Inte f-n var Fårögubben besatt!

- Om det är något jag ångrar med mitt liv, är det att jag var så anpasslig och lydig.

Fritt citerat ur en starkt berörande bok författad av en dödssjuk, mycket framgångsrik i en konventionell borgerlig mening, juridikprofessor i Schweiz. Boken sträckläste jag under en natt, det gick bara inte att lägga bort den och försöka sova. Den avslutades av Peter Nolls, författarens namn, dotter när fadern gick in i koma och därefter avled. 

Jag önskar, om jag rannsakar mig själv utan misskund, att jag levt mitt liv mer kompromisslöst. Men jag var inte tillräckligt besatt av något. Jag brann inte. 

Klaus Kinski var besatt som skådespelare. Besatt av att kliva över osynliga gränser. Beträda platser dit ingen annan skådespelare vågade bege sig. Med risk för att gå förlorad, inte kunna komma tillbaka. Rakt in i extas och total upptagenhet. Men Kinski bara måste göra det. Han vägrade att göra halt, blixtrade forcerat vidare. 

En utlevelse som ingen annan aktör. Icke möjlig att tygla, regissera som andra skådespelare låter sig dirigeras. (Fråga bara Rainer Werner Herzog som tappert försökte, det kunde slutat i bråd död.) Han brann inifrån. Förtärdes av sin egen själsliga eld. I varje film. Varje uppsättning. Inget val. Han kunde inte välja att dämpa sig. 

Kanske så det skall förstås. Den besatte äger inget val, erkänner inga bortledande alternativ. 

Jag, däremot, såg till att jag försåg mig med valmöjligheter som öppnade för kompromisser och existentiell kohandel. Fortsätta löneslava eller välja att sluta huka mig? Skriva på heltid och strunta i försörjningstrygghet och bekvämlighet, välja det ekonomiskt arma och utsatta livet? 

Kompromissens fula ansikte med ens nära. Alltför nära, du förnimmer ängslans andedräkt. Alldenstund valmöjligheter dukats fram. 

Kvasiförnuftets inre röst. ”Tänk dig noga för!” Lyssnar man, går det en sedan och fortsättningsvis illa. Om än mat på bordet. Varje månad ett lönekuvert. Men vem blev man - hur långt från den man kunnat bli? 

Per Oscarsson togs jämte hustrun av lågorna, misstänktes sängrökning, i huset i Västergötland. Inget kvar av dem, inget. Den svenske skådespelare som kom närmast Kinski i besatthet. I valet mellan försiktighet och handlöst kasta sig ut, valde Oscarsson det senare. 

Satsade pengar stadd vid kassa. I filmer kommersiellt fullkomligt dödsdömda på förhand. Men konstnärligt extremt egensinniga. I dem kunde han leva ut. Släppa sig fri, regissera sig själv. 

Svenska skådespelare överlag märkligt lidelsefria och bleka. När de agerar låter de som på teatern. Eller läser innantill. En läxa att redovisa. (Betittade Persbrandt i ”Ensam i Berlin” häromkvällen. Fruktansvärt.) Känns som om det är på låtsas. Angår en inte - i bästa fall för stunden. Men varje ögonblick en övergående evighet. 

Livet för kort för fransk film. Sa man förr. Kunde säga detsamma om svensk film. Ser mycket lite sådan. Inte värd offra utmätt livstid på.

Fanns en svensk regissör värd namnet: Bo Widerberg. I personligheten även hos honom besattheten. Ingen på svensk botten överträffat mästerverket ”Kvarteret Korpen”. Bästa svenska filmen någonsin. Den står sig. 

Ingmar Bergman? Kalkonfilmer. Varför inte säga som det är? Det dryga prettots långtråkiga, självcentrerade filmer går ju bara inte att se. Minns när Katarina Davidsson dristade sig till att skriva kritiskt men ärligt om Bergman i kulturtidskriften Montage. Och sa just som det var om hans tålamodsprövande filmer. Blev ett herrans liv. Peta inte på ett nationalhelgon och en branschens makthavare!

Inte fan var Fårögubben besatt! Även om det kunde förefalla så.