Blåser högervindar över Europa?

Det blåser högervindar över Europa, påstår de etablerade prognosmakarna inom mainstream medierna (msm). Nästan som en självuppfyllande profetia. 

I Frankrike flyttar de som tidigare hette Nationella Fronten, numera Nationell Samling, fram sina positioner. 

I Tyskland förväntas AFD (Alternative für Deutschland), med Alice Weidel i spetsen, att segra i tre kommande delstatsval. 

Sachsen-Anhalt, Mecklenburg och Berlin Brandenburg. 

Ett parti som schablonmässigt i tyska msm omtalas som högernationalistiskt, invandringsfientligt och EU-kritiskt. 

Om AFD:s segertåg i östra Tyskland (tidigare DDR) fortsätter i västra delen (förr Förbundsrepubliken), ligger förbundskansler Friedrich Merz, denne bleke, intetsägande figur i avsaknad av all karisma, ännu mer risigt till. 

Den från die Linke, motsvarande ungefär vårt V, avhoppade Sahra Wagenknechts vänsterparti BSW (Bündnis Sahra Wagenknecht) har inte rönt den framgång hennes anhängare trott på. 

SW är sambo med Oskar Lafontaine och delar hans intellektuella kaliber. Kanske ingen fördel i dagens politik. En reflekterande, analytisk hållning. Pang på rödbetan skall det vara. Enkla lösningar erbjudas. Känslomässiga och medryckande. Man skall inte behöva tänka efter.

Det är väl endast i den europeiska randstaten Sverige som socialdemokratin förblivit ett stort parti. I aktuella opinionsmätningar förblir de dessutom landets största, med SD som näst största. 

I Tyskland, där arbetarrörelsen startade en gäng i tiden, är SPD (Sozialdemokratische Partei Deutschlands) numera små. Bildar allians med konservativa CDU/CSU - "Grosse Koalition" sade man förr. 

Som om S och M i Sverige skulle ingå en joint venture, på bolagsspråk. Jag utesluter det inte. Men tiden ännu inte mogen.

Även i Danmark är S små. Koalitioner, det statsvetaren Marie Demker kallat "kontraktsparlamentarism" [1], vanliga. Föregångna av ett intensivt förhandlingsspel bortom väljarinflytande. De politiska eliterna agerar ohotat. Väljarna sitter inte ens på åskådarbänk.

De har att rätt upp och ned "köpa" det som i slutna rum överenskommits. Och meddelas allmänheten av makten tjänande msm. 

Det spekuleras om varför S håller ställningarna så markant i Sverige. Det tillskrivs ofta migranterna från utomeuropeiska länder. Och, åtminstone tidigare, socialdemokraternas invandringsvänlighet. 

"I mitt Europa bygger man inga murar." Stefan Löfvén på Medborgarplatsen i Stockholm. Minns någon denne profillöse man längre? Partiordförande när ingen annan ville bli det.

Siffror talar för att SD ersatt S som de traditionella S-väljarnas parti. SD lockar LO-kollektivet. "Verklighetens folk", som Göran Hägglund sade. Ett uttryck inte utan poäng.

Jag kan bara notera att Magdalena Andersson famlar och inte vet vilket ben hon skall stå på. Inget beständigt budskap från henne, inget politiskt hållbart. Problemformuleringsprivilegiet tillhör inte henne. 

Hon är ute efter regeringsmakten. Till varje pris. Det är allt. 

Nå, var hamnar Skriftställaren själv, det gamla rödskägget och Kubaförsvararen, i den politiska samtidens villervalla? Vänster eller höger? Jag kan inte placera mig själv i någon av positionerna. Det skulle inte betyda något. Bara tjäna som proklamation. 

Jag anser att jag är realist. Om nu en stämpel måste fram. Min ambition är att betrakta verkligheten med så öppna ögon och sinnen som möjligt. 

Jag försöker använda mitt kritiska omdöme. Tänka själv. Partilös är och förblir jag. Skriver från provinsen om det jag ser, utan att tillhöra något kotteri. Illojalt, i Jan Myrdals anda, utan ideologiska hänsynstaganden. Det gagnar språket.

Jag har därför, som en följd av strävan att inte göra det lätt för mig med fingret uppsträckt i luften för att läsa av hur man bör tycka (enligt DN), kallats diktaturkramare och putinist. För att bara nämna två skällsord från de huvudlösa. Nyansernas hatare. Antingen är du med eller mot oss.

Jag säger som engelsmannen: I couldn´t care less. Med tillägget: reality speaks, if you listen carefully.

[1] https://www.svd.se/a/JOppR4/marie-demker-om-kontraktsparlamentarismen

Foto: Eva Åsén Ekstrand

Låt oss låtsas - ett tag till!

Bild: Adlibris

Richard Swartz bok "Ostron i Prag" (2022) utspelar sig på 1970-talet. I en tröstlös huvudstad där allting saknas. Bristen är total. Men där alla - apparattjiks såväl som spårvagnsförare - låtsas som att det inte är så. Systemet vilar på ett indifferensens låtsasspel. 

Jag läser boken nästan som en pikaresk. Nja, kanske snarare en antihjältes osentimentala redogörelse för sitt dagliga, grådaskiga liv med idel motgångar och tillkortakommanden. Kontexten är realsocialismens. 

Det i dubbel mening hopplösa, politiska systemet. En konsekvens av Europas uppdelning efter andra världskriget. Öster om Churchills "järnridå" de realsocialistiska länderna.

Minns att 1968 har varit och är glömt. Alexander Dubček hårdhänt berövats sin idé: Socialism med ett mänskligt ansikte. Ryssarnas intåg för att krossa det från början utsiktslösa försöket. 

Jag glömmer att, som vanligt och tvångsmässigt neurotiskt, titta på armbandsuret, jdras med in i tristessen, ramlar handlöst in i boken, gör författaren sällskap på stadens gator, in på måttligt städade bodegor, strosar med honom utmed Moldau. 

Swartz är en utmärkt stilist. Inlevelseskicklig. Det vardagliga, trista och till synes oföränderliga fångar han på pricken. 

Det ständiga öldrickandet. Från morgon till kväll. Det goda ölet påstås vara rena mirakelmedicinen. Bra mot allt. Ordineras av läkare. 

Berusningen som kollektiv flykt och hälsokur på en och samma gång.

Jag frågar mig när forne systemkritikern Václav Havel, nedbrytande fängelsevistelse bakom sig, skall komma in i handlingen och utses till en jämförelsevis mycket ovanlig president. 

Som till palatset, där en gång nazislaktaren Reynhard "Mannen med järnhjärta" (Hitlers benämning) Heydrich härskade, bjöd in Frank Zappa, Mothers of Invention, som gäst. Även Stones tror jag.

Havel läste jag. Jämte DDR:s Fuchs och andra av regimerna avskydda.

När jag handledde Ulla, som sedermera utsågs till professor på Handels i Göteborg, sökte vi namn på hennes uppsats om dissidenter. Jag föreslog "Det omöjliga utanförskapet". Och så blev det. Titeln skulle fyndigt spegla dubbelhet. Be mig inte utveckla hur. Jag har glömt.

Så tänker jag: Är det inte samma låtsasspel som pågår i mitt förment demokratiska Sverige? Politiker som låtsas att de har styr på vad som sker. Medborgare, förlåt undersåtar skall det vara, som låter bluffisarna hållas. Låtsasspelet fortgår. Och snart ett val som inget ändrar.

Medan krig rasar i världen. Framtidslöshet och uppgivenhet färgar alltfler undersåtars medvetande. Borde skriva "medvetslöshet". För inte är vi medborgerligt medvetna så det stör. 

En viktig skillnad mellan 70-talets Prag och samtidens Svedala: ölpriset. Billigt som attan ölet i det första fallet. Dyrt som attan i Sverige. 

Swartz är en favorit. Som han kan skriva, den mannen! 

Häromdagen gick hans hustru Slavenka Drakulic bort. Och jag undrar hur han har det.  

Jag skyndar mig att låna hans "Loppmarknad" (2023), med löftet att den skall utspelas i älsklingsstaden Wien, den upplevelsemässigt outtömliga staden som du aldrig blir färdig med. 

Laddar ned den innan tomtarna på stadsbibblan i Gefle ännu en gång får för sig att jag lånat för mycket. Och måste ge mig till tåls. De låtsas som att kvoteringen, begränsningen av antalet lån, är okej. Rena Prag i Swartz bok. 

Spelet kan fortsätta. Dance makabre.

Bonnrövarnas Gestrikland?

Bild: Facebook

Det brukar heta om landskapet där jag bor, men aldrig planerade att återvända till, efter genomlidna arton järnhårda år i konformitetens Sandviken, blev ändå så av högst privata skäl, att det är identitetslöst. 

Beläget i ingenmansland mellan söder och norr. Ett transiteringslandskap du snabbt åker igenom. På väg någon annanstans. Företrädesvis till fjällen eller Nödlanda Lufthafen.

Anonymt och utan identitet. Vemodigt susande barrskog utmed vajerutrustad Europaväg. Nedlagda fabriker. Övergivna sparkstöttingar. Åkrar i träda. Roy Andersson kunde inte göra ödsligheten tydligare.

Tja. Den kan man förstås vrida och vända på, mentaliteten. Beroende på vem som påstår saker om densamma. Med graden av egen erfarenhet på huden av regionen. Kom inte hit och ha synpunkter, jädra stockholmare! 

Men nog kan man tala, åtminstone tentativt, en favoritglosa bland krångelakademikerna i Upsala, om en X-mentalitet. Jag vågar till och med påstå att jag är den på spåret. Med hjälp av osystematiskt spridda nedslag. [1]

När den nye backen från HV71, Axel Rindell, intervjuas i GD:s live-tv efter första ispasset i Gavlerinken med Brynäs frågas han av den utsände om hur det känns att vara andrahandsval. 

Det var ju en annan finne Brynäs egentligen ville ha! Det vet alla. Men sportchefen Alsén snuvades i sista stund på konfekten. När den eftertraktade valde NHL och de stora pengarna.

Den korkade, oförskämda frågan utkastas i samma stund som Rindell - välkommen till Brynäs, Axel! - precis uttryckt glädje över att få komma till geflelaget och förmedlat tacksamhet över hur väl bemött han blivit. Alla så snälla. 

Men den ouppfostrade GD-lymmeln struntar blankt i det. Han tycker väl att han är duktig, grabben. Lymmelns namn lämnar jag därhän. Det bör han vara glad för.

Som hängiven Brynässupporter skäms jag så öronen rödfärgas. Kunde jag, bad jag Rindell om ursäkt å blaskans vägnar. 

Häromdagen begav vi oss till Årsunda Strandbad. Gestriklands Riviera som badplatsen kallats. Efter allt lovvärt vi hört om ombyggnation och rejäl satsning - de rätta företagsekonomiska takterna enligt mig, tänk inte kostnader, tänk investering - var vi nyfikna på resultatet. 

Jag minns Årsunda från min svunna barndom. Ljummet, ogenomskinligt vatten. Långgrunt. Man stod bott. Även om mer närliggande Hedåsbadet, Mölle, var det som gällde. Inom cykelavstånd. Med saftflaska och kubb som förtäring.

Och, jodå. Fina lokaler i Årsunda med utsikt över vattnet. Vid bryggan legendariska båten Emma. God mat. Prisvärd. Rikliga portioner. Inget att klaga på för den kritiska matpatrullen från stan (Gefle).

Men inte särskilt trevligt, för att använda ett förmildrande ord, att inmundiga käket medan barfota, manliga badgäster, nakna på överkroppen, i flera fall med tjocka bukar hängande över badbyxlinningen, helt ogenerat svepte förbi. Som om det var det naturligaste i världen.

Stannade till vid vissa bord, med kvarstannande odör från armhålorna för oss andra, icke-badande.

Det var tydligen den godkända dresskoden att oblygt kliva in i restaurangen halvnaken. Att rapa icke tillbakahållet aldrig fel. Langa hit en till starkbärs! Är det semester, så är det.

Ingen reagerade. Inte heller den arma personalen. Ingen skylt som påbjöd vårdad klädsel. Kom som du är. Strunta i gäster som konservativa, sippa Skriftställaren och hans blomma. Äh, sippa och sippa. 

Gammal, hederlig arbetarklassmoral. Fråga min salig mor. Hon visste hur bete sig, hon. Bruksjäntan. 

Vårt första och sista besök där på den sköna platsen invid Storsjön, blånande Dan Andersson-berg i fjärran. Skriv upp det. Nån jävla ordning måste det vara invid en badstrand. För att citera CH.

Bonnrövarnas mentalitet? 

Men jag kan ju inte, fördomsfullt, utgå ifrån att alla de jeppar som traskade in i matsalen halvnakna, med sand mellan tårna, är mantalsskrivna i Gestrikland. Jag kan ändå inte låta bli att tänka så. Tills motsatsen har bevisats.

PS. Länk till GD:s sportredaktion. Egentligen borde även chefred tillställas en länk. 

[1] Jag sökte forskningspengar en gång för att via insändare och intervjuer med opinionsavläsare kartlägga mentaliteten: min metod. Fick inga pengar. Fyrkantig "sakkunnig" professor från Upsala. 

Välkommen ut med mobilen i blåbärsskogen!

Bild: Rabén & Sjögren

Jag minns stämpelklockan på Sandvik där jag jobbade två somrar. Gudskelov inte mer än sommarjobb i den själsförminskande grottekvarnen för min del. Morfar Alfred stämplade in, gavs inget val ur försörjningssynpunkt, i Verket som trettonåring och blev sedan kvar till pensionering. 

Pappa Gösta jobbade där fram tills att sjukdomen satte stopp för det. Då var han en bra bit över sextio. 

Jag och gubbarna jobbade på ackord. På nattskiftet lyste basarna med sin frånvaro. Ackordet snabbt avverkat. Inte krävdes det mer än tre, kanske fyra timmar för att ro hem det. Annars gällde att inte sabba det genom att jobba för fort. Det såg gubbarna till att man inte gjorde.

Vad göra resten av den arbetsbefriade tiden en sommarnatt? Stämpla ut och dra hem inte tillåtet. Bara att slå dank, följa lusen på tjärstickan, dricka kaffe, läsa Cocktail och liknande obskyra publikationer, vänta på att solen skulle stiga som en blodapelsin över Storsjön. 

Och de första gubbarna dyka upp för att ta över betjäningen av maskinerna. Det döda kapitalet, enligt Karl Marx. Det levande kapitalet betjänar det döda. 

Det förvånade mig att jobbarkompisarna infann sig så tidigt. I ottan. Och på gott humör. 

En gång ertappades jag djupt sovande på en bänk i omklädningsrummet. Men inte rapporterades det uppåt. Fattas bara. 

Det hände att man stämplade ut från ett skift omklädd. Förbjudet. Det hände också att nån stämplade ut åt flera som redan cyklat hem. Ledningen kände till det. Men lät det passera. Ingen idé starta ett bråk. 

Men det var då, det. Förutsätter arbetskraftsbrist. Styrkeförhållanden på arbetsmarknaden som inte ensidigt gagnar arbetsköparen. 

Jämför med den framväxande gigekonomin. [2] Anställningsotrygghet. Stå till förfogande. Löshästsystem. 

Kontroll, kontroll och åter kontroll. Men alla kontrollsystem har hål. Och inbjuder till att försöka kringgå kontrollen. [3] Ingen makt utan motstånd. Per definition. Makt är en relation. 

Jag läser i Arbetet [1] att arbetsköparen i kontrollsyfte använder ansiktsskanning på de thailändska bärplockarna uppe i Kramfors. Det motiveras med all oreda som rått i skogarna runt bärplockningen med utländsk arbetskraft. 

Det gäller att man som arbetskraftssäljare har en mobil så att man själv kan skanna sitt ansikte, vilket förutsätts. Samtidigt blir det ett underkastelsebevis. Ansiktet som underkastelsens spegel.

Den nya, frågetecken bör hängas på "nya" för det är ju samma kapitalism och samma exploatering av den mänskliga arbetskraften, ekonomin är här. Med teknikutvecklingen öppnar sig kontrollmöjligheter som aldrig förr. Hur kringgå? 

Facket, Livsmedelsarbetareförbundet, verkar nöjt med ansiktsskanningen. Är den framförhandlad under stor enighet, eller hur har det gått till? 

Jag minns från min tid som facklig förhandlare för SACO på högskolan att MBL verkligen gjorde skäl för namnet "Tutan". Arbetsgivaren hade förhandlingsskyldighet. I många fall reserverade vi protesterande oss mot dumheterna. Sen gjorde arbetsgivaren ändå som han ville. 

Kunde sträcka sig till: "Vi hör vad ni säger och tar det med oss." Tablå.

Plåta dig själv flera gånger om dagen och du har jobb som plockare. Inte annars. Välkommen ut med mobilen i blåbärsskogen!

[1 https://arbetet.se/2026/07/30/ansiktsskanning-ska-kontrollera-barplockarna-upp-till-bevis/

[2] Se https://www.svd.se/a/KnznAX/hela-gigmodellen-innebar-otrygghet-skriver-jacob-lundberg
[3] Tänker Folke Fridell, "Syndfull skapelse" och andra revolten från golvets verk ur hans hand. Erik Johansson förtjänar också nämnas. "Tok Alfred."

Mellan Kungsgården och Alexandria är det långt

Foto: Facebook

"Så besynnerligt var landskapet vi kom till varje sommar."  Per Gunnar Evander i "Tjocka släkten" (1965)

Eftermiddagsutflykt, Turnéledaren och jag, till Kungsgården, en liten ort några mil väster om Gefle. Läcker glass på Mitt i går´n. På andra sidan gatan hittar man omtalade Berglunds med det goda brödet. Det förstnämnda ett ställe som funnits i fem år. 

För oss dock en ny, angenäm bekantskap. 

Den unga kvinnan som tar upp vår beställning, vi väljer från en imponerande meny på 30-40 olika glassar med fantasifulla namn [1], berättar att hon har studentlägenhet på Luthagen i Upsala, där jag en gång i tiden bodde på Geijersgatan. Hon läser lingvistik på universitetet. Mycket AI? Nä. 

Åter mot Gefle förbi Hillsta, dit min nyss bortgångne vän Conny, jag saknar honom förskräckligt, åkte på lördagsdans. Idrottshallen förefaller övergiven. Kanske länge sen det bjöds upp till dans där. Har musiken smugit sig in i och stannat kvar i väggarna? Skulle inte förvåna. 

Förbi avfarten till See, där mina strävsamma föräldrar köpte en tomt. De var inga höginkomsttagare. Pappa länge ensamförsörjare. Jag kan inte förstå det som annat än att priserna förr var överkomliga. Pappa och mamma därtill bra på att spara. 

Kunde få ihop till en splitter ny Volvo PV. 

Aldrig köpa på avbetalning eller kredit. Inte stå i skuld! Deras paroll på socialdemokratisk grund. Man gör rätt för sig.

Vi passerar huset i Sätra, några stenkast från Storsjön, där vi repade med bandet på 60-talet. Numera ommålat och uppfräschat. Inget består. Vänder man ryggen till det man tror förblir, sker förändring. Allt fast förflyktigas, Karl Marx.

Ofta får jag känslan, smått svindlande, att jag har levt flera liv. Så olika och åtskilda från varann. Och att jag i varje liv varit en annan. Det är inte en och samma person som har levt dessa olika liv. Ingen kontinuitet föreligger. 

Livet är en dröm, enligt Calderon. Flera av mina liv är omgärdade med drömkänsla. Ju fler år som går, desto starkare denna känsla. Jag kan börja tvivla på att jag verkligen upplevt och varit med om allt jag gjort. Har jag inte bara drömt? 

Befann jag mig verkligen på de platser som jag kan namnge? Fragmentariskt återspeglas dessa platser, där jag satt min fot under otaliga resor.

Som kosmopolitiska Pastroudis i Alexandria. Där celebriteter som Lawrence Durrell ("Alexandriakvartetten") och E.M. Forster ("Howards end") satt. Bakom tjocka gardiner som stängde den mytomspunna staden ute. Jag bad hovmästaren tända ljuset i baren. 

Sydafrikas röda jord. Den speciella atmosfären. Man gråter två gånger. När man anländer till Afrika. Och när man lämnar. 

Var det Leif Norrman han hette, som skrev så i en träffsäker bok? Jag kan bara instämma. Mitt hjärta klappar för Durban. Varje gång vi lämnat nära till avskedets tårar.

Västbanken och kolonialmakten Israels förtryck av dem som bor där. Men som försöker att leva sina liv som om de inte var ockuperade.

Turin och fotbollsmatch i ett kyligt, dimmigt november på Stadio Delle Arpi. Zlatan därnere på planen i Juventus färger.

Flera liv i ett. Och det förefaller mig som att de olika liven inte hänger ihop. Saknar förbindelse med varann. Det är min påtagliga känsla. Och känslor ljuger inte. 

Pusselbitar i ett pussel som inte, och aldrig, låter sig läggas till ett ordnat mönster. Livspusslet, som di modärna säger. Men de avser ju något annat. Medelklassaktigt om att organisera vardagen. 

Långt mellan Kungsgården och Alexandria. Beror på hur man mäter, förstås.

[1] Och detta i lilla Kungsgården... Där vågar man. Osökt går tanken till Richard Branson som  av "experterna" varnades för att beträda en mättad marknad. Flygbolaget Virgin blev en succé. Lyssna inte på experter! Det gjorde man nog inte i Kungsgården. Man satsade. Gasen i botten.

Välkommen ombord på SD-skutan!

Bild: Facebook

Du undgår inte den eländiga samtidens galanummer och pajaskonster. Inte om du slår på datorn eller kikar i smartfånen. På Facebook flashar foton förbi på Jimmie Åkesson ute på idylliska Göta kanal som vi varje höst överfar, på väg till Danmark. 

Tydligen håller SD på med vattenburen valkampanj. 

Originellt? Tja.

Partiledaren i eget högt majestät poserar som värsta filmstjärnan. Färggrann skjorta. Sommarkanna. Barfota. Varggrinsleende. 

Gästas, ja inte av kreti och pleti, utan bland andra, säkert väl utvalda, av den välpumpade biffen, heter han månne Jan Emanuel, som i likhet med förre osthandlaren i Skara tjänat multum på migration och bristande integration. Vad säger invandringskritiske Åkesson om detta? 

Pengar luktar inte? 

Det gäller att förse sig, när man kan. Med skattebetalarnas pengar. Riskfritt. Vattentätt. Förlåt dålig metaforik.

Det hör tydligen till kanalspelets regler att någon med kläder på skall kastas i vattnet från skutan. Man måste utgå ifrån att den som gör det är simkunnig. Och förberedd. Regi torde ha utgått. Även om det ska se ut som om det är nåt spontant som sker. 

Varför kan jag inte låta bli att tänka Åsa-Nissefilmer med för handlingen fullkomligt omotiverade inslag? Som när Sten & Stanley mitt i en rulle utan vidare tutar igång på en brygga. I "Åsa-Nisse slår till". Skämskudde rekommenderas för den känslige.

Ena dagen en för mig okänd kvinna i ett grodhopp. Säkert en kändis eller influenser av nåt slag. Anti-etablissemangspartiet vet vad det gör. Tilltaget som gjort för TikTok där förstagångsväljarna häckar. 

Nästa dag partiledaren själv - tänka sig - som åker i plurret. Skickad dit av utrikesministern. En av de celebra gästerna som tittat in under turen. Marmorsten, eller vad hon heter. 

Jag ids inte googla på hennes namn. Hon är mig totalt likgiltig. En blek figur. Kanske i höst landshövding nånstans. Eller ambassadör. Den politiska kasten skyddar de sina livet ut. Orubbad anställningstrygghet gäller. Inte som för vanliga löneslavar.

Bara att konstatera. Nu är de rumsrena, SD:arna. Välkommen in i salongerna, jag menar välkommen ombord! Den som inbjuds anträda valbåten tackar inte nej. Man kan ju behöva hålla sig väl med rikets nästa största parti. 

Här gäller det att hålla god min och glömma gamla fördömanden om nazism, främlingsfientlighet och annat. Bara att segla vidare.

Samtidigt som statsministerns fru, hon prästen med hönsgården, verkar ha sett till så att Tidöregeringen inte klarar att väljas om. Även om herrn själv deklarerar att han är "safe" med hennes agerande hit och dit.

Kanske det som den politiskt slipade Åkesson fattat. Och förbereder sig för det som komma skall efter 13 september. Han lurar i vassen. 

Förlåt den dåliga metaforiken. Igen.

Milda maränger, vilket spektakel detta är med riksdagsval! När och var diskuteras sakfrågor? Landets allvarliga problem? Det liknar amerikansk valkampanj. Msm ställer villigt upp och hjäper, i detta fall, SD på traven. Klägget, som grabben från Oskarshamn sade om symbiosen.

Folket står på stranden med kepsen i nypan och blänger undersåtligt när SD-båten glider förbi. Passiv valboskap. Så som yrkespolitikerna vid köttgrytorna vill ha det. Ett kuvat folk är ett bra folk. Makten till belåtenhet och god nattsömn.

Jag har inte röstat på många år. Och kommer naturligtvis inte att göra det i höst heller. Bort med denna falska demokrativariant. Ersätt den med ett verkligt folkvälde. Gärna proletariatets diktatur. Jojo, ni hörde rätt. Skriftställaren hymlar inte.

Nä, dags att fly, som jag plägar, in i de döda tyska filosofernas tankestimulerande värld. Där trivs jag bäst. Jag vänder det ömkliga spektaklet ryggen. SD-båten seglar vidare. 

Mugge bigge, mugge bigge, tuff, tuff, tuff. Alla nu! Kläm i!

Erich Honeckers porträtt - försök till nyansering

Foto: Wikipedia

”Så sorgligt! Jag ska bli gammal, och hemsk och fruktansvärd. Men den här bilden kommer alltid att förbli ung." (Oscar Wilde: "Dorian Grays porträtt")

Jag läser en artikel om Erich Honecker (1912-1994). [1] Den grå tråkmånsen, enligt den vedertagna uppfattningen, som manipulerade bort Walter Ulbricht (1893-1973) som överhuvud i DDR.  Och vars liv avslutades i Chile. Efter att muren plockats ned och DDR:s historia var all.

Nog stod han väl ändå för någonting? Värt att lyfta fram? Bortom knuten näve och officiell, högstämd retorik om socialismen, fred och den mur som skulle stå i hundra år till.

Kanske projicerar jag. Kanske vill jag, av en särskild anledning, nyansera den gängse bilden av den östtyske statschefen. Även om han kanske inte är huvudpersonen i denna krönika. Han utgör ett exempel. Jag prövar att använda honom som ett sådant.

Inget liv i lyx i Wandlitz där republikens toppar bodde. Enkelt leverne, inga extravaganser. Erich bad hustrun Margot, DDR:s verkliga makthavare som det illvilligt ryktades, fixa smörgåsar när han skulle bege sig på statsbesök till Finland. 

För att slippa lätta på den magra plånboken under resan.

Påminner mig osökt om Ernesto Che Guevara som trots sin astma deltog i det fysiskt krävande skördandet av sockerrör på Kuba. För att inte skilja ut sig från folket, vägrade skylla på nedsatt hälsa för att slippa undan. 

När fadern skulle komma på besök från Argentina, uppmanades han av sonen, ministern, att ta med sig pengar till bensin. Inget snyltande på skattebetalarnas bekostnad!  

Inga privilegier för de styrande på Kuba. Che benhård därvidlag. Gick han på bio, ett nöje för honom, krävde han, smått irriterad, att få betala för biljetten själv när man ville släppa in honom gratis. Inga favörer i kraft av position!

Revolutionshjältens antimateriella hållning provocerade den välbeställda nomenklaturan i de realsocialistiska länderna. Den nya klassen, som Djilas [2] benämnde dem. Långt till folket och dess levnadssätt. [3]

När Che på väg till Angola, för att stödja upproret mot den portugisiska kolonialmakten, mellanlandade i Tjeckoslovakien, försåg Castro honom med en livvakt. 

Jämför Che med våra yrkespolitiker. Om hur de, oavsett partifärg, berikar sig. Inte står för något. Bara munväder. Som mest nu när det är valår. Allt valfläsk. [4]

Jag sätter, med risk för att kasta sten i glashus, stort värde på idealism och jämlikhet. 

Att man som politiker inte berikar sig själv med hjälp av uppdraget. Det lärde mig min mor. Aktiv inom socialdemokratin. En annan socialdemokrati än Anderssons. Och förre fackpampen inom Kommunal, Baudins.

Vågar jag verkligen tro på att Honecker stod för något av det jag efterlyser, inte bara var en maktlysten politruk? 

Jag hör genast invändningarna. Fakta i målet anförs. Vad menar Skriftställaren egentligen? Försvarar han Honecker?

Muren som delade Berlin. De som sköts när de försökte att fly över den "antifascistiska skyddsvallen". Stasis ständiga närvaro. Ofriheten. Tummen i ögat på östtyskarna.

Kanske någon förstärker med: Inse, Ekstrand. DDR var dödfött. Och den där Honecker med sin pipiga röst. Borta och glömd. 

Men hans idéer om hur en socialist bör leva? Låg det ändå inte något i det? Jag tänker vidare. 

[1] https://www.svd.se/a/c8044edd-09c1-3617-830c-761c16b2cfd0/ddr-tronens-fangslande

[2] https://www.britannica.com/biography/Milovan-Djilas

[3] Richard Swartz skildring av dåtidens Prag är belysande. I boken "Ostron i Prag".

[4) Tänkvärt detta valår: https://www.dn.se/kultur/gun-britt-sundstrom-valbroschyren-fran-s-far-mig-att-bara-vilja-do/