Häromdagen köpte jag Anna Hedenmos biografi, med den särdeles passande titeln Solitär (2023), om Annette Kullenberg. Köpte den som e-bok, jag läser knappt några pappersböcker längre, bekvämt ha e-böcker i datorn tillsammans med manus.
Att kunna växla mellan skrivande och läsande. Jag minns att Lars Gustafsson förtjust berättade att han bedrev "växelbruk" efter att han hade datoriserat sig. Höll på med flera manus samtidigt, förflyttade sig mellan dem.
Det tog emot litet att skaffa den här boken. Nyfiken är jag på den vilda och "galna" - ja, vad ska man annars säga, om inte det? - Kullenberg. Men den beskedliga, försiktiga Hedenmos insatser i SVT har inte imponerat.
Och de recensioner jag snubblat över skickade mig inte snabbt som ögat att köpa boken. Att Hedenmo inte kan tävla med Kullenberg som stilist, inte så mycket att säga om. En onödig anmärkning. Men nog lockar Hedenmo mig till att ge mig i kast med Kullenbergs texter på nytt.
Nå, boken inhandlades för en överkomlig penning från Adlibris, laddades ner och sträcklästes under en gräsänklingsdag. Livet som gräsänkling är bildande, skriv upp det! Poker spelar jag inte. Till skillnad från Stig Järrel enligt Povel Ramel i The Gräsänkling blues (1951).
Och scandal beauties, vad skall jag, knarrig gammgubbe, med sådana till. Den frånvarande hustrun, hon har inte rest till Mölle by the sea, är allt för mig.
Jag läser och skriver, ser en och annan tv-serie, helst inte amerikanska med onaturliga skådespelare, för att fylla på associationsbanken. En enstörings liv. Som jag vill ha det.
Kanske generna. Pappas farbror Vilhelm drog till skogs utanför Häverödal, stannade där livet ut i ett rött trähus med småfåglar som enda återkommande gäster.
Undan gick det med den journalistiskt skrivande Hedenmo. Jag är en snabbläsare. Ibland måste jag säga till mig själv på skarpen att läsa långsammare.
Det händer dock att jag från första sidan läser inbromsande, för att inte göra slut på boken ifråga. Framförallt när jag umgås med min stora favorit, österrikaren som hatade sitt nazi-anstrukna fosterland och aldrig stack under stol med det, Thomas Bernhard.
Goethe myntade (?) begreppet valfrändskaper, man söker sig till den man vill eller känner sig vara vän med. Kullenberg ingen sådan vad mig beträffar. Kanske, ändå. Ty nog känner jag igen mig mer än väl i hennes spontana, aggressiva utfall mot det ena eller andra puckot.
Så där kunde jag också hålla på, framförallt med hojt i kroppen. Impulsivt fräsande elak.
Hennes ensamhet - som ingen kunde lindra. En absolut ensamhet, om sådana finnes. Solitärens ensamhet. Var det inte en annan solitär, Gunnar Ekelöf, som diktade om hur han trodde på den ensamma människan?
Och Jan Myrdal underströk hur han avskydde tidsödande kallprat, viktigare att ägna dyrbar livstid åt det ensamma skriftställandets arbete. Jag är likadan. Umgås inte bara för att det skall umgås. Hellre bokstavligt döda vänner, än levande döda sådana.
Jag har för femtionio spänn, inte dyrare än ett paket Bregott dessa vansinnets dagar, köpt en bok som Ejeby Förlag - den sympatiske Bo Ejeby som jobbade på Bokförlaget Korpen känner jag, det finns ingen bättre, nagelfarande redaktör - givit ut som e-bok.
Kjell Alinge (fotot ovan) författare. Kyss heter boken. Jag hade fått för mig att den hette Puss, samma som den anarkistiska tidskriften. Men Bo Ejeby upplyste mig vänligt om saken. Kanske ett önsketänkande från mig döpa om boken?
Jag glömmer aldrig hur jag i pojkrummet på Smedsgatan i Sandviken om aftonen med släckt lampa lyssnade till detta radions geni, Alinge. Halsbrytande, milt uttryckt. Vilken ordbegåvning! En sentensernas ekvilibrist.
Mamma kunde titta in och undra varför jag skrattade så gott. Inte gick det att förklara!
Jag håller just nu på med en e-bok av Claes Hylinger, han dokumenterar i Färdaminnen (2018) en resa i Norge bland författarkolleger och höga fjäll. Rena turistguiden. Jag brukar njuta av Hylinger, han är så förbaskat egen. Språkligt medveten som få.
Men denna gång ligger ordet "tjatig" på tungan. Och "långtråkig".
Trodde aldrig jag skulle säga det om Hylinger. Kanske mig det är fel på. Rastlöshet styr läsarblicken. Man är ju aldrig samma läsare. Ett som är sant. Det är som att resa till Berlin, aldrig samma Berlin trots hundra resor dit. För att jag inte är densamme.
Bara att med öppet sinne beträda upptäcktens obanade väg!
Foto: Aftonbladet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar