Gå fram, sa man om att konfirmeras. Jag har ett bleknat foto inifrån kyrkan från junisöndagen när jag tillsammans med andra konfirmander i långsam procession rör mig fram mot altaret. Smal som ett snöre med snedlugg. Jag ser inte lycklig ut. Fotograf min pappa. Fotot taget snett från höger sida. Min blick inte nådig mot fotografen. Det fanns en bakgrund till detta.
Jag hade skarpt tillrättavisat honom på morgonen. Bannat honom, efter att han undsluppit sig något elakt gentemot min mor. Något jag aldrig tidigare vågat. Ta mig ton gentemot honom. Jag hade ju den största respekt för honom. Vet inte varifrån jag denna morgon hämtade det oväntade modet.
Önskade i nästa sekund jag bitit av mig tungan. Det kändes som en förlöpning. Att jag förstört någonting, utan att veta vad. Min far sa ingenting, gick bara tigande undan. Mamma, spisrosor på kinderna, varit uppe tidigt och fejat, kramade om mig. Också utan att säga något. Kanske försökte släta över. Frågade sedan om jag ville ha en nygräddad smörhöna.
Vi pratade aldrig om den söndagsmorgonen, pappa och jag. Aldrig någonsin. Att reda ut saker och ting inte pappas starka sida. Tystnad mellan oss.
Dagen förlöpte i det outtalades tecken. Han förärade mig en klocka. Snabbt gick överlämningen. Inför närvarande, uppklädda släktingar. Uppdukat kaffebord i Rummet, som bara användes vid högtidliga tillfällen, med mammas hembakta kakor. Bland dem min favorit finska pinnar.
En Certina med läderarmband som jag sedan bar i många år. Den skulle dras upp. Inte sällan drog jag för länge och tog i för hårt. Fjädern rök. Som om jag ville jävlas med pappa. Men det ville jag inte. Jag var bara fumlig.
En kvinnlig psykoanalytiker jag kände i Upsala, som jag många år senare berättade det för, tolkade det dock som en förklädd revolthandling från min sida. Om än omedveten. Klockan var, enligt samma analytiker, ett övergångsobjekt. Hjälpte mig att befria mig från pappas dominans. Skapade distans. Vem vet. Seriösa terapeuter brukar träffa rätt.
På ett gruppfoto på alla konfirmander taget på trappan upp till den tegelröda kyrkobyggnaden skymtar Bertils tärda ansikte. Mycket svårt sjuk, största sannolikhet cancer. Han hade svårt att gå, ett ben sjukdomsangripet och defekt, men ville så gärna vara med. Bad om att få vara det. Han levde inte länge efter konfirmationen. Jag minns ingen dödsannons.
På fotot allvarlig. Tillknäppt. Kanske jag som läser in. I postum vetskap om att han var dödssjuk.
Förliden natt drömde jag om Bertil, som jag inte tänkt på på många år. Han frågade i drömmen konfirmationsprästen, en riktig torrboll som aldrig log eller skrattade, varför vi konfirmander måste dricka Jesu blod. Prästen blev mycket irriterad. Frågan uppfattades som en hädelse.
Bertil snäll och tystlåten i vanliga fall. Gjorde inget större väsen av sig. Levde tämligen obemärkt sina få år på jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar