Ränderna går aldrig ur

Bo Widerbergs film Ådalen 31

 

Efter att ha läst Lukas Moodyssons bok, jag skrev om den på 8 dagar 27 mars, om den så kallade rebellrörelsen, fortsätter mina tankar att upptas av hur vänstergrupperingar i olika former misslyckats med det de haft på sitt program. 

Det vill säga mobilisera arbetarklassen för att genomföra en revolution i Sverige. Inte har det blivit någon revolution! 

Även om det nog måste sägas ha varit nära 1917, ett land plågat av fattigdom och hungerkravaller. Marken var krattad och klar.

Men så kom Hjalmar Branting - nota bene från överklassen och salongerna. Och dämpade upprorsstämningarna, gjöt olja på vågorna, kanaliserade in det kollektiva raseriet i riksdan.
Inte socialism och överta makten - allmän rösträtt till arbetarklassen.

På 30-talet Saltsjöbadsandan. Och sedan har det bara fortsatt. Löntagarfonderna en sista progressiv suck. Citattecken borde sättas runt beteckning ”progressiv”. Storkapitalet och det privata ägandet kvar i orubbat bo.

Vänsterpartiet, det hette inte så den gången, hade inskrivet i sitt program att de vände sig till den mest medvetna delen av arbetarklassen. Utan tvekan ett elittänkande, men i politisk mening. 

Formuleringen är struken och numera vill V till varje pris vara salongsfähiga och sitta i regering med de marknadsanpassade, Nato-vänliga socialdemokraterna.

Beredda att sälja sin mormor om så krävs. Stå ut med att kallas "dörrmatta" eller "kamrat vänster”. Vad som återstår av klassisk vänster i det partiet, det vete fåglarna.

Jag kan tyckas inskränkt. Men jag har alltid känt skepsis mot dem som inte haft sina rötter i arbetarklassen. Och förespråkat projekt i samhällsomstörtande riktning.
Inga proletärer som endast har sina bojor att förlora. Utan mycket, mycket mer.

Jag har alltid tänkt för mig själv: förr eller senare bekänner de färg. Bekräftat av alla kamrater med borgerlig bakgrund i sextiotalets röda Upsala. Parollerna och orden flammande revolutionära. 

Nävarna knutna  mot tjyvsamhället och Wallenberg. Känner du stanken från Enskilda banken?

Men med tiden kröp de tillbaka till fadershuset och borgerligheten. Dömde ut sitt vänsterförflutna, skyllde det på ungdomens villfarelser.

Någon skulle kanske omedelbart invända: vad snackar du om? Du som skaffat dig en docentur vid Uppsala universitet! Blivit en del av det akademiska etablissemanget. Sluppit stämpelklockor och skiftgång. Skaffat dig ett bekvämt liv. Och något ligger det väl i det.

Men inte har jag behövt göra, som de värsta fåntrattarna, förlåt uttrycket, klä mig i blåställ och "proletarisera mig". Ta fabriksjobb för att dela arbetarklassens villkor, bli en av dem man vurmar för. Som om jag inte vuxit upp bland metallarbetare.

Göran Palms LM-böcker vittnade om en gäst hos fabrikernas verklighet som storögt betraktar densamma. Utan att ha koden. Därmed dömd att förbli utanför. En turist på en främmande kontinent.

Liksom Billy Ehns verklighetsutflykt, jag har glömt var han gjorde sin "proletära praktik". Sen blev han professor, kanske var han det redan, uppe i Umeå.

Även om jag försetts med en "fin" akademisk titel går ränderna aldrig ur. Jag vet var jag hör hemma. Jag behöver inte göra mig till. 

Även på 8 dagar 28 mars 2026

En gång måste vi alla förlora våra liv

                                                                                                      "En gång skall du vara en av dem som levat för länge sedan." (Per Lagerkvist)

På väg till Hedåsen och SAIKs Golfklubb (var snäll och observera att Skriftställaren inte håller på med golf!), med vidunderlig utsikt över åkrar och träddungar, stannar vi till vid Sandvikens kyrkogård i ett eftermiddagsljus som tydligt indikerar att våren är här. Hoppas jag i alla fall. 

Utan att vara förtrogen med när det enligt TV-metereologerna med någorlunda säkerhet kan fastställas att nu det är vår. Men snart byter vi vintertid mot sommartid. Ett som är säkert.

Vi uppsöker, som alltid, Gösta Ekstrands familjegrav. Två stenar bort vilar mammas morfar. Martinsmältaren, som efter att ha bevistat ett möte med August Palm beordrades infinna sig på Konsulns kontor för avhyvling. Och krav på avbön från den allsmäktiga despoten.

Om detta övergrepp från den som stans underdåniga invånare alltid betraktat som samma stads frälsare har jag redan skrivit ett antal gånger. Och behöver inte dra det igen.

Jag betalar på årsbasis för att mina föräldrars grav skall skötas av kyrkogårdsförvaltningen. Samma gällde för martinsmältaren och hans driftiga hustru Katarinas grav. En kostnad jag delade tillsammans med en kusin icke bosatt i trakten. 

Men liksom jag mån om att vårda våra genealogiska rötter. Knyta an till tidigare generationer.

Från och med detta år har jag dock sagt upp graven. Efter ganska så stor vånda. Stenen står kvar. Och fortfarande skylten bredvid den som informerar om att graven sköts av kyrkogårdsförvaltningen. 

Hur är det med kommunikationen inom samma förvaltning? Vet den ena handen vad den andra gör?

Nå, strunt samma. Stenen är hårt åtgången av de många årens väder och vind. Jag försöker, ännu en gång, dra mig till minnes vad John Berger poetiskt skrev om hur våra foton med tiden bleknar, liksom våra minnen. Förgänglighet, allt är förgänglighet.

Gravstenar som lämnas åt sig själva bleknar och förlorar inskriptionerna på dem. Liksom vi en gång måste förlora våra liv. Att strosa på kyrkogårdar innebär en påminnelse om detta ofrånkomliga faktum. Även en vårdag som denna.

När kommer filmen om rebellrörelsen?

Bokus.com

Det som slog mig snart när jag ankom Upsala hösten 1968, den stund vänstervindar blåste som starkast genom det medeltida universitetet, var att de mest aktiva och hänförda tycktes mig komma från en annan social bakgrund än min. 

Jag hörde det på deras sätt att uttrycka sig. Själv härstammande från en tigandets, brukssamhällets kultur sökte jag ovant de rätta orden och formuleringarna. Rädd för att avslöjas. En katt bland hermelinerna.

Ännu mer reagerade jag på det uttalade föraktet för socialdemokratin. För mig som hade vuxit upp i ett socialdemokratiskt hem kändes det som att bli angripen personligen. Det lät i mina öron besynnerligt nog som om S var huvudfienden. 

Att vara socialdemokrat, det framställdes som något skamligt, värt att håna. Särskilt ombudsmännen. Klassförräderiets företrädare.

Det gick rykten om att det i stan vid Fyrisån fanns något som hette rebellrörelsen. En stenhårt disciplinerad, politisk gruppering, iscensättande rättegångsliknande uppgörelser, härmande en folkdomstol, med dem som bedömdes som avfällingar från den rätta linjen. 

Ja, till och med avrättningar skulle ha förekommit.

När jag långt senare läste Torbjörn Säfves bok om rebellrörelsen, en personlig uppgörelse med vad han ansåg vara politiska villfarelser från hans sida, bekräftades i stort sett det ryktet förtäljt. Men inte avrättades det någon, även om det var på gång.

Jag tänkte för mig själv i sociologisk riktning: en vänster, om den nu förtjänade den beteckningen, utan någon som helst folklig förankring eller anknytning. Även om den pratade om klasskamp och arbetarklassens frigörelse genom revolutionen. 

Därför dömd till navelskådande isolering och ökenvandring. Testuggeri bortom flertalets bistra verklighet. Arbetarklassen vände dem blankt ryggen. Knegade på.

Varför Lukas Moodysson skrivit en bok om rebellrörelsen undrar jag över. Någon kritisk självrannsakan kan det inte vara tal om. Ingen avbön typ den från alla som sedermera klädde sig i säck och aska och städslade sig hos dem som de tidigare åtminstone retoriskt bekämpat. 

Kröp tillbaka till fadershuset.

Moodysson föddes 1969 och har ingen egen erfarenhet av rebellrörelsen att redovisa. Möjligtvis bygger han på vad han hört om rebellerna. Nog liknar det också en schablonbild.

Jag förstår det som att han vill bidra till gängse historieskrivning om ”hur det var”. 

Alla tokigheter, politiskt sett, med facit på hand. Som att demonstrera utanför Den Gyldene Freden, när Svenska Akademien samlas där, och kräva att Nobelpriset i litteratur skall gå till Mao. 

Kanske önskar Modysson, om jag välvilligt prövar den tolkningen, förstå rebellerna, leva sig in i dåtiden, rekonstruera den på dess egna villkor, utan att försöka vara moraliserande efterklok, jag vet inte.

Boken är skriven på det enklaste språk. Den unga kvinnliga, huvudpersonen, bokens ”jag”, deklarerar förnumstigt att man måste prata rakt på och inte krångla till det. Lika förnumstigt förklaras komplexa fenomen som imperialism och mervärde. 

bland under läsningen rodnar mina kinder. Naivitetens estetik blir bara för mycket.

Jag får plötsligt för mig att gymnasister är bokens målgrupp. Men efter vad jag kan förstå är dessa i allmänhet varken historieintresserade eller gillar att läsa böcker. Hellre lyssnar de.

Vad gäller det första minns jag ett samtal med två kvinnliga recentiorer häromsistens i Lunds universitetsbibliotek. När jag presenterade mig som en ”gammal 68” såg de ut som fågelholkar i ansiktet. De hade ingen aning vad jag pratade om.

Kanske boken egentligen är ett filmmanus? Moodysson är ju regissör. Och har tidigare visat intresse för ett förflutet han själv inte upplevde. Vad som kittlar och fascinerar honom i detta kan jag inte svara på. 

När kommer filmen om Moodyssons rebeller? Och den verklighetsfrämmande utopin om det socialistiska paradiset som långsamt dog

Boken Lukas Moodysson: Rebellerna (Wahlström & Widstrand 2026)

Även på 8 dagar 27 mars 2026

Gråregn och inställda fotbollsmatcher

Skriftställaren regnbefriad

                                                                                                                     Nej se det regnar, nej se det regnar, det var väl roligt! Hurra! [1]

Jag vet mycket väl att jag i flera avseenden kan framstå som en besynnerlig, eller vilket ord som nu skall väljas för att göra mig acceptabel rättvisa, figur. Men bakom mitt handlande, som på ytan kan synas svårtolkat, gömmer sig alltid ett skäl eller ett motiv. 

Även det kan vara svårt att vaska fram det. Till och med för mig själv. Rent generellt gäller väl att vi alla ofta handlar i blindo, som det slitna uttrycket lyder. Framförallt när vi är impulsiva.

Jag följer, som vanligt, i antipsykiatern och husguden Ronald Laings tankemässiga fotspår. Han menade, i sin  professionella hållning i mötet med "svårbehandlade" patienter som stämplats "schizofrena", att subjektiva motiv eller skäl alltid styr vårt handlande. 

Vi har, ur vårt eget, självbevarande perspektiv, goda skäl för att bete oss som vi gör. Inklusive vi förment besynnerliga varelser. Vi är inte bortom förklaring. Och "i behov" att objektgöras av någon med makt att göra det. "Korrigera" oss. Manipulera själen.

Att diagnostisera, som de biokemiskt inriktade psykiatrikerna gärna gör, Laing avskydde de förstås eftersom han hotade deras paradigm och position, beteendet, utan att ta bevekelsegrunderna i beaktande, är att hemfalla till en reduktionistisk människosyn. 

Diagnosen gör inte rättvisa åt den som diagnostiseras. Förklaringsvärdet är lågt.

Medan jag skriver detta strilar regn utanför fönstret på Holmen. Och har gjort så i flera timmar. Det gör mig missmodig. Låg i sinnesstämningen. Varför? Det är väl bra att det regnar i en stad där det brukar tjatas om vattenbrist? 

Åtminstone har det väl en symbolisk, kanske hoppingivande, betydelse. För alla över den uteblivna vätan bekymrade geflebor. I synnerhet Gretas Grävlingar, förlåt jag menar Gamlingar,  som åtminstone förr, i ur och skur (sic!) demonstrerade nära Stadshuset.

Jag tror, det är min hypotes skulle jag säga om jag var kvar i universitetsankdammens Upsala, att missmodet går tillbaka på när jag spelade fotboll i mitt kvarterslag i början på 60-talet. Efter skoldagens slut väntade en match mot något annat kvarter i stan.

På grusplanen bakom läroverket. Inte bästa underlaget. Förhöjd risk för skrubbsår. Om det regnade, ställdes matchen in. Varje matchdags morgon spanade jag, fortfarande med pyjamasen på, ängsligt upp mot himlen. 

Försökte läsa av molnformationerna. Höll tummarna om det mörknade däruppe. Frestad pröva en regndans för att beveka skyarnas osynlige gud.

Jag tror att det är det som spökar och ligger bakom mitt missmod. Jag är tillbaka på grusplanen. Rättare sagt, jag beger mig inte till den. De blå gymnastikskorna förblir oknutna. Den välpumpade läderkulan, med sin snörning, får stanna i garderoben.

Regn innebär att något roligt, som jag sett fram emot, måste ställas in. Svårare än så är det kanske inte. Jag förmår att förhålla mig till regnets kvardröjande betydelse i mitt liv. Jag har svårt att leva utan förväntningar. Finna mig i det vardagsgrå, regnets färg.

Några regniga sommarlov minns jag inte! Alltid sol. Och hallonsaft i glaset, att njutas av tillsammans med sugrör. Till det mammas hembakta, läckra kubb. Och köpta Mariekex.

Men här spelar väl mig minnet ett spratt. Det hör till dess gäckande natur. 

[1] Tillåt mig, skyller det också på Upsala, vara en petimäter. I Felix Körlings barnvisa sjöngs det att det snöar, inte regnar.

NOTA BENE. Fotot på den danmarksälskande Skriftställaren taget i undersköna Lønstrup på den nordjylländska västkusten.

Är du skötsam, lille vän?

 Peter Tillberg: Blir du lönsam, lille vän?
(Bild: SR)

 

I det förflutnas typiska, svenska brukssamhälle, där jag efter kriget tog mina första stapplande steg, var det viktigaste av allt att du skötte dig. Från vaggan till graven.

I småskolan, framför mig ser jag Peter Tillbergs målning ”Blir du lönsam, lille vän?”, gjorde man som personen bakom katedern sa. 

Det var fullkomligt uteslutet att tilltala den obestridda auktoriteten med ett ”du”. I klassrummet och i skolans korridorer härskade ordning och reda. Inget klotter på väggar eller inne på toaletter.

Som vilsen, sökande tonåring hölls det ett vakande öga på dig från den generaliserande andre, som jag under mina studier i Upsala lärde mig att det heter på vetenskapens språk. 

Avvikelser från den breda vägen rapporterades till föräldrarna av den sociala kontrollens upprätthållare. Var det fråga om riktigt allvarliga sådana, men dessa var sällsynta, kunde det anmälas till barnavårdsnämnden. 

Och denna kommunala myndighet kunde i sin tur besluta om att avvikaren, kanske ”på glid”, skulle skickas till uppfostringsanstalt för att tuktas.

Avvikelser, om man uppträdde ”händigt” i omgivningens ögon, kunde leda till att den avvikande, efter att en läkare bedömt och diagnostiserat densamma, intogs på sinnessjukhus. 

Min mamma hade en kvinnlig kusin som placerades på Ulleråker som ung flicka. 

Det betraktades som en klar avvikelse att hon ofta satt och speglade sig. Kunde dessutom högt kommentera: - Men visst är jag söt?

Hon skrevs ut efter decenniers inlåsning på institutionen utanför Upsala. All tung medicinering satte sina spår i beteendet. Även i ansiktet. Biverkningarna var fysiskt påtagliga. 

Ena kinden hängde. Hon åt otäckt. Och jag var inte glad när min medkännande mamma bjudit hem henne på mat.

Som vuxen karl väntade Verkets stämpelklockor och skiftgång. Du skulle göra rätt för dig. Inte ligga samhället till last. Det fulaste som tänkas kunde. 

Någon enstaka med svag karaktär, som det hette, fastnade i brännvinet. När ihärdighet förelåg i ”festandet” sändes vederbörande i väg till torken. Efter att nykterhetsnämnden sagt sitt. Först skriftligt varnat.

”Flinkt arbete leder snarast till vilan.” På en bonad i mitt föräldrahem. Arbeta fram till pensionering. Sedan några års ledighet för den som fullgjort sin plikt. Innan gravens evighet.

En lång inledning för att berätta att jag snappat upp att högerregeringen pratar om ”vandel” med risk för utvisning av den migrant som brister med avseende på detta. 

Förlåt, men jag har lite svårt att hänga med i de politiska svängarna. Den klassiska socialdemokratiska tankefiguren i Tidöskepnad? Den som för länge sedan övergavs. 

Politik i nostalgins lånade kläder? När samhällets överjag, i form av gemensamma värderingar och levnadssätt, tillhör gårdagen. Lagar ersätta moral? Tillåt mig tvivla. 

Tidöregeringen är, för att uttrycka det enkelt, ute och cyklar. Bedriver symbolpolitik. Än en gång.

Lästips: Jan Lindhagen och Macke Nilsson: "Hotet mot arbetarrörelsen" (Tiden 1970)

Att välja dörr

Markurells i Wadköping. Foto: SVT Play

 

Filmen "Sliding Doors", huvudrollsinnehavarens namn hopplöst att stava utan att konsultera Google eller AI så det får vara, leker med tanken att ställas inför två alternativ. Beroende på vilket som väljs, så medför det olika konsekvenser. 

Jag känner människor som på ålderns höst uttrycker ånger över den livsväg de valde. Med filmens metaforik: de valde fel dörr. Men kom på det för sent. Eller kanske inte.

Ty vad är rätt respektive fel dörr, om det ska väljas? Och är det verkligen fråga om ett val? Inom företagsekonomin, med economic man som ideal, talas det om "rational choices" - du utgår ifrån olika handlingsalternativ som identifierats och beslutar dig sen för det bästa av dem. 

Men handlar det verkligen om val i våra föga rationella liv? Är det inte så att det snarare är så att vi inte väljer? Nu börjar det låta som en akademiskt snustorr begreppsexercis. Dags att konkretisera.

Våren 1968 skulle jag ta - det hette så på den tiden - studenten. Efter tre, allt tyngre gymnasieår på Sandvikens Högre Allmänna Läroverk. Jag ingick i den sista kullen som tog studenten på det traditionella sättet, med muntlig prövning och externa examinatorer. 

Om ni har sett Hjalmar Bergmans "Markurells i Wadköping" på TV, med Edvin Adolpson lysande som den examinatorerna smickrande och smörjande krögaren, Eva Dahlbeck inte dum hon heller som hans hustru, vet ni vad jag talar om. 

Jag klarade mig, slapp smyga ut bakvägen, som faktiskt någon snöpligt, svansen mellan benen, tvingades till. Medan familjen väntade på skolgården, beredd att med skyltar och ballonger uppvakta den som dock "kört", som det hette, i sin examen. Det vill säga underkänts.

Samma vår höll jag fortfarande på med mitt rockband. Håret svallande långt. Tjat dag ut och dag in från mina föräldrar om att det måste klippas. Till slut gick jag med på att ta topparna, även om jag förespeglade tjatboxarna något annat och längre, hos mammas damfrisör. 

Enligt min vassögda storasyster, saknad så in i baljan, klippte den vänliga damen, med salong nere i Örtakolonin i Sandviken, exakt samma frisyr på alla kunder. Men billig var hon.

Studentmössa vägrade jag halsstarrigt att införskaffa. No way. I allra sista stund skedde det ändå. Moderns försorg.

