Köpa grisen i säcken?

Bild: Pixabay

 

Jag tyckte mycket om vännen P, född och uppvuxen i Grekland. Han flydde med sin hustru M till Sverige efter militärkuppen 1967 och blev sen kvar. Bosatt i Upsala, där vi lärde känna varann. 

   Hans barn gick på Kapellgärdet, samma dagis (jag vet att man ska säga "föris", för att inte reta förskolelärarna, men det har ju alltid hetat dagis) som mina.
   Betalande medlem inom Vänsterpartiet men det gjorde honom inte, till skillnad från andra vänsterpartister, ideologiskt förblindad. Han betraktade klarsynt och ofiltrerat verkligheten. Och var inte rädd att ta bladet från munnen om vad han såg. 
   Som på Kuba, vi sammanstrålade på Havannas gator utan att ha planerat det, där han med rätta hängde upp sig på, vilket inte mottogs med förtjusning om man säger så, att staten av sysselsättningsskäl låter kubaner ägna sig åt fullkomligt onödiga uppgifter. 
   Eller som när han klev upp till höga skrivbordsnissar på Upsala kommun, förargad över att han i stort sett jobbade gratis i sonens tobakshandel; den låga omsättningen tillät inte att han kvitterade ut någon lön.
   Samtidigt som han kände till bidragsutnyttjande migranter i samma Upsala som inte gjorde ett skapandes grand. Medan han själv lade ned många timmar varje dag på att stå i tobakshandeln. 

P, denne hetlevrade person som höll på Barca i fotboll (flera gånger reste han till Spanien för en sittplats på Camp Nou när favoritlaget hade hemmamatch) och gjorde skillnad under sin jordavandring, är död sedan flera år. 

   Jag var gäst på hans begravning i Upsala, där Theodorakis förstås spelades, i ett kapell på Gamla Kyrkogården; inte långt ifrån där den hedersmordsmördade, efter ett bakhåll iscensatt av modern, Fadime Sahindal vilar. 
   Vid samlingen efter begravningsakten kände jag, som den kortvuxne P utan att mena något illa kallade "den långe jäveln", mig föranlåten att vittna om att P varit en radikal människa i ordet bästa mening. Citerade Marx: Att vara radikal är att gå till roten med allt.

Nå, det var om prissättningens metafysik det skulle handla; det var i alla fall ursprungstanken.  

   P drog sig inte för att kliva in på ansedda Bergmans konfektion (herrkläder) nere vid Islandsbron i Upsala, där jag förr plägade köpa manchesterkostymer, för att förhandla om priset på märkesvaror. 

   Lite snobbig var han nog allt, den gode P. Gant skulle det stå på plaggen. Eller nåt annat fint.
   Han lyckades, med goda argument på sin sida, alltid sänka priset till en nivå han kunde acceptera. Det handlade inte om att pruta eller schackra för att få kläderna billigare; utan om att förhandla.

   Något att ta efter! Inte bara, som den typiska dumsvensk man är, betala exakt det som står på prislappen. En form av den blågula konflikträdslans kulturbetingade acceptans.

Jag har alltid haft för mig att man betalar för en tjänst efter att den utförts - och då till ens belåtenhet. Men så är det inte inom den offentliga sjukvården. När jag frekventerar vård, senast häromdagen, måste jag betala i förskott. Med kreditkort. 
   Betala innan man vet om man anser att tjänsten är värd sitt pris! Allt är relativt, som bekant. Värdet ytterst upp till den som måste fram med sekinerna. 

På ICA och Coop, där jag för det mesta köper min mat, skyllde dom förr - när jag högljutt klagade både mellan gondolerna och vid kassan - oförskämt stigande, ibland upp mot hundra procent, priserna på Putin och Ukrainakriget. Nu är det Trump som är syndabocken. 
   Jag anser att P hade rätt, priset är en förhandlingsfråga. Och man ska, förstås, aldrig betala i förskott. Köpa grisen i säcken.

"Helt vanliga människor"

Norstedts

Jag minns när jag läste Sebastian Haffners bok "En tysk mans historia", som nyligen har satts upp som pjäs på Stadsteatern i Stockholm. [1] Hans ögonvittnesskildring av nazisternas frammarsch i Berlin på 30-talet. 

   Hur det till en början, innan den repressiva upptrappningen vidtog och klappjakt på alla som betraktades som motståndare till regimen iscensattes, liksom skedde utan att vardagen rubbades särskilt mycket. 

   Visst kunde man notera demonstrationståg med fanor och marschaller om aftonen utmed Unter den Linden, och att Gestapo kom och grep människor på arbetsplatserna. Men det skedde utan något större buller och bång. Livet gick vidare. 

   Berlinborna gick restaurang, eller ut och dansade. Och om sommaren for de utanför stan för att bada i Wannsee.

Författaren och sedermera DDR-medborgaren Stephan Hermlin stod på nazisternas svarta lista. Och flydde under jorden i Tredje riket. I hemlighet studerade han människor på ett kafé som till synes obesvärade, som om det inte angick dem, läste i dagstidningar om fasorna i koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin. 

   Han överlevde Hitler och berättade efter kriget om sina iakttagelser i boken "Aftonljus". 

Jag tänker osökt fenomenet "de små stegens tyranni" som kanske lämpligt appliceras på nazisterna. En diktatur byggdes med demokratiska medel, såsom friheten inskränkande lagar.

   Jag försöker låta att bli tänka mitt Sverige i dag, när medborgerliga fri- och rättigheter steg för steg beskärs med hänvisning till den nationella säkerheten. En kanske orättvis parallell?

Gestapo behövde inte ha många på sin lönelista. Angivare fanns det ändå gott om. 

Människor som inte ingrep. Utan stod och bevittnade utanför sina hus när judar tvingades fotvandra till Grunewald i Berlin för att från spår 17 på järnvägsstationen där i slutna godsvagnar förpassas till dödslägren österut.

Den amerikanske statsvetaren Christopher Browning skrev om reservpolisbataljon 101 som på östfronten begick de mest fruktansvärda dåd. På svenska fick boken den träffande titeln "Helt vanliga män". 

   Och såna var de ju, "helt vanliga". Bland dem aktiva socialdemokrater. Inga ideologiskt övertygade nazister. Män som gjorde sin plikt mot staten.

   När Browning uppsökte dem som fortfarande levde långt efter kriget, kunde han inte notera någon som helst ånger hos dem över vad de hade gjort. 

   Mördat bortom sin Heimat hade de välanpassade samhällsmedborgarna, sen återgått till sitt ordinarie, småborgerligt inrutade liv. 

   Återinträdde i vardagstrivialitet. Som om de bara varit på en utflykt vilken som helst utomlands.

Ett stekhett Budapest, där Adolf Eichmann en gång hade sitt kontor, reste vi till sommaren 2003, för att fira tio år som gifta. Passade på att söka upp Svenska Ambassadens hus där Raoul Wallenberg utfärdade skyddspass som räddade judar undan Förintelsen. [2]

   Och vi klev in i ett badhus som förknippades med pilkorsarna, men där människor nu fredligt plaskade omkring i bassängerna. 

   Samt besåg skor tillverkade av ett hårt material utställda på Donaus kaj, som en påminnelse om judar som tvingats ned i vattnet, ihopknutna med rep.

Jag läser Gábor Zoltáns bok om pilkorsarna i Budapest. Hur de plågade judarna, utförde de mest bestialiska saker. Det är han som berättar om hur judar kastades i Donau. 

   Det var, som man säger, helt vanliga människor som utgjorde gärningsmännen. Liksom i Tredje riket. På östfronten. Eller på Balkan under inbördeskrigen på 1990-talet. I våra dagar runt om i världen.

   Epitetet "helt vanliga" tänker jag i fortsättningen, om och när jag använder det, förse med citationstecken. Det luktar inte längre beskedlighet och något grått. Det luktar blod och grymhet.

NOTER

[1] Som monolog, framförd av Gerhard Hoberstorfer.

|2] Stellan Skarsgård spelar Wallenberg i den hans räddningsinsatser illustrerande filmen "God afton, herr Wallenberg”.

