Nudelgenerationen behöver ingen bibliotekstystnad

Burr, så kallt det är på Kungliga Biblioteket, i den brunmurriga läsesalen, där folk, ganska få så här mitt i sommaren, häckar med sina laptops och iPads. Även jag. 

Två eluttag vid varje sittplats. För att tillfredsställa akuta laddningsbehov.

Förutom det rätt så trivsamma knattrandet från tangentborden är det tystare än på andra bibliotek. Tyst, som det enligt min mening, bör och ska vara. Det harklas nån gång, prasslas försiktigt med en pappersnäsduk. vänds med mjuk hand en boksida, här vet frekventerarna hur uppföra sig, skriv upp det! 

Universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Upsala, där jag och Reseledaren (livskamraten) sitter ibland, har de yngre förmågorna omvandlat till något som får mig att tänka bullrig ungdomsgård. I den sal där förr överbelamrade, vördnadsbjudande forskarbord stod.

Uppmanande skyltar med "Tystnad!" angivet lyser med sin frånvaro. Bibliotekarierna vågar, eller hur det nu ska förstås, inte uppfordra nudelgenerationen att iaktta tystnad. 

Kanske har det skett en normalisering, den forna, tysta bibliotekskulturen är ett minne blott. Nu levs det om även på unibibliotek. Det har blivit det normala. I den tid som är ur led.

Kanske beroende på att nudelgenerationen är AI-anpassad, läser inga böcker, använder den artificiella intelligensen för att förfärdiga PM och uppsatser, lägger inte manken till, bildar sig inte. flyter ovanpå. 

Det behövs därför ingen bibliotekstystnad. På biblioteken umgås man, flirtar med varann, kanske drar en poker, flipprar på TikTok, förtäljer i sämsta fall en blöt historia från senaste aftonen på någon av studentnationerna. 

Omöjligt för mig att inte känna, jag inbillar mig det förstås, August Strindbergs andliga närvaro på Kungliga Biblioteket. Jag fattar inte hur titanen kunde vara så produktiv, trots besvärliga yttre omständigheter, inklusive dålig ekonomi. 

Uppe i Blå Tornet på Drottninggatan, där han hade sin sista bostad, råder dock en extremt pedantisk ordning. Apropå omständigheter.

Utanför KB står Hjalmar Söderberg staty. Denne styve stilist. Men privat en kvalificerad skitstövel, behandlade sin Märta illa. Nå, det förtar inte kvaliteten på hans böcker, minns bara "Den allvarsamma leken". Äpplen ska inte blandas med päron. Eller hur man säger, i brist på bättre argument.

Apropå böcker för jag en närmast tröstlös, det börjar likna Kafka, dialog med UPS om leverans av ett antal exemplar av brevboken "Mellan klasserna" som jag skrivit tillsammans med Knut Lindelöf. 

Eftersom jag i skrivande stund är bortrest, har jag försökt, med betoning på försökt, ändra leverans till Holmen till på måndag.

Jodå, jag får veta att det ska gå bra. Inga problem. Lik förbannat meddelas det att böckerna levereras idag. I digitaliseringens era är det i princip omöjligt att få till en snar korrigering. Ingen mänsklig röst att kontakta.

Jag ger upp.

KB får mig att minnas biblioteket på Harvard Business School på Soldier´s Field i Boston, där jag star struck av alla namn, från omslag på kursböcker, som huserade på HBS satt en gång. Samma brunmurrighet. Samma atmosfär. Och, bäst av allt, ingen nudelgeneration.

Foto, (c) Kungliga Biblioteket: Strindberg som 1:e amanuens på KB. 

Hur trött jag än känner mig, vi börjar om

Förliden januari var det, låter smått otroligt i mina öron men det är sant, hela nio år sen jag gick i pension. Ingen sedvanlig avtackning med blomsterkvast, kaffe och tårta. Inget krystat tal från någon organisationsföreträdare som trodde sig behöva haspla ur sig ett sånt. 

Jag bara pyste iväg, från en dag till nästa. En utstämpling bland andra i en lång rad. Jag tror, nej jag är ganska så säker på, att ledningspersonerna, både på lägre och högre nivå, var glada att bli av med mig. Och jag med dem. 

Om jag gjorde livet surt för dem, så gjorde de det för mig. Ömsesidighet rådde. Det krävs två för en tango, som familjeterapeuterna säger. 

Men illa dansade de, chäferna. Trampade mig ideligen på tårna. 

Nittonhundrasextioåtta, om hösten, anträdde jag på knäsvaga ben Uppsala universitet. Utan att det ringaste veta vad jag gav mig in på. Vad som väntade.

Tjugohundrasjutton i januari lämnade jag högskolan i Gefle. Lämnade efter mig oläsbara kursböcker. Oinspirerande tröklås till kolleger. Glasdörren in till tjänsterummet fullklistrad med klokheter typ "Professionella medarbetare behöver ingen chef". 

Så mycket hände i högskolevärlden under mina decennier i densamma. Jag är ett ögonvittne.

De röda fanorna ställdes undan, kampsångerna tystnade, slagorden likaså. De högljudda "revolutionärerna", bokstavsvänstern, kröp tillbaka till fadershuset, gjorde offentlig avbön, klädde sig i säck och aska i vissa fall. Som förväntat.

Det ligger något, snarare mycket, i talesättet att ränderna går aldrig ur. Det förvånar mig inte att "revolutionärerna", sekteristerna, hyste en sån obearbetad vrede mot socialdemokraterna. Sossehatet hade de med sig hemifrån. Det var klassbetingat.

Ränderna går heller inte ur mig. Grabben från metallarbetarstaden. I skuggan av Verket. Jag vet var jag hör hemma. Jag har koden. 

Jag har inga problem med att benämna mig socialdemokrat, om det skulle krävas en positionering, en deklaration. Inte om det är den socialdemokrati pionjärerna Axel Danielsson och August Palm representerade, den radikala socialdemokratin. 

I avsky för kapitalister, monarkister och militarister. Överheten och dess svans. Tjyvsamhället.

Vart tog åren i mitt liv vägen? 

Hösten tjugohundrasexton begav vi oss till Ostia utanför Rom, Reseledaren (min livskamrat) och jag. Inte minst för att uppsöka stranden där Pier Paolo Pasolini lurades in i ett bakhåll, lemlästades på det grymmaste sätt.

Jag skrev en bok om mannen från Friulien, den mångsidige kreatören - poet, dramatiker, journalist, filmare, med mera - i sin olydnad och vägran att underkasta sig makten hatad av fascisterna. 

Min beundran har alltid varit stor för dem som har vågat stå ensamma, solitärerna. Jag hade önskat att jag vågat vara mer som de. Inte undfallande gentemot halvfigurer högre upp i hierarkin, endast värda spott och spe.

Vi passade på att hälsa på vännerna Marianne och Gunnar Adler Karlsson i deras våning i Rom hösten tjugohundrasexton. Sista gången jag träffade dem. Gunnar bekände att han kände sig trött. Marianne än så länge alert.

Jag kan också känna mig trött. I höst fyller jag sjuttiosju - om Gud vill. Det är som med gamla bilar. De håller inte hur länge som helst. Delar kan bytas ut. Inte fungerar kärrorna lika bra som förut.

Men mitt huvud är fortfarande piggt, inbillar jag mig. Peppar, peppar, ta i trä. 

Jag ger mig inte. Vi börjar om, som Lars Gustafssons paroll löd.

Desertera - vägra döda!

Hellre benen på ryggen än benen i graven. Som den okände filosofen sade. Med största sannolikhet vapenvägrare.

Det krigshetsas och hålls på dagarna i ända. Jag mår illa av att se smågrabbarna i regeringen, statsministern och hans försvarsminister, uppträda som ivriga stridspittar, som det fult brukar heta om vapenglada. 

Miljarder på miljarder vräks över regimen i Ukraina. Utan att vi skattebetalare är tillfrågade.

Och ingen vet i vilka eller vems fickor pengarna slinker ner. Korruptionsrykten nedtonas. Likaså rykten om nazi-influenser. Propagandabilden får inte solkas ned. De onda sitter i Kreml, de goda i Kiev. 

Världen är svartvit. Är du inte med oss, är du mot oss.

Zelenskyj kan dra vidare på sin europaturné med tiggarpåsen i näven. Omklappad och hyllad av det politiska och militära etablissemanget, vart han än landar. 

Jacob Wallenberg gnuggar förstås händerna av förtjusning. Snart är hans penningkista större än Joakim von Ankas. Och pengar luktar inte som bekant. Oavsett hur de genererats.

Jag är för gammal att inkallas. Och för gammal, förmodligen också, för civilförsvarstjänst. Gammeln och jag får stanna hemma i lugnan ro.  

Varken Gammeln eller jag fattar varifrån det påstådda hotet mot Sverige kommer, som skulle motivera denna gigantiska upprustning i ett land med stora inhemska behov. De senare försummas, nu är det Försvaret, jag menar krigsmakten, som gäller.

Jag fattar ännu mindre varför regeringen gått med på att amerikanska baser skall få placeras ut på svensk mark. Utan någon som helst insyn. Hörde någon Quisling?

De unga, svenska grabbar och tjejer som riskerar skickas iväg för att dö nånstans ute i världen borde vägra blankt. Varför gör de inte det? 

En normalt funtad människa inser ju att det, som filosofen visste, är bättre med benen på ryggen än i graven. 

Och en normalt funtad människa fattar att endast förhandlingar kan få slut på dödandet i Ukraina och på rysk mark. Men det förefaller som om man, vilka "man" nu är, till varje pris vill ha krig. 

Inget har man lärt av historien och krigens förödelse. Likhögarna har ruttnat. Städerna återuppbyggdes, kan demoleras på nytt.

Det är uppmarschen till ett fälttåg österut vi bevittnar. I Karl XII, Napoleon och Hitlers nederlagsspår. 

Det skrämmer, att det kan ske så till synes friktionsfritt. Ett tredje världskrig runt hörnet? Harmageddon med kärnvapen inblandade?

Ryssland kommer inte att lägga sig platt. Det är ett som är säkert. 

Jag förblir dialektisk i mitt tänkande. Enligt en bibehållen marxistisk metodologi vid verklighetsstudierna. Myntet har två sidor. 

Jag försöker tänka i motsatser för att inte mentalt duka under. När det deterministiskt tjatas om den krigiska utvecklingens nödvändighet. Utan att några alternativ erkänns.

Men var finns motståndet, myntets andra sida, mot det pågående vansinnet? Jag kan inte upptäcka det. 

Bild (Wikipedia): Den tappre soldaten Švejk

Memory Lane ut till SAIK Golfklubb

Det är förenat med, utan att jag kunde hejda dem om jag det ville, så många tillbakablickar, spretande åt olika håll, att bege sig till SAIK Golfklubb strax utanför Sandviken. 

Jag spelar inte själv, utan har som en självpåtagen och icke-arvoderad, tredelad uppgift att vara caddie, protokollförare och coach. 

Det sistnämnda är jag bra på, om jag får säga det själv. 

Jag tillämpar uppmuntrande ledarskap. En tautologi i mina öron, i och för sig. Utan uppmuntran, inget ledarskap. Motivationshöjande eller förstärkande. 

Jag minns när jag undervisade i organisationsteori på högskolans A-nivå. Kurt Lewins tre, varandra uteslutande, ledarskapstyper ingick att ta upp på den nivån: auktoritärt, laissez-faire och demokratiskt ledarskap. Baserat på empiriska studier. 

Varianten uppmuntrande faller utanför. Om den inte ryms under demokratiskt ledarskap.

Det ledarskap som utgjorde idealet för Lewin; uttalad antinazist, hann undan mördandets mörka krafter i Tyskland.

En gång i tiden i Brynäs hockeylag var ledarskapet informellt och kollektivt. Det var spelarna som tillsammans lade upp taktiken inför en match; högt i tak i omklädningsrummet när det skulle avgöras hur spela, leden slutas. 

Det var väl det som så småningom gick under benämningen "sosse-hockey".  

En för alla och alla för en.

Tommy Sandlin, den legendariske med titeln "hockeyprofessorn", utformade träningarna; efter systematiska studier av sporttidningar och plöjande vetenskapliga undersökningar med idrottslig inriktning. Coachingen nedtonad. 

Och det hette väl också "tränare" förr. "Coach" är ett sentida fenomen. 

Nå, det skulle handla om uppdykande minnen efter vägen. Genom iakttagelser inifrån Toyotan. Stämningsskapande 60-talsmusik, finns ingen bättre, på med hjälp av en iPhone. Kinks. Sonny och Cher. Doors.

"Skrytgropen", som sandvikarna fnyste; det vill säga proletärerna. När området var nybyggt. Idag ser det inte särskilt märkvärdigt ut. 

"Pruttkulan", som man som barn cyklade förbi så fort man bara kunde; som om man hade eld i baken. Tänk om den skulle explodera! Och överskölja en med sitt äckligt luktande innanmäte. Man blev illamående vid blotta tanken. Numera gasen i botten. 

Rädslan sitter i, som ränderna på en zebra. Och manéren hos borgarfigurerna uppvuxna i Hedgrind, Sandvikens Danderyd eller Djursholm. 

Jag höll på att glömma Hackkörven, Hantverkarbacken, där min syster hade sin sista adress. Det gör ont att från bilen se huset skymta, där hon bodde. I en liten tvårummare tillsammans med min svåger. Saknar henne. Och honom. 

Godhjärtade människor som alltid strävade efter att göra rätt för sig. 

Ungdomsgården, ja, inte längre, Seljansborg - också i Hantverkarbacken. "Kåken" kallad. Där repade vi med vårt band. En tid färgad med den bitterljuvaste nostalgi. 

Min sorg är stor och förblir obruten efter Conny, sologitarrist i bandet, som den 23 maj gick bort.

Det finns verkligen skäl att hänga upp skylten Memory Lane. 

Trygghetsskapande för mig att på klubben, med det spartanska, röda huset, av väder och vind slitna utomhusmöbler, överhöra sandviksmål från gubbarna; det dööönas. Som att komma hem efter en exil.

Foto: Visit Gävle

Regementschefens dotter och nazisternas andre man

Hjärtsjuka Carins liv blev förhållandevis kort (1888-1931) men dramatiskt. Avanonymiserat, bör man nog tillägga, genom relationen med Hermann Göring. I ett historiskt ödesmättat och stormigt mellankrigseuropa med den framväxande nazismen i Tyskland. 

Om hon inte träffat Göring, hade hennes livsöde sannolikt inte väckt samma intresse hos mig. Intressant nog hörde jag, om än inte första gången, talas om henne, när jag tillträdde mitt lektorat på högskolan i Gefle. 

Belägen i bastanta lokaler uppe på Kungsbäcksområdet, efter att I14 flyttat ut. Och där Carins far varit regementschef. 

Fantasieggande rykten, dock gripna ur luften, om att hon och Göring vistats på Kungsbäck, till och med övernattat i den imposanta tjänstebostaden Stora Vall, florerade.

Hennes första äktenskap med Nils von Kantzow torde betraktas som ett resonemangsäktenskap. Helt passionsbefriat. Ren konvenans och inget annat. 

Genom att han, som tycks ha varit en riktig tråkmåns, tjänstgjorde som yrkesmilitär tvingades Carin följa honom på prövande posteringar som den uppe i Boden.

Två och ett halvt år i en kylslagen håla, som hon uppfattade staden i norr. Med urbefolkningens aversion mot regementet. Bara att bita ihop och härda ut. 

Med hjälp av kafébesök på egen hand, bakelser till tröst. Harmlösa utsvävningar som maken, med inte särskilt hög lön, kritiserade.

Sonen Thomas fick de tillsammans. Med hembiträdeshjälp klarade den hjärtklena, tillika astmatiska Carin uppgiften som moder. Men vårdnaden tilldelades fadern. Av läkare avråddes hon av hälsoskäl från att föda fler barn.

Jag bibringas intrycket att Carin, tidigare av mig mest betraktad som Görings hustru och bifigur i skuggan av honom, var av en svärmisk natur, sökte något hinsides, bortom det jordiska och närliggande; spiritualistiskt lagd, höll i seanser där kontakt med andarna etablerades. 

Vardag och rutiner lockade inte henne; hon sökte det extra och kryddade i tillvaron.

Längtade efter något annat än det liv hon som dotter till överste Fock förutbestämts för. Ett mer spännande liv än det borgerligt välanpassade, själsligt försmäktande. 

Carin suktade efter den rätte mannen att slå sig ihop med. En äventyrlig sådan och ingen dussinfigur.

Och, se där. Då dyker som beställning en artig och väluppfostrad, stilig tysk kapten upp vid namn Hermann Göring. Beundrad för sin eminenta flygarkonst. Dekorerad med medaljer. 

Han inviteras till de kotterier där Carin finns, efter en livsfarlig taxiflygning i hårt väder som han skickligt genomfört, med Eric von Rosen som passagerare. Carins svåger, gift med hennes syster Mary.

Carin och Hermann dras, om än inte omedelbart, till varann; de blir upp över örionen förälskade. Inte störs hon av att han, när han berättar om ett förhållande han haft med en dansk kvinna, till sin förskräckelse upptäckt att hon var judinna; rasblandning med andra ord, förbjudet av rasbiologins nazister. 

Det såta paret delar antisemitismen, judehatet, som världsåskådning. Han mer uttalat och omsatt i politisk handling än hon. Carin som av Adolf Hitler utnämndes till den nationalsocialistiska rörelsens mascot. 

Utan tvekan stod hon på nazisternas sida; trodde helt och fullt  och utan minsta invändning på deras sak. 

Redan långt innan maktövertagandet. Vid det laget, 1933, var hon död sedan ett par år.

När hon fortfarande var gift med von Kantzow, sonen i hans förvar, kunde hon inte bärga sig från att lämna Stockholm och bege sig till den på henne i München väntande och trånande Hermann Göring. Länge ett ekonomiskt ansträngt liv med små medel. 

En äktenskapet flyende hustru till den inkrökta östermalmsborgerliga omvärldens förfäran.

Återföreningen föregicks av glödande kärleksbrev. Med inlindade syftningar på deras intensiva erotiska liv.

Carin får på grund av sin sviktande hälsa inget långt liv, avlider blott fyrtiotre år gammal. Begravs utanför Berlin invid det pompösa jaktslott som bar hennes namn: Carinhall. Och som lades i aska, när Röda Armén närmade sig. 

Carins rester flyttades från mauseleet, hamnade på villovägar. Till slut, efter diverse turer, fört slutligen till sista vilan i grav på Lovön.

Hermann fortsatte att dyrka henne, även efter att ha ingått äktenskap med sin andra hustru, skådespelerskan Emmy Sonnemann; inte alls av Carins intellektuella kaliber. 

De får dottern Edda, porträttlik Hermann; behöll sin stora beundran av fadern ända till sin död.

Vittnade om att hon ideligen träffade människor som känt fadern och hade bara gott att säga om honom. Nummer två i den nazistiska hierarkin. 

Göring, som åklagarna i Nürnberg hade problem med under förhören genom hans skarpa huvud, undgick repet genom en undangömd giftampull. Än i dag vet ingen hur det gick till. Vem som bistod honom. 

Ann Edlidens bok "Omöjlig i det jordiska" (Piratförlaget 2026), bygger på omfattande källstudier. Icke minst alla brev som hon tröskat sig igenom. 

Edliden säger sig, hon låter därvidlag som en historieforskare av den gamla skolan, vilja skriva "hur det egentligen gick till". Ingen roman. Snarare en rekonstruktion med dokumentära anspråk.

Boken fascinerar från första raden. Efter att ha läst bland annat den initierade Björn Fontander, trodde jag att jag var fullärd på Carin och Hermann Göring. Med Edlidens bok sträckläser jag. 

Bilden av Carin får fler bottnar, hon blir sin egen, lämnar Hermann Görings skugga. Men - förblir ändå outgrundlig. Mystiskt undflyende.

Bild: Bokus

 

Skriftställarens längtan till Berlin

 

Immer, som tysken säger. Och Sehnsucht. Längtan till Berlin finns där alltid. Mestadels latent, nedtryckt. Men flammar gärna upp. Om man, som jag, varje morgon läser Berliner Morgenpost på nätet. 

Noterar, dessa dagar, att det är fruktansvärt varmt i Berlin. 

Nära fyrtio grader. Mer än så på öppna platser, utan träd och grönska. Mer än 60 grader utanför Hauptbahnhof. Rackarns.

Förliden weekend förväntades 100 000 berlinare bege sig till olika badplatser.

Bland dem Wannsee. 

Klart jag då omedelbart minns när jag tog mig ut till halvön Schwanenwerder för att bese en av Goebbels bostäder. Inte mycket att skryta med. Jämfört med den i Bogensee. Dit jag varit på väg utan att lyckas. Handlar om hur ta sig dit.

Till Schwanenwerder är det enklare. Först med S-Bahn, sen en rejäl promenad förbi entréerna till badplatsen vid Wannsee. Där ute på böljan den blå segelbåtar. 

Och nånstans i fjärran hölls konferensen om den slutgiltiga lösningen. Eichmann satt sekreterare. Heydrich ordförande.

Om Goebbels hus tycktes mig anspråkslöst, en helt annan sak med Lida Baarovas originella byggnad. 

Den vackra skådespelerskan som Bocken i Babelsberg, som den pilske propagandaministern kallades när han sprang efter kjoltyg i filmateljéerna, föll pladask för.

Han var beredd bryta upp för att leva med henne. Men det satte Hitler p för, efter ett ingripande av Magda Goebbels. Joseph Goebbels fick av den av honom dyrkade führern veta att han inte kunde svika sin historiska uppgift. 

Efter kriget hade den av ministern försakade Baarova det mycket svårt, efter att ha återvänt till födelselandet Tjeckoslovakien. I händerna på hämndlystna. Hon, som fraterniserat med nazisterna.

Jag kan inte låna böcker på bibblan i Gefle. Numera inrymd i Kulturhuset Agnes. Det uppges att det inte går på grund av dataintrång. Mitt lånekort kan inte "valideras". Och det har nu uppgivits i flera veckor. Kyss mig därbak!

Jag är inte bara en bookaholic. Jag fattar också när det inte handlar om tekniska, utan ledningsproblem. Men skyll på IT. Kanske nån låter sig luras.

Nå, jag tvingas inhandla e-böcker. Bland dem Stefan Zweigs Schack (utgiven postumt 1942) som jag upptäcker att jag läst förut. Det händer mig ofta att jag börjar på böcker jag redan läst. Men Zweig kan man förstås läsa hur många gånger som helst. Han kunde skriva, han.

Den främste bland centraleuropeiska stilister.

Och så har jag köpt Ingrid Hedströms Vännen från Berlin. Titeln väckte min nyfikenhet. Selbstverständlich.

I den förekommer Freie Universität, Rudi Dutschke, Ulrike Meinhof, Herbert Marcuse... Benno Ohnesorg... Jag hänförs.

Klart jag är på väg att köpa en biljett! Försöka bortse från hettan. Och hur illa jag tycker om storflygplatsen i öst, Berlin Brandenburg Lufthafen. Detta missfoster i miljardklassen. Räknat i euro. Teuro, som tysken säger.

Hedströms bok förfulas av gymnasiala inslag. Ibland är språket rent töntigt. Men det förtar inte min längtan till Berlin.

Jag bävar!

Det var nästan skrämmande att läsa Richard Swartz patografi, finare term för när en patient rekapitulerar sin anamnes, sjukdomshistoria, med egna ord. I boken "Rapport från kräftsäsongen" (2026). 

Hur han bemöttes på Karolinska av vitrockarna. Närmast med likgiltighet och ointresse.

Trots att han är en "kändis". Nåja, en kulturkändis. Kanske läkarna på KI inte följer med i kultursvängen. Hinner inte. Så han hade inga favörer av sin erövrade, höga status inom den blågula kulturvärlden. Som man kanske kunde ha inbillat sig.

Kan det svala bemötandet (bort)förklaras med att han, tumörangripen och illa däran, är en gammal man, närmare bestämt född 1945? Och ska ändå snart dö. Varför då lägga manken till från vårdapparatens sida? Bortkastad möda. Slöseri med begränsade resurser.

I USA, med sin privatiserade sjukvård, ja även i Sverige, faller (sic!) vi för åldersstrecket. Vi upphör, vid en viss ålder, att vara en angelägenhet för sjukvården. Och kostsamma är vi, framförallt. 

Om man inte, som jag, drabbats av en ovanlig sjukdomstyp (mantelcellslymfom) som kan beforskas, ur meriteringssynvinkel. Och när resurser därför finns att tillgå.

Skrämmande också veta att en av mina favoritartister, Östen Warnerbring, hittades död i sitt hotellrum. På en av de populära, solskensbestrålade turistorterna på Gran Canaria. Sannolikt en hjärtinfarkt. Han låg fullt påklädd och död på sängen, när städerskorna fann honom. 

Så han torde ha överrumplats. Till synes frisk och alert. Kontrakterad för att uppträda och underhålla hotellets gäster.

En vän till honom har avslöjat att Östen fruktade en infarkt av just det skälet, att man kan överraskas och vara helt oförberedd. Att likna vid ett blixtnedslag.

Jag känner detsamma, latent, smygande oro. Efter att en åldrad (sic!) hjärtspecialist i Upsala, inte det minsta förtroendegivande, tillika långsam och omständlig, via en ultraljudsundersökning konstaterat att det är nåt skräp på mitt hjärta. Med risk för stroke, om det inte behandlas.

Hjärtfel är förbaskat otäckt! Därför att, som Warnerbring befarade, man vet inte när ens sista stund kan vara inne. Man knallar hjälplöst omkring på jorden. Och så smäller det till. 

Jag har inte hört ett pip från min hälsocentral efter ha lämnat tillbaka den ePatch som under sju dygn mätte mitt EKG. Ja, fler dygn än så, för en resa till Malmö kom emellan. Tystnaden från hälsocentralen påminner, obehagligt nog, om hur Swartz bemöttes. 

Det väcker misstanken att ingen bryr sig om en gammal mans hälsoproblem.

Nu avser jag själv ta kontakt. Jag bävar.

Bild (Bokus): Daniel Bergmans bok, där hans hjärtfel spelar en central roll, har jag läst. Jodå, det är demonregissörens son.