I eftermiddag lyfter planet från det Tegel som enligt planerna skall läggas ned för att ersättas av den nya storflygplatsen Berlin-Brandenburg, den heter även Willy-Brandt-Flughafen, som i flera år väntat på att öppnas, med Skriftställaren ombord. Något har allvarligt gått fel med den nya flygplatsen. Öppnandet skjuts hela tiden framåt. Datum anges, för att sedan överges.
Höll jag fortfarande på med ämnet Projektledning skulle jag fördjupa mig i varför detta stora projekt verkar ligga på is. Tyskar brukar ju vara styva på att fixa dylika, komplexa projekt. Ta bara glaspalatset Hauptbahnhof, rena ingenjörsmästerverket. Berlin-Brandenburg är ett mysterium.
Det har, wie immer, varit produktiva Berlindagar med kreativ laddning. Det är något i atmosfären som laddar mig som ingen annanstans. Som i visan om den magiska Berliner Luft. Höll i hastigheten på glömma Krøyerland, där laddas jag också. Även i Durban för all del.
Det bästa för Skriftställaren vore att pendla mellan Berlin och Tversted, göra en Thomas Bernhard. Det sägs att österrikaren, för övrigt Skriftställarens favoritförfattare, rastlöst pendlade mellan stad och land, väskan aldrig uppackad.
Det händer titt som tätt att människor jag känner och som skall begå sin jungfrutur till Berlin frågar mig vad de skall eller bara ”måste” se. Kryptiskt brukar jag svara: Se så lite som möjligt! Vad jag menar är att det bästa är att strunta i checklista, bara ge sig ut på gatorna och insupa atmosfären. Strosa med vidöppet sinne. Låta Berlin sjunka in.
Men det är klart. Till den plats där Bunkern låg bör man nog ta sig. Har man sett filmen ”Undergången” om de sista, kaotiska dagarna i Berlin strax innan Hitlers självmord förhöjs upplevelsen.
Filmen ”Er ist wieder da” går också an. Baserad på en bok med samma namn som blev en storsäljare i Tyskland. Bearbetningen och fascinationen upphör aldrig. I boken återuppstår Hitler och blir en medial succé.
Det kan också vara värt att ta U-Bahn till Bernauer Strasse för att skaffa sig en bild av hur det såg ut när den absurda muren, den ”antifascistiska skyddsvallen” som Honecker och kompani sa, delade Berlin och skiljde människor åt.
Även skönheter åldras. Eller snarare som i Berlins fall förändras. Gentrifiering av tidigare slitna, nedgångna öststadsdelar. Även en sådan som Friedrichshain om vilken västberlinare nedlåtande sa att där vill väl ingen bo! Spekulation i fastigheter. Folk köper men tänker inte bo i förvärven. Köper för att hyra ut och göra sig en hacka. Myndigheterna funderar på hur få stopp på detta oskick.
Mot bakgrund av bostadsmarknaden utgör Berlins alla uteliggare, även de av det obarmhärtiga livet tilltufsade tiggarna på U-Bahn, en skam för stadens makthavare.
Auf Wiedersehen, Berlin! I vår kommer jag åter, lita på det. (Men inte med ”mitt” Air Berlin som gått i konkurs, stora delar av företaget köpt av Lufthansa.) När lindarna, även om många huggits ned med anledning av ett tunnelbanebygge, står gröna. Och Spree glittrar. Kanske skriver jag klar min kärleksroman ”Berliner Kinder” som anropar mig inifrån datorn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar