Medan hösten sänker sig över Berlin sitter jag djupt koncentrerad och begrundar bilder Erling Öhrnell mejlat mig. Bilder som skall ingå i den kommande gemensamma boken ”Döden 31 sortier”. Avskalade bilder som träffar direkt och obehagligt berör. Lite skrämmande bilder. Nakna och avsminkade, utan försoning.
Det som återstår, det enda, när masker och beklädnader fallit av. Människan utan hud och förställning.
Jag tänker medeltid och dödsfokusering. Letar fram Hans Holbeins ”Der Totentanz”. Med döden som finns överallt. Hans bilder rymmer samhällskritik. Ingen undgår döden. Den sträcker sina beniga händer efter såväl herre som dräng. Makt, pråleri och skryt - bosch, bara bosch. Fåfänglighet. Allt är fåfänglighet och förgänglighet. Vanitas.
De senaste månaderna har döden funnits mer än annars i mitt medvetande. En sinnets inneboende som jag vill avhysa. Skrivandet av sortierna, att gå in i dem, framkallade en dödens närvaro som sällan annars. Till och med när jag befann mig i mitt älskade Tversted, mitt skimrande Krøyerland invid Vesterhavet.
Inte ens den välsignade platsen fredad från dödens kalla skugga.
Jag har sjunkit ned i en sinnesstämning som jag inser att jag måste bryta. Livsdagarna förmörkas. De dagar som förflyktigas, aldrig komma åter. Den nära vännen Gert Nilsons bortgång i somras förstärkte den svarta känslan. Man är aldrig riktigt beredd på vad man kommer att känna när människor man håller av försvinner. Det låter sig inte förutsägas. Sorgen klappar till.
Om döden pratar vi sällan. Många vill inte tänka på den, önskar förtränga och förneka. Schasar bort ämnet om det är väg upp på dagordningen. Många, kanske de flesta, vill inte prata om sin kommande begravning. Hur den skall utformas. De efterlevande tvingas därför till gissningar om den dödes eventuella sista vilja.
En av de starkaste böcker jag någonsin läst är Peter Nolls ”Den utmätta tiden”. Jag har redan nämnt den i en tidigare text. En bok skriven av en dödsdömd under hans sista månader i livet. Han vet att han skall dö. Han har erbjudits men tackat nej till omänskligt hård, kirurgisk behandling mot cancern i urinblåsan.
Han uppmanar sig själv som aldrig förr: Lev nu din utmätta tid! Och utmätt är ju allas vår tid. Nolls livskänsla förstärks. De sista månaderna blir paradoxalt nog de bästa i hans liv. Han fyller det Heidegger benämnde ”dasein” (att vara här, existera) med ett fördjupande innehåll.
Så vill jag också använda döden: förstärka min livskänsla, ta vara på min livsdag. Ta vara bättre på den. Leva, inte bara vegeterande överleva. Det är inte lätt. Ny sats måste tas varje morgon. Men nödvändigt. Jag vill ur mitt dämpade sinnesläge. Vara lycklig över de dagar jag får till skänks.
Domaren som dömt en person till ett långt fängelstraff blir uppringd av samme person och hotad av en väsande stämma: ”Du skall dö!” Inte skrämmer det domaren som lakoniskt replikerar: ”Ska inte du det, då?”
När min syster inte hade långt kvar att leva och hon visste det mycket väl, frågade jag henne vid ett tillfälle om hon inte var rädd för döden. En rättfram fråga som kunde blivit ångestskapande i hennes svåra situation. Men hon svarade bara lugnt och samlat att hon inte var rädd. Och gav ett mycket trovärdigt intryck som imponerade på mig.
Jag ser hennes resoluta ansikte framför mig. Varje dag.
Bild: Partykungen.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar