9 april 1940

9 april 1940 anföll Hitlers Tyskland Danmark och Norge, båda länderna ockuperades. Det har florerat en illasinnad föreställning om att danskarna helt sonika lade ned vapnen och fegt gav upp. 

Därefter kröp och gjorde sig till för ockupationsmakten, som omtalade Danmark som flødeskumsfronten, fram till att man förstod att Tyskland höll på att förlora kriget. Och var försvagat. Då spirade motståndet, även det våldsamma. Sabotage mot fabriker och infrastruktur. 

Jag har själv varit offer för den danskarna förklenande föreställningen. Men den är inte helt och fullt sann. 

Det förekom tappert militärt motstånd redan 9 april nere i Sønderjylland när fienden korsade gränsen, men det krossades av överlägsna Wehrmacht. 

Motståndet fortsatte under besættelsen, som det heter på danska. Även om det inte var vida omfattande. Se filmen Hvidstengruppen (2012) om civilpersoner som hjälpte engelskt flyg att i skydd av mörkret släppa ned vapen och sprängmedel. 

Det slutade med döden för krögare och helt vanliga danskar i gruppen. Efter att dödsstraff införts för dylika gärningar som Hvidstengruppen dristade sig till.

Filmen Rebellerna i S:t Petri (1991) berättar om modiga, unga pojkar som på olika sätt bjuder ockupationsmakten motstånd. Kyrkan, där de våghalsiga samlades för planering, ligger mitt i Aalborg. Den drar alltid till sig min blick när jag rör mig i staden.

Flamman och citronen (2008), en film om den danska motståndsrörelsen. Ställer svåra etiska frågor. Hur handskas med dem som kollaborerar med ockupationsmakten, utsätter andra för fara? Det kan till och med beslutas att likvidering skall ske. 

Vem hålla i vapnet? Jane Horney, ett omdiskuterat fall, avrättades under obehagliga former ute på Öresund. Beskylld för att ha spionerat åt nazisterna. Men i efterhand har tvivel väckts om hon verkligen var så skyldig som man påstod. Jag tror att saken ännu inte är utredd.

Frestande undra: var går gränsen som inte bör passeras? När är det befogat hävda att den överskridits? Minns dem som talade med Stasi i DDR utan att förstå, eller genomskåda, att de i praktiken samarbetade med förtryckarorganet, skickligt på att dupera. 

Eller de som i efterhand har påstått att de, en av dem den legendariske teaterkonstnären Heiner Müller, gjorde det för att skydda systemkritiker.

Norge fortsatte oförskräckt att under hela ockupationen bjuda väpnat motstånd. Med stöd från Storbrittanien där utbildning och militär träning av motståndsmännen och -kvinnorna ägde rum. 

Se filmer som Max Manus (2008) och Den 12:e mannen (2017), tv-serien Kampen om tungvattnet (2015) och gastkramande filmen Narvik (2022). 

Lätt att förstå den starka patriotism som norrmän känner. Med all rätt kan de vara stolta över sitt land och kärleksfullt besjunga det varje syttende mai.

Jag har, ända sedan uppväxten i Sandvikens brukssamhälle, fascinerats av lydnaden som fenomen. Det uteblivna eller inställda motståndet. Jag när sedan länge en idé om att fortsätta luska i detta spår. 

Men ta ett steg vidare: fokusera på överlöpare och kollaboratörer med Danmark som mitt case.

Jag vet att många, som man absolut inte kunde tro det om, efter kriget avslöjades som samarbetsvilliga med tyskarna. Jag tänker främst på kommunisten Aksel Larsen.

Kanske berättar överlöpandet och samarbetet något mer generellt? Kanske bör jag också noggrant reda ut varför jag vill skriva om detta. Vad berättar det om mig och mina drivkrafter?

Hur skulle jag själv ha agerat i ett kritiskt läge? 

Enkelt vara stursk och visa civilkurage när man inte behöver bevisa det.  

Mot Universitetsbiblioteket i København!

Bild från Sveriges Radio på tyska trupper paraderande i Oslo