Kan man inte klona John Cleese?

John Cleese? Skriftställaren? (Foto: Eva Åsén Ekstrand)

 

Från gymnasietrista år på SHAL (Sandvikens Högre Allmänna Läroverk) minns jag särskilt Anders, när han till en gymnastiklektion utomhus om kalla vintern infann sig i tjock överrock. Till plågoandens, läraren Karlsson, ohöljda irritation. 

   Anders behöll rocken på under hela passet. Dumdryge Karlsson ignorerade han. Med rätta.

   Varje gång vi, efter att ha handlat på ICA, avslutat med en varm korv, passerar Norra IP, som inte längre är Norra IP utan ett trökigt radhusområde för en lika trökig medelklass, minns jag en rödblommig Anders och hans rock en vinterdag för många, många år sen. 

   Jag tror att han saknade huvudbonad, den odygdige gamängen.

   På Norra, varför var Norra inte kulturminnesskyddad förresten så att vandalerna inte kom åt den, såg jag höjdhopparen Stickan Pettersson tävla. Det var på den tiden när de fortfarande hoppade höjd på det gammaldags viset. Inte med ryggen mot ribban.

   Pettersson, det var en lång räkel, det! Skriv upp det. Snackade utpräglad stockholmska.

Med Anders återfick jag kontakt via Facebook på senare år. Han hade gjort akademisk karriär, flyttat till en stor våning i Masthugget, tror jag det var, med vidunderlig utsikt över inloppet till Göteborg.

   Varför minns jag Anders? Tyvärr bortgången, på tok för tidigt. Ännu en på det skolkort från tredje ring som forna klasskamraten Erik, må han ha många år kvar min gode vän i Sandviken, försett mig med. 

   Jag minns Anders just idag för att han var den förste som förtjust pratade om 

Monthy Python´s Flying Circus. Långt senare upptäckte jag detta hisnande gäng själv.

   Och vem kan väl glömma Fawlty Towers med John Cleese i huvudrollen som den koleriske hotelldirektören? Jag vet inte hur många gånger jag sett serien, skrattar lika gott varje gång. 

Jag har ibland fått höra att jag är lik Cleese. Tja, lika är vi i alla fall i synen på woke och political correctness. 

   Men utseendemässigt? Det lämnar jag till andra.

   Nå, jag har sett foton på hans döttrar. Vackra. Liksom mina. Så genetiken i mitt och Johns fall kan man inte klaga på i alla fall. Och man brukar ju säga att äpplet inte faller långt från päronträdet.

   Idag fyller Cleese år. Född 27 oktober 1939. Fortfarande still going strong. Kan man inte klona honom?

   Congratulations, dear John!

Hemmets och den saknade kåsören

Staffan Wictorin - Facebook

I mitt barndomshem i Sandviken rådde rena högtidsstunden när Hemmets Veckotidning, vi sa bara Hemmets om tidningen, varje vecka landade i brevlådan. Min favorit utan tvekan Sigge Hommerberg. Gossen Ekstrand förtjustes av hans småputtriga bidrag. 

   Han lämnade nämligen lättsamma, för att inte säga lustfyllda anvisningar inför utlandsresor. 

Till turistiga huvudstäder som London, Paris och Rom. Underhållande som bara den, alla  hans råd och tips. 

   Avdramatiserande det främmande och kanske skrämmande för den ovane resenären. 

   Glöm språksvårigheter! Det fixar sig. Ge sig iväg bara, du tvekande läsare! Ord som direkt riktade till en Brukets grabb som aldrig satt sin fot utanför landets gränser. Men drömde om det.

Långt senare inhämtade jag att Hommerberg, höglärd och filosofie doktor vid Lunds universitet, var polare med Sten Broman och Piraten. Tillsammans riktiga upptågsmakare, spexade så det stod härliga till. 

   Tre original. Välkända gäster på Kramer och andra vattenhål i Malmö.

På senare år har jag återupptagit prenumerationen på Hemmets. Även om det inte är någon billig historia för en tidigare statsanställd, snuvad på ATP:n. 

   Barndomskänslorna återvänder, spetsade med vemod. Stark igenkänning smyger sig på när jag bläddrar i tidningen. 

   Jag prenumerar mest för de insända, roliga historiernas skull. Dem läser min livsledsagarinna högt för mig till morgonkaffet. Även det en högtidsstund. Hon är en skicklig uppläsare, recitatör.

