söndag 31 december 2023
Fatta, gubbstrutt!
lördag 30 december 2023
Spjuvern Snoddas
torsdag 28 december 2023
SVT-journalister och högskoleanställda tårtans folk
onsdag 27 december 2023
Ekstrand vän med nazisympatisör?
tisdag 26 december 2023
Hellre Lindeman än Gervais
måndag 25 december 2023
Ut och skotta, Ekstrand!
lördag 23 december 2023
Lilla julafton
Jag är av princip skeptisk mot svenskproducerad film. Ideologi brukar slå konst. Kanske är jag fördomsfull. Glömmer dukens blågula, geniala konstnärer såsom Bo Widerberg och Ruben Östlund.
Men En underbar jävla jul (2015) är på det hela taget sevärd. Robert Gustafsson har aldrig tillhört mina favoriter. Men här är han helt lysande, spelar en sur och vresig, normalsvensk karl.
Filmen skapar igenkänning från mitt långa liv. Alla dessa jular när konflikter, mellan släktingar som annars aldrig umgicks och inget hade gemensamt, ruvade strax under ytan. Spetsad glögg löste tungans band.
Det slipper jag nu. Julaftonen firar jag nämligen helt allena. Tyck inte synd om mig. Jag väljer det själv. Ensamvargen.
Det är knäpptyst i huset på holmen där jag bor. I och för sig inte ovanligt. Gamlingarnas bostadsrättsförening. Mängder av snö har fallit och gömt bilar, gator och torg.
Påminner om den gången snön vräkte ned över och belägrade Gefle. Det sattes till och med in bandvagnar för livsviktiga transporter.
En känsla av samhörighet och insikt om nödvändigheten av att hjälpa och se till varandra utvecklades i snödrivorna. Som annars aldrig. Plötsligt var varje Geflebo en solidarisk medmänniska. Kanske skulle Gefle behöva en återkommande snöbombning?
Jag sitter och funderar på om det var likadant under Leningrads belägring, som Vysotskij sjöng om. Borde kunna svara på det. Men jag är osäker.
"Dropparedagen" som skrothandlaren Albert Karlsson, i den bästa julkalendern någonsin i SVT, benämner dagen före julafton. För att det tydligen brukar regna i Göteborg den här dagen.
Uppesittarkväll. Jag minns hur min syster bjöd över mig och pappa på "lilla julafton" kvällen före dopparedagen. Inte mamma.
Fråga mig inte varför. Men modern reste inga invändningar. Förmodligen fullt upp med julstöket. Att lägga sista handen vid kalvsylta och annat. Inget färdigt från Konsum!
Det skulle på lilla julafton provsmakas på all den goda julmat som min syster hunnit med att laga trots heltidsarbetet på Posten. Pappa och jag uppklädda, vitskjorta och röd slips.
Snön knarrade under skorna. Stjärnklar himmel. En fridfull stämning i den lilla staden i skuggan av Verket.
Kanske det bästa jag tar med mig från uppväxten i samma stad. Att en sådan stämning var möjlig. Smög sig in i människors själar. I denna krigen och dödandets samtid förefaller den mig mycket avlägsen.
Alla är de borta som slog sig ned runt min systers fint dukade bord i Rummet ("salen" sa man förr). Bara jag kvar.
God Jul!
fredag 22 december 2023
Ekstrand inte längre tvärsäker
Två dagar före julafton detta onådens rysliga år. Oväder tagit sig in över staden vid havet. Igår lämnade jag holmen och begav mig, för ovanlighetens skull, ner på stan. I vimlet Brynäs tränare Niklas Gällstedt med fru. Passade på att uttrycka min glädje över att de leder serien.
torsdag 21 december 2023
Skit på dig, Clark!
Håll vad du lovar, skit i vad alla andra tycker och vik dig inte en tum. (Clark Olofsson)
På Hassela tillämpades en uppfostringsmodell som syftade till att omskola ungdomar allvarligt på glid till riktiga svenssons.
Skötsamma och präktiga, som man sa i Sandviken. En, bokstavligt talat, handfast pedagogik, korrigering skulle ske. Återanpassning med hårda bandage. Därav kritiken mot Hasselahemmet. Inget flum. Inget Götblad (saft och bullar).
Sannerligen inte Clark Olofssons ideal, det vill säga bli en medelsvensson. Olofsson var från tidiga år allergisk mot det liv de allra flesta av oss lever. Bortkastat, enligt honom. Inget skoj. Och skoj måste man ha.
Jag läser hans självbiografi Skit på dig: en rövarhistoria (2023), skriven tillsammans med någon vid namn Leffe Grimwalker (låter som en pseudonym), och undrar vad han egentligen vill med publiceringen av denna.
Vad lägger den till det allmänheten redan tror sig veta om Clark Olofsson? Nyanseras bilden av den mytomspunne? Fördjupas den, tillförs nya infallsvinklar? Har han, vad det beträffar, något som helst intresse av det? Tveksamt.
Inget tyder på det, ta bara underrubriken. Utlovar att nu skall ni allt få höra! Säga vad man vill, drar på gör han. Förtjust över sig själv och sina kriminella påhitt. Kallar sig ”kung” och ”geni”.
Ett liv på offentlighetens scen. Förmedlat via braskande löpsedlar och i spalterna. Ett omkringfarande liv på brottslighetens bana, alltid exponerat och stort uppslaget. Vad han än företagit sig.
Strålkastarna på. Och han har stormtrivts, det framgår. Betonas gång på gång. The show must go on.
Olofsson blev en rikskändis, ja även internationellt känd, efterspanad i Danmark och på kontinenten. Märkligt, kunde tyckas, ett dylikt kändisskap. En gangster.
Inblandad i gisslandramat i Kreditbanken på Norrmalmstorg 1973. Samma år som gamle kungen dog. Kanske Olofssons största ”roll”. Efter gisslantagandet och sympatin från samma gisslan mot bovarna myntades begreppet stockholmssyndromet.
Journalistuppbåd utanför banken. En argsint statsminister Palme i direktsättning i teve. Vägrade att ge Janne Olsson, som initierat kuppen, och Olofsson fri lejd. Med tanke på riksdagsval och möjligheten att bli omvald.
Olofsson påstår att han varit i underhållningsbranschen, levt i symbios med massmedierna som betalat dyrt för intervjuer. En influerare, innan begreppet uppfanns.
Varför blev han kriminell? Undrar vän av ordning. Ingen olycklig barndom i Trollhättan, skyll inte på den. Inget socialt arv. Han är noga med att understryka detta. Längtan efter det äventyrliga livet ”bara”. Stålarna, brudarna och festerna, röjet. Gamängens drömliv.
Äventyraren som inte förmått att leva stillsamt och klanderfritt. Ställt till med ”jävelskap” för att det roade honom. Jävelskap som traumatiserat bankanställda och andra som utsatts för honom, ibland tungt beväpnad.
Men ingen ånger att redovisa, nu när han har chansen. Allt förefaller runnit av honom. Samvete? Glöm det. En järnhård tuffing, om han själv får bestämma.
Boken stundtals rappt skriven och medryckande, det ska tillstås. Clyde utan Bonnie. Skulle inte förvåna mig om Olofsson läst Mickey Spillane och hårdkokta deckare.
Men i långa stycken slarvigt skriven. Jag misstänker transkribering, med svordomar på så gott som varje sida.
Slängig stil, skryt om sexuella erövringar, bland dem Lena Nyman. Anstaltschefer han ”satte på” och som tack hjälpte honom på olika sätt. Vad som är sant eller falskt, omöjligt att bedöma.
Han är snacksalig och bra på att fabricera skrönor, påminner om den durkdrivna ”kollegan”Lasse Strömstedt, uppvuxen på Brynäs i Gefle, därvidlag.
Korkade Kling och Klang-poliser, lätta att blåsa enligt Olofsson. Vissa gjorde karriär på att jaga honom, befordrades - applåderade honom. Säger han själv.
Jag blir fundersam över hans personlighet. Men undviker att stämpla den duperande och manipulerande Olofsson som sociopat eller något annat.
Om än frestande. Likaså att betrakta honom som neurotiskt bekräftelsesökande. Ett aldrig uppvuxet, vanartigt barn. Se mig, se mig! Vad jag än gör. Är jag inte duktig?
Men för lättköpt. Och ansvarsbefriande. Skulle han anse själv också. Han tar ansvar för allt han gjort. Men inte riktigt övertygande i mina öron. Skrävel, igen.
In his own words. Den bild han vill förmedla till eftervärlden, nu när han har chansen, bortom löpsedlar och tidningsartiklar, att få lämna sin version? Den lägger inget till. Påverkar inte min syn på honom.
