och äventyr. Oförutsägbar. Smaka på det härligt frisläppande ordet: oförutsägbar.

Nå, jag drar för min del min lans för det långsamma färdandet. Man skjuter upp framkomsten, föser den framför sig så länge det bara går. Resan är målet, skulle jag skriva, om det inte lät så fånigt. 

Varje resa jag begår föregås av ett packande enligt noggrant upprättad lista. Många såna listor har det blivit genom åren. Både när det skulle resas till främmande land och till Lidköping by the Vänern. Ingen resa utan en lång lista med allt från medicin till skohorn. 

Alltid upprättad med stor förväntan och svårigheter att sova natten före avresa, framkallat av resfeber. Nå, sover knackigt gör jag vare sig jag reser eller inte. Det är väl generna, modern var likadan. 

Inifrån garderoben anropar mig allt envisare rullväskan jag införskaffade för ett par år sen i Helsingborg, i samband med en vistelse i Helsingør på andra sidan Sundet. Bara att börja packa snart! Vad väntar du på, Skriftställarn? Pfizerladdad och allt.  Kom igen!

Fotnot. Får för mig att jag måste läsa om Werner Herzogs (dag)bok om hur han till fots tog sig från München till Paris. Där kan man snacka om att "resa" långsamt. 

Vaccinera sig eller icke vaccinera sig - det är inte frågan

Jaha, med ett "vaccinationspass", ingen aning om hur ett sådant är beskaffat, i mobilen tillåter nu den danska staten att Søren och Mette går och klipper sig i Köpenhamn. Det var väl dejligt, höll jag på att med ett milt ironiskt tonfall utbrista. 

Gammgubben och riskgrupparen Ekstrand har erhållit sin andra dos vaccin, Pfizer, som tydligen skall vara prima vara. Och skall, om han får tro vissa förståsigpåare, andra icke, nu ha ett närmast fullgott skydd. 

Lusten att resa väcks därmed hos den vaccinerade på nytt med full kraft, mannen med resandet som ett av sina livsprojekt. 

Bilder på näthinnan som jag inte omedelbart refuserar: Köpenhamn med bröderna Prices restaurang på Rosenborggade, Vesterbro med sin speciella urbana profil, Dahlem i Berlin med Freie Universität, storflygplatsen Berlin Brandenburg där DDR-flygplatsen Schönefeld låg och som jag, trots att jag var tegelian (alltså icke hegelian), önskar uppleva. Und so weiter.

Jag försöker, nej jag strävar efter att inta en strikt pragmatisk, jag skulle vilja säga realpolitisk hållning till vaccinerandet. Har bestämt mig för att inte fundera vidare på implikationerna av en kraftigt utökad möjlighet till statlig kontroll av medborgarna. 

I Tyskland demonstreras och protesteras det, man pekar på just detta med kontrollen, och på de rättsstatliga konsekvenserna av en corona-anpassad undantagslagstiftning. I undersåtarnas Sverige inte mycket av en sådan diskussion, förstås. 

Alltmedan Löfven, Hallonbusken och de andra paraderar inför kamerorna, auktoritetslösa bleknosar som vill ge sken av att vi reservationslöst kan lita på dem. Jag vet inte vad jag skall säga, bäst inte säga någonting alls.

Jag lyckas inte, trög i bollen som jag är, tillfredsställande klura ut vad gäller de aktuella restriktionerna i Berlin (kanske kan höra med Nina Lekander, på plats i stan). Och jag minns alltför väl den paranoida, ängsliga atmosfären förliden oktober, den vill jag verkligen inte uppleva igen. 

Det var ett annat Berlin, vars gator jag beträdde, jag kände mig som en främling bakom mitt munskydd, oönskad och utsatt. 

Nästan som i boken Abendlicht av DDR-författaren Stephan Hermelin, där han skildrar sin underjordiska existens i Berlin under andra världskriget. I kronisk fruktan att bli avslöjad och sänd till koncentrationsläger. 

Vänder blicken mot städernas stad i Sverige: Göteborg. Undrar om jag i så fall kan ta mig vidare över till Frederikshavn och mitt älskade Nordjylland. Kommer jag in på dansk jord utan negativt test?

Som sagt, jag förhåller mig pragmatisk, fixar inte det här med reseuppskjutandet - jag använder mycket medvetet termen uppskjutande - länge till. 

Vet, ju: Wenn jemand eine Reise tut, so kan er was erzählen. 

Kaffefläcken på Astra Hässle

Den framlidne sociologen och samtidigt lysande stilisten Johan Asplund använde begreppet käpphästar för att fånga hur vi fastnar i ett tänkande som borde överges, inlåsta i tankefigurer som motverkar påkallad förändring. 

Vi kliver inte gärna av dessa käpphästar, mer eller mindre ihärdigt gör vi oss oemottagliga för argument som kunde hjälpa oss att slakta dem. I en tragisk mening är vi våra egna värsta fiender - när det kommer till att frigöra oss. 

Jag vet inte om jag fastnat i ett gammalt tänkande, det bör nog någon annan uttala sig om, men jag vet att jag lätt fastnar i ofrihetsskapande beteenden av tvångskaraktär. En diagnostiker skulle väl klistra på mig en lämplig diagnos: kanske tvångsneurotiker. 

Och sedan ordinera KBT med syfte att beteendekorrigera. Quick fix, ingen djupare terapi som kunde leda till ökad självinsikt - svar på frågan varför jag behöver dessa tvångsbeteenden.

Till dessa beteenden som jag ständigt faller tillbaka i hör min plågsamma fläckfixering. Jag klarar inte av att få en fläck, vilket dessvärre ofta sker som det fummelhuvud jag är, jag måste i så fall gnugga bort den bums. Annars blir jag inte lugn i sinnet. 

Tack och lov för Vanish! Även med på resor. Lika viktigt som tandkräm och blodtrycksmedicin. Mitt liv är, för att ta i, livet före och efter Vanish. 

Minns en gång när jag var nerbjuden till Astra Hässle i Mölndal för att föreläsa på ett ledarskapsseminarium för höjdare inom bolaget. Hämtades, flott så det förslog, på Landvetter av chaufför i firmakärra. Kände mig som den värsta celebrityn på vägen in till Göteborg. 

Före seminariet sittning med en förväntansfull personaldirektör som bjöd på tekakor och kaffe i stora vita koppar. Jag bar gul tröja, avspänt klädd, ingen slips och kavaj. 

Plötsligt så spiller jag kaffe på mitt bröst. Katastrof! Fläcken måste bara bort och det på momangen, den stör min sinnesro, jag är med ens inte riktigt närvarande, alltmer okoncentrerad, hör inte vad vi pratar om, ser munnen röra sig på direktörn. 

Men hur göra? Och snart dags starta seminariet.

Jag kan inte låta bli att att ideligen, snabbt och liksom i smyg, snegla på den bruna fläcken som växer och förmörkas varje gång jag betraktar den. 

Till slut från värden som inte kunnat undgå att notera mitt huvudbry, med inte alltför vänlig röst: - Du kanske vill gå och tvätta bort den där?

Pinsamt? Tja, bara förnamnet. 

Jag minns ärligt talat inte varför jag var nerbjuden till Bästkusten, minns inte vad jag talade om, minns endast den där förbaskade kaffefläcken på min nya, gula East West-kofta. 

- Du är allt en bra lustig figur, du. Som någon småleende konstaterade.

Vete satan. Jag tycker jag är knepig. 

Blåkulla, när man inte är hotellmänniska som Sartre

Om det är en skröna så spelar det ingen roll, för det är i så fall en bra skröna, men jag tror inte att det är det: Jean-Paul Sartre bodde hela livet på hotell och åt alltid ute. 

Jag fattar det som att han vägrade slösa bort tid och uppmärksamhet på sånt som nallade energi från hans livsprojekt: skrivandet. 

Väl i Paris intogs lunch alltid på samma ställe, mytomspunna Café de Flore, och på samma tid, ganska sent om eftermiddagen, tillsammans med livspartnern Simone de Beauvoir. 

Borden runt omkring det såta paret markerades som abonnerade så att ingen nyfiken eller nån skvallermurvel skulle kunna tjuvlyssna. Klart man velat göra det, dum vore man ju annars. Vad talade de om på tu man hand, dessa frihetsälskande, intellektuella giganter? 

de Beauvoir var bofast i parisiska stadsdelen Montparnasse, jag har aldrig försökt ta reda på adressen, vilket förvånar mig själv en smula, annars brukar jag ju leta upp tankedjupingars adresser - och gravplatser. 

Nå, hennes och Sartres grav har jag besökt på Cimetière du Montparnasse. På samma kyrkogård vilar upphovsmannen till den magnifika Ondskans blommor, den poetiska modernismens okrönte anfader: Charles Baudelaire. Även hans grav har jag stått vid.

I Oliver Stone´s dokumentär om Fidel Castro avslöjade den senare att han bar skägg för att spara in några minuter på morgonen som annars skulle gått åt till rakning. Tiden kunde användas bättre än till ansiktsvård.

Tingen klibbar, formuleringen lånad av Sartre, från boken Äcklet som jag purung läste som ett slags existentiell bruksanvisning. 

Varnade mig själv: om du inte passar dig, kan du lätt fastna i det materiella, bekvämligheten är en fälla, småborgerligt liv är att långsamt sotdöden dö. 

Jag är ingen hotellmänniska, tröttnar efter ett par nätter. Trivs som bäst i det spartanskt möblerade huset utanför Tversted, Nordjylland. Mer än trettio somrar tillbringades där i Krøyerland. Böcker har det blivit. Krönikor. Revyer och annat som annars aldrig förlösts.

Inte mycket energi, tvärtom, behöver läggas på underhåll och städning i detta sällsamt trivsamma hus med utsikt över gräshav och Vesterhavet. Agnes Wold heter för övrigt min senaste idol, den kloka ladyn som uppmanar oss dammneurotiker att strunta i städning. 

Nå, införskaffandet av en "blåkulla", som jag döpt den trådlösa dammsugaren till, har inneburit ett lyft i vardagen. Man drar av lite pö om pö, när andan faller på. Inget växande, dåligt samvete för att man inte storstädar, uppskjutandets vånda som bortblåst.

Den befriade tiden heter en av mina böcker, titeln talar för sig själv.

Nattsvart under pågående pandemi

Vid trettiofem så kan man hälsa hem. Hasse och Tage i Blå stetsonhatt

Jag vet förstås att det är en omöjlig och nästan extremt missmodig tanke, men min sinnesfrid störs av denna orättvisa som består i att vi människovarelser föds olika år. Själv är jag född så tidigt som 1949, nota bene inget jag själv valde. 

Till råga på allt är jag en sladdis, varför och hur blev jag till? 

Äh, det vill jag inte veta, kan heller inte få reda på det, mina dagars upphov, födda så rysligt tidigt som 1903 och 1911, sedan länge borta. Kanske skulle de heller inte kunna svara. 

Födelseåret, allting annat lika kanske kan man säga, sätter ofrånkomligt vissa begränsningar, om än hypotetiska. 

Jag räknar kallt (hm) med att få uppleva de nya, till synes arkitektoniskt spännande bostadshus som uppförs på den forna Läkeroltomten, några stenkast bort från där jag bor, med första inflyttning 2022, bara något ynka år dit. 

Men annat, längre bort tidsmässigt? 

Det som födde (!) denna dystra reflektion var en artikel i en av mina morgonaviser, Berliner Zeitung (30/3), med en profetia om att 2028 blir "spårvagnens år" i Berlin. Sju år dit, klarar jag det? 

Och jag som älskar Berlin, det Berlin dit jag inte avser att ta mig inom en snar framtid, inte med de rörelsebegränsande restriktioner som pandemin föranleder, mycket strängare än de svenska. 

Minns ett besök förliden oktober, ängslan och misstänksamhet i luften, ett skyddsmaskerat -inte mitt  - Berlin. Och i dagsläget riskerar atmosfären vara ännu tyngre och mer ångestladdad, vill inte uppleva det.

Men när kan det då bli av att kvista iväg - och landa på den nya, skandalomsusade storflygplatsen Berlin Brandenburg som slukat åtskilliga miljarder över budget? Hur länge kan, kanske snarare måste, jag skjuta på återseendet? Timglasets sand fortsätter obönhörligt att rinna ner.

Inte har jag tänkt så här tidigare i mitt liv, räknat på eventuella återstående år. Jo, det har du, grabben (hm). Men då utgick du kaxigt ifrån att det fanns betydligt fler år att spela med, framtiden var ett vidöppet fönster. 

Apropå spela.

Jag blir sittande glanande på dels ett foto av Sir Paul McCartney, dels ett av Sir Mick Jagger. Båda födda 1942, om jag inte tar fel. 

Sitter de gamla (!) rockrävarna och silverryggarna mellan de kosinginbringande trudelutterna och konserterna - före pandemin - liksom jag och funderar?

