Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoparti?

Enligt aktuella opinionsundersökningar så sympatiserar fler arbetare, närmare bestämt mervärdesproducerande män utan eftergymnasial utbildning, med SD än S. 

Socialdemokratin synes ha förlorat sina traditionella kärnväljare. LO-kollektivet. De som historiskt sett, och ända från rörelsens gryning på 1800-talet, utgjort partiets ryggrad. 

S är inte längre det arbetarparti som det stolta namnet indikerar - Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. 

Röstar på S gör markant många högutbildade kvinnor inom offentlig sektor. S kan därför numera betraktas som ett medelklassparti, ett tjänstemannaparti. Och det torde påverka vilka frågor som drivs. 

Inte gagnas fabrikernas folk, ”mina” metallarbetare på Sandvik, längre av S. Oavsett retorik. Men jag förundras. Om S numera är kvinnornas parti framförallt. I höst röstar de på Magdalena Andersson och Mikael Damberg, om opinionsmätningarna slår in.

Vill då kvinnorna verkligen ha fälttåget mot Ryssland? Att det skall satsas enorma summor på krigsmakten, vilket innebär att inhemska, sociala behov förbli otillfredsställda? Av hävd typiska kvinnofrågor nedprioriteras. 

Vi måste, i krigens värld, således fortsätta att leva med en allt sämre välfärd. En dåligt fungerande infrastruktur. 

Att resa kollektivt, som jag och min livskamrat ofta gör, är att påminnas om bristande underhåll och skötsel. 

Vill på socialdemokratin röstande kvinnor ha Nato-anslutning, avskaffandet av neutralitet och alliansfrihet? Främmande trupper på svensk mark? Med ökad krigsrisk, minskad säkerhet.

Jag förstår ingenting. Jag saknar Inga Thorsson, aktiv kärnvapenmotståndare och Alva Myrdal (tilldelades Nobels fredspris). 

Jag känner mig inte trygg med Magdalena Andersson, hon tycks mig vända kappan efter vinden. En slipad realpolitiker som söker makten för maktens egen skull. Och jag förstår mig inte på de kvinnor som röstar på henne. För övrigt känner jag ingen som gör det.

Det är som om kvinnorna röstar mot ett bättre vetande. Eller kanske främst som en protest mot Åkesson och det förhatliga SD? 

Ur ett kvinnoperspektiv utgör S det minst dåliga partiet. Eller hur förstå?

Foto: Inga Thorsson (Wikipedia)

Även publicerad på 8 dagar 2026-06-13

Farväl för denna gång, Malmö!

Jag älskar den skånska slätten! Det sig öppnande landskapet som inför blicken bara fortsätter och fortsätter, mil efter mil. Ackompanjerat av det mjukt vajande gräset i vinden.

Jag är ingen skogsmulle fast jag vanligtvis, av svårförklarliga skäl, bor nära mörka skogar, men avskyr höga tallar och täta granar som stänger och låser in; ofta har jag drabbats av skogsnoja, måste bara ta mig ut snabbast möjligt ur det kvävande trädfängelset när nojan slår till.

 

I tidskriften Opulens, där den sympatiske och väl skrivande Clemens Altgård finns bland medarbetarna, hyllade jag vid ett tillfälle Ola Hansson, benämnde honom slättens Edvard Munch. Hansson målade med ord.

Jag älskar även de skånska bokskogarna, något helt annat än de deprimerande skogarna i norr, med insipprande ljus mellan stammarna, som Vilhelm Ekelund inneslöt i en dikt, tillbakablickandes på sin svunna barndom.

Malmö, dit kosan återigen ställdes, är för mig minnens stad, och skymmer det mångkulturella Malmö som staden idag försöker vara. Med slitningar och motsättningar; "integrationsproblem", som maktlöshetens myndigheter säger. Om de inte ljuger om att allt är frid och fröjd.

Det förflutna fyller min ryggsäck; i den ryms allt det jag förknippar med Malmö, och som jag plockar fram och låter prägla mitt sinne. Minnet är med andra ord selektivt. Hur kunde det vara annorlunda?

Ännu ingen bro lagd över Sundet i minnenas region. Där borta, vid klart väder, skymtar den rödvita huvudstadens tinnar och torn.

Fortfarande, med utebliven bro, tillhörande en främmande kontinent. Den pirrande känslan av att åka utomlands när färjan stävade ut från hamnen på den svenska sidan.

Skönsjungande Östen Warnerbrings hyllningslåt till Malmö, som man finner på Spotify, där han sjunger om att staden doftar choklad och räknar upp affektivt laddade platser, är komponerad med vemodets toner. Själv bodde han sista åren i Helsingborg. Jag undrar varför. Ännu en obesvarad fråga av många.

Malmögrabben, den arbetarklassolidariske Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen”, den bästa svenska filmen nånsin. Jag vet inte hur många gånger jag sett den, utan att tröttna. Savoys matsal har jag frekventerat; där filmgänget åt middag varje afton under inspelningen. Keve Hjelm beställde in samma rätt varenda gång.

Filmstjärnan Anita Ekberg, den supervackra grebban framför alla andra. Slutade sina dagar i citronernas land.

Kockums skeppsvarv med kranen som landmärke. På avstånd, långt från Malmö, kunde man se den. 

Iff iff med Bo Larsson. Di ljusblå. Men där fanns också ”kanariefåglarna”, IFK Malmö, i gult.

Rockbandet Namelosers med frontmannen Tommy Hansson. Jag såg tv-programmet där det framgick hur fast han satt i 60-talet; han hade aldrig lämnat beatlesepoken, förmådde inte anpassa sig till det som kom efteråt. I hans fall skavde detta och stal hans livsmening.

Hoola Bandola. Fortfarande bor Mikael Wiehe i Malmö. Inte så långt från köpcentrat Triangeln. Jag har strukit förbi hans port. Utan att ta kontakt.

Huset där tidningen Arbetet höll till. Med redaktör Axel Danielsson, en i pionjärernas socialdemokrati. Min och min mors äkta socialdemokrati.

Mäster Palms päronträd utanför stadshuset, en undanskymd replika på det äkta.

Rockklubben Bongo, alla internationella storheter, oräkneliga voro de, som framträdde där. En dag passerade vi på trottoaren där minnesplattan finns. 

Till det Malmö som var, mitt hjärtas längtan flyr. Och som jag nu lämnar för denna gång. Snart ut till Kastrup och flygmaskinen upp till Arlanda. Beläget i de mörka skogarna...

Foto: Limhamns Museum

I Helsingør: skenet bedrar

I dag till Helsingør via Helsingborg. Pågatåget från Malmö med stopp vid alla stationer. Vi hade för oss att Arlöv var en av dessa. Men icke. Naturligtvis nynnar vi på Nationalteaterns "Hanna från Arlöv". Sorgligt minnas alla som är borta. Totta. Reventberg. Mosesson. Dageby. Ström. Säkert någon jag glömt.

Döden gör sig hela tiden påmind. Inte blir det bättre av den ePatch jag bär på mitt bröst. För att under sju dygn mäta EKG.

Landskrona passeras. Och utanför, inom synhåll, i vågorna fagra Ven. På ön hade den humorbefriade knasboll till rektor på högskolan, som ville få mig utredd på grund av misstanke om tjänstefel, tänkt slå sig ned efter pensionering. Men döden, där kom den igen, hann emellan.

Landskrona är främst för mig fotbollslaget i randiga tröjor, BOIS. Och med BOIS förknippar jag med forna stjärnan Claes Cronqvist. Numera slåss laget med SIF i samma division. Superettan. Allsvenskan är långt borta.

I Helsingborg står vi sedan något år i kö för en hyresrätt. Varje dag erbjudanden på mejl om lägenheter med tre till fyra rum, i bra lägen. Få se om det stannar vid en dröm. Skriftställaren är inte snabb att fatta beslut.

Till batteridrivna färjan Ofelia köar gubbar, utrustade med ölkärror för att inhandla pilsnerflak. Ombord turas det, tjugo minuters överfart går fort. 

Att knalla runt i det Helsingør som undgått de vandaler som är beredda att begå kulturhistoriska brott inger en känslan att vara med i en gammal dansk film. Eller i den dåliga tv-serien "Morden i Helsingør" med Peter Mygind i huvudrollen som kommissarie Dan Sommerdahl.

Nå, dålig och dålig. Jag sitter som klistrad för exteriörernas skull. För nog är det himla smukt i Helsingør. Inte tu tal om något annat.

Fortsätter man söderut hamnar man i Guldbältet. Ibland kallat Whiskybältet. Där bor de med tjocka plånböcker. De "snuskigt rika" som någon uttryckte det. Tv-serien "Reservatet" utspelar sig i Guldbältet. En au pair försvinner plötsligt spårlöst.

Dagen i Helsingør avslutades på restaurang Strejf invid färjeläget. Gud i himlen vilka smarriga smørrebrød! Och till dessa tar man sig via en dörr som får en att tro att man är på väg in i en lönnkrog. Skenet bedrar. 

Foto: Strejf (Tripadvisor)

Samma korruption här som där?

I går på Malmö Central, när vi återkom efter en tur till Köpenhamn, såg jag statsministerns fru kila förbi med rullväska, på väg mot tåget till Stockholm. Helt solo. Inget personskydd, vad jag kunde upptäcka. Jag frågade snabbt mig själv, om jag skulle ropa något efter henne. Vad i så fall?

Något elakt? Sarkastiskt? 

Val i höst. Nu skall garderoberna öppnas och skandalerna fram. De senaste dagarna har mainstream medierna i stort sett dag ut och dag in tröskat det faktum att hon använder volontärer för skötseln av en herrgård som hon äger hälften av. 

Där skall, enligt samma medier, andlighet öka människors existentiella  hälsa. Det låter aningen mysko i mina öron; även om jag inte sedan tonåren tvekar att benämna mig existentialist. Men inte vet jag hur det ska gå till; ordet "öka" bromsar, "öka" som i sossarnas ökad jämlikhet? 

Genom kurser skall det ske? Eller handpåläggning från pastorskan själv?

Tydligen kan man redan, mot dyr avgift, komma och tiga under hennes ledning. Som i forna Grubbelboden i Rättvik. Urinnevånarnas namn på besynnerligheten. Finns den kvar, förresten? Jag har inte hört (sic!) något.

Volontärerna får inget betalt. Men inbjuds till mingel i Sagerska palatset. Och ges möjlighet till nätverksbyggande; detta senmodärnitetens ytfenomen. Bra för det sociala kapitalet, som det heter. Någon enstaka har också fått fint jobb, generaldirektör med topplön, efter att ha varit volontär. 

Så gratiskneg kan löna sig!

Är detta dagens Sverige? Osökt tänker jag Rumäniens korrupta diktator Ceausescu och hans fru. De levde livets glada dagar, skodde sig skamlöst på rumäniernas bekostnad. Kanske drar jag parallellen för långt. Och inte önskar jag att statsministern och hans fru skall gå samma öde till mötes som diktatorn och frun.

För övrigt, vad tjänar det till att kasta ord efter henne, prästen? Förmodligen vore det som att kasta vatten på en gås. Jag utgår ifrån att paret Kristersson, hennes namn har jag glömt, är hårdhudade. Makt härdar.

Foto: Sveriges Radio

Hallå igen, Malmö!

 

”Men vad i hela friden ska du dit och göra!” utbrast en kompis när jag berättade om min resa till Malmö. Aldrig att han skulle bege sig hit. 

Där gatorna översvämmas av beslöjade kvinnor. Och det skjuts titt som tätt. För att inte nämna de enorma statsbidrag som måste till för att staden inte skall sjunka ekonomiskt.

Kan det finnas en svensk stad mer förtalad än skånemetropolen? 

Där Kockums majestätiska kran förr utgjorde det välbekanta landmärket, på mils avstånd. 

Ett industrisamhälle vittrade bort. En svårhanterlig samhällsförändring med strukturell arbetslöshet i spåren. Politisk vilsenhet inför en oviss framtid.

Populistiska Malmölistan gör sitt bästa för att spä på den negativa bilden. Med en närmast ursinnig kritik av den kommunalt regerande socialdemokratins företrädare. Den kan nog i och för sig anses sakligt befogad i långa stycken. 

Men påminner i ordvalet om hur den reaktionära högern förr betraktade S. 

Det ekar från hur det kunde låta i Sandviken från de fina kvarteren i stan. Den välbeställda borgarklassens vulgariteter stod som spön i backen när sossehatet ventilerades.

Inte är det mitt Malmö det talas om och varnas för. Men kanske är jag för nostalgisk. Det Malmö som jag ser är där den ursprungliga socialdemokratin, med pionjärer som Axel Danielsson, grundaren av Arbetet, växte fram. 

Arbetarrörelsen kom ju söderifrån, närmare bestämt Tyskland. Minns Bebel, Liebknecht och Luxemburg. Och Marx, förstås! 

Danielssons socialdemokrati, av en helt annan dignitet än dagens. Med en sån som teknokraten, den avideologiserade Mikael Damberg på en framskjuten position.

När stockholmaren och överklassaren Hjalmar Branting politiskt aktiverade sig och tog över ordförandeskapet blev resultatet kompromisser och klassamarbete. Och så har det fortsatt.

En replika av August Palms legendariska päronträd finns att beskåda bakom stadshuset i Malmö. Lite väl undanskymt, kunde tyckas. Inget man hittar om man inte känner till dess placering.

Det är vingslagen från min och mammas äkta socialdemokrati jag upplever i Malmö. Och som drar mig hit.

Efter brons tillkomst är inte Köpenhamn långt borta. Med Öresundståget passeras Kastrup. Porten till världen öppnas.

Foto: Axel Danielsson (Wikipedia)

Även på 8 dagar 10-06-2026

När det brast för Cixous

                       ”Jag ber om er förståelse för om jag i dag kommer att vara ännu luddigare än vanligt." (Foucault, 8 februari 1978)

Ögonvittnen berättar... Jag hade en gång en kollega, några år äldre än jag, som suttit i publiken när Michel Foucault föreläste i Paris. Offentliga föreläsningar, alltid fullt hus. 

Senare läste jag en biografi över fransosen där det avslöjades att han alltid kom inrusande i sista minuten till sina framträdanden. Som om han plötsligt, till sin häpnad och störande hans pågående skrivande, insett att plikten kallade. Och det brann i knutarna.

Brådstörtat infarande med ett ofärdigt manus till en bok som han läste upp. Var han "pedagogisk"  i sitt föreläsande? Glöm det förskräckliga ordet. Snarare handlade det om en inte alldeles lättsmält monolog från mannen som studerade tankeformernas historia. 

Foucault behövde höra sina egna ord, testa ofullgångna tankar på ett auditorium. Och så var det bra med det. Intellektuellt stimulerande för åhörarna.

Lyckosten var knuten till prestigefyllda Collège de France, grundat 1530. En av dem i kräm de la kräm med avundsvärda arbetsvillkor.  

 

På kollegiet valde de namnkunniga, bland dem Roland Barthes och Pierre Bourdieu, själva vad man ville forska om. Anmälde det till föreståndaren. Det enda som krävdes var att man höll ett antal offentliga föreläsningar per år. 

Glöm administrativa dumheter som undervisningsskyldighet och tjänstetimmar. Och - personalmöten. 

Usch och fy. Döden i grytan. Vänder sig i magen på mig om jag drar mig till mötes fullkomligt meningslösa och till intet ledande möten, ledda av en sopprot.

Foucault flydde Upsala och universitetet, efter att ha förvägrats lägga fram sin banbrytande avhandling om vansinnets historia. Tack och lov undgick han därmed grå, nedbrytande, svensk universitetsdiskurs.

Samtidigt som jag läser sista sidorna av Cixous och boken "Från Osnabrücks station till Jerusalem" upptäcker jag en recension i DN av hennes bok "Inuti", som jag tänker låna på bibblan så snart jag får låna igen. 

Jag har alltid uppfattat henne som svårläst, men inte denna gång.

 

Maria Schottenius skildrar i recensionen de offentliga föreläsningar Cixous höll i Paris. Och där hon var närvarande.

Det är sannerligen lustfylld läsning! Tillställningarna började alltid så tidigt som 08.30. Men Cixous, draperad i snygga kläder, säkert från något modehus, var på plats redan en timme innan för att plocka bort skräp som någon eventuellt lämnat kvar. 

Sen höll det på till långt fram på eftermiddagen, ibland ännu längre. 

Om någon av hennes studenter, vilket förekom, presenterade ett arbete kommenterades det av Cixous på ett estetiskt plan i termer av skönhet. Ingen närmare innehållsgranskning, helheten bedömdes, produkten.

Vid ett tillfälle dristade sig en i salen att uttrycka en polemisk ståndpunkt gentemot Cixous. Hon blev rasande och gick omedelbart till aggressiv, verbal attack. Underbart, tänker jag. Det skulle ha varit på min högskola, det, med jubelåsnor och sopprötter till chäfer. 

