Tankar från Hörnet: Arbetslösa blev alla pejlare

Vi skaffade inte dumburk förrän 1961. Syrran var snabbare på hanen, nyfiken på nymodigheten. Hos henne kunde jag glutta. Jag minns Hopalong Cassidy i sombrero (?) på vit häst i rutan. Puffror och allt. Flott! För det mesta rådde myrornas krig. Svårt ställa in bra bild. Gjorde ingenting.

Jag minns det exakta året från när apparaten dök upp hemma hos oss. Eftersom vi då flyttade upp "på stan", som det hette. Adress Smedsgatan nära läroverket. Vi bodde närapå granne med gymnastiksalen, skräcksalen, där en plågoande härjade. 

Med ett speciellt gott, eller ont, öga till oss långbenta elever. "Kluvna vid halsen", som han sa. Idag hade han anmälts för kränkande beteende. Hängts ut på sociala medier. 

Jag skickades på "hållningsgymnastik" efter skoldagens slut. Frågan är om jag verkligen  behövde det. Eller om det var plågoandens sätt att hämnas på oss långisar. Kortvuxna drivs som bekant av ett kompensationsbehov. Det gör dem livsfarliga som lärare och chäfer.

Fram till tv-apparatens inhandlade, och dess placering i Rummet, var det radion som gällde. Blundar jag och lyssnar inåt kan jag än idag höra dångandet från när Dagens Eko sändes från kungliga huvudstaden. Myndiga röster som skänkte auktoritet. Utlandskorrespondenter som visste vad de pratade om. 

Inte som dagens snajdare i tv som inte gör sitt jobb. Utan tycker. Och hänvisar till vad ”folk” tycker. Vete sjutton vem de pratat med. Folk på gatan? Den egna frisören? Kalle i korvmojen? Hittar de bara på? Låtsasenkäter?

Kulspruteprataren Lennart Hyland tillhör de oförglömliga från den svunna radioepoken. Hans smattrande röst när han refererade landskampshockey från Hovet. Högtidsstunder för den idrottsintresserade pysen.

Svåra alkoholproblem. Ingen hemlighet. Vännen Lars Ragnar jobbade på Radiotjänst, Harry Isakssons benämning. Och kan berätta om hur Hyland och vapendragaren Schulman dök upp rejält påstrukna på arbetsplatsen. (Tranås store son porträtterade LR i en bok.) Skulle vara idag, det.

Nå, Göran Skytte, vila i frid, hörde jag också en gång kvittra om det omfattande alkoholintaget på drakarnas tidningsredaktioner. Började tidigt på dagen. När Systemet slog upp dörrarna. Det gick an. Varken sparken eller rehabilitering. Bara hålla kranen öppen tills kroppen inte orkade mer.

Säga vad man vill. Men Hyland et consortes var jäkligt skickliga på det de gjorde i etern. När jag idag slår på tv:n, som denna morgon, sitter Steffo där med bisittare och fjantar sig. I TV4. Likadant i SVT. Ingen skillnad. Samma fjanterier. Smittar det?

Vad SVT anbelangar är jag ofrivilligt med och betalar. När Blaha, eller vad miljöpartisten hette, var kulturminister, ersatte hon lömigt nog licensen med att pröjsa för skräpet via skattsedeln. Man kommer inte undan.

Arbetslösa blev över en natt alla omkringsmygande pejlare i trenchcoatar med uppfälld krage, i händerna långa avlyssningsspön, som man försökte undgå med list och lögn. Kanske rekryterades de av SÄPO. 

Foto: Wikipedia

FOTNOT Från Skriftställaren där i sitt hörn på sidan om världen  kommer tankar om ditten och datten. Allt som faller honom in.

Tankar från Hörnet: Stad utan människor?

 

                                                                                              Texten färgad av sorgliga händelser i min nära krets 

Fotot ovan föreställer Hyttgatan mitt i Sandviken. Main street. Namnet produktionsanknutet. Jag vet inte vilken tid på dygnet det togs. En gång var detta ett livaktigt stråk. Alltid med många människor i rörelse. Förmodligen för att det var tillåtet att köra in med bil på gatan. 

För en raggarrunda. Eller uträtta något ärende. Parkering vid trottoaren. Inga anskrämliga parkeringshus som i dagens Gefle. 

Vill du effektivt döda en urban atmosfär, inför bilfritt på gatorna i centrum. På köpet får du ökad utsatthet om aftonen när butikerna bommat igen. Tomma kvällsgator utgör ängslans boningar, för att låta som sandvikssonen Per Gunnar Evander.