BOKEN Gábor Zoltán: ”Orgie" (Norstedts 2026) 

Även publicerad på lindelof.nu 11 april 2026

Om undran inför Brynäs

Anföraren Silfverberg! (Foto: SVT Nyheter)

Brynäs brukar kallas hela folkets lag. Och nog är det så, och varit så ända sen den härliga storhetstiden (med värme i hjärtat minns jag kylslagna utomhusmatcher på Isstadion uppe på Nynäs), även om vissa "experter", framförallt dom i Fjollträsk, retar sig på det. 

   I Gefle fyller de Gavlerinken, så skall den förstås heta och inget annat, varje hemmamatch. Och vart man än kommer i det avlånga landet dyker det upp entusiastiska supportrar klädda i Brynäs färger.

   Vi konstaterade det själva på plats när Brynäs mötte Kalmar på bortaplan i Hockeyallsvenskan. I arenan med det smått lustiga namnet Hatstore Arena, granne med den klassiska fotbollsarena som tidigare hette Fredriksskans.

   Numera Guldfågel Arena eller nåt annat jolligt i den företagsekonomiserade samtiden. 

   På den rad där vi satt, nära isen, i stort sett bara Brynäspåhejare. Och Brynäs vann, med 5-2. 

Säsongen fick ett trist slut när Brynäs föll mot Växjö i kvarten. Lakers, detta i mina ögon själlösa lag från mörkaste Småland. Men bättre var de än Tigrarna, det får man ge dem. Vad man nu menar med "bättre", nyckelordet i sammanhanget.

   Varför gick inte Brynäs längre i slutspelet? Jag är och förblir skeptisk mot vad jag brukar kalla sportchefens frälsarfilosofi: att för dyra pengar köpa in stjärnor. Även slocknade sådana, föredettingar. Om än legendariska. 

   Vilket inte utgör nån som helst garanti för att det blir ett ihopsvetsat, spelskickligt lag. Minns när gloparna i collagelaget USA slog helproffsen i The Red Army, Sovjetunionen, i OS 1980. Motivation slog klass.

   

Det såg oroväckande knackigt ut i början på säsongen, långt mellan spelarna i Brynäs som inte hakade i och stöttade varann, isolerade atomer på isen. Men efterhand ett lag med en till synes fungerande gruppdynamik. Efter vad jag kunde se med egna ögon och på distans. 

   Som ledarskapsforskare var jag aldrig någon systematisk sådan, utan gick mer impressionistiskt till väga. Med ett så öppet sinne som möjligt. Utan ett styrande frågeformulär i våfflan. Våghalsigt? Tja.

   Stämningen i en organisation, atmosfären, klimatet, sökte jag fånga. Hur människor kommunicerade med och förhöll sig till varann - i tonfall och kroppsspråk. Man kan, som observatör, träna upp sin lyhördhet. [1]  Närvaro blir därvidlag nyckeln till förståelse. 

Den alltid lika teoretiskt fyndige Johan Asplund skrev en rolig liten bok, "Om undran inför samhället". Jag skulle påstå att min metod, om man pretentiöst kan tala om en sådan, var att undra inför organisationer. Vad med Brynäs förfluten säsong?

   Vad jag tyckte mig notera hos Brynäs, när de förlorade mot Lakers, var att det föreföll som om det saknades en högre växel, en intensitetsnivå. Handlade det om försvagad motivation? Mättnad? Bristande ledarskap? 

   Och då syftar jag inte på Gällstedt (med sitt roliga bildspråk i tv-intervjuerna), coachen. Ledarskapet i ett hockeylag är kollektivt.

   Vi gamlingar minns när det pratades om Brynäsandan. [2] En för alla, alla för en. Spelarna tog ett gemensamt ansvar. I båset fanns "hockeyprofessorn" Tommy Sandlin. 

Nå, pytt med det, som dansken säger. Framåt - mot nästa SHL-säsong. Först en lång trampa vatten-mellan-säsongerna-tid. En hemsk tid att uthärda i Gefle. Innan det är dags igen. Och stan lever upp. Liksom undertecknad.

[1] I tv-serien "Mordkommissionen" (på danska "Rejseholdet"), på TV4 Play, demonstrerar en utredare vid namn La Cour, lysande spelad av Lars Brygmann, en imponerande förmåga att hitta ledtrådar på brottsplatserna, på basis av dessa dra framåt ledande slutsatser.

[2] Jag skrev om det i mitt bidrag till antologin "Den samtida historien" (Carlssons förlag, 1995). 

Särintressets "experter" i televisionen

Milton Friedman (Wikipedia)

 

”Särintresse är ett intresse som avviker från gemensamt intresse eller gemensamma intressen, till exempel en idé inom politiken som är speciellt ägnad att gynna en begränsad grupp människors intressen (oftast de själva) snarare än samtliga människors intresse.”

Så definieras ett särintresse när jag googlar på begreppet. Efter att ännu en gång ha retat mig på att en ”expert” från en av storbankerna framträtt i TV4:s Nyhetsmorgon för att ”reda ut” varför boenderäntan måste höjas av samma bank.

Inte en enda kritisk fråga från programledarna.

Är det inte någon från bankvärlden så är det någon annan av de mäktiga samhällsaktörerna som skickar fram en ”expert” i rutan. Utan att störas av några kritiska frågor.

Finns det inte längre några oberoende ämneskunniga som televisionen kan anlita? 

Jag minns när jag läste nationalekonomi i Upsala i början på 70-talet och att vi vänsterstudenter högljutt protesterade mot hur normativt och okritiskt den kapitalistiska marknadsekonomin presenterades. Som om det var den enda samhällsmodell som är möjlig.

Här kunde man prata om ett paradigmatiskt särintresse, för att uttrycka det krångligt, som föreläsaren förmedlade.

På högskolan hade jag en kollega som påstod sig ha vaknat upp från sin kommunistiska övertygelse under ett besök i Nordkorea. Och därefter rört sig i högerriktning. Ja, han ansåg sig förstås inte vara höger.

Studenter avslöjade för mig att han, med ekonomiprofessorn Ingemar Ståhl som idol, öppet pläderade för den nyliberala modell som fascisterna i Chile applicerade efter kuppen mot Allende 1973, med Milton Friedman som inspiratör. 

Med växande arbetslöshet och fattigdom som följd. 

Kollegan gjorde nationalvetenskap av ett särintresse, struntade i vad högskolelagen föreskrev att ett kritiskt tänkande bland studenterna skulle uppmuntras. Och skulle ha platsat i tv, bland de andra ideologiskt färgade ”experterna”.

Även publicerad, under annan rubrik, på 8 dagar 8 april 2026

Vad vill de döda oss?

Dubbelgångare? (Bild: SR)

Det händer ofta, enligt min mening alltför ofta, att jag smått förskräckt rycker till när jag möter dödas dubbelgångare, jag väljer det ordet framför det mer nedlåtande "kopior". Jag väljer heller inte termen look-alike, även om den måhända vore mer relevant. [1]

Det egendomliga är att vissa av de döda ständigt återkommer, om jag använder ett sånt ord utan att därmed försöka antyda att de, som man säger, går igen.

Bokförlaget Korpens förläggare, samtidigt min vän, Gert. Som jag hade så mycket roligt ihop med! Han var sanslös, kreativ som få och stimulerande att umgås med. Min svåger Birger från Gestrike-Hammarby i Gästrikland. Aldrig ett ont ord mellan oss. En genomsnäll man.

Varför exakt samma personer dyker upp på nytt, fastnar i mitt blickfång, kan jag inte räkna ut. Värt att notera att de två nämnda har jag bara positiva minnen av. Kanske en fingervisning?

Höromdagen dök en ny dubbelgångare upp. Inne i Valbo Köpcentrum, utanför Gefle, av alla platser, dit jag endast med en pistol i ryggen motsträvigt beger mig. För att röra mig bland förslavade konsumenter som med slocknad blick rullar gnisslande vagnar fulla med varor. 

Dubbelgångaren tillhörde en sedan något år död kvinna som en gång ingick i högskolan i Gefles överbyggnad.

