När Lars Gustafsson spelade Lars Gustafsson

Bild: Modernista

"Men låt oss inte gå händelserna i förväg." Richard Swartz i Vita lögner

Inte trodde jag att den stilistiske eleganten Richard Swartz kunde hemfalla till att metaskriva på detta sätt - som ovan. Jag förknippar det, om vi håller oss på svensk botten och enbart till mina egna favoriter, främst med Lars Gustafsson. Kanske ännu mer med Sven Delblanc. 

Den sistnämnde i den dråpliga "Hedebyserien", där Berättaren titt som tätt bryter den oskrivna överenskommelsen med läsaren om att det skall framstå som att den förre är osynlig. Håller sig diskret i bakgrunden, enligt den borgerliga romanens konventioner. 

Om än med greppet över handlingen. 

Men Delblanc drar, som den allsmäktige Berättaren, frustande i trådarna som de fiktiva personerna sprattlar i. Man inges känslan av att han stormtrivs när han rullar ut sin text.

Jag är förtjust i detta meta. 

När en författare avbryter och träder in i historien. Men det måste ske på ett snyggt sätt, som hos Delblanc. 

När Kjell Johansson upprepat dyker upp i boken Mammas gata, om Midsommarkransen, väcker det mest irritation hos mig. Perspektivet klistras på. 

Jag läste en rolig grej, dessvärre glömt var och av vem, om Lars Gustafssons bok Tennispelarna. Jag läste den för många år sen. Visste inte att den skrevs på beställning av SVT och lästes upp av honom i rutan. 

Tydligen så slog tempot den populära TV-följetongen med älgarna som på långa ben vadar över ett vattendrag. Långsamt som attan. Utdraget. Jag har inte sett det själv. Bara hört talas om det. 

Jag minns inte att jag såg Gustafssons uppläsning. När han, den tankspridde, enligt den som blickade tillbaka, tog mycket god tid på sig. Tände omsorgsfullt pipan. Efter att ha försökt göra det med flera tändstickor. En efter en dog mot plåten på asken. 

Bara en sån sak, röka i TV! Lika hemskt som när gossen Ruda, Jörn Donner, bjöd på snaps i ett program. (Det var vatten, visade det sig efter vätskeundersökning.)

Lars Gustafsson spelade Lars Gustafsson, enligt den som påminner om spektaklet. Tittare rasade. Tittarstorm. Vad i hela friden är det här för något! Vem är gubben som maler? Betalt med licenspengar!

Professor i Texas, samme herr Gustafsson. "Universitetslektor", ska det heta. Enligt en kanske avundsjuk Jan Guillou som ju är en mycket sämre stilist än Västerås store son. Och inte kan slå honom på fingrarna som författare. Måste ta till något annat. 

Två veckor tog det Gustafsson att skriva den mycket underhållande boken. Jag inbillar mig att han hade kul när han skrev den.

Jag kommer ihåg att Mats Gellerfelt, nästan lika egocentrisk som professorn själv, åkte över för Vecko-Journalens räkning och gjorde ett reportage om Gustafsson i Austin. Pratade med studenter som hänförda avslöjade att föreläsningarna med svensken ingenting annat var än intellektuella äventyr. 

Man visste aldrig vart han skulle landa. Han var fullkomligt oförutsägbar, den gode Gustafsson.

Det skulle, enligt rubriken på ett pass, handla om det moderna genombrottet inom nordisk litteratur i slutet på 1800-talet. Nietzsche dök upp. Brandes förstås. 

Gustafsson for iväg i svindlande, stimulerande associationer. Studenterna satt som fågelholkar och gapade. Aldrig varit med om nåt liknande.

FOTNOT. Vad inspirerade till denna text? Jo, häromaftonen berättade Lill Sjöström på Tisdagsklubben i Upsala om när Gustafsson i SVT recenserade en bok av Per Gahrton. De kände varann, men den förre retade upp den senare genom att gång på gång tilltala honom "ni". Den excentriske underhållaren herr G i sitt esse. Han, liksom Delblanc, är saknad i den svenska offentligheten.

Det var det, SD?

Bild: SVT Nyheter

Det är mig ett kärt, nej fel ord i sammanhanget, tema att borra i: hur makten absorberar sina motståndare.

Ända sen jag läste den tyske sociologen Robert Michels om hur de socialdemokratiska partiledningarna tenderar att avskilja sig från de vanliga medlemmarna i sökandet efter ett erkännande. 