Anmälan bums för kränkning eller något annat passande den statligt beordrade värdegrunden i ideologiknasig tid. 

Underbart, som sagt.

Foto: Bokus

När det ryktades vilt om Göring och hans Carin

Hermann Görings första hustru Carin, som han även postumt dyrkade och namngav sitt jaktslott utanför Berlin [1] efter, var dotter till regementschefen Fock på I14 i Gefle. 

I det forna regementets lokaler uppe på Kungsbäck flyttade högskolan in, efter att planer på att bygga nytt på Alderholmen övergivits. Det efter beskedet att I14 skulle läggas ned. Fort som attan gick det. 

Ritningar och allt klappat och klart, var jag skulle ha mitt tjänsterum hade till och med pekats ut för mig. Men så ändrades allt över en natt. Det blev inget Alderholmen. Där förr fartyg från när och fjärran lade till.

In med den statliga disciplineringsanstalten, där exercisen är av ideologisk natur, i den tunga arkitekturen med väggar tillräckligt bastanta för att stå emot granatattacker. Påstods det.

Jag tillhörde alla dem som inte var särskilt förtjusta över beslutet. Och det förklaras inte uteslutande med att jag en gång i tiden var inkallad till I14, men i ungdomlig villfarelse värnpliktsvägrade. 

Snarare fruktade jag, som gammal organisationsforskare, det som satt kvar i väggarna på det forna militärområdet. Den auktoritära kulturen. 

Studenter, som kände till mitt intresse för Tredje riket, dök snart ivriga upp, med rykten om att Hermann och Carin gift sig i Valbo kyrka. En bit utanför Gefle. Även övernattat i Stora Vall. Där regementschefen hade tjänstebostad i det gula huset med förnämlig utsikt över vatten.

Studenterna påstod, fantasieggande för Ekstrand, att det funnits fotografier på Hermann och Carin i Stora Vall. Men efter beslutet om nedläggning av regementet dök folk upp från krigsmakten och lade rabarber på dessa. 

Ni känner väl till den största skvallerbyttan i New York, Truman Capote, han som skrev "Breakfast at Tiffany´s" och som varnade för att granska en god historia med avseende på om den är sann eller falsk? 

Nå, i detta avseende är den goda historien inte sann. Inte gifte sig Hermann, Der Dicke kallad för sin voluminösa kroppshyddas skull, och Carin i Valbo kyrka. 

De gifte sig statsmannamässigt i Domen i Berlin. Hitler närvarande. Göring andre man i nazitoppen.

När jag börjar att läsa Ann Edlidens verklighetsbaserade "Omöjlig i det jordiska" (2026), där Carin spelar en central roll, minns jag de vilda ryktena som florerade  omkring det såta paret. Med koppling till min arbetsplats.

Jag tycker mig ha kläm på Carins korta levnadslopp, icke minst genom Björn Fontanders initierade böcker. Hon hade svagt hjärta och dog fyrtiotre år gammal till Hermanns otröstliga saknad.   

Edlidens bok är svår att lägga bort. Jag känner inte sedan tidigare till den välskrivande författaren. En positiv överraskning!

När Röda Armén närmade sig Carinhall, lät Göring sätta fjutt på den imposanta byggnaden som man kan se på fotografier från när det begav sig. Han flyttade Carins lik från mausoleet nära mangårdsbyggnaden för att undvika skändning. 

Hennes kropp, eller kanske rättare sagt resterna av den, genomgick under årens lopp de besynnerligaste öden. Glöm allt vad griftefrid heter.

Den kropp man en gång trodde var Carins och som begravdes på Lovö i en familjegrav visade sig inte vara det. 

När en ny kropp, som med stor sannolikhet kunde vara Carins, plötsligt dök upp. Men det var inte slut i och med det.

Nu skall det tydligen vara klarlagt, med hjälp av patologerna på Ackis i Upsala, att man till slut fann den rätta kroppen efter alla turer. Nånstans i skogarna där Carinhall stod grävdes den tredje kroppen upp. Nu vilar den rätta Carin på Lovö. 

Jag fortsätter att läsa och återkommer med synpunkter på boken.

[1] Carl-Henning Wijkmarks "Jägarna på Carinhall" är  läsvärd. Om en annan Göring än den nedbantade och skärpte i Nürnberg.

Foto: Hufvudstadsbladet