I hatets tid

Hjärtat bultar högre och högre. Havet blir allt tystare och tystare och tystare. Walter Benjamin (1892-1940)

Som kristen och djupt troende är det Jesu död och återuppståndelse jag förbinder med påsken. Jag har besökt Golgata, inte var det som jag föreställt mig platsen. Pompös kyrka där korsen stod. Det kryllade av turister. Kommers, tingel och tangel. Avskyvärt, för att vara ärlig.

Denna påsk kan jag inte släppa den nyligen nedladdade boken Kärlek i hatets tid: Europa på randen till världskrig 1929-1939 (2021) av tysken Florian Illies. Han fångar verkligen närvaroskapande tidsandan och stämningarna, plötsligt är jag där i händelsernas centrum. 

Ögonvittne till passionerad, dock sällan trofast och monogam kärlek hos författare, konstnärer, regissörer, skådespelare i en salig blandning. I skuggan av den annalkande katastrofen frodas drogmissbruk, rastlöshet och promiskuitet.

Idel kända namn paraderar. Jean-Paul Sartre. Marlene Dietrich. Charlie Chaplin. Familjen Mann. Bertolt Brecht och Kurt Weill. Picasso och Max Ernst. Josephine Baker. Bloggen skulle kunna fyllas bara med namn. 

Synd dock att Illies fått för sig, jag fattar inte varför och varför ingrep inte redaktören, att vara putslustig. Han som kan så mycket om dem som förekommer i hans bok. Rena uppslagsverket.

Hans ideliga "lustigheter", att han inte kan låta bli försöka vitsa till det, stör. Boken skulle annars mycket väl kunna fungera som aptitretare för den som inte är förtrogen med alla det förra seklets hot shots som nämns. Att vilja veta ännu mer, bilda sig.

Direkt efter Hitlers tillträde som rikskansler 1933 började klappjakten på regimen misshagliga. Judar, kommunister, homosexuella, även radikala intellektuella. ("En riktig tysk är ingen intellektuell" skränades det.) 

Många ville inte tro att det skulle bli så hemskt med korpralen från Österrike i statsledningen, försökte att slå dövörat till mot de tydliga signalerna. Och de älskade sitt Tyskland, humanismens och andens Vaterland. 

Kunde inte tänka sig ett liv utanför fosterland och Heimat. Vi vet att sociologen och kulturkritikern Theodor Adorno, en av dem bakom den prestigefyllda Frankfurtskolan, svårt vantrivdes i sin exil i ytliga Mickey Mouse-USA. 

I allra sista stund hann några undan väntande tortyr och död, en av dem Thomas Manns bror Heinrich (mannen bakom den bästa boken om den preussiska mentaliteten: Undersåten). Inte långt efter att han äntligen lyssnat till varningarna och flytt, knackade Gestapo på hans dörr. 

Walter Benjamin, skrev den vemodigt underbara Barndom i Berlin kring 1900, tillhör inte de mest lättlästa.(Nämnda boken ett undantag.) Men däremot de mest fascinerande. Ta bara hans monumentala Passagearbetet om det moderna Paris. Ett veritabelt hästarbete. 

Det är mödan värt och mycket intellektuellt stimulerande att ge sig i kast med hans snåriga texter. Helst på originalspråk. Men var i så fall medveten om att du måste kämpa.

Benjamin stod förstås på nazisternas, bokbrännarnas, dödslista. Flydde till Ibiza. Mycket svåra levnadsomständigheter. Inga pengar. Bräcklig hälsa.

Det mesta i Illies bok bränner sig fast. Men allra starkast kanske den smått bisarra skildringen av hur Benjamin på Ibiza kikar ut genom fönstret och på gatan där utanför står fascisten Franco, Spaniens kommande blodtörstige bödel.

Bödeln, som slaktade sitt eget folk, spärrade gränsen mellan Spanien och Frankrike. Benjamin stoppades från att att fortsätta fly. Och så slutar hans liv. I spanska Portbou, 26 september 1940. En plats att någon gång besöka för oss benjaminläsare. 

Bild: Hufvudstadsbladet