Skriftställaren på plats i mensan till Freie Universität i de välbeställdas stadsdel Dahlem, Berlin. På FU dröjer studentrevoltens anda sig kvar i väggarna, låter sig inte tvättas bort med floskler eller neoliberal ideologi. Inte skymmas av fördummande affischer om hur skaffa sig anställning genom ”ett bra CV”.
Som om livet efter studierna bara gick ut på det! Bli löneslav bland alla andra. Inordna sig. Hunsas av halvfigurer. Träna på att vara död.
Till centraladministrationens förtvivlan har FU många överliggare. (Sådana där som förr fanns i Upsala, somliga omtalade och igenkända på stadens gator.) Termin efter termin håller de sig kvar, vad än centraladministrationen hittar på. Varför lämna FU för något sämre där ute? Jag förstår dem.
68 är inte ett årtal, det är en anda. Alla som gjort avbön, eller vad sjutton de nu gjort, kan inte ha omfattats särskilt djupt av denna anda. I mig sitter den som berg. Utan den hade mitt liv blivit fattigt. Glad jag föddes i rätt tid. Senare tiders barn - för sent födda.
Frihetlig. Antiauktoritär. Rätt att göra uppror. Människan måste gå upprätt. Dröm om det som ännu inte är men som skall skapas. Samhällsförhållanden som beskär oss måste det ageras mot. Fastna inte i realiteterna. Spräng alla tankeburar.
Jag måste bara återvända till mitt hörn, minst ett par gånger per år. Har gjort så i vad som hunnit bli många år vid det här laget. Hörnet självklar skrivplats. Omgiven av studenter. Tidigt här om morgonen, skyndar mig till U-Bahn, för att intaga mitt favoritplats.
Studenterna flyter in senare på förmiddagen, lugnet bryts, i taket tänds lamporna, slamret med bestick och tallrikar börjar. Ofrivilligt åhör jag vissa samtal. Påminns om min egen studenttid i Upsala.
Vid FU var jag, efter en mycket hedrande inbjudan och kompetensgranskning av en professorsnämnd, gästprofessor höstterminen 1993. Ännu ett exempel på något jag inte ens i min vildaste fantasi hade trott skulle kunna vara möjligt. Jag har några sådana pärlor i mitt liv. Ödet eller Gud? Men tacksam är jag.
Känns oförskyllt. Inte förtjänade väl jag få uppleva detta? Ränderna går aldrig ur brukspojken.
På FU fanns legendaren och ledargestalten Rudi Dutschke. För tidigt död men förärad en gata på campus. Hans grav besöker jag varje gång jag är i Berlin. Vapendragaren, tidigare rödskägget, professor emeritus Bernd Rabehl har anslutit sig till de radikalt nationella. Till höger om AfD som fick många röster i senaste valet.
Det går inte att resa till Berlin utan att bli överfallen av historien. Och dra i trådar. Läser framlidne historikern Hans-Ulrich Wehlers ”Nationalsocialismen: Från massrörelse till Führervälde och utrotningskrig”. Omöjligt inte notera paralleller mellan 1920-talet och samtiden.
Förkrigskänsla. Demokratins upphörande. Välfärdssamhällets sammanbrott. När kliver Ledaren in på scenen?
Slut med, antar jag, Rabehls introduktioner till universitetet. Alla nyanställda bjöds på rundvandring av den mer än någon annan initierade, som var med den stormiga gången och kan lämna vittnesbörd.
Introduktionen tog tid. Mycket stanna till vid. Mycket att berätta, påminna om, begrunda.
Universitetets förpliktigande historia. En och annan tankeställare. FU aldrig stuckit under stol med sin historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar