Kommer Malmölistan sluta vara missnöjda?

Foto: SVT Nyheter

Jag betraktar ett foto på Malmölistans Don Quijote, Nils Littorin, komma ridande till sitt första kommunfullmäktige. Han är sannerligen bra på att fixa massmedial uppmärksamhet, den förre kommunisten. Numera publikknipande populisten.

Malmölistan är missnöjda med hur Malmö sköts av socialdemokraterna. Därför listan skapades. Ibland har jag tyckt mig lukta mig till samma unkna sossehat som grodde i Sandviken bland borgerligheten under min uppväxt.

Mäster Palm, i sitt päronträd, ställde frågan: ”Hvad hvilja socialdemokraterna?” Klart frågan var retorisk, svaret givet. Han och pionjärerna ville något annat än det kapitalistiska klassamhället och utsugningen av arbetarna. 

Missnöjet med samhället övergick så småningom hos S i anpassning till detta. 

Dagens socialdemokrati, ljusår från pionjärernas, kanske mest känner sig missnöjd med att inte fler röstar på dem. Att partiet är på god väg att bli ett socialdemokratiskt parti av europeiskt snitt vad storleken beträffar. Som i Tyskland och Danmark.

Den tyske sociologen Robert Michels, som gick från att vara socialist till fascist, beskrev oligarkins järnhårda lag som enligt honom verkar inom arbetarrörelsen. 

Syftande på att inom arbetarrörelsen utkristalliserar sig med tiden ett ledarskikt på avstånd från vanliga medlemmars villkor. ”Pampvälde”, enligt den reaktionära högern.

Kanske börjar avtagandet av politisk kraft med att man slutar vara missnöjd?

När Littorin klivit av kusen och intagit sin stol i maktens boningar stundar sanningens minut för missnöjespartiet. Liksom det gjorde för SD i riksdagen. 

Maktens mekanismer för att ofarliggöra sina kritiker bör inte underskattas. Förmågan att göra dem mindre missnöjda.

Texten först publicerad på 8 dagar 261016

Hurra, jag har ADHD!

Ronald Laing - Wikipedia

Jag träffar på vuxna, nåja vuxna och vuxna, det kan väl i och för sig diskuteras om man så vill, människor som jublar i högan sky efter att de fått höra av någon inom vårdapparaten att de "har" ADHD. Det låter i mina öron som om de har vunnit högsta vinsten på Lotto. 

Om denna etiketteringshysteri fortsätter, så "har" väl snart var och varannan av svenskarna ADHD - eller något åt det hållet. Rent logiskt kan man därför avskaffa diagnosen, skulle de formellt sinnade begreppsanalytikerna på Filosofen i Upsala ha sagt. 

Om alla, åtminstone nästan alla, har ADHD - så har ju strikt logiskt sett ingen det. Simsalabim. Där satt den, som Gunnar Nordahl sa när han skickade in lädret i krysset.

Under min tid som vikarierande skötare på Ulleråkers mentalsjukhus slog det mig tämligen omgående att det verkade som om diagnoserna sökte människor att diagnostisera: de förra

föregick de senare. 

Diagnoserna fanns redan färdiga, redo att klistras på någon som kom i deras väg. 

Kopplat till diagnoserna förskrivning av psykofarmaka. Den biologiskt-kemiska modellen förhärskande diskurs - att icke ifrågasätta. Glöm socialpsykologi och relationer mellan människor, det är den isolerade individen som skall åtgärdas. 

Ett atomistiskt synsätt på vad en människa är. 

Endogena faktorer, allt det som finns inom den enskilda människan, det enda som räknas för upprätthållarna av det biologiskt-kemiska paradigmet.

De privatägda äkemedelsbolagen hade, och har, ett kommersiellt intresse av att människor diagnosticeras som sjuka, bortom existentiella och djupt mänskliga problematiker. Läs Ingrid Carlbergs bok Pillret, som jag vill minnas kartlade detta på ett förtjänstfullt sätt. 

Tack och lov hade jag, när jag satte mig i bilen för att åka ut till Ulleråkers dystra sjukhusområde, om än vackert beläget nära Fyrisån utanför Upsala, och tjänstgöra, läst antipsykiatern, som han kallades, Ronald Laing som inte bedrev sin verksamhet med receptblocket i handen.

Framgångsrikt bedrev han däremot terapi med människor diagnostiserade med ("obotlig") schizofreni genom ett angreppssätt som vilade på att försöka förstå [1] deras högst subjektiva motiv för att bete sig som de gjorde. 

Även om beteendet, ytligt betraktat, kunde tyckas konstigt eller snurrigt. Men människor är, enligt Laings och även min syn på saken, rationellt irrationella. Det gäller att komma bakom det manifesta, gräva interpretativt djupare. I Sigmund Freuds efterföljd. 

Med tillämpbara begrepp som bortträngning och omedvetenhet. Det medvetna jaget är bara toppen på ett isberg. En människa är tusen världar, för att knyta an till Gunnar Ekelöf.

Laing vägrade att objektgöra och droga ned sina medmänniskor, bortförklara deras problem, som vitrockarna däremot ägnade sig åt på Ulleråker. Kanske till syvende och sist för att undvika identifiering med de "mentalsjuka". Vi är dom friska, dom är de sjuka. 

Definitionsmakten tillhör oss.

Ibland har jag fått lust att utbrista: de värsta jepparna i människohamn, det är psykiatrikerna! De verkligt "sjuka" är de som sätter diagnoser på andra. 

Jag älskar den tecknade historien om småbarnsmamman som ängsligt vädjar till doktorn: Nog är han. väl hypermanisk, doktorn? Kan ni inte skriva ut något? Doktorn: Det är bara en jobbig, jävla unge! 

Befriande.

Samtidigt som de så kallade neuropsykatrikerna med sina bokstavskombinationer hyllas som hjärnans conquistadorer. Och mumbojumboterapeuterna som håller på med ytlig KBT. Glöm Freud och mänsklig komplexitet. 

Leve en reduktionistisk människosyn i det nyliberala, kapitalistiska konsumtionssamhället! 

Nä, fy sjutton.

[1] I min doktorandutbildning spelade den metodologiska distinktionen mellan att förstå (verstehen) och förklara (erklären) en central roll vid studiet av människor och samhällen.

Även publicerad på lindelof.nu 16 oktober 2026

Feministisk utrikespolitik?

Alva Myrdal - Wikipedia

Min mor, dotter till en rörslipare och uppvuxen på Bruket i Sandviken, var aktiv socialdemokrat. In i det sista. Lojal mot arbetarrörelsens stolta idéer. Förärades Hjalmar Branting-medaljen för trogna insatser i partiets tjänst. 

Hösten 1968 började jag att läsa sociologi i Upsala och anlade rödskägg. Varje gång jag kom hem uppstod heta diskussioner mellan min mor och mig om S. Och vad som enligt den vänstervridna sonen borde göras. 

Jag beskyllde S för klassamarbete, fjäsk för kungahuset och annat i mina ögon föraktligt.

Men på en punkt var vi helt eniga: om neutraliteten och alliansfriheten. Att Sverige borde stå fritt, värna sitt nationella oberoende. 

Mamma, ett tag vice ordförande i den lokala kvinnoklubben, beundrade Alva Myrdal och Inga Thorsson. Båda verkade för fred och nedrustning.

Dagens ledargarnityr med dess utrikespolitik, Magdalena Andersson och Nato-anslutningen, skulle hon haft svårt för. Krigshetsen, det höga tonläget i Ukrainafrågan. 

Nu har hon varit död i många år. Jag frågar i hennes ställe: 

Var finns de socialdemokratiska kvinnorna i vapenskramlandets Sverige? Inte är det väl ett krig mot Ryssland som de vill ha? Det kan väl ändå inte vara i överensstämmelse med den feministiska utrikespolitik de pläderar för?

Texten först publicerad med annan rubrik på 8 dagar 14 oktober 2026

Vad viskar Stig Sjödin och de andra till oss?

Minns ni från filmen Döda poeters sällskap hur läraren i Robin Williams gestalt lockar med sig eleverna till ett glasskåp med porträtt på döda, tidigare elever, föregångare? 

Han uppmanar sina elever att lägga örat tätt mot glaset och lyssna till vad de döda viskar, vad de förmedlar av livsvisdom.

Jag önskar att jag på motsvarande sätt kunde lägga örat mot fotot ovan och lyssna.

Mannen i vitt skägg och sportig jacka, han skiljer sig från de andra vad klädseln beträffar, är poeten Stig Sjödin. En Brukets son, som liksom andra söner till  egendomslösa måste gå ned i Verket för att sälja sin arbetskraft. 

Och som i likhet med andra längtade bort från Grottekvarnen och slitet, drömde om ett annat liv än det inrutade och förutsägbara. 

Han lyckades dock, till skillnad från andra som längtade detsamma, att bryta sig ut. Bli författare. 

Hans debutdiktsamling Sotfragment (1949) ryktades att fabriksledningen läste som ett reportage från golvet. Inte visste de däruppe hur de därnere tänkte. Egentligen brydde de sig inte. Men nyfikenheten tog väl över. Kan de maskinerna betjänande skriva poesi också?

Den högreste mannen utan keps i ena änden av fotot är Otto Stake, min morfars bror. Med så stora fötter att det krävdes en specialbeställning av skodon för att det skulle bli rätt storlek.

Otto och Stig var arbetskamrater. Alltid när Sjödin framträdde offentligt i Sandviken, satt Otto på första bänk. Inte vet jag om han läste något av den forna arbetskamraten. Flyktingen från sitt öde, ställföreträdaren, undantaget.

Ottos bror Alfred drog med brodern på diverse upptåg nere i Verket. Det handlade väl om en överlevnadsstrategi för att stå ut. 

En vinterdag gick de in på förmanskontoret, vägrade lämna det, skyllde på att det var för kallt ute i fabriken. 

Förmannen lyckades inte få ut dem. Hur han än tjatade, bad och hotade. Till slut tvingades han ringa min pappa, på annan plats i Verket, för undsättning. Pappa skällde på sin svärfar Alfred, men det var som att hälla vatten på en gås.

De övriga två på fotot vet jag inget om. Två i de kollektivanställdas anonyma proletärarmé.

En gång levde de alla. För länge sedan. Vad viskar de? 

Även publicerad på lindelof.nu 13 september 2026

Jag - en medlöpare?

När är man medlöpare och inte? Kan man tala om ett antingen - eller? Kanske snarare en glidande skala. Jag lämnar det öppet. Men associerar vidare.

Häromdagen hade vi grannen Kirsten i Tversted inne på kaffe. Hon har läst Knut Lindelöfs och min bok Mellan klasserna, hängt upp sig på att jag i denna påstår att hon hatar tyskar. ”Det gör jag inte, jag hatar inte alla tyskar. Bara dom som var nazister.” 

Jag tror att det finns en koppling till besættelsen, ockupationen av Danmark under andra världskriget. Ockupanterna fanns även här i den nordjylländska trakten. Men jag har förstått att det är ett känsligt ämne hur danskarna ställde sig. En öm tå för vissa.

I Tyskland förblir frågan om medlöperi under nazismen en het potatis. Långt efter Tredje rikets fall. 

Der Spiegel har gått igenom en stor mängd medlemsmatriklar i NSDAP, tyskar är en fena på dokumentation, och lovar stort uppslaget att nu kan de ättlingar som undrar äntligen få besked: Vad gjorde morfar, eller farfar, i Tredje riket egentligen?

Vi vet att efter kriget lades locket på i Förbundsrepubliken. Många nazister övervintrade högt upp i den västtyska administrationen. En viktig orsak till studentrevolten på 60-talet. Korten på bordet!

Jag vet inte vilken reaktion det kommer att bli på Der Spiegels grävande.

Men frågan kvarstår: vem är medlöpare?

Vad med undertecknad som verkade inom högskolan när det anti-intellektuella förfallet började på allvar, i skenet av New Public Management? Jag noterade på nära håll vad som skedde, men stannade kvar inom den statliga institutionen. Även om jag våndades. 

Tyckte inte att jag gjorde jobbet som det borde göras. Skyllde på att jag måste tjäna pengar och försörja mig. En vanlig (bort)förklaring. 

Gör det mig till en medlöpare?

Först publicerad på lindelof.nu 2026-10-10

I don´t believe in Beatles

Tidigt igår morse hörde jag, fortfarande kvar i sängen, sömndrucken och inte riktigt vaken, en låt tona fram som ur en dröm: "God is the concept by which we measure our pain." Efter några sekunder kunde jag identifiera den. Text och musik: John Lennon. 

John Winston Lennon, född 9 oktober 1940 i Liverpool. Den forna varvsstaden som genomströmmas av floden Mersey - besjungen av Dave Clark Five från samma stad - må nog betecknas som lite av den brittiska popens Mecka. Med legendariska The Cavern Club.

9 oktober 1967 avrättades Ernesto Che Gueva i La Higuera i Bolivia efter ett misslyckat försök att kopiera den kubanska revolutionen, med start på landsbygden. Fotot på den döde Che, med ej tillslutna ögon, spreds osmakligt nog och honom förnedrande över världen. 

Ett jordbruksproletariat som inte alls besatt något revolutionärt sinnelag. Che´s missbedömning av den politiska situationen, och av samma proletariats klassmedvetande, var närmast hårresande.

John och Che. Två personer som har betytt mycket för mig på olika sätt, påverkat mig i mitt liv. Den senare främst i att försöka leva efter principen göra skillnad under jordvandringen. Våga göra det. 

Inte försvinna in i ett anonymt "man", för att citera den tyske existensfilosofen Martin Heidegger.

