måndag 23 oktober 2017

För full hals i Göteborg


























Jag ser i den omistliga SVT Play dokumentären ”Barn av vår tid” från när det begav sig enligt min och andra rödskäggs tidsuppfattning. Den progressiva kulturen och atmosfären i 70-talets Göteborg, långt före samhället sönderslitande gängbråk och dödsskjutningar. En sjudande och härlig tid! Det kändes som om allt var möjligt. Kreativiteten en mäktig kraft. 

Nynningens Majakovskij-skiva. För full hals. Nynningen återuppstod, missvisande ord för de har aldrig glömts bort, för inte så länge sedan på klassiska gamla Röva, krogen framför alla andra. Utsålda hus. Blandade generationer i publiken, gamla som unga. Och alla sjöng med, kunde texterna utantill. 

På scen i dokumentären noterar jag en liten farbror bakom klaviaturet. Men, det är ju Bernt Andersson!

Doin´ the omoralisk schlagerfestival. Sillstryparn, Ulf Dageby. Där åkte de på en riktigt käftsmäll, plastdockorna ABBA med sin dagispop och cynikern Stickan Andersson. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på den dräpande sången, skrålat med i refrängen. 

Revoltandan. Uppkäftigheten. Glädjen. Motståndets obändiga estetik. Humorn. Allt borta. Som de gamla kåkarna i Haga. Borta, men bevarat i en det aldrig slocknade revolutionära medvetandets källarvåning.

Lite sorgligt, och inte så lite, när nu hädangångna passerar förbi i dokumentären. Totta. Eva Remaeus. Medverkande i den fantastiska satsningen Tältprojektet. Vi äro tusenden. Om arbetarklassens historia. En föreställning jag själv såg flera gånger, men den gula tröjan med tältet på har jag till min besvikelse slarvat bort. 

En föreställning bevistade jag en oförglömlig midsommar i Kvarnsveden utanför Borlänge. En midsommarnatt på en campingplats med heta politiska diskussioner med delar av ensemblen. Vi kritiska tyckte slutet var för mjäkigt. Skådespelarna lyssnade. 

Rösterna växte höga fram till att solen gick upp över masriket. Och Vargtassen var slut. 

På plats också delar av ledningen för Kirunastrejken som rest ned från norr. Luspa. Harry Isaksson. Också de gått in bland skuggorna. Blundar, ser och hör dem framför mig. Svadan. Harrys röst när han livfullt föreläste om den störste förrädaren mot arbetarklassen bland dem alla - socialdemokratin. 

Vi skriver 1977 och jag har ännu inte lagt fram min avhandling om LO som det skall komma att bli ett sådant satans liv om. Det vet jag inte då. Kanske hade jag i så fall försökt dämpa tonen, men bara kanske. Det dundrades på lite väl mycket. Från LO-toppen, med Gunnar Nilsson i spetsen, och nedåt. 

Den svartskäggige borgarakademikern från Upsala, de hade missat uppväxten bland metallarbetare, skulle brännmärkas. Jag behandlades närmast som en union buster. De ville inte höra om fackets avskiljande från medlemmarna. 

När jag en hösteftermiddag, medan träden gulnar utanför fönstret, ser dokumentären blandas tårar med skratt. I det första fallet vemodets tårar över det som var och i en mening oåterkalleligen är förbi - nu är det efteråt. I det senare ett ömsinthetens skratt åt Tommy Rander, som kunde tagits för Mick Jagger eftersom de var så lika, och bandet The Shakers.

Too much monkey business i en röjig version. Sjungandes på en engelska som knappast var en rakt igenom korrekt sådan, om man artigt nog säger så. 

Dokumentären bevisar med all önskvärd tydlighet det jag alltid brukar säga: Klart det var bättre förr! Beklagar er, ungglopar, som inte fick vara med. Ni sena tiders barn. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar