Gå och dra nåt gammalt över dig , Hillary Clinton!

Adlibris

Nog är det egendomligt, för att använda ett av Lars Gustafssons favorituttryck. Något slår mig, jag återkommer till det som akademiska föreläsare brukar säga, när jag läser Éduoard Louis. Hans på svenska 2026 utgivna ”Kollapsen”. En bok där hans döda bror står i fokus.

Efter att ha inhämtat recensioner, där mer än en av recensenterna ivrigt påtalar att Louis i sina böcker lämnar ut sin familj på det mest hämningslösa sätt. Och det förefaller att allvarligt störa samma recensenter. Som om Louis trampat på en öm tå. 

Det egna samvetet och de egna försummelserna som gnager?

En uttrycker till och med stor trötthet över fransmannens alla självbiografiskt laddade böcker. Hans återvändande till och bearbetande av de mörka åren med familjen och uppväxten. Nu får det vara nog. Byt skiva.

Och samme recensent, jag minns inte dennes namn men har det uppskrivet i mobilalmanackan, tycker sig dock, närmast förhoppningsfullt, i ”Kollapsen” registrera en avslappnad tendens hos författaren mot försoning med sitt svåra levnadsöde. 

Tydligen recensentens ideal för hur det bör vara. Han läser Louis med såna glasögon på. Bedömer det han läser utifrån det. En normativ litteraturkritik. I Sverige ägnade sig den borgerliga ideologen Fredrik Böök på sin tid åt dylikt.

Nå, det egendomliga består i, för att nu återkomma till det, att jag upptäcker, det är poängen med att i mobilen notera allt jag läser, att jag redan gjort Louis bekantskap. 

Denna gång, kanske även de tidigare, var det de beska anmälningarna som väckte mitt intresse. Sån är jag, det har jag deklarerat förut.

Jag uppskattar Louis okonstlade, raka stil. Han påminner lite om Ivar Lo-Johansson. Stilen är kongenial med hans ärende. Osentimentalt skildrar han uppväxten i en trasig arbetarfamilj i ett av industrinedläggelser och arbetslöshet präglat norra Frankrike. 

Vad var det Hillary Clinton vräkte ur sig om arbetarklassen i det nordamerikanska rostbältet?Jag kan aldrig komma ihåg det. Kanske för att det var så simpelt. Och fult. En av de välbeställda i den politiska eliten på amerikanska östkusten som inte kan dölja sitt arbetarförakt. 

Gå och dra nåt gammalt över dig, Hillary Clinton! Får jag lust att utbrista. Förtala inte den samhällsklass jag själv härstammar från. Och som får betala för vad den politiska och ekonomiska eliten än hittar på.

Osökt kommer jag, kopplat till recensenternas kritik av Louis, att tänka på poeten från Sandviken, förre kollektivanställda Bernt-Olov Andersson. Han har nyligen utnämnts till hedersdoktor vid Högskolan i Gävle. 

Andersson författade en pjäs om brukets invånare där han sannerligen inte ägnade sig åt något skönmålande. Incest och spritmissbruk. Elände och människor som plågar varann. Inga helyllesproletärer, som på ärrarnas idealiserande affischer en gång i tiden. 

Andersson är ingen stor dramatiker. (Heller ingen stor poet, vad det anbelangar.) Ingen Harold Pinter. Jag såg uppsättningen på Valhalla i Sandviken. Den enda orsaken att en kvinna som jag uppsatshandledde, en inom parentes originell uppsats, hade en bärande roll.

Efteråt överhörde jag argsinta publikröster i foajén. Från dem som växte upp på det bruk som Andersson dramatiserar: ”Så där var det inte!” Nä, nä. Vi vill leva med de minnen vi själva skapar. Bortom alla verifikationskriterier. 

Och det är just skapandet som är själva grejen. Vem besitter sanningen, må avgöra hur det verkligen var? 

Ta Jan Myrdals böcker om hans barndom med de i offentligheten uppburna Alva och Gunnar. Vilket herrans liv det blev! Inte minst från hans sårade föräldrar. Även sonen Janken som ifrågasatte faderns bild av Alva Myrdal. Som om han mindes rätt och pappa Jan fel.

Louis har rätt till sina högst subjektiva minnen av den uppväxt han hade på huden. Och han har, liksom August Strindberg, Jan Myrdal och andra, rätt att skriva om dem precis som han vill. Utan att visa en hänsyn som riskerar att skada hans stil.

Det är en så sorglig uppväxt, kommunikativt fattig, Louis på sitt realistiska, osköna sätt tecknar. Och jag kan inte låta bli att få in ordet ”onödig” i medvetandet. 

Varför måste vi människor bete oss som vi gör mot varandra? Föräldrar mot sina barn? Den korta stund vi gemensamt har till förfogande.

Även publicerad på 8 dagar 2026-02-23

Letargiska svenskar?

I den mycket sevärda och älskade tv-serien "Wild at Heart", som tyvärr för gott tycks ha plockats bort från programtablån, tilltalas veterinären och husfadern kuriöst nog med "Mr. Trevanion" av styvdottern. Artigt eller markerande distans? Kanske både och.

Serien utspelar sig i det Sydafrika som jag, efter flera vistelser där, längtansfullt benämner "paradiset på jorden". Väl medveten om den utbredda kriminaliteten. Syftande med paradisliknelsen på den svindlande vackra naturen. 

När djur han har i sin vård förefaller håglösa och passiva, använder Danny Trevanion (lysande spelad av Stephen Tompkinson, man kunde tro han är veterinär på riktigt) uttrycket ”letargiska” om dem.

Häromdagen somnade, efter ansträngande arbetsmöten i huvudstaden, min livskamrat på pendeltåget mellan Stockholm och Upsala. Enligt regelverket skall man betala tilläggsavgift på trettio kronor från och med Arlanda för en UL-biljett. 

Vi har åkt denna sträcka många gånger. Betalar alltid. Gör rätt för oss. Fattas bara. Med vår uppfostran. Men nu missade livskamraten att lösa den erfordrade biljetten. Av det enkla skälet att hon sov djupt.

Kontrollören, annars påfallande sällan som biljetterna kontrolleras på sträckan, vägrade att lyssna på hennes högst rimliga förklaring. Vilket han borde ha gjort, visat ett gott omdöme. Vårdat relationen med resenärer som ofta åker denna sträcka. Låtit henne lösa tilläggsbijett.

Istället uppträdde han oresonligt och icke-lyssnande. Utfärdade en bot på saftiga 1 500 riksdaler. 

Kanske det värsta med den olycksaliga händelsen är att livskamraten inte reagerade så som hon kunde ha gjort. Hon är ju ingen smitare. Hon uttrycker själv förvåning över sin reaktion. 

Struntar i att överklaga, som jag försöker övertala henne till, om än blott för principens skull. Även om vi tror, eller inser, att pengarna är borta. Måste tas från den av de högavlönade politikerna försämrade pensionen.

Hon undrar som sagt över sin uteblivna reaktion. Det finns ett ord för den? Vilket? I det ögonblicket kommer jag att tänka på Danny Trevanion och hans begrepp letargi.

Det skrämmer mig att denna hållning förefaller bli allt vanligare även hos det redan konfliktobenägna svenska folket. Ingen idé att protestera. Det hjälper ändå inte. Ändrar inget. Vad det än gäller. Och vem det än är som borde renderas en protest eller en överklagan. 

Förvisso även UL.

Det nödvändiga motståndet och ifrågasättandet är helt inställt. En adekvat inställning? Frågan låter hädisk, närmast demoraliserande. Nä, en sådan folklig mentalitet utgör i praktiken ett demokratihot. Men är förstås till glädje för makthavarna. Som får fritt spelrum. 

Även UL. Skäms!

FOTNOT. Varför kan jag inte låta bli att tänka Frantz Fanons bok "Jordens fördömda" från 1961?

Vafalls! Barnarbete i min Coop-butik?

Vad gör man inte för Coop? (Foto E. Åsén Ekstrand)

I Coop-butiken, ett par stenkast från bostaden på Holmen i Gefle, står en dag en liten gosse på en pall och plockar upp varor. Inte långt från honom gör chefen detsamma. Hon är alltid på så gott, för att inte säga sprudlande, humör. Och jag brukar växla några ord med henne. 

Men frågar inte lika ofta, försöker låta bli, om bokslut och resultaträkning.

Inte efter att jag förstått att att Konsum, Coop numera, går ekonomiskt allt knackigare. Butiker läggs ned, en efter en. Enligt en artikel jag läste nånstans går Coop allra sämst söderut, i Skåne. 

Ingen förklaring till varför just där. I Sveriges kornbod. Av alla landskap i detta avlånga land.

Min mammas mormor var med och drog igång Konsum i Sandviken, under butiksnamnet Ceres. Tänkt att utgöra ett alternativ till bruksboden och arbetarklassens skuldsättning där. Kooperativt och ideellt skulle det vara. Inte drivas av vinstintresse. Men det var då, det. 

Gunilla, en kollega till mig på Sociologen, forskade om Konsums historia, från starten i Rochdale på 1800-talet. Blev allt mörkare i synen. Sedermera läste jag en kritisk bok om kooperationen av en som hette Backman, om jag inte missminner mig.

De gamla folkrörelserna är inte desamma sedan länge. Sorgligt, men så är det.

Mamma arbetade i Konsumbutik och vägrade sedan handla på privatägda ICA. Måste till slut ändå göra det. När benen inte längre var lika starka och ICA-affären låg nära bostaden.

Jag skulle kunna skriva mycket om hur förbaskat trista jag tycker Coops butiker är. Jag får DDR-känsla när jag rör mig inuti dem. Inte blev det bättre när de lanserade de blåvita varorna. Eller, betydligt senare, drog på med grönfärg, i ekologisk riktning.

Göran, en annan kollega, jämförde i en ganska rolig bok ("Vardagsverklighet och struktur" på Bokförlaget Korpen), i trivselavseende Coop och ICA i Upsala. Grannar med hans bostad. Men jag tycker att han tog i lite väl mycket när han använde ordet "äventyr" om att handla på ICA. 

Så himla festligt är det inte. När de tar trettiosju spänn för ett paket glasstrutar som tidigare kostade runt tjugoen, tjugotvå. De har slutat att skylla på Putin och kriget i alla fall. Kanske har han slutat att exportera glass?

Nå, tillbaka till den lille gossen. Tio år fyllda och son till chefen, som jag anade. Sin mors pojk upp i dagen. Jag skojade och förebrådde henne för att använda sig av barnarbete, dessutom gratis! "Hundra kronor i timmen skall han ha! Och semesterersättning! Annars kommer facket!" 

Skojet övergick i allvar när jag förtäljde, undrar om jag inte gjort det förut vid minst ett tillfälle, om min morfar som blott tretton år gammal skickades ned att gå skift i Verket i Sandviken. 

Bolagsdoktorn, jag skriver av hänsyn till hans efterkommande inte vad jag tycker om den förbannade människan, utfärdade ett intyg om att den minderårige även kunde jobba natt.

 

Pojken i Coop såg glad ut där mellan de svällande gondolerna. Kanske för att slippa skolan. Men det tror jag inte morfar var. Glad, när han stämplade in för första gången. Inte de andra gångerna heller. Han blev kvar i Verket livet ut, till pension.

Leve Hemvärnet!

Bild: Google Play

 

”Hellre benen på ryggen än benen i graven”, amatörskaldade jag en gång. Tyckte själv att jag var fyndig. Numera vänder jag mig mot andemeningen. Frasen hyllar ju deserterandet.

Nog förtjänar fosterlandet att försvaras, utan att benen därför måste hamna i graven.

Pappa var aktiv inom Hemvärnet i Sandviken. Uniformen satt som gjuten. Tillika en duktig skytt. Framförallt på k-pist. Tävlade i skytte, bland annat mot kolleger i norska Heimevernet. Vann ett oräkneligt antal priser.

Jag följde med honom till skjutbanan utanför Sandviken en gång. Han imponerades av min träffsäkerhet med gevär, monterade ned måltavlan efter mitt idoga skjutande, forslade med den hemåt i bilens baklucka så att han kunde visa upp den för kompisarna. Stolt som en tupp.

I min idealistiska, fredsälskande ungdom läste jag Vilhelm Mobergs ”Soldat med brutet gevär”. Sympatiserade med VCO, Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation, när det var dags att rycka in och göra lumpen. 

Totalvägrade tre gånger inför ett befäl att ta min säng i besittning på I14 i Gefle. Sådan var den formella gången. Dömdes för lydnadsbrott, som det hette enligt lagboken.  

Bötfälldes, inget fängelsestraff som annars är praxis. Åklagaren bevekades, inbillar jag mig, av att jag var nyinskriven student på Uppsala universitet. Krävde inte att jag skulle in i kurran på en månad.

Civilförsvarsplacerades. Men jag deltog aldrig i någon övning. Skyller det på studierna och läsandet, ständigt med näsan i böckerna. Hade inte tid med några övningar på avlägsna orter i Uppland.

Jag har blivit en gammal man. En aktiv insats i Hemvärnet inget att tänka på för min del. Annars förespråkar jag det gerillaliknande, lokalt baserade försvar som Hemvärnets män och kvinnor förkroppsligar, typ FNL i Vietnam. 

De sistnämnda drev ut de amerikanska imperialisterna från sitt land genom ett effektivt djungelkrig.

Om och hur i så fall den högteknologiska samtiden, med drönare och allt, ändrar förutsättningarna för Hemvärnet, vet jag inte.

Försvara oss, anser jag hursomhelst att vi ska göra. Dock inte ingå i Nato som naturligtvis inte är någon ”fredsbevarande allians". Därmed överge alliansfrihet och neutralitet. 

Illa mår jag av alla russofobiska, demoniserande krigshetsare som inte verkar ge sig förrän de framkallat ett storkrig mot Ryssland. 

”Experter”, titulerade med olika militära grader, så fort man slår på ett nyhetsprogram i teve. De får stå oemotsagda med sina ”analyser”. Regeringen fortsätter att älta ett ryskt hot. Ingen opposition i riksdagen mot den proamerikanska världsbilden.

Inga avvikande röster tillåts i rutan. Ingen motexpertis. Ingen Stefan Lindgren. Vad med SVT:s avtal om opartiskhet och krav på balans?

Leve Hemvärnet!

FOTNOT Den roliga tv-serien "Dad´s Army", om det engelska hemvärnet under andra världskriget, gavs titeln "Krutgubbar" på svenska.

Även publicerad på 8 dagar 2026-02-19

Led Basquiat av tandläkarskräck?

Bild: Louisiana Museum of Modern Art

Utställning
Basquiat ”Headstrong”
Louisiana 30/1-17/5 2026

Namnet Basquiat förknippar jag först och främst med graffiti. Undergroundkultur. I likhet med en annan internationell storhet, Banksy. Den senare har dock valt att förbli anonym och gäckande alla som försöker att identifiera honom.

Jean-Michel Basquiat dog ung, av en överdos, blott 27 år gammal 1988. Han brukar räknas till samma ”dödsklubb” som Brian Jones, Kurt Cobain, Hendrix, Morrison och Joplin. Låter absurt i mina öron. Romantisering och dödskult. Den gudarna älskar dör ung, brukar det heta.

Under en vistelse nyligen i Helsingborg tog vi oss över Sundet till Helsingør, tar bara 20 minuter med färjan, man hinner med, som seden påbjuder, två röda och en grön, och sedan tåg till museet för modern konst, Louisiana i Humlebæk. 

Det ligger lite avigt till, en bra bit ifrån stationen, för en gammal man som inte längre rör sig obehindrat. 

Det är andra gången vi besöker det vackert belägna museet. Med svindlande utsikt mot hav och klippor.

Nu för att se utställningen ”Headstrong”. En samling teckningar av Basquiat. För länge sen tog han klivet från New Yorks gator och väggar in i salongerna. 

Han är etablerad och hans konst betingar säkert ett högt pris för den penningstarka borgarklass som betraktar konstverk som en investering. Gärna att förvaras i kassaskåp.

Jag måste bekänna att jag har svårt för museer, traditionella konstinstitutioner. Jag överväldigas av mångfalden och har svårt för att koncentrera mig, veta vart jag skall rikta blicken, när stanna till vid ett verk för att begrunda detsamma. 

Jag slog säkert rekord den gången när  jag snabbt förflyttade mig genom Louvren i Paris. Och inte minns jag mycket från språngmarschen. Men att i Paris besöka Louvren, ett måste för en turist. Du undkommer inte.

Basquiats teckningar syns mig tillkomna i samma ögonblickliga, rastlösa anda som hans graffiti. I stundens passionerade ingivelse. Snabbt klottra något, sedan fly innan polisen kommer.

Ett stort antal huvuden, som tycks implodera, utgör denna utställning. Jag tycker mig se ett inflytande från Picassos kubism. Inspiration hämtad från uppväxten i Haiti och Puerto Rico. 

Betydelsefullt blev det att Basquiat under en sjukhusvistelse i sin  barndom försjönk i en bok i anatomi som hans mor förärade honom. 

Det skänkte honom en insikt i allt det hemlighetsfulla som gömmer sig under huden på oss människor. Osynliga banor och mönster, som hans teckningar frammanar på ett skruvat sätt.

Hustrun frågade efteråt vad jag kände när vi gick runt. Svaret blev att jag kände inget, men tänkte omedelbart sjukhuskonst. När konsten används i ett terapeutiskt syfte för att hantera psykets demoner. Carl Fredrik Hill på S:t Lars i Lund. Sublimeringens läkande förmåga.

Jag önskar att Basquiat mer hade träffat känslan än intellektet. Den till utställningen hörande, tjocka katalogens alla uttolkare och konstexperter lägger inget till Basquiats färgstarka konst som tycks vara på väg att explodera. 

De läser in, projicerar, övertolkar i mina ögon, strör etiketter som ”antikolonialism” och ”rasism” över hans konst. Begreppen skymmer och förminskar. Vad värre är, de instrumentaliserar konsten i en politisk riktning. Säger mer om kommentatorerna än om det kommenterade.

I Basquiats huvuden spelar garnityret en framträdande roll. Tänder tecknade i olika fantasifulla versioner. Den ena mer slående än den andra.

Jag kan inte låta bli att undslippa mig: Han kanske led av tandläkarskräck! Och bearbetade det i sina teckningar.

Sån är och förblir jag. En enkel pojke från Bruket.

Även på lindelof.nu 260220 under rubrik "Lasse i Louisiana"

Jag, en socialdemokrat!

Mäster Palm.(Bild: Wikipedia)

                                  

                                                              "Det som är bra för Volvo är bra för Sverige." Gunnar Sträng, tidigare socialdemokratisk finansminister

Men, vänta nu, antar jag att mer än en häpet utbrister om blicken träffar deklarationen ovan. Brukar inte deklaranten mer än gärna kalla sig ett "gammalt rödskägg"? 

Anspelande på de kvarstannande, aldrig övergivna eller förnekade erfarenheterna från studentrevoltens stormiga Upsala 1968. En grånad nostalgiker och revolutionsromantiker som ömt vårdar sina politiska minnen. 

Och kan man inte, nästan till leda, få höra från honom, misstänkande en sorgsen underton eftersom han upprepar det så ofta, att "mammas socialdemokrati är död"? 

Den moder med vilken det unga rödskägget hamnade i heta duster om den politiska rörelse som hans dagars upphov lojalt i ur och skur, vått och torrt, försvarade livet igenom. 

Och som förärade henne en Hjalmar Branting-medalj efter ett långt och troget verkande i rörelsens tjänst. Sonen har den i sitt förvar efter hennes bortgång. I en, som den påkallar, röd liten ask. 

Hur många tänker omedelbart den bistra, hon drar aldrig på munnen, Magdalena Andersson och vapendragaren Sancho Panza, förlåt, Tobias Baudin menar jag, om jag säger ”Socialdemokraterna"? 

Eller teknokraten Mikael Damberg och vindflöjeln Peter Hultqvist från Borlänge? Den senare äger konsten att byta åsikt snabbare än han byter skjorta. Särskilt om Nato och alliansfriheten.

Hur många tänker den överlägsna retorikern Olof Palme, hånfull mot de verbalt sämre utrustade, Torbjörn Fälldin och andra? Eller kanslihushögern med Kjell-Olof Feldt i spetsen. Han som skrev om löntagarfonder som ett skit han ändå måste baxa till riksdan. 

Med sitt vattenkammade entourage av broilers och karriärister som inifrån vred SAP i den, enligt dem, heliga marknadens nyliberala riktning?

Jag vågar nästan ta gift på att det inte är många som tänker, för de flesta har aldrig hört talas om, August Palm och Axel Danielsson. Eller Kata Dahlström. Men där har ni den socialdemokrati jag känner mig befryndad med. 

Att nämna Andersson och partikamraterna ovan i samma andetag? Nej, det går jag inte med på. De är inga "riktiga" socialdemokrater. 

Sedan må de hand i hand sjunga Internationalen, knalla i 1 maj-tåg, strö röda rosor omkring sig, orera om solidaritet och jämlikhet hur mycket de vill. 

Mig lurar de inte. Nix.

De är inga socialdemokrater i pionjärernas ursprungliga mening. Men det är jag. Och jag påstår att syndafallet, om jag tillåts använda en biblisk glosa, började redan med överklassaren, professorssonen Hjalmar Branting. 

Min tes, kanske konspiratoriskt anfäktad, är att han fruktade folket, den kollektiva kraften. Och motarbetade därför den revolution på svensk mark som jag bestämt vill hävda var på gång 1917, i spåren av den ryska revolutionen. 

Istället för mobilisering av de egendomlösa proletärerna avväpning. Avtal och förhandlingar i ordnade former. Kompromissens och klassamarbetets diskurs. Saltsjöbadsandan. 

Vi fick allmän rösträtt och i förlängningen, många år senare, Magdalena Anderssons avideologiserade makten framför allt-rörelse. På 70-talet en socialdemokratiskt initierad, arbetsrättslig lagstiftning som bakband facket.

Jag är en socialdemokrat i rakt nedstigande led från pionjärerna. Ett rörelsens barnbarnsbarn. Det är inte den nuvarande partiordföranden.

Kanske bör Håkan Juholt, den radikala mannen från Oskarshamn som myntade begreppet "klägget", ses som ett lovvärt undantag vad gäller "modärna" socialdemokrater. Men honom myglade de bort. 

Även på lindelof.nu 2026-02-18

Tillit och legitimitet

Foto: Omni

Det var länge sedan jag hörde den brittiske sociologen Anthony Giddens nämnas. Jag vågar inte försöka ta reda på om han fortfarande är bland oss. Eller hur han mår. En efter en av oss fyrtiotalister, om han nu kan räknas dit, lämnar ju. 

Senast skådespelaren Henric Holmberg, lysande som Hitler i Göteborgs Stadsteaters uppsättning av "Speer". Jag såg föreställningen två gånger i tv.

Ett tag var Giddens en av sociologerna på modet, bland andra sociologer. Ett måste att läsa honom, jämte den tyske sociologen Jürgen Habermas. Ur ett marxistiskt perspektiv var båda fokuserade på samhällets överbyggnad. Styrande normer och värderingar.

Giddens en det moderna samhällets uttolkare. Men mer än så. I hans samhällsteori fanns också ett förespråkande inslag. Hur det borde vara.

Han menade att samhället måste vila på trust, tillit. Jag förstår det som att en sådan tillit, eller ett förtroende, utgör kittet mellan medborgarna. Det osynliga kontraktet. Annars måste staten med lagar och förordningar reglera hur vi beter oss mot varann. 

Alltid när jag kör på motorvägar med vajrar och smala filer, eller gator med fartgupp för att hastigheten skall hållas nere, kan jag inte låta bli att tänka på Giddens. Jaha, så var det med den tilliten! Vi gör galna omkörningar och kör för fort, om inte staten förhindrar våra tilltag. 

Det går inte att lita på att vi beter oss som vi borde, om vi släpps helt fria. Vi tar inte vårt samhällsansvar. Myndighetstummen måste hållas i ögat på oss.

Jag föreställer mig dock att tillit även måste råda i förhållande till statsmakten i en demokrati. Om vi som medborgare inte litar på staten, att den gör sitt bästa för och värnar om oss, förlorar den i legitimitet.

Samtidigt som jag sitter och funderar på dessa samhällsmekanismer, hör jag den moderata finansministern Svantesson deklarera att de närmaste åren kan vi inte förvänta oss några stora reformer. Pengarna är i det närmaste slut. Vafalls? Hur gick det till? 

Nå, vi vet är att miljarder har vräkts över den av korruption befläckade regimen i Kiev. Ett vansinnigt krig har i onödan förlängts med benäget bistånd av Sverige. Och inte har vi skattebetalare, mig veterligen, tillfrågats om hur de gemensamma resurserna ska disponeras.

Jag vet inte hur andra har det. Men jag kan omöjligt känna tillit till den sittande regeringen i Sverige. I mina ögon är dess legitimitet noll. 

Publicerad på 8 dagar 2026-02-17