Utanför Jernvallen där satt jag och grät

Jag läste en recension i Svenska Dagbladet, denna vackra lördagsvårmorgon med kvittrande smäfåglar, av en bok av Elizabeth Smart. Jag reagerade på namnet. Det sade mig absolut någonting, men vad? Jag googlade. Men fick först av allt upp vad som måste vara en namne. 
   En ung kvinna med en kropp som signalerade hård fysisk träning, rent av body building. Det kunde inte vara den Smart.

Så minns jag. Det var ju hon som skrev boken, och hur starkt jag berördes av den, med titeln Vid Grand Central Station där satt jag och grät. En avväpnande och rakt träffande titel. 
   Avskalad och enkel, ändå informationsbärande. Inte ett överflödigt ord. En sån där titel alla författare drömmer om skall komma till dem. 
   ”Komma till” blir nyckeln. För hur ”kommer man på” en så bra titel? Det gör man ju inte. Den måste "komma till" en. 

Smarts smärta över olycklig kärlek, hur mycket av den fanns utanför orden? Hur mycket "lade" orden till och som formade sig till en hel bok? Vad "gjorde" de med smärtan? Orden äger sin verklighet. De kan ibland undfly oss.
   Som skrivande människa finns det anledning att åtminstone någon gång fundera över detta. Skrivprocessen.
   Det brukar heta att man inte skall blanda samman författaren och dennes bok. Det är olika saker. Texten måste stå på egna ben. Annars riskerar man att psykologisera och söka i författarens biografi efter - ja, vad? Sanningen?

Orden har en tendens att dra mig med, liksom skaffa sig ett eget liv. Inte minst när jag skriver om min smärta. Orden gör dock att jag kan närma mig den. Och med deras hjälp förmedla den. Kanske förstärka. Utan orden tiger smärtan still. Men utan att därför upphöra.
   Jag skrev aldrig boken, och för att parafrasera Smart, Utanför Jernvallen där satt jag och grät. Anspelande på den gången i mitten på sextiotalet när C i ljuva tonår gjorde slut med mig. 

   Åh, den smärta som såriga tonår och endast de innehåller! Finns verkligen ord för den?

Foto: Adlibris
 

Nog finns det skäl känna rädsla!

Det påstås om den produktive Strindberg att han alltid skrev, varthelst han än befann sig i världen. Och hur det än stökades och bullrades runt omkring honom. Samt oberoende av ekonomiska omständigheter. Han lät sig inte rubbas, förlorade inte fattningen.

   Det stämmer däremot inte på författarkollegan Stefan Zweig. Strindbergs förmåga att opåverkat producera text ägde han icke. Fördriven från nazisternas rike.

Centraleuropén skrev den kanske bästa boken om förspelet till samma nazisters makttillträde i Tyskland: Världen av igår. 

   Österrikare, liksom Hitler, av börden, och kompis med Sigmund Freud, jude liksom psykoanalytikern. Hans böcker kastades på nazisternas bokbål. Dessa nazister som avskydde intellektuella, fritt tänkande människor. ”En riktig tysk är ingen intellektuell!”

Zweig hade inget val, han måste bege sig i landsflykt. Tillsammans med sin sekreterare Lotte Altmann, sedermera hans hustru. Tjugosju år yngre, anfäktad av astma som ofta framkallade svår andnöd.

   Hon, den kloka och belästa som på maskin renskrev böckerna Zweig gestikulerande dikterade, valde att gå i döden tillsammans med sin, redan innan hon kände honom, djupt beundrade make i Pétropolis i Brasilien. 

   Jag har förundrad blivit sittande, betraktandes fotot på dem båda, liggande där bredvid varann i sängen, efter att livet släckts. Man kunde få för sig att de sover. Det gör de ju också, de har inträtt i den eviga sömnen.

Om Zweig och hans trogna Lotte har Elin Grelsson skrivit en bok, en dokumentärroman, som jag har svårt att lägga ifrån mig.

   Den förkrigsstämning som krigshetsare dessa dagar underblåser ägde sin parallell i 30-talets Europa. 

   Jag värjer mig, i och för sig, mot paralleller och devisen att historien upprepar sig, Men nog känns det skrämmande lika. Samma förgiftade, kvävande samhällsatmosfär. Vapenskramlet. Herrarnas spökdans.

   Stefan Zweig kan inte ha varit lätt att leva med. Medveten om sitt geni, självupptagen, krävde största lugn och ro när han arbetade, ofta mycket mörk till sinnet, orolig över det katastrofala tillståndet i världen, en oro han kunde älta högt. 

   För en tänkande, reflekterande individ som Zweig, och som vägrade att gå i den bruna maktens ledband, fanns det inget utrymme. 

Och i dag?

   I vårt land tas lagar av den borgerliga Tidöregeringen som inskränker yttrandefriheten. Och alla förväntas tjuta med ulvarna i russofobisk riktning. Någon illojal Myrdal har vi inte längre, en Zweigs like.

   Zweig och Lotte var som tyskar efter ett tag inte välkomna i England, dit de först flydde, utan måste vidare. Livet och resan slutade till sist utanför Rio de Janeiro. 

   Grelsson har begått en av de viktigaste böcker jag läst på länge. Hon skriver väl, flyhänt, skickligt fångar hon Zweig i den honom plågande landsflykten. Men det stannar inte därvid. Hon ruskar om oss andra som försöker att bete oss intellektuellt anständigt i denna onådens tid. 

   Medan Patrik Oksanen och kompani i vårt land gal vidare.

 

Anspelande på bokens titel, jag uppfattar den ironiskt eller i bästa fall tröstande: nog finns det skäl att känna rädsla!

BOKEN

Elin Grelsson
Vi behöver inte vara rädda
Natur & Kultur 

Även publicerad på 8 dagar 24 april 2026

Vad vore livet utan anekdoter?

Bokförlaget Korpen

 

Det fulaste man kan göra enligt en fyrkantig upsala-akademiker, en regelrätt (sic!) metodknutte, är att inom vetenskapen ägna sig åt anekdotisk evidens. Och jag som älskar anekdoter! Det jag lärt mig om livet, det har jag gjort genom anekdoter. 

   Nä, nu tog jag i. Förlåt. Men nog har arsenalen anekdoter, som jag samlat på mig, gjort livet lättare. Nä, det stämmer heller inte. Men definitivt roligare. Måste en anekdot vara sann eller falsk? 

   Den på sin tid, bland de välbeställda på Upper West Side i the Big Apple, legendariske skvallerbyttan och ryktesspridaren Truman Capote varnade för att man kan förstöra en god historia genom att fråga efter dess sanningshalt.
   Själv förlade han en frukost till flotta Tiffany´s i New York. Ett etablissemang där det, mig veterligt men jag kan förstås i vanlig ordning ha fel, aldrig serverats något frukost. Men en bok blev det. Som sålde. Och byggd på den spelades det in en populär förströelsefilm. 

   Det var väl ungflickssöta Audrey Hepburn i huvudrollen, om jag inte missminner mig.

Gunnar Adler Karlsson var min vän. Jag saknar honom mycket. Hans hustru Marianne berättade för mig om när hon hörde honom skratta hjärtligt inne på sitt kontor. Nyfiket frågade hon maken hur det kom sig. Jo, han satt med min bok Social Konst i sin hand. [1]

   I den lät jag lurifaxen Farbror Sixten från Sandviken framträda. Om anekdoten i den, med en swahilitalande präst, som Gunnar hejdlöst skrattade åt, var sann? Nja, nu följer vi Capotes råd. Bäst så. 

   Den som undrar över anekdoten, hänvisar jag till boken. Som jag själv sturskt kategoriserade pamflett. 

Den fantasifulle, påhittige Farbror Sixten var en av mina idoler när jag växte upp. Följande anekdot är sann, jag garanterar. Tumme på det. Dubbeltumme, som LG sade i TV-serien Molanders. Utspelandes sig i Alingsås. 

   Skid- och friluftsfrämjandet i Sandviken, där min far var engagerad, begav sig upp till Kungsfors nära Kungsberget i Gästrikland för att köpa mark av en bonde. Varför Farbror Sixten överhuvudtaget var med i bilen, det vet jag inte. 

   Men pappa ingick i delegationen och förtäljde mig vad som hände däruppe i skuggan av Kungsberget. Han lät irriterad. Arg på Farbror Sixten och hans "tokigheter". Vuxna karln.

   Farbror Sixten delade ut ett gott råd under ditresan: Tänk på att bonden hör dåligt. Så ni måste tala till honom med så hög röst som möjligt.

Sagt och gjort. Pappa och de övriga knackade på. Bonden satt väntande vid köksbordet. GOD DAG, vrålade en i sällskapet. VI ÄR HÄR FÖR ATT KÖPA MARK. En annan. Jag kan tänka mig att bonden såg förskrämd ut. 

   Undrade vad i hela friden det var fråga om. Hans hörsel var utmärkt. 

   Det finns andra anekdoter signerade den gode Farbror Sixten. Men de hinns inte med nu.

[1] En tidigare student till mig avslöjade att han läser boken en gång per år. Förmodligen för att inspireras.

Utan ord förtär ensamheten oss

Bild: Adlibris

                                                      "Jag måste använda ord när jag talar till er!" (Lars Forssell)

Den imponerande produktive, han skrev alltid, oberoende av yttre omständigheter, hur svåra de än tedde sig, August Strindberg lämnade ifrån sig en liten volym med titeln Ensam. Noveller. Korta stycken. Så fint skrivna. Utsökt utförda. 

Som han kunde skriva, denne den svenska litteraturhistoriens störste, med orden i sin makt! 

Jag har läst samlingen mer än en gång. Och berörts lika mycket varje gång. Temat, som jag uppfattar det: ensamheten som tillvarons grundvillkor. Ingen av oss undgår ensamheten, i livets början och i dess upphörande.

Vi slungas ensamma ut i världen. Ingen gör oss sällskap. Om detta skrev Jean-Paul Sartre och Ronald Laing. Och vår egen Lars Gustafsson. Ingen kan heller dela vårt utträde: när vi lämnar detta jordeliv. Du måste dö ensam. Glida in i ett evigt, okänt och gränslöst mörker. 

Dödsskräck är förmodligen den aldrig erkända insikten om den absoluta ensamheten. Och döden lägger grunden för all existentialistisk filosofi, det kan man lära av Martin Heidegger.

Min älskade storasyster bröts ner på det grymmaste sätt av cancer. Men behöll ett imponerande mod in i det sista. Jag dristade mig till att fråga henne rakt på sak: - Är du inte rädd för att dö? Hon nekade.  

När hon var borta ringdes jag under en tågresa upp av en onkolog. Med sitt burdusa, rättframma sätt inte omtyckt av särskilt många patienter, förutom min syster. Han berättade att de haft ett timslångt samtal innan hon gick bort. 

De fann tillsammans orden att tala om det svåraste, att min syster skulle snart somna in. Eller, kanske förhöll det sig så, att orden sökte dem i denna stund. (Jacques Lacan påstod ju att den symboliska ordningen, språket, föregår oss och är större än vi.) 

Tröstande eller bekräftande ord? Det får jag aldrig veta. Men min syster lämnades inte till sig själv.

   

På Akademiska Sjukhuset sommaren 1969 hade jag som vaktmästarkollega Claes, en hyvens grabb från Norrköping. 

Han berättade om sina morföräldrar som trötta och arga på varann slutat att prata sinsemellan, skrev lappar som de lämnade runt om i huset för den andra att upptäcka. 

Ett extremfall. Men det existentiella faktumet kvarstår. Om vi inte skriver eller talar med varann, förblir livet ingenting annat än ensamhet: både i ljus och mörker. I förälskelse som i sjukdom. 

Jag är så glad att jag fick skrivandets gåva. Marie Cardinal skrev om orden som befriar. Och nog är det så. Utan ord stannar ensamheten inom oss. Förtär oss.

I det brukssamhälle, där jag växte upp, pratades det inte mycket. Särskilt män härbärgerade känslorna inom sig. Per Gunnar Evander har kanske bättre än någon annan fångat detta. Som i Berättelsen om Josef.

Det förtjänar dock påpekas att Evander inte kom från arbetarklassen. Han var tjänstemannason. Men lyhörd för de ord som uteblev.

Tystnad urholkar själen. Jag parafraserar den tyske filmkonstnären Rainer Werner Fassbinder. Jag kämpar, fortsätter att kämpa, i medvetenhet om detta, med brukssamhällets nedärvda tystnad som likt spindelväv försöker att väva in mig. 

En farlig motståndare. Jag måste, oupphörligt, tvinga mig själv att bryta den. Ta till ord. Skriva.

Utan orden förblir jag ensam. Som alla. I grund och botten.

Plötsligt får jag, utan att kunna hejda det, en bild på näthinnan från utrotningslägret Auschwitz-Birkenau: människor med gul stjärna på bröstet, på väg från godståget mot selektionen på rampen. Där väntar Dödsängeln, doktor Mengele. 

Med ens tycks mig mina amatörfilosofiska funderingar så futtiga. Och tystnadsbegreppet problematiseras.

Apostlahästarna stannar gärna i spiltan

Bokus

                                                

                             "Gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla." Hasse Alfredson

Min vän Knut, den fritänkande publicisten, i den eviga ungdomens stad har myntat ett träffande begrepp för oss gubbar  med knarrande kropp som hellre stannar inomhus än kastar oss upp på apostlahästarna för att galoppera ut i vida världen: pliktpromenad. 

Efter min pliktpromenad häromdagen, först måste jag tala allvarligt och övertygande med mig själv för att inte schappa och stanna i fåtöljen, hejdades jag av en granne.

Han kom cyklandes, iförd hjälm. Berättade att en ny höftoperation väntar. Jag bor i en det växande antalet åldringarnas bostadsrättsförening, där höftoperationer är vardagsmat. Även demens och dödsfall. Alltfler änkor. 

Det känns som om jag redan flyttat in på Hemmet, som man sade i Sandviken. I området inga barnskrik eller festers glada ljud. Tidigt om aftonen släcks ljusen och di gamle går till sängs.

Den första operationen gick inte bra för stackars grannen. Han har haft ont och påtagligt svårt att röra sig. Struttat fram på kryckor. Förtäljde mig att han avundsjukt betraktar yngre människor som spänstigt och motståndslöst forsar fram i tillvaron. 

Jag förstår vad han pratar om. Jag kan ju känna likadant. Och sakna förflutna tider, när det bästa jag visste var att promenera omkring, flanera med öppet sinne, utan någon limit vad gällde antalet meter som dagsdos. Ingen stegmätare som nu, i mobilen.

Glömmer aldrig min första resa till Paris 1978, "ljusets stad" enligt Peter Handke, när jag knallade omkring i stan som är ett äventyr i sig med historiska fotavtryck (sic!) i varje gathörn; markerade med kulspetspenna på en karta mina stråk, imponerades av mitt tillryggaläggande av kilometer på kilometer på den Franska revolutionens ärofyllda mark.

Paris hade inte en chans att stå emot och undkomma flanören. Varmt som attan var det, om än i oktober. Om kvällen varje dag, när jag ankommit mitt rum under takåsarna i hotellet bakom Operan, var jag alldeles slut; med strumpor att skölja upp, hälar att plåstra om, törst att släcka. 

Fullproppad med, för att inte säga omtumlad av, alla sinnestryck. Medhavd bandspelare för att minnas. 

Jim Morrisons nedklottrade grav på Cimitière du Père-Lachaise uppsöktes. Baudelaires, alla flanörers gudfader, med den vidunderliga samlingen Det ondas blommor som jag läste på franska (varning, skryt). Sartres grav i Montparnasse. Samma kyrkogård som Baudelaire.

Den internationella konferens om tendenser i arbetslivet som jag tilldelats pengar av Upsala Universitet för att bevista hade jag naturligtvis inte tid med. Det fanns ju roligare saker som pockade på min uppmärksamhet och förtjänade att prioriteras! Fattas bara.

Det var då. Borta är glädjen i att sträcka ut, upptäcka städer på fötterna. Bästa sättet att göra det på. Behandlingen för att stoppa kräftan lämnade kroniska biverkningar. Min rörelseförmåga är skadad. Balansen inte hundra. Och sen gör Gammeln sitt för att hålla mig kvar i sköna fåtöljen.

Nå, det är som det är. Och det jag har att hålla mig till, utgå (sic!) ifrån. Inte sörja den promenadkraft som gått (sic) förlorad. Det båtar föga att gråta över det som är förgånget (sic!). Snusförnuftigt konstaterat. Halvhjärtat, skall tillstås.

Måndagsbetraktelsen: Skriftställaren, Zlatan och Lennon i samma våg

Vågen

Det brukar heta om mig att jag är från Sandviken. Jag kan till och med få höra att jag är en typisk sandvikare. Vad det nu i hela friden är som utmärker en sån filur. Negativ, tvär och butter? Imponeras inte av någon eller något? 

En igelkott? Alltid taggarna utåt. Mest inåt. Minns Ferlins dikt. 

Jag brukar själv använda devisen "Jag har lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig". På både gott och ont. Ränderna går aldrig ur bruksungen. Arbetarklasstillhörigheten. Majakovskij: Den som är fiende till arbetarklassen är fiende till mig.

Men jag är faktiskt född i Gefle by the sea (lånar från Harning och hans "Stocka by the Sea"). En i den stora efterkrigskullen när det goda samhället skulle byggas. Och framtiden såg ljus ut i ett Sverige som genom att huka för Hitler sluppit bomberna och förstörelsen. 

Förklaringen som lämnades mig var att det blev Gefle eftersom Sandviken vid mitt inträdande inte hade något BB. Må så vara. Själv minns jag inget från första kontakten med omvärlden. Lika bra det.

Men obestridligt är att jag föddes en våning ovanför där mamma sedermera gick bort. I samma tegelbyggnad på sjukhuset. Cirklarna slöts. Livets slut - och dess början. Numera är huset rivet. Det ska nybyggas och det ska påkostas. 

Jag är född i oktober, i Vågens tecken. Enligt schablonbilden är vi vågar diplomatiska och balanserade. Inte låter det så där jäkla kul, eller hur? Men Hasse, själsbroder och astrolog, har påverkat min självbild i positiv riktning genom att upplysa mig om att Vågen är ett lufttecken. 

Kreativiteten signifikativ för tecknet. Han brukar exemplifiera med vågar som Zlatan och John Lennon. Inte fy skam! Som han sade, som fick tillbaka en hundring på skatten. 

Apropå Zlatan. I Juventus har jag hört ryktas att det fanns en astrologiskt bevandrad coach, namnet ramlat ur skallen, som konsulterade stjärntecknen när han skulle ta ut sitt lag. För att undgå att de hamnade i konflikt med varann. Att tecknen var inkompatibla. 

Om samme coach´s tecken krockade med Zlatans vet jag inte. Men de drog i alla fall inte jämnt. Zlatan kan förstås inte ha varit lätt att ha att göra med för den som inbillat sig bestämma över honom. Bångstyrig och självgående. Hm, vem påminner han om? Jag bara undrar.