   

Men trist att ortsangivelserna på de medverkande togs bort. Numera gissar jag hemmahörighet vid uppläsningen. 

   Tycker mig höra när den insändande hör hemma i Dalarna (masidiomet), Gävleborg (bruksdiskursen) eller Göteborg (ordvitsandet).  

   Eller i Västergötland, kanske Götene eller Lisch. Med den typiska västgötahumorn, utmynnande i antiklimax.

   Jag skrev till dåvarande chefredaktören, anglifierande betitlad editionschef, ifrågasatte beslutet att mörka orterna. Men fick bara ett god dag yxskaft till svar. 

Jag tillhör numera en oavlönad läsarpanel som anlägger synpunkter på varje nummer av Hemmets. Jag har framfört att jag mest av allt saknar kåserierna. Inte vem som helst, det ska gudarna veta, förmår att snickra ihop ett bra kåseri.    

   Med stor saknad minns jag en som var en fena på det: Staffan Wictorin. Vars krönika mot slutet av tidningen jag kastade mig över först av allt varje vecka. Sen togs han plötsligt bort. Utan ett godtagbart skäl. Åldersdiskriminering? 

   I min senaste feedback efterlyste jag kåsörer som just Wictorin. Jag fick sedan för mig, styrd av onda aningar, att googla på hans namn. Jodå, keps av. Jag fann att den rundhyllte, matglade levnadskonstnären gick bort 27 oktober 2024. 75 år gammal. Frid över hans minne. 

Han var så himla skojig att läsa, mannen som flyttade till Västra Hamnen nära Sundet i Malmö. När han kåserade om sina barn. Eller om hur man fixar gott krubb, förutsatt väl valda råvaror. 

   Samt om hur oteknisk han var. Fullkomligt oduglig. Tummen mitt i handen. Värre än Skriftställaren. Och det vill inte säga litet.

   Men stilistiskt en hejare av guds nåde. Pågen behärskade den svåra konsten att skriva enkelt.

Det inställda livet

Wikipedia

Jag finner lätt flera skäl att hyra filmen Midvinter Break på SF Anytime. Främst för att den signalerar Amsterdam. En stad jag tagit till mitt hjärta och gärna vill återvända till. Välkända ansikten på huvudrollsinnehavarna. En engelsk produktion.

   Ett par, jag är lite osäker på deras ålder, huruvida de är pensionärer eller inte, bosatta i Glasgow. Irländare, med en bakgrund i våldets Belfast. Hon överraskar honom med en resa till Amsterdam i present. Flyg och hotell inkluderat.

   Jag blir lite osäker på vad filmen, uppges bygga på en bok, egentligen vill. Graden av förutsägbarhet kan förefalla den kritiske Skriftställaren lite väl hög. Jag tycker mig ha sett det hela förut. 

   Men kanske präglar det allas våra liv, de är förutsägbara.

Ett par mitt i, kanske snarare sent i livet som reser till en turistig, europeisk huvudstad för att -  ja, vad? Hitta tillbaka till hur de hade det en gång? De söker det som ohjälpligt borta är? Eskapismen i högsätet?

   Som i en dansk film häromåret med Rom som kuliss, Roffe Lassgård i en huvudroll, rena magplasket. Även om Bodil Jørgensen, fru Andersen i Badehotellet, kämpade allt hon kunde med sin rollfigurs trovärdighet. Släppte som en existentiell markering sitt röda hår fritt.

   Kvinnan i Midwinter Break bär på traumatiska, oläkta minnesbilder efter att i Belfast blivit beskjuten. Mannen smygsuper, pimplar whisky. Nå, inte utan att hustrun noterar det. 

   Den djupt religiösa kvinnan söker ett mer andligt liv bortom det trista de delar. Hon vill bryta upp från en man som i mina ögon filmen igenom förblir anonym och intetsägande. En typisk karl, med andra ord?

När de försöker att ta sig hem från Schiphol, sätter ett oväder p för det. Djupt symboliskt. Liksom för kvinnans uppbrott. Alltid kommer något i vägen. 

Mannen lovar, närmast tårögd, att sluta supa och bedyrar att han skall förändras. Icke trovärdigt i mina öron. Han är helt enkelt rädd att förlora henne, som hört allt förut. 

   Jag tolkar det som att i relationen återstår för hans del ingenting annat än bekvämlighet och trygghet. Och han nöjer sig med det. Han påminner om många, kanske alla, män. Efter att passionen slocknat. Man är knappt ens kompisar längre. 

   Och bostadspriserna bara stiger, ett eventuellt uppbrott kostar. 

   I USA pratar man om "silent meals", när ett par sitter tysta under måltiderna, inget längre har att prata om. I alla fall inget viktigt.

   De sista resterna av livskraft har inte övergivit kvinnan. Men hon sitter fast. Uppbrottet förblir en bleknande dröm. Hur länge till? Vi lämnar som åskådare paret på Schiphol, i väntan på avgång.

Filmen torde ha fått några pund från de nederländska turistmyndigheterna. (Osökt går tanken till Woody Allen och hans "huvudstadsfilmer", skamlöst påminnande om destination branding.) Amsterdam framställs på det mest lockande sätt. 

   Kanalerna. Byggnaderna. Anne Franks hus. 

   Hela tiden ropar vi, när ser filmen i våra datorer: "Känner du igen dig? Där har vi varit!" 

Tack för all bra musik!

 

"Tack för all bra musik!" Jag vet inte varför det spontant undslapp mig. Det var ju inte riktigt sant. Men vad i hastigheten säga när jag slank ut från toaletten på ABF-huset utmed Sveavägen i Stockholm? 

   April 2019. Seminariet om "den vanartige Jan Myrdal" pågick för fullt, bänkraderna fyllda med välkända rödskägg. Men jag kunde inte se den en gång illröde Peter Kadhammar som sedermera, likt den värste reaktionär, med föraktliga ord dömde ut evenemanget i Aftonbladet. 

   Där, i en fåtölj strax utanför toaletterna, satt han i ensamt majestät, bligande bakom sina runda glasögon på mig: Mikael Wiehe.

   Jag stannade till, nämnde att jag besökt parhästen Björn Afzelius grav i Göteborg. Han lät nästan lite avundsjuk när han hörde om alla som söker sig till graven, dränker den i gåvor och meddelanden. 

   

Jag kom att tänka på att han skrev en sång ägnad den med tiden folkkäre Afzelius med det centrala budskapet "du är den jag kunde va" (stavningen Wiehes). De var som ler och långhalm.

   Jag minns att jag fann honom en smula dryg i ett tv-program när han kommenterade att "Affe", Wiehes smeknamn på Afzelius, spelade upp sina första kompositioner för konsultation. 

Och fick bakläxa. Gör om, löd den magistrala uppmaningen.

Jag minns också en nyårsafton tillsammans med Lennart, Eva och Elisabeth i Upsala när vi spelade Hoola Bandola gång på gång medan natten övergick i dag. Sjöng i högan sky, hoppade och dansade vilt till en LP-skiva.

   Wiehe vill inte benämnas poet. Utan sångskrivare. Och det känns som en rättvis beteckning. Hans texter står inte för sig själva. De kräver tonsättning. 

   Låtarna som skrevs för Hoola Bandola må väl betraktas som brukskonst. I röd politiks tjänst. Klämmiga att sjunga med i. Icke att nagelfara litteraturkritiskt.

   Ibland lutar texterna åt det pekoralistiska. Som den om Victor Jara. Och den om Titanic.

   Men Flickan och kråkan håller måttet med råge. Där träffar han rätt, inspirerad av en teckning av Oscar Cleve.

   Översättningarna av Dylan och Cohen är väl så där. Inte lätt att tolka två så metaforrika författare.

   Men Ebba Forsberg sjunger dem så gudomligt vackert att änglarna gråter.

Wiehe var kompis med Göran Skytte som ständigt gjorde avbön för sitt vänsterförflutna. Båda boende i Malmö.

   Wiehes adress, bostad och arbetslägenhet på Rådmansgatan bakom Triangeln, letade jag mig en gång fram till. Utan att våga ringa på.

Den livet igenom solidariteten hyllande har blivit gammal. Han konstaterar att alla hans bästa vänner snart är döda. Främst bland dem förstås Björn Afzelius. 

   Jag känner igen mig, efter att detta år förlorat tre av mina vänner.

   Döv är han och till råga på allt åsatt diagnosen Alzheimer. Dags att sluta turnera och göra bokslut. 

   Hur länge till kommer det att hålla? Varje afton räknar han upp barn och barnbarns namn för att träna det minne som sviktar.

På omslaget till blicka tillbaka-boken håller han, den förr så skicklige musikern, i gitarren utan att greppa ett ackord. Det ser arrangerat ut. En gammal man blickar närmast uppgivet mot oss.

   Hans roll i vänsterrörelsen i Sverige är outplånlig. När han en gång är borta. Nota bene, det sista ordet inte dubbeltydigt. 

BOKEN

Mikael Wiehe

Sara Nygren

Finns det liv är det aldrig för sent

Bokförlaget Forum

Först publicerad på lindelof.nu 2026-10-25

Var är munspelet, Lennart Grahn?

Sandviken, oktober, foto: Thomas Rönnkvist

Innevarande år, enligt väggalmanackan är det fortfarande oktober månad men dagarna pinnar på allt fortare med stigande kyla och gulnade blad, har tre vänner gått bort. Dödsfallen inträffade tidsmässigt ganska så nära varann. 

   Senast Erik under min och livsledsagarinnans årliga höstvistelse i Danmark. Något av ett dråpslag. Helt oväntat.

Mest ont gjorde det att Conny försvann i våras efter en plågsam sjukdomstid. Vi hade känt varann så länge och det är som att han tog med sig stora delar av ett gemensamt förflutet. Mig berövades dem. 

   Bandet, Two Good Reasons, som vi drog igång tillsammans med andra grabbar så tidigt som 1963, lämnade jag 1968 för att bege mig till Upsala och studier vid universitetet. De övriga fortsatte att lira, hade även spelningar från och till. 

   Gjorde sedermera en skiva, utan att höra med mig om jag ville medverka.

Conny ägnade sitt yrkesliv åt Verket. Han hade det fina fisken som välavlönad tjänsteman, reste omkring i vida världen. Men vi pratade inte om det. Känsligt ämne. Han visste ju hur jag såg på Verket och dess grundare Konsul Göransson. 

   Den grottekvarn som morfar blott tretton år gammal skickades ned i. För ett livslångt löneslaveri. Varje gång vi passerar Verket nedanför forna Huvudkontoret från mig med en lättnadens suck: "Jag klarade mig."

När vi sammanstrålade IRL, vilket skedde med ojämna mellanrum efter att jag flyttat till Gefle, dokumenterade Conny med all önskvärd tydlighet sitt anmärkningsvärt goda minne. Under nostalgiska rundturer med hans bil i det förgångna Sandviken, där vi växte upp och formades. 

   Till skillnad från mig kunde han peka på platser där det "brände" till. Hus nere i Örtakolonin som jag inte hade kunnat säga något om. Inte längre. Glömskans grönska, kanske snarare dess färglöshet.

   En gång hade han lyckats fixa nycklar till den forna popborgen Valhalla och vi begav oss om aftonen dit med matsäck. En märklig känsla återvända till den för oss heliga platsen. Tysta, nedsläckta lokaler men allt sig exakt likt från när vi hängde där som tonåringar. 

60-talets mest efterfrågade band framträdde på Valhalla: Hep Stars, Shanes, Lee Kings. Bland andra. 

   Logerna, som vi tog oss upp till via en svårforcerad spiraltrappa bakom scenen, framstod som orörda. Som om banden alldeles nyss suttit där, bara rest sig upp och gått. Lämnande efter sig, ja vad? 

   Flera i Hep Stars är döda. Likaså i Shanes. Jag studsade till när jag i ett TV-program hörde Luleåsonen Lennart Grahn berätta att han är aktiv inom PRO i Nyköping.

   "Man hör när något är fel", som Wittgenstein skrev. Det hördes inte men kändes fel med Grahns engagemang. Han ska vara långhårig och lira munspel! Inte gammal och pensionär. Enligt ryktet står det heller inte bra till med hans hälsa numera. Inställda turnéer.

   Det känns också så förbaskat fel att Conny är borta. 

Döden lurar allt starkare. Ännn en obehaglig känsla som förstärks när jag lyssnar på oboe-konserter signerade Albinoni och Telemann. 

   Begravningsmusik, kunde det tyckas, om än så vacker att änglarna gråter.

I Brandholmssund bor en hemlighet

Norstedts

"Vardaglighet är all historias botten", lär nomaden Harry Martinsson ha påstått nånstans. Och vardagsliv är det liv vi lever, det normala. Även om jag tillhör dem som alltid haft synnerligen svårt för det. Vardagsrutinernas tyranni. Sånt som måste göras. 

Jag älskar festen, det som bryter vardag. Undantaget. Hela tiden söker jag förevändningar för att festpryda min lefvnads dagar. Även om det på en bonad i mitt föräldrahem slogs fast: "Flinkt arbete leder snarast till vilan." Men vila får vi ju vad det lider i tusen år. Evigheten väntar oss.

Jag läste nånstans att Agneta Pleijel drabbats av en stroke. Att hennes namn oförhappandes dök upp föranledde mig att låna hennes Brandholmssund: Texter 2021-2026. Det är en annan Pleijel jag möter i dessa korta texter. Inte som jag minns henne.

Hon skriver avskalat, enkelt. Med ett avakademiserat språk jag inte kan minnas att hon haft förut. Nå, sanningen att säga är jag inte särskilt förtrogen med hennes författarskap. Men denna bok är mig tilltalande. Hon lyckas förläna vardagen ett förunderligt skimmer.

Mitt bland alla trivialiteter, som det kunde tyckas. All upprepning av vardagssysslor. Dag ut och dag in. 

I vardagen bor en hemlighet, vill man gärna intala sig. Pleijel lyckas placera den där. Och det hör väl till sakens natur att vi aldrig knäcker den. Vardagen förblir, i all sin rutinmässighet, undflyende.

Och nog är det väl så: I vardagen bor livets mening. Ingen annanstans. Även om jag hela livet givit mig ut på jakt utanför vardagen efter den. 

Jag försöker att finna Brandholmssund på Google maps. Men lyckas inte. Det närmaste jag kommer är att det påstås ligga i Enköpings kommun. 

Enköping, "Sveriges närmaste stad", som jag främst förknippar med Totte Wallin. Om någon minns honom.

Det tycks mig helt rätt, att barndomens paradis, "Barndomssund" döper jag om boken till, måste förbli oåtkomligt. Ty, vad är det annars? Något vardagligt?

Först käket, sedan bildningen

Bokus

Rubrikens andemening brukar tillskrivas dramatikern Bertolt Brecht. Han som också påstods ha rekommenderat de styrande i DDR att byta folk om det senare inte passade dem. Efter juniupproret 1953. 

   Det utsagda om maten och bildningen slår mig när jag läser en recension i Svenska Dagbladet 22 oktober av en från tyskan översatt bok: Allt vi inte minns. Till fots på min pappas flyktväg.

   All heder åt det lilla förlaget Pröckel & Pröckel, ett namn snarlikt det på en av Anders Björnssons favoritrestauranger i Wien, som står för utgivningen. 

   Vad gjorde vi utan dessa små förlag, av största vikt kulturpolitiskt sett? Vågar sig på utgivningsprojekt av närmast ekonomisk självmordskaraktär. 

Boken är skriven av en författare jag skam att säga aldrig förr hört talas om, Christiane Hoffmann. 

   Fördrivningen av tyskar efter andra världskriget är ett nedtystat kapitel i historieboken. Kanske enligt uppfattningen att de fick väl bara vad de förtjänade. En kollektiv skuld skulle betalas. En tysk är en tysk och per definition en nazist.

   12 miljoner tyskar fördrevs från Sudet och andra tysktalande områden i Europa. Spelade ingen roll att de funnits där i sekler.

   Hoffmans far flydde i all hast från Schlesien undan Röda Armén våren 1945. Dottern har gått i hans fotspår, upprepat hans flyktväg, prövat på vad en dylik marsch kostar i umbäranden. 

   Utan att ha Röda Armén i hasorna. Och hon tycker sig med ens förstå Merkels hårt kritiserade uttalande "wir schaffen das".

   Kunde Tyskland ta emot mängder av flyktingar efter andra världskriget, borde det vara möjligt även nu. Ansåg Merkel. Svaret har vi, med facit i hand.

Brecht visste att livhanken kommer först. "Die Wahrheit ist immer konkret" löd mottot uppklistrat över dörren till hans arbetsrum i Östberlin. 

   Jag kan inte låta bli att tänka på honom när jag hör om politiker och andra som bekymrar sig över att människor inte läser, att neoanalfabetism breder ut sig, AI ersätter kunskapssökande. Bildning står inte högst på dagordningen. 

   Jobb och krubb kommer före.

   Varför moralisera över detta? Ondgöra sig? Människor har fullt upp, Ska vi begära att de också ska ha tid för bildning? Brecht visste han.

Först publicerad på lindelof.nu 22 oktober 2026