Jag antar att alla miljötalibaner vreds över mig nu. Och Gretas Grävlingar, förlåt Gamlingar. Får ta det. 

Hyttgatan korsas av den långa, oöverblickbara Barrsätragatan. Invid en korsning, som man inte kan se på fotot, stod ett postkontor. Och där jobbade min storasyster. Hon hade mycket roligt att berätta från sin vardag. Som när en stressad person kom in, rev snabbt åt sig en datumlapp, trodde det var en kölapp.

Jag är övertygad om att hon var omtyckt. Hjälpsam och kunnig. "Kundorienterad" som företagsekonomerna säger. Postkontoret är borta. Och min syster vilar, djupt saknad, i anonymitet bland träden i minneslunden uppe på körrgårn.

Längre ner på Hyttgatan hade Gefle Dagblad och Arbetarbladet depeschkontor. Nedlagda sedan länge. Papperstidningarna är digitaliserade, läses på nätet. Kostar skjortan om man av nostalgiska skäl vill hålla sig med en avis att bläddra i.

Arbetarbladet, Fabian Månsson en gång redaktör på den anrika tidningen, förstås morgontidning i mitt socialdemokratiska hem på Smedsgatan.

Ungdomsbilagan hette Träffen. Och där medverkade jag med en dikt, titel "Lugnet", i mitten på 60-talet. Hånades av en och annan. Sånt joll! Men jag hörde mina föräldrar, fortfarande kvar i sängen om arla morgonen, med upprymda stämmor nämna Stig Sjödin när de läst mitt bidrag. 

Barndomskamrat med mamma på bruket. Vi växlade några ord, poeten och jag, om detta när vi sammanstrålade vid en disputation i Upsala universitet. En avhandling om samme Sjödin försvarades.

Fortsätter vi nedåt mot Kanalen passerar vi ett höghus där en av mina lärare på gymnasiet, i fysik och matematik, bodde. En estländare. Ensamstående. Ryktet säger att han olovligt installerade bastu i sin lägenhet. Orsakade kortslutning i hela huset. Sant eller ej? Men sant är att han var en fena på schack.

Och bad oss elever sjunga "Vårvindar friska" i klassrummet när han, som jag inbillar mig, kände vemod och längtade hem till av ryssarna ockuperat land. Från katedern dirigerade han med svepande händer oss medan vi klämde i. 

Sant är också att nära höghuset låg Ansells musikaffär. Där köpte jag min allra första skiva. I röd plast. Med Spotnicks utstyrda i rymddräkter. 

På andra sidan tvärgatan, Hammargatan, en tvåvåningsbyggnad. Där vistades jag och min kompis och vapendragare C för det mesta sommaren 1967. När Verket inte kunde erbjuda sommarlovsjobb och vi var arbetsfria. I huset bodde M, dotter till två språklärare på gymnasiet. 

Hon drömde om att bli skådespelerska. Och blev det. Uppe i Luleå på Norrbottensteatern. Med inte sällan lysande recensioner. Hon vågade, till skillnad från oss andra bruksungar, göra verklighet av sin dröm. 

Om något annat än det förutstakade livet.

Fortsätter man en bit till når man Kanalen som makligt rör sig genom staden. På en av dess stränder den kindergarten, sedermera konsthall, där jag höll ut knappt en dag med fröknarnas Imse Vimse-påflugenhet. 

Ensamvarg redan då.

På fotot från Hyttgatan saknas människor. (Förutom en varelse på en sån där sparkcykel.) Det luktar inte människa. Är Sandviken numera en spökstad? Med Hyttgatans alla samlade minnen från förr. Min uppväxtstad. I alltmer bleknande hågkomst.

Fotot överst: Sandviken Life (på Facebook) Längst ned: Rock´n´Roll Magazine 8/2022 med vårt band som bildades 1963. C som sologitarrist.

FOTNOT Skriftställaren skriver om vad som faller honom in, häckande i sitt hörn av lägenheten på Holmen i Gefle. Idag en tung dag.

Tankar från Hörnet: Skriftställaren har motbok på biblioteket

Det borgerliga, ekonomistiska samhälle som vi lever i är schizofrent. Enklare uttryckt, den ena handen vet inte vad den andra gör. Det pratas yvigt och brett om ”grön omställning”. Vilket borde leda till att det blir billigare att färdas med kollektivtrafik. Men icke, sa Nicke.

Om det gjordes en ordentlig samhällsanalys, det vill säga det räknades makroekonomiskt på alla kostnader, borde politikerna vurma för en nolltaxa på bussar och tåg. Så vi slutar att tuffa omkring i ur miljösynpunkt betänkliga plåtlådor.

Om man menar allvar med att intresset för politik borde öka, bort med välavlönade yrkespolitiker som sitter på livstid. Och bort med korruption, börja med Kristersson. Men icke.

Det larmas om att folk inte läser böcker längre. Inte ens studenterna på universitet. Så läsandet måste befrämjas. Jag är en bookaholic. Svårt beroende. Men det erkänns inte som sjukdom. 

Genom att Göran Persson och kompani försämrade det utmärkta pensionssystemet lånar jag gärna böcker gratis. Men det tillåts jag inte göra hursomhelst. Och endast i begränsad omfattning.

Jag har uppenbarligen en hemlig motbok på biblioteket. För jag får inte låna hur mycket jag vill. Om jag fick, som jag förstår det, vore det bra för statistiken i icke-läsandets analfabetiseringstid. Nu måste jag vänta ända till 22 maj innan jag får börja låna igen på bibblan. Det är hur tokigt som helst. 

Jag lånade och har precis avslutat Björn Lundbergs bok om Gunder Hägg. Varför står inte Häggs namn förresten på statyn utanför Strömvallen? Det står bara Löparen. Fast alla, åtminstone vi idrottsintresserade, omedelbart igenkänner den nakne mannen som Gunder Hägg. Och ingen annan. 

Definitivt inte "den ständiga tvåan" (vilket för övrigt är en orättvis beskyllning) Arne Andersson. Jag fattar inte.

Patrik Lundbergs bok "Gul utanpå", också lånad, sliter jag med. Jag borde läst den före "Fjärilsvägen". Känns som om jag redan läst mycket av den förstnämnda. Abstinensen kommer allt närmare. 

Mitt bibliotek ligger numera under nybygget kulturhuset Agnes i Gefle. Onödigt skrytbygge som kostade för mycket skattepengar, gnäller högergubbar. 

Där är en tidigare student till mig chäf. Jag måste prata med henne om min motbok. Om jag kan få "ta ut" mer på den. 

Själv tillhörde hon inte som student de flitigast drickande, förlåt jag menar läsande. Men chäf blev hon. På för mig oklara meriter.

Nå, en gång hade vi en bokhandlare i stan som enligt ryktet inte läste böcker. Men var en fena på att kränga sådana.

Foto: Systembolaget Historia

FOTNOT. I ett hörn av lägenheten på Holmen i Gefle sitter Skriftställaren med tankar om ditten och datten.

Även publicerad på 8 dagar 13 maj 2026

Tankar från Hörnet: I Sandviken härskar maktlöshet

Bollen är rund, sa Putte Kock. Allt kan hända. Men inte i Sandviken. Nu lär det vara klart var Sandvikens IF i fortsättningen skall spela sina hemmamatcher. Efter en långdragen process, präglad av obeslutsamhet.

Det hjälpte inte att hålla tummarna. Det blir ingen återkomst för fotbollslaget till den klassiska VM-arenan från 1958 med den ståtliga huvudläktaren. Fortsatt spel i skuggan av betongmonstret Göransson Arena. 

På den plan ingen kan betrakta som något annat än ett provisorium, något tillfälligt.

En ny läktare skall byggas, enligt ryktet. Därmed säkras licensen för fortsatt spel i Superettan. Men glöm Allsvenskan. Högsta serien är historia. Skulle SIF mot förmodan få för sig att klättra i seriesystemet, är det Gavlevallen som gäller. Inne i stan, som vi sa när jag växte upp.

Så det är tydligen kommunledningen som ytterst bestämmer var i seriesystemet SIF som bäst skall spela? Inte klubben själv.

Spelarna, att jämställa med de maktlösa gubbarna nere i Verket. Vem har ens frågat dem vad de vill? De är brickor i ett spel (sic!) över sina huvuden. Liksom publiken. De hängivna upportrarna.

Sociologen i mig kan inte hålla tyst. Det handlar ju inte om en gräsplan. Utan om något större.

I Sandviken råder maktlöshet. Ända sen den legendomspunne Konsul Göranssons tid. När han styrde bruket med järnhand. Hatade fackföreningar och socialister som störde hans vision om ett konfliktfritt mönstersamhälle.

I Verket, bakom taggtråd, regerar industrins furirer som förre kollegan Tor Larsson benämnde det i sin avhandling, baserad på studier av arbetsledningen på Ortvikens massafabrik.

Utanför Verket lika maktlöst. Från maktlösheten stämplas det aldrig ut. Stämpelklockan är därvidlag osynlig.

Och sandvikenborna finner sig. Bäst så. Eller snarare lugnast så. Bäst att inte bråka. Det har man ändå inget för.

Proletärerna har endast sina bojor att förlora. Nja, inte med hyfsad betalning och lån på hus. Snarare är det tankefiguren de har att förlora. Som dikterar att det som är, det är. Och det kunde inte vara annorlunda. Själens fångenskap.

Nå. Hör en nedstämd röst från stan österut. Heja SIF! I Superettan.
När det tillfälliga blev permanent. Liksom klassamhället. 

Foto: Gudfadern. DigitaltMuseum

FOTNOT Skriftställaren funderar och plitar på från sitt hörn av lägenheten på Holmen i Gefle.

Tankar från Hörnet: Liemannen skonar ingen

 

67 år. På tok för tidigt. Återigen har den osynlige liemannen varit framme. Med sikte på den sällsynt framgångsrike företagaren, skaparen av det internationellt verkande Syntronic. Jag vet inte om de fortfarande håller till i det arkitektoniskt fyndiga huset i Sandviken. 

Nästan granne med det skräckinjagande ålderdomshemmet. Ängsbacken heter det, förskönande och bedrägligt. Slutstationen. Next step körrgårn.

Dit jag, till Ängsbacken, i min oskyldiga barndom lovat min mor att hon skulle få åka taxi när åldern tagit ut sin rätt och hon inte orkade sköta om oss mer. Jag tyckte att jag var snäll som var beredd betala för en droska. Hon skrattade gott åt min ogenomtänkta infantilitet. 

Ärligt talat så vet jag inte vad Syntronic specialiserat sig på. Något avancerat "datatekniskt". Trots den insyn vi fick genom det forskningsprojekt vi höll på med, kollegan Peter och jag. Jag minns inte heller, om jag ska fortsätta att vara ärlig, vad det amorfa projektet riktigt gick ut på. 

Förutom att det minskade undervisningsskyldigheten. Ingen dålig sak, slippa umgänget med intellektuellt lättjefulla studenter som efterfrågade "nyttan" med studierna.

En gissning är att projektet handlade om "ledarskap för lärande i organisationer". Låter rätt så flott, eller hur. Chris Argyris och Donald Schön de teoretiska vägledarna, husgudarna i detta sammanhang. Det där med lärande, organisational learning, var en fluga på den tiden. 

Vi uppsökte även Sandviks fabrik utanför Bollnäs för att studera fenomenet. Passerade infarten till Stefan Daagarssons gård. Mer känd som Rotebergs-raggaren. 

Lyckades vi med vår pretentiösa ambition? Det vete fåglarna. Mest minns jag att vi hade roligt och trevligt i Peters bil genom fagra Helsingland på väg upp och tillbaka från Sandvik. Och att han hade en display på bilradion där det framgick vilken musik som spelades. 

Det hade inte jag och blev mäkta imponerad.

Våra studier byggde på öppna samtal, fri dialog med de "beforskade". Det gick så in i helsike trögt. Och långsamt. Förmodligen undrades det klentroget vad vi var ute efter. Knappt vi visste det själva. 

Björn Jansson rörde sig mest i bakgrunden. Försynt och tillmötesgående. En modärn ledare i min smak. Nu är han borta. Ännu en.

Foto: Erik Wikström, GD

FOTNOT Skriftställaren hänger i sitt lägenhetshörn på Holmen i Gefle. Skriver om det som faller honom in.

Tankar från Hörnet: Nå, hur bire?

 

Jag har skämts, tittat bort, varje gång vi med bilen passerat först betongmonstret, gökungen, Göransson arena och sen den där fnutteplanen på sidan om. Där det spelas fotboll i Superettan, tidigare division 2. Snacka om att det ser provisoriskt och tillfälligt ut, ovärdigt i en fotbollsstad som Viken.

Delar av publiken hänger på ett staket. Som om de plankat. Två år i rad har dispens beviljats av de höga herrarna i Tjockholm för att spela där. Men inte längre.

I dag presskonferens om vad som skall ske inför nästa säsong. Ska rödvästarna, pinsamt nog, förlägga sina "hemmamatcher" på Gavlevallen borta i stan? Ska det fixas och donas med och runt fnutteplanen så att det ges tillåtelse att spela där ytterligare en säsong? 

Eller ska den klassiska, en gång så vackra, VM-arenan äntligen renoveras? Där jag själv som pojke såg många matcher. I Allsvenskan. När SIF inte var att leka med. 

Om vi nån gång åkte på bandy i Sandviken, för att titta på defensivlirande SAIK, var det dags för skämskudde igen. Gu´, vad politruker och deras tjänstemän låtit den fina arenan förfalla! 

Läktare bortplockade, fula plank uppförda där förr man satt, eller stod på ungdoms-barnläktaren. Reklam i blickfånget.

GD och Knogarblaskan, som min dåvarande flickvän sa, lovade direktsändning från presskonferensen. Jag inbillade mig, naivt lagd som jag är, att den skulle sändas med rörliga bilder och ljudupptagning. Icke. Ett enda foto kan jag se. På en samling avdankade gubbar. 

Och vad som skall hända, lyckas jag inte med mitt klena huvud lista ut. Förutom att Gavlevallen inte längre hålls som något alternativ. Tack för det. 

Beslut skall fattas i fullmäktige, sen i kommunstyrelsen. Om vad? Jag fattar fortfarande inte. Det surras med siffror hit och dit. Jag tror jag blir tokig, som man sa förr. Har gubbarna klister i baken? Saknar kommunen en högavlönad fotbollskommunikatör som kan klargöra läget? Observera, skämt. 

Foto: Jenny Lundberg

/Med Hörnet syftas på Skriftställarens skrivplats i ett hörn av bostaden på Holmen i Gefle/

Tankar från Hörnet: Stilla dagar på Holmen

Mer än nio (!) år har gått sen jag, nota bene utan att tackas av som brukligt är med högstämt tal, blomkvast och tårta, stämplade ut från högskolan i Tigerland. En högskolevärld jag tillhört ända sen hösten 1968. 

Utstämplingen från den statliga disciplineringsanstalten, med disciplinering åsyftas ideologisk sådan, bestående av värdegrundsfostran och hela bråten, föregicks av diverse trassel, framförallt beträffande bokinköp, med den bleka figur som tillsatts som "avdelningschäf".

Och yrade på de mentalt sänkande avdelningsmötena, med halvsovande medarbetare som infunnit sig enbart för tjänstgöringsskyldighetens skull, företagsekonomiserande om verksamheten i termer av "marknad" och "kunder". 

Hans akademiska meriter bestod i att han skrivit en totalt ointressant, dammsamlande licentiatsuppsats om fastighetsmarknaden. 

Vad nu det har med en förment akademisk institution att göra, eller licentiatens koppling till densamma. Men det kanske inte var tänkt att vara någon akademisk inrättning, vad vet naiva jag. Tydligen inte enligt blekfisen i alla fall. 

Han hade passat bättre som ICA-handlare i Söderfors.

Titeln på dagens hörna inspireras av Henry Millers livskonstbok "Stilla dagar i Clichy". Jag tyckte bättre om den boken än dem han skrev om kräftan och dess vändkrets. Som med sin erotiska frispråkighet förtjuste icke minst Susanne Brøgger, hon med "Fräls oss från kärleken". 

Det "stilla" i mina dagar kännetecknas av att dessa mestadels är oplanerade och öppna för att hitta på olika saker. Jag tar dagarna "som de kommer" som det fatalistiskt förpliktigande heter. 

Först av allt, om morgonen ned i fåtöljen i Hörnet, på sidan om världens larm och dån, med datorn i knäet. 

Styrd av uppslag och infall. Skallen nästan alltid rena gnistregnet, dålig nattsömn förhindrar icke det. Nog lever jag, ta mig tusan, ett gott liv! Det Aristoteles benämnde eudaimonia. Så länge skrivandet obrutet fortgår och hälsan står mig bi. 

Det sistnämnda inget att ta för givet. Inte med en åldrad skriftställare. 

En efter en i min bekantskapskrets insjuknar. Den osynlige skräddaren tar sina mått, eller hur nu poeten Tranströmer uttryckte det metaforiskt. Det får mig att känna att det brådskar, brinner i existensens knutar, gäller att ta vara på tiden. Den utmätta tid som går så rysligt fort. 

Jag märker, noterar det som något positivt,  att jag blivit allt mer dagvill. Jag är osäker på vilken dag i veckan det är. 

Och vill vad gäller tidpunkt på dagen. Uret lägger jag för övrigt vissa dagar ifrån mig. Jag som varit en sån neurotiker när det gällt att hålla ett vakande öga på det. Försökt stoppa det i fickan. Fästa armbandet vid livremmen. 

Alla knep för att inte glo för mycket på och behärskas av detta tickande monster. 

Ännu en dag. Majsol ler. Himlen är blå. Nej, regn faller. Grå moln skockas. Men vad gör det. Det lönearbetsbefriade livet går vidare. Av en högre makt välsignat. Skräddaren får lugna ner sig ett tag till.

Foto: Akademibokhandeln

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.