Anteckning om aftonen

Bild: Filmstaden

Kvällarna har blivit mörkare. Det slår mig, att så kanske vi säger varje år i augusti. Och att sommaren har gått så fort. Vad skulle vi göra utan våra upprepningar? Året och livet rutas in med hjälp av dessa. Som när mormor förr satte vadd i innanfönstren på Seegatan i Sandviken. 

Vintern närmade sig. 

Jag läser Richard Swartz. Vita lögner. Tredje boken av honom på kort tid. Alla som e-böcker. Ostron i Prag och Loppmarknad de två tidigare. Vita lögner är annorlunda. Inte den elegante Swartz jag vant mig vid och förväntat mig. Erotiskt rå på sina ställen. 

Män som utnyttjar kvinnor. Och tvärtom. Inte är det vackert det könsspel som gestaltas. Tonsatt med ljugande.

Böckerna som utspelar sig i Prag och Wien födde en stark längtan att återse dessa metropoler. Till Wien skulle det i så fall bli den femte, om jag räknar rätt, resan. En stad som präglas av outtömlighet.

Tidigare i kväll såg jag Josef Mengeles försvinnande på SF Anytime. En annan Mengele, en annan version av honom, än i filmen Den tyske läkaren, Mengele, med medhjälpare, på flykt i Sydamerika. Uppträder under pseudonym. Paranoid. Obehärskad. 

Nära till vredesutbrott. Våldsam. 

Det liksom kryper i honom hela tiden. Han får inte en lugn stund. Bor allt mer påvert när pengarna från Tyskland krymper. Nazisympatisörer försöker övertala honom återvända till Tyskland. Ingen fara, understryker de. 

Tidigare bruna höjdare återfinns högt upp i administrationen. En sån som Globke nära Adenauer. Men Mengele vågar inte. Ännu mindre efter att Mossad kidnappat Eichmann. Hängd i Israel.

Besök av sonen Rolf, flyger med falskt pass, kan inte uppge att hans efternamn är Mengele, som vill att fadern skall berätta vad han gjorde i Auschwitz. Pressar honom. Det slutar med bråk. 

Vad skulle jag ha gjort? Fadern far ilsket ut om judarna och om kulturförstöraren Amerika. Hävdar att nationalsocialismen var enda räddningen. Kampen för rasrenhet.

Mötet ägde rum i verkligheten. Inget som filmarna hittade på av dramaturgiska skäl.

Filmen inleds med att en lärare undervisar medicine studeranden i São Paulo om beståndsdelarna i ett skelett. Det skelett som används för att illustrera är Mengeles. Läraren frågar studenterna om de vet vem Mengele var. De vet inte. 

Den mest efterspanade krigsförbrytaren. Dödsängeln.

Jag tänker på skolelever i Berlin som inte kan svara på varför det gick en mur genom staden. Och på tyska elever som fascineras av fetischismen i nazismen. De svarta Hugo Boss-uniformerna. De blanka stövlarna.

Förintelsen? Hur undervisa om den? Lärarna känner sig villrådiga. 

Plötsligt minns jag att hösten fanns med i titeln på min Berlinbok: Höst i Berlin. Det var dubbeltydigt tänkt. Vi bodde där en hösttermin. Samtidigt sänkte sig mörkret över Europa. Som nu.

Andra bestämmer vem jag är

Bild: Karneval förlag

 

Jag reagerar igenkännande på ett citat från Sartre i Sten Anderssons bok Det flytande jaget (Karneval 2026): "Det är andra människor som är min ålderdom." Sartre upplever sig inte som gammal, när han formulerar denna insikt. Inte i och med sig själv. Vad än prästbetyget påstår.

Det är de andra, som han ofta återkommer till i sina böcker, ett centralt tema hos honom, som uppfattar honom som gammal. Med sin blick talar de om för honom att han är det. Objektgör honom.

Det stämmer på pricken i ålderismens Sverige. Ett land där man inte bör bli gammal. Om ni förstår vad jag menar. Kulturen är, med ett förrädiskt ord, ungdomlig.  "Vid trettiofem är man ett skämt." Sjöng, vill jag minnas, Hasse och Tage.

Stämmer Sartres ord på mig? Sjuttiosju vårar i oktober. Nja. Nog kan jag känna mig gammal. I ensamt majestät. Framförallt om jag tittar mig i spegeln.  

Och icke minst om morgonen, när Gammeln, som de sa i Sandviken, kliver upp ur sängen tillsammans med mig. Stela leder hans signum. Ett ovälkommet, dagligt sällskap.

Om detta skriver Andersson, det utgör hans bärande tanke: att vi inte själva suveränt äger bilden av oss.

Jag förstår med ens varför kvinnor undviker speglar. Eller som en distingerad, engelsk gentleman, med de grå tinningarnas charm, rådde mig på Alicantes flygplats en gång när jag kved om min ålder: - Gör som jag. Raka dig utan spegel! 

Jag blir glad när Sten Anderssons bok dyker upp i min brevlåda. Jag minns honom som kompis med Gert Nilson på Bokförlaget Korpen. På det gränslösa, i ordets bästa bemärkelse, förlaget passade Andersson som hand i handske. 

På samma förlag fanns en annan fritänkare, Johan Asplund. Frisinnet tar Andersson med sig till förlaget Karneval.

I dessa tider, när KBT och en ytlig människouppfattning, baserad på vårt beteende och inget annat, är diskursivt förhärskande, så är det en lisa att hos Andersson finna ett försvar för psykoanalysen och existentialismen. Jag lyfter på kepsen för denna insats.

Människan tillåts vara människa. Med all sin komplexitet. Och gåtfullhet. Ett pågående äventyr, om man så vill. En främmande kontinent att försöka upptäcka. Samma metaforik var väl Freud inne på. 

Men inte människa på egen hand. Vi är sociala varelser, blir till i relationer. Från att vi föds. Anderssons socialpsykologiska tillhörighet är inte att ta miste på. Klart att Ervin Goffman dyker upp i boken.

Det flytande jaget kan tjäna som en pedagogisk introduktion till psykoanalytisk och existentialistisk teori. Om man inte redan är det, blir man bekant med namn som Jacques Lacan och Melanie Klein. Även den omstridde Wilhelm Reich. 

Till och med filosofen Martin Heidegger. Av de politiskt korrekta avfärdad som nazist.

Och en av mina husgudar: antipsykiatern Ronald Laing. Hans bok The Divided Self är min bibel. 

Andersson väljer, utan ideologiska förbehåll, dem som tjänar hans framställning. Sympatiskt. Intellektuellt hederligt.

Varför inte använda Det flytande jaget som kursbok på universitetet och i folkbildning (om sådan fortfarande finns)? Lättillgänglig. Enkelt om det svåra, formulerar sig Andersson. Inte akademiskt och snårigt. 

Ecce homo!

Det var grejer, det, du Hellström!

Bild: Dagens Nyheter

Håkan Hellström har konserterat i min hemstad Gefle. I de klassiska Gasklockorna. Inför en storpublik på 10 000. Det förklarar den folkvandring jag kunde bevittna från min lägenhet på Holmen. När jag råkade titta ut i en kort paus från min läsning av Richard Swartz.

Jag njuter. En gudabenådad stilist, herr Swartz. Till skillnad från en viss göteborgare. Jag återkommer till det. Som krångelakademikerna brukar säga när de, auditoriet svårt tålamodsprövande, föreläser.

På Facebook är många konsertbesökare lyriska. Lovorden haglar. Dristar man sig till att, som undertecknad, inte okritiskt applådera och jama med i den hänförda kören, väcker det ilsket anstöt. Man stör den goda stämningen. 

Likt en onykter sanningssägare på en personalfest. Knip igen!

Det är säkert. Jag lovar. Jag har verkligen försökt att lyssna på Hellström. Ingående studerat hans texter. Sett filmen som bygger på hans liv. Tror den hette, som en av hans produkter, "Gråt inte för mig, Göteborg". En rent kommersiell spekulation. Utan konstnärligt värde.

Jag säger inte som salig Lasse Berghagen ryktas ha sagt när Hellström skulle medverka i "Allsång på Skansen". Att han sjunger konstigt. Jag skulle snarare säga att han har ingen röst. 

Texterna är undermåliga. Dålig svenska. Högstadienivå. Kanske därför många unga flickor avgudar honom. Jag har konstaterat det på nära håll. Morfar som jag faktiskt är.

Jag funderar. Kan det vara Lill-Babssyndromet som är förhärskande? Grabben kunde vara grannpojken. Han är som vi. Ingen som sticker ut. Det kunde varit jag. Som det tyst tänktes i folkdjupen när Lill-Babs gjorde succé. 

En "musikkritiker" på GD, man kunde misstänka han jobbar på Hellströms produktionsbolag, påstår att vi som inte förstår oss på Hellström är "tråkiga". Därmed slår han ett bottenrekord som anmälare. Av barmhärtighet låter jag jeppen förbli anonym.

Varsågod. Bara att avfärda Skriftställaren som sur och gammal. Eller avundsjuk. En svensk synd. Det ändrar dock inte min uppfattning. 

Göteborg... Det är för mig, på musikens front, Nationalteatern. Totta Näslunds pipa. Det, du Hellström. Det var grejer, det! Av en helt annan kaliber. 

Avslutar med en anekdot. 

När jag sökte Tottas, det är han på bilden om nån okunnig hellströmbeundrare undrar, grav på Västra kyrkogården i Götet. Och frågade en anställd på samma kyrkogård om gravens belägenhet, framgick att hon aldrig hört talas om Totta. 

Hon letade fram hans grav med hjälp av en app på mobilen. Utan att visa minsta tecken på skam.

Varning för ful sockerdricka!

Bild: Icakuriren

 

"Sverige måste vara världens mest alkoholhysteriska land", menar Johan Croneman i Icakuriren 8 augusti 2026. Croneman är den ende jag aktivt söker efter på DN:s kultursida. Den ende jag så gott som alltid finner värd att läsa. Även om jag från och till är oenig med honom.

Någon devot beundrare är jag inte. Läser kritiskt. Så som det skall vara.

Nu har jag till min glädje upptäckt att han medverkar i Icakuriren också. Alltid vass och giftig som krönikör.

I den senaste krönikan uppmärksammar han att från och med 1 juli skall man kunna få sig en stänkare hos frisören eller i blomsterhandeln. Fantastiskt, eller vad? Frihetens klockor ringer i Sverige. Landet med ett efterhängset rykte om att vara så förbenat tråkigt med alla förbud. 

Hit med ett gäng tulipaner och en Mariestad Export. Skål, ta mig fan!

Men apropå giftigt.

Min salig mor fruktade spriten. En ängslan som var erfarenhetsbaserad. På nära håll på Bruket hade hon med egna ögon sett vad som hände om man "festade" som uttrycket löd. Män som gick under. Familjer som splittrades. Olycka följde på olycka i en nedåtgående spiral. 

Alkoholen som arbetarklassens gissel. Mot den försökte förgäves mammas partikamrat Fabian Månsson motionera i riksdagen. Med särskild inriktning mot brukssamhällen.

Först tar mannen supen. Sedan supen mannen. Skrev Jan Myrdal. Som till skillnad från många författarkolleger inte trillade dit.

Mamma varnade mig för vad hon kallade den fula sockerdrickan. Tyvärr fick jag smak på den i tidiga ungdomsår. Drickandet har ställt till med många problem i mitt liv. Slut med det. 

Jag är av uppfattningen, motbevisa mig om jag har fel, att Sverige och svenskarna inte klarar den mindre restriktiva alkoholpolitik som Tidöregeringen gladeligen sjösätter, utan ordentlig risk- och konsekvensanalys. 

Jag vet att den uppfattningen delas av kvinnor gifta med alkoholister. 

Ju fler restriktioner, desto svårare att komma åt sprit för att missbruka. Ur det perspektivet var Motboken en god idé. Liksom Systembolaget är det. 

Nå, slutar dricka gör bara den som själv vill det. Inte för att någon annan ligger på. Bortkastad möda.

Och så har vi de där som förfäktar Minnesotamodellen. Importerad från USA. Påstår att alkoholism är en obotlig, kronisk sjukdom. Att jämställa med diabetes. Insulinet skulle vara AA-mötena. Att ta sig ett recidiv, så heter det, är med sjukdomsperspektivet till hands förklarligt. 

Och legitimt. Inget att fördöma. Den som återfaller behöver inte lida av dåligt samvete. Han eller hon är ju sjuk. 

Vad är det för vrøvl, som dansken säger.

Alla vet att Jeppe super. Men inte varför. Återkommande uppfattning. 

Jo, det vet vi. För att han vill. Och inte vill sluta dricka. Svårare än så är det inte. 

Det räcker inte längre att vara radikalfeminist

Foto:  Nikita Teryoshin (Beskuret)

Alice Schwarzer, som 1971 startade tidskriften Emma (utgående ifrån det tyska ordet Emanzipation) med enbart kvinnliga medarbetare, har i likhet med Paul och Ringo från Beatles samt grabbarna i Stones hunnit bli åttioplus. 

Länge var hon uppburen som radikalfeminist. I samma klass, nästan, som de Beauvoir och andra internationella storfräsare. En ikon. Ett aktat namn som nämndes med respekt. En förebild.

Men enligt en intressant intervju i dagens SvD [1], som jag klämmer till pulverkaffe och pressad citron (burr), har vinden nu vänt. Hon är nedknuffad från piedestalen. Kritiseras för att vara transfob. Det demonstreras mot henne. När hon presenterar en ny bok buas det högljutt i salen. 

Jag säger då det. Så går det när du vägrar att läsa av, eller struntar i, att tycka politiskt korrekt. Följa strömmen.

Störa offentliga möten var de bra på i Tyskland redan på Hitler och Goebbels tid. Kanske dags att börja bränna Schwarzers böcker?

Nu, när en, jag kan inte skriva "man" utan att riskera att hudflängas, enkelt juridiskt kan byta kön så öppnas det för bestämda konsekvenser. Könsbytare från man till kvinna kan kräva att få boxas mot kvinnliga motståndare. Eller sitta i kvinnofängelse. Med lagen på sin sida.

En nynazist i Tyskland, som flera gånger dömts för politiskt klandervärda uttalanden, uppträder i mustasch och kvinnokläder. 

Jag försöker förstå de unga, jag lovar. Även om om jag inte personligen känner någon. Jag vet av egen erfarenhet att tonåren kan vara svåra. Och du kan få för dig, inte att du som det heter hos Obstfelder är född på fel klot, utan i fel kropp. 

Men varför krävs könsbyte? Hormonbehandlingar? Pubertetsinbromsning? Kanske kirurgi? Varför inte någon vettig vuxen att prata med? 

Tonåren går över. Ett som är säkert. Så sakta i backarna. Även om det är kämpigt.

Jag skräms av åsiktsklimatet i Tyskland och som Schwarzer vittnar om. Samma sak i Sverige. Om inte etter värre. 

Vem skadas av det? Ja, inte hjälper det tonåringar som kämpar med sin identitet. Utan bidrar till olyckliga följder för den enskilda individen. 

När ett byte "tillbaka" inte är möjligt. Den fysiska kroppen har sina begränsningar. Bortom alla ideologiska föreställningar om könet som blott en "social konstruktion".

Schwarzer, bosatt i det Köln som jag längtar återse, ger sig inte. Tack för det. Anför goda argument för sin inopportuna ståndpunkt. 

Två namn nämns i intervjun: journalisten och debattören Kajsa Ekis Ekman, samt författaren J K Rowling. De är naturligtvis inte ensamma om sitt "transfobiska" ställningstagande. Men systrar och bröder som tycker likadant kniper. Säkrast så.

Och detta kallar vi demokrati? Med åsikts- och yttrandefrihet? Nja.

[1] https://www.svd.se/a/2pmxor/alice-schwarzer-nu-kallas-jag-transfob

Kommunisthögskolan - i repris

Gluntarne - Wikipedia

I Nyhetsmagasinet Fokus 260806 traskar Nina Lekander i Janne Josefssons fotspår, när hon i en krönika benämner Journalisthögskolan Kommunisthögskolan. Upprepar Josefssons häcklande ordval.

Josefsson studerade i Göteborg, Lekander i Stockholm. Men enligt henne samma sak där som på Västkusten. 

Min bild av Nina Lekander, berlinälskare liksom jag, är av en klok kvinna. Därför förvånas jag över texten i Fokus. Det placeras ett löjets skimmer över den utbildning hon genomgick. 

Medelklassbarn, för det var det väl, som romantiserade arbetarklassen, anlade en proletär mask. En jeppe knallade runt i blåställ med tumstock i bakfickan.

Texten är onyanserad. Ett slags avlatsbrev. Förlåt mig för jag vet icke vad jag gjorde. En bön om de vänsterpolitiska syndernas förlåtelse. Med ålderns rätt.

Var det verkligen inget som var bra med utbildningen? Inget värt att nämna? Med Lars Furhoff som rektor. 

Både Josefsson och Lekander har ju varit framgångsrika som journalister inom etablerade medier som SVT och Expressen, gjort sig ett namn, som man säger. 

Ingen koppling till utbildningen? Eller publicistisk framgång trots den? Var det bara bortkastade terminer? Men varför hoppade de då inte av?

Och varför låna sig till att håna den nu?

Jag kan tänka mig att Tidöregeringen, som i likhet med Donald Trump inte vill finansiera samhällskritiska utbildningar med offentliga medel, gottar sig åt att dessa klichéer sprids. Lekander eller Josefsson ser jag inte som nyttiga idioter, tjänande makten. Har jag fel?

1968 på hösten började jag i Upsala. Vänstervindar blåste genom universitetet. Klart det förekom galenskaper. Om detta har Torbjörn Säfve skrivit. 

De från borgerligheten som organiserade sig i den sekteristiska bokstavsvänstern återvände till fadershuset. 

Det förvånade mig inte. 

Mitt fadershus var metallarbetarna i Sandviken. Där hörde jag hemma. Inte behövde jag proletarisera mig.

Och inte tänker jag heller baktala eller förlöjliga 68. Jag fann tiden mycket stimulerande och uppfriskande. Samhällsproblem sattes under debatt, för knyta an till Georg Brandes. Livlig debatt. 

Fönstret öppnades mot världen. Slut på det högdragna, inskränkta Upsala. Gluntarnas tillhåll.

Någon avbön är inte nödvändig. 

Jag är och förblir ett rödskägg. 

Så det så, Nina!

Även publicerad på lindelof.nu 2026-08-08

Ursäkta, har ni färska wienerbröd?

Överliggare - Wikipedia

"Profiler" låter kanske lite för bra. Positivt värdeladdat. Kanske inget användbart sökord, alltför amorft. Men det får duga tills vidare.

Ta en sån som den från Upsala härstammande Jörgen Ullenhag, folkpartist, statsråd. Karriärist ända ut i fingerspetsarna. Kunde varit förlaga till Jan Myrdals "Myglaren". I betydelsen icke tillförande något. 

Förutom till sig själv som ingående i den politiska kasten. Där livstidsanknytning gäller. Knappast att han förtjänar kallas "profil". Inte i min värld i alla fall.

När jag läste ekonomisk historia på universitetet var en av föreläsarna den eviga snorvalpens mor. Ingen stjärna.

Jag har för mig att även hans far fanns på institutionen. Rena familjeföretaget med andra ord. Nepotism? Någon?

Jag undrar förresten om inte Erik Fichtelius och jag var studiekamrater. Sen gjorde han karriär inom msm. En välanpassad gosse. Med de rätta åsikterna.

Skrev en besynnerlig bok om Göran Persson. Baserad på hemligt umgänge med godsägaren. Under en längre tid. Snacka om klägget.

"Nordan" var absolut en profil, en färgstark person, under min första tid i Upsala. Han kvalar utan tvekan in i den exklusiva skaran. Cyklade nedför den branta Carolinabacken, bromsarna tog inte. 

For rakt in i ett bageri vid backens slut. Personalen kom ängslig rusande. Men, hur gick det? 

Ursäkta, har ni färska wienerbröd? 

Det kallar jag klass!

Bok-Viktor, med sitt antikvariat på Drottninggatan, hör naturligtvis hemma i profilkategorin. I hans boklåda tycktes böckerna ligga huller om buller. I ett enda, oöverblickbart kaos. Eller godtyckligt staplade i svajande högar. 

Men frågade man efter en bestämd bok, visste han exakt var den fanns. 

En gång köpte jag ett verk av Esaias Tegnér. Fråga mig inte varför. Ingen favorit. Jag sökte väl efter ett citat, antar jag. Bok-Viktor plockade raskt fram den.

När jag rör mig i Upsala, vilket sker ganska ofta nuförtiden, så sent som igår, slår det mig att det förefaller mig profillöst. Byggt på ytlig iakttagelse, skulle inte passera som vetenskaplig metod enligt diskursväktarna. 

Pytt med det.

Uppe på Carolina verkar överliggarna ha stämplat ut. Bibliotekets forna forskarsal leder snarast tanken till ett kafé eller en ungdomsgård. Stimmigt. Högljutt. Silence, please! Glöm det.

På soptunnorna i stan Owe Thörnqvists ansikte. Han som klämmigt besjöng Engelska parken utanför Carro. Skulle jag fråga någon av de yngre förmågorna vem han var, inte säkert att de skulle kunna svara. 

Bäst låta bli att försöka testa det. Lugnast så.

Gösta Knutsson? Ulf Peder Olrog? Erik Ofvandahl? Ulla-Bella? Torgny Segerstedt?

Jag är säker på att "framtiden" inte skulle kunna pricka in ett enda av dessa namn. Eller redogöra för vad exempelvis "pekoralism" betecknar. 

Fråga AI, slagordet. Läsa böcker? Varför det? 

Bara att konstatera, jag och dessa ynglingar saknar gemensamma referensramar. 

Hos föreningen Folket i Bild i Upsala, jag har medverkat där ett par gånger, samlas de sista entusiasterna. Fyrtiotalister. Jag är en av dem. En utdöende skara.

FOTNOT. Fotot föreställer Sam Ask, legendarisk överliggare i Lund.