Det var väl 68-gurun Herbert Marcuse som myntade begreppet repressiv tolerans. Kort uttryckt innebär det att makten låter den hållas som kritiserar samma makt.
Kritikern riskerar att ofrivilligt sugas in i och bli en del av maktapparaten, i något som liknar ett oheligt symbiosförhållande.
"Klägget", talade den fockade socialdemokratiske partiledaren från Oskarshamn, Håkan Juholt, om. Politiker och journalister i huvudstaden ömt förenade. Puss på kind och tjenare.
Kritikern riskerar att framstå som förutsägbar. "Nu är han [hon] i gång igen." Kritiken blir förväntad, verkningslös. Men bidrar till att demokratins fasad kan upprätthållas.
Även en ihärdig försvarare av yttrandefriheten. Judisk härkomst, men likväl försvarade han "förintelseförnekaren" Rob
I Sverige var det väl bara Jan Myrdal som utan att tveka gick till principiellt försvar för den franske litteraturprofessorn. När han ankom vårt land riktades det knytnävsslag mot honom, i försök att få tyst på honom. Argumentation inte svenskens starkaste sida.
Var Myrdal, med ofta kontroversiella uppfattningar som gick stick i stäv mot vad som ansågs korrekt att tycka, vårt inhemska exempel på en kritiker som får hållas? I den repressiva toleransens namn.
Det förtar förstås inte hans roll som opinionsbildare och förebild för många av oss när vi var unga och samhällskritiska.
Nå, efter honom tyst och lugnt. Nästan varje dag ser jag mannen, om vilket det brukar sägas "ring så kommer han", Göran Greider i tv-rutan. Om allt mellan himmel och jord hyser han en mer eller mindre "kritisk" åsikt. Från SD till Ola Magnell. En välsmord tyckarmaskin.
Men inte kan man jämföra honom med de intellektuella giganterna Chomsky och Myrdal. Skillnad som på natt och dag.
Jag läser Janne Josefssons (medförfattare Mats Lerneby) självbiografiska Rädd för sanningen (2022). Titeln förbryllar men är kanske dubbeltydig. Den senare skulle jag nästan kunna tro har spökskrivit. Och nog framstår texten som en transkribering i mina ögon.
Vardagsenkelt, för att inte säga talspråk. Säkert medvetet, anpassat för "verklighetens folk". Lättläst men dålig svenska på sina ställen, som borde rättats.
Men det skymmer inte Janne Josefssons viktiga roll - vad med repressiv tolerans i hans fall? - som den som envist bitit makten i baken. Slaktat heliga kor. Brutit tystnad om känsliga frågor som invandring och andra.
Och det har kostat. Personskydd. Skyddad adress. Förstärkt ytterdörr. Larmad bostad. Dödshot.
Jag minns honom från Radio Sjuhärad tillsammans med vildbasen Frank Gunnarsson och Lasse Brandeby. Ringde i direktsändning upp Pinochet och spelade Victor Jara. Retade rejält upp socialdemokratiska kommunalrådet Mannheimer i Göteborg, också i direktsändning.
Som ettrig reporter i SVT:s Uppdrag granskning ägnade han sig tillsammans med Hannes Råstam åt Osmo Vallo-fallet och Göteborgskravallerna 2001. Man kan säga att de gjorde det som ingen annan journalist gjorde.
Och det har väl varit utmärkande för Josefsson som murvel. Han går längre än andra. Utan att först spekulera i eventuella konsekvenser, inte minst för egen del. En lidelsefull sanningssökare, så presenterar han sig själv. Kan låta pretentiöst och självförhärligande.
Men han är inte fri från samvetskval, ånger och självkritik. Ingen anledning att idealisera honom, sätta honom på piedestal. Granskaren måste själv tåla att granskas.
Josefsson är primärt ingen skrivande journalist. Det enkla språket i boken är i längden inte njutbart. Man hör hans röst som man känner igen den från tv. Jag saknar fördjupning, tänker ibland att den tillbakablickande, dokumenterande boken är tillkommen för hans barn.
Hans genomgång - från Radio Sjuhärad till tv-reportagen om det hårt segregerade Göteborg eller hans beryktade valstuge-inslag med dold kamera som skaffade honom rykte som moderathatare - bjuder oss som har följt hans karriär på inget nytt.
Men här har barnen faderns liv. Osminkat och självutlämnande. Med arbete, äktenskap, otrohet och hela baletten.
Boken kunde tillägnats den dyrkade modern. En mor som självuppoffrande gjorde allt för sina barn. Till och med prostituerade sig för att skaffa mat på bordet. Något som Josefsson upptäcker när han gräver i arkiven för att få fatt i hennes öde.
Inspireras dagens studenter på journalisthögskolorna av Josefsson? Vill de bli som han? I en tid av "influencers" och "personal branding". Tveksamt. Det är nog mer figurer som Schulman och Schyffert man vill efterlikna.
Bli en välavlönad kändis som frotterar sig med andra kändisar. Tjacka bostadsrätt för många miljoner i Söderreservatet. Glamma med politiker och makthavare.
Den kunde tyckas vara lång, klassresans väg från förortens Biskopsgården, där Josefsson växte upp, till Åstol i Göteborgs skärgård där han bland andra välbeställda har ett hus. Men arbetarklassbakgrunden sitter som ett Kainsmärke i hans själ.
Jag känner igen mig. I det flammande klasshatet. Den haltande självkänslan, det aldrig borttynande tvivlet på sig själv. Förvisso även i den oreserverade moderskärleken.
Kepsen av för arbetarkvinnorna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar