Vit, man, kristen, heterosexuell

Verkligheten existerar inte som något i sig, ligger inte bara där, väntande på att bli speglad. Det krävs teoretiska verktyg, begreppsliga glasögon, för att vi skall få fatt i och tydliggöra den. Förstå vad som händer. 

Och vad som inte händer, fast det kanske i en väsentlig mening borde hända. Samtiden är onödig, tesen Jan Myrdal drev i brevboken han skrev tillsammans med Lars Gustafsson. 

Jag håller mig med husgudar och apropå det ovan sagda förtjänar här nämnas två, båda framlidna. Först professorn i tankeformernas historia vid Collège de France, Michel Foucault, från vilken jag hämtar begreppet normalisering. 

Hela tiden pågår en normaliseringsprocess, det som är sammanfaller med föreställningen om hur saker och ting skall och bör vara. Inget alternativ möjligt, alla eventuella alternativ, inklusive drömmar om något annat än det förhandenvarande, faller utanför det som är. 

Det ekar, tankedisciplinerande, från min uppväxt på bruket: "Men så kan du väl inte tänka!"

Att dag efter dag matas med statstelevisionens eller reklamtelevisionens, ofta inlindade, budskap är inte problemfritt. Ta exemplet trams-program, förekommer både i SVT och reklamkanalerna, och som riskerar komma att uppfattas som vad vi menar med "normal" underhållning. 

Sociologen Johan Asplunds begrepp tankefigurer är direkt kopplat till normaliseringen. Kortfattat kan om dessa sägas att vi tänker med tankefigurerna, inte på dem. De styr undermedvetet vårt tänkande och det skall mycket till för att vi skall överge dem. 

Kanske krävs att vi skakas om, genomgår en kris på ett samhälleligt eller individuellt plan. I det senare fallet, du blir arbetslös och tänker inte längre enligt "arbetslinjens" tankefigur. Eller att det "normala" är att ha en anställning. Tankefiguren kraschar.

Jag ser den brittiska polisserien Karen Pie: Kalla fall (2022) på SVT Play. Tre avsnitt i långfilmsformat. Utspelar sig i St Andrews i Skottland. Exteriörer som tar andan ur tittaren. Rolig huvudperson.

Jag väntar på, nej, inte att mördaren skall avslöjas och gripas. Utan på tre saker som numera ofta, så gott som alltid, förekommer i tv-serier och filmer. I dessa möter vi normaliseringen gestaltad. Inbakad i en mer eller mindre fängslande intrig.

För det första väntar jag på att interracial relations skall visas. Sker i serien. För det andra att homosexualitet skall förekomma. Så blir det också. Jag saknar att en muslim dyker upp och spelar en central roll. 

Annars är bilden komplett. Det är "normalt" i vår samtid med de uppräknade fenomenen. Bara att anpassa sig. 

Var det inte lundaprofessorn och ledamoten av Svenska Akademien, Fredrik Böök, som försvarade en explicit ideologisk dimensionen i litterära verk? Jag har bestämt för mig det. 

Jag säger inte att det är bra eller dåligt i samtiden med kärlek över rasgränser, samkönad kärlek, eller muslimer. Jag är inte normativ som Böök. 

Jag konstaterar bara att jag är en vit man, kristen och heterosexuell. Samlevde jag med en icke-vit, muslimsk man skulle jag inte reagera på det som visas. Det jag ser vore då det "normala" för mig. 

Osökt dyker i medvetandet Göran Palms Indoktrineringen i Sverige upp. Jag svalde denna debattbok med hull och hår som nybliven recentior hösten 1968 i Upsala. Tillhandahölls en, som jag då närmast hänförd tyckte, övertygande teori om hur vi påverkas. 

Utan att märka det. Och utan att protestera. Indoktrinering är ett "lurigt" fenomen som smyger sig på. Allt förefaller normalt och som det skall vara för oss indoktrinerade.