Ring mig!

Hurra för en julafton och hurra för en jul. När onga sket i våffeljärnet och klämde ihopet. Fritt efter Ewert Ljusberg. Tyvärr är han inte längre kvar ibland oss. Hörvärd trubadur, den storskäggige jämtlänningen. 

Men de som minns honom, kanske främst gör det för hans medverkan i ett lättviktigt SVT-program som jag tror hette Har du hört den förut?

Inbjudna kändisar och annat löst folk drog vitsar på löpande band. Högt tempo. Programmet spelades in på en pub belägen inne i en mörk gränd i Sundsvall som inte serverade starkare öl än mellanbira. Ett medvetet val från ägaren. Kanske ett klokt beslut, vad vet jag. 

På den tiden pimplade jag inget svagare än starkbärsa. Mellanbira too fucking close to water, för att citera en törstig Tommy Körberg från scenen på legendariska CC-puben i Gefle.

Jag drömde tidigt om att bli poet. Blockskrev med kulspetspenna i smyg. Dristade mig till att sända in en dikt till Arbetarbladets ungdomsbilaga Träffen. (Redaktör Alf Lundkvist, sedermera känd från tv.) Den publicerades och rönte mycket hån från jämnåriga illiterater i stan. 

Dikten handlade i letargisk ton om hur den trötte poeten, efter ett dagsverke som inte var något att skryta med, ligger i sängen och långsamt faller i sömn. Konkret poesi, nyenkel tror jag är den rätta benämningen, men inget mästerverk. Om jag ska vara ärlig. Och det ska man. 

Med vad begära av en sextonåring som inte ägde Rimbauds snille? Mina föräldrar hånade i varje fall inte. Mamma barndomskamrat med Stig Sjödin. Han lyckades fly det själsdödande Verket. Kanske anade modern en flyktväg för ende sonen.

Nå, jag fortsatte att skriva poesi. Stort att bli publicerad i BLM. Fint som snus, det. Till och med min första svärmor, som jag tror aldrig förlät mig att jag gjorde hennes dotter på smällen, var mäkta imponerad. 

Med hjälp av husorganet Svenskans kultursida fattade hon BLM:s kulturella prestige. 

En lektör på Bonniers läste en samling dikter jag skickat in, föreslog att jag skulle bearbeta dem. Sedan möjliga att ge ut. Det skulle inte krävas att jag lade ner så mycket arbete.

Men då var Ekstrand, den ständigt rastlöse livsvandraren, på väg mot ett annat skrivande. (Förmodligen efterhandskonstruktion, jag var sur över anmärkningarna.) Jag fick för mig att lektören faktiskt var ingen mindre än Herr Gustafsson själv. Initialerna tydde på det. 

Det typiskt gustafssonska sättet att uttrycka sig på. Kanske misstog jag mig i min hybris. 

Två prosalyriska samlingar bland böckerna ur min hand: Gravspegel, inspirerad av Ulrike Meinhof, vars grav i Alt-Mariendorf jag alltid besöker väl i Berlin. Orkanens öga. Om den Pasolini som egentligen "skuggat" mig, den vankelmodige, hela livet. 

Döden mötte giganten på stranden i Ostia utanför Rom. Mördades lurad in i ett bakhåll. Jag har varit där. På den öde plats där han massakrerades och avlivades.

Jag är bra på att rimma. Jag garanterar, gott folk. Det är generna. Som med allting annat. Mamma en fena på rimkonst, anlitades flitigt för att leverera - som det heter nuförtiden - bordsvisor. Turalleri, turallera. Inget betalt fick hon. 

Finns det en efterfrågan på riktiga bordsvisor dessa dagar? I så fall. Ring mig! Men gratis är det inte.

Mitt läsande liv

Häromdagen köpte jag Anna Hedenmos biografi, med den särdeles passande titeln Solitär (2023), om Annette Kullenberg. Köpte den som e-bok, jag läser knappt några pappersböcker längre, bekvämt ha e-böcker i datorn tillsammans med manus.

Att kunna växla mellan skrivande och läsande. Jag minns att Lars Gustafsson förtjust berättade att han bedrev "växelbruk" efter att han hade datoriserat sig. Höll på med flera manus samtidigt, förflyttade sig mellan dem.

Det tog emot litet att skaffa den här boken. Nyfiken är jag på den vilda och "galna" - ja, vad ska man annars säga, om inte det? - Kullenberg. Men den beskedliga, försiktiga Hedenmos insatser i SVT har inte imponerat. 

Och de recensioner jag snubblat över skickade mig inte snabbt som ögat att köpa boken. Att Hedenmo inte kan tävla med Kullenberg som stilist, inte så mycket att säga om. En onödig anmärkning. Men nog lockar Hedenmo mig till att ge mig i kast med Kullenbergs texter på nytt.

Nå, boken inhandlades för en överkomlig penning från Adlibris, laddades ner och sträcklästes under en gräsänklingsdag. Livet som gräsänkling är bildande, skriv upp det! Poker spelar jag inte. Till skillnad från Stig Järrel enligt Povel Ramel i The Gräsänkling blues (1951).

Och scandal beauties, vad skall jag, knarrig gammgubbe, med sådana till. Den frånvarande hustrun, hon har inte rest till Mölle by the sea, är allt för mig. 

Jag läser och skriver, ser en och annan tv-serie, helst inte amerikanska med onaturliga skådespelare, för att fylla på associationsbanken. En enstörings liv. Som jag vill ha det. 

Kanske generna. Pappas farbror Vilhelm drog till skogs utanför Häverödal, stannade där livet ut i ett rött trähus med småfåglar som enda återkommande gäster.

Undan gick det med den journalistiskt skrivande Hedenmo. Jag är en snabbläsare. Ibland måste jag säga till mig själv på skarpen att läsa långsammare. 

Det händer dock att jag från första sidan läser inbromsande, för att inte göra slut på boken ifråga. Framförallt när jag umgås med min stora favorit, österrikaren som hatade sitt nazi-anstrukna fosterland och aldrig stack under stol med det, Thomas Bernhard. 

Goethe myntade (?) begreppet valfrändskaper, man söker sig till den man vill eller känner sig vara vän med. Kullenberg ingen sådan vad mig beträffar. Kanske, ändå. Ty nog känner jag igen mig mer än väl i hennes spontana, aggressiva utfall mot det ena eller andra puckot.

 Så där kunde jag också hålla på, framförallt med hojt i kroppen. Impulsivt fräsande elak.

Hennes ensamhet - som ingen kunde lindra. En absolut ensamhet, om sådana finnes. Solitärens ensamhet. Var det inte en annan solitär, Gunnar Ekelöf, som diktade om hur han trodde på den ensamma människan?

Och Jan Myrdal underströk hur han avskydde tidsödande kallprat, viktigare att ägna dyrbar livstid åt det ensamma skriftställandets arbete. Jag är likadan. Umgås inte bara för att det skall umgås. Hellre bokstavligt döda vänner, än levande döda sådana.

Jag har för femtionio spänn, inte dyrare än ett paket Bregott dessa vansinnets dagar, köpt en bok som Ejeby Förlag - den sympatiske Bo Ejeby som jobbade på Bokförlaget Korpen känner jag, det finns ingen bättre, nagelfarande redaktör - givit ut som e-bok. 

Kjell Alinge (fotot ovan) författare. Kyss heter boken. Jag hade fått för mig att den hette Puss, samma som den anarkistiska tidskriften. Men Bo Ejeby upplyste mig vänligt om saken. Kanske ett önsketänkande från mig döpa om boken?

Jag glömmer aldrig hur jag i pojkrummet på Smedsgatan i Sandviken om aftonen med släckt lampa lyssnade till detta radions geni, Alinge. Halsbrytande, milt uttryckt. Vilken ordbegåvning! En sentensernas ekvilibrist.

Mamma kunde titta in och undra varför jag skrattade så gott. Inte gick det att förklara!

Jag håller just nu på med en e-bok av Claes Hylinger, han dokumenterar i Färdaminnen (2018) en resa i Norge bland författarkolleger och höga fjäll. Rena turistguiden. Jag brukar njuta av Hylinger, han är så förbaskat egen. Språkligt medveten som få.

Men denna gång ligger ordet "tjatig" på tungan. Och "långtråkig". 

Trodde aldrig jag skulle säga det om Hylinger. Kanske mig det är fel på. Rastlöshet styr läsarblicken. Man är ju aldrig samma läsare. Ett som är sant. Det är som att resa till Berlin, aldrig samma Berlin trots hundra resor dit. För att jag inte är densamme. 

Bara att med öppet sinne beträda upptäcktens obanade väg!

Foto: Aftonbladet

Vi borde förstås ha två liv!

Jag sitter med medhavd leverpastejmörgås (det järnrika pålägget valt för att försöka höja ett alltför lågt Hb-värde som genererar trötthet och orkeslöshet) i universitetsbiblioteket Carolina Redivivas matsal (bilden). 

Betraktar förstulet kandidaterna, förlåt studenterna, med matlådor av plast. Matsalens enkla, avskalade interiör påminner om en sådan i en gymnasieskola eller på ett högstadium. Åtminstone som jag föreställer mig det. 

Förr kunde man ta paus från kunskapsinhämtandet på Carolina. Pustande av mödan - för mycket lärdom kan knäcka den friskaste som bekant - glida in i traditionstyngda rum bakom tjocka gardiner och inmundiga sin matsäck. Eller köpa någonting att äta. Det var tider, det. 

Förlåt en nostalgisk kommentar från en åldrad uppsaliensare.

Apropå känslan att det inte liknar en matsal tillhörande en hög utbildningsnivå: de är så förskräckligt unga de som ligger vid universitetet idag. (I och för sig har man alltid sagt om staden vid Fyrisån: "den eviga ungdomens stad".)

Jag försöker i smyg överhöra vad de pratar om över nudlar och liknande, föga läcker billigmat. Studielånet medger inget lyxkrubb. 

Nej, inte sant att jag spetsar öronen. Jag är rädd att jag, gammal stöt med röd barlast, bara skulle bli förnärmad eller desillusionerad av samtalsämnena. Men kan förstås inte veta.   

Underskattar jag ungdomarna? (Jag läste förresten att 22 procent av förstagångsväljarna röstade SD 2022.)

Det är som i mensan på Freie Universität i Berlin. Där jag håller till i ett hörn. Studenterna så förskräckligt unga. Och förvisso högljudda, skrattar och nojsar. 

"Dom verkar ha så förbannat roligt", vill jag minnas att Valfrid Lindeman avundsjukt utbrast, Undrar om han inte lade till "de långhåriga gloparna". Men de på Carolina prydligheten själv. 

Gossarna rena svärmorsdrömmen. Flickorna snofsiga. Oavsett kön studerar de juridik med inriktning mot beskattningsrätt, mitt tips. Jag noterar nämligen många lagböcker.

Strax utanför FU:s mensa löper gatan som fått sitt namn efter legendariske studentupprorsledaren Rudi Dutschke. På 60-talet mest kända rösten. 

Sköts i huvudet av förvirrad högerextremist som svalt den reaktionära Springerpressens antikommunistpropaganda med hull och hår.

Vet de unga vem Rudi var? Jag har frestats försiktigt fråga, men avstått. Nå, strunt samma. 

Så orättvist. De unga jag delar Carro med har sitt liv framför sig. Jag mitt bakom mig. Så orättvist att vi är födda olika år, studenterna mycket senare än jag. De kunde vara mina barnbarn. Jag är kanske barnslig när jag tänker så, jag vet. Men ändå. 

Stig, som med frisläppt själ vilar i Indalsälvens mjuka vågor och den svärfar jag tyckte klart bäst om av de tre jag haft, brukade säga att en människa borde ha två liv. Det första att begå de oundvikliga misstagen under.

Ett andra för att ta med erfarenheterna från det första. Så det andra kan bli bättre. Inte lika oreflekterat. Jag kan bara instämma. 

Avbryter funderingarna när de börjar att förmörka sinnet. Återvänder till den brunmurriga läsesalen med sina obekväma, knarrande trästolar. Och där jag älskar att sitta jämte framtidsbärarna försedda med energidryck, trådlösa hörlurar och MacBook Air. 

Stora fönster ut mot Engelska parken, idag i regngrått dis. Den som Upsalas rockande son Owe Thörnqvist förevigade i en svängig dänga.

Foto: Anneli von Cotzhausen Modin / Ergoarkivet 

En armé som har mitt stöd

Dessa de mycket fattiga dem gör mig ont att se / De får aldrig ett bröd från Frälsningsarmén och aldrig ett ord i Clarté. Nils Ferlin

I Sandviken sa vi inte Frälsningsarmén, det räckte med "Armén". Rena högtidsstunderna när jag slog följe med mormor Elin och mamma Greta till Arméns tempel uppe på stan. Härlig musik och församlingssång! Även den lille, nåja, parveln klämde tonsäkert i för fulla muggar. 

Och änglarna sjöng jublande med i kör högt i skyn ovan den lilla staden i skuggan av det själsdödande Verket. Det ger jag mig attan på. Den klämmiga musiken är oemotståndlig. Det visste Joe Hill och snodde den, men bytte text. 

Alla elever skulle till kommunala musikskolan, fattas bara annat. Händerna på bänken. Fröken Larsson företog med hes, yrkesskadad stämma en snabb okulärbesiktning: "För dig blir det fiol." Mina långa fingrar boven. Fiolstudierna inleddes med mandolin. Fråga mig inte varför.

Mamma fixade gratis en sådan med hjälp av en bekant i Armén. Så jag kom inte undan.

Jag smög mig, mandolinen i sitt fodral dold under jackan så mycket det gick, till lektionerna. (Strök utmed skumma bakgator på samma vis som när jag var utklädd till kines på Barnens dag. Gulmålad i ansiktet, tunna svarta tuschstreck till mustasch.) Mandolin, spela mandolin!? 

Ingen aning om vart instrumentet tog vägen. Jag minns att jag försökte träffa min storasyster med det, kastade förnärmad och arg mandolinen efter henne. Hon retades när jag satt och flitigt övade med hjälp av plektrum på tremolon. Det hade väl bara gått någon timme eller så.

Och jag minns en uppspelning i den sköna maj vid vårterminens slut för publik med uppklädda föräldrar på första bänk. Vi missbedömde musiklärarens, fröken Hård, diskreta tecken (kliade sig på kranen) och drog igång alldeles för tidigt. 

Vad skulle hon göra? Med sisådär trettio mandolinister i full fart. Hur stoppar man en buffellhjord? Lika lätt.

Jag ger inte ett öre till Rädda Barnen eller Röda Korset. Inte efter att ha fattat hur högavlönade toppfunktionärerna är, "hjälparna" lever på katastrofer och olyckor. Den där folkpartisten Westerberg har varit en av dem. Menade i en intervju att han gott kunde ha bättre betalt. 

Till Armén skickar jag pengar månadsvis, gjort så i många är. Varje månad ett cirkulär från dem. Det senaste kom häromdagen och bar rubriken "När hjärtat går sönder". Det bads som vanligt vädjande om bidrag. (Rimsmeden Ferlin hade fel, nog bryr sig Armén om de fattiga!)

Barn som behöver nya kläder, skor. Men familjerna saknar pengar. Barnen käkar allt vad de orkar på fredagarna i skolan för att palla helgen. Kommer hungriga till skolan på måndagarna. Föräldrarna är oroliga. Det är förnedrande, fattigdomens förbannelse.

Detta är SVERIGE, gott folk. Inte ett u-land i Afrika. Pysen från Strängnäs känner förstås till det. Men vad gör han? Såvitt jag vet inte särskilt mycket. Kanske har han fullt upp med att fjäska för den oresonlige figuren i Istanbul.

Strängnäsgrabbens finansminister, stolpskottet Fjantesson, skyller allt på den "ekonomiska krisen". Men pengar till krigsmakten, det har de. 

Där snålas det ta mig fan inte. Puffror och kanoner. Sverige tillhörde de länder i Europa som satsade mest på krigsmakten 2022. (Källa: SIPRI) 

Men vad med mat på bordet för hungriga barn som växer? Jag skäms. 

Sista avrättningen i DDR

Werner Teske föddes i östra Berlin 1942. Studerade 1960-64 finansiell ekonomi vid Humboldtuniversitetet. På väg att tilldelas en professur när han uppvaktas av Stasi:s utlandsspionage HVA. (Hauptverwaltung Aufklärung) 

De har fått upp ögonen för den socialistiskt övertygade Teske. Tillika medlem i SED, det statsbärande partiet. De anar att han kan brukas.

Han värvas först som IM:are, Inofficiell Medarbetare. Varefter han så småningom får en fastare anknytning till HVA. Flott lägenhet ingår i tjänsten. En sådan som de flesta DDR-medborgare bara kunde drömma om. 

Teske är till en början entusiastisk över sin statliga tjänst. 

Som kuriosa kan nämnas att jag tillsammans med några kolleger träffade chefen för HVA, Markus Wolf, kallad "Mannen utan ansikte", i Berlin hösten 2001. På det sedan länge rivna hotellet Unter den Linden. Föregicks av en lång mejlväxling mellan honom och mig. 

Temat i mejlen: "En tredje väg för Europa mellan nyliberalism och realsocialism?" Wolf var intellektuellt lagd, skrev böcker. Trots blodiga händer i den statliga repressionens tjänst uppfattade han sig själv som en intellektuell i första hand. 

Arrogant och överlägsen, mycket begåvad. Uttalade efter murens fall förakt för medelmåttans politruker som Erich Honecker och andra, de som betalat hans lön. Ansåg sig höjd över dem.

Till väst flydde människor från DDR, benämndes "republikflyktingar" av den östtyska statsledningen. Förbundsrepubliken köpte också fångar fria för dyra pengar. Viktig intäkt för det fattiga DDR.

En stor prestigeförlust för DDR när en känd fotbollsstjärna försvinner till Hamburger SV. Trakasserierna startar, Teske aktivt involverad i dessa. Stjärnans hustru är kvar i DDR. Hur locka tillbaka honom?. Man fabulerar att hustrun är svårt cancersjuk, inte långt kvar att leva.

Den systemkritiske författaren Jürgen Fuchs vittnade om hur Stasi fortsatte att trakassera honom efter att han köpts fri och bosatt sig i Västberlin. Han avled i cancer blott 49 år gammal. 

Det har spekulerats, men aldrig konfirmerats, om att han bestrålades när han satt i Stasifängelset Hohenschönhausen i Östberlin. Liksom Rudolf Bahro, också död i cancer efter frigivning från samma anstalt. 

Det fängelse som förekommer i filmen De andras liv. Jag har besökt det, upplevt kvävningskänslan med celler som förhindrade att fången kunde titta ut. Ljuset på dygnet runt. Fången skulle desorienteras och "mjukas upp".

Till samma fängelse tas Teske när han kommer till insikt, inte längre förmår tjäna HVA. Han planerar fly till väst, samlar på sig dokument att förse västtysk underrättelsetjänst med. Men det uppdagas innan planerna hinner gå i lås och han rannsakas. I maktens ögon en förrädare.

Han blir 1981 den siste i DDR som avrättas. (Av 166 totalt efter DDR:s grundande 1949.) Med ett nackskott.

Filmen om honom, På nära håll (Nahschuss) från 2021, kan man se gratis hos Cineasterna. Via sitt stadsbibliotek. 

En sak fascinerar mig i hans levnadsöde, med mer generella implikationer. Var han, vilket jag inte tror att han var ensam om, en "äkta" socialist som faktiskt trodde att socialismens utopi förverkligats i DDR och med alla upptänkliga medel måste försvaras mot "klassfienden" i väst? 

Jag tror inte att det var enbart pengarna och det goda livet som motiverade honom. Från början en idealist som hamnade i händerna på det skrupelfria Stasi som visste att utnyttja honom. 

Wolf menade för övrigt att agenter aldrig skulle värvas med pengar, det måste baseras på ideologisk övertygelse. Använder man pengar som bete, kan alltid någon annan bjuda över.

Teskes samvetskval blir allt djupare och djupare när han på nära håll ser vilka smutsiga metoder som Stasi använder för att komma åt misshagliga. Han börjar dricka, planera sin flykt.

En film som framförallt hos mig väcker frågan om vilka alla dessa, ett par hundra tusen, som knöts som Inofficiella Medarbetare till Stasi egentligen var. Alla hade inte Stasi en hållhake på och kunde bedriva utpressning mot. Utgår jag ifrån, utan att någonsin få veta.

Jag vill tro att Teske inte var unik. Han delade politisk övertygelse med många, kanske främst den första generationen DDR:are med erfarenhet av nazismen. (DDR:s konstitution vilade på antifascismen som första paragraf.) Ideal och verklighet sammanstrålade dock icke. 

Frågor utan svar. Med andra ord en bra film. 

Foto: Teskes grav i Leipzig

Från Biskopsgården till Åstol - men ränderna går aldrig ur klassresenären

Det var väl 68-gurun Herbert Marcuse som myntade begreppet repressiv tolerans. Kort uttryckt innebär det att makten låter den hållas som kritiserar samma makt. 

Kritikern riskerar att ofrivilligt sugas in i och bli en del av maktapparaten, i något som liknar ett oheligt symbiosförhållande. 

"Klägget", talade den fockade socialdemokratiske partiledaren från Oskarshamn, Håkan Juholt, om. Politiker och journalister i huvudstaden ömt förenade. Puss på kind och tjenare. 

Kritikern riskerar att framstå som förutsägbar. "Nu är han [hon] i gång igen." Kritiken blir förväntad, verkningslös. Men bidrar till att demokratins fasad kan upprätthållas. 

Bästa exemplet kanske lingvistikprofessorn Noam Chomsky. Knuten numera som emeritus till prestigefyllda MIT i Boston. Och som genom alla år, decennium efter decennium, hårt kritiserat amerikansk, imperialistisk utrikespolitik. Utan att det renderat honom sanktioner.

Även en ihärdig försvarare av yttrandefriheten. Judisk härkomst, men likväl försvarade han "förintelseförnekaren" Robert Faurissons rätt att uttrycka sin åsikt.

I Sverige var det väl bara Jan Myrdal som utan att tveka gick till principiellt försvar för den franske litteraturprofessorn. När han ankom vårt land riktades det knytnävsslag mot honom, i försök att få tyst på honom. Argumentation inte svenskens starkaste sida.

Var Myrdal, med ofta kontroversiella uppfattningar som gick stick i stäv mot vad som ansågs korrekt att tycka, vårt inhemska exempel på en kritiker som får hållas? I den repressiva toleransens namn. 

Det förtar förstås inte hans roll som opinionsbildare och förebild för många av oss när vi var unga och samhällskritiska. 

Nå, efter honom tyst och lugnt. Nästan varje dag ser jag mannen, om vilket det brukar sägas "ring så kommer han", Göran Greider i tv-rutan. Om allt mellan himmel och jord hyser han en mer eller mindre "kritisk" åsikt. Från SD till Ola Magnell. En välsmord tyckarmaskin.

Men inte kan man jämföra honom med de intellektuella giganterna Chomsky och Myrdal. Skillnad som på natt och dag.

Jag läser Janne Josefssons (medförfattare Mats Lerneby) självbiografiska Rädd för sanningen (2022). Titeln förbryllar men är kanske dubbeltydig. Den senare skulle jag nästan kunna tro har spökskrivit. Och nog framstår texten som en transkribering i mina ögon. 

Vardagsenkelt, för att inte säga talspråk. Säkert medvetet, anpassat för "verklighetens folk". Lättläst men dålig svenska på sina ställen, som borde rättats.

Men det skymmer inte Janne Josefssons viktiga roll - vad med repressiv tolerans i hans fall? - som den som envist bitit makten i baken. Slaktat heliga kor. Brutit tystnad om känsliga frågor som invandring och andra. 

Och det har kostat. Personskydd. Skyddad adress. Förstärkt ytterdörr. Larmad bostad. Dödshot.

Jag minns honom från Radio Sjuhärad tillsammans med vildbasen Frank Gunnarsson och Lasse Brandeby. Ringde i direktsändning upp Pinochet och spelade Victor Jara. Retade rejält upp socialdemokratiska kommunalrådet Mannheimer i Göteborg, också i direktsändning.

Som ettrig reporter i SVT:s Uppdrag granskning ägnade han sig tillsammans med Hannes Råstam åt Osmo Vallo-fallet och Göteborgskravallerna 2001. Man kan säga att de gjorde det som ingen annan journalist gjorde. 

Och det har väl varit utmärkande för Josefsson som murvel. Han går längre än andra. Utan att först spekulera i eventuella konsekvenser, inte minst för egen del. En lidelsefull sanningssökare, så presenterar han sig själv. Kan låta pretentiöst och självförhärligande.

Men han är inte fri från samvetskval, ånger och självkritik. Ingen anledning att idealisera honom, sätta honom på piedestal. Granskaren måste själv tåla att granskas.

Josefsson är primärt ingen skrivande journalist. Det enkla språket i boken är i längden inte njutbart. Man hör hans röst som man känner igen den från tv. Jag saknar fördjupning, tänker ibland att den tillbakablickande, dokumenterande boken är tillkommen för hans barn. 

Hans genomgång - från Radio Sjuhärad till tv-reportagen om det hårt segregerade Göteborg eller hans beryktade valstuge-inslag med dold kamera som skaffade honom rykte som moderathatare - bjuder oss som har följt hans karriär på inget nytt. 

Men här har barnen faderns liv. Osminkat och självutlämnande. Med arbete, äktenskap, otrohet och hela baletten.

Boken kunde tillägnats den dyrkade modern. En mor som självuppoffrande gjorde allt för sina barn. Till och med prostituerade sig för att skaffa mat på bordet. Något som Josefsson upptäcker när han gräver i arkiven för att få fatt i hennes öde.

Inspireras dagens studenter på journalisthögskolorna av Josefsson? Vill de bli som han? I en tid av "influencers" och "personal branding". Tveksamt. Det är nog mer figurer som Schulman och Schyffert man vill efterlikna. 

Bli en välavlönad kändis som frotterar sig med andra kändisar. Tjacka bostadsrätt för många miljoner i Söderreservatet. Glamma med politiker och makthavare.

Den kunde tyckas vara lång, klassresans väg från förortens Biskopsgården, där Josefsson växte upp, till Åstol i Göteborgs skärgård där han bland andra välbeställda har ett hus. Men arbetarklassbakgrunden sitter som ett Kainsmärke i hans själ. 

Jag känner igen mig. I det flammande klasshatet. Den haltande självkänslan, det aldrig borttynande tvivlet på sig själv. Förvisso även i den oreserverade moderskärleken. 

Kepsen av för arbetarkvinnorna!

Det finns inga "vilda" strejker!

Häromdagen upplystes jag av en medpassagerare om att Mälartåg, som jag frekventerar när jag skall besöka min gamla hemstad Uppsala för att sitta på Carolina Rediviva, ägs av kineser. Jag studsade till. Kan det verkligen stämma? 

Privatiserad och utsåld är kollektivtrafiken. Och som ingående i denna tillkännager operatören MTR att tågvärdarna - det heter inte "konduktörer" eller "tågmästare" längre - skall tas bort från pendeltågen i Stockholm och ersättas av kameror. 

Det möts genast av starka protester från lokförarna som naturligtvis vet värdarnas betydelse för säkerheten ombord. Kameror kan inte ersätta deras närvaro.

Men de vinner inget som helst gehör. Dövörat vänds mot invändningarna. Som att dunka huvudet i en vägg. När inget annat återstår, beslutar förarna sig för att gå ut i en så kallad "vild" strejk.

Arbetsgivaren, liksom "upphandlaren" om jag förstått saken rätt, är mäkta upprörd. Hotar med AD. Och skadestånd. Facket kan inte mycket säga, om det skulle få för sig det. Under kollektivavtalsperiod råder "fredsplikt". 

Facket därför skyldigt uppmana de strejkande att omedelbart avbryta sin aktion och gå tillbaka till arbetet. Arbetsgivarens förlängda arm. 

Som tidigare fackligt aktiv inom SACO känner jag väl igen mig i Sekos situation. Facket inlåst i en arbetsrättslig lagstiftning som inte gynnar medlemmarna. Jag minns för min del sömnlösa nätter när det kändes som om jag svikit och förrått medlemmar. 

Medverkat till uppsägningar och därefter arbetslöshet. Genom att förhandla och tvingas acceptera resultat, även om vi reserverade oss till protokollet, som inte låg i medlemmarnas intresse. 

Vid ett tillfälle hotades vi fackliga representanter av personalchefen med att vi skulle åläggas tystnadsplikt, en sådan finns inskriven i lagen. Att inte "respektera" denna kostar böter.

1969 utbröt en omfattande "vild" strejk i malmfälten vid det statsägda LKAB. LO, och moderpartiet SAP, togs på sängen. När gruvarbetarna vägrade ge sig, startades ihärdiga försök från LO-ledningens sida att få slut på strejken med mer eller mindre fula medel. 

Det finns dokumenterat. Se filmen Kamrater, motståndaren är välorganiserad. Genom att vi var några från Uppsala som lärde känna personer i strejkledningen, fick vi tillgång till avslöjande dokument om LO:s försåtliga agerande bakom kulisserna.

Samhällsatmosfären var radikal. Gruvstrejken följdes av flera strejker bortom fackets kontroll. Vad göra? Ur det perspektivet måste de arbetsrättsliga lagarnas tillkomst på 70-talet ses. Lagar som MBL och LAS. 

Det är att överdriva tänka korporativism med en statligt styrd facklig verksamhet, ett inkorporerat fack. Men tanken inte långt borta.

Facket tvingas med lagens hjälp till förhandlingsbordet. Efter avslutad förhandling ta ansvar för utfallet, hur illa det än blev. När protokollet är undertecknat, är det "kört". 

LAS har visat sig tandlös och möjlig att enkelt runda. Den har dessutom ytterligare urholkats. MBL kom att snart kallas "Tutan". Informationsplikt råder. Efter avgiven information har arbetsgivaren fria händer. Efter att pliktskyldigt ha "tutat".

Jag skrev om detta i min avhandling som ventilerades på Uppsala universitet december 1979. Drev tesen att facket blivit alltmer "medlemsoberoende". Lagarna förstärker denna tendens. En tillspetsad tes. Men byggd på verkligheten, intervjuer med lokala fackrepresentanter. 

Avhandlingen uppmärksammades medialt. Fackförbundsledningarna gick rasande i taket. Även högsta LO-hönset Gunnar Nilsson. 

Vad skall lokförarna göra när förhandling är avslutad, ingen har lyssnat till välunderbyggda argument? Och facket sitter bakbundet i den arbetsrättsliga buren. Vad återstår?

I min tradeunionistiska värld finns inga "vilda" strejker, bara mer eller mindre motiverade strejker. Denna är mycket motiverad. 

Klart jag stödjer de strejkande lokförarna! Fattas bara. 

Dagar som en katt

Henry Millers Stilla dagar i Clichy har alltid tillhört mina favoriter. Kul att läsa om. Nu var det ett tag sedan. Millers avslappnade sätt att verkligen leva sina parisdagar, utöva livskonst, mycket tilltalande. 

Samtidigt som en och annan vinare gled ner så skrev han väl på Kräftans vändkrets. Det stora genombrottet väntade runt hörnet.

Knappt jag tror mina ögon när jag gluttar i kalendern. Det har gått mer än SEX år - vart tar tiden vägen? - sedan jag stämplade ut från den högskola som redan då befann sig i fritt fall. Värre skulle det bli. Jag hann undan ideologiseringen av högskoleväsendet.

Flera års frihet efter muck från organisatoriska rutiner, meningslösa personalmöten, lökar till chäfer. En växande frihetskänsla. Sex år med tomma eller vita dagar att fylla med ett meningsfullt innehåll. Varje morgon känna att den väntande dagen ligger vidöppen.

Mamma brukade muttra om människor som inte direkt lade manken till: "Hon har dagar som en katt." Inte vackert i en brukskultur där arbetslinjen och plikten styr. Där man ska göra rätt för sig. Inte ligga till last. Flinkt arbete leder snarast till vilan - på bonaden i mitt hem.

Blicken fastnar i en tidningsintervju med Zlatan. Tar mig för pannan. Han ängslas inför livet när den aktiva karriären är över, time is not on his side. Vad göra med och under en dag utan kulan? Skjutsa barnen till skolan. Träna två timmar. Men sedan? Resten av dagen! 

Men kyss mig därbak! Miljardärens klagan. Du får väl göra en Joakim von Anka. Uppföra en pengabinge. Fylla den med dina lire, eller vad du nu har på det överfyllda kontot. Och sedan plaska omkring i dem. Bortskämda rosengårdsglytt.

Gunnar Lundkvist med de lakoniska Olle Ångest och Klas Katt, hans altergon?, är en rolig fan. Alldenstund han i boken Igår målade jag en stubbe berättar om sitt avslappnade liv på vischan, bortom Fjollträsk. Inte gör han många knop där i spenaten. 

Idéer kan likt mörka moln på en sommarhimmel dyka upp om vad hitta på, vad företaga sig. Allt han "borde" göra. Men han slår snabbt bort dem. Lundkvist behärskar den ädla konsten att göra ingenting. Jag lovar, det är en konst som kräver träning. Man måste ligga i. Eller tvärtom.

Nu kan jag inte komma på något mer, för att travestera Valfrid Lindeman. God tisdag, plikttrogna löneslavar! Och alla fria varelser.

Ögonen dödens spegel

A song of love is a sad song, Hi Lili, Hi Lili, Hi Lo

Jag sitter och betraktar, med hjälp av nätet, ett foto på the Shanes med Tommy Wåhlberg. Han var med och startade bandet uppe i Malmfältens Kiruna 1962.

Jag antar att Staffan Berggren - en söt tjej i ungdomens flydda dagar påstod att jag var lik honom, kanske beroende på min frisyr, snedkammad lugg - tillhörde grundarna. Han är borta sedan några år. På fotot sitter han längst bak.

Jag vet att han hoppade av Shanes, men inte varför. En duktig gitarrist.

Och nu är Tommy Wåhlberg borta. Jag minns Shanes när de kom dundrande nedför Hyttgatan i Sandviken med nedklottrad amerikanare och lika nedklottrat släp. Inga flådiga turnébussar på den tiden. Inga roddare. Musikerna bar och kånkade själva. 

Och jag minns dem från rockladan Valhalla där Metalls avdelning 135 bildades 1906. I närvaro av en representant från företagsledningen. Efter att samma ledning försökt få en gul fackförening på plats.  Man fruktade att de rysliga socialisterna skulle inta Bruket om man tillät fackföreningar. 

August Palm hade talat, med sedvanliga utfall mot överheten, vid ett möte på mark som inte tillhörde företaget och skrämt upp närvarande bolagsspioner. Mormors far var där. Kallades upp till självaste Konsul Göransson. Klarade sig. Men kunde sparkats och svartlistats. 

En händelse som starkt bidragit till att jag aldrig delat sandviksbornas devota, tacksamma hållning gentemot Göranssons. Och ner i Verket slapp jag gå. Förutom ett par somrar. Tack, gode Gud!

Till Valhalla kom alla den tidens svenska popstorheter. Hep Stars. Lee Kings. Lenne Broberg i de senare - med hiten Stop the Music - har varit borta länge. Och ganska nyligen gick Svenne Hedlund. Minns en skoldans med Hep Stars i svarta skinnvästar och röda polotröjor.

Wåhlberg så ung och långhårig på fotot från Bildjournalen som lästes från pärm till pärm.  Den vägen hämtade jag hur jag "måste" vara klädd. Skepparkavaj och polotröja. Jeans. För att se ut som ett riktigt "mods". Till Snabbekiperingen för inköp, farsan hade rabatt där.

Ingen skugga över Wåhlbergs blick. Livet framför sig. Och en framgångsrik karriär i det populära bandet med Rautio (far till hockeymålvakten som vaktade Brynäs kasse ett tag), Lennart Grahn och grabbarna.

Hans ögon är klara. I de ögon som tillhör dem som snart skall lämna jordelivet speglas döden. Ögonen är dödens spegel. Jag har mött flera med den blicken, tiden är ute. Svårt låta bli att snabbt titta bort. 

Och som jag skrev till C som jag lirade i samma band med på 60-talet: Knepigt hantera mentalt att vi står på tur. Wåhlberg född 1946. I Jukkasjärvi.

De ensammas monarki

Jag tror på den ensamma människan / på henne som vandrar ensam. Gunnar Ekelöf 

Kan inte sova, vrider och vänder på mig i sängen. Det ljusnar över kvarteret. Slår på radion. Önskar höra finsk sådan, brukar vara rogivande utan att jag förstår ett schmuck, men finner ingen. 

Ett inslag om utbredd ensamhet bland äldre, hälsoproblem i dess spår. En "åldringsprofessor", eller hur han nu titulerar sig, intervjuas. Kläcker ur sig det ena fönumstiga rådet efter det andra.

Osökt går tanken till Jan Myrdal i Varberg, vars sista dagar filmen I väntan på Jan Myrdals död speglade. Hans ensamhet, omgiven av alla böcker. Han tipsade om bästa sättet att ta livet av sig. Sluta äta. Vilket kanske också många gamla människor gör. Matpriserna hjälper till. 

Men det är ju inte "bara" de gamla som mår kack i Sverige. Ungas benägenhet att begå självmord, alarmerande statistik, väcker frågor som går utöver den enskilda individen. Är det framtidslöshet och hopplöshet de som väljer att döda sig själva delar?

Kan man tala om en Zeitgeist, en tidsanda? Hur tar man tempen på samtiden? Kanske rådet bör bli: se efter hur gamla och unga har det. Studera inte faktorer såsom inkomstfördelning och kriminalitet, jo - gör det. Men även och ännu mer hur människor mår i sina liv. 

"Singelsamhället?" (Stämmer det att minst 40 procent av fjollträskarna är "singel"?) De ensammas monarki? Vilken "neutral" rubrik kan sättas på det nuvarande samhällstillståndet? 

Vännen J, en rastlös själ, hör av sig från Berlin, dit jag snart måste bege mig. Han är en solitär, ensamvarg som Ekstrand. Men det är en frivillig ensamhet, J behöver gå runt och skrota för sig själv. Iakttaga och notera. En författare i Ekelöfs outsideranda, utan att skriva som han.

Han skickar kortare text. Flanörstilistik, jag älskar det. Vill skriva så själv. Ingen prosa för evigheten. Det flyende ögonblickets estetik.

Vad med politisk ensamhet? Lätt känna i ett land där ett gemensamt, nationellt projekt saknas. Kanske lika bra. Dylika projekt riskerar att "glömma" människan av kött och blod. På Kuba ville Che skapa den "socialistiska" människan, galet. I Nazityskland den "renrasiga". Galet.

Låt människan vara. Men, barmhärtige Gud, se och hjälp henne i hennes ensamhet.

Avbryter morgonfilosoferandet. Kliver upp ur sängen för att koka kaffe.

Bild: livingstudio.se

Skynda, skynda!

Häromdagen skrev jag om Tysklands invasion 1940 av Norge och Danmark, med anledning av det ödesdigra datumet 9 april. Om motstånd, men även uteblivet sådant. 

Nu "reser" jag till den franska hamnstaden Marseille. Ingående i Vichyregimen 1940-1944. (Filmen Pétain från 1993 ger en levandegörande inblick i förhållandena under regimen.) Ett Frankrike betrampat av de ockuperande nazisternas stövel. 

Snaran dras åt för dem som nazisterna listat i syfte att ta kål på. Med benäget bistånd av inhemsk polis som agerade blodhundar. Ett den skamliga handräckningens mörka kapitel i modern, fransk historia. 

På Netflix såg jag under påskdagarna Transatlantic, sju avsnitt om vad som hände många av dem som nazisterna definierade som misshagliga och ville åt. Men som av driftiga krafter, all ära och heder till dessa, smugglades ut från Frankrike och räddades. Ibland i allra sista stund.

"Alla" dåtidens framstående europeiska intellektuella och konstnärliga celebriteter dyker upp i serien. Den originelle skriftställaren Walter Benjamin, som dock aldrig hann undan, tog sitt liv. Fantasifulle Marc Chagall. 

Den skarpaste hjärnan av dem alla, filosofen Hannah Arendt. Surrealismens okrönte kung André Breton. 

Victor Serge, till slut erbjuden fristad i Mexico efter påtagliga svårigheter att finna en hemvist för den revolutionäre. Hans flammande retorik, att han aldrig lade band på sig, medförde att flera länder undanbad sig hans närvaro.

Den sedermera uppburne ekonomen Albert O Hirschman. Jag har läst honom, främst hans Exit, Voice and Loyalty (minns att professor Ulf Himmelstrand i Uppsala puffade för boken), utan att känna till hans hjältemodiga, självuppoffrande insats i Europa den gången. 

Han räddade listigt många undan nazisterna. Med risk för eget liv. Bland de räddade propagandaminister Goebbels fiende nr 1 och som han gärna sett plågad, den dråplige satirikern Walter Mehring. 

Jag googlar för att ta reda på dödsåren på alla dem som figurerar i serien. Hur pass långa liv gavs dem efter flykten ut ur Europa? Och, ännu mer, hur blev deras liv i exilen? Vantrivdes de, som kulturkritikern Adorno i USA? Fostrad i den speciella centraleuropeiska mentaliteten.

Alla återvände inte till sina hemländer efter Nazitysklands kapitulation. Bland dem Arendt som stannade i USA. Bevakade i Jerusalem rättegången mot Adolf Eichmann, skrev sin omdiskuterade bok om den "banala ondskan".

Serien på hela taget sevärd, en välbehövlig historielektion. Svajar lite ibland, får vad jag nästan skulle vilja kalla musikalkaraktär. Jag kan inte låta bli att associera till Sound of Music. Men den är based on a true story. Vilket för övrigt även Sound of Music är.

Och som alltid tänker jag, utan att förstås komma någonvart eftersom det hypotetiska inte är detsamma som att stå inför kalla fakta: hur hade jag agerat, vad hade jag vågat? Alltför lätt att med facit i hand kaxigt slå sig för bröstet.

Det är en direkt obehaglig, jag finner inget bättre ord, känsla som Transatlantic sammantaget förmedlar. Från allra första sekvens. Gastkramande inslag, man sitter med andan i halsen. 

Det brinner i knutarna och snart för sent för dem som måste hinna undan för att klara livhanken. Skynda, skynda!

Den ordlösa inledningen till livet

Kvinnlig psykolog i morgon-TV i kanal 4 med sina irriterande reklamavbrott, rena tortyren. Pratar om att man måste ta hand om relationerna under småbarnsåren. Det är den teknokratiskt klingande rubriken. 

Eftersom jag som vanligt inte har ljudet på så hör jag inte vad hon säger. Och kan inte läsa på läpparna. Men noterar att hon ler. Likt en mätt och belåten bebis.

Plötsligt kommer jag, mer eller mindre osökt, att tänka på den foucaultinspirerade Ronald Laing. Skotten som rubricerades "antipsykiater" i sällskap med vildbasen David Cooper (skrev Död åt familjen) och andra tankeomstörtare. 

I Sverige bjöd de traditionellt skolade, biokemiskt indoktrinerade psykiatrikerna hårt motstånd mot Laings idéer om hur man borde arbeta terapeutiskt. Nå, det fanns enstaka undantag. Den beskedlige Johan Cullberg, brorsa med konstnären Erland, en av dem. 

Laing var framgångsrik, om det företagsekonomiska uttrycket tillåts, när han mötte människor som hade diagnostiserats "schizofrena". Det finns verkligen skäl att tala om ett mellanmänskligt möte. 

Han lyssnade till de diagnostiserade, utan att reducera dem till objekt som skulle "behandlas". 

Och menade att lyssnar man bara tillräckligt, krävs tålamod och tid, förstår man hur de diagnostiserade skapar sin verklighetsbild.

Den är rationell i individens egna ögon, subjektivt rationell. Det krävs inga dämpande mediciner. Inga dehumaniserande diagnoser. Se den andra! Det som den vise Martin Buber uppmanade till.

Denna morgon minns jag speciellt Laings för mig omvälvande bok (The Voice of Experience) om prenatala upplevelsers betydelse, alltså före de småbarnsår som psykologen talar om. När vi befinner oss i symbiosen med modern, omslutna av fostervatten. 

Det oceanografiska tillståndet, som psykoanalytiker säger. Gränslöst och paradisliknande, modern och jag är ett. Sedan kastas vi ut i världen och vi skriker protesterande. Undra på det. Från varma rum till kalla har jag för mig Lars Gustafsson döpte (!) en diktsamling till. 

Där, i det prenatala, formas vi. När vi ännu inte besitter ord och språk, inte hamnat i det symboliska stadiet som Jacques Lacan sa. Kanske därför vi har så svårt att tolka många av våra reaktioner och handlingar i vuxenålder. Vi beter oss som vore vi främlingar för oss själva.

Vi bär med oss reaktioner och intryck från det prenatala - den ordlösa inledningen till våra liv. Och vi kommer inte åt den med våra senare anlända ord. 

Så övergår det i rutan från psykologi till matlagning. Putter, putter. Man kunde bli schizofren för mindre. Dessa tvära kast.

Bild: Pixers.se

9 april 1940

9 april 1940 anföll Hitlers Tyskland Danmark och Norge, båda länderna ockuperades. Det har florerat en illasinnad föreställning om att danskarna helt sonika lade ned vapnen och fegt gav upp. 

Därefter kröp och gjorde sig till för ockupationsmakten, som omtalade Danmark som flødeskumsfronten, fram till att man förstod att Tyskland höll på att förlora kriget. Och var försvagat. Då spirade motståndet, även det våldsamma. Sabotage mot fabriker och infrastruktur. 

Jag har själv varit offer för den danskarna förklenande föreställningen. Men den är inte helt och fullt sann. 

Det förekom tappert militärt motstånd redan 9 april nere i Sønderjylland när fienden korsade gränsen, men det krossades av överlägsna Wehrmacht. 

Motståndet fortsatte under besættelsen, som det heter på danska. Även om det inte var vida omfattande. Se filmen Hvidstengruppen (2012) om civilpersoner som hjälpte engelskt flyg att i skydd av mörkret släppa ned vapen och sprängmedel. 

Det slutade med döden för krögare och helt vanliga danskar i gruppen. Efter att dödsstraff införts för dylika gärningar som Hvidstengruppen dristade sig till.

Filmen Rebellerna i S:t Petri (1991) berättar om modiga, unga pojkar som på olika sätt bjuder ockupationsmakten motstånd. Kyrkan, där de våghalsiga samlades för planering, ligger mitt i Aalborg. Den drar alltid till sig min blick när jag rör mig i staden.

Flamman och citronen (2008), en film om den danska motståndsrörelsen. Ställer svåra etiska frågor. Hur handskas med dem som kollaborerar med ockupationsmakten, utsätter andra för fara? Det kan till och med beslutas att likvidering skall ske. 

Vem hålla i vapnet? Jane Horney, ett omdiskuterat fall, avrättades under obehagliga former ute på Öresund. Beskylld för att ha spionerat åt nazisterna. Men i efterhand har tvivel väckts om hon verkligen var så skyldig som man påstod. Jag tror att saken ännu inte är utredd.

Frestande undra: var går gränsen som inte bör passeras? När är det befogat hävda att den överskridits? Minns dem som talade med Stasi i DDR utan att förstå, eller genomskåda, att de i praktiken samarbetade med förtryckarorganet, skickligt på att dupera. 

Eller de som i efterhand har påstått att de, en av dem den legendariske teaterkonstnären Heiner Müller, gjorde det för att skydda systemkritiker.

Norge fortsatte oförskräckt att under hela ockupationen bjuda väpnat motstånd. Med stöd från Storbrittanien där utbildning och militär träning av motståndsmännen och -kvinnorna ägde rum. 

Se filmer som Max Manus (2008) och Den 12:e mannen (2017), tv-serien Kampen om tungvattnet (2015) och gastkramande filmen Narvik (2022). 

Lätt att förstå den starka patriotism som norrmän känner. Med all rätt kan de vara stolta över sitt land och kärleksfullt besjunga det varje syttende mai.

Jag har, ända sedan uppväxten i Sandvikens brukssamhälle, fascinerats av lydnaden som fenomen. Det uteblivna eller inställda motståndet. Jag när sedan länge en idé om att fortsätta luska i detta spår. 

Men ta ett steg vidare: fokusera på överlöpare och kollaboratörer med Danmark som mitt case.

Jag vet att många, som man absolut inte kunde tro det om, efter kriget avslöjades som samarbetsvilliga med tyskarna. Jag tänker främst på kommunisten Aksel Larsen.

Kanske berättar överlöpandet och samarbetet något mer generellt? Kanske bör jag också noggrant reda ut varför jag vill skriva om detta. Vad berättar det om mig och mina drivkrafter?

Hur skulle jag själv ha agerat i ett kritiskt läge? 

Enkelt vara stursk och visa civilkurage när man inte behöver bevisa det.  

Mot Universitetsbiblioteket i København!

Bild från Sveriges Radio på tyska trupper paraderande i Oslo