Tankar från Hörnet: Dissidentfrågor i väntan på svar

Livet är kort, flyr undan. Borde jag då, ur detta den bleka insiktens perspektiv, ägna dyrbar tid åt att fundera över vad jag egentligen håller på med, när jag ser samma film flera gånger? 

Varför, egentligen? 

Nå, ett stapplande försök kanske det är värt. Åtminstone för min egen skull. Och det pockande politiska samvetets. 

Jag tror det är tredje, eller rent av fjärde gången jag ser den tyska filmen Das Leben där anderen, på svenska De andras liv. [1]  

Om DDR och hur Erich Mielkes Stasi övervakade och i hemlighet avlyssnade skådespelare och dramatiker. 

Bland de enligt regimen misshagliga systemkritikerna begår teaterkonstnären Albert Jerska, som han heter i filmen, självmord efter flera år av yrkesförbud. Han knäcks när hans pjäser inte får uppföras på tiljorna. 

Livsmeningen är borta. 

Stulen av politrukerna som Stalins ord om poeterna, "själens ingenjörer", utan att veta att det är ikonen som är upphovsman. Påtalas av en av de misshagliga, avlyssnad med utreseförbud. 

Påtalandet uppfattas som en provokation av kulturansvariga ministern som beter sig likt "Bocken i Babelsberg".

Nå, yrkesförbud kunde ju inte förekomma i DDR, enligt de styrande. Man hade, om man straffades, gjort nåt brottsligt mot staten. Och förtjänade sin dom. Som alla kriminella. Konstnärer inte undantagna.

Yrkesförbud är per definition helt omöjligt under proletariatets diktatur, det radikalt demokratiska samhällssystemet, till skillnad från den borgerliga, skendemokratiska varianten.  

Blott antyda att det kunde förekomma i DDR tydde på regimfientlighet. En kontrarevolutionär inställning.

Apropå Jerskas självmord, endast Ungern överträffade DDR bland de realsocialistiska staterna i öst vad beträffar antalet självmord. 

 

Statistiken hemligstämplades i DDR. Inga självspillingar under socialismen! Alla medborgare hade ju det bra! Bostad och arbete. Utstakat och klart. Det välordnade livet. [2]  

Alla omhändertagna av staten. Från vaggan till graven. Paradiset på jorden. Om än med brist på det mesta.

Stasifängelset I Hohenschönhausen i Berlin har jag besökt. Nyfiken på var dissidenterna, erkändes förstås icke som sådana av regimen, Rudolf Bahro och Jürgen Fuchs förvarades.   

En flera timmars rundvandring bjöds jag tillsammans med en grupp infödda på av en tysktalande guide.

Hans föräldrar, inga uttalade statsfiender, hade suttit som fångar i samma fängelse. Efter att ha frihetsberövats, kidnappats, på gatan. 

Inkastade i en liten buss med fönstren övertäckta, så de inte kunde skåda ut, fördes de sedan till Hohenschönhausen. De visste inte om de fortfarande var kvar i Berlin, eller inte. Fångarna skulle desorienteras, tappa fotfästet. Det var syftet med hur de behandlades. 

Inte veta var de befann sig, eller vilket klockslag på dygnet. De skulle mjukas upp. Erkänna det som lagts dem till last. Förr eller senare. Förhörstekniken var utstuderat grym.

Nu till försöket att förstå varför jag ser om De andras liv. Vad ställs på sin spets i filmen? Vad är vi, som anser oss samhällskritiska i ett demokratiskt vacklande Sverige [3], beredda att göra? 

Vad vågar vi i ett eventuellt uppstående kritiskt läge? Frågan om mod den viktigaste.

Därför jag ser om De andras liv. Ännu en gång. Sitter som klistrad. Söker svar jag aldrig kommer att få. Inte förrän jag själv befinner mig i ett utsatt läge. Hoppas jag slipper. Jag är osäker på mig själv.

NOTER

[1] I rollen som alltmer tvivlande Stasi-officer en av mina stora favoriter, den framlidne Ulrich Mühe. Trovärdig figur? Kritik har hörts från människor i post-DDR.

|2] Christa Wolfs Nackdenken über Christa T fördömdes av DDR-ledningen för sin existentiella synvinkel.

|3] I HD 4 maj berättades om ett upprop från drygt tusen svenska  jurister, #JuToo, i protest mot att rättsstaten försvagas och demonteras genom nya lagar.

Bild: SF Anytime

NOTA BENE Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Ett folk av feglortar

Inte många som vet att jag har namnsdag i dag. På självaste Nationaldagen som jag noterar att Birger Schlaug i sällskap med andra rynkar på näsan åt. Kollektivt självskadebeteende, som någon sa.

Om man minns att Gustav Vasa kallades Kung Gösta har man en ledtråd till min namnsdag, Mitt andranamn är Gösta. Fassan ville ha dit ett bindestreck, som jag ofta återkommer till, men det blev inte så, Inte Lars-Gösta.

I tv-serien Molanders, om stockholmsfamiljen som emigrerar till Alingsås och sedan spricker, finns en kul typ som går under akronymen LG. Och den kan väl jag också använda, LG.

Den enda som kom ihåg min namnsdag var min yngsta dotter. Som i sitt tredjenamn har Lars efter mig. Hon håller reda på alla dagar som av olika anledningar förtjänar att firas. Tror inte att hon skriver upp dem.

Nå, en bilutflykt till Verket/Avesta Art blev det idag. Länge sen. En guide, som bröt på svenska, erbjöd oss en industriguidning. Men det tackade vi nej till. Industri signaler trälskap för mig. Arbetstid är livstid. Och när den är borta, är den borta. 

Så någon om trälandet påminnande guidning är inte nödvändig.

Min mormors far var martinsmältare. Arbetararistokrati, så var det väl Lenin kategoriserade dessa yrkesskickliga arbetare. Inga revolutionärer. I Sverige låg de bakom grundandet av SAP. Men mormors far Edvin begav sig faktiskt åstad och lyssnade på Mäster Palm en gång. 

När denne var i sitt esse och skrädde inte orden. For ut så det stod härliga till mot utsugande kapitalister och andra jordens onödiga.

Efter en kort tur inne i Verket god lunch på Dalahästen. På vägen hem pratade vi om att Sverige släppte igenom miljontals tyska soldater under andra världskriget. Men det sade de inte i skolan. Då var det betydligt färre. Och bara en gång. Historieförfalskning.

Attentatet mot ett tåg i Krylbo lastat med Wehrmacht utfördes inte av svenskar, som påståtts. Utan av engelsmän. Vi är ett folk av feglortar. Leve Norge och hjemmefronten!

Foto på Verket/Avesta Art: VisitDalarna

Tankar från Hörnet på Nationaldagen: S har tappat markkontakten i Sandviken

 

48 procent av männen under fyrtio år i Sandviken stödjer SD, enligt Jens Runnberg, gruvarbetarson från Grängesberg, i ett aktuellt nummer av tidskriften Smedjan. 

Detta i en stad, förr en typisk working class community (engelske sociologen Brian Jacksons begrepp) med arbetarklassmoralen insupen med modersmjölken, som jag minns som socialdemokratiskt impregnerad. Att vara socialdemokrat var det normala. Från vaggan till graven.

Inte längre det Sandviken som jag växte upp i på 60-talet och framåt. Då närmast ett välskött mönstersamhälle. I linje med patriarken, konsul Göranssons vision för staden. 

Bolaget, facket och politiken - alla drog åt samma håll. Satt i samma båt, som Blå Tåget sjöng.

Vad har hänt med den stad som växte upp i skuggan av Verket, med produktionskopplade gatunamn? Säkert måste förklaringen sökas på flera nivåer. 

En sociologisk. Det klassiska brukssamhället med en huvudarbetsgivare (Fabriken med stort F), och där S hade sitt självklara fäste, tillhör historien. 

Sandvik, med avknoppade, självständiga dotterbolag, är inte längre huvudarbetsgivare, det är kommunen. 

Det fungerar inte som tidigare att efter avslutad skolgång gå ned i Verket som det hette. 

Industrijobb fanns alltid, inte minst för den skoltrötte. Ingen högre utbildning krävdes. 

Företagsekonomiseringen av samhället som förhärskande tankefigur har utmanat det socialdemokratiska problemformuleringsprivilegiet. Det står inte orubbat starkt i den globaliserade samtiden. 

Vilket speglas i att tidigare marginellt inflytelserika partier som Moderaterna, med sin skattesänkande marknadsfundamentalistiska ideologi, vunnit ökad sympati. 

Alldenstund arbetarna fått det bättre materiellt ställt och den kollektiva världsåskådningen bleknat.

En konsekvens av tankefigurens hegemoni är privatisering och nedrustning av de offentliga åtagandena genom underfinansiering. Till exempel saknas polis på stadens gator. På den forna polisstationen sitter utredare.

Migrationsfrågan utgör den viktigaste, på kort sikt, frågan som styr de politiska sympatierna hos sandviksborna. Rör man sig i Sandvikens centrum ser man att befolkningen numera är blandad. 

23 procent av samma befolkning är utlandsfödd. Och det har skett på några år.

I de elevmixade skolorna är godkännandegraden mycket låg bland barnen till utlandsfödda. Liksom sysselsättningsgraden är påfallande låg. 

De arbetande uppfattar det som att de måste försörja de bidragsberoende inflyttarna som ligger risigt till om de får för sig att bege sig ut på arbetsmarknaden.

Lägg till florerande gängkriminalitet och droghandel. Ängslan och misstänksamhet.

Den sandvikiska verkligheten är radikalt förändrad. Men jag är inte beredd att avfärda de unga männen som främlingsfientliga.

Snarare skulle jag tro att de känner sig dragna vid näsan av politikerna som försökte inbilla dem, kanske främst sig själva, att inflyttningen till Sandviken av utomeuropeiska migranter innebar en god, ekonomisk affär för staden. (Minns den beryktade Sandvikenrapporten som lovade guld och gröna skogar.)

Jag värjer mig mot subjektiva förklaringar. Men en kompletterande sådan torde vara att de ledande socialdemokraterna är färglösa figurer, inga karismatiska, vältalande personligheter. 

Med oförmåga att retoriskt försvara sitt agerande. 

Verkligheten har sprungit ifrån dem. De saknar lösningar på aktuella samhällsproblem. Och de kan inte kommunicera sitt tafatta handlande. De är samhällsförändringens hjälplösa offer. 

SD uppfattas som - ja, vad? Ett parti männen i sin förtvivlan och besvikelse över den lokala samhällsutvecklingen proteströstar på? 

Eller ett parti med verklighetssinne som säger som det är, enligt vanligt folk?

Hursomhelst blir S aldrig lika dominerande i Sandviken igen. 

Om jag tillåts deklarera min sinnesstämning som utomstående betraktare och före detta sandviksbo: framtiden för staden vid Storsjön tycks mig mörk. Mycket problematisk. En pånyttfödelse för S i sikte? 

Knappast.

Lästips: Jens Runnberg, Arbetarna trodde aldrig på Sandvikenrapporten, Smedjan 3 juni 2026, Kjell Östberg, Mellan makten och rörelsen – socialdemokratins väg från Palm till Andersson (Ordfront 2026)

Foto: Dagens Nyheter

/Med Hörnet avses det hörn av lägenheten på Holmen i Gefle, i vilket Skriftställaren tar bladet från munnen så fort han hinner../

Även publicerad på 8 dagar 2026-06-06

Var håller de röda pantrarna hus?

Dagen före midsommarafton begravs i Sandviken min äldsta vän, Conny. Efter en plågsam livsavslutning förorsakad av hans sjukdom. Ända sen 60-talets början kände vi varann. 

De sista åren vi hade kontakt träffades vi med oregelbundna mellanrum för livsavstämningar, som vi kallade våra timslånga samtal. 

Konstaterande att Gammeln slagit sina klor i oss. Och de stormiga ungdomsåren ett minne blott.

Hans sista vilja var att få vila på samma kyrkogård som mina föräldrar och andra av mina nära släktingar. 

 

Jag brukar strosa runt på denna och läsa på gravstenar. Det slår mig att många av dem under stenarna inte fick särskilt långa liv. 

Naturligtvis en klassfråga. Här  sover arbetarklassen den eviga sömnen. Om du vill ha ett långt liv, bli borgare.

Först de många åren i Verket som bihang till maskinerna, betjänande det döda kapitalet som Marx sade, sen några futtiga års ledbruten arbetsbefrielse. Utstämpling efter lång och trogen bolagstjänst.

Vi pensionärer, för även jag måste räkna mig dit även om jag föredrar att som i sydligare länder tituleras det flotta senior, har inget fack eller någon organisation som försvarar oss. 

I ledningen för PRO, och allt vad de heter, sitter avdankade yrkespolitiker. Lojala mot sina moderpartier. 

I bästa fall företräder de vad som förtjänar benämnas intresseorganisationer. Men gör inget större väsen av sig. Stridsglada är de minst av allt. 
 

Trots höjd pensionsålder och låga pensioner. De kan inte vara omedvetna om att kistorna med ackumulerade pensionsbesparingar, uppskjuten inkomst enligt min bestämda mening, svämmar över alla bräddar.

Var finns de röda pantrarna? De sista entusiasterna, som jag brukar kalla de återstående politiskt övervintrande av oss rödskägg, borde starta mer militanta pangsjonärsorganisationer. 
   

Damma av de gamla stridsropen. Ropen skalla, hög pension åt alla! Gör PRO till en kamporganisation!

Foto Eva Åsén Ekstrand: Röd panter

Även på 8 dagar 2026-06-05

I Upsala, åtminstone förr lärdomens stad

I lärdomens stad, fast det vete katten i dessa AI-tider när det påstås att studenterna inte längre läser böcker. Men hur fasen gör de med kurslitteraturen? Är den avskaffad? Skönt att jag slipper bry mig. 

Minns när jag gav upp det tappra försöket att få mina studenter att läsa något mer än bara kurslitteraturen.

Noterade att de gav blanka f-n i att skriva ned mina tips. Lika bra skrota det projektet.

   

Kanske lika bra också att glömma det där med lärdom och istället lyfta fram det andra epitetet klistrat vid Upsala, den eviga ungdomens stad.

   

För en dag som denna vackra junidag, när allt står i blom och Fyrisån glittrar som om den aldrig gjort annat, vimlar det av ungdomar på gator och stans alla uteserveringar. Ingen som håller i en bok. 

Däremot mobiltelefoner. Eller kärestans hand. Åh, ljuvliga ungdom! En gammal man har jag blivit. Med vemodet som troget sällskap.

   

Jag sitter på hotellets första våning i hörnet Drottninggatan - Trädgårdsgatan. Den senare förknippas med Ingmar Bergman och hans barndom. 

Och på samma gata Gästrike/Hälsinge nation som jag tillhörde en kort tid. Kårobligatorium gällde. Sen bytte jag till Skånelanden, en nation enbart på papperet. För att undvika sexor och groggbänk.

   

På Trädgårdsgatan såg jag eftermiddagsbio för första gängen i mitt liv. Det kändes både ovanligt och lyxigt. Biograferna borta. 

Nåt som heter Regina, och har med nöje och underhållning att skaffa, har flyttat in. 

Om jag inte är helt ute och cyklar var det på Regina som Pitegrabben och komikern Lasse Eriksson dog knall och fall under en föreställning. Kanske obekant att han var en god musiker också.

   

Därnere på Drottninggatan hade legendariske Bok-Viktor sitt antikvariat. (Numera är en klädbutik inhyst i lokalerna.) Det föreföll kaosartat med böcker staplade i svajande högar. 

Men frågade man efter en viss bok, visste han omedelbart var leta fram den. 

Han borde föräras en gata eller en plats att bära hans namn.

När antikvariatet brann var det som om han knäcktes. Han som iförd basker brukade cykla runt och heja glatt. En sann upsalaprofil. Naturligtvis överliggare. 

I denna stad tillbringade jag tjugo år av mitt liv. Det känns som ett annat liv. Och det var det väl.

Foto: Skriftställaren

Vad är det för fel med att vara vanlig?

 

I Sandvikens bruksmiljö skulle han naturligtvis fått höra att han var jollig. Horace Oscar Axel Engdahl. Överklassonen från Karlshamn. Ledamot av Svenska Akademien. Hög pension från densamma som möjliggör det estetiserande livet bortom den snöda kampen för brödfödan. 

   Lite av Balzacs rentier över honom, vad livsstilen beträffar. 

   Numera bosatt i Göteborg. I en, efter vad jag kan förstå, flott och säkert svindyr lägenhet nära universitetet. I kvarter med förnäma borgarhus, på behörigt avstånd från de slitna förorter där västkustens populas dväljs.

Uppbrottet från feministprofessorn Ebba Witt-Brattström åtföljdes av en närmast strindbergsk äktenskapsskildring från hennes sida. Där det framgick att Horace inte var guds bästa barn. Han har inte gått i polemik mot den versionen av sig själv. 

   Åt sådana nedrigheter nedlåter han sig inte, den upphöjde.

   Lojal är han i ur och skur med dem han utsett till sina bästisar. När "Kulturprofilen" var på tapeten för sina sexuella missgärningar var det en som aldrig svek. Nämligen bussige Horace. Trots att det blåste upp till tstorm från knytblusar och andra. 

   Som väl önskade se profilen doppad i tjära och fjädrar. 

Enligt en recensent består inte Engdahls egenart i honom som författare. Det han passionerat skriver om sin älskade musik, särskilt Chopin (en valfrändskap?), är elementärt. Utan Engdahls främsta kännetecken är att han är en motståndsman. 

   Han älskar att vara på tvärs. Hans livsluft. Främst när det gäller att stoltsera som skönande. När andra föredrar det mer lättsmälta. Främmande språk som franska och grekiska är inget problem för en fullärd som gärna citerar på originalspråken. 

Han kan skriva, det måste jag ge honom. Han är en styv stilist. Det konstaterar jag än en gång när jag läser hans nya, till sidantalet tunna, bok "Själen och musiken" (Bonniers 2026). En essäsamling byggd på tidigare publicerat material. 

   Men han väcker det slumrande klasshatet hos mig, uppvuxen bland metallarbetare. Hans uttalade förakt för "vanlighet". Vad är det för fel på att vara vanlig? 

   Jag tar från och med nu bort citattecken runt ordet, efter en uppmaning från min livskamrat när hon korrekturläst den kommande boken, där jag är medförfattare, "Mellan klasserna".

Jag uppfostrades av vanliga människor. Greta och Gösta. Hyggliga och strävsamma. Det har ingenting med förre KD-ledarens väljarflirtande med "verklighetens folk" att göra. Ingen "tyst majoritet" som reaktionära amerikanska presidenter brukar åberopa. 

   Utan helt enkelt schysta människor som ville mig väl. Och satte en ära i att göra rätt för sig. Inte ligga samhället till last. Genuina socialdemokrater av den gamla stammen.

Jag tror inte att man mår bra av att växa upp i överklassens salonger. Man får lätt för sig att man är något alldeles speciellt och utvalt. Inte som vi andra. Han är nog ändå bra ensam, den där göteborgaren. När det kommer till kritan. 

   Men det föredrar han att vara, framför att ingå som en i folket, dela dess öde. Det luktar nattståndet 1700-tal om hans von oben-attityd. Nog något den välkammade gossen Horace säkert skulle uppfatta som en komplimang.

Bild: Bokus

Även på 8 dagar 2026-06-03

Tankar från Hörnet: Man borde ha två liv

Föreliggande lilla text har väl egentligen ingenting att göra med den Gedenktafel som fotot föreställer. Nånstans i Östberlin är den uppsatt. 

   Om den nu fortfarande är det. 

   Man kan aldrig säkert veta efter murens fall och der Anschluss, som de missbelåtna, snarare förfördelade, säger i öst. Blåsta av Kohl.

   Uppsattes under DDR-tiden. Ett tack för lojalitet mot det totalitära systemet.

   Hon, tidigare på flykt undan nazisterna, var ju ytterst lojal mot den realsocialistiska staten. Jag vill minnas att hon besatt en hög position, ordförande i författarförbundet. 

   Med makt att belöna och bestraffa.

   Stödde att dissidenten Biermann utelåstes från DDR, berövades sitt medborgarskap, när han befann sig på bejublad turné i väst.

   Jag kan på rak arm inte påminna mig vad jag läst av Seghers, som egentligen hette något annat. Det har hur som helst inte stannat kvar. Vänta nu, "Det sjunde korset" har jag läst. För länge sen.

 

Jag hade, undanskymd från världens larm och dån i mitt skrivarhörn bakom gardinerna, fått för mig att reflektera omkring det min andre svärfar, en levnadsglad fyr som inte spottade i glaset, brukade säga om att man borde ha två liv. Det räcker inte med bara ett. 

   Och det enda man har till sitt förfogande går så fort. Och är för det mesta så kort. Snöpligt. Can I have another one, please, som nån vädjar i en sketch med Monthy Python. Inne på samma idé som svärfar. Som om det handlade om att beställa en pint på puben. Glöm det.

Seghers blev 81 år gammal. Avled 1 juni 1983. Fyra år till 81 från där jag i höst åldersmässigt befinner mig. Det tycks mig inte särskilt långt. Nä, fy bubblan. Det går för fort, som pigan undslapp sig på höskullen. 

   Poängen, om jag förstod svärfar rätt, med att ha ett extra liv, är att man i det andra livet inte skulle behöva upprepa alla misstag och dumheter i det första. 

   Men det förutsätter ju att man kan ta med sig liv ett till liv två. Vara klokare när man får andra chansen. Mer beredd. Knepigt. Kanske misstagen och blamagerna är oundgängliga delar av livet? Fläckar det?

Mina reflektioner om behovet av två liv startade, fråga mig inte varför, med att jag meddelade vederbörande att jag inte kan delta i en lunch i morgon uppe i Gavlerinken, i den senior advisers club, snygg benämning, som jag tillhör. Ledd av den förträfflige Anders Konnskog, tidigare chef på Toyota. 

   En livsbejakande och glad, som min svärfar, man som alltid piggar upp och får mig på gott humör. Men nu således förhinder. Jag skall träffa en hjärtspecialist i Upsala. 

Och så råkade jag fastna i fotot på minnestavlan. Huvudet sattes på ett annat spår. Så kan det gå.

/I Hörnet av lägenheten på Holmen i Gefle hålls Skriftställaren, med ostyriga tankar om ditten och datten./