Alltså inte i den mervärdesproducerande kärnverksamheten, utan hon var "jämställdhetsansvarig", eller något annat för verksamhetens fortlöpande parasitärt. Vid ett tillfälle måste högskolan betala henne ett skadestånd, jag minns inte varför. 

Kanske var JÄMO eller DO inblandade.

Jag minns att hon köpte en dyr ring för pengarna hon kvitterat ut, och som hon gärna stoltserade med. Underförstått: Där fick dom!

Jag vill inte att de döda ska påminnas om genom nu levande, som starkt till utseendet påminner om de förra. Låt de döda begrava de döda, som Jesus uppmanade. 

Jag vill heller inte påminnas om att jag befinner mig i den ålder där människor dör. Deras död får inte komma för nära inpå. 

Som när jag läser att historieprofessorn Kristian Gerner är död. Åttiotre år gammal. Blott sex årsvarv från där jag befinner mig nu. Det är ju ta mig tusan ingenting, som han surt utbrast som fick tillbaka några riksdaler på skatten. 

Hur hinna med allt jag fortfarande, utan att ha givit upp, drömmer om att göra? Alla resor runt om i världen?

Nyss har jag läst Siri Hulsvedts bok om den nästan henne förtärande sorgen efter maken Paul Auster. Vid ett flertal tillfällen har hon, efter hans död, känt lukten från hans cigariller. Så starkt som om han vore i ett angränsande rum.

Vad vill de döda oss? Borde jag ringa ett medium, en andeskådare? 

[1] Själv har jag av damer fått höra att jag look alike Donovan, Sighsten Herrgård, Michael Douglas och John Cleese. Dock inte samtidigt.

Trött på etiketter? Läs Strauss!

Botho Strauss (Wikipedia)

Jag vet att jag har läst den förut, Peter Lutherssons artikel om Botho Strauss i tidskriften Axess nr 1 2019. Där han tvättar bort etiketterna på Strauss - ”nationalkonservativ”, ibland ”radikalkonservativ” - och vrider honom rätt. 
   Så där som Jan Myrdal gjorde med Strindberg och Balzac, vred dem rätt.
   Att så kallade högerintellektuella - Emil Nolde och andra - i Tyskland applåderat Strauss gör det lätt för dem som vill undgå att läsa honom intellektuellt anständigt. Genom att tillämpa principen guilt-by-association. 
   Att Strauss menat att tyskarna borde sträcka på sig och inte tilllåta att Hitler och Tredje rikets fasor fortsätter att skugga och göra dem ofria, i en kvarvarande undermedveten föreställning om en kollektiv skuld, har misstolkats. Det har definitivt inte handlat om historierevisionism eller ”förintelseförnekelse”. 

Strauss undflyr alla inordnande etiketter, han skriver utan att låta ideologiska skygglappar skymma. Då blir det svårt för svenska läsare in spe, i vårt land vill de förment rättänkande ju först av allt kontrollera det ideologiska passet, förutsättninglöst får det aldrig vara, verkligheten måste filtreras.

   Om någon stämpel överhuvudtaget ska sättas på Strauss är det väl modernitetskritiker. Men egentligen borde hans modernitetsobservans understrykas. Hans oförvägna klarsynthet.

   Han har i sina dramer och böcker varit mycket uppmärksam på modernitetens konsekvenser. Vad det kostar oss att framhärda i myten om utveckling och framsteg. 

För att värna sin son mot bländverken och illusionsmakeriet i Berlin flyttade han till Landkreis Uckermark i Brandenburg med honom. Nära naturen och det genuina, autentiska, allt som gått förlorat i modernitetens anti-samhälle.

   Där strävan efter likhet trängt undan strävan efter autenticitet. Modernitet innebär förlusten av något mänskligt väsentligt. Så förstår jag Strauss. 

   Jag får lust att applicera Marx distinktion mellan bruksvärde och bytesvärde. Under moderniteten, framförallt i dess sena variant där vi nu befinner oss, dominerar det sistnämnda över det första. 

   Människan blir en vara bland andra varor. Reifierad, förtingligad, som marxister säger.

