Dagens datum

77-åring

When I’m sixty four trallade tjejernas melodiöse favorit, gullige Paul McCartney i The Beatles när han var fyllda … ja, det undrar jag. För det var en, milt sagt, romantiserande bild han gav av livet som gammal man. Så där som man skulle önska att det blev. 

Och varken kan eller vill föreställa sig när man är ung och framtiden verkar oändlig. När du inte fattar att nu är det din stund på jorden. 

McCartneys bild långt ifrån hur det blir, för de allra flesta. När Gammeln slagit sina klor i en. Död och demens hotar. Lägg till dålig pension. Inget bekvämt miljardärsliv, som för den framgångsrike Beatlen.

När jag skriver detta, becksvart utanför fönstret, tv:n på utan ljud, det tävlas i Den store bagedysten men utan favoriten Mette Blomsterberg som domare, befinner jag mig sedan fyra veckor på den plats på jorden där jag nog har det som allra bäst. 

Tversted invid Vesterhavet. Många resor har det blivit hit. 

Först om sommaren, när Krøyerland är som allra mest betagande, sen om den barskare hösten när landskapet inte gör sig till. Sammantaget ett trettiotal år har det blivit. Vi älskar Danmark. 

Ni är galna i landet, som innehavaren av klädesaffären Corner inne i Aalbæk förr brukade säga när vi dök upp i hennes butik. Tuttenuttan har jag döpt henne tlll. I butiken hennes dotter, en avbild av modern.

En vecka återstår innan vi via tre nätter i Helsingør, ännu en kärleksby, beger oss upp mot Gefle och Holmen där vi bor. Inte lockar det. Om jag ska vara ärlig.

Nu pratar vi löst, min livsledsagarinna och jag, om att det kanske är sista gången vi åker hit. Det känns konstigt, jag finner inget bättre ord, att tänka så. 

Vad ska vi i så fall hitta på? Nästa höst, om jag får uppleva ytterligare en. Inget självklart.

I dag fyller jag sjuttiosju, vart tog livet vägen, kilade snabbt bakom min rygg. I november skulle vännen Conny ha fyllt 77, född samma år som jag. Men han gick bort i våras.

Jag sörjer honom, tänker på honom varje dag. Det känns så fel att han är borta. När är det min tur att gå bort? En skrämmande tanke som jag slår bort i samma stund som den seglar in.

Many years from now, sjöng McCartney. Nej, så är det inte I mitt fall. Inte heller i hans. Ännu mindre i hans. 

Nyss hörde jag honom från en konsert på YouTube, han framförde klassikern Get Back. Ronnie Wood från Stones gästartist. Hur gammal är mannen som lirade i Faces en gång, förresten? Verkar oförskämt pigg.

Gäll, gammelmansröst på den förre. You´ve passed your´s sixty four, dear Paul. Since long.

Ett vykort säger inte mer än tusen ord

Foto: Sandviken Film & Foto

Vykortet på fotot ovan fastnade jag med blicken i när jag som vanligt förstrött satt och "bläddrade" bland statusuppdateringarna på Facebook. 

Vykortet delades av de flitiga bakom Facebook-gruppen Sandviken Film & Foto, som jag som gammal sandvikare tillhör och vars inlägg jag följer med det största intresse. Det är ju min historia det handlar om, min identitet.

Vykortet föreställer en till synes idyllisk Seegatan i Sandviken anno 1928. 

Gatan finns kvar än idag under samma namn, men ser med de kvarter som nu omger den helt annorlunda ut än för snart hundra år sedan. 

Det Nya Bruket, efter rivning av de vedeldade tvåvåningskåkar, vedbodar och utedass som en gång på samma plats stod, hette snart i folkmun High Chaparall. 

Oklart vad folkhumorn syftade på, att det gick lika våldsamt till där som i vilda västern-filmerna?

Seegatan skar förr likt en huvudgata rakt igenom Bruket, där arbetarfamiljerna inhystes i bostäder ägda av det allsmäktiga Bolaget. 

Förutsatt att mannen var kollektivanställd av samma bolag. Och, vilket var icke förhandlingsbart, höll sig borta från klasskamp, fackföreningar och socialister. Betedde sig lydigt och snällt.

Livegenskap rådde såväl innanför som utanför taggtråden runt Verket. Den arbetande och hans familj tillhörde Bolaget från vaggan till graven. Allt skedde i Bolagets paternalistiskt hårdhänta regi. 

Husbonden höll sitt öga på fabriksmänniskorna, ända in bland hallonbuskar och syrenbersåer. 

Brukssamhället Sandviken var planerat och utformat som det Panopticon Michel Foucault, inspirerad av Jeremy Bentham, beskrev i sin bok om det moderna fängelseväsendet. Ett övervakningens samhällsläger. 

Helt enligt företagsgrundarens Konsul Göranssons vision av det konfliktbefriade mönstersamhället. I den meningen var Konsuln en föregångare till korporativismens apologeter. Mussolini och andra.

På Seegatan trängdes min morfar och mormor med inalles fem barn. Jag, född 1949, har nästan inga minnen därifrån. Fast jag som liten pilt passades tillsammans med hunden Sussi av mormor när mamma stod i Konsumbutiken en bit bort. 

De flyttade, osäker på året, till en pensionärslägenhet någon gång på 50-talet. Mormor gick bort i kräfta 1959. 

Större än ett rum och kök blev aldrig någon av de lägenheter mormor bebodde. Varken som barn eller vuxen. Men pensionärshemmet, med dess moderna standard, måste ändå ha upplevts som rena paradiset jämfört med Seegatans obekvämlighet. 

Även om solidariteten och gemenskapen bland brukskåkarna upphörde.

Vardagen avpolitiserades, så som Jan Lindhagen och Macke Nilsson uttryckte det i boken Hotet mot arbetarrörelsen (1970) och på pricken fångade det politiskt impregnerade brukslivet. 

Samt den samhällsomvandling som inte gynnade S, även om den paradoxalt nog, som det kunde tyckas, drivits fram av samma parti.

1928 fyllde min morfar trettioåtta. Mamma sjutton, lika gammal som hennes mor var när hon blev med henne, den förstfödda. 

Jag tror mig förstå att mamma inte var särskilt önskad, snarare ett olycksfall i arbetet. Morfar drömde om att emigrera till USA, där släktingar fanns. Hans farfar lyckades vid andra försöket med båt ta sig till Chicago.

Nu stäcktes morfars planer av en ofrivillig graviditet. 

Han som blott tretton år gammal måste gå ned i Verket och bidra till försörjningen. Företagsläkaren intygade att den minderårige pojken var fullt arbetsför och kunde jobba skift.

Pappa fyllde tjugofem 1928. Ännu hade inte mamma och pappa blivit ett par för resten av livet. 

De träffades på den servering för Brukets ungkarlar som mammas driftiga mormor startade efter att hennes make, martinsmältaren, gått bort inte mycket mer än femtio år gammal. 

Mamma hjälpte till där, när den stilige mannen från Norduppland en vacker dag dök upp. Och stal hennes hjärta.

En bild säger mer än tusen ord, lyder talesättet.  Stämmer det verkligen? Vet man inte allt det som jag gör, säger vykortet på Seegatan betraktaren inte mycket. 

Mig, som kan "befolka" det med mina släktingar, skänker det rötter och tillhörighet - liksom vemod. Alla jag räknar upp är döda. 

Jag står på tur som en i den långa raden. Bara att, i morgon fyller jag sjuttiosju, konstatera. 

Ett Brukets barnbarn har jag förblivit.

Snus, mus och brännvin

Foto: Wikipedia

Trubaduren Bengt Sändh har gått ur tiden, flashar det förbi i flödet på Facebook. 

Jag kan inte svära på om det var Fred Åkerström eller Cornelis som menade att Sändh, som i sitt tidigare yrkesliv varit smed och handskats med rejäla don till verktyg, tagit med sig smedens hårdhänta kompetenser in i gitarrspelet. 

Jag kan inte minnas hur det lät om hans klinkande, jag lyssnade inte särskilt mycket på honom.

Ärligt talat tillhörde inte Sändh mina favoriter bland visans utövare. Inte som de ovan nämnda. För att inte tala om Thorstein Bergman och Torgny Björk. Eller Broder Tor. 

Kanske för att jag var för pryd och fann flera av Sändhs texter lite väl frispråkiga och fräcka. Knappast poetiska och blomstrande. "Du får göra som du gjorde med min mor, knulla mig i arslet när fittan blir för stor" (ur Bordellmammas visor, text Johnny Bode).

Kanske vårdade han den svenska folkvisans traditioner. Snus, mus och brännvin stående teman. Jag är för lite förtrogen med honom för att våga uttala mig närmare om det.

Jag har för mig att han samarbetade, turnerande tillsammans med Finn Zetterholm.  Liksom med Lena Nymans Rune Andersson. Och att han efter trubadurandet slog sig på snus som han sålde. Boende i Spanien. Med andra ord en entreprenör.

Nå, efter en regnig Tverstedmorgon, där jag på telefon slitit med Swedbanks kundservice för att få ordning på mina konton, jag vet inte hur många jag pratade med innan jag fick fason på dem, känns det tungt få veta att Sändh är borta. 

Tittar jag ut genom av vinden sandpinade fönster kan jag heller inte se Råbert, vårt unga rådjur, betande. Hans närvaro tycks mig minst sagt nyckfull. Han väljer själv när han behagar visa sig. 

När det är fullt med nyponknoppar att förtära!

Ännu en. Och ännu en inte så långt från där jag befinner mig åldersmässigt. Döden kryper allt närmare. I morgon min födelsedag. Jag drar mig för att skriva ut hur många år det handlar om. Men många är det. 

Skrattet fastnar i halsen

Foto: Wikipedia

 

Här i Danmark skrattas det gott och rått åt turerna runt regeringsbildandet i Sverige. Det pratas om ”Cirkus Sverige”. Tidigare underlägsenhetskänslor gentemot oss som nation är som bortblåsta.

Samtidigt läser jag i lokaltidningarna hemmavid om att det saknas 35 miljoner kronor för att bygga om arenan där Sandvikens IF, på dispens från fotbollsförbundet, spelar sina hemmamatcher i Superettan. De 50 miljoner som anslagits räcker inte. 

Nu är risken överhängande att SIF tvingas spela på Gavlevallen inne i Gefle nästa säsong. En katastrof både för klubbens ekonomi och dess trogna supporters.

Jag skrattar inte åt att den politiska kasten inte får till en regering i Sverige. Snarare känner jag smått krypande ångest. Vad är det för politiker som förväntas styra vårt land? Och förvalta skattemedel? 

Inte mycket att hänga i julgranen, enligt mitt förmenande. Eller sätta vid köttgrytorna, snarare. 

Och så mitt arma Sandviken. Hur har beslutsfattarna, snarare dessa nondecision makers, kunnat låta den flotta VM-arenan så förfalla, där SIF en gång spelade allsvensk fotboll? Varför har den inte rustats upp medan tid var? 

Samma politiker jublade när utomeuropeiska migranter ankom arbetslöshetens och bostadsbristens Sandviken. De trodde att det var en god, kommunal affär med alla inflyttare. 

Jag skrattar heller inte åt det. Ångest även i detta fall över den totala avsaknaden av ett klokt, politiskt ledarskap.

Nå, jag kan skratta, jag också. Åt arbetarjäntan från Aalborg, numera socialdemokratisk statsminister i Danmark, Mette Frederiksen. 

Hon står och fabulerar vilt om hotet från Ryssland i kanal 1 i Danmarks fjernsyn. 

Hon som nyss for över till USA för att krypa för Stora Stygga Vargen i Washington.

Tror hon själv på det hon står och säger? Varifrån hämtar hon sina uppgifter? Litar hon blint på det militärindustriella komplexet? 

Och så journalisterna, dessa maktens pipor.

Plötsligt fastnar skrattet i halsen.

Även publicerad på 8 dagar 01-10-2026

Stenen i skon, den kritiske intellektuelles funktion?

Foto: Wikipedia

Spefulle vännen Gunnar Adler Karlsson uttydde akronymen DN som ”Dagens Nonsens”. Litteraturdocenten Johan Lundberg har på Timbro utkommit med boken Rikslikaren om denna avis.

Huvudstadstidningens agendasättande är föremålet för Lundbergs bok. Dess inflytande över hur vi bör se på vad som sig i samhället tilldrager. 

DN har uppträtt som självutnämnd smakdomare. Titeln på boken är välfunnen men i mina ögon överdrivande tidningens nationella betydelse. Bidragande till DN:s imposanta självbild. 

Boken handlar om hur DN påverkat den allmän opinionen. Men vilka ingår egentligen i denna opinion? Vad med alla vi utanför 08-tullarna och etablissemanget, har vi verkligen åsiktsdisciplinerats av DN? Tillåt mig tveka.

Vilka läser DN och har påverkats eller stärks i sina åsikter av dess agendasättande journalistik? 

Det är trots allt begränsade grupper, nära makthavarna. DN är centralmaktens organ, dess megafon, pipan som makten blåser igenom som Jan Myrdal sa.  

De flesta i vårt land är bosatta utanför tullarna. Vi har inte kontrollerat våra åsikters korrekta halt med hjälp av DN för att få veta vad vi ska tycka om apatiska barn och annat. DN läses i Rosenbad och Söderreservatet.

Lundberg vill inte ingå i klägget. Men de som skriver om boken är ju agendasättarna själva. Kanske kastat sig över den för att kontrollera att de finns med, ingår i namnregistret.  

Vi i provinsen är redan införstådda med hur rikslikandet går till. 

Journalisten Gunnar Sandelin gick modigt emot den av DN färgade opinionsströmmen bland journalister och politiker, om massinvandringens effekter. För det tvingades han att betala ett högt pris. 

Lundberg väcker inte samma uppmärksamhet och aversion. Det är andra tider, nu. 

Makten besitter olika mekanismer för att ofarliggöra och avväpna sina kritiker. 

Ett sätt är att i den repressiva toleransens namn låta de frispråkiga hållas, för att putsa på den demokratiska fasaden i ett förment liberalt samhälle. 

Lundberg säger inget som många av oss redan vet. Och som medfört att vi valt andra uttrycksmedel än gammalmedia. Sociala medier på nätet har blivit viktigare. Där sker opinionsbildningen.

Vad tror sig Lundberg kunna uppnå, om nu inte boken skrevs för att han måste det inför sin egen spegelbild? 

Som Fidel Castro i domstolen: Historien skall frikänna mig. Lundberg dokumenterar att han inte har varit  en av ja-sägarna. 

Vad vill Lundberg? Erkännas av dem han riktar strålkastarljuset mot? Vara en del av etablissemanget, en i gänget som räknas? Legitimeras av dess blick?

Stenen i skon, som den danske regissören Lars von Trier ville vara med sina filmer? Ett störande och irriterande moment.

Makten behöver stenarna, fasaden måste hållas uppe. Men vad göra för en kritisk intellektuell som Johan Lundberg, om inte vara just stenen i maktens sko? 

FOTNOT Utdrag ur den bok jag just nu skriver i nårheten av Vesterhavet, arbetstitel EfteråretsTversted.

Även publicerad på 8 dagar 28 september 2026

Från den rödvita horisonten

Tversted Pension

Två veckor återstår av vistelsen i Krøyerland. Dagarna pinnar allt snabbare iväg bakom min rygg.

På avstånd följer jag turerna i Sverige efter senaste valet. Det surras om valfusk och kandidater som ur det okända dyker upp och via kryssning tar sig in i riksdagen. Det påstås att människor röstar av lojalitet och efter övertalning. I Tjärna Ängar som annorstädes.

Var blev den upplyste medborgaren av? Dags att se över den allmänna rösträtten?

Här i Danmark står Grönlandsavtalet i de statsbärande mediernas fokus. Frederiksen och Løkke Rasmussen kvistar över till USA för att skriva avtal med Stora Stygga Vargen, läs Trump, om nya baser på Grönland. 

