Skulle vilja reparera dåliga samtal med min mor och min syster. Jag ångrar att jag inte försökte lägga band på mig, vara mer lyssnande, inte så vresig och otålig. Nu är det för sent. Så gott som varje dag tänker jag på dem med djup saknad.
Lasse Ekstrand
onsdag 27 mars 2024
Den råa sällen Ekstrand en askonsdag
Skulle vilja reparera dåliga samtal med min mor och min syster. Jag ångrar att jag inte försökte lägga band på mig, vara mer lyssnande, inte så vresig och otålig. Nu är det för sent. Så gott som varje dag tänker jag på dem med djup saknad.
tisdag 26 mars 2024
Hur få mamma på gott humör igen?
söndag 24 mars 2024
Bo Rothstein vägrar legitimera Linnéuniversitetet
[Bild: Linnéuniversitetet]
Handen på hjärtat! Vem är egentligen förvånad?
Det är ju inte alls konstigt, eller oförutsägbart, att det händer något när lärosäten övergår från det begränsade formatet, med förhållandevis få inskrivna, som en gång i Upsala, till att massutbilda.
Något jag själv kan vittna om som verksam vid en högskola när många skulle "tryckas" igenom.* Som på en löpande band-fabrik. Med vilken produkt som helst. Betalning utgick till utbildningsanordnaren efter varje godkänd student.
Ett genomströmningssystem som svåremotståndligt lockar till ”generositet” vid betygssättningen. Alltför hårda krav, med få stämplade godkända, riskerar ju institutionernas ekonomi och hotar anställningar. Så det gäller att vara systemlojal.
Och så nya kategorier studeranden, osäkra på vad de kan förvänta sig av de "högre" studierna, många inställda på att snabbt skaffa sig ett jobb efter examen: "Vad har vi för nytta av det här?" Vad svarar man?
Min närstående avbröts mitt under en föreläsning av en kvinnlig studerande som samtidigt ogenerat tuggade i sig en så kallad u-båt: "Vilka svåra ord du använder!" Tablå.
Den framlidne, djupt saknade, Gunnar Adler Karlsson skrev en bok om skolan som parkeringsplats. Han åsyftade inte högskolevärlden. Men nog kunde samma resonemang tillämpas även där.
Socialdemokraterna har använt de regionala högskolorna, tillkom 1977, som regional- och arbetsmarknadspolitiska instrument. Dolt arbetslöshet genom att skyffla in folk på en högskola så att de försvinner ur den besvärande statistiken.
Jag ger mig fanken på att den socialdemokratiska arbetarrörelsens gamla akademikerförakt också har ett finger med i spelet. Gärna utbildning, men inte bildning.
Undersåtesproduktion, för att tala klarspråk, "levererande"
Jag minns när jag för ett antal år sedan var nere i Lund för ett framträdande på Akademiska föreningen. Vid supén efteråt ondgjorde sig en av lundaprofessorerna över att Malmös högskola ryktades få universitetsstatus: "Varför inte satsa på de RIKTIGA universiteten!”
Malmö tilläts dock benämna sig universitet. Liksom forna skostaden Örebro, som i tacksamhet förärade Göran Persson ett hedersdoktorat i medicin (!). Sundsvall, Karlstad, Växjö och Västerås.
You name them. Universitetsinflation. Men den kritiskt genomskådande fattar ju att det är inga ”riktiga” universitet med de gamla anor som tarvas. Utvecklandet av en akademisk kultur som sätter sig i väggarna och färgar verksamheten.
Universitetet i Upsala tillkom 1477, Lunds universitet 1666.
Liksom det utses tjugofemöresdocenter vid lärosäten utanför Upsala och Lund, kunde man tala om tjugofemöresuniversitet. De håller inte måttet som universitet betraktade. Vilket utvärderingar också visar.
När jag en dag sitter i Carolinas matsal och överhör vad studenterna pratar om vid borden runt omkring, kan jag bara skaka på huvudet åt den intellektuella nivån, tonårsdiskursen.
Döm därtill om min reaktion när det vid förfrågan en stund tidigare visade sig att en bibliotekarie inte vet vad en "SOU" är. "Vad sa du? F..o... ?" Gud, mig hjälpe!
Ändå ligger pampiga Carolina Rediviva i en stad som hyser ett riktigt universitet. Trodde jag i alla fall.
Samtidigt som jag skriver detta nås jag av uppgiften att statsvetaren, den alltid lika stridbare, professor emeritus Bo Rothstein betackar sig för att gästföreläsa vid Linnéuniversitetet.**
Ett av "
Prioriterar värdegrund och etnicitet framför det fria kunskapssökandet. Han vägrar att legitimera ett sådant lärosäte.
* https://www.gd.se/2010-04-14/den-offentliga-lognen-vaxer/
** Artikel i Fonus med rubrik "Linnéuniversitetet är bortom räddning". Tyvärr bakom betalvägg.
torsdag 21 mars 2024
Rädslans nakna ansikte
Häromdagen skrev jag på lindelof.nu om att ta sitt liv på allvar. Vad hindrar oss?
”Rädsla urholkar själen”, eller som filmtiteln lyder på expressiv tyska: Angst essen Seele auf (1974). Filmens upphovsman, den framlidne demonregissören Rainer Werner Fassbinder.
Och jag håller den för att vara den allra bästa, av alla de filmer jag haft lyckan att se, ur den makalöst produktive regissörens skickliga hand. Vid sidan om den lysande tv-serien Berlin Alexanderplatz (1980), baserad på Alfred Döblins klassiska bok med samma namn.
Filmen är rädslans ansikte obarmhärtigt avtäckande. Rädslans förödande effekter i den enskilda individens liv. Hur rädslan får dig att icke agera fast du borde. Rädslan ställer sig i vägen för, och bromsar, ett existentiellt avgörande handlande.
Jag är nog inte ensam om att känna igen mig i filmens huvudtema. Vankelmodet som traskar i rädslans fotspår. När livet inte tas på allvar.
Rädslan är, i mina ögon, ett av de mest avskyvärda fenomen som kan drabba oss som människor. Den kan vara direkt förlamande. Framförallt om det är svårt att urskilja vad man närmare är rädd för, all den stund man inte får fatt i rädslan.
Den amerikanske terapeuten och författaren Rollo May skiljde i sin mycket lästa bok The Meaning of Anxiety (1950) mellan abstraktoch konkret ångest. I det förra fallet vet man inte vad det är som framkallar ångesten, den förblir diffus och därigenom fasansfull.
Under min sjukdomsperiod upplevde jag vid ett par tillfällen, tack och lov inte fler än så, dödsångest. Det var, för att upprepa ordet igen, fasansfullt. Inget att ta på, som att hjälplöst stå och stirra in i ett gränslöst mörker.
I sandvikssonen Per Gunnar Evanders bok Berättelsen om Josef (1972) gestaltas en ”ängslan” som jag uppfattar som motsvarigheten till vad som kunde definieras som en rädsla utan objekt. Med risk för att låta överdrivet akademisk.
Obestämbar till sin karaktär håller ängslan – ingen i hans omgivning förstår hur han har det, han framstår bara som ”konstig” på bruket – valsverksarbetaren Josef i sitt grepp.
Han rids av och blir inte kvitt den. Kan bara försöka dämpa och avleda, så gott det går. Jag vill minnas att han i sin oro och rastlöshet lubbar (”joggar” säger medelklassen), den lojala hustrun slår följe med honom, utan att kunna göra så mycket mer.
Och jag minns hur min mor, också ett brukets barn, när jag avslöjade att jag ”inte mådde bra”, genast med oro i stämman frågade: ”Du har väl ätit?”
Rädsla kände jag på Västbanken vid checkpoints när ockupationens israeliska soldater uppträdde respektlöst och hånfullt, och vi visste inte vad som riskerade hända. Hur vi borde och måste bete oss för att skynda på den förnedrande proceduren, instängda i känslan av maktlöshet, utlämnade till soldaternas godtycke.
Som värst sent om mörka aftonen när de tungt beväpnade soldaterna vid en checkpoint mellan Jerusalem och Ben Gurion-flygplatsen i Tel Aviv tog våra pass, gick iväg med dem och vi visste inte om och när vi skulle få dem tillbaka.
Jag kan bara göra mig en vag föreställning om den rädsla människorna, bland dem många kvinnor och barn, känner på Gazaremsan när Israel anfaller och de ingenstans kan söka skydd.
Rädslan som det pågående folkmordet framkallar. Medan världssamfundet ser på.
Av rädsla för att kritisera Israel. Och beskyllas för antisemitism.
Bild: Skriet av Edvard Munch. Munchmuseet Oslo.
/ Även publicerad på www. lindelof.nu 240321 /
måndag 18 mars 2024
Att ta sitt liv på allvar
Varje gång på väg till Grisslehamn, för att dagskryssa med Eckerölinjen till Åland, passerar vi kyrkogården i Häverödal. Där vilar Vilhelm Ekstrand. Jag har många gånger tänkt att jag ska leta upp hans grav.
Men det har ännu inte förverkligats. Kanske främst av transporttekniska skäl.
Sedan vi slutade (?) att åka på speedway i Hallstavik, för att på klassiska arenan Orion (jodå, jag vet mycket väl att den numera i sponsorstider fånigt nog heter Credentia) heja på Rospiggarna, med bilen har vi inte rört oss i de trakter där kyrkogården ligger.
Och bussen, alltid fullsmockad med, efter att med hjälp av medhavd dryck ha påbörjat festligheterna direkt efter avfärd från Gefle Central, högljudda kryssare ur kategorin mogen ungdom, kör raka spåret till färjeläget.
Jag brukar försöka hinna vinka från fönstret bort mot gravarna.
Min pappas farbror Vilhelm bodde i ett rött, pyttelitet hus med vita knutar inne i mörka skogen utanför Häverödal. Något av ett äventyr att få följa med och hälsa på honom.
Efter att ha parkerat bilen vidtog en promenad några minuter mellan träden. En glad Vilhelm fanns väntande på plats utanför huset. Kaffekoppar framdukade. Läsk till gossen.
Hans levnadssätt så fjärran det liv som präglade mina föräldrars i grottekvarnens brukssamhälle. Det senare inordnat och skötsamt. Fyrkantigt. Noga anpassat efter ”vad ska folk tycka”. För guds skull, gör som alla andra. Stick inte ut. Var inte ”händig”.
Vilhelm saknade, till skillnad från farsan, fast anställning, tjänade en slant då och då på att hoppa in som daglönare. Inga stora utgifter. Pank och fågelfri heter det i visan.
Pank kanske han var. Men inte fågelfri, i en bokstavlig mening. Där i skogsgläntan hade han blivit en del av naturen, accepterats av djuren som ett självklart inslag i den.
Småfåglar flög ogenerat omkring honom, när han rörde sig utomhus i sin tämligen slitna, blå kavaj. Till denna keps som han artigt lyfte på för mamma. Vilhelm var en gentleman.
Nyfiket frågade jag mina föräldrar om Vilhelms levnadsöde. Bakgrunden till hans eremitliv var att han i ungdomen förälskat sig i en rik bonddotter och hon i honom. Men fullkomligt uteslutet att det kunde bli de två, Vilhelm betraktades av den välbeställda bonden som en fattiglapp och inget att satsa på.
Olycklig, förmodligen djupt sårad, kapade Vilhelm alla förtöjningar, drog till skogs och blev kvar där.
Under min vistelse som visiting professor på Harvard Business Schooli Boston tog vi oss till Walden i Massachusetts och civilisationskritikern David Thoreaus litterärt förevigade hus. Jag hyste stora förväntningar. Men blev smått besviken.
Inte hade Thoreau tillämpat sina teorier och bosatt sig en bra bit på sidan om civilisation och bekvämlighet, som man lätt kunde få för sig om man läst hans kultbok.
Tydligen bar någon tjänstvilligt en korg med mat och dryck till honom varje dag. Thoreaus, som det förefaller, bortskämda Waldenliv i jämförelse med Vilhelms enkla skogstillvaro, ingenting att skryta om.
Många i Sandviken drömmer i hemlighet om ett annat liv än det Verket tillåts stjäla från dem. Men tystar sina drömmar, sin inre röst. Väljer självförnekelsens breda väg, hand i hand med alla andra drömsläckare.
Vilhelm, han tog sitt liv på allvar. Kompromisslöst. Om det inte passar så, mot skogen!
/Också publicerad på www.lindelof.nu 18 mars 2024./
fredag 15 mars 2024
Som att öppna fönster för grabben från Bruket
Jag minns det som igår. Höstterminen 1968. Flyttade in med mat på burk, som mamma tillsammans med kokkaffepaket skickat med mig från Sandviken, i studentkorridor i Kåbo i Upsala. Blåsenhus hette området. Barackerna rivna sedan länge.
En av de första böcker jag nyfiket skaffade, på legendariska Lundeq där jag kom att bli en flitig kund, var Kommunistiska manifestet. Det var som att öppna fönster och släppa in friska vindar för brukspojken som inte läst särskilt mycket dessförinnan!
Boken, i pocket, har jag kvar. Med Marx skäggiga nuna på omslaget. När jag kikar i den konstaterar jag att så gott som varje rad är understruken med blå kulspetspenna. Jag svalde allt med hull och hår.
1989 föll äntligen muren. Efter det var Karl Marx, som fortfarande sitter staty tillsammans med kumpanen Friedrich Engels i Östberlin, liksom realsocialismen mer än död.
Bort all marxistisk litteratur från kurslitteraturlistorna. Skulle man därefter nämna Marx, måste det vara en av bröderna.
Utanför Humboldt och Freie, universiteten i Berlin, barska väktare som frågade tillströmmande studenter: ”Ni har väl ingen marxistisk litteratur i väskan?”
Det kunde vara sant. Nu är det sannerligen långt till den röda hösten. Om jag fortfarande är marxist? Skriv upp det!
/ Även publicerad på www.lindelof.nu 15.03.2024 /