Tankar från Hörnet: Man borde ha två liv

Föreliggande lilla text har väl egentligen ingenting att göra med den Gedenktafel som fotot föreställer. Nånstans i Östberlin är den uppsatt. 

   Om den nu fortfarande är det. 

   Man kan aldrig säkert veta efter murens fall och der Anschluss, som de missbelåtna, snarare förfördelade, säger i öst. Blåsta av Kohl.

   Uppsattes under DDR-tiden. Ett tack för lojalitet mot det totalitära systemet.

   Hon, tidigare på flykt undan nazisterna, var ju ytterst lojal mot den realsocialistiska staten. Jag vill minnas att hon besatt en hög position, ordförande i författarförbundet. 

   Med makt att belöna och bestraffa.

   Stödde att dissidenten Biermann utelåstes från DDR, berövades sitt medborgarskap, när han befann sig på bejublad turné i väst.

   Jag kan på rak arm inte påminna mig vad jag läst av Seghers, som egentligen hette något annat. Det har hur som helst inte stannat kvar. Vänta nu, "Det sjunde korset" har jag läst. För länge sen.

 

Jag hade, undanskymd från världens larm och dån i mitt skrivarhörn bakom gardinerna, fått för mig att reflektera omkring det min andre svärfar, en levnadsglad fyr som inte spottade i glaset, brukade säga om att man borde ha två liv. Det räcker inte med bara ett. 

   Och det enda man har till sitt förfogande går så fort. Och är för det mesta så kort. Snöpligt. Can I have another one, please, som nån vädjar i en sketch med Monthy Python. Inne på samma idé som svärfar. Som om det handlade om att beställa en pint på puben. Glöm det.

Seghers blev 81 år gammal. Avled 1 juni 1983. Fyra år till 81 från där jag i höst åldersmässigt befinner mig. Det tycks mig inte särskilt långt. Nä, fy bubblan. Det går för fort, som pigan undslapp sig på höskullen. 

   Poängen, om jag förstod svärfar rätt, med att ha ett extra liv, är att man i det andra livet inte skulle behöva upprepa alla misstag och dumheter i det första. 

   Men det förutsätter ju att man kan ta med sig liv ett till liv två. Vara klokare när man får andra chansen. Mer beredd. Knepigt. Kanske misstagen och blamagerna är oundgängliga delar av livet? Fläckar det?

Mina reflektioner om behovet av två liv startade, fråga mig inte varför, med att jag meddelade vederbörande att jag inte kan delta i en lunch i morgon uppe i Gavlerinken, i den senior advisers club, snygg benämning, som jag tillhör. Ledd av den förträfflige Anders Konnskog, tidigare chef på Toyota. 

   En livsbejakande och glad, som min svärfar, man som alltid piggar upp och får mig på gott humör. Men nu således förhinder. Jag skall träffa en hjärtspecialist i Upsala. 

Och så råkade jag fastna i fotot på minnestavlan. Huvudet sattes på ett annat spår. Så kan det gå.

/I Hörnet av lägenheten på Holmen i Gefle hålls Skriftställaren, med ostyriga tankar om ditten och datten./

Ska vi verkligen hjälpa makthavarna få arbetsro?

 

Yttrandefriheten i Sverige är grundlagsskyddad. Det är något som medborgare att vara stolt över. Och beredd att värna om den hotas. Förbli uppmärksam på att så kan ske. I ett repressivt samtidsläge när medborgerliga fri- och rättigheter beskärs runt om i världen. 

   Människor förföljs, tystas.
   Det som står fäst på papper är inte skrivet i sten och beständigt. Som Jan Myrdal, i mina ögon en yttrandefrihetsfundamentalist som ryckte ut till försvar för ”förintelseförnekaren” Robert Faurisson, aldrig tröttnade på att påpeka. 

   Vi vill ju gärna tro att vi lever och får fortsätta leva i den bästa av världar.

De senaste dagarna har det stormat omkring göteborgsprofessorn Agnes Wold efter att hon uttalat sig kritiskt mot en ny lag från och med första 1 juli som förbjuder att man försöker övertala ungdomar att inte genomgå vad som kallas en ”könskorrigering”. 
   En gummilag som det förefaller, för vad kan man inte lägga in i det amorfa verbet ”övertala”? 
   Wold har deklarerat att hon tänker strunta i om hon åker i fängelse, vilket en ”övertalare” riskerar att göra. Skulle hennes barnbarn få för sig att könskorrigera, tvekar hon inte att göra allt, allt, allt (hennes egen upprepning) för att få ättlingen att låta bli.

Och då brakade det loss. Även från massmediafolk som man i sin naivitet trodde bättre om. Hon är, enligt dem, en dåre och skall berövas rätten att i offentligheten förespråka sin ståndpunkt. Wold skall helt enkelt hålla truten.
   Bland transtalibanerna återfanns ett välbekant namn som Jonas Gardell.
   Uppkallad till SR-cheferna blev hon. Måste lova dem att inte ta upp könskorrigering i den SR-podd där hon medverkar. Munkorg på.Till och med från statsrådshåll fördömdes hon.

Ett annat exempel på den blågula yttrandefrihet som inte är evig. Ett moderat statsråd kände sig hotad och obekväm av vad han uppfattade som påflugna demonstranter, propalestinska protester mot regeringens Israelvänliga politik, utanför riksdagshuset. 
   Statsministern var inte sen med att kräva att dylika yttringar skall förbjudas. En riksdagsmotion i samma anda flöt genast in. (Motion 2025/26:3123 av Ingemar Kihlström, KD.)

Det värsta av allt är att de bland oss som med mer eller mindre goda avsikter vill förhindra det praktiska utövandet, särskilt ett ”otrevligt” sådant, av grundlagsfästa rättigheter inte verkar fatta vilka konsekvenserna blir.
   De bidrar till demokratins avskaffande. Hjälper de makthavare på traven som vill beskära våra rättigheter för att få lugn och ro.

 

Fotot på Agnes Wold taget från DN

Publicerad även på 8 dagar 2026-06-01

Tankar från Hörnet: Days we left behind

Paul McCartney, fyllda 83, numera med den tunnaste gammelmansröst, vilket få svenska recensenter låter bli att nämna, minns att vi lever i ålderismens land, har kommit med en ny skiva, där han knyter an till uppväxten i Liverpool. 

   Dungeon Lane, som förekommer i titeln, väcker många minnen från fornstora dar hos honom.

   Döstädar han musikaliskt? Nära jag skrev. För övrigt ett ord, döstäda, jag avskyr.

   Han är en skicklig låtsnickrare, mannen från staden vid den omsjungna floden Mercey. En Per Gessle i megaformat. Gammelmansrösten, den gälla och tunna, har redan den senare, och från allra första musikerbörjan, lagt sig till mig. Förlåt, jag kunde inte låta bli elakheten. 

   Men att lyssna på grabben från Halmstad, när han gnällande klämmer (sic!) i, ger mig huvudvärk. 

   Pauls harmonier är för det mesta utsökta. När de satte ut Lennon-McCartney som kompositörer till låtarna, kanske efterhandskonstruktion eller av royaltyskäl, roade jag mig med att med hjälp av solostämman försöka lista ut vem skrivit, åtminstone huvuddelen av låten ifråga. 

   Johns röst gick inte att ta miste på. Motsatsen till mjuk. Oförställd. Hans själ, hans jag. Med risk för att låta patetisk.

Mitt ideal som skriftställare är att skriva enkelt om det svåra. Rockpoesi är en knepig estetisk form att behärska. Skriva enkelt utan att det blir banalt. Jag anser att Lennon var strået vassare än Paul på det. Framförallt på den förres soloalbum. 

   Med den nakna, smått råa, rösten. Lyssna bara på Working class hero. Eller Jealous guy. Om man inte ryser, måste det vara nåt fel på en.

För inte en vecka sen gick min äldsta vän Conny bort. Jag kände honom ända sen tidigt 60-tal. Hur förmedla den stora sorg jag känner? Ord blir så futtiga. Så hör jag McCartneys vemodiga, nostalgiska Days we left behind. Hör den på nytt och på nytt. (Lyssna på den så fort du kan! Den finns tillgänglig på nätet.)

   Där finner jag känslan, sorgens känsla, sammansatt av saknad och vemod, förlust och gråt. Låten fångar den.

   Förresten, apropå ålder, som recensenterna av Pauls skiva alltså inte kan låta bli att tjata om. Som jag brukar säga till vännen Knut i Upsala, medförfattare till den kommande boken Mellan klasserna: även grånade fyrtiotalister, de sista entusiasterna, som dem inom FiB/Kulturfront, måste få finnas. 

Och, som blott häromdagen, när jag i hissen ironiskt hälsade en nyinflyttad, äldre granne med Välkommen till ålderdomshemmet!

   Vi blir ju bara allt äldre, vi i bostadsrättsföreningen på Holmen. Allt fler dör, föregånget av skröplighet och/eller demens. Så trist. Genast från henne: Men vi gamla måste ju också få bo nånstans!

Jo, så är det. Och snart blir alla våra dagar såna som vi "left behind".

Foto: Facebook

/Apropå Hörnet. Skriftställaren i sitt hörn i lägenheten på Holmen i Gefle, tänker ocensurerat högt om allt mellan himmel och jord./

Hvad vilja LO?

Jag tar del av en hårresande skräckskildring i tidningen Arbetet 260526 om arbetsmiljön inne på Ica:s e-handelslager i Brunna. Omger sig med ryktet att vara ett ”framtidslager”, automatiserat och robotiserat. Med hjälp av AI upprättas och uppföljs ”prestationsmål”. 

   Jag betackar mig omedelbart för denna iskalla mardrömsframtid. En direkt omänsklig arbetsplats.

   De anställda på lagret är livs levande människor och inga robotar, men behandlas av företagsledningen och dess lakejer som om de vore det. Till och med ännu sämre.

   Ständigt övervakade från första minuten till sista under ett arbetspass, rena Storebror ser dig. Ända in på toaletten. Minsta handling som inte faller det auktoritärt styrda företaget på läppen och du straffas. 

   Alla på golvet är i ekonomiskt behov av OBA-ersättning. Men som straff för minsta lilla förseelse, och som retar upp chefen, får man inga timmar som medger en sådan. Flera tusenlappar i månaden kan det röra sig om. Undvik helst toabesök och skynda på allt du kan, jobba!

Var är facket? Har det gått och gömt sig? Finns det något? Det talas om skyddsombud som gjort anmälningar, men inget av ombuden förekommer i reportaget.

   Noteras skall också att ingen av de intervjuade vågar framträda med sitt namn, rädda för repressalier. Det bekräftas ännu en gång, att demokratin gör halt vid fabriksgrindarna. Knip käft om du vill vara kvar!

Förhållandena i Brunna är dessvärre inte unika, skall man komma ihåg. De speglar något generellt. 

   På 70-talet, efter den stora gruvstrejken som skakade om arbetarrörelsen, lagstiftade en socialdemokratisk regering om MBL och LAS. Dessa arbetsrättsliga lagar vilade på vissa premisser: fast anställning, saklig grund måste föreligga för uppsägning och dessutom föregås av MBL-förhandlingar. (MBL har sedermera givits öknamnet tutan genom sin tandlöshet.)

   Därefter har den senkapitalistiska verkligheten radikalt förändrats, premisserna föreligger inte längre, utan att fackföreningsrörelsen aktivt reagerat och försökt hitta motstrategier. Snarare framstår facket som den antifackliga utvecklingens hjälplösa offer.

   De fasta anställningarna är på väg bort. Istället ett löshästsystem. Du förväntas stå till förfogande, alltid vara stand-by. Ring inte oss, vi ringer dig. Gig-ekonomin pratas det förskönande om. Som om den arbetssökande skaffade sig olika, stimulerande uppdrag. 

”Gig” har hittills stått för spelningar inom musikvärlden. Något lustfyllt och kreativt. 

   ”Slavekonomi” vore en mer rättvisande beteckning på den ”nya” ekonomin. Som påminner om 1800-talet före föreningsrätten; mössan i handen, kryp om du vill ha jobb. Och behålla samma otrygga anställning. Du är rättslös.

LO borde höra med de unga i anställningsotrygghetens samtida verklighet om vad facket skall och måste göra. Amerikaniseringen av arbetsliv och arbetsmarknad fortsätter ju ohejdat; my way or highway. Sover de därinne i LO-borgen? 

   De kan väl knappast bejaka utvecklingen, de förlorar ju medlemmar på den. Varför betala en dyr kontingent för att vara med i ett fack som inte är en motståndsrörelse eller försvarsorganisation? Vad ska den otrygge ha facket till?

Hvad vilja LO? För att travestera mäster Palm. Detta onådens år 2026.

Foto: Wikipedia

FOTNOT Författarens avhandling, Från Konsul Göransson till MBL (1979),  handlade om fackets organisationsutveckling på lokal nivå.

Texten även publicerad på 8 dagar 2026-05-29

Tankar från Hörnet: Har facket kastat in handduken?

Jag snubblade över repliken i Annelie Jordahls bok Kallet. En uppbygglig historia i dessa krigstider om solidariteten bland vanliga jämtar under nazisternas ockupation av Norge. En solidaritet i gränstrakterna. 

Flyktingar från broderlandet kunde därigenom undgå koncentrationslägren och Gestapos tortyrkammare.

   En gammal kvinna ska till att dö. Frågar sin dotter om vilken dag det är. Får svaret lördag. Den gamla kvinnans allra sista replik i livet blir: Vart tog dom andra dagarna vägen, då?

Jag har helt förlorat uppfattningen om vilken dag i veckan det är. Torsdag, som det tydligen är idag, kunde likaväl vara söndag. Eller tvärtom. Förr hette det att man var dagvill, om det var så.   

   Jag måste fråga min livskamrat. Eller titta efter i mobilen. Känslan av att vara dagvill hänger ihop med vad jag kallar de vita dagarna.

Efter utstämplingen från den statliga disciplineringssanstalten högskolan har jag inga tider att passa. Om det inte gäller att passa tåg eller flyg. Eller träffa någon IRL. Det sistnämnda, och det är sällan ska gudarna veta, sker mestadels utanför Gefle. Så det är förbundet med tågtiderna. Annars nätet som gäller.

   Jag önskar att jag hade fått varit dagvill mycket längre i mitt liv. Än blott de snabbt förrinnande åren efter utstämpling från jobbet som ideologiförmedlare. I mitt fall snarare ideologikritiker.

   Kunnat njuta av den lönearbetsbefriade tid som bara rusar allt fortare. 

   Men försörjningsbördan måste bäras. Och som tankefigur hade jag med mig den klassiskt socialdemokratiska att göra rätt för mig. 

   Inte ligga samhället till last. Stå på egna ben. Fattas bara.

Tidigt kände jag en motvilja mot det strikt inrutade liv som jag upplevde att mina föräldrar var inhysta i. Jag skrev inte vällingklockan. Men nära jag gjorde det. Hesa Fredrik styrde i Sandviken.

   Vår hund Sussi började att skruva på sig sekunderna innan Fredrik bölade. Hon fattade att snart kommer husse hem från skiftet i Verket. Det ivriga svansviftandet signalerade förväntan. Samma visa varje dag.

Marx och Engels visste att tiden är en politisk fråga. Därför var kampen för åttatimmarsdagen en viktig politisk kamp. Arbetstid är livstid. Och den senare är utmätt.

   Jag känner mig djupt bekymrad över den tilltagande avregleringen av arbetstiden. Gig-ekonomi pratas det om. Daglönarna har kommit tillbaka. Löshästarna. Anställning på timmar. 

   Runt om mig i butiker och på kaféer går yngre människor på timmar. Aldrig heltid. Samma villkor gäller också för många inom vården. Främst undersköterskor.

   Dessutom förväntas de anställningsotrygga, allt fler blir de, att på sin lediga tid kunna ringas in utan protester. De står ständigt till förfogande. Tackar man nej, riskerar man att inte mer komma ifråga.

   Den förskingrade arbetstiden - den förskingrade livstiden.

   Var är facket? Kastat in handduken?

Foto: Vällingklocka (Wikipedia)

/I Hörnet, bakom gardiner, i bostaden på Holmen i Gefle finner vi Skriftställaren med datorn i knäet. Utskickandes tankar om ditt och datt./

Publicerad även på 8 dagar 28-05-2026

Tankar från Hörnet: De små stegens tyranni

 

En revolution var faktiskt riktigt nära att utbryta i Sverige 1917; den var på gång. Med uppblossande hungerkravaller runt om i landet och en rasande arbetarklass som kollektivt protesterade mot den orättfärdiga, kapitalistiska samhällsordningen. (Se t ex Hans Nyström, 1994: Hungerupproret 1917)

   Men så kom överklassonen och reformisten, den kompromissvänlige Branting och göt olja på vågorna. Rösträtt för populasen, men ingen revolution. 

   Det kom sedermera att bli socialdemokratins roll under 1900-talet i Sverige: Att avleda den samhällsomstörtande vrede som riskerade att växa i folkdjupen. Inte klasskamp - förhandlingar. Saltsjöbadsanda. Samhällsfred. 

Vi kommer inte att få uppleva ånyo någonting som liknar 1917. Uppgivenhet och modstulenhet har fått fäste efter allt trixande från politiker över partigränserna runt Nato och Ukrainakriget. 

   Folket är demoraliserat; det är den bestående känslan efter att ha försökt läsa av den dominerande tidsandan. Så det är fritt fram för makthavarna, vilket nu också sker, att införa frihetsinskränkningar utan att riskera mötas av ett brett, folkligt motstånd.

   Det som pågår i Sverige, låt oss i ärlighetens namn tala klarspråk innan det är för sent, är ett långsamt avvecklande av demokratin. Ingen statskupp von oben, det behövs inte. Snarare de små stegens tyranni. (Begreppet myntat av amerikanen Alfred E. Kahn.) Svårt att upptäcka. 

   Släpper man, accepterar man, ett steg, följer sedan nästa. Och därefter nästa. I detta råder en inherent logik.

Det går att lura sig själv som medborgare, kanske ”undersåte” är en mer lämplig term eftersom min erfarenhetsbaserade övertygelse är att den medborgerliga medvetenheten inte är särskilt hög i Sverige, att inget allvarligt är på gång genom att tänka ”det där kan jag gå med på, det låter rimligt”. 

   Utan att se sammanhanget, famna helhetsbilden eller förstå hur ett steg, som i sig inte förefaller särskilt farligt, är ett sådant på vägen mot en omfattande, politisk förändring.

Ett exempel: när ordningsstadgan sätts före grundlagen. Av ordningsskäl, som kan tyckas rimliga, kan protestyttringar förbjudas nära där riksdagens ledamöter samlas. Moderata statsråd har nämligen känt sig hotade av vad som uppfattats av dem som påflugna demonstranter. 

   Bara att tumma på yttrande- och mötesfriheten, strunta i att beakta det som står i grundlagstext. Tydligen. Ingripandet förefaller motiverat.

   Eller när staten likställer utomparlamentariska rörelser med terrorism och förbjuder i lag stöd till eller samröre med dessa. Samhällskritiska röster tystas. Terrorismen måste ju bekämpas, eller hur?

Steg för steg för steg. Med de demokratiska institutionernas hjälp avskaffas demokratin. Mönstret är historiskt bekant. Nazisterna i Tyskland visste hur den parlamentariska slipstenen skulle dras, steg på steg togs på vägen mot koncentrationsläger och likvidering. 

Foto: Regeringen.se

Hörnet finns i lägenheten på Holmen i Gefle. Och där sitter Skriftställaren, full av tankar om ditt och datt.

DDR-vibbar

Göteborgaren, för det är han numera och delar stad med Glenn "Har ni det gött, eller?" Hysén, Horace Engdahl har kommit med en ny bok. En essäsamling. Jag läser en anmälan av den i VK. Ny och ny, förresten. Tycks delvis vara en klippbok. Spelar roll. Engdahl är en stor stilistist. En fröjd att läsa. 

   Att han kommer från överklassen får man som icke kommande från denna stå ut med. Och att han ofta uppträder som en snobbig intelligensaristokrat som vill (?) imponera med sina fina manér på oss vanliga bonnläppar. Men skriva kan han, grabbhalvan från Carlshamn.

 

Jag får för mig att låna boken på mitt stadsbibliotek. Som e-bok, jag läser bara e-böcker nuförtiden. I mobilen. Men icke blir det något lån! Det upplyses mig från anonym avsändare på bibblan,  Biblios hemsida, att månadsbudgeten tagit slut för e-böcker och jag måste vänta till 1 juni med att låna. 

   Det är ju för hela Helsingland bara 26 maj! Och jag har snart läst ut den bok av Cixous jag lånat. Bookaholicen i mig blir kallsvettig. Bita på naglarna inte långt borta. 

   Boken av fransyskan läser jag långsamt av två skäl. Dels för att jag brukar göra så, snabbläsare som jag annars är, när jag hittar en bok som förtjänar inbromsning. Dels för att jag, obehagligt nog, kände på mig att det kanske inte skulle gå att låna en ny bok på bibblan. Jag som annars är helt instinktbefriad.

Det påstås, till och med alarmeras om, att vi läser på tok för lite i Sverige. Det går ju inte ihop med för små pengar till biblioteken! (Eller utgör Gefle ett undantag?) Hur ska man ha det? Ska vi läsa - eller inte? 

   Och, vidare. Chäfen för  bibblan i Gefle minns jag som en blek figur från när hon var student på högskolan. Motsatsen till att sticka ut i en grupp studenter. Kanske redan då ett chäfsämne. 

   Men hon kanske inte har med inköpen att göra? Vad vet jag. Jag upplever det som meningslöst att klaga hos henne eller någon annan där i Agnes Kulturhus, där bibblan är inrymd. Det enda jag kan räkna med är förmodligen ett god dag yxskaft-svar.

   

Jag får DDR-vibbar. Det finns tydligen inga pengar till något annat än dem som vräks över den korrupta regimen i Ukraina i syfte att förlänga ett vansinnigt krig, eller starta ett tredje världskrig. Allt förfaller i landet inför våra ögon. Infrastruktur. Vård. Allt. De inhemska behoven ropar på hjälp. Till ingen nytta.

   Statsledningen, med den flinande Kristersson i spetsen, bryr sig inte. En annan som torde flina belåtet är Honecker i sin grav. Det här är hans takter det. Inget åt folket!

Bild: Adlibris