På fotot från trappan till kyrkan i Sandviken, samtliga som avlagt studentexamen denna vår fångade på det, dokumenteras hur tydligt som helst, om man fokuserar, att mössan är på tok för liten. Det ser ut som om jag tryckt ner en kapsyl på skallen. 

Och inte går det att läsa in någon större lycka i ansiktet. Inte valde jag klippning och vit kepa. Jag gav efter för mina föräldrar. Deras idoga tjat, framförallt moderns eftersom min far var sjuk och skröplig, gav till slut resultat.

Till hösten blev det Upsala och universitetsstudier. Ett val? Tja, hade inte min dåvarande flickvän, som sedan något år sällat sig till de döda och ligger begravd i samma stad, knuffat på mig att jag "måste bort", kanske jag blivit kvar i Viken. För att "slippa" välja lärdomens stad.

Hur mitt liv vid dags datum då hade sett ut, det förmår jag inte föreställa mig. Jag slår bort det. Vad skulle det tjäna till fundera på det? "Life is what happens to you, while you´re busy doing other things", som John Lennon sjöng. I december 1980 sköts han ihjäl.

Använd gärna AI - men inte kritiskt!

Foto: Forskning.se

”Snart tar den stora idiotin över Sverige”, suckade Expressens kulturchef Victor Malm 22 mars. Efter att ha läst Mats Persson, lektor på Handels i Göteborg, som i GP 18 mars avslöjade: "Jag måste uttrycka mig enklare än tidigare för att eleverna [sic!] ska hänga med.”

 

Men vad är egentligen nytt under solen? Jag minns själv från långt tillbaka när jag började att uppleva det som meningslöst och bortkastad möda att tipsa om böcker på sidan om den obligatoriska kurslitteraturen (som studenterna dessutom försökte slippa köpa). 

De fysiskt närvarande studenterna, många av deras kamrater jobbade samtidigt som de formellt heltidspluggade, brydde sig inte om att skriva ned vare sig titel eller författare. 

I bästa fall kunde de undslippa sig: ”Kommer det på tentan?” Underförstått: ”Vad har jag för nytta av detta?”

Min livskamrat kan, liksom Mats Persson, vittna om att det gäller att hålla tand för tunga. Inte låta för akademisk. Hon avbröts nämligen mitt under en föreläsning av en studentska: ”Vilka svåra ord du kan!”

Att man i dagsaktuell debatt ojar sig över AI, är det mer än krokodiltårar som pliktskyldigt pressas fram? Är det inte så att det skymmer något mycket allvarligare? 

Hur sätta ord på det sistnämnda? Jag väljer att kalla det funktionell analfabetisering. Allt som inte framstår som enkelt och lättillgängligt klarar de som, högtidligt uttryckt, skall utgöra vår framtid inte av. 

Uppvuxna med sociala medier på nätet. Fragmentering i högt tempo. Att det går långsammare orkar de inte med. Då tröttnar de snart.

Det har länge pågått en process i skolväsendet där allmän bildning och boklig lärdom nedvärderats. Samtidigt kastas barnet ut med badvattnet. Komplexitet och problematiseringär bannlysta fenomen. Intellektuell ansträngning - glöm det.  

Eleverna lyssnaläser, vidriga uttryck men det är etablerat, därför hellre än läser själva. Något som börjar redan på föris. Analfabetisering och infantilisering går hand i hand.

Den som försöker sig på att ställa krav råkar illa ut. Till och med på universitetsnivå. Även en sådan som Dick Harrison, historieprofessor i Lund. Och som man trodde var en fredad auktoritet. 

Han hamnade i skottgluggen när studenterna tyckte att han uttryckte sig för krångligt och sprang till universitetsledningen. Vad jag minns fick han inget stöd därifrån. Kunden, studenten, har ju alltid rätt.

Debatten om AI skuggas av analfabetiseringen. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att inse den senares lämplighet när det skall göras undersåtar av de yngre generationerna. Tänk inte, det sköter vi!

Eller: använd AI, bara ni låter bli att göra det kritiskt.

Även på 8 dagar 23 mars 2026