Sommaren 1969 vikarierade jag som vaktmästare på Akademiska Sjukhuset i Upsala. Mitt bästa feriejobb. Klanderfri uniform påbjuden: grå byxor, vit skjorta och vit kort rock, samt blå slips. Jag behövde hjälp med att knyta slipsen, behöll sedan samma hårda knut hela sommaren.
Vi var välsignade med en chef som försvarade oss kulvertnegrer i vått och torrt. Ett starkt skäl minnas just det feriejobbet.
Statusmässigt var vi snäppet över städpersonalen. Många av dem greker som flytt undan militärjuntan 1967. Men inte mycket mer än så. Trots att vi var oumbärliga på det stora sjukhuset med vindlande, långa kulvertar. Hur skulle det ha klarat sig utan oss och våra för det mesta raska fötter?
Vi höll i gång sjukhuskroppens blodomlopp. Ombesörjde transporter av patienter hit och dit. Inklusive döda - på vaktmästarspråk ”mors” - sådana ned till bårhuset. Nyckeln in till bårhuset förvarad på ett hemligt ställe som endast vi vaktmästare kände till.
Chefen för Inre Transport, som vaktmästeriet officiellt hette, kunde ha tagits för att vara Sigge Fürst. Jag är smärtsamt medveten om att den sistnämnde är obekant för yngre generationer. Filmstjärna och älskad programledare för Frukostklubben i radion. Jag höll i hastigheten på att skriva ångradion.
Skrämmande likhet, chefen rena dubbelgångaren till Fürst. Jag hajade till första gången han presenterade sig.
Dagligdags hamnade han i munhuggeri om politik med en rödhårig vaktmästare från Borlänge vid namn Hjulström. Denne inte bara röd i håret, dessutom flammande röd i själen. Övertygad kommunist som älskade att fläska på verbalt: - Det har skjutits för lite i Sverige. Kunde han häva ur sig på bredaste dalmål medan han flinade retsamt.
- Hängts för få dirrar i lyktstolpar. Så fort chefen var i närheten kom det något från masen. Den förre övertygad gråsosse. De råkade ständigt i argumentation mellan de många skubben vi skickades ut på av en sympatisk receptionist som höll reda på dem.
Chefen varken snarstucken eller långsint. Snarare livades han upp av de närmast vänskapliga sammandrabbningarna. Skulle aldrig drömt om att straffa Hjulis för den senares frispråkighet som inte besparade chefen något.
Mitt yrkesverksamma liv blev alltför långt. Heltidsanställning är som bekant inte hälsosamt i längden. Ofta har tankarna gått till ”Fürst”. På ledarskapskurserna jag ansvarade för refererade jag till honom, använde honom som role model. Han som skyddade oss i vått och torrt. Även om någon av oss irriterat en överläkare, eller annan höjdare, som sedan klagat.
- Rör inte någon av mina pojkar!
Det gjorde oss trygga. Vi baktalade honom aldrig eller gav honom öknamn. Fanns ingen anledning. Han ägde auktoritet och legitimitet i våra ögon. Centrala begrepp om vi, nota bene, talar ledarskap. Inte sällan brist på båda, men då talar vi inte längre ledarskap.
Det gjorde inte många chefer i mitt många gånger plågsamma yrkesliv. Ägde vare sig auktoritet eller legitimitet. De hänger förstås ihop de två. Därför minns jag med glädje ”Fürst”. Min siste chef, en kortvuxen figur från Norduppland, var en lömig och feg typ som inte vågade vara rak i sin kommunikation.
Den förkrympte, syftar inte på höjden över havet utan personlighet och bristande ledarskapsförmåga, vek undan med blicken. Hämnades för min ocensurerade frispråkighet om verksamheten i lönekuvertet. Vi hade ju personlig lönesättning på godtycklig grund. Det lämnade fritt spelrum för den förkrympte och lömige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar