Upp med paraplyet, det är inflation!

Jag inhämtar på Text-tv att SLU undersökt saken, och baserat på fakta hävdar att de kraftiga prishöjningarna på livsmedel är omotiverade. Ja, vem i hela världen hade trott något annat? 

Men SVT har förstås fram till nu hävdat motsatsen. Inflationen har ödesmättat framställts som något av en naturlag.

Igår kväll intervjuades en professor i nationalekonomi, jag har glömt hans namn, som på frågan vad skall alla stackars konsumenter göra glatt svarade "det är bara att härda ut". Regnar det, så regnar det. Köp paraply. 

Plötsligt minns jag hur vi radikala studenter på Nationalekonomen i Upsala kritiserade just inflationsteorin och dess simpla förklaringsmodell. Det var då, det.

När jag är på riktigt surt humör tar jag upp de hårresande priserna med personalen i vårt lokala Coop. De skruvar på sig, hummar och jag skjuter vresigt in: "Det är förstås kriget och Putin?" På detta inget svar. 

Men på ICA häromdagen faktiskt från en kassörska när jag ondgjorde mig: "Ja, det är läskigt." Hon kanske instruerats att svara så, inte ge sig in i någon diskussion med kunden. Framförallt inte om det är kö.

Igår 37 kronor för ett litet paket Bregott på Coop. Jag säger det igen: TRETTIOSJU kronor! Kunde jag, skulle jag trixa med prislapp och i inflationsbekämpande syfte sänka priset, sådan är jag. Men det går inte, av tekniska skäl.

Alla, ja förutom surgubben Ekstrand då, finner sig. Hukar och betalar snällt. Detta folk har jag för länge sedan givit upp hoppet om. I och med ATP-systemets avskaffande och efterföljande försämring av pensionerna, utan några folkliga protester, insåg jag hur det är ställt.

Till och med en av försämringens arkitekter, Göran Persson, förutsåg en folklig reaktion alldenstund människor tvingades fatta hur låg pensionen skulle bli. Nå, inte en reaktion i form av kollektiv ilska. Snarare uppgiven besvikelse. Knytnäven kvar i byxfickan.

En tidigare ledarskribent på Arbetarbladet, under sin publicistiska gärning rapp och rå i tonen, kommenterade eftergivet: "Nu får man börja leta röda prislappar." 

I Nederländerna protesterar bönderna, finner sig inte bara. Det blågula folket fäller upp paraplyerna. Regnar det, så regnar det. 

Bild: teknikmagasinet. se

Skriftställaren inlåst på ett avträde

Genom att hos Clas Ohlson införskaffa vita ljus tillverkade i hårdplast, laddas med batterier, kunde ett tvångsbeteende elimineras. Detta att lämna lägenheten, sedan snart få för mig att jag inte blåst ut det levande ljus jag som vanligt haft tänt, medan jag arbetade vid datorn. 

Bara att med raska, nervösa steg återvända för att kontrollera. Men inte längre. Genast blev det neurotiska livet betydligt lättare. Tack, hyvens Classe. 

Ända sedan jag på 1980-talet, utanför Boston i USA ,lyckades med konststycket att bli inlåst i en telefonkiosk, på stenåldern när mobiler inte fanns, slår ängslan för att inte kunna ta mig ut till, så fort jag nödgas uppsöka en sanitetsanläggning. 

Det hör till saken att telefonkiosken i USA var försedd med glasväggar så att jag kunde se ut under hela tortyren. Min elaka käresta skrattade gott, plockade fram kameran i syfte att föreviga. Men mina ljungande eder avbröt den pinsamma dokumentationen.

Jag går genom det korta jordelivet i fruktan för baklås. På tåg undviker jag toaletter, liksom offentliga dylika generellt. (Jan Myrdal har skrivit om avträden, måste läsa honom på nytt.) Ofta är de ju, dessutom, direkt äckliga. 

Om än ljusår från toaletterna på Suez Canal University i Egypten, när jag gästföreläste där. Det vänder sig i magen på mig när jag ser dessa vidriga klosetter med hängsnöre framför mig.

Och jag besöker aldrig fritidshusägande vänner, fast de tjatar, i avsaknad av riktiga wc:n. Isch.

En gång uppe i Skellefteå, jag föreläste på ett seminarium, ämne och rubrik har jag glömt, gick den satans toalettdörren i baklås. Panik. Jag bankade som en dåre allt jag kunde. Tills en vänlig person förbarmade sig, lirkade upp den förbaskade dörren, fråga mig inte hur, utifrån. 

Kallsvettig klev jag ut, kramade nästan om och kysste på kind den hjälpsamma västerbottningen. Som ofint, generande nog, fyrade av ett smått roat leende. Helt oförstående för hur svårt det var för mig.

När jag bodde i Upsala umgicks jag med psykoterapeuter, bland dem en kvinnlig psykoanalytiker som tystlåtet betraktade mig som om hon inte kunde komma på vad det var för fel på mig, och som jag diskuterade tvångstankar som fenomen med. 

En hävdade rädslan för kontrollförlust. Vi som lider av tvångstankar och -beteenden är överkontrollerande till vår personlighet. Nå, de må andra bedöma i mitt fall. Jag utesluter det icke. 

Men inte hjälper det mig särskilt mycket att veta det, om det skulle så vara. Just nu slåss jag med tvånget att från fönstret än en gång se efter att garagedörren, öppnas och stängs med dosa, är nere.  

Bild: sohu.shop

Elegi över ett svunnet 70-tal

Elegi: sorgesång, klagodikt (Svenaka Akademiens ordbok)

Jag läste nyssens - strömmade från stadsbiblioteket - Nina van der Brinks biografi om Maja Ekelöf, "Jag har nog torkat många golv" (2022). Ekelöf, städerskan som hamnade i offentlighetens strålkastarljus med sin storsäljare Rapport från en skurhink (1970), var hemmahörande i Karlskoga. 

Så även journalisten Gunnar Lindstedt under barn och ungdomsår. Hans självbiografi Stålår (2020) har jag nu läst i pappersedition. En ärlig, självkritisk retrospektiv från en generationskamrat, på samma politiska vänsterkant, som lockar fram igenkänning. 

Och, om sanningen skall fram, ganska så ordentligt undanstoppade känslor i hjärtats bakfickor. I ett försök att leva i nutid och inte i vemodsland. 

Lindstedt växte upp i en arbetarfamilj i skuggan av den orten dominerande vapentillverkaren Bofors. Företaget "ägde" Karlskoga, såsom Sandvik Sandviken där jag bodde. Man kan identifiera en Boforsanda, liksom en Sandviksanda. 

Man föds in i och präglas för livet av densamma. Jag undslipper mig ibland: "Jag har lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig."

Macke Nilsson och Jan Lindhagen fångade på pricken i Hotet mot arbetarrörelsen (1970) denna på en bruksort allt genomsyrande anda. Det typiska working class community utan vilket socialdemokratin, enligt deras klarsynta profetia, förlorar rötter och identitet.

Karlskogaborna var hundraprocentigt lojala mot Bofors som kunde styra och ställa som bolaget ville, företaget var Karlskoga. Med aktivt stöd av socialdemokraterna, kapitalets bundsförvant, tillämpande den heliga principen jobben framför allt. 

Den svidande kostnaden om man beter sig "illojalt" måste den på företaget anställde Ingvar Bratt betala när han, efter stor vånda, avslöjade Bofors olagliga vapenexport. En smutsig hantering som skedde med S goda minne, självaste Olof Palme var insyltad.

Bratt tecknade händelseutvecklingen i boken Mot rädslan (1988). Hans lojalitetsbrott medförde att familjen måste lämna Karlskoga. Det blev omöjligt för dem att bo kvar. Bratt hade gjort det förbjudna: "skadat" företaget, "hotat" jobben. Kunde knappt visa sig ute på stan. 

Arbetargrabben Lindstedt sökte sig, till skillnad från undertecknad, mot den sekteristiska bokstavsvänstern. Och även om den rymde färgstarka, munviga figurer som den tidigare muraren Frank Baude vann den, förstås, aldrig gråsosse-arbetarklassen. 

Jag läser, under stigande vemod, om det 70-tal som var. Decenniet efter den stora gruvstrejken, vilken ordentligt skakade om samhället och och icke minst arbetarrörelsen, och som följdes av flera så kallade "vilda" strejker bortom LO:s kontroll. 

Till och med Ekelöfs systrar, städerskorna, gick ut i strejk. Med efterföljande sympatistrejker. "Solidarity forever" sjöng Pete Seeger - och vi stämde in. 

I mitt flackande minne ett livaktigt, högenergiskt decennium. Konfliktfyllt - javisst. Starka motsättningar - självklart. Klasskamp - jodå.

Hårda verbala sammandrabbningar. Icke minst på den polariserade sociologiska institution i Upsala där jag höll till. Men bra för min intellektuella utveckling. Argumenten och analyserna vässades. Och jag kunde börja skriva på min avhandling om facket, disputerade på den 1979. 

Den vackra drömmen levde, skänkte framåtsyftande mening åt det vardagliga strävandet, om en möjlig samhällsförändring. Den dröm som nu är död.

Jag minns det, vägrar gå med på att jag romantiserar, förblindad av nostalgi, som en mycket stimulerande tid. Jag förflyttas tillbaka till den av Lindstedt, känner nästan smärtsam saknad. Så fjärran från nu. 

Samtalen som tystnat. Kamraterna, vart tog de vägen? Vilka lever fortfarande? Ännu pigga i knoppen? Vilka nedbrutna av gammeln? 

Två döttrar föddes under första halvan av decenniet. (Den förstfödda samma år som min far, efter lång nedbrytande sjukdomsperiod, berövades mig.) Från späda år togs de i barnvagn med på demonstrationerna, drogs in i ett politiskt sammanhang. 

Har det lämnat några spår hos dem? Jag tror det. Båda frimodiga, med integritet. Övertygade om att det är rätt att stå på sig.

Elof Luspa, legendar och i ledningen för gruvstrejken, brukade säga när vi misströstade att vi inte skulle frukta att vara "politiskt arbetslösa". Begreppet täcker inte mitt nuvarande sinnesläge. Det elegiska går djupare än så. Är det möjligtvis gammeln?

SJ SJ, gamle vän - festligt att du lever än

Att inmundiga sitt morgonkaffe, dagens viktigaste kopp med sömnen dröjande kvar i ögonlocken, till SVT:s Morgonstudion, om än med ljudet mestadels avstängt, eftersom en inte orkar med de gymnasialt låtande programledarna, gör inte en gammal knorrhane på bättre humör. 

Inte heller att konsultera Text-tv. Fördelen med den senare dock att man slipper gymnasisterna. Särskilt vid tafatta, okunniga intervjuer höjs knorrhanens redan höga blodtryck. Hur är det egentligen ställt med journalistutbildningarna nuförtiden? Vad med inträdeskraven?

Fem års väntan på tandläkare i norr. Men även norrlänningar behöver väl för guds skull tandvård, eller skall de gå tandlösa med stängd mun? Det är förstås lönsammare för tandläkarna att jobba privat söderut. Lägg till fri prissättning på "marknaden".

Inom sjukvården stafettläkare. Det noterar vi icke minst på vår hälsocentral. Inte sällan bristfällig svenska från dem med stafettpinnen, vilket försvårar kommunikationen. Och inte blir det någon kontinuitet. 

Det skulle, för trygghetens skull, behövas ett gammaldags, hederligt familjeläkarsystem. Att man får träffa samma läkare vid varje besök. Och inte behöva dra sin anamnes varenda gång, eller vänta på att stafettisen skall skumma journalen i datorn. 

 

SJ SJ, gamle vän. Festligt att du lever än. Sjöng trubaduren Stefan Demert. Brist på lokförare hos SJ. De frekventa signalfelen, numera säger resenärer som tröttnat Signalfelens Järnvägar om SJ, kommenterar jag inte. 

Inte heller de ohemula, för att inte säga hårresande, priserna. 

En teori: man tjänar bättre som lokförare hos någon av de 47, siffran kan vara felaktig men jag tror den stämmer, privata operatörerna. Lokförarna flyr SJ. Kanske även tågvärdarna (varför heter det jolligt så, inte konduktör som det ju skall heta?)

Taxinäringen skall vi bara inte prata om. Till och med Ulf Adelsohn, som blint entusiastiskt, allt skulle bli så bra, drev på avregleringen, har fattat att det var vansinne. Vilket många av oss begrep på förhand. Men varnade för döva öron. Sent skall syndaren vakna.

Skolan? Ja, vad säger man som inte redan är uttjatat och sagt. Mest privatiserade och "marknadsutsatta", men med skattepengar finansierande hela härligheten, av alla skolväsenden i världen. Det hummas från utbildningspolitiker, stannar därvid. 

Reepalus svårtolkade, krångligt skrivna utredning om vinsttak för riskkapitalister - med skattefinansiering blir det ju paradoxalt nog riskfritt för dem - och andra fula fiskar grävdes ner innan bläcket hunnit torka på papperet. Symbolpolitik, inget annat. Vem låter sig luras?

Poliserna lämnas i sticket av politikerna som omdefinierar politiska frågor till polisiära. Ohanterlig invandring, klanregerade parallellsamhällen och överrepresentation ur vissa grupper vid brottslighet är politiska problem, inte polisiära. 

Och kan inte åtgärdas med polisiära medel.

Spontant tänker jag vid min påtår (kaffepriserna sticker iväg uppåt mest varje dag i vår lokala Coop-butik): så här blir det, på flera områden, när det inte är ett behovsstyrt samhälle, utan ett samhälle - hur länge till förtjänar det benämnas så? - som styrs efter marknadsprinciper.  

Myndigheterna, Migrationsverket och andra, tillämpar för sin del New Public Management-filosofin. Statstjänstemän leker näringslivschefer. Lönesätter medarbetare efter lojalitet och ideologisk trofasthet, inte duglighet. Jag har egen erfarenhet från högskolan.

Ingen helhetsbild, inget övergripande ansvarstagande. Implosion, skulle en akademiker kunna säga. Den redan haltande samhällsordningen brister inifrån. 

Behovsstyrning kräver riktiga politiker som vårdar det som borde vara ett hedersuppdrag, tar sitt välavlönade ansvar. I dagsläget har vi inga sådana, utan pladderkusar angelägna att bli omvalda. Jag röstar sedan många år icke. Jag vägrar att legitimera detta system.

Statsledningen har abdikerat vad beträffar brännande, inrikespolitiska frågor. Statsministern har fullt upp med utrikespolitiken, att sig själv förnedrande fjäska för enväldets Erdogan, i syfte att Sverige skall släppas in i Nato. Därmed överge alliansfrihet och oberoende. Skamligt.

Lätt sätta det svindyra kaffet i halsen. Snart måste en väl, låg pension och offer för den inflation som av SVT:arna beskrivs som en naturlag, spara in på tretåren. Eländet kommer att fortsätta. Min teori. Ännu en.

Bild: folktandvarden.se. I stolen en sörlänning med pengar till vårdnotan. 

Kan tyskar vara offer?

Den tyske författaren Walter Kempowskis mästerverk Allt förgäves (Albert Bonniers Förlag 2022) tar läsaren till dåvarande Ostpreussen tidigt 1945, Röda Armén rycker fram, kommer allt närmare.

Vägarna täpps till av långa flyktingkolonner, hästdragna vagnar överfyllda med husgeråd och annat, de flyende skyndar allt de kan. Medvetna om excesserna som Einzatsgruppen och Wehrmacht begått mot de framryckande sovjetiska soldaternas folk. 

Vad är annat än blind vedergällning att vänta? 

Boken föranleder mig att leta fram artiklar av de i ämnet välorienterade Folke Schimanski (SvD) och Hynek Pallas (GP) om fördrivningen av tyskar efter andra världskriget. Efter att de allierade vid förhandlingsbordet delat upp krigsbytet.

Siffrorna varierar, 12-14 miljoner fördrevs. Alla hade förstås inte sympatiserat med nazisterna, men det framställdes, för enkelhetens skull, som om så varit fallet. Pogromer och massavrättningar följde. Smått obeskrivlig grymhet mot oskyldiga civila demonstrerades. 

Många känner inte till detta, har jag förstått efter att noterat förvånade reaktioner från människor när jag berättat om det. Fördrivningen är ett nedtystat fenomen i den europeiska 1900-talshistorien. 

Efter Nazitysklands kapitulation i maj 1945 försökte den tyska befolkningen ge sken av att ingen varit nazist, alla hade i själva verket varit nazismens offer. Fast de hälsat Heil Hitler när det begav sig. Och tigit när judarna sattes på tågen österut för att dödas. 

Den skuldbearbetning som påstås ständigt pågå i Tyskland är jag inte helt övertygad om. Men att offertänkandet fått fäste tycks mig solklart. Både vad  gäller nazismen och DDR.  Medansvar och anpassning kan sopas under mattan. Det dåliga, kollektiva samvetet dämpas.

I fördrivningens fall drogs alla tyskar över en kam, utan nåd och förbarmande, inga undantag medgavs. De som utsetts till skyldiga skulle bestraffas, hämnd utkrävas.

Fortfarande höjs spridda röster om att konfiskerad, eller stulen, egendom skall återlämnas. En känslig fråga som knappast någon upphöjd politiker i Tyskland vill ta i. 

När Havel, på statsbesök i Tyskland, bad om ursäkt för behandlingen av Sudettyskarna väckte det genast ont blod i hans hemland. 

Den europeiska historieboken rymmer svarta sidor, eller undangömda kapitel, om man så vill. 

Milena från Serbien, som vi känner, kan vittna om de många fördrivna serberna efter Balkankrigen. Men om detta må man tala tyst, serberna var ju de onda, fick bara vad de förtjänade. 

Plötsligt minns jag Peter Handke och vilket hojtande, Jan Myrdals uttryck, bland de rättänkande det blev när han tilldelades Nobelpriset i litteratur. Han hade ju varit vän med Milosevic, till och med närvarat vid hans begravning.

Så länge vi kan fortsätta att dela upp världen i onda och goda blir allt enkelt. Därmed kan plågandet och lidandet fortsätta i all oändlighet. Förbjud allt vad nyansering heter! Medan jag skriver detta dör dagligdags människor i Ukraina. Djävulen sitter i Kreml. Ingen annanstans.

Tillbaka in i medieskugga!

Litteraturprofessorn, tillika min vän och alltför intellektuell för att passa in i dagens svenska, ideologiskt impregnerade universitet, konstaterar i mejl till mig att det verkar som om människorna i det här landet har slutat att tänka, nämner intressant nog Hannah Arendt. 

Det var väl den slutsats hon drog om Eichmann, efter att ha närvarat vid rättegången i Jerusalem, att problemet med den massmordsunderlättande speditören var att han inte tänkte.

Jag har, kanske är det värmen, begått misstaget de senaste dagarna att släppa in gammelmedia i mitt korta liv. Med till samma medier knutna journalister som kanske tänker, vad vet jag, men inte förser mig med en särskilt nyanserad bild av vad som händer.

Varför skulle Putin avfyra robotar mot Odessas hamn, efter att ett avtal om fri lejd över Svarta havet för båtar lastade med livsmedel ingåtts? Det verkar ju huvudlöst. Är han så galen som man älskar att framställa honom? Det gäller att göra det enkelt för sig.

Nu har Rinkebysvenskan tagit sig in på SVT. "Göra kaos" heter det i en bulletin. Vad med SVT:s språkvårdande uppgift. Existerar den inte? Det var väl Fågelskrämman, förlåt alla känsliga men jag är bara en enkel grabb från Sandviken, Stenevi som först använde uttrycket.

Inflationen framställs som en naturlag vi bara har att anpassa oss efter, typ vädret, regnar det så regnar det. Nu "måste" tydligen även hyrorna kraftigt höjas. En tidigare (usel) chäf till mig på högskolan, numera bostadsforskare på KTH, är jag för en gångs skull enig med. 

Han försöker framhålla att det handlar om en förhandling mellan hyresgäster och hyresvärdar som stundar. Inget självklart på förhand givet utfall, det är som i alla förhandlingar. Men han talar för partiska SVT-öron, spetsade gentemot vad makten och hyresvärdarna vill höra. 

Hur i hela friden kunde, för en gångs skull, en oberoende expert släppas in? Bland alla bankdirektörer och generalmajorer. Sov de i redaktionsledningen? Missade de att googla?

När jag är riktigt vardagselak och gubbsur ger jag mig på de anställda på Coop - enda uppgift att fylla på gondolerna. Med len stämma ber jag dem förklara varför priserna rusar i höjden. Skryter med att jag är prismedveten, rena dansken. Usch, vad hemsk jag är. Skäms.

Och så den nyss avklingande hettan, "klimatkrisen". Vi har ju haft riktigt varmt förut om sommaren i detta land, minns till och med jag, underbara somrar med sol och bad, iskall Trocadero. Till journalisternas förtret blev det inte rekord. Alarmismen kom nästan av sig. 

Varför i hela friden riskerar jag mitt blodtryck, mina nerver och min sinnesstämning genom att släppa in gammelmedia? 

Åter mot det forskarna kallar medieskugga! Fördjupa mig, med hjälp av Walter Kempowskis mästerverk Allt förgäves, i händelseutvecklingen i Ostpreussen efter 1945 i och med Röda Armén intåg. Måste nog skriva om den framöver.

Bild: utforskasinnet.se

När barnen drar längsta strået

Vi har svårt låta bli att sitta som klistrade för att sträcktitta på den brittiska serien Outnumbered, visas på C More. Men jag försöker inskjuta att vi inte skall göra det. 

Vi "bränner av" för snabbt, klagar jag, serien som sträcker sig över fem säsonger under perioden 2007-2014, med en Christmas Special 2016.

Serien, som problematiserar vad som enligt handböcker och experter utmärker god uppfostran, må vara romantiserande, eller vad nu en sur kritiker, med en olycklig barndom, skulle dra till med. Men är oslagbar, finner inget bättre ord, vi myser och småskrattar. 

Varje fartfyllt avsnitt tar slut snabbare än en avlöning. Att bara se ett avsnitt åt gången och inbilla sig att det skulle vara nog - no way.

Vi får lära känna medelklassfamiljen Brockman, bosatt i London i ett trevligt hus som de riskerar att  inte ha råd med. Föräldrarna Pete och Sue är medelålders, hon den drivande av dem två, han "snälla hästen" som hela tiden anpassar sig, som vi män gör. 

Läraren Pete får problem efter att strängt ha uppmanat en fetlagd muslimsk elev att sluta äta chips under lektionerna. 

Rektorn blandas in, liknar kränkningskulturens Sverige med lärare som berövats all auktoritet. Pete beordras att skriftligen ångra sig, det räcker inte med att säga förlåt. Han fattar inte vad han gjort för fel, inte jag heller.

De underbara, av levnadslust sprakande ungarna: minstingen Karen med sin vassa tunga, mellanbarnet Ben med burrigt hår typ Noel Redding, storebror Jake i skoluniform med slips. Den välgjorda, trovärdiga serien har dokumentärvibbar.  

Hur kan barnskådespelare vara så duktiga, rent otroligt. De agerar naturligt och till synes spontant, som om det inte vore fråga om en inspelning, de bara är. Reality show är det dock inte. 

Man har som åskådare känslan av att ha smugit sig in i familjens annars skyddade vardagsliv. Minst sagt kaotiskt men en respektfull atmosfär, raka rör i kommunikationen. Ständiga dialoger mellan föräldrar och barn, de sistnämnda drar alltid längsta strået. 

Aldrig att föräldrarna tystar adepterna, de är fria att munhuggas och ifrågasätta, växer intellektuellt genom detta. 

Ben, den oförtröttligt uppfinningsrike, alltid något fantasifullt projekt på gång, skulle med största sannolikhet åsättas en diagnos om detta vore på riktigt i Sverige. Föräldrarna änglalikt tålmodiga, de förlorar aldrig besinningen, han får hållas vad han än hittar på.

Jag minns tiden i Upsala som förälder till två små barn, ryktet om en pedagogikprofessor som satte hockeyhjälmar på sina ättlingar. Sedan fritt fram att upptäcka världen, lära av snubblanden och blodvite. Ingen föräldrahand, laissez-faire. Praktiken bäste uppfostraren.

I samma Upsala fanns Anna Wahlgren, många barn och bästsäljande författare till uppfostransböcker. Jag läste henne varken då eller senare. Men hörde om hennes metoder, jag kan i dagsläget inte redogöra för dem, som påverkade många föräldrar.

Hur skulle man vara som förälder? Jag kände mig minst sagt vilsen, tjugotvåårig pappa till första barnet, i djup sorg efter min far som gått bort bara några månader tidigare. 

Jag växte upp i en familj i Sandviken där det inte var tillåtet att munhuggas och ifrågasätta.  Raka motsatsen gällde för mina barn. Och snart blev de som barnen Brockman, drog längsta strået i alla diskussioner. Det antiauktoritära dagis de gick på förlängde detta strå.

Roligt att barnen i serien, det vill säga skådespelarna, växer upp i och med den. De byts inte ut i när de blir större.

Blir du lojal, lille vän?

Vi har hört det förut, för att travestera Povel Ramels gamla slagdänga. När SACO tog ut medlemsgrupper i strejk. Och mötte total oförståelse från andra lönearbetare. "Dom har det ju redan så bra med sina höga löner." 

Solidaritetsaktioner? Glöm det. Det där berör inte mig, den spridda missuppfattningen. United we stand and divided we fall. Den ende som tjänar på att lönearbetarna slåss inbördes är arbetsköparen. 

 
Jag har redan sagt det flera gånger: pilotfacket har varit dåliga på att kommunicera vad den medialt strålkastarbelysta strejken handlade om, dess vikt. (Inte har statstelevisionen gjort saken bättre.) Resenärer med inställda avgångar deklarerar förstås ilsket: "Aldrig mera SAS!"

Jag betraktar den nu avslutade strejken - (lus)läser gärna det ingångna avtalet - som en solidaritetsstrejk styrd av kravet att alla skall ha rätt att teckna kollektivavtal. Klockan skall inte vridas tillbaka, striden för föreningsrätt och kollektivavtal behöva tas på nytt. 

Ändå verkar det oundvikligt. I den meningen är konflikten på SAS alarmerande. Och i en vidare mening inte över. 

Jag minns från min tid som ordförande i den lokala SACO-föreningen på Högskolan i Gävle när så kallad "allmän visstidsanställning" infördes. Det borde hetat provanställning. Och resultatet, ja inte svårt att räkna ut. 

Människor, måna om att få förlänga sin anställning, tiger och fogar sig. Även välutbildade akademiker, utbildade i kritiskt tänkande.

Den skamliga tigandets kultur som anställda, även studenter, vittnar om på samma högskola - dessvärre inte unik - hänger naturligtvis primärt samman med en inte solid anställningstrygghet. Utöver svenskt vankelmod. 

Lägg till individuell - jag kallar den, vis av erfarenheten och som förhandlare med insikt i lönesättningen, personlig - lönesättning. Lojalitet belönas. Improduktivt ur ett verksamhetsutvecklande perspektiv. 

Du är väl en lojal medarbetare, lille vän? Fritt fram för chäferna att styra och ställa. Facket tvingas dansa med, arbetsrättsligt uppbundet. 

Varsel- och uppsägningsförhandlingar var det värsta jag tvingades medverka i som facklig representant, ledde till sömnlösa nätter när kamrater skulle sparkas. Arbetsköparen kunde, genom dribblandet med så kallade "turordningskretsar", göra sig av med misshagliga. 

De få öppet kritiska, ropande röster i öknen, bland dem en inom universitetsvärlden känd litteraturprofessor, fick gå. Hans återkommande, välmotiverade, kritik av NPM och urartningen sågs inte med blida ögon av de mot högsta ledningen krypande chäferna. 

De väntade bara på att få bli kvitt honom. Men det skulle gå "regerrätt" till. Kollegerna teg och stirrade i backen, tänkte "jag klarade mig". De borde skjutit till: "åtminstone denna gång".

I denna situation, när alla från mopedbud till piloter och högskolelärare hotas med anställningsotrygghet, urholkar socialdemokraterna LAS ytterligare. Jag är glad jag är utstämplad. Om än med en av Europas lägsta pensioner. 

Bild: Peter Tillbergs målning från 1972: Blir du lönsam lille vän?  (c)sverigesradio.se

Tillbaka till 1800-talet!

Enligt mitt förmenande så växer SAS-strejken i principiell betydelse för varje dag. Den blir allt viktigare och viktigare med implikationer för hela den svenska arbetsmarknaden. 

Enligt statstelevisionens skattefinansierade utsända -  vem hävdar att dessa okunniga jeppar är vänstervridna, förresten? - utanför Näringslivets hus i Stockholm så kräver SAS hårresande nog att piloterna skall gå med på att skriva in 8 (!) års strejkförbud i avtalet. 

Jag tar mig som tidigare fackligt aktiv för pannan. Strejkvapnet är det enda vapen en fackförening har. Avhändar man sig detta - till råga på allt frivilligt - kan man lika gärna skrota facket. 

Det ryktas, sant eller ej, att piloterna är villiga gå med på att sträcka sig till 6 års strejkförbud. 

Hur i hela friden tänker man? Fattar man inte vilka de generella konsekvenserna blir av en sådan reträtt? Och hur påverkas medlemsrekryteringen? Varför överhuvudtaget vara med i facket?

Dessutom vore en dylik uppgörelse - "deal" säger de i statstelevisionen - ett brott med den svenska förhandlingsmodellen. Det liknar korporativism, en uppifrån påbjuden struktur som avväpnar de anställdas organisationer och avskaffar den fria förhandlingsrätten. 

Piloternas kamp är allas. Lyckas SAS få facket att gå med på ett strejkmoratorium har, i förlängningen, anställningsotrygghet och maktlöshet fått ett mer generellt fäste på svensk arbetsmarknad. 

Inte bara gigekonomins mopedbud är därmed utsatta, även högavlönade grupper.

Det enda rimliga svaret på SAS hutlösa framställan är att resolut och bestämt nej. Och att markera beslutsamhet genom att förlänga strejken. 

Vore jag medlem i pilotfacket, och mina företrädare accepterade ett strejkförbud, lämnade jag organisationen bums. Det är ju i så fall inte längre en fackförening värd namnet. Snarare en arbetsköparvänlig intresseorganisation.

Fotnot. En tidigare student till mig, numera tjugofemöresprofessor (det vill säga befordrad på en regional högskola), dyker upp i rutan, benämnd "förhandlingsexpert", hasplar ur sig trivialiteter. Snabbt bort med ljudet från dumburken!

Bild: forfattaren.se

Landet som inte längre är

"Jag längtar till landet som icke är..."

Det förvånar mig att S och Nato-Magda får så höga siffror i opinionsmätningarna, de verkar ju bara gå uppåt. Trots att de som högsta ansvariga statsledning (obs, ironi!) regerar (obs, ironi!) ett land som under den pågående massinvandringskollapsen befinner i ett mycket svårt läge. 

Dagligdags påminns vi om det. Ingen har undgått den bestialiska händelsen med den nioåriga flickan uppe i Skellefteå. Våldtäkter, förnedringsrån och misshandel även efter Skellefteå. Så fort jag slår på Text-tv, senast i morse, nya rapporter om otäcka dåd runt om i landet.

Jag har frågat mig det flera gånger förut. Vad är det för människor som kommer hit och beter sig som de gör. Är den synd om dem? Skall vi omyndigförklara dem? Gulla med dem? Varför tas det inte i med hårdhandskarna i ett samhällsbevarande syfte? 

Jag växte upp i ett välordnat samhälle där man skulle sköta sig, göra rätt för sig. Och icke minst - ha ett samvete. Det samvetet dikterar att vissa saker gör man bara inte. Så är det bara. Som att kasta sten på polis, sätta polisbilar i brand. Den inre kompassen vägleder.

Jag tar tillbaka det jag inledningsvis skrev, jag låtsas förvånad fast jag inte är det. Jag tror att många svenskar, åtminstone de äldre, de yngre vet jag inget om, lever i ett självbedrägeri om att dagens Sverige är samma Sverige som det för tjugo år eller ännu längre sedan. 

Man skyggar, vägrar inse sanningen. Trots allt som repar den falska föreställningen. Och detta "trots allt" verkar bara bli värre. Alltfler bär vittnesbörd, är utsatta. Svårt att fortsätta blunda.

Kriminaliteten och dödsskjutandet. SJ:s inställda tåg, plus alla förseningar. Polisen som tappat kontrollen, bilderna från Koranenkravallerna direkt fasansfulla för en laglydig skattebetalare. Skolan med lärare som hotas. Den krisartade situationen inom vård och hemtjänst.

Inte blir det bättre av en värderingsödeläggande sekularisering, Svenska kyrkan tappar mark. 

Förfall inom så gott som varje samhällssektor. Bilden framtonar, blir allt tydligare, av ett enda stort samhällselände och kaos. Vem ville ha det så här? Qui bono, vem tjänar på det?

Vågar man sig på att inhämta trovärdig EU-statistik, jämföra oss med andra länder, faller fjällen från ögonen. Vad det än gäller. Brottslighet. Jämställdhet. Sysselsättning. Matpriser. Pensioner. Vi är inte längre ett ledande land, vi har halkat efter. Och det rejält. 

Tur för Nato-Magda och kompani - Strandhällskan, Masen, Dumberg och de övriga inkompetenta blekfisarna - att folket inte ägnar sig åt att jämföra. Skaffar sig besked svart på vitt.

Eller, åh hemska tanke: det jämförs men sedan händer inget. Jag lutar åt att släppa fram denna hemska tanke.

Jag längtar landet som icke längre är.

Bild: hallandsposten.se

Mensch-Detektor

In memoriam Hans Limbus Tjörneryd 16/2 1944-13/7 2022

Idén föddes inför ett öppet seminarium, allmänheten inbjuden, vid Högskolan i Gävle. Osäker på rubriken, men tillställningen skulle ha något slags kulturvinkling. Förmodligen med akademisk, småtråkig touche. Torra "kulturvetare" stå och mala sina teorier.

Vi skulle båda medverka, vi satt hemma hos Hans i det stora blå trähuset där han bodde tillsammans med konstnären Riitta, omgiven av belgiska vallhundar som pockade på uppmärksamhet, och spånade om vad säga, snarare hitta på. 

Något som kunde få fart på tillställningen. Det var vi överens om. En happening, eller vad? Och då föddes idén om en Mensch-Detektor. 

En testapparat, dess konstruktion förblir outgrundlig för mig, för att avgöra om man är människa eller inte. Att placeras vid ingången till lokalen. Deltagarna måste testas innan de tilläts släppas in. Det var obligatoriskt.

Tanken var att manicken skulle fungera så, vete sjutton hur det skulle gå till, att när kommunens kulturchef eller någon annan höjdare testade, tryckte på en knapp, hände absolut ingenting. Även om vederbörande prövade fler gånger, alltmer ivrig få grönt ljus.

 Ergo, du är ingen människa! Du äga icke tillträde till denna humanistiska sammankomst!

Nå, detektorn stannade på idéstadiet, seminariet minns jag ingenting av, förmodligen fullkomligt ointressant. Sedan flyttade vi ut den på nätet, den blev virtuell. 

En upprörd teologie kandidat i Upsala hörde av sig: "Det ankommer inte er att ställa frågan om vem som är en människa eller icke. Det kan bara Gud. Ni hädar."

Jag kände till Hans Limbus Tjörneryd. Hans bockbrännarsällskap, hans populasen provocerande installationer på torget mitt i stan och annorstädes. De senare undgick ingen i Gefle. En dag inne i dåvarande Hallbergs Bokhandel stötte vi plötsligt ihop. 

Han hade läst min bok om den tyske konstnären Joseph Beuys, en utåtriktad sådan i Hans anda och inspiratör för många installationskonstnärer, Beuys ambition var att ta konsten till gator och torg, tankestöra och irritera alla sovande. Vi slog oss i slang.

Det blev inledningen till flera års vänskap och samarbete. En rad roliga, för att inte säga knasiga, projekt genomfördes tillsammans. Jag vernissagetalade också när Hans ställde ut. Skrev till hans hemsida. Och i programförklaringar. 

Jag påverkades av att finnas nära honom, min självbild skärptes, mitt vankelmod repades. Inledningsvis kunde jag bekymrat undslippa mig när ett projekt ventilerades: "Men hur i hela världen ska vi finansiera detta?" 

Hans genast: "Om man resonerar så där får man inget gjort." Börja i en annan, mer kreativ ände! 

Och snabb var han när det gällde att ta sig från uppslag till projekt. Jag noterade hos mig själv att jag blev inbromsande kritisk, impregnerad av högskolan, föreställningen om vikten av att prioritera ett "kritiskt tänkande". Hans led inte av detta, inga spärrar, han bara ångade på.

I onsdags gick han bort. Vila i i frid och tack för allt roligt vi gjorde tillsammans, Hans! Ditt skratt stannar kvar.

Bild: arbetarbladet.se

Det bjuds inte bättre husrum i de eviga katternas stad!

Det är inte första gången vi checkar in. Definitivt inte den sista. Det är nämligen så himla trevligt att bo på Akademihotellet, hemmahörande på Övre Slottsgatan i Upsala. Läget kunde heller inte vara bättre, med den omgivande atmosfären, den klassiska universitetsstadens.

Ett par stenkast bort ärevördiga Carolina Rediviva där jag trivs så bra att sitta och skriva bland unggloparna i trasiga köpejeans och trådlösa hörlurar. Men jag saknar de gamla stötarna från förr. Nå, en åldrad Sverker Gustafsson har jag skymtat i lokalerna. 

Men piptobaksdoften från ide´- och lärdomsprofessorn Lindroth, den blide som "hjälpte" Foucault undkomma Upsala, och en karriär bland de försiktiga generalerna, genom att inte släppa fram hans avhandling, är sedan länge utvädrad.

Runt hörnet universitetshuset, Thorilds devis (nedan) ovanför ingången till aulan. Och som fick mig, nästan, att tidigt om hösten 1968 vända på klacken och åka hem till Bruket igen. Men sedan förstod jag bättre, läste den som den skulle läsas.

Thorilds grav utanför Greifswald - dit den oregerlige bråkstaven förpassades av konsistoriet - har vi besökt. (Via Svenska Akademien kan gratis texter ur hans hand laddas ned.)

Minnesbild som ohejdad seglar in. När jag i december 1979 disputerade i en välfylld sal X. På en avhandling som förfäktade tesen om det medlemsoberoende facket och som förstås  retade upp ombudsmännen.

Repade självbild och självgod retorik. Självaste LO-basen Gunnar Nilsson ryckte ut. "Glömde" i hastigheten att avhandlingen byggde på intervjuer med lokala fackföreningsaktiva. Med andra ord: den fackliga vardagsverklighetens folk, långt från LO-borgens elfensbenstorn.

Brev från hela landet strömmade in till mig samtidigt som medierna, Rapport och andra, slog på stort om avhandlingens hädiska tes. Sympatier. Även egendomliga hejarop från skumma, Palmehatande typer. Tyvärr kastade jag hela surven vid en av mina flyttningar.

När man bokar bör man komma ihåg att be om ett rum med utsikt ner mot stan. Så att man får Domkyrkan med höga torn i blickfånget. Ännu en minnesbild som inte låter sig hejdas. Fadimes begravning. 

Närvarande en kvinna uppenbarligen utan all skam i kroppen. Den föraktliga Mona Sahlin. Förnekade förekomsten av hederskulturer. Jag håller henne medansvarig för mordet. Fadimes många förtryckta muslimska systrar måste skyddas, hon var dessvärre inte unik.  

Även i blickfånget den flotta byggnad där Statens institut för rasbiologi med Herman Lundborg som anförare höll till. (Läs gärna Maja Hagermans bok "Käraste Herman".) Han ligger begravd på Gamla kyrkogården, inom gångavstånd. Där också Fadime har sin grav.

Jag undrar i mitt stilla sinne, med risk för ilskna påhopp och tasksparkar: vad är det för fel med att vetenskapligt diskutera rasbegreppet? 

Det gjorde vännen Gunnar Adler K, läste in sig som få andra på området, skrev böcker om det, fick förstås fan för det från de rättrogna, stämplades som "reaktionär". Men att använda ett rasbegrepp behöver ju inte leda till att man som nazisterna förespråkar eutanasi. 

Skilj på vetenskap och ideologi! För att släppa ifrån mig en självklarhet, dock kanske inte för alla: låt inte den senare hindra sanningssökandet. Vad det än må kosta. Idag härskar bland akademiker och andra värdegrundens ideologi och ideologin om allas lika värde.

Jag hör någon redan högljutt med röda kinder utbrista: Det finns inga raser! Varken bland människor eller djur. Diskuterar vi hundar, är det lämpligt, har jag förstått, att släppa ras och istället säga art. Förlåt, men jag har svårt för det. Vi har ju alltid sagt raser.

I samtida Sverige åsiktsmässigt trångt. Och farligt sjunga på sidan om kören. Nå, jag är fredad. Allmosan, den låga pensionen efter alla år som statstjänsteman, kan de väl inte ta ifrån mig. 

Jag är bortom den idiotiska högskolan med jubelidioterna till chäfer. Tack och lov. Finge jag leva om mitt liv, valde jag bort denna indoktrinerande inrättning och dess lydiga undersåtar. Jag kastade bort dyrbar livstid som icke kan ersättas. 

Under många år hade jag svårt för att åka till det Upsala där jag bodde i två decennier. Staden var, på svårutredda vägar, laddad negativt för mig. Det hade inte enbart med den krävande behandlingen på Onkologen och Hematologen på UAS att göra. 

Men numera beger jag mig mer än gärna till den eviga ungdomens stad. Den är avladdad. Jag älskar att kliva av tåget, strosa med riktning Carro, glida över en av Fyrisåns broar, passera Västgöta Nation, korsa Trädgårdsgatan där demonregissörens mormor bodde.

Förresten, när skall Pelle, Maja Gräddnos, Måns och de andra katterna, som Knutsson skänkte inte bara nio utan evigt liv, dyka upp i gränderna nära hotellet? Jag spanar och spanar.

Bilden ovan: filminstitutet.se

Även Jan Myrdal måste dö

En må undra. Var vanartig en passande, eller rentav fyndig, benämning på skriftställaren Jan Myrdal? Åtminstone sattes rubriken Den vanartige Jan Myrdal på ett seminarium som arrangerades i april 2019 i ABF-huset utmed Sveavägen i Stockholm. 

"Vanartig" var ett ord som min socialdemokratiskt fostrade mor med nedlåtenhet i stämman brukade, synonymt närmast med "missanpassad" eller "dåligt uppfostrad". 

I Myrdals fall ett ord med positiv klang. En fritänkare. Som Strindberg. Diderot. Brandes. Efter Titanen ensam i sitt slag på svensk botten. Mer beläst än någon annan. "Encyklopedisk" konstaterade väl Svenskans kulturchef Leif Carlsson om denne lärdomsbjässe. 

Där i ABF-huset, bland grånade vänsterfyrtiotalister, sista gången jag såg Myrdal i livet. Sedan dokumentärfilmen I väntan på Jan Myrdals död som visades på Zita i Stockholm.

Där han framställdes - kanske följande den konventionella dramaturgins påbjudande krav om att vässa verkligheten - som övergiven och tilltagande krasslig. Käbblande i Varberg med hyresvärden, socialisten och miljonären Lasse Diding. I mina ögon en egendomlig figur. 

Jag minns att Jan Guillou gjorde ett platt framträdande i ABF-huset. Efter att pompöst ha proklamerat att han minsann inte skulle falla in i någon okritisk hyllningskör. Halvhjärtat blev det. Men kul när han avslöjade att Myrdal många gånger sagt upp vänskapen med honom.

Jag minns också att Myrdal var ovanligt långhårig. Inte den sedvanliga, välansade frisyren. Hur förstå detta hos den annars alltid så prydlige, ofta med välknuten slips?

Och jag minns att han försvarade DDR (TDR försvenskade han det till, och påstod sig ha kunnat slå sig ned i), med hyllande av den realsocialistiska jämställdhetspolitiken. 

Jag var nära att begära ordet, och med påminnande om dissidenterna polemisera mot det som i min överkänsliga nos luktade skönmålning av DDR. 

Inte ursäktade en vettig jämställdhetspolitik - och det var väl snarare så att kvinnlig arbetskraft behövdes, därmed dagis och andra kvinnofrigörande reformer - den repressiva behandlingen av systemkritiker som Jürgen Fuchs, Rudolf Bahro och andra. 

Jag skrev om DDR hos Stefan Lindgren, hans sajt 8 dagar. Han uppskattade inte att jag lyfte fram det totalitära DDR, höll inte med men publicerade. Censurera eller refusera? Inte Lindgren. Det får yttrandeofrihetens vänner ägna sig åt.

Myrdals sista bok Ett andra anstånd fanns till salu vid seminariet. Men vi köpte den inte. Nu har jag laddat ned den som e-bok från Bokus, 141 riksdaler. Mycket känns välbekant, liv och skriftställarskap man redan är förtrogen med, om man följt honom genom decennierna. 

Men grundtonen fränare, för att inte säga råare, än någonsin. Han ger inte "Jan Myrdal" en chans att slippa undan skoningslös granskning. Och han lämnar den till oss läsare att förhålla oss kritiskt till. Det sistnämnda var mycket viktigt för honom. Inte vörda - reflektera!

Stort och smått blandas, med vissa omtag.

 

Avträden och Kampuchea. Onani och vankelmod. Passion och svartsjuka. Den livslånga kärleken till Maj. Sorgen efter Gun Kessle och de femtioen årens gemenskap med henne. En relation som förutsatte och byggde på att man aldrig "krafsade" i varandras innersta. 

Läsfrukter och de intellektuellas svek. Som en röd tråd: redovisningen, pedantiskt noggrann baserad på oklanderliga källhänvisningar, av en själs utveckling från tidiga till gammelmansår. Myrdal väjer inte för något fult eller skamligt. Varken gonorré eller svartsjuka. 

Mycket handlar om döden och dödsskräck. Jag väljer av djupt personligt intresse att fokusera på detta tema i boken. Myrdal blundar inte för att hans liv snart torde vara slut. Kroppen på upphällningen, dock inte huvudet. Lekamen donerad till Karolinska.

Myrdal, icke troende men förvisso bibelsprängd, hävdade att religionen är ett tröstande påfund och inget annat, när vi döden fruktande skall försöka att försona oss med den. Ty alla vandra vi i dödsskuggans dal. 

Något liv efter detta existerar inte. Och det inser den rationelle och medvetne. Gudstro är för den irrationelle och omedvetne. Men frågan om försoning kvarstår även för ateisten, gäckar lätt förnuftet, denne viktigpetter. 

Jag minns plötsligt min cancersjuka mors läkare på lasarettet i Gefle som menade att kanske nio av tio patienter som informeras om att de är bortom bot och hjälp ändå vädjar om behandling. Det kan ju finnas en mikroskopisk chans. Ingen vill dö. Egentligen. 

Jag undrar om det inte var samme Guillou som skrev att han inte kände någon som talade så mycket om döden som Myrdal. En livslång bearbetning av dödsskräck? Ångest inför det oundvikliga? Om än aldrig explicit erkänd?

Kanske hans initierade sysslande i boken med olika sätt att ta sig själv av daga - enklast "bara" låta bli att äta, svälta sig till döds - bör ses ur detta skräckbearbetningens perspektiv. "Jag bestämmer själv när jag skall dö", latent i detta sysslande. "Jag har kontroll."

Jag har inget elakt att säga om detta. Mer än: Jag hatar döden. Och gjort så ända sedan den tog mormor ifrån mig. Jag var nio på mitt tionde. Därefter har det bara fortsatt. En efter en efter en. Släktingar och vänner. 

Bekanta och obekanta. Ingen undkommer. Det gjorde förstås inte heller Myrdal.

Jag hör aldrig någon skriva eller tala om Jan Myrdal dessa dagar. Är han helt bortglömd? Som han själv utgick ifrån att han skulle bli, "ingen så snart bortglömd som en död svensk författare". 

Döden särbehandlar ingen. I döden är vi alla lika. Jämlika. Ingen sticker ut. Glömd eller gömd? The rest is silence. 

(c) Svenolov Ehrén: Porträtt av Jan Myrdal 1944