En gång i Berlins Prenzlauer Berg bad jag dokumentärfilmaren Björn Cederberg, som gjorde en film om Ernst Jünger, namnge någon i Sverige som i Jüngers efterföljd förtjänar att betecknas ”radikalkonservativ”. 
   Peter Luthersson blev hans svar. När jag på nytt läser densammes insiktsfulla porträtt av Strauss i Axess tänker jag: den framlidne Luthersson var nog den ende på svensk botten som kunde göra Strauss rättvisa. Bortom etiketterna.

Även publicerad, med annan rubrik, på 8 dagar 6 april 2026

Jag, en telefonfobiker

Wikipedia

                                                           Att en telefon kan va´ / lika tyst varenda dag. "Ring ring" av S. Andersson, B. Andersson och B. Ulveus

Hos Jan Myrdal fann jag ett samtycke i en speciell fråga. Det vill säga när han, den omutlige solitären, i en av sina böcker ondgör sig över fenomenet kallprat. Tiden är för dyrbar för dylikt slarv med den. Jag kan kan bara instämma. 

"Verbal inkontinens", så har den tyske dramatikern Botho Strauss med ett fyndigt begrepp fångat alla "samtal" i mobilernas era. Så mycket onödigheter som förgiftar etern.

Jag minns ett uttryck som jag snappade upp från min mamma när hon kallpratade i telefon, nota bene en sån där apparat i myndig, svart färg hemma hos oss, med snöre i väggen: "När jag ändå har dig på tråden." Och så följde ett långt tuggande om allt och inget.

Pappa och jag kunde väntande sitta nere i Volvo PV:n med full packning, inklusive diverse hushållsattiraljer ("man kan aldrig veta när de behövs"), inför en sommarresa till Brantevik på Österlen, när mamma plötsligt kom på att det var någon som hon "bara måste slå en signal". 

Försvann och det dröjde ett försvarligt tag innan hon återkom. Tala om att pröva den stackars makens tålamod. Men Gösta var snäll, han, och fann sig i det mesta som Selma, förlåt kunde inte låta bli, hittade på.

Detta utspelade sig i det förgångna, när "perioderna gick" och telefonsamtalen blev dyra. Framförallt rikssamtalen. 

Jag och telefoner har aldrig blivit kontanta med varann. Jag svarar så gott som aldrig i telefon. Så såna där slemmiga telefonbedragare, placerade på Kanarieöarna och ute efter förvirrade gamlingar i nära döden-gruppen att lura av koden till deras Bank-ID, kan stryka mig. 

Hos mig har de förbenade skurkarna inget att hämta. Jag är nämligen så gott som fullständigt icke-kommunicerbar i telefonavseende.

När jag jobbade på högskolan i Gefle svarade jag heller aldrig i telefon. En apparat, placerad på skrivbordet mitt framför mig, ingick i den dåligt avlönade tjänsten. Och som man förväntades vara uppmärksam på, enligt chäferna. Jo, jag tackar, jag.

Om någon halsstarrig vresigt, efter att förgäves upprepade gånger ha sökt mig, ringde växeln och undrade var f-n den där Ekstrand höll hus, fick vederbörande till svar: "Han svarar aldrig i telefon, pröva mejla honom." 

Inte undra på att jag älskade mina hulda beskyddarinnor i växeln. Aldrig ett förebrående ord från dessa för högskolan oumbärliga kvinnor, med andra ord dess stöttepelare.

Jag är telefonfobiker. Fobin uppstod under min mors sista tid i livet. När hon var inlagd på kvinnokliniken på Gefle sjukhus. Varje gång det ringde trodde jag att det var ett dödsbud från sjukhuset, ryckte nervöst till. Reaktionen bestod efter hennes död. Kvar i ryggmärgen.

Min livskompanjon trodde att hon hade kläckt en god idé, funnit lösningen på min fobi, när hon skaffade mig en separat telefonsvarare. En klumpig historia. Varje gång jag klev innanför dörren, vid arbetsdagens slut, möttes jag därefter av ett hotfullt blinkande, grönt öga. 

Någon hade sökt mig? Vem? Och om vad? Fasansfullt.