Ökar inte min sympati, vilket han heller inte frågar efter. Han är orubblig. Skit på dig. Hans återkommande uppmaning. Noli me tangere.
47 år (!) har han, sammanlagt, suttit bakom lås och bom. Aldrig känt sig fången, påstår han, inte ens i den hermetiskt tillslutna Kumlabunkern.
Kanske måste han hantera all inlåsning på detta, till synes, nonchalanta vis? Inte ångra någonting. Det var ju, summa summarum, hans liv. Bakom galler eller på flykt.
Något nytt liv får han inte. Sjuttiofem år gammal.
Skit på dig, Clark!
onsdag 20 december 2023
Var är LO?
Läste om detta på skärmen i går morse på väg till tåget till Upsala och Carolina Rediviva: https://www.svt.se/
Den samtida, brutala verkligheten liknar en film av den samhällskritiska regissören Ken Loach. En av hans filmer den gigekonomin avklädande Sorry, We Missed You. Frågan är om verkligheten behöver gestaltas i en dramatiserande riktning, den talar för sig själv.
tisdag 19 december 2023
Göra sitt jobb och inte bråka
Trettiofem år gammal råkade bröderna Salmings pappa ut för en ruskig olycka nere i gruvan, skallen krossades, hans liv togs. Jag kände inte närmare till detaljerna förrän jag tog del av sista avsnittet av Börje - The Journey of a Legend i TV3.
För den som i likhet med undertecknad följt och hejat på Brooklyn Tigers ända sedan det sagolika segertåget började, utomhus på Isstadion i Gefle, fanns anledning undra vad det skulle bli för slags serie. Och hur den där spolingen Skarsgård skulle klara biffen.
Med det släta pojkansiktet, ingen likhet med den kraftfulle som skulle porträtteras. Jag tycker dock att han spottade upp sig under seriens gång. Och barmhärtigt nog doldes hans skridskoåkning. Det som var Brynäs adelsmärke.
Salmi högt i norr, fjällvärlden som tornar upp sig i serien. De snötäckta fjällen storslagna, förmedlande ett evighetsperspektiv. Någon gång kanske jag får uppleva dem på plats. Det kostar ju inget att drömma om det i alla fall.
Gruvan återkommer i serien. Och det föder minnen från när vi rödskägg från Upsala diskuterade politik med strejkledningen på LKAB. Hett gick det till. En gång hemma hos Elof och Maja Luspa i Puoltikasvaara. Vid världens ände, som det kändes.
När jag gick ut på bron på nattkröken för att röka och nyktra till efter alla vargtassar, allt som hördes ett ödsligt susande från den stjärnbeströdda rymden. Då anade jag innebörden Cav "lappsjuka".
Häromkvällen hade jag kontakt med K. En bokstav som både inleder hennes förnamn och passande nog fångar den kreativitet som kännetecknar denna formidabla, danska kvinna.
Jag hade roat mig med att på nätet göra "Svensken", mitt alterego, försedd med pratbubblan "Vi öppnade våra hjärtan och fick ett helvete". K menade, ironiskt nota bene, att så får man väl ändå inte tycka i Konformistan.
Tja. Nu har sossarna mer eller mindre krupit till korset. Efter flera års ihärdigt verklighetsförnekande och hånfullt spottande på SD. Borde göra det med svansen mellan benen. Skämmas.
Men det är nog långt kvar till att det ska kunnas prata öppet om det förödande och nedbrytande som hänt med Sverige efter massinvällningen. Inte samma land längre. Glöm dock inte, att S behöver nya väljare när deras traditionella kärnväljare går till SD.
Uppe i norr raka rör som gäller. Befriande. I serien Stigge Salming uppfordrande till lillbrorsan: "Ska du inte komma hem nu!" En rejäl skrapa till den senare när det avslöjats att han prövat kokain och "morsan" fått höra talas om det i affären av tanterna.
Bilden i TV-serien av Börje är den av en snäll, självuppoffrande och lojal lagspelare som bara vill göra sitt jobb och inte bråka med klubbledningen (cheferna). Skadad så in i baljan av alla bataljer på isen. Lojalitet och självuppoffring kostar.
Häromdagen läste jag om bönderna och LRF. I organisationen råder tystnadskultur. Medlemmarna är rädda ta bladet från munnen. Verkar vara den typiska svenska hållningen, om tystnad hör man ju inte bara beträffande bönderna i vårt land. Inte min "Svensken".
Foto: DigitaltMuseum