 |
| Ronald Laing - Wikipedia |
Jag träffar på vuxna, nåja vuxna och vuxna, det kan väl i och för sig diskuteras om man så vill, människor som jublar i högan sky efter att de fått höra av någon inom vårdapparaten att de "har" ADHD. Det låter i mina öron som om de har vunnit högsta vinsten på Lotto.
Om denna etiketteringshysteri fortsätter, så "har" väl snart var och varannan av svenskarna ADHD - eller något åt det hållet. Rent logiskt kan man därför avskaffa diagnosen, skulle de formellt sinnade begreppsanalytikerna på Filosofen i Upsala ha sagt.
Om alla, åtminstone nästan alla, har ADHD - så har ju strikt logiskt sett ingen det. Simsalabim. Där satt den, som Gunnar Nordahl sa när han skickade in lädret i krysset.
Under min tid som vikarierande skötare på Ulleråkers mentalsjukhus slog det mig tämligen omgående att det verkade som om diagnoserna sökte människor att diagnostisera: de förra
föregick de senare.
Diagnoserna fanns redan färdiga, redo att klistras på någon som kom i deras väg.
Kopplat till diagnoserna förskrivning av psykofarmaka. Den biologiskt-kemiska modellen förhärskande diskurs - att icke ifrågasätta. Glöm socialpsykologi och relationer mellan människor, det är den isolerade individen som skall åtgärdas.
Ett atomistiskt synsätt på vad en människa är.
Endogena faktorer, allt det som finns inom den enskilda människan, det enda som räknas för upprätthållarna av det biologiskt-kemiska paradigmet.
De privatägda äkemedelsbolagen hade, och har, ett kommersiellt intresse av att människor diagnosticeras som sjuka, bortom existentiella och djupt mänskliga problematiker. Läs Ingrid Carlbergs bok Pillret, som jag vill minnas kartlade detta på ett förtjänstfullt sätt.
Tack och lov hade jag, när jag satte mig i bilen för att åka ut till Ulleråkers dystra sjukhusområde, om än vackert beläget nära Fyrisån utanför Upsala, och tjänstgöra, läst antipsykiatern, som han kallades, Ronald Laing som inte bedrev sin verksamhet med receptblocket i handen.
Framgångsrikt bedrev han däremot terapi med människor diagnostiserade med ("obotlig") schizofreni genom ett angreppssätt som vilade på att försöka förstå [1] deras högst subjektiva motiv för att bete sig som de gjorde.
Även om beteendet, ytligt betraktat, kunde tyckas konstigt eller snurrigt. Men människor är, enligt Laings och även min syn på saken, rationellt irrationella. Det gäller att komma bakom det manifesta, gräva interpretativt djupare. I Sigmund Freuds efterföljd.
Med tillämpbara begrepp som bortträngning och omedvetenhet. Det medvetna jaget är bara toppen på ett isberg. En människa är tusen världar, för att knyta an till Gunnar Ekelöf.
Laing vägrade att objektgöra och droga ned sina medmänniskor, bortförklara deras problem, som vitrockarna däremot ägnade sig åt på Ulleråker. Kanske till syvende och sist för att undvika identifiering med de "mentalsjuka". Vi är dom friska, dom är de sjuka.
Definitionsmakten tillhör oss.
Ibland har jag fått lust att utbrista: de värsta jepparna i människohamn, det är psykiatrikerna! De verkligt "sjuka" är de som sätter diagnoser på andra.
Jag älskar den tecknade historien om småbarnsmamman som ängsligt vädjar till doktorn: Nog är han. väl hypermanisk, doktorn? Kan ni inte skriva ut något? Doktorn: Det är bara en jobbig, jävla unge!
Befriande.
Samtidigt som de så kallade neuropsykatrikerna med sina bokstavskombinationer hyllas som hjärnans conquistadorer. Och mumbojumboterapeuterna som håller på med ytlig KBT. Glöm Freud och mänsklig komplexitet.
Leve en reduktionistisk människosyn i det nyliberala, kapitalistiska konsumtionssamhället!
Nä, fy sjutton.
[1] I min doktorandutbildning spelade den metodologiska distinktionen mellan att förstå (verstehen) och förklara (erklären) en central roll vid studiet av människor och samhällen.