Vad gagnar att visa fascismens nakna ansikte?

Gábor Zoltán 

 

Han [George Lukács]  vänder sig mot de författare som degraderar litteraturen ”till att blott och bart bli en  krönika över denna ’mörka epok’”. En sådan litteratur uppfattar han som reaktionär och en grogrund för fascism, oavsett vilket politiskt läger författaren  bekänner sig till. Mikaela Blomqvist i GP 19 april 2026

Jag minns när jag i början på 70-talet, i en biograf på Trädgårdsgatan i Upsala, om eftermiddagen såg filmen A Clockwork Orange. Stanley Kubricks filmatisering av en bok av Anthony Burgess.

Filmen bekom mig illa på gränsen till magont. Det brutala våldet som ett gäng ligister utövar mot oskyldiga människor tycktes mig som ett självändamål att göra film om.

Det luktade spekulation, våldspornografi. Kanske var jag överkänslig av en speciell anledning. Fortfarande pågick Vietnamkriget, med den amerikanska arméns grymma våldsamheter ”på riktigt” .

Känslan kom tillbaka när jag såg Michael Haneckes film Funny Games på samma förnedringstema.

Och samma känsla återkommer när jag läser Gábor Zoltáns bok Orgie om de fascistiska pilkorsarna i Budapest.

Den gränslösa terrorn under andra världskrigets sista månader. När Röda Armén var på väg att krossa illusionen om ett tusenårsrike. Och rädda oss från ett nazistiskt Neuropa.

Jag får för mig att jag fortsätter läsa, inte bara för att jag alltid läser en bok till slut, för det lärde jag mig redan i folkskolan att man ska göra. Utan kanske mer i from förhoppning om att boken skall innehålla något annat och mer än denna sadistiska våldskoreografi, möjliggöra distans som läsare.

Jag har stängt ned boken, som jag läser i e-version i mobilen, flera gånger. Den är omöjlig att sträckläsa. Ingående och detaljerat beskriver Zoltán plågandet av judarna. Det tar sig in och stannar på näthinnan.

Ja, förvisso även andra var utsatta. Kommunister. Partisaner. Desertörer. Och katoliker, som försöker hävda att de inte är judar för att slippa undan. Lönlöst. Alla stämplade som misshagliga dras över en och samma kam.

Judarna var dock pilkorsarnas primära hatobjekt. Och de letade målmedvetet och systematiskt upp dem på olika adresser och gömställen i Budapest.

Judar försedda med skyddspass, såna som Raoul Wallenberg utfärdade för att rädda dem undan utplånandet, tvingades tugga i sig dem inför sina plågoandar.

Våldtäkter å det grövsta iscensätts med batonger som blodas ned, naglar dras ut, kroppar sparkas på, skallar krossas så hjärnsubstansen far ut, dränkningar av med rep sammanbundna i Donau.

Så fortsätter skildringen av pilkorsarnas skändligheter sida upp och sida ner. Varifrån har den fotografiskt gestaltande Zoltán hämtat sitt material? Jag vägrar tro att allt är författarens fantasi och ett påhitt.

Jag förmår inte frigöra texten från upphovsmannen, som man förstås enligt de akademiska litteraturvetarna ska göra. Inte sammanblanda dem.

Jag borde kanske fördjupa mig i hans bakgrundsforskning. Ta reda på mer om honom, denne grymhetens fullfjädrade estetiker.

Jag undgår inte den obehagliga känslan av att det fruktansvärda skildras lustfyllt. Eller är det Zoltáns idé, månne, att det sadistiska och grymma ocensurerat skall tala för sig självt? Se här ni som trott något annat och högre om pilkorsarna.

De ädla syften som de åberopade, bara struntprat. Deras lögnaktiga vulgärretorik.

Alla "vanliga" människor, även kvinnor, som deltog i plågandet och mördandet! Aktivt, eller hejade på. Varifrån kom, och fortfarande kommer, detta besinningslösa hat mot judarna? Utan urskiljning. Rika och fattiga, intellektuella och obildade, gamla och unga, kvinnor och män.

Alla klumpas samman under beteckningen "jude".

Det är sällan, för att inte säga nästan aldrig, jag läser en bok som framkallar en sådan olust. Och jag har dessutom några sidor kvar. 

Foto: Norstedts

Även på 8 dagar 26 april 2026

Milda maränger, vad trist det är i Sölvesborg!

Jag försöker komma på vad jag läst om Patrik Lundbergs bok Fjärilsvägen. Men huvudet är stumt. Något speciellt måste det ha varit som fick mig att tänka att jag någon gång borde läsa just den boken. 

   När jag så hamnar i ett mellan böckerna-läge, jag har nästan lånat hela min månatliga e-ranson på bibblan, frestande säga något spydigt om detta motbokssystem men jag låter bli, och inte har lust att lägga kosing på någon e-bok, lånar jag Lundberg.
   Han skriver rappt och det flyter på. Adopterad från Sydkorea av två vanliga, hyggliga svenssons bosatta i Sölvesborg. Båda socialdemokrater av den gamla stammen. Adoptionen sker smärtfritt. Och Lundberg finner sig snart tillrätta där på landsbygden. 

   Ibland kan han få höra ”guling”. Men eftersom han är adopterad anses han vara svensk. Till skillnad från krigsflyende ”blattar” som de kallas av den lokala hjärntrusten. 
   På sidorna dyker en blivande partiledare upp, Jimmie Åkesson. Han blir snart en idol för Lundberg som drömmer om att skriva. Och imponeras av Åkessons fingerfärdighet därvidlag.

   Lundbergs adoptivfar överger familjen för en annan kvinna. Sonen är starkt modersbunden. Boken igenom tilltalas mamman med ett ”du”. Hon har det inte för fett. Men ger sig inte, man måste ju göra rätt för sig och inte ligga samhället till last. 

   Får viss ekonomisk hjälp av sina föräldrar som de inte heller har det för fett. Men så gör man i arbetarklassen, hjälper varann. Fattas bara.

De senaste dagarna har jag brottats med meningslöshetskänslor. Delvis och inte så lite åldersbetingade har jag förstått. Sjuttiosju fyller jag till hösten och vad återstår av detta liv? Bästa timmarna på dagen, morgontimmarna med datorn i knäet, är snabbt överståndna.    

   Därmed slut på det som skänker livsmening.

   Som gräsänkling fixa mat och hushåll. Eftersom senaste provtagningen visade nåt på hjärtat, skall följas upp av en specialist i Upsala, tar jag blodtrycket med en mätare inhandlad för dyra pengar.
   Och, hör och häpna, jag lånade en populärvetenskaplig bok på gränsen till feel good: David Thurfjells Anspråkstagen: Människans kamp mot meningslösheten. Att låna en sån bok tyder på att det är nåt allvarligt med LEKstrand. Annars skulle han inte göra det.
   Jag är en snabbläsare och nog går det undan när jag plöjer denna bok, så fullmatad med i mina ögon självklarheter och klichéer. När man kan läsa Nietzsche och Heidegger. Kanske är det den låga sinnesstämningen som gör mig extra le (sandviksmål).

Tillbaka till Lundberg. En gång i tiden begav sig Herman Lundborg till de trakter där Sölvesborg ligger. Han var inte nådig när han rasbiologiskt beskrev de infödda. Jag nöjer mig med att konstatera: Milda maränger vad trist det verkar ha varit i Sölvesborg när Lundberg växte upp!

Bild: Adlibris

Utanför Jernvallen där satt jag och grät

Jag läste en recension i Svenska Dagbladet, denna vackra lördagsvårmorgon med kvittrande smäfåglar, av en bok av Elizabeth Smart. Jag reagerade på namnet. Det sade mig absolut någonting, men vad? Jag googlade. Men fick först av allt upp vad som måste vara en namne. 
   En ung kvinna med en kropp som signalerade hård fysisk träning, rent av body building. Det kunde inte vara den Smart.

Så minns jag. Det var ju hon som skrev boken, och hur starkt jag berördes av den, med titeln Vid Grand Central Station där satt jag och grät. En avväpnande och rakt träffande titel. 
   Avskalad och enkel, ändå informationsbärande. Inte ett överflödigt ord. En sån där titel alla författare drömmer om skall komma till dem. 
   ”Komma till” blir nyckeln. För hur ”kommer man på” en så bra titel? Det gör man ju inte. Den måste "komma till" en. 

Smarts smärta över olycklig kärlek, hur mycket av den fanns utanför orden? Hur mycket "lade" orden till och som formade sig till en hel bok? Vad "gjorde" de med smärtan? Orden äger sin verklighet. De kan ibland undfly oss.
   Som skrivande människa finns det anledning att åtminstone någon gång fundera över detta. Skrivprocessen.
   Det brukar heta att man inte skall blanda samman författaren och dennes bok. Det är olika saker. Texten måste stå på egna ben. Annars riskerar man att psykologisera och söka i författarens biografi efter - ja, vad? Sanningen?

Orden har en tendens att dra mig med, liksom skaffa sig ett eget liv. Inte minst när jag skriver om min smärta. Orden gör dock att jag kan närma mig den. Och med deras hjälp förmedla den. Kanske förstärka. Utan orden tiger smärtan still. Men utan att därför upphöra.
   Jag skrev aldrig boken, och för att parafrasera Smart, Utanför Jernvallen där satt jag och grät. Anspelande på den gången i mitten på sextiotalet när C i ljuva tonår gjorde slut med mig. 

   Åh, den smärta som såriga tonår och endast de innehåller! Finns verkligen ord för den?

Foto: Adlibris
 

Nog finns det skäl känna rädsla!

Det påstås om den produktive Strindberg att han alltid skrev, varthelst han än befann sig i världen. Och hur det än stökades och bullrades runt omkring honom. Samt oberoende av ekonomiska omständigheter. Han lät sig inte rubbas, förlorade inte fattningen.

   Det stämmer däremot inte på författarkollegan Stefan Zweig. Strindbergs förmåga att opåverkat producera text ägde han icke. Fördriven från nazisternas rike.

Centraleuropén skrev den kanske bästa boken om förspelet till samma nazisters makttillträde i Tyskland: Världen av igår. 

   Österrikare, liksom Hitler, av börden, och kompis med Sigmund Freud, jude liksom psykoanalytikern. Hans böcker kastades på nazisternas bokbål. Dessa nazister som avskydde intellektuella, fritt tänkande människor. ”En riktig tysk är ingen intellektuell!”

Zweig hade inget val, han måste bege sig i landsflykt. Tillsammans med sin sekreterare Lotte Altmann, sedermera hans hustru. Tjugosju år yngre, anfäktad av astma som ofta framkallade svår andnöd.

   Hon, den kloka och belästa som på maskin renskrev böckerna Zweig gestikulerande dikterade, valde att gå i döden tillsammans med sin, redan innan hon kände honom, djupt beundrade make i Pétropolis i Brasilien. 

   Jag har förundrad blivit sittande, betraktandes fotot på dem båda, liggande där bredvid varann i sängen, efter att livet släckts. Man kunde få för sig att de sover. Det gör de ju också, de har inträtt i den eviga sömnen.

Om Zweig och hans trogna Lotte har Elin Grelsson skrivit en bok, en dokumentärroman, som jag har svårt att lägga ifrån mig.

   Den förkrigsstämning som krigshetsare dessa dagar underblåser ägde sin parallell i 30-talets Europa. 

   Jag värjer mig, i och för sig, mot paralleller och devisen att historien upprepar sig, Men nog känns det skrämmande lika. Samma förgiftade, kvävande samhällsatmosfär. Vapenskramlet. Herrarnas spökdans.

   Stefan Zweig kan inte ha varit lätt att leva med. Medveten om sitt geni, självupptagen, krävde största lugn och ro när han arbetade, ofta mycket mörk till sinnet, orolig över det katastrofala tillståndet i världen, en oro han kunde älta högt. 

   För en tänkande, reflekterande individ som Zweig, och som vägrade att gå i den bruna maktens ledband, fanns det inget utrymme. 

Och i dag?

   I vårt land tas lagar av den borgerliga Tidöregeringen som inskränker yttrandefriheten. Och alla förväntas tjuta med ulvarna i russofobisk riktning. Någon illojal Myrdal har vi inte längre, en Zweigs like.

   Zweig och Lotte var som tyskar efter ett tag inte välkomna i England, dit de först flydde, utan måste vidare. Livet och resan slutade till sist utanför Rio de Janeiro. 

   Grelsson har begått en av de viktigaste böcker jag läst på länge. Hon skriver väl, flyhänt, skickligt fångar hon Zweig i den honom plågande landsflykten. Men det stannar inte därvid. Hon ruskar om oss andra som försöker att bete oss intellektuellt anständigt i denna onådens tid. 

   Medan Patrik Oksanen och kompani i vårt land gal vidare.

 

Anspelande på bokens titel, jag uppfattar den ironiskt eller i bästa fall tröstande: nog finns det skäl att känna rädsla!

BOKEN

Elin Grelsson
Vi behöver inte vara rädda
Natur & Kultur 

Även publicerad på 8 dagar 24 april 2026

Vad vore livet utan anekdoter?

Bokförlaget Korpen

 

Det fulaste man kan göra enligt en fyrkantig upsala-akademiker, en regelrätt (sic!) metodknutte, är att inom vetenskapen ägna sig åt anekdotisk evidens. Och jag som älskar anekdoter! Det jag lärt mig om livet, det har jag gjort genom anekdoter. 

   Nä, nu tog jag i. Förlåt. Men nog har arsenalen anekdoter, som jag samlat på mig, gjort livet lättare. Nä, det stämmer heller inte. Men definitivt roligare. Måste en anekdot vara sann eller falsk? 

   Den på sin tid, bland de välbeställda på Upper West Side i the Big Apple, legendariske skvallerbyttan och ryktesspridaren Truman Capote varnade för att man kan förstöra en god historia genom att fråga efter dess sanningshalt.
   Själv förlade han en frukost till flotta Tiffany´s i New York. Ett etablissemang där det, mig veterligt men jag kan förstås i vanlig ordning ha fel, aldrig serverats något frukost. Men en bok blev det. Som sålde. Och byggd på den spelades det in en populär förströelsefilm. 

   Det var väl ungflickssöta Audrey Hepburn i huvudrollen, om jag inte missminner mig.

Gunnar Adler Karlsson var min vän. Jag saknar honom mycket. Hans hustru Marianne berättade för mig om när hon hörde honom skratta hjärtligt inne på sitt kontor. Nyfiket frågade hon maken hur det kom sig. Jo, han satt med min bok Social Konst i sin hand. [1]

   I den lät jag lurifaxen Farbror Sixten från Sandviken framträda. Om anekdoten i den, med en swahilitalande präst, som Gunnar hejdlöst skrattade åt, var sann? Nja, nu följer vi Capotes råd. Bäst så. 

   Den som undrar över anekdoten, hänvisar jag till boken. Som jag själv sturskt kategoriserade pamflett. 

Den fantasifulle, påhittige Farbror Sixten var en av mina idoler när jag växte upp. Följande anekdot är sann, jag garanterar. Tumme på det. Dubbeltumme, som LG sade i TV-serien Molanders. Utspelandes sig i Alingsås. 

   Skid- och friluftsfrämjandet i Sandviken, där min far var engagerad, begav sig upp till Kungsfors nära Kungsberget i Gästrikland för att köpa mark av en bonde. Varför Farbror Sixten överhuvudtaget var med i bilen, det vet jag inte. 

   Men pappa ingick i delegationen och förtäljde mig vad som hände däruppe i skuggan av Kungsberget. Han lät irriterad. Arg på Farbror Sixten och hans "tokigheter". Vuxna karln.

   Farbror Sixten delade ut ett gott råd under ditresan: Tänk på att bonden hör dåligt. Så ni måste tala till honom med så hög röst som möjligt.

Sagt och gjort. Pappa och de övriga knackade på. Bonden satt väntande vid köksbordet. GOD DAG, vrålade en i sällskapet. VI ÄR HÄR FÖR ATT KÖPA MARK. En annan. Jag kan tänka mig att bonden såg förskrämd ut. 

