Middag häromaftonen tillsammans med A på en trevlig liten italiensk restaurang granne med tunnelbanestationen Dahlem-Dorf i Berlin. A har precis påbörjat ett masterprogram, Internationella relationer, på Freie Universität beläget i Dahlem. Deltagare från olika kontinenter. Skiftande bakgrund och ålder hos deltagarna.
Onekligen produktivt för gruppdynamiken denna heterogenitet.
Hon berättar att rollspel används som en pedagogisk metod. Krävande och svårt, men definitivt självinsiktsskapande. Kanske bättre säga: självinsiktsunderlättande. Man tar steg på vägen.
På mina ledarskapskurser, saliga i åminnelse, hände det att studenter bad mig, uppfattad som expert på området, att förklara vad som utmärker ett gott ledarskap. Jag svarade alltid: Om du känner dig fri, råder ett gott ledarskap., Det handlar definitivt inte om karismatiska ledare, många fascineras nämligen av just dessa, de till synes starka ledarna. Både kvinnor och män.
Men effekterna av ett sådant ledarskap, förförande och bländande och kanske berusande, är förminskning och infantilisering av medarbetarna. Det kanske bästa exemplet relationen mellan Adolf Hitler och Albert Speer. Ett slags fader-son-relation.
Iakttagelsen om vad som händer, ännu mer vad som inte händer, under ett karismatiskt ledarskap kan generaliseras. Ingen vuxen till vuxen-relation blir möjlig.
Ledarskap skall per definition, enligt min mening, vara frigörande, förmedlade jag till mina studenter. Med utrymme har du chansen att öka din förståelse av dig själv, både i grupp och inför ett eventuellt framtida ledarskap.
Glöm aldrig: ledarskap är först och främst självledarskap, att leda sig själv. Det börjar där. Med dålig självförståelse blir det svårt att praktisera ett sådant ledarskap. Kan man inte leda sig själv, kan man heller inte leda andra. Utan tillräcklig självinsikt utgör man i ledarskapsposition en fara för sin omgivning.
Man tar omedvetet ut frustration och annat på medarbetarna, projicerar och överför. Agerar blint. Jag har själv flera erfarenheter av rena psykopaterna som chefer. Vandrande katastrofer. Arbetsmiljöfaror. Fattade det inte själva. Kroppspråk som varslade, men det uppfattade de inte. Ingen spegling av uppförandet, de var instängda i sitt eget impulsiva agerande.
Under middagen kom vi in på just detta med spegling och hur viktig den är. Vi behöver speglas. Också för att bättre lära känna oss själva bättre. ”Utan spegling och feedback dör vi.” En av mina favoritsentenser. Det gäller både i privata och professionella relationer. Undvik eller lämna sådana relationer där du inte speglas.
Osökt går associationen till den förhärskande, populära diagnoskulturen inom psykiatrin. Diagnosen gör ingen fri. Diagnosen speglar inte vem du är. Tvärtom. Diagnosen låser in och skymmer. Diagnosen naglar fast dig utifrån. Du blir den diagnosen säger att du är, du förminskas och förenklas.
Diagnosen bestämmer, berövar dig det som är unikt hos dig, din subjektivitet. Det som är du - i all din komplexitet och stundom gåtfullhet.
Men vem är du?
Vägen till självinsikt är lång och inte utan smärta. Men den är möjlig att påbörja. Men inte med neuropsykiatriska diagnoser eller den ytliga terapiform som går under namnet KBT och reducerar människan till observerbart beteende och inget mer.
Det finns terapiformer som befriar och innebär att du kan börja gå den långa, mödosamma vägen till en bättre självförståelse. Former under beteckningen psykodynamisk psykoterapi.
Lästips:
L Ekstrand, ”Själens revolt. Människan i organisationen”, Studentlitteratur 1988
L Ekstrand och M Wallmon, ”Tänk dig ha Zlatan i ditt team - projektledning kan vara som att coacha Milan”, i Projektvärlden nr 4 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar