Upproriska kvinna, vet din plats

Winnie Mandela. Häxan. Den onda. Demoniserad. Anklagad för anstiftan av mord på meningsmotståndare utfört av hennes livvakter. I tröjor med Mandela FC på.

När Nelson Mandela efter 27 år i fängelset skulle friges, eftersom det gått upp för regimen i Pretoria att det inte gick att hindra det längre, eller apartheids upphörande, förstod samma styre att det gällde att blockera hustruns stora inflytande över Nelson och ANC. 

Hon, betydligt radikalare än maken, var farligare för den sittande makten. Och måste därför neutraliseras. 

Det var inte endast apartheid som måste bort, enligt Winnie, utan kapitalismen. Vi kan se en parallell till Julius Malema i dagens Sydafrika. Också radikal, kräver nationaliseringar och omfördelningar. Likaså demoniserad. Kan de medier som lydigt tjänar makten hitta något som komprometterar honom, blåser man upp det och driver förtalskampanj. 

Precis som med Winnie. Historien går igen. Systemet slår tillbaka mot den som allvarligt hotar det. 

Nelson Mandela tvingades av krafter som agerade i det fördolda att skilja sig från Winnie. I äktenskapet och i politiskt hänseende. Hon blev aldrig den rikets, det befriade Sydafrikas, första dam hon borde blivit. En symbolfigur för de exploaterade svarta kvinnorna. Ja - för alla fördömda. För att citera Fanon. Det revolutionära motståndet personifierat. 

Den härskande klassen fick den Nelson Mandela den ville ha. Retoriskt en frihetskämpe med vackra ord om frihet och allas lika värde. Helgonförklarad och dyrkad - inte bara i Sydafrika.

I praktiken medgörlig och samarbetsvillig. Jag minns min värdinna på det B&B där jag bodde i Pietermaritzburg. Beklagade sig ständigt över att de goda dagarna var förbi. Men hade inget emot Mandela. En snäll svart man, till skillnad från alla kriminella och våldtäktsmän som förgiftade vardagen. 

De ekonomiska strukturerna lämnades intakta. Jag bibringas känslan av att den idealiserade Mandela sprattlade i osynliga trådar. Av den eller dem som behövde honom. Precis som han var. För att förhindra inbördeskrig och uppror. Inga radikala förändringar i grunden. Inte med Mandela som de svartas företrädare. Makten kunde sova lugnt. 

Kåkstäderna står kvar. Klassklyftorna större än någonsin. Det vita ägandet orubbat. Kapitalismen drog inte sin sista suck med apartheid. ANC:s ledning, med den skrupelfrie Zuma i spetsen, har fått slå sig ned vid det dignande bordet och njuta av dess läckerheter. Medan svarta, och numera även vita, tigger på gatorna.

- Var det detta som blev resultatet av allt dödande och allt blod som flöt, att jag skulle få rösta? Undslapp sig Winnie nedslaget.

En kvardröjande mentalitet hos många svarta det mest trista av allt. Apartheid och underkastelse dröjer sig kvar i den svarta själen. Jag har själv varit med om att flera gånger tilltalas baas av svarta. Utan ironi. 

Fallet Winnie Mandela är talande. Berättar om krafter som opererar bakom de officiella kulisserna. Vilka som egentligen har makten. Även om man enfaldigt ville inbilla sig något annat. Gäller även Trumps USA och Löfvens Sverige. 

Winnie är kvinna. Det går inte att bortse från. Att hon behandlades som hon gjorde för att hon är kvinna. En kvinna som vägrade böja sig. Det slags kvinna den manliga makten innerligt avskyr. Den kvinna som vägrar agera på de villkor männen dikterar. Häxan. Den onda. 

Osökt går associationen till en av de ledande i Rote-Armee-Fraktion i Tyskland. Ulrike Meinhof, som jag skrivit en bok inspirerad av. Kvinnan som med våldsamma medel satte sig upp mot det kapitalistiska, västtyska systemet med alla övervintrande nazister. Måste betala med sitt liv. 

Demonisering även i det fallet. Det skulle postumt bevisas att det var något organiskt fel på henne. Någon fog för samhällsomstörtande verksamhet fanns inte, kunde inte finnas. Hjärnan skars ut för att obduceras. I sökandet efter var felet satt. Det subversiva, patologiska. 

Winnie och Ulrike - två varnande exempel för alla kvinnor in spe som får för sig att oförsonligt agera mot makten och den härskande, manliga klassen. Ljusår, by the way, till Gudrun Schyman och FI. 

Se gärna en dokumentär om Winnie Mandela: https://www.tv.nu/p/1E9i01-Q-4Zo6

Om Ulrike Meinhof: https://www.adlibris.com/se/bok/gravspegel-ulrike-meinhofs-efterlamnade-fangenskap-9789171111395

Väckarklockan eller friheten?

Arbetets död och medborgarlön: En essä om det goda livet (Bokförlaget Korpen) skrevs, vid dags datum har det, tro det eller ej, gått mer än tjugo år sedan den publicerades, i syfte att argumentera för att en generell medborgarlön skulle vara ekonomiskt möjlig att införa i vårt land. Boken presenterade en egenhändigt framtagen beräkning, baserad på officiell statistik, nationalräkenskaperna. 

En inte särskilt avancerad beräkning, men översiktligt dragandes de stora linjerna. 

Det ekonomiska argumentet, som ett skeptiskt sådant eller ett direkt argument mot idén, framfördes sällan när jag reste runt i landet, från Skellefteå i norr till Lund i söder, och föreläste om medborgarlön. Det främsta motargumentet, den oftast framförda invändningen, löd snarare: Man kan väl inte bara ge människor pengar utan att kräva någon motprestation?!

I ryggmärgen sitter att vi måste ju för bövelen göra rätt för oss! Det är inristat på väggen i den väl låsta tankeburen. 

Trots det sällan framförda motargumentet ville jag ändå, av pedagogiska skäl, avhandla ekonomin bakom en medborgarlön. Regelrätta sifferekonomer i min omgivning avrådde från att ge sig in på en ekonomisk argumentation, när jag avslöjade mina planer. 

För att kunna göra det och övertyga den därvidlag skeptiske, menade de, måste man vara överens om vissa grundantaganden eller premisser. 

Till exempel förslaget, som jag hade, om att införa någon form av produktions- eller rationaliseringsskatt (ordet ”skatt” klingar illa i mina öron i och för sig, det tillstås) i en tid av automatisering och robotisering och kostnadseffektivisering. 

Kan man inte bli överens om vissa utgångspunkter, faller resonemanget om hur finansiera en medborgarlön. Redan i första ledet. 

Accepteras inte det utomekonomiska antagandet, kanske det mest primära i sammanhanget, att människan vill leva skapande, ensam eller tillsammans med andra, faller det också. Jag utgick ifrån Joseph Beuys ljusa devis och som gav titeln till en senare bok ur min hand: Varje människa är en konstnär.

En bok som kunde ha föregått mina böcker om medborgarlön, formulerat en kreativitetens utgångspunkt för samt legitimerat det lönearbetskritiska resonemanget. 

Jag har noterat att på nätet finns de som i dagsläget efterlyser en ekonomisk kalkyl, menar att det måste till en sådan för att det skall vara trovärdigt att förfäkta idén om en medborgarlön (tyvärr brukas ofta den föga inspirerande termen basinkomst). Där finns även i nätdiskussionerna de kammarlärda som tillhandahåller en dylik. Mer eller mindre sofistikerad. 

Jag tror för min del inte att det biter på motståndarna. Hur övertygande en sådan kalkyl än skulle kunna vara, det är inte där knuten sitter. Det handlar inte om ekonomi - ytterst sett. Vore det så enkelt, hade vi redan haft en medborgarlön. För att hårdra det. 

Jag tror, det skall genast tilläggas, att det är viktigt att föra en ekonomisk argumentation, om än preliminär eller provisorisk. Det är nödvändigt men inte tillräckligt.

En tidigare finansminister, den mycket beläste socialdemokraten, i sin ungdom marxist, till skillnad från dagens S-märkta politruker, Ernst Wigforss, betonade: 

”Om målet med samhälls­utvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.” 

Det är knappast Löfvens livsförmörkande arbetslinje som formuleras här. Hyllningen till väckarklockan. 

Det vore en intressant forskningsuppgift, inbillar jag mig, att reda ut hur arbetarrörelsens stolta befrielseprojekt, bojorna skulle kastas av och människan gå upprätt, krympte ihop till ett moraliserande arbetslinjeprojekt. Rätten till arbete, som det idisslas i tal och annorstädes. Från befrielse till disciplinering? Löneslaveriets vidmakthållande? Rätten till utsugning? Undersåten som samhällsideal?

Det är frihetsaspekten som skall lyftas fram, när det argumenteras för medborgarlön. Det bör knytas an till Paul Lafargue, mannen med den underbara pamfletten Rätten till lättja, som man kan läsa om hur många gånger som helst, och andra inspirerande föregångare i det emanciperande perspektivet. Friheten är det främsta argumentet för medborgarlön. Det finns inget bättre. 

Det främsta argumentet från Maktens sida mot medborgarlön, även om det inte explicit uttalas. Inga fria medborgare, tummen i ögat! Fortsatt politiker- och myndighetsvälde. 

PS. Vad med alla många nyanlända som kan sägas redan ha en ekonomisk grundtrygghet utan krav på motprestation? För vilka arbetslinjen inte verkar gälla.

Ja - hur bör det argumenteras avseende detta? Jag håller det öppet. Och lämnar det med varm hand till det basinkomstparti som avser kandidera till de politiska församlingarna. 

Ingen ledighet utan Heidegger!

Fredag förmiddag. I fjärran Östersjön. Molnen skingras, himlen blir ljus och klar.

En ledig dag. Inga tider att passa. Inga studenter som väntar. Inga inbokade möten. En dag att disponera på den välsignade frivillighetens grund. Freedom´s just another word for nothing left to lose, sjunger Janis Joplin. Dagen tillhör mig - om jag vill och tar hand om den. 

Martin Heidegger, filosofen från Freiburg, som man enligt de rättänkande inte kan läsa på grund av hans samröre med nazisterna. Man, ett ord som Heidegger för övrigt avskydde eftersom det signalerar inordning och utslätning, behöver inte ens läsa honom. Man vet ändå vad där står. En antiintellektuell hållning.

Hans inte lättillgängliga Sein und Zeit (Varat och tiden) har jag läst flera gånger genom åren. Det har hänt att jag känt motstånd och lagt bort. Jag har inte kommit in i texten. 

Det slår mig att en text berör och griper tag på olika sätt, beroende på när man läser den och var man befinner sig i sin livssituation. När jag för något år sedan läste Heidegger på nytt, höll jag nog undermedvetet på att ställa in mig på att stämpla ut från vad jag kallade Den statliga disciplineringsanstalten. Efter nästan ett halvt sekel inom universitets- och högskolevärlden.

Plötsligt sögs jag in i texten, Heidegger talade direkt till mig och krävde att jag lyssnade, jag bars med, njöt av ord och formuleringar, det kändes som om jag växte och uppfylldes.

Plötsligt minns jag hur min forna kollega Mats Hyvönen, vi samarbetade på hårresande stimulerande, tyckte åtminstone vi kursansvariga själva (!), kurser i projektledning, träffsäkert brukade härma Heideggers pipiga röst. Jag vred mig av skratt. Det var som om den gälla rösten skar sig mot det seriösa budskapet.

Omsorgen, talade Heidegger om. Omsorgen om livet. Det faktum att vi faktiskt är här, i livet. 

Så denna fredag i slutet på oktober. Det är ju inte ”bara” en ledig dag. Inte en dag vilken som helst. En i raden. Det är en livsdag i sin egen rätt. Att vårda, visa omsorg. 

Det är så svårt att tala om det allra viktigaste, utan att hamna i plattityder. Låta som en av dessa livsstilscoacher, eller vad de kallar sig, som skär guld med täljkniv genom att i offentligheten predika det självklara, det som alla redan vet.

Kanske borde vi ge dem sparken och börja praktisera det självklara, det som vi alla redan vet. Sök det banala, för det gömmer sanningen, som en vis man sa. 

Heideggers livsfilosofi är förankrad i vardagen, den hör inte hemma i något elfenbenstorn. Ingen torr akademisk begreppsexercis, även om han älskade att skapa nya ord, han var terminologiskt kreativ och innovativ. 

I vardagen, inte någon annanstans. Och jag som alltid haft så förtvivlat svårt att leva det jag uppfattade som det grå, diskbänksrealistiska vardagslivet. Festen och ruset har anropat mig. Flykten och undkommandet. Den omtöcknade, kortvariga befrielsen. 

Nu bor jag i vardagen, jag lever där och ingen annanstans. Konsten består i att göra det, bejaka och berika vardagen. Livskonsten skulle min framlidne vän Gert Nilson ha sagt. I Joseph Beuys fotspår. 

Du behöver inte dö redan i livet! Då inte syftandes på den fysiska döden. 

Varje morgon tackar jag en högre makt för att jag får en ny dag, en livsdag. Att vårda och känna omsorg för. Det existentiella kikarsiktet riktas mot inte låta mig förmörkas och ängslas som jag har alltför lätt för. Mörkret och ängslan händer ju inte bara. Jag tillåter det.

Jag tar ansvar för mitt liv. Ett projekt som påbörjas varje morgon. 

Ingen ledighet utan Martin Heidegger!

Mormor och julgranen

Jag föddes in i brukssamhällets på mig väntande tankefigurer. Eller tankeburar om man så vill. Inte lätta att bryta ned eller öppna. 

I det samhälle i skuggan av Verket där jag för decennier sedan växte upp arbetade man och skötte sig. Man sjukskrev sig inte. Om inte oantastliga skäl kunde anföras. 

Man låg inte samhället till last. Fanns inget skamligare än att gå till socialbyrån. Leva på det allmänna.  

Man betalade sina inköp kontant. Aldrig ta något på avbetalning. Inte sätta sig i skuld. Mina föräldrar gnetade på 50-talet ihop till en sprillans ny Volvo PV. Svart med delad framruta. Hur de bar sig åt med inte särdeles höga inkomster, mamma från och till hemmafru när hon inte stod i Konsum, överstiger mitt klena förstånd. Men de var sparsamma. Båda från fattiga uppväxter. 

Familjen som institution var viktig. Utgjorde arbetslinjen en av samhällets grundpelare, var familjelinjen en annan. Man förlovade sig, sedan giftermål. Inga förhållanden på sidan om. Inte som Boströms pyschorna som mamma varnande pekade på. Ogifta. Sprang med karlar. Rökte och hade sig.

Den tredje linjen i samhällets aldrig nedtecknade partitur var skötsamhetslinjen. Man festade inte. Var rejäl och ordentlig. After Work fanns inte. Eller gå på Systembolaget mitt i veckan. Ingen sprit på vardagar. De var bara de slarviga som festade som drack då. Alla visste vilka de var. Vissa skickades återkommande till Torken. Efter varningar från Nykterhetsnämnden. 

En grogg på Standard Selection på helgen för pappas del. Pilsner till middagen. Sedan var det bra. Inte bli pirum och oregerlig. Hände det någon enstaka gång, var inte mamma nådig. Pappa skämdes som en hund. 

Äpplen pallades när höstkvällarna dolde våra förehavanden. Det gneds med harts mot fönstren. Busringdes. - Är det Lööf på Bågspännarvägen? - Ja. - Ut och sopa, då! Luren blixtsnabbt på.

Inte mycket mer än så. Oskyldigt. När ett hakkors målades på ungdomsgårdens vägg rabalder. Stort uppslagen förstasidesnyhet i Arbetarbladet. 

Sexuella trakasserier, skulle man säga i dag. Vi försökte ta flickorna på brösten. Händerna slogs bort, vi fick oss en skopa ovett. Fnittrades lite förnärmat, kanske förtjust. Ingen rapport till några föräldrar. Inget #metoo. 

En kall julafton, medan snön ymnigt faller och stan luktar spetsad glögg, står mormor på Jerntorget med en kasserad julgran medan klockan går. Försäljaren dragit sin kos. Men det vet inte mormor. Ta med sig granen utan att betala fullkomligt uteslutet. 

Ett homogent och slutet samhälle. Inga parallellsamhällen eller no go-zoner. Inga kriminella gäng. Ingen rädsla vistas utomhus efter mörkrets inbrott. Aldrig låsa cykeln. 

En grannflicka åkte till Stockholm för att jobba som barnflicka. Kom hem med pojkvän. Neger, som alla sa. Vi grabbar höll på att springa benen av oss. Vi hade aldrig sett en neger i verkliga livet. Blev besvikna när han bar vitskjorta och slips. Talade vårdad engelska. 

Uppträdde helt annorlunda än vad vi, baserat på Tarzanfilmer och annat källmaterial, fantiserat om han skulle göra. Kändes fel. Rena antiklimaxen. 

Grannflickan blev gravid med den svarte pojkvännen som lämnade henne. Hon ogift och ensamstående. Omöjligt. Begick självmord med det nyfödda barnet i famn. Klev upp på spåret nedanför vattentornet. När djungeltelegrafen meddelat detta, kastade vi oss på cyklarna och skyndade oss allt vi kunde till olycksplatsen. Inbillade oss vi fann kroppsdelar. Bara inbillning. 

Vart tog det samhället vägen, där jag växte upp? Det sjunkna Atlantis som en romantisk och nostalgisk barndomsvän till mig kallar det. Och varifrån kom det nuvarande anti-samhället? Vem ställa till svars om någon?

Certinan och Jesu blod

Gå fram, sa man om att konfirmeras. Jag har ett bleknat foto inifrån kyrkan från junisöndagen när jag tillsammans med andra konfirmander i långsam procession rör mig fram mot altaret. Smal som ett snöre med snedlugg. Jag ser inte lycklig ut. Fotograf min pappa. Fotot taget snett från höger sida. Min blick inte nådig mot fotografen. Det fanns en bakgrund till detta. 

Jag hade skarpt tillrättavisat honom på morgonen. Bannat honom, efter att han undsluppit sig något elakt gentemot min mor. Något jag aldrig tidigare vågat. Ta mig ton gentemot honom. Jag hade ju den största respekt för honom. Vet inte varifrån jag denna morgon hämtade det oväntade modet. 

Önskade i nästa sekund jag bitit av mig tungan. Det kändes som en förlöpning. Att jag förstört någonting, utan att veta vad. Min far sa ingenting, gick bara tigande undan. Mamma, spisrosor på kinderna, varit uppe tidigt och fejat, kramade om mig. Också utan att säga något. Kanske försökte släta över. Frågade sedan om jag ville ha en nygräddad smörhöna. 

Vi pratade aldrig om den söndagsmorgonen, pappa och jag. Aldrig någonsin. Att reda ut saker och ting inte pappas starka sida. Tystnad mellan oss. 

Dagen förlöpte i det outtalades tecken. Han förärade mig en klocka. Snabbt gick överlämningen. Inför närvarande, uppklädda släktingar. Uppdukat kaffebord i Rummet, som bara användes vid högtidliga tillfällen, med mammas hembakta kakor. Bland dem min favorit finska pinnar. 

En Certina med läderarmband som jag sedan bar i många år. Den skulle dras upp. Inte sällan drog jag för länge och tog i för hårt. Fjädern rök. Som om jag ville jävlas med pappa. Men det ville jag inte. Jag var bara fumlig. 

En kvinnlig psykoanalytiker jag kände i Upsala, som jag många år senare berättade det för, tolkade det dock som en förklädd revolthandling från min sida. Om än omedveten. Klockan var, enligt samma analytiker, ett övergångsobjekt. Hjälpte mig att befria mig från pappas dominans. Skapade distans. Vem vet. Seriösa terapeuter brukar träffa rätt. 

På ett gruppfoto på alla konfirmander taget på trappan upp till den tegelröda kyrkobyggnaden skymtar Bertils tärda ansikte. Mycket svårt sjuk, största sannolikhet cancer. Han hade svårt att gå, ett ben sjukdomsangripet och defekt, men ville så gärna vara med. Bad om att få vara det. Han levde inte länge efter konfirmationen. Jag minns ingen dödsannons. 

På fotot allvarlig. Tillknäppt. Kanske jag som läser in. I postum vetskap om att han var dödssjuk. 

Förliden natt drömde jag om Bertil, som jag inte tänkt på på många år. Han frågade i drömmen konfirmationsprästen, en riktig torrboll som aldrig log eller skrattade, varför vi konfirmander måste dricka Jesu blod. Prästen blev mycket irriterad. Frågan uppfattades som en hädelse. 

Bertil snäll och tystlåten i vanliga fall.  Gjorde inget större väsen av sig. Levde tämligen obemärkt sina få år på jorden. 

Jag vet inte var Bertil ligger begravd. Men jag skulle ändå inte söka upp hans grav, om jag fick veta det. Vi var inte kompisar.