Lennon var våg, liksom undertecknad. Med det stjärntecknets speciella drag. Och då syftar jag på lufttecknet vågen, inte på klyschorna om att vara balanserad och så vidare.  En oförarglig samarbetsmes.

Jag slukade första hustrun Cynthia Lennons bok John: A biography om livet med honom. Tillsammans fick de sonen Julian, nästan kusligt porträttlik fadern. Igenkänning från första sidan. Icke minst de tvära, oförutsägbara kasten i humöret. 

Lynnigheten, skulle min mor ha sagt. Ingen vacker egenskap, påfrestande för närmaste omgivningen. En person inte lätt att leva med. Jag "jobbar" med det, som psykoterapeuterna säger. 

Det skapande livet, lyssnandet (i dubbel mening i Lennons fall) till uppslag som arbetsmetod, fånga dem innan de förflyktigas, förädla dem till låtar eller texter. 

Jag tyckte bäst om honom av the fabulous four, jag hade och har svårt för den beskäftige svärmorsdrömmen McCartneys trallande. 

Soloskivorna av Lennon har jag alla, flitigt utforskade. Kanske lite svårt för rock'n'roll-plattan som den geniala galenpannan, Johns kompis Phil Spector producerade. Med den karakteristiska tunga ljudväggen, Spectors signum. I mina öron dränker den mer än den tillför. 

Men Lennons karakteristiska röst bet den inte på. Lyssna bara på Johns underbara version av Ben E. Kings klassiker Stand by Me, får du inte ståpäls är det något allvarligt fel på dig. 

Johns noggrant dokumenterade, med offentligheten delade, kärlekshistoria med Yoko Ono. Den romantiska Romeo och Julia-drömmen om ett förhållande med en kvinna exakt såsom deras var. Oskiljaktiga. Gemenskap i liv och arbete. När två blir en. 

De började till och med se utseendemässigt likadana ut, flöt liksom in i varandra. I en egen, befriad zon.

"I don´t believe in Beatles, I just believe in me, Yoko and me, and that´s reality." Från sista skivan Double Fantasy. I december 1980, fyrtio år fyllda, sköts John Lennon ihjäl av en förvirrad figur utanför Dakotahuset där han bodde med Yoko. The dream was over.

Att stå utanför detta suggestiva hus, den otäcka filmen Rosemary´s Baby spelades in där, vid Central Park i New York och blicka upp mot fönstren innebär en alldeles speciell upplevelse, bortom ord. Jag har gjort det.

Bild: Dakotahuset, Trip advisor

Typografdottern från Aalborg

Mette Frederiksen - Wikipedia

 

Nu har jag haft möjlighet att under fem veckors vistelse i Danmark, genom flitigt tittande på nyheterna i fjernsyn, kunnat bilda mig en uppfattning om landets statsminister. 

Socialdemokraten Mette Frederiksen. Typografdotter från Aalborg. 

Vid folketingets öppnande 6 oktober i Köpenhamn närvarade fadern, apostroferades av dottern i hennes tal till nationen. Mannen utan slips där bland alla snofsigt uppklädda ledamöter föreföll besvärad inför de påflugna kamerorna.

Frederiksens resa till Washington, för att underteckna Grönlandsavtalet, bevakades minutiöst av alla journalister som tagit rygg på henne. Jag kunde inte låta bli att tänka Quisling när jag bevittnade hennes krypande för Stora Stygga Vargen.

Hon påminner om president Trump i sina framträdanden. Hon fabulerar.

Som när hon talar sig varm för en kraftig, militär upprustning mot bakgrund av att Ryssland är ute efter Europa. Var hon nu fått det ifrån. Generalerna med vinklar, streck och stjärnor? Ursula von der Leyen? Nato?

Någon karismatisk politiker är Mette inte. Är hon mediatränad? Form får ersätta innehåll. Hon står ju inte för någonting. Inget typiskt socialdemokratiskt i alla fall. 

Jag ser järnladyn Margaret Thatcher I henne. En annan ”skådespelerska”. Även vår Magdalena Andersson.

På med en bestämd min. Använd ansikte och tonfall för att signalera auktoritet. Övertala inte med retorik, utan genom att låta vederhäftig.

Ännu en europeisk toppolitiker i samma poserande stil kommer för mig. Angela ”Wir schaffen das” Merkel.

Kanske Mette Frederiksen exemplifierar det någon kallat anti-politik. Inga visioner, inga idéer, blott ett rent och skärt administrerande. Och hålla masken.

Ingen mer fjernsyn med arbetarjäntan från det en gång röda Aalborg för mig på ett tag.

Farväl för denna gång, Danmark!

Publicerad först på 8 dagar 2026-10-08