En rauk som ordförande

Förr hette det prefekt, den hävdvunna beteckningen på den som skulle ”leda” en universitetsinstitution, åtminstone ta ett administrativt ansvar. Jag minns från Upsalatiden att  ingen av oss på institutionen ville bli det. "Rekrytera" utifrån? Otänkbart.

Alla ville forska i första hand, därefter undervisa i värsta fall. Prefekturen liknades närmast vid värnplikt, ett föga stimulerande uppdrag som någon måste ta på sig. Dock tidsbestämt.

Efter NPM:s införande skulle chefer tillsättas, där det förut varit chefsfritt. Det förväntades leka privatföretag inom offentlig sektor. Individuell lönesättning ett av kontrollinstrumenten. Man måste visa man var en lojal medarbetare, slut med vara en självgående professionell.

Ny högskoleorganisation inrättades med "akademier" (inte i den klassiska meningen, missvisande term således) och "avdelningar". Därefter tillsattes akademichefer och avdelningschefer. Den platta organisationen hierarkiserades.

Jag förvånades, med Upsala i bakhuvudet, över att någon av mina kolleger överhuvudtaget ville bli chef, inte ägna sig åt kärnverksamheten. Den höga lönen en förklaring? Kandidater saknades nämligen inte, de stod i kö, ivriga komma ifråga. Nya tider nu, Ekstrand. 

Bort med principen primus inter pares. Odisputerade gökar - mumbojumbotalandes företagsekonomiska - kunde plötsligt chäfa över välmeriterade professorer. En absurd situation, historiskt betraktad. 

Jag minns med rysningar av obehag en fullkomligt avstängd figur, bakgrund på SLU i Upsala, i chefsposition på min sista högskola. I och för sig disputerad - om än på en klen avhandling. Hyllvärmare i bästa fall. 

Ett extra personalmöte kallades det motvilligt till, efter växande kritik som mullrat i korridorerna men aldrig framförts direkt till chäfen. (Däremot åsattes han fula öknamn.) Han bara satt där som en stenstod under extramötet, orörligt ansikte.

"Jag hör vad ni säger. Och tar det med mig." Hans mantra. Vi visste han skulle borsta av sig så fort han lämnat rummet. Inte hade vi nått fram till honom. Bortkastad tid. Han var hal som en ål.

Befordrades till en av de högsta posterna på högskolan. Upprop startades. Misstroendet utbrett. Ganska många, häpnadsväckande nog, vågade skriva på med sitt namn. Ingen som helst effekt. Han befordrades som om inget hänt. Förakt för medarbetarna? Odemokratiskt? Såklart.

Minns missfostret, förlåt, när jag ser Reinfeldt i TV4 en morgon. Djurgården hans favoritklubb. Kunde inte bli ordförande i den föreningen, som han hett traktade efter, emedan supporters och medlemmar kraftigt protesterat.

Men nu har han valts till ordförande i SFF. (Efter protester.) Oberörd, blänkande flint, sitter han där i rutan. Han som uppmanade oss att öppna våra hjärtan och låta migranter utan asylskäl flöda in. 

Ur hans mun illavarslande ord om vad han vill med sitt ordförandeskap i fotbollsförbundet. Kommer 51 procentsregeln att bestå? Skall klubbarna ägna sig åt "integration" och utomsportsliga saker? Allas lika värde? Varningsklockor ringer när han mässar utan att staka sig.

 

Hur förstå denna bisarra personlighetstyp? Själv skulle jag inte fixa kliva på ett uppdrag efter att nedgörande kritik riktats mot mig. Ännu mer efter att ha ifrågasatts av dem jag skall vara chef för. Jag skulle hålla mig för god. Men inte denna personlighetstyp.

Stark självbild, fråga om det? Nej, jag vägrar tro det. Inte med denna avstängda och frusna framtoning. Levande död, nästan otäckt bevittna. En stelnad rauk bland människor av kött och blod. Bortom dialog och argument.

Kanske från barndomen härrörande, om man skall djuppsykologisera. Något slags självförsvar gentemot föräldrarna i en uppfostringssituation där man inte blivit sedd, snarare osynliggjord. Man fortsätter leva som om man fortfarande var det. En solitär, om det inte var positivt laddat.

Varje medarbetare omedvetet uppfattad som ingående i en situation som ständigt upprepas, och där man stänger av sig själv? Vägrar ta till sig feedback, vägrar låta spegla sig. 

Bortom förklaringar och förståelse, jag är definitivt inte ute efter att legitimera med en medkännande attityd: en mycket olämplig personlighetstyp i en ledningsposition. Milt uttryckt.

Bild: GP

 

Dagar med skrivande och tv-serier

Marcel Proust tillbringade delar av sitt liv sängliggande. I detta horisontella läge vilar (!), nästan alltför påtagligt, en djup symbolik. Jag plöjde, samtidigt som jag läste litteraturvetenskap (borde såklart heta litteraturhistoria) i Upsala, hans omfångsrika På spaning efter den tid som flytt (1913-1927).

Ett veritabelt kraftprov. Både av den sängliggande författaren och hans läsare. Jag tog del av hans för alla, även sådana som inte läst honom, välkända doftminne som framkallade skrivande. 

Så också för mig. Utan, naturligtvis, att jämföra mig med Proust. Självbiografiska Inte ska väl Humphrey Bogart gråta (Bokförlaget Korpen 2000) började skrivas när ett doftminne infann sig helt överrumplande. Under en sommarvistelse på en bondgård i Jerup i Nordjylland. 

Egendomligt nog fick jag äntligen fatt i - rättare sagt det som textens verklighet förmår frambringa och som litet med kontrollerbara "fakta" har att göra - min far och uppväxten tillsammans. Fyrtiosex år när jag föddes, död i leukemi sextioåtta år gammal. 

Förlåt, inte om doftminnen det skulle handla. Snarare sängliggandets existens. Eller existensen bakom neddragna persienner. De dagar jag inte känner det minsta för att röra mig utanför dörren. Trots pockande stegräknare i mobilen. 

Ingen lust att dasein, min älsklingsfilosof Martin Heideggers begrepp. Vara aktivt närvarande världen. Snarare krypa undan med åldersstel kropp och långsam skalle. 

Dessa dagar går inte att förutse. Tack och lov för skrivandet. Och serier som tyska Morden i Lauchhammer på Netflix. Även, hör och häpna, givit mig på en bok av litteraturkommentatorn Ingrid Elam: Jag: En fiktion (2012).

I brist på alternativ att ladda ned från folkbiblioteket. Elam omfamnar teoretiskt Edith Södergran, Vladimir Majakovskij, Jan Myrdal, Lars Norén och andra jag-skrivande bjässar. Inte så kul och intet nytt eller spännande. 

Snarare torrt och snusförnuftigt. Så som hon framstår i SVT:s kulturinslag. Påminner om en litteraturintresset mördande svensklärare på gymnasiet. 

Fjodor Dostojevskij publicerade anteckningar från "källarhålet" (1864). Sanningen att säga minns  jag inte mycket från boken om en tillvaro "utanför" världen. 

När jag läser böcker ett mycket selektivt minne som opererar. Kan inte förklara varför jag lägger vissa saker på minnet, vårdar dem som läsefrukter. Sker bortom min kontroll. 

Nå, varför referens till ryssen? Hans källarhål kanske mitt när jag stannar inomhus. 

Utan att kunna hejda det, A:s ansikte. Klasskamrat på Högre Allmänna Läroverket i Sandviken. På klassfotot ovan står vi nära varandra, längst bak på grund av längd. Träffade sedermera på honom i Upsala. Spritdjävulen kopplat sitt grepp om A. Förmådde inte lösgöra sig. 

Jag skulle snarare vilja uttrycka det som att han, i likhet med alla alkoholister, inte ville bli nykter. En söndagseftermiddag sammanstötte vi på tåget från Gefle till Upsala, han plågades av svår hangover. Darriga händer. Frågade efter en återställare.

I Upsala slutade han att gå ut. Målade tavlor. Höll sig hemma i lägenheten på bottenvåningen i ett trist bostadsområde i stadens east end. Vet inte hur länge denna isolering pågick. 

Påstods att han begav sig till föräldrarnas sommarstuga vid Storsjön utanför Sandviken, där avslutade sitt olyckliga liv. 

Målningarnas vidare öde mig obekant. Jag berördes av den expressiva koloriten - påminde om Erland Cullbergs sprakande konstverk - när jag besökte honom i Upsala och han visade mig dem. Hans enda sällskap. De hade förtjänat ställas ut.

Mot butiken för att väga lök!

Finns det verkligen inga oberoende ekonomer eller experter i detta avlånga land? Jag tittar, som vanligt, på morgon-tv. Ljudet för det mesta avstängt, munnar som rör sig. I rutan ekonomer från banker och Svenskt Näringsliv. Jag noterar en före detta kollega, knuten till det senare, det som förr hette SAF. 

Han har lagt på sig. Dressmankostymen stramar betänkligt, dubbelhakan guppar när han utfärdar sina dystra prognoser.

Samtliga medverkande "experter" uttalar sig grötmyndigt som från en neutral position. Ehuru involverade i högsta grad i vad som sker, med särintressen att bevaka. Det låtsas inte SVT eller TV4 om. Programledarna jamar leende inställsamt med. Värst statstelevisionens.

Även avpolletterade får vara med och tycka. Fina titlar som "senior advisor". Sparkad snett uppåt, sa vi förr. I den utmärkta boken om metoo, av UG-reportern Lina Makboul, får Expressens förre chefredaktör Thomas Mattsson, numera - ja, just det - senior advisor sina fiskar varma. Med all rätt. En ynklig msm-figur, inget annat.

Nu pöser han på skärmen, framträder som allvetande medieexpert, som om inget hänt. Höjdare har som katten nio liv.

Ingen förklaring till inflationens spöke ges av dem betitlade ekonomer. Nå, ingen annan än en ytlig och politiskt-ideologiskt färgad. 1970 läste jag nationalekonomi i Upsala. Heta diskussioner under föreläsningarna, vi vänsterstudenter hade ordentligt på fötterna och drev på, om hur just fenomenet inflation skall förstås.

Men i tv behandlas inflationen närmast som ett naturfenomen som vi bara har att anpassa oss efter. Samtidigt betonas vilka som "måste" missgynnas. 

Ty folket ska veta sin plats, enligt "experterna" vara med och "betala notan". Men vad har samma folk beställt och som nu måste betalas med allt mindre värda pengar? Lurats köpa alltför dyra bostäder? 

Mat måste man ju ha på bordet. Även ensamstående mammor som väl endast Frälsningsarmén bryr sig om. 

Ilsken blir man när man hör om ICA-handlares skyhöga vinster. Inte för inte talas det om "greedflation", hökarna passar på att saftigt höja priserna under hänvisning till Putin och kriget. 

De "tar inte sitt ansvar" som de uppmanas till av Magdalena Andersson, högavlönad med råd att handla. Svantesson, likaså högavlönad och med köpkraft, kallar in livsmedelsjättarnas toppar. 

Men vad kan den senare göra mer än att INTE ta bort matmomsen, INTE införa det pristak man satt i andra länder? Politik som non-decision making som statsvetarna säger.

Om det så gäller dödsbringande kriminalitet eller ockerpriser på mat, statsledningen signalerar maktlöshet. Om än bluddrande med just Bettan Svantesson i spetsen.

Minns ni Blå Tåget som ironiskt sjöng om staten och kapitalet som sitter i samma båt? Lyssnar jag på tv:s "experter" sitter vi nu ALLA i den blågula båten. Men vi sitter lite olika, så att säga. Vissa närmare att trilla i. 

Som motgift mot de skatte- eller reklamfinansierade, televisionerade propagandasändningarna läser jag varje vecka Proletären. Tyvärr ganska så förutsägbar i sin återkommande klasskampsretorik. Klart jag kan hålla med om att arbetarklassen måste ta kamp mot profiter, stigande bostads- och matkostnader. 

Det blir dock bara ett tomt mantra. VAR är denna revolutionära arbetarklass? Jag kan inte se den. Folket finner sig. 

Även jag, men inte utan små protester. Mot butiken, väga bananer som gul lök! Slår dövörat till mot salig mor däruppifrån molnen: "Du narras väl inte, Lars!"

Mot lingonröda tuvor och mörkaste skog!

Personligen har jag tidigare känt spelare i Brynäs IF. Men ingen just nu. Därför saknas direkt insyn. Man skall dock omedelbart komma ihåg att spelarna är oerhört lojala mot och framförallt skyddar tränarna. Talar inte öppet med vem som helst om interna förhållanden. 

Mot allsvenskan. Med lag som de mörka smålandsskogarnas Tingsryd (hemma-arenan bland tallarna och lingonriset på bilden ovan), Fålhagens polkagrisar Almtuna och andra. Inget ont sagt om dem. Men inte skall Brynäs vara i allsvenskan! Det fattar ju minsta dagisbarn. 

En katastrof som bara överträffas av när Titanic degraderades, förlåt sjönk till botten. Och en rejäl smäll för arma, identitetssökande Gefle, som kunnat använda det forna kvarterslaget som "Gävles stolthet". Nu återstår bara Bocken. Och ... ja, vad? 

Denna anrika, landet runt sällsynt folkkära klubb där segrandets traditioner sitter i väggarna och hänger i taket på Gavlerinken. TRETTON SM-guld. 

Inför denna säsong gjordes dyra spetsvärvningar. Hoppet vaknade hos oss, de sista entusiasterna som Povel Ramel sjöng, om en bättre säsong än de tidigare. 

Bland förvärven NHL-meriterade Johan Larsson som var med och vann guld 2012. Tjecken David Sklenicka, "Iron man". I sina bästa stunder en av de mest lysande spelarna i SHL. Kinnvall och Johannesson, två tekniskt begåvade backar. Finska landslagsmän. 

Inte har det hjälpt. Alla vi som älskar laget i vått och torrt frågar oss ännu en gång med hesa röster efter tillropen under mer än femtio matcher: Vaaarföör? 

Jag brukar citera framlidne ledarskapsforskaren Richard Hackman, hörde honom under ett seminarium på Harvard University, som studerade symfoniorkestrar och mytomspunna, karismatiska  dirigenter: "Skall du bedöma ledarskapet i en symfoniorkester, lyssna efter hur det låter."

Klokt och avkylande, bortom all ledarskapsromantik och ytliga managementböcker. 

Hur "låter" Brynäs? Känslan från åskådarplats har under säsongen varit att det saknats ett LAG på isen. Individuella prestationer utmärkande, solonummer. Stark känsla av att det brast i kommunikationen mellan spelarna. 

Och utan fungerande kommunikation, inget lag. Gäller alla organisationer. Den interna kommunikationen nyckeln till resultat. 

Jag är inte beredd att köpa den syndabocksteori som nu lanseras av arga och förtvivlade supporters att vissa spelare saboterat, obstruerat gentemot tränarna. Jag vet att det förekommit tidigare säsonger, med andra tränare. 

Jag frågar mig: vart tog den beryktade brynäsandan vägen? En för alla, alla för en. United we stand, divided we fall. Var är kulturbärarna? Med hjärtat klappande för Brynäs. 

Förutom duracellkaninen Jacob Blomqvist som aldrig försummar understryka att det finns inget finare än att få dra på sig brynäströjan. 

Ibland har jag fått för mig att det råder en illusorisk frälsartro hos klubbledning och sportchef. Det har talats om att "leta spelare på marknaden". Ordvalet speglar den förödande kommersialiseringen av elitidrotten, klubbkänslan får stryka på foten. Långsiktigheten. 

Hittar man bara rätt nyförvärv, så. Men vad med LAGET, för att säga det ännu en gång. Hur få det att fungera. 

Tränarna ett kapitel för sig. Den egendomlige Peter Andersson som inte alls passade in i brynäskulturen. Underlig statistik styrde flanens agerande. Mumintrollet Manner, pratade bättre än han presterade. Smurf-Ove en nödlösning en minut i tolv.  Stackars legendaren!

Klart, som "experterna" i TV betonat, att det ytterst är spelarna som måste göra det, bära tyngsta ansvaret. Ett ytterligare tränarbyte var inget att rekommendera ur det perspektivet. 

Jag satt nagelbitande som klistrad vid skärmen igår mot de fysiskt imponerande Malmöpågarna. Nä, inte riktigt sant. Efter tre raka förlustmatcher kändes det hopplöst. 

Mot Tingsryd!

Det kallar jag teater!

Jag minns inte vilket år jag såg en uppsättning av Trainspotting - filmen hade jag redan sett, boken av Irvine Welsh dessförinnan läst - på Volksbühne vid Rosa-Luxemburg-Platz i Östberlin. I regi av den legendariske, mytomspunne Frank Castorf. 

Men jag minns att det var en ljummen, mycket behaglig höstafton. Kanske i oktober. Så där ljummen och betagande som en höstafton kan vara i Berlin. När sommarhettan vikit undan och staden som skönast att leva i. 

Direkt efter föreställningens slut, från trappan till Volksbühne, ringde jag upp dramaturgen och teaterkonstnären Joakim Stenshäll vid Folkteatern i Gefle. Vi samarbetade i olika projekt. Jag måste bara omedelbart förmedla min entusiasm. Aldrig sett något liknande på en scen!

Trots att det i långa stycken av pjäsen talades en säregen östberlindialekt (?) som jag förstod föga av. Inför en påfallande ungdomlig publik, inga kulturtanter. Äldst i salongen, förutom Skriftställaren, jourhavande brandman som högljutt visade sin uppskattning. 

Joakim inspirerades av Castorf och tysk teater. Brecht en husgud. En gång tog han Folkteaterns anställda till Berliner Ensemble för en uppsättning av just Brecht. Joakim den ende som förstod tyska. 

Hans idéer om en estetisk "förtyskning" av Folkteatern frös inne. 2009 lämnade han hastigt jordelivet. Dödsbudet mottog vi utanför Gränna, rastade på vägen till Greifswald och Penemünde. Det regnade ihärdigt.

Jag kan inte minnas att jag sett någon teaterföreställning efter den i Berlin. Jag tror inte det. Folkteatern i Gefle lockar definitivt inte, ointressant det ord som kommer för mig. Finns något värre än att vara ointressant?

Stämmer inte helt att jag inte sett teater. Men då har det varit Gävle Handikappteaters hisnande uppsättningar. Fräcka, provocerande och rakt på. Inget fjäsk för någon. Smockor så det ryker om det. 

Politisk teater när den är som bäst. Teaterchefen Ulrika Hörberg brinner av kreativitet och får skådespelarna att göra detsamma. Hon är helt otrolig, den kvinnan. Skådespelarna också. 

Kommit på kant med Gävle Kommun som har pippi på att bygga parkeringshus som kostar dryga skattepengar. Teatern får inte längre något från kommunen. Lika bra det. 

27 mars kan man uppleva Gävle Handikappteater när de spelar för Ukraina. Tyvärr är jag inte kry nog att bege mig till Folkets Hus i Gefle för att skratta och jubla som jag skulle ha förväntat mig att få göra. De sviker aldrig sin publik! 

Det passar mig att vara orättvis

När salig mor inte kunde komma på något "bättre" att säga om en medmänniska, undslapp hon sig att personen ifråga "är i alla fall snäll". Jag uppfattade "snäll" som något nedlåtande. Men kanske ändå inte menat så.

Måhända rymdes en saknadens undermening: Snälla människor är en bristvara.

Att vara le, elak, definitivt inget min mor uppskattade. Kunde om parförhållanden ängsligt undra: "Är han le mot henne?" Det var alltid karln som tenderade att vara le, aldrig frugan. Och det i ett brukssamhälle med starka kvinnor som inte gick av för hackor.  

Almqvist, som tvingades gå i landsflykt efter en ful grej, skaldade (fritt återgivet): "Varför är den gode dum, varför den onde klok, varför är allt en trasa?" När jag läste Almqvist första gången fastnade jag i "allt en trasa". 

Hur förstå? Allt obegripligt eller meningslöst? På det hela taget orubbligt? Almqvists retorik syntes tonårsgrabben mörk, svart.

Mina associationer som alltid ostyriga. När jag ser sista avsnittet av den tyska serien Drömmarnas hus på SVT Play minns jag Almqvists skaldande. Serien tar oss till tidigt 1933. Hitler valts till rikskansler. 

Brunt uniformerade SA-patruller taktfast marscherande på gatorna, målar "handla inte här" på skyltfönster till butiker som ägs av judar, misshandlar politiskt misshagliga. Terrorn förgiftar vardagen, sprider skräck.

Inte kan man påstå att de onda inom SA var kloka. Lågpannade jävlar som förföljde och mördade judar. Skrämmande hur vanliga, hyggliga tyskar över en natt kunde förvandlas till judehatare. Fast de var kanske redan det, mer eller mindre väl fördolt. 

Efter kriget hade förbluffande nog INGEN varit nazist och medlöpare. "Inte jag, inte. Tok, heller."

Jag läser förtjust Stig Claessons Vad man ser och hedrar (1998). En underbar bok med de finurliga teckningar som var Slas adelsmärke. Anekdoterna - jag älskar sådana - står som spön i backen. 

Som den när konstprataren Carlo Derkert reste runt i landet för att visa tavlor av van Gogh, bevakade dygnet runt av beväpnade vakter. Derkert hade under skidåkning vrickat sig.

Han åhör två vakter. Den ene: "Tänk att han inte sålde en enda tavla." Den andre: "Och nu har han vrickat foten också!"

Glesbygdsnostalgikern Claesson konstaterar lakoniskt i sin faluröda lilla stuga på landet: "Det passar mig att vara orättvis." Efter en snabbt dragen slutsats om - jag minns inte exakt vad. Jag är likadan. Men le vill jag inte vara.

Bortom klägg och lojalitet

 

Häromdagen skrev jag om UG-reportern Lina Makbouls kritiska granskning av metoo.* En skärskådning utan skygglappar som sannerligen inte föll en av "revolutionens" ledande anförare, Cissi Wallin, på läppen. 

Wallin blev kändis på att beskylla Aftonbladets Fredrik Virtanen för att sexuellt ha utnyttjat henne. En beskyllning som Makboul synar i sömmarna. Wallin gjorde allt för att smutskasta den granskande. Enligt principen kan du inte omintetgöra budskapet, skjut budbäraren.

Nå, Wallin är som hon är. Kvarstår gör att vi aldrig få veta den slutgiltiga sanningen om vad som egentligen hände den där natten hemma hos Virtanen. Sexbrott eller inte? Ord står mot ord.

Jag missade en sak när jag skrev om Makboul. Jag tror inte det är oviktigt att hon bedrev sitt gräv, som de säger di modärna, från en göteborgsposition. Därmed undgick hon, min teori, lojalitetsband och att riskera personligen känna dem hon skulle granska. 

Den fruktade teaterkritikern Allan Fagerström förstod att hålla sig undan, inte utgöra en del av "klägget" som Stefan Juholt sa. Bosatte sig utanför Stockholm och kotterierna, i Vingåker. Undvek frotterandet, minglandet och kyssa på kind. Därmed kunde han stå fri. 

Lika fri att ta bladet från munnen, formulera sig utan förbehåll, som skriftställaren och refraktionären Jan Myrdal. Sådana sällsynta, fria andar blir förstås inte älskade av flocken. 

En gång avbröt skådespelarna föreställningen när de upptäckte Fagerström i publiken på Dramaten. Därmed fick han svart på vitt på sin betydelse som oberoende kritiker. Som när Bergman knuffade till åt DN-kritikern Bengt Jahnsson. Den senare vägrade fjäska för den store.

Journalisterna i Stockholm häckar i det som kallats "journalistgettot" på Söder. Kanske barn på samma "föris", eller i samma skolor, träffas regelbundet i vardagliga sammanhang, blir du och tjenis. Förutom de professionella relationerna som kan vara mycket täta. 

Sverige är litet, man riskerar hela tiden stöta på varandra. Falskt hänsynstagande hotar. Konfliktundvikanden. Hellre kniv i ryggen än öppen konfrontation. Få vågar tematisera detta, känsligt. Maja Lundgren gjorde det i Myggor och tigrar, fick fan för det. 

Kanske därför hon föredrar att kvista ned till camorrans Neapel så fort hon hinner. Långt från de finkulturella salongernas falska leenden i den blågula huvudstaden. 

Själv brukar jag stoltsera med att jag är en intellektuell i provinsen. (Låter som en gök i en melankolisk pjäs av Anton Tjechov.) Bortom klägg och lojalitet.  En ropandes röst i öknen - inget mer? Nå, men med integriteten i behåll. 

* https://www.lindelof.nu/revolutionen-ater-sina-barn/ 

Olof Palme skulle ha kunnat åtalas

Om jag förstått saken rätt så innehåller Tidöavtalets samlingsregering liberaler. Men det kanske är en annan typ av liberaler än klassiska John Stuart Mills-sådana som i alla lägen försvarar individens medborgerliga fri- och rättigheter. 

Hur förstå dessa gummilagar som regeringen ställer sig bakom, fullkomligt struntande i det tunga lagrådets invändningar? Och som "liberalerna" bland statsråden accepterar utan knyst. Allt för makten och köttgrytorna?

Om lagarna redan funnits, vad hade hänt med oss som aktivt engagerade oss mot USA:s krig i Vietnam? Och vi som stödde ANC i Sydafrika? Lagen om störande av relationer till främmande makt kunde ha tillämpats. Och lagen om terroristorganisationer, ANC. 

En som skulle ha legat pyrt till var den socialdemokratiska statsminister - ljusår från den nuvarande kompasslösa partiledaren för S - som gjorde sig internationellt känd för sina fräna uttalanden, nämligen Olof Palme. 

Han som menade att USA:s bombningar av Hanoi julen 1972 var ett brott mot mänskligheten som kunde läggas till den rad av brottsplatser dit bland annat nazisternas Treblinka räknas.   

Sveriges relationer med Spanien - främmande makt - störde han genom att kalla fascisten Franco "satans mördare". Och stalinisterna i Tjeckoslovakien för "diktaturens kreatur". 

Finns det inga gränser för vad Kristoffersson och kompani är beredda att göra för att blidka den muslimske allsmäktige i Turkiet - och för att bli medlem av det krigförande Nato?

Var finns de protesterande journalisterna? De för medborgerliga fri- och rättigheter brinnande liberalerna? I det senare fallet, inte sitter de i regeringen.

Mitt stöd för palestiniernas kamp mot Västbanken ockuperande Israel får jag nog sluta bums med. Om jag inte skall drabbas av repressalier. 

Kan vi lära något av den gapande och skrikande nazidomaren?

"Vill du begå grova brott skall du slå dig ned i Sverige och söka uppehållstillstånd", raljeras (?) det i ett inlägg på Facebook. Nå, det är alltför lättköpt att ironisera över den svenska rättsstatens förfall. Men nog finns det fog för att sätta det hårda betyget förfall. 

Om man i main street media och alternativmedier följer med i vad som så gott som dagligen sker i konungarikets domstolar. Ännu mer vad som inte sker. Men borde. 

Jag läser om mörka män som begår ytterst grova gruppvåldtäkter men ändå kommer lindrigt undan när dom faller. 

Sällan utvisas de efter av staten betald inhysning. Fast de naturligtvis borde. Skälet är uppenbart. Utom för domstolarna. Rättvisan är blind - men inte i dess ursprungliga mening. 

Jag läser om mörka män som på ett offentligt badhus drar ned bh:n på en liten flicka. Mamman anmäler övergreppet för polis. När förövarna får reda på det, måste enligt hederskulturen hämnd utkrävas. 

Flickans styvfar uppsökes, misshandlas svårt. Straffet? Ja, vad tror ni. Lindrigt. Den misshandlade är chockad över den milda domen. "Om ett år är de ute igen." Han har svårt att ta det till sig. Jag förstår honom mer än väl.

Det skulle kunna lämnas hur många exempel som helst på hur gärningsmän kommer undan med skrattretande - inget bra ordval men ni förstår vad jag menar -  påföljder i vårt land. Lämnar efter sig kvinnor och barn som svårt traumatiserats. 

Kanske fått resten av sina liv förstörda. 

Men detta får inte vägas in när påföljd bestäms. Rättsstatens lagtillämpning är snäv och gagnar därför i praktiken många gånger gärningsmän som vägrar att erkänna sina brott. 

Dessutom förefaller det som om rättsskipningen är häpnadsväckande tolerant och överseende när det gäller vissa individers illgärningar. Jag syftar på bortseendet från etnisk och kulturell bakgrund. (Länge hävdades det att hederskulturer inte förekom i Sverige.)

Fråga inte nyttiga idioter som Greider och Sarnecki, fråga det allmänna rättsmedvetandet, fråga vad vanligt folk tycker. Jag vet svaret. De, liksom jag, fattar ingenting. Om ändå detta att inte fatta ändå kunde generera en kollektiv "fransk" ilska som tvingar fram förändring! 

Svenskarna är för flata. Det lydiga folket. 

Förövarna straffas inte, de skickas till kriminalvården. Notera andra stavelsen, vård. Eller hänvisas till sluten ungdomsvård, notera vård. Även kallblodiga mördare. Med silkesvantar på mottages de som begått bestialiteter. Som vore de snart förlåtna. Återanpassning? Fa´n trot. 

Jag har bestämt för mig att SD föreslagit att fängelser skall kallas fängelser och inget annat, ej vunnit gehör för detta. Men det handlar ju inte om vård, det skall inte signaleras vård. Det är ett straff som skall avtjänas.

Varför Roland Freisler (bilden), Hitlers lojale domare i Volksgerichtshof (Folkdomstolen) i Berlin? Han som gapade och skrek i rättssalen, ful och vulgär i munnen. Jo, därför att han vägde in samhällsförsvaret när han dömde. Jag vill väga in traumatiseringen. 

Domaren skall kunna säga: "Jag kan inte döma ut ett kortare straff än femton till tjugo år med tanke på hur offret traumatiserats." Lika för lika. Det är rättvisa, det. 

Det är inte brottslingen som skall visas hänsyn, det är offret och de anhöriga. Om ändå en svensk domare idag vågade säga: "Jag vet att jag inte kan med nuvarande lagstiftning. Men beaktande den traumatisering du åsamkat offret skulle jag vilja döma dig till ett mycket långt straff." Men den domaren, utrustad med ett sådant civilkurage, finns inte. 

Den övriga västvärlden måste undra vad vi håller på med i de förhärdade brottslingarnas paradis. Jag skäms. Och känner mig oerhört otrygg. Detta orättens Sverige är inte mitt.

En provinsiell intellektuell

Jag läser, som e-bok, Maja Lundgrens Myggor och tigrar, försöker dra mig till minnes om jag läst den förut. Tror inte det. Men är osäker. Det händer ju de facto att jag läser böcker och plötsligt inser att det är andra gången jag gör det. Kan inte förklara varför det händer. 

Kanske läser jag på tok för fort, jag är ju snabbläsare. Lägger inte tillräckligt på minnet. Snabbläsningen utvecklade jag som doktorerande småbarnsförälder i Upsala, in i böckerna när döttrarna sussade. 

Litteraturkritikern Ingrid Elam påstod i Jag: En fiktion att Lundgren fick rejält på huden av de manliga recensenterna för sin bok. Beroende på att hon, avslöjande, hängde ut sådana som brukar glida omkring i de finkulturella salongerna. Och inhöstar prestigefyllda priser. 

Samtidigt som de kliar varandras ryggar, fjäskar och går an. Baktalar och dömer ut så fort de hinner. 

Bland dem Tomas Lappalainen, Ulf Eriksson och Carl-Johan Vallgren, för att bara nämna tre sköna - bättre "pilska" för att anamma Lundgrens bild av dem - juveler.

Den så kallade "Kulturprofilen" Arnault, hos Lundgren efternamnet ändrat till "Utan nåd", han som åkte in i kurran, och kvasiradikalen Dan Josefsson får också schavottera. Hans Gunnarsson. Listan på sexistiska mansgrisar Lundgren mött är lång. 

Samtliga uppräknade pigga på att med macho-imagen påkopplad, och ett par knappar innanför västen, jaga kjoltyg i samband med bokmässor och liknande tillställningar. Även jollpettern Ranelid får sig en släng av sleven. Utan att hemfalla till samma jakt.

Lundgren tar bladet från munnen. Struntar i vad som är taktiskt att yttra och icke. 

Men inte tycker jag boken är så omskakande som Elam antyder, hade önskat ännu hårdare tag. Lundgren har mycket om berätta om när de manliga kollegerna varit på lyset. Kan det vara det att hon namnger vissa som retat? Väcker skam och ilska. 

Där står de uppburna ynkligt med brallorna nere. 

Jan Myrdal gjorde skandal en gång, jag tror det var på Författarförbundets stämma, när han pekade ut, av olika skäl, föraktliga bland medlemmarna i förbundet. 

Namngav. Så gör man ju bara inte! Men Myrdal visste. Uttrycker man sig i allmänna ordalag, "principiellt", blir det totalt effektlöst. De som förtjänar det måste nagelfaras. Skoningslöst. Det visste redan Titanen, även om han använde pseudonymer, figurerna bakom lätt identifierbara.

Svarta fanor. Götiska rummen. Sarkastiska mästerverk. Sataniska. 

Usch, vad instängt och unket i kotterierna i Fjollträsk! Att de bara orkar. Kanske det litterära landskapet är för litet, alla känner alla. Det befrämjar paranoia och avundsjuka. Hämnd och knivar i ryggen. Kulturens kaka är liten och otrygg. 

Tack och lov är jag en intellektuell i provinsen. Jag behöver inte fjäska för någon. Ställa mig in. Hålla reda på vem som har makt och inte. Jag är fri att tänka och skriva som jag vill. Om så om woke eller Nato. 

Att kliva ur den ideologiskt inhägnade statsanställningen, nu har det gått några år, var ett sjumilakliv rakt ut i friheten. Sablar, vad det dagligdags känns bra! 

Men jag har varit arg på mig själv, förbannat min feghet, att jag inte tog klivet mycket tidigare. Alla dessa år inom högskolevärlden med obildade, intellektuellt lata studenter och krypande opportunister till kolleger ("myggor" för att citera Vilhelm Ekelund). 

Bitter insikt om förlorade år.

Malmö doftar fortfarande

Plötsligt vårgröna fält utanför tågfönstret, den vita belägringen, nej jag talar naturligtvis inte om hudfärg, som jag är utsatt för norr om Dalälven, upphör. Jag ser gäss knalla omkring, sådana där som Nils Holgersson frekventerade för att förflytta sig över landet. 

Tåget passerar den lundensiska lärdomsstaden, med Sveriges näst bästa universitet. Tjugofyra år sedan jag, svårt förkyld och nedsatt, framträdde på Akademiska Föreningen, där de stora elefanterna dansat. Nästan ofattbart att det är så länge sedan. 

När X2000 rullar in på Malmö Central känns det som att komma hem, andetagen genast lättare. Det har blivit flera resor de senaste åren till Malmö, staden drar och det går inte att hålla emot. Jag har till och med ställt oss i bostadskö. 

Första gången jag står i en dylik. Kanske på ålderns höst på väg att bli skåning! Pålarna nedslagna i den  landsända som är förknippad med namn som Ola Hansson, Edvard Persson och Bosse Larsson. Höll i hastigheten på glömma Siw Malmkvist och Bosse Widerberg.

Det är inte skjutningarnas Malmö som lockar. Förstås. Inte antisemitismens som gör att judar inte vågar bo kvar. Förstås. Kan man annat än skämmas över detta? 

Jag talar om känslan för det Malmö som Östen Warnebring nostalgiskt besjöng i När Malmö doftade och som vi lyssnat på många gånger på Youtube. Det Malmö som inte längre finns - men borde finnas. Förresten, apropå Östen med den välbalanserade rösten. 

Hans både ljuvliga och fyndiga - allt startar med en trasig moped - Femton minuter från Eslöv  (i original Twenty Four Hours from Tulsa) lurade oss att åka med Pågatåget dit för att rekognosera och ta pulsen på orten. Inte stannade vi många minuter. 

Eslöv framstod som en oerhört trist håla. Horndal på den skånska slätten. Huvudpersonen i Östens låt borde tackat sin lyckliga stjärna för "skiten" i förgasaren. Och att en mack fanns i närheten med en fingerfärdig grebba som blev hans öde. Aldrig mer Eslöv för den pågen!

Närheten till Köpenhamn förstärker den varma känslan för Malmö.  Efter att bron byggts tar det inte många minuter med Öresundståget till den rödvita huvudstaden. På andra sidan Sundet börjar världen, sa man förr. 

Men den börjar väl redan på Kastrup som passeras utmed linjen. En sjudande flygplats som får Arlanda att förblekna till otrivsamma hangarer i vildmark.

Det man förmår i Danmark, nu tänker jag brottsbekämpningen, lyckas man inte med i Sverige. Politiker och polis står handfallna. 

Det senare landet befinner sig på mycket farlig kurs. Inte kan Kristersson och hans regering ändra på detta. Beyond the point of no return, som jag uppgivet brukar skriva till bekymrade vänner.

Kalinka, danskfödd som hamnade i Sverige, meddelar mig att hon längtar hem till frisinnet. Jag förstår henne. 

PS. Detta skrevs innan snösmockan träffade södra Sverige. Men den är övergående. Ingen smocka varar beständigt. Men Malmö består. Dess doft.

Oss emellan en lustfylld tid!

Filmen Oss emellan (1969), i regi av Stellan Olsson med Per Oscarsson i huvudrollen, familjen medverkande, hustrun Bärbel och de tre barnen, rönte god kritik men blev ingen kioskvältare, milt uttryckt. Plockades ner från repertoaren efter blott en vecka. 

Men gavs en ny chans efter att ett stort antal namnkunniga kulturarbetare i ett offentligt upprop krävt att den för en bredare publik inte särskilt lättillgängliga filmen visades på nytt. Inte vältes heller denna gång några kiosker.

Jag har för mig att jag sett den en gång tidigare, när jag nu en snöig marseftermiddag, tillsammans med kaffe och kokosbollar, ser den på SVT Play. Denne oefterhärmlige Oscarsson som fick mamma att gå i taket när han klädde av sig i Hylands Hörna. 

Programledarens min under framträdandet, närmast en happening, obetalbar. Snacka om att överrumplas, tas på sängen. 

Oscarsson, som tillsammans med sin dåvarande kvinna brändes inne i deras hus i Västergötland, var en svensk Klaus Kinski. Så egen i sitt konstnärliga uttryck, finner inget bättre ord. 

Jag kunde förstås även nämna Rolf Skoglund, också han egen. Härligt kolerisk i den älskade kultfilmen Vi hade i alla fall tur med vädret. 

Men Oscarsson strået vassare. Kunde ha gjort en framgångsrik internationell karriär, men föredrog hemmaplan. Vårdade sin konstnärliga integritet, satsade egna pengar i diverse, kommersiellt hopplösa projekt. Ständigt gick den bångstyrige vidare, lät sig aldrig nedslås. 

Oss emellan är tidstypisk. Samhällsklimatet radikalt. Vietnambulletinen säljs på gatorna. Undervisningen i klassrummet, där Oscarssons alterego Olofsson vikarierar, är anti-auktoritär. Den anarkistiskt lagde vikarien firar triumfer, eleverna med på noterna. 

Olofsson är keramikkonstnär, hamnar i konflikt med ett företag som anlitat honom att utföra ett konstverk med anledning av ett jubileum. Han för in Tredje världen och den rika världens exploatering av u-länderna i verket, inte populärt hos ledningen. 

Så förtvivlat långt till nu. Jag är gammal nog att ha varit med som politiskt aktiv på den tiden. Minns som igår lustfylldheten och upprorsandan. Morgondagarna sjöng, allt kändes möjligt. 

Sorgligt med alla medverkande i filmen - de satsade sina gager - som är döda: Per Oscarsson själv, Beppe Wolgers, även regissören Stellan Olsson. Filmen hans regidebut. 

Olsson måste haft det kämpigt, och roligt, under inspelningen. Så präglad av spontanitet och stundens infall. 

Improviserade scener, inget manus, Oscarsson envis på den punkten. Hans altergo tar ut svängarna så det står härliga till. Mot en fond av oförstående, stelnade landsmän. 

Icke minst under en busstur, när Olofsson glad i hågen försöker få kontakt med medpassagerarna, avhyses. Ett de vanliga människornas gråtråkiga Sverige jag också minns mycket väl. Men skulle föredra framför den våldets blodiga variant jag lever i nu. 

Då Vietnamkrig och solidariska massdemonstrationer, nu Ukraina och okritisk Nato-anslutning. Kunde jag vrida klockan tillbaka, skulle jag göra det. 

Jag längtar landet som är

" ... en värld där jag inte är, och jag griper den i min frånvaro." Simone de Beauvoir

Min stöldanmälan för flera veckor sedan till polismyndigheten, vad hände med den? Puts väck, verkar det som. Inte ens ett pip om att utredningen lagts ned, och det innan den påbörjats. Något jag var med om när mitt bankkort kapades under en vistelse i Danmark. 

Ministern Svantesson - i en regering det fanns orimligt stora förväntningar på, de mångas besvikelse väntar - i tv med tomma politiska händer, apropå det ekonomiska stålbadet. Inte ens momsen på livsmedel sänker hon, trots att familjer knappt har mat på bordet. Barn går hungriga till skolan.

Men hon har sitt på det torra. Liksom de övriga i den skattefinansierade politiska klassen. Fjärran vanligt folks levnadsnivå. Hon kunde citera Palmes bevingade uttalande om priset på mjölk: "Det hade jag inte en aaaning om!"

Hör om vårt älskade Sydafrika, dit vi alltid längtar. Kaos på randen till total samhällskollaps. ANC har fullkomligt misslyckats, korrumperats och svikit sina anhängare. Tja, vad med Sverige, bättre här? Den grova brottsligheten numera daglig. Skjuts och dödas. 

Normalisering - denna nedbrytande process - av ett urspårat samhällstillstånd. Polisen har tappat kontrollen. "De höga chäferna har väl fullt upp med att pippa med varandra", syrlig kommentar från vännen A på Sandvik.

Nästan ångestframkallande ur ett medborgarperspektiv: var är den politiska ledningen av detta land? Som att dväljas som ofrivillig passagerare på ett skepp utan styrning ute på öppet hav.

Göran Greider - ofta i tv-rutan, ring så kommer jag-mannen - startar nyhetsbrev tillsammans med Arbetarbladets chefredaktör. Heter något med "vänster". Jag ser ingen vänsterlösning på samtidens läge. Förutom till intet förpliktigande retorik. Som i tidningen Proletären. 

Georg Brandes, den store danske intellektuelle, underströk vikten av att sätta samtidens problem under debatt. Inspirerade och inspirerades av Strindberg. Men nästa steg, det är ju där det kniper. Hur lösa identifierade problem? Göra praktisk politik av det?

Brynäs tränare Mikko Manner, alltmer uppgiven efter förlust på förlust för laget med dess stolta traditioner, deklarerar att han inte vet varför det går så knackigt. Saknas även i detta land ett "varför"? Snarare förbjudet att ge svar som är lösningsorienterade. 

Verkligheten är bästa pedagogen, brukar man säga. Men verkligheten och de påbjudna föreställningarna - vad som skall anses om och hur man skall se på den - synkroniseras inte. Jag längtar ett land som i ordets bästa mening är, för att travestera Edith Södergran.

Annars kunde jag lika gärna bo i Sydafrika. Samma våld där som här.