Jag trodde i min enfald att folkrätt och suveränitet fortfarande var värt att försvara. Men icke.

Medierna spelar lydigt med i den nya världsordningen. 

De stora demonstrationer som ägt rum på Grönland mot USA och militära avtal ser man inte mycket av i dansk tv. Klägget lika starkt här som hemma i Sverige. Folkliga protester undanskyms. 

Berliner Morgenpost rapporterar från valet i Berlin. Die Linke vann framgångar. Men oro har uppstått när det visar sig att en (ö)känd klanledare i Berlin finns på valbar plats. Och die Linke beskylls för antisemitism. Samma som vi hör i Sverige om V.

SPD, den socialdemokratiska arbetarrörelsens urmoder i Europa, tappar allvarligt mark. Liksom S i Sverige. I Tyskland är AfD på frammarsch. Medan SD i Sverige backar. Gör högervindarna halt utanför vårt lands gränser?

Jag brukar likna våra vistelser varje höst invid Vesterhavet vid David Thoreaus flykt till Walden. Ett halvhjärtat försök att dra sig undan världens krig och larm. Men i dagens digitaliserade värld är det omöjligt.

En sak till. Den senaste PISA-mätningen får makthavarna att trängas framför kamerorna i Folketinget. Bildningens stolta Danmark, med Grundtvig som föregångsfigur, håller på att förvandlas till en obildningens och neoanalfabetismens. 

Skolbarnen läser inte. Och skolkar som aldrig förr. De föredrar TikTok och sociala medier framför böcker och undervisning.

Hur få bukt med detta? Ingen vet. Alla är rådlösa. Förbjuda mobiler? Införa åldersgränser i användningen av internet? Jag skakar på huvudet åt alla mer eller mindre desperata förslag.

I kväll ser jag i tv Danmark möta Wales i Nations League. Idrotten leder bort mörka tankar. Inbillar jag mig. Även om det handlar om modern systemfotboll, den gröna mattans schack.

Även publicerad på lindelof.nu 27 september 2026

I Borlänge verkar de ha röstat fel

Foto: Wikipedia

 

Nu darrar det politiska etablissemanget i Sverige på manschetterna. Visst ska vi personkryssa när vi röstar men det ska inte kunna dyka upp okända figurer från utanförskapsområden som Tjärna Ängar i Borlänge med fel hudfärg och ställa till det.

Dra på oss massmedialt strålkastarljus. Tvinga Dadgostar att inta undervattensläge, utan sällskap av omdöme och goda rådgivare. Sedan titta fram och inför gammalmediers kameror beskylla dem som kritiserar röstförfarandets utfall denna gång för rasism.

Tja, vad ska hon säga? Någon C H är hon ju inte. Mer affektiv än reflexiv. 

Glöm när LO tvångsanslöt medlemmar till S. Kollektivanslutning hette det. Utan medlemmarnas medgivande. Kollektivanslutningen är borta. Men enligt uppgift stödde LO (S) i senaste valet med 36 miljoner kronor. 

Men det som skett i Dalarna och annorstädes, det är något annat. Eller? För vår demokrati väsensfrämmande? 

Jag har svårt, som icke röstande, att låta bli att känna skadeglädje över alla trumpna reaktioner. Som om de styrande tagits på sängen och överrumplats. Det hade vi ingen aning om. Att det kunde gå till på det här sättet.

Ska vi fortsätta att ha ett parlamentariskt system byggt på allmän rösträtt och representativitet eller inte? Med risk för att ”fel” personer hamnar i riksdan? Med hjälp av stödröster från släktingar och klanmedlemmar. 

Här i Danmark skakar man på huvudet åt vad som sker på andra sidan havet. 

Samtidigt som högervindar blåser över Europa. 

Själv är jag som gammal marxist och kommunist för en proletariatets diktatur. Utan föregående omröstning och ett kryssande. 

Så jag darrar inte denna höstafton på manschetterna. Snarare småler roat. 

Även publicerad på 8 dagar 26/09/2026