Sluta prata om fattigpensionärer!

Bild: Arbetet

Jag avskyr ordet ”fattigpensionär”! Det värsta är att jag ser det användas titt som tätt. Även av gamla människor, särskilt kvinnor, med utsliten kropp efter ett långt yrkesliv och efter det alldeles för dålig pension.

Jag minns när jag läste Michel Foucault och det gick upp för mig vad fenomenet normalisering står för. Snarast anpassning efter förhållanden man själv inte valt.

Fenomen som inte borde hållas för att vara normala, utan snarare framkalla upprördhet och protester, blir genom ordens makt det ändå. De normaliseras, ”det är som det är”, och vi slutar att fundera på hur saker och ting skulle kunna vara. En drivkraft för förändring.

Ord föregår och ”skapar” verklighet. Därför politiskt viktigt vilka ord vi väljer att använda. Ta de välkända exemplen arbetstagare och arbetsgivare. Vem ”tar” och vem ”ger” - egentligen? 

Och vad betyder de, i daglöneriets och gigekonomins nyliberala tid? Med löshästar och timanställning. Det anses av de ideologer som verkar för anställningsotrygghet inte längre normalt att ha en fast heltidsanställning.

Vid sin professorsinstallation i Paris uppehöll sig Foucault vid begreppet ”diskursens ordning”. Enklare uttryckt kan man säga att en social ordning uppfattas som självklar, utan att ifrågasättas. Den styr i tysthet.

Det liv som mina morföräldrar fick, var det ett normalt sådant? Enligt vilka normer? Borde det inte ha varit annorlunda? Och varför blev det inte så?

Nånstans i mina sprängfyllda hyllor gömmer sig en kopia på bouppteckningen efter morfar, som gick bort 1965. Efter att i sex år varit änkling.

Den visar att det var sannerligen inte mycket mormor och morfar samlade på sig efter att ha levt efter den socialdemokratiskt normaliserande principen ”man måste göra rätt för sig”. 

Morfar gick ned i Verket blott tretton år gammal och blev kvar där till pensionering. Inte kompenserades han som tack för att han under alla år slet ihop ett mervärde åt bolaget. Med fem barn, och morfar som ensamförsörjare, gällde det att vända på slantarna.

De bodde aldrig större än i ett rum och kök. Sista åren, mormor dock inte särskilt länge innan kräftan satte punkt, i ett kommunalt pensionärshem med alla bekvämligheter.  Dessförinnan saknades dessa.

1938 kom den lagstadgade rätten till två veckors semester. Det året fyllde morfar fyrtioåtta.
De lyckades bygga den enklaste sommarstuga ute vid Storsjön. På bolagsmark. Överallt kastade bolaget sin skugga.

Jag reser alltid ragg när människor i Sandviken hyllar företaget och dess grundare Konsul Göransson. Som om han var godheten själv. Patriarken som drömde om att uppföra ett klassamarbetets mönstersamhälle, fritt från fackföreningar och socialister. 

Med övervakning och svartlistning av misshagliga. Begravas fick de senare inte på körrgårn mitt i stan, utan i Högbo några mil bort. Där, på sidan om allfarvägen, står deras gravstenar.

Jag frågar igen: var det liv mina morföräldrar levde normalt? I så fall normalt enligt Brukets disciplinerande principer. Således ett relativiserande begrepp.

Låt oss sluta prata normaliserande om fattigpensionärer! Säg hellre lurade, eller bedragna. Av de mäktiga herrarna, Göran Persson och kompani, som har sitt på det torra.

8 dagar 2026-02-05
 

Medmänniskan - vårt enda hopp

Bild: TV Tablå

 

                                                                                 

Magdalenahem var namnet på institutioner, drivna av nunnor, bortom offentlig kontroll och insyn, med syfte att rehabilitera ”fallna kvinnor” som de nedvärderande och skuldbeläggande benämndes.

De fanns på Irland ända fram till 1996. Runt 56 000 kvinnor uppges ha omhändertagits. 

Disciplinen på hemmen var mycket hård, de ”fallna kvinnorna” skulle tuktas.
Många barn till dessa ensamstående kvinnor adopterades bort mot mödrarnas vilja.

Även massgravar med barnlik, nära hemmen, har upptäckts på Irland. Vanvårdade kroppar nedgrävda i jorden.

Med vetskap om dessa hem, och de förskräckliga förhållanden som rådde där, börjar jag titta på filmen ”Small Things Like These” från 2024, den kan hyras ett dygn för överkomliga 59 kronor på SF Anytime.

Ett mörkt, som om mörkret aldrig ville vika undan och dag råda, kargt och fattigt Irland träder fram och intar blickfånget. Miljöskildringen kunde inte vara mer deprimerande och inlåsande.

Filmen kopplar ett mentalt strypgrepp från början på mig och jag befarar att det inte skall släppa. Var finns en utväg ur tröstlösheten?

Huvudpersonen, spelad av Oillian Murphy och jag tänker att ingen annan kunde som han, med ett ansikte som säger mer än vad repliker förmår, ha gjort denna karaktär, äger en liten kolfirma, kör med ett rejält begagnat fordon ut blytunga kolsäckar till kunder.

Vid arbetsdagens slut försöker han att skrubba bort smutsen från sina av kolhanteringen missfärgade händer. Tvagningens procedur är stigmatiserande. Smutsen är ingrodd. Liksom fattigdomens eländiga villkor.

Hustrun, i familjen med fem döttrar, oroar sig över att han går upp mitt i natten, sitter och stirrar djupt försjunken ut genom fönstret, Det förflutna, uppvuxen faderslös med en moder som tjänade hos en välbeställd kvinna, kastar långa skuggor. 

Hans dagars upphov dör tidigt och han är utlämnad till sig själv.

Han kommer i samband med en leverans till ett av hemmen i kontakt med en av dessa ”fallna kvinnor” som har gömt sig i ett förtvivlat försök att rymma från den nedbrytande behandling hon utsätts för. 

Emily Watson, slog igenom hos Lars von Trier i hans "Breaking the Waves", är lysande som en maktfullkomlig, grym mother superior med mildhetens genomskinliga mask påklistrad.
Med små gester framkallar hon rysningar hos åskådaren. 

Det räcker med att hennes kalla ögon borrar sig in.

Mannen, Bill, varnas av omgivningen för att hjälpa kvinnan, det kan försätta honom i svårigheter. Nunnornas samhällsinflytande är stort. Och var en sin egen olyckas smed. 

Solidaritet råder icke. Gå samman heller icke. Men filmen slutar med att han ändå inte kan låta bli att komma till undsättning.

I det till synes hopplösa en strimma av nådens ljus, den nåd som icke den katolska religionen kan erbjuda, endast människor. Medmänniskan - vårt enda hopp. Om Jesus vandrade omkring på jorden, så gjorde han det i Bills gestalt.

Strypgreppet lossnar.

Motståndets nödvändighet

Ordfront

 

Jag har ofta samarbetat med judiska intellektuella, en var min kollega på högskolan under många år. Samtliga på vänsterkanten. Belästa och stimulerande att umgås med. 

Det är nog bara att skriva under på, utan att hemfalla till etnisk mysticism, att det lästa och skrivna ordet betyder mycket inom judendomen. ”I begynnelsen var ordet”, enligt Johannesevangeliet i Den heliga skrift.

Bröderna Hermele, Bernt och Kenneth, tillhörde inte min bekantskapskrets. Jag skriver 

”tillhörde” eftersom den senare gick bort 2025. På tok för tidigt. 

Båda har jag läst. Liksom Göran Rosenberg förstärker de uppfattningen att det naturligtvis inte kan avfärdas som antisemitism att vara kritisk mot den israeliska staten. 

Definitivt inte vad gäller folkmordet i Gaza. Eller förtrycket av palestinierna på Västbanken. Varken det ena eller andra kan legitimeras med hänvisning till Förintelsen. 

Det är ren rasism som utgör statens ideologiska vägmärke. Men tillskyndarna vägrar att inse det. För dem är palestinier och Hamas samma sak. Och de får bara vad de förtjänar. Kvinnor och barn ej undantagna.

 

Jag vet inte hur det är med dessa tre ovan nämnda. Men jag vet att min kollega fått lida för sin kritiska, ”illojala”, hållning gentemot Israel. Släktingar har tagit avstånd, han har inte varit välkommen att besöka dem

. 

Han ville, liksom jag, uppleva Västbanken inifrån, se med egna ögon.

Men avråddes på det bestämdaste av palestinierna där. Får bosättarna veta att du är här, fara för ditt liv. Samma bosättare som på universitet Birzeits mur, utanför Ramallah, med stora svarta bokstäver aviserat: Blod skall flyta! Inget tomt hot. 

Kanske det viktigaste jag har lärt mig av Hermelebröderna, framförallt av Kenneth i ”Inte som lamm till slakt: Judiskt motstånd under Förintelsen”, är att judarna inte lät sig utrotas av Hitlers hejdukar utan att göra motstånd. 

En myt som har underhållits av foton från rampen i Auschwitz, hopfösta grupper av människor, somliga med väskor i händerna, efter transport i förslutna godsvagnar,  i väntan på selektion av doktor Mengele och kompani. 

Till synes passivt och fogligt. Som på kö.

Men motstånd förekom, både i det lilla och det stora, det dokumenterar Kenneth Hermele med all önskvärd tydlighet i sin bok. Vad gäller det sistnämnda fanns judiska partisaner med vapen i hand.

Det känns minst sagt hoppfullt att få denna myt krossad. I en mörk samtid. Präglad av de mångas uppgivenhet och tystnad.

8 dagar 2026-02-02 (i en något reviderad version)

Tankar på födelsedagen (nota bene inte min)

Storsjön (Foto: Visit Sandviken)

                                                                                     Will you still be sending me a valentine, birthday greetings, bottle of wine? (The Beatles)

Min vän C, sandvikentjej - vilket är viktigt att framhålla för såna tjejer är av ett alldeles särskilt slag, vilket man bara vet om man själv vuxit upp i den lilla stan i skuggan av Verket, och i tonåren, utan vidare framgång, kurtiserat dylika - fyller år och jag grattar henne på Facebook. 

Det är så man gör i denna digitaliserade samtid. Glöm PostNord och brevlådor (sällsynta för övrigt). Och frimärkena, vem minns dem?, betingar numera ett skrattretande, med ett hån före skratt, pris.

Apropå raden ovan, från "When I´m sixtyfour" med Pålle och grabbarna. Den förre, trallglade muntergöken och Per Gessle-förebilden, skrev den. Även om John var med och delade på royalties. Alltid Lennon-McCartney, you know. Som Nanker Phelge. Jagger och Richards.

Hur många år fyller nämnda, sköna dam? Det spörjer inte en gentleman. Inte ens en oborstad från Sandviken. Och utflyttad.

C är lönearbetsbefriad, liksom jag. Utstämplad från tjänsten som chefredaktör på den lokaltidning som var konkurrent med Arbetarbladet, innan de, båda allt tunnare i papperseditionen och glidande in i digitalisering och online, hamnade under samma tak. 

På den förra blaskan fanns en annan vän till mig, den bullrige B, som kulturredaktör.

Det är nog inte att säga för mycket att han med C som chef fick stort handlingsutrymme. Och vad jag vet, åtminstone enligt uppgift från honom, något jag aldrig kontrollerat och varför skulle jag, hade han under alla år han tillhörde tidningen aldrig något anställningskontrakt. 

Mannen, med Hemingway som sin store idol, kom och gick som han ville. Bestämde arbetstiderna själv. Gled in i tidningshuset på Ruddammsgatan, Gefles Fleet street, en bra bit in på förmiddan. Efter ett par timmar med huvudstadsdrakarna i sängen. Och några tekoppar. 

Och inte var han med i någon fackförening. Kallade sig "liberal", vad han nu menade med det, mig sade det absolut ingenting. Ingen vän av kollektiv och solidaritet, direkt. Störde mig, med generna från metallarbetare, facklig aktiv och röde morfars ögonsten till grabb.

C bor numera, jag tror att hon länge gjort det, permanent en bit utanför Sandviken, med Storsjöns vågor  skvalpande inte långt från hustomten. Nära badplatsen Mölle, där man alltid fick sand mellan tårna. Vi var, när vi hade sommarstuga där, grannar med hennes familj. 

Min mamma sålde den, när pappa gick bort. Annars kanske jag kunde ha tänkt mig att slå mig ned där, året runt. Att bo vid vatten skänker själen ett lugnande evighetsperspektiv. Helst skall det förstås vara vid ett hav. För den rätta feelingen. Som vid Vesterhavet i Danmark. 

Nå, förutsatt att det gistna huset vinterbonats. Och rustats. Det hade krävts en hel del, och mer än så, fixande för att omvandla det till ett bekvämt året runt boende. Men utsikten, people, utsikten! Milda maränger. 

Att varje morgon, mer eller mindre sömndrucken, kliva upp och i blickfånget ha den glittrande Storsjön! 

Nå, om vintern gnistrande is. I fjärran bergen och skogarna. Slocknade fabriksskorstenar. Lyckost är hon sannerligen, min C.

Så många minnen förknippade med huset i rött trä. Nära ned till strand, vassruggar och gammal, hederlig träeka. Alla människor som rörde sig i det. Mina föräldrar. Min syster och hennes man. 

De är borta, alla är borta, döden tog dem alla, utan förbarmande. Jag står på tur, ättestupan väntar. Det är ingen trevlig tanke. Försvinn!

Jag säger som jag brukar säga, när missmodet växer och nedräkning pågår, strunta i år, vårda varje dag. Men fasligt vad många år som har gått sedan vi var grannar med C och hennes familj. Livet flyr. Men Storsjön förblir. 

Grattis än en gång, kära C!

Tove Janssons "Sommarboken" på engelska

Bild: Wikipedia

I likhet med de flesta förknippar jag Tove Jansson främst med de härligt finurliga böckerna om Mumintrollen. Dem läste jag högt för mina barn vid sänggåendet. 

Vi var alla tre lika förtjusta i trollen, skrämdes därtill av Mårran (Jan Myrdal liknade i sina barndomsböcker Alva Myrdal vid henne). 

Trollen som en motvikt mot de förment progressiva barnböcker det hörde till att uppfostra sina barn med på den tiden. Liksom det var nästintill obligatoriskt att medbringa dem på 1 maj-demonstrationerna under Röd Front. 

Om så i barnvagn. De kunde alltid mutas med glass där på Vaksalatorget i Upsala.

"Lotta i Hallonby" typexempel och mönsterbildande. Socialrealistiskt skulle det vara, verklighetsnära och fantasifritt. Sedelärande. 

Lotta växer upp i en stockholmsk förort, "Hallonby" väl en omskrivning för Hallonbergen, besöker sina morföräldrar på pensionärshemmet. 

I Lotta-böckerna ingår den tidstypiska kampen för daghemsplatser, "ropen skalla - daghem åt alla" skanderade vi i demonstrationstågen, och besök på den kommunala återvinningsstationen. Det skall böjas i tid det som miljömedvetet skall bli.

Kanske är det mer den socialdemokratiska välfärdsstaten än Lotta som är huvudpersonen. Den välfärdsstat den nyliberala Tidöregeringen är i färd med att definitivt smula sönder.

"Sommarboken" av Tove Jansson läste jag på 70-talet. Presenterad som en vuxenbok. Tyckte mycket om den. Men nog skär det sig att se en filmatiserad version från 2024 (finns på TV4 Play), där det talas engelska. 

"Eriksson" och "Kristoffer" nämns med födelsenamnen intakta. Nästan korrekt uttalade. 

Minimal amerikansk brytning.

Glenn Close minns jag från filmen "Fatal Attraction" med Michael Douglas. Han spelar en gräsänkling som vänstrar och råkar ut för varje vänstrande, äkta mans mardröm: den tillfälliga älskarinnan, spelad av Close, släpper inte sitt grepp. Allt mer hämndlysten och farlig.

En eftermiddag när familjen intet ont anande kommer hem möts de av att barnets kanin kokas i en kastrull. Mannen måste avslöja för familjen vad han ställt till med.

I "Sommarboken" gestaltar Close den med käpp mödosamt gående farmodern. Jag kan inte låta bli att googla. Född 1947, blott två år äldre än jag. Framstår jag också så där stapplande och gammal i omgivningens ögon? Är det sådan de ser mig? Hemska tanke. 

Nå, jag får för mig att Close agerar utifrån hennes föreställning om hur en gammal kvinna är. I vissa scener rena karikatyren. Som när hon plockar ut och visar löständerna. Scenen saknar dramaturgiskt motiv. 

Men hon vågar att visa sig som Gud skapade henne, i samband med ett havsbad. Utsatt för jordens dragningskraft, det mesta hänger slappt som det gör på oss åldrade. Det ger jag henne kredit för, som det heter. Om det inte är en stand-in.

Den brådmogna lilla flickan, Tove Janssons altergo antar jag, utgör filmens behållning. Världen är till för att upptäckas med nyfikenhetens strövtåg som fordon. Hennes far är inkapslad i sorg efter hustruns död. Orsaken får vi aldrig veta. Som all död obegriplig. Svår att förlika sig med.

Det vilar något ödesmättat från första sekvens över filmen. En plötsligt sig uppiskande storm över Finska viken hotar den bräckliga idyllen. Existensens utsatthet i de kraftiga vindarna. Risk för övertydlighet. 

En regnig midsommarafton, med sill traditionsenligt på bordet, väcker sverigeminnen. I mitt fall alla midsomrar i rospiggarnas Öregrund.

Den finska skärgården är svindlande vacker. Evighetskänsla framkallas av öppet hav och släta klippor. Men filmen lyckas inte riktigt slå an den vemodets grundton jag tror att den är ute efter. Att inget är beständigt. Sorgen över de frånvarande mäktig. 

Orden skingras och upplöses som tunna moln på sommarhimlen.

Filmens budskap, som jag fattar det, är att vi måste besinna att vår stund på jorden, som i Vilhelm Moberg älskade bok, är kort. Och att vi, över generationsgränserna, måste vara rädda om varann. 

Ändå är den långsamt sig framvaggande berättelsen, i bakgrunden hör jag "Air" av Bach, ett sömnpiller. Det märker jag på att jag börjar hålla på med min dator.

Läs hellre boken!

lindelof. nu 2026-02-01

Ecce homo!

Gåtan iförd mössa från Wien

                                                  "En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror mot jaget " (Gunnar Ekelöf)

En gång var jag bekant med en psykolog som, förutom att skriva bästsäljande, handfasta populärvetenskapliga böcker med inriktning mot arbetslivet, avskydde Freud och psykoanalysen, och menade att man under psykoterapi aldrig fick fråga "varför". Det skulle bara blockera och låsa. 

Ofta vet vi ju inte varför vi gör saker. Och vi kan bli helt ställda om vi uppmanas att fråga efter detta. 

Nå, det lät kanske rimligt. Men ändå. Det var antipsykiatrikern Ronald Laing som satte mig på spåret. Att undra varför en människa behöver bete sig på det ena eller andra sättet. Patienter som diagnostiserats med "schizofreni", och betraktades som "obotliga" av biokemisterna, intresserade han sig för. 

Han började att noggrant och tålmodigt lyssna till dessa "obotliga". Gav det tid. Den nödvändiga tid som krävs. Ingen quick fix. Inget söndermedicinerande. Inget nedrustande av individen och dennes slumrande förmågor. 

Utifrån kan en människas beteende förefalla svårbegripligt, vara en gåta. Ja, inte bara utifrån. Även inifrån, det vill säga vi själva kan ha svårt att begripa varför vi gör på det ena eller andra sättet. Eller känner som vi gör. Vi riskerar att undgå oss själva och därmed livsstärkande självinsikt. 

Det kan vara så att vi, när rädslan slår till, flyr sanningarna om oss. När vi börjar att ana dem, när de uppenbaras allt mer, orkar vi inte med att inse detta. Raskt tillbaka in i livslögn och självbedrägeri.

När jag läste på forskarutbildningen i sociologi i Upsala talade vi i vetenskapsteoretiska banor om skillnaden i förhållningssätt, mellan verstehen (förstå) och erklären (förklara). 

Om vi ska vi se människan som ett subjekt, då måste vi försöka att förstå hennes motiv och bevekelsegrunder, sätta oss in i hennes livsvärld. 

Osökt går tanken till den biokemiska psykiatrin, neuropsykiatrin som dessa dagar okritiskt hyllas. I det senare fallet diagnostiserandet av barn. även små varelser i förskoleåldern. ADHD, autism och allt vad det heter. Sedan medicinering. Heureka, vi har funnit det!

Häromkvällen tittade jag på den franska dokumentären, från 2025, "Hitlers DNA" på SVT Play. Bland de första som sökte sig ned till Hitlers bunker efter Tysklands kapitulation våren 1945 var en amerikansk officer som passade på att förse sig med en souvenir. 

Han klippte bort en blodig tygbit från den soffa där Hitler sköt sig, med Eva Braun vid sin sida. Sedan hamnade tygbiten, jag vet inte hur, på ett i mina ögon egendomligt historiskt museum i Gettysburg. Med en mängd nazimemorabilia, uniformer och annat. 

Nu hämtades tygbiten och utsattes för DNA-analys av välmeriterade forskare. Efter alla år är faktiskt en sådan möjlig. Och vad visade den? Ja, vad tror ni. 

Att Hitler kunde diagnostiseras som autistisk och annat som tydde på en deformerad personlighet. Sånt där som man hört förut om honom, utan DNA-analyser. Så får man Hitler, med biologins benägna hjälp, på plats och slipper grunna mera på denna judehatare. Han var inte riktigt klok, helt enkelt.

Jag försöker att, bortom DNA-analys och psykoterapi, även om jag prövat på den senare, förstå mig på mina reaktioner. Vad som framkallar dem. Varför jag behöver reagera som jag gör. Utan att moralisera eller fördöma. Det tjänar ändå inget till. Det kan lämnas till andra.

Ofta kan jag bli smått bekymrad över mig själv och hur jag är. Och stanna därvid. Men det är att främmandegöra mig själv. Och det måste det bli ett slut på.

Jag, liksom alla andra, är subjektivt rationell. Det gäller "bara" att komma på varför jag i vissa situationer behöver känna och reagera som jag gör.  Inte är det lätt. Men det är inget skäl att låta bli. Jag har tröttnat på att leva i dunkel. Och tas på sängen - av mig själv. Ecce homo!

Bara om jag får välja ett annat folk

Bild: Wikipedia

På näthinnan får jag ”Diktatorn” av Charlie Chaplin. Och ”Det våras för Hitler” av Mel Brooks.

Det är lätt att göra sig lustig över president Trump. Karikera och håna. Eller förskräckas av honom. Hans hotfulla uttalanden. 

Impulsiva, utan att han har tänkt igenom konsekvenserna. Skjuter från höften. Rena Vilda Västern.
Stridande mot allt vad folkrätt och nationell suveränitet heter.

Vilken roll spelar mrs Trump? Är hon bara ett bihang? Ett kuttersmycke?

Enligt Sydsvenskan 29 januari har det gjorts en dokumentär om henne. Finansierad av Amazons ägare, Jeff Benzo. 

Enligt samma tidning håller dokumentären på att bli en rejäl flopp. Ett pinsamt fiasko. En kalkon, enligt recensenterna. Få vill betala för att se den i USA. Desperata republikaner stödköper biljetter. Delar ut gratis till människor som tackar nej.

Elaka kommentarer på nätet. Har man grävt upp Leni Reifenstahl för att regissera? Eva Braun i megaformat.

Det är också lätt att göra sig lustig över Melanie Trump. Tacksamt och opportunt. Vem har något att invända? Som att slå in öppna dörrar.

Man kan driva lustigheterna så långt att man ofarliggör detta amerikanska presidentpar, reducerar dem till rena skämtfigurerna. 

Själv deltar jag ytterst sällan, men inte heller jag kan låta bli, i att kläcka nya lustigheter eller montera pratbubblor på foton med presidenten. Annars tycker jag om montagekonst. Politisk konst. John Heartfield. Christer Temptander.

I mina ögon är ”lustigkurren” Trump ingenting annat än en staffagefigur och projektionsskärm. 
Dwight Eisenhower, av alla, varnade för det "militärindustriella komplexet". Där har vi de verkliga makthavarna. 

Och de föredrar att förbli anonyma och osynliga. Inte särskilt lustiga eller tacksamma att skämta om. 
De behöver Trumps utspel. Exponeringen. Det ger dem handlingsutrymme. Allt ljus på honom, för att parafrasera Edvard Persson. 

Till syvende och sist vilar ödet i folkets händer. Det gäller Grönland. EU. Nato. Baser på svensk mark. 
Liberala opinionsbildare i mainstreammedierna, ta alla dem på Dagens Nonsens (Gunnar Adler Karlssons benämning), blir i bästa fall exempel på repressiv tolerans. 

De får hållas så att det åtminstone ser ut som om vi lever i en demokrati med åsiktsfrihet. 

I värsta fall spelar de rollen av nyttiga idioter. De tjänar makten. Utan att de skulle tillstå det.
Det är valår. Men jag kommer som vanligt inte att rösta. Jo, om jag får vara med och välja ett annat folk. 

8 dagar 2026-01-30