De puckon till chäfer jag själv slet med, och som framkallade bestående allergier med sin blotta närvaro, torde, om jag går på Hasses linje, varit födda i stjärntecken som inte harmonierar med Vågen. Jordtecken sannolikt, "jordfräsare" som Hasse brukar säga. 

Diplomatisk och balanserad är jag sannerligen  inte. Men däremot långsammare än en snigel när det gäller att komma till beslut om vardagsgrejer. The art of Japanese management, brukar jag, den forne ledarskapsforskaren, prettoaktigt hävda till mitt försvar.  

När gammalt ska ut och nytt in. Som min djupt älskade, gröna fåtölj. Surrad för att inte falla isär. Salig i åminnelse. Det sista jag såg av den var när den svårt lemlästad försvann ner i en container på den kommunala Återvinningen (Ironiskt namn i sammanhanget.)

Kanske är jag trygghetsneurotiker. Äh, ta bort "kanske". Lika bra lägga korten på bordet, som falskspelaren i poker aldrig sade. Jag är lugnast när allt är som det alltid har varit. 

Men snabbläsare är jag. Så in i baljan. Och skriver fort. Ibland tänker jag att det inte bara är till min fördel att jag dansar omkring så flinkt med tangenterna. Vart blev eftertanken av? Och kvick är jag dessutom i att omsätta uppslag och infall till text. 

Nå, det är sån han är. Han, Vågen.

Sonja, den kvinnliga vardagens poet

19 april skulle Sonja Åkesson, född i Gute på Gotland, ha fyllt 100 år. Hon flydde Gotland för Stockholm, så småningom med adress Drottninggatan, inte långt ifrån där Strindberg bodde i Blå Tornet. 

   Båda samhällskritiska författare, men med olika ingångar till sin kritik.

Jag läser en Understreckare i Svenskan denna dag med anledning av hundraårsdagen. Den är lätt att glömma rikedomen i hennes produktion. Kanske är det så att det ligger nära till hands att reducera tematiken i hennes skrivande, receptionen fångas av hennes persona i offentligheten. 

   Från början skrev Åkesson typiskt femtiotalsmässigt, symboliskt och laddat med bilder. Så där som poeter förväntandes att skriva; ”modernistiskt” och svårmodigt. Med Lars Forssell som anförare. 

   Birgitta Stenberg har vittnat om detta svenska femtiotal i sina böcker. Som inte ”bara” handlade om poesiuppläsningar vid bord med vita dukar, levande ljus och rödvin. 

   Det femtiotal där även republikanen Vilhelm Moberg förekom, ettrig i sitt avslöjandet av homosexuellt färgade intriger i huvudstaden. Med Gustav V inblandad.

Efter sin modernistiska period förflyttade sig Åkesson i en mer konkret, enkel riktning. Fångade med säker hand den omgivande vardagens detaljer: rotmoskok och diskbänkar. 

Vardagen mer som fängelse, mindre som äventyr. Den kvinnliga vardagen, nota bene. 

   Snart blev hon feministernas poet. Dikten Äktenskapsfrågans inledning "Vara Vit mans slav" nästan programmatisk därvidlag.

Jag minns hennes sista diktsamling, "Hästens öga", som utgavs postumt. Jag läste den och läste om. Skulle hon ha skrivit ”enkelt”?

   Titeln förbryllade mig. Och det är väl överhuvudtaget något utmärkande för Åkessons poesi. Jag skulle inte kalla den socialrealistisk. Ingen DDR-poesi. 

   I det vardagliga, konkreta och till synes realistiskt speglade smyger sig det förbryllande in. Det självklara är inte självklart. Det omedelbart givna är det inte i själva verket. Genom att skriva som Åkesson förfrämligas vardagen.

Jag har bara sett något liknande i Kristina Lugns poesi. 

   Och båda pratade de med hes, släpande röst. Som uppläsare av de egna verken suveräna.

Även publicerad på lindelof.nu 19 april 2026