Med fasa, medan vägguret om de har ett dylikt tickar på: allt detta jag har och som musiken givit mig, det skall kanske ganska snart tas ifrån mig och jag kan inget göra för att förhindra det. 

1942, betydligt sämre utgångsläge än 1949. Men man vet ju aldrig, en meteorit i skallen i morgon och det är över. 

Huvva, vilka hemska funderingar under den pågående pandemin, som om det inte räckte och blev över med det sattyget! Nattsvarta, sa Bill. Svarta som natten, sa Bull. 

Min tandläkare pratade om något slags uppåttjack senast jag var där för att frivilligt plågas under hennes hårda händer, kanske be henne om ett recept? 

Till slut fick de lidande frid

 

Medan jag väntar på att en mig närstående skall opereras polikliniskt på Akademiska Sjukhuset ("Ackis") tar jag bilen ut till Ulleråker, "Bullret" som infödingarna kallade det, åker utmed den nedre vägen, förbi Studenternas, där jag alltid färdades när jag skulle jobba, Fyrisån inte långt borta.

Jag tror jag skuttade in på nästan alla kliniker under mina år i början på 70-talet*: Akut, Alkohol, Geriatrik, Rättspsyk, Barn- och ungdom. Jag noterar att höghuset med "Stormen", intagningsavdelningen, är rivet. Där jobbade fascistiska typer, skrämde patienterna. 

Kronåsen också jämnat med marken, numera parkeringsplats, där barn och ungdomar diagnostiserades för att sedan tillföras psykofarmaka. En ung flicka, "mano-depressiv", klistrade rummet fullt med David Bowie-bilder.

Varför denna fascination hos Skriftställaren inför det Erving Goffman benämnde "totala institutioner"? Inläst på förre Upsalabon Michel Foucault är jag dessutom, hans inträngande studier av disciplineringens ändrade former, det moderna fängelsets uppkomst.

Vad förväntar man sig, det vill säga Makten, skall hända med dem man förpassar till dessa institutioner, vad skall "behandlingen" leda till? Om det inte bara handlar om förvaring, eller straff och hämnd i fängelsets fall. Skolor, utbildningsinstitutioner, kan också tillföras listan. 

Sammanpacka människor - vad sker inuti dem?

Jag försöker parkera bilen någonstans på området, som numera rymmer privatbostäder, jag skulle aldrig med min historia som skötare kunna bo här, den krypande känslan överallt av osaliga andar - men överallt skall det betalas avgift. 

Till slut ställer jag bilen på en gratisplats utanför den förra personalavdelningen där mina tjänstgöringslistor hämtades ut. Strosar runt i det soliga aprilvädret.

Så många minnen. Rättspsyk var alltid underbemannat, ett ständigt hot i luften, patienter som tilltalade oss skötare "plitar". Alkoholkliniken med en avdelning där patienterna var så djupt nedgångna att flytande tvål och allt med minsta procent alkohol måste gömmas undan. 

Akutkliniken med patienter som kom den unge skötaren nära, identifikation uppstod lätt, en natts vak med en kvinnlig patient som försökt döda sig själv genom att inmundiga krossat glas.

Söndermedicinerade patienter med svåra biverkningar. Oroliga. Maniska. Ledsna. Förvirrade. Aggressiva. Människor av kött och blod, människor som du och jag. Och inte kunde den konventionella, biokemiskt inriktade psykiatrin göra mycket för att hjälpa dem. 

Det var nog heller aldrig målsättningen. Naivt att tro något sådant. 

Formuleringen i en remiss ur den från Mosebacke monarki kände "Moltas" Erikssons hand: "Patienten remitteras till rehabilitering eftersom patienten inte går att rehabilitera."

Nå, mat och sängplats tillhandahölls. Det blev värre sen när förståsigpåare kommit på att mentalsjukhusen måste rivas och människor skrevs ut till ensamhet och misär. 

På kyrkogården, med gröna gräsmattor och kvittrande vårfåglar, stannar jag länge till. 1 300 patienter fann äntligen frid här. Träkorsen är borttagna, anonymitet har trätt vid, spåren av lidande människor sopats undan. Några få gravstenar med namn, en med bortvittrad text. 

Jag säger det igen, inte skulle jag kunna bo på denna gudsförgätna plats.

* Jag hade läst Ronald Laing, närmade mig Ulleråker med en mycket kritisk förhandsinställning.