   Undrade vad i hela friden det var fråga om. Hans hörsel var utmärkt. 

   Det finns andra anekdoter signerade den gode Farbror Sixten. Men de hinns inte med nu.

[1] En tidigare student till mig avslöjade att han läser boken en gång per år. Förmodligen för att inspireras.

Utan ord förtär ensamheten oss

Bild: Adlibris

                                                      "Jag måste använda ord när jag talar till er!" (Lars Forssell)

Den imponerande produktive, han skrev alltid, oberoende av yttre omständigheter, hur svåra de än tedde sig, August Strindberg lämnade ifrån sig en liten volym med titeln Ensam. Noveller. Korta stycken. Så fint skrivna. Utsökt utförda. 

Som han kunde skriva, denne den svenska litteraturhistoriens störste, med orden i sin makt! 

Jag har läst samlingen mer än en gång. Och berörts lika mycket varje gång. Temat, som jag uppfattar det: ensamheten som tillvarons grundvillkor. Ingen av oss undgår ensamheten, i livets början och i dess upphörande.

Vi slungas ensamma ut i världen. Ingen gör oss sällskap. Om detta skrev Jean-Paul Sartre och Ronald Laing. Och vår egen Lars Gustafsson. Ingen kan heller dela vårt utträde: när vi lämnar detta jordeliv. Du måste dö ensam. Glida in i ett evigt, okänt och gränslöst mörker. 

Dödsskräck är förmodligen den aldrig erkända insikten om den absoluta ensamheten. Och döden lägger grunden för all existentialistisk filosofi, det kan man lära av Martin Heidegger.

Min älskade storasyster bröts ner på det grymmaste sätt av cancer. Men behöll ett imponerande mod in i det sista. Jag dristade mig till att fråga henne rakt på sak: - Är du inte rädd för att dö? Hon nekade.  

När hon var borta ringdes jag under en tågresa upp av en onkolog. Med sitt burdusa, rättframma sätt inte omtyckt av särskilt många patienter, förutom min syster. Han berättade att de haft ett timslångt samtal innan hon gick bort. 

De fann tillsammans orden att tala om det svåraste, att min syster skulle snart somna in. Eller, kanske förhöll det sig så, att orden sökte dem i denna stund. (Jacques Lacan påstod ju att den symboliska ordningen, språket, föregår oss och är större än vi.) 

Tröstande eller bekräftande ord? Det får jag aldrig veta. Men min syster lämnades inte till sig själv.

   

På Akademiska Sjukhuset sommaren 1969 hade jag som vaktmästarkollega Claes, en hyvens grabb från Norrköping. 

Han berättade om sina morföräldrar som trötta och arga på varann slutat att prata sinsemellan, skrev lappar som de lämnade runt om i huset för den andra att upptäcka. 

Ett extremfall. Men det existentiella faktumet kvarstår. Om vi inte skriver eller talar med varann, förblir livet ingenting annat än ensamhet: både i ljus och mörker. I förälskelse som i sjukdom. 

Jag är så glad att jag fick skrivandets gåva. Marie Cardinal skrev om orden som befriar. Och nog är det så. Utan ord stannar ensamheten inom oss. Förtär oss.

I det brukssamhälle, där jag växte upp, pratades det inte mycket. Särskilt män härbärgerade känslorna inom sig. Per Gunnar Evander har kanske bättre än någon annan fångat detta. Som i Berättelsen om Josef.

Det förtjänar dock påpekas att Evander inte kom från arbetarklassen. Han var tjänstemannason. Men lyhörd för de ord som uteblev.

Tystnad urholkar själen. Jag parafraserar den tyske filmkonstnären Rainer Werner Fassbinder. Jag kämpar, fortsätter att kämpa, i medvetenhet om detta, med brukssamhällets nedärvda tystnad som likt spindelväv försöker att väva in mig. 

En farlig motståndare. Jag måste, oupphörligt, tvinga mig själv att bryta den. Ta till ord. Skriva.

Utan orden förblir jag ensam. Som alla. I grund och botten.

Plötsligt får jag, utan att kunna hejda det, en bild på näthinnan från utrotningslägret Auschwitz-Birkenau: människor med gul stjärna på bröstet, på väg från godståget mot selektionen på rampen. Där väntar Dödsängeln, doktor Mengele. 

Med ens tycks mig mina amatörfilosofiska funderingar så futtiga. Och tystnadsbegreppet problematiseras.

Apostlahästarna stannar gärna i spiltan

Bokus

                                                

                             "Gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla." Hasse Alfredson

Min vän Knut, den fritänkande publicisten, i den eviga ungdomens stad har myntat ett träffande begrepp för oss gubbar  med knarrande kropp som hellre stannar inomhus än kastar oss upp på apostlahästarna för att galoppera ut i vida världen: pliktpromenad. 

Efter min pliktpromenad häromdagen, först måste jag tala allvarligt och övertygande med mig själv för att inte schappa och stanna i fåtöljen, hejdades jag av en granne.

Han kom cyklandes, iförd hjälm. Berättade att en ny höftoperation väntar. Jag bor i en det växande antalet åldringarnas bostadsrättsförening, där höftoperationer är vardagsmat. Även demens och dödsfall. Alltfler änkor. 

Det känns som om jag redan flyttat in på Hemmet, som man sade i Sandviken. I området inga barnskrik eller festers glada ljud. Tidigt om aftonen släcks ljusen och di gamle går till sängs.

Den första operationen gick inte bra för stackars grannen. Han har haft ont och påtagligt svårt att röra sig. Struttat fram på kryckor. Förtäljde mig att han avundsjukt betraktar yngre människor som spänstigt och motståndslöst forsar fram i tillvaron. 

Jag förstår vad han pratar om. Jag kan ju känna likadant. Och sakna förflutna tider, när det bästa jag visste var att promenera omkring, flanera med öppet sinne, utan någon limit vad gällde antalet meter som dagsdos. Ingen stegmätare som nu, i mobilen.

Glömmer aldrig min första resa till Paris 1978, "ljusets stad" enligt Peter Handke, när jag knallade omkring i stan som är ett äventyr i sig med historiska fotavtryck (sic!) i varje gathörn; markerade med kulspetspenna på en karta mina stråk, imponerades av mitt tillryggaläggande av kilometer på kilometer på den Franska revolutionens ärofyllda mark.

Paris hade inte en chans att stå emot och undkomma flanören. Varmt som attan var det, om än i oktober. Om kvällen varje dag, när jag ankommit mitt rum under takåsarna i hotellet bakom Operan, var jag alldeles slut; med strumpor att skölja upp, hälar att plåstra om, törst att släcka. 

Fullproppad med, för att inte säga omtumlad av, alla sinnestryck. Medhavd bandspelare för att minnas. 

Jim Morrisons nedklottrade grav på Cimitière du Père-Lachaise uppsöktes. Baudelaires, alla flanörers gudfader, med den vidunderliga samlingen Det ondas blommor som jag läste på franska (varning, skryt). Sartres grav i Montparnasse. Samma kyrkogård som Baudelaire.

Den internationella konferens om tendenser i arbetslivet som jag tilldelats pengar av Upsala Universitet för att bevista hade jag naturligtvis inte tid med. Det fanns ju roligare saker som pockade på min uppmärksamhet och förtjänade att prioriteras! Fattas bara.

Det var då. Borta är glädjen i att sträcka ut, upptäcka städer på fötterna. Bästa sättet att göra det på. Behandlingen för att stoppa kräftan lämnade kroniska biverkningar. Min rörelseförmåga är skadad. Balansen inte hundra. Och sen gör Gammeln sitt för att hålla mig kvar i sköna fåtöljen.

Nå, det är som det är. Och det jag har att hålla mig till, utgå (sic!) ifrån. Inte sörja den promenadkraft som gått (sic) förlorad. Det båtar föga att gråta över det som är förgånget (sic!). Snusförnuftigt konstaterat. Halvhjärtat, skall tillstås.