Det vill säga politiskt inflytande i ett bestående klassamhälle. 

Uttryckt på ett annat sätt: spela spelet med maktens regler.

Elitstyret går därför hand i hand med rumsrenheten. Partipiskan viner, ordning i leden! 

Så hörde jag om den smått konspiratoriska tesen att det goda, bekväma livet lockar den förtroendevalda. Redan innan närde jag en misstanke om att livet som yrkespolitiker har sina fördelar. Och därför vill man inte gärna avstå från och lämna köttgrytorna. 

Som marxist ryggade jag för att låta subjektivistiska motiv för människors handlande spela en alltför stor roll, men har ändrat mig på den punkten.

Arkitekterna bakom Pariskommunen 1871 visste om farorna. Därför bestämdes att de politiska uppdragen skulle vara temporära, politiken inget livslångt yrke.

SD har vunnit många röster på att framställa sig som ett annorlunda parti med outsiderstatus. Men så kom Ulf Kristersson, likt råttfångaren från Hameln, och lockade med närhet till Rosenbad och regeringsmakten. Hur motstå sådana ljuva toner?

Alltmer har SD:s särart suddats ut. Bråket nu runt vem som är svensk är helt logiskt. Interna frågor tar över när identiteten vacklar.

Sannolikt kommer ännu ett steg att tas mot att SD blir ett parti som alla andra. Efter att några avfällingar tvingats bort, kanske stannar som politiska vildar i riksdagen. 

Först publicerad på 8 dagar 3-11-2026

 

När livet var tonsatt

Love Affair - Wikipedia

Jag läser att Steve Ellis i popgruppen Love Affair gått bort. Jag gör som jag brukar, googlar på hans namn. När misstanken om att han inte var långt borta, åldersmässigt. Jodå, född 1950. Året efter mitt. Ännu en i min ålderskategori, alltför nära mig i detta avseende, som lämnat. 

Jag undrar hur många som reagerar igenkännande på hans eller gruppens namn. Säkert inte många yngre förmågor.  

Jag letar på YouTube upp deras största, utgår jag ifrån, hit Everlasting Love. En cover, det visste jag inte. Jag har den i bakhuvudet, själva melodin. Texten är väl inte direkt någon höjdare. Men man ska heller inte kräva poesi av hög kvalitet av rocktexter. De står inte på egna ben. 

Musik ska till.

Jag har sagt det förut: mina tonår var tonsatta. De kan inte tänkas utan musik. I bakgrunden till vad jag än företog mig fanns musiken. Särskilt vid förälskelser. Jag vågar påstå att först kom musiken, sen förälskelsen. 

När Knut Lindelöf och jag presenterade vår bok Mellan Klasserna på Tisdagsklubben i Upsala förra veckan var min tidigare universitetskollega Hedda på plats. Jag kunde bara bekräfta en kommentar från henne, klok som en bok: "Är det inte så att i ditt fall kommer orden först?" 

Så har det varit. Mina fjällor, farsans uttryck, fanns redan i texterna innan jag träffat dom IRL. Därför gick det som det gick, nära jag skrev. Verkligheten stod sig platt mot idealet. Kanske utmärkande för en obotlig romantiker? Hedda var inne på det.

Jag skriver detta på ett fullsmockat Carolina Rediviva. Noterar i förbigående att majoriteten av studenterna tillför det täcka, så uttrycker sig en grånad gentleman, könet. Käkar medhavda nudlar, slår i lagboken. 

Jag lyssnar ännu en gång på Love Affair och Steve Ellis. Med lurar i datorn. 

Plötsligt slår smärta till. Jag minns min vän Conny, musiken hade vi gemensamt och det gör ont i hjärtat att musiken i vårt gemensamma fall har tystnat. Inget everlasting över detta.

Läsa grundlagar? Det gör väl bara Nils Funcke!

Michel Foucault varnade för normaliseringsprocessers inverkan på vårt tänkande. Om hur vi anser att saker och ting är, och ännu mer hur de borde vara. Det senare undanträngs gärna. Vi faller lätt till föga, för att uttrycka det slarvigt, finner oss i hur det är. När man närmare börjar att granska det man vanligtvis, kanske främst av bekvämlighetsskäl, eller för att man inte vill bråka i onödan, tycker är normalt, öppnar sig bråddjup. 

För att ta ett mig närliggande exempel. På Stadsbiblioteket har jag tilldelats en lånekvot på sex böcker. Sen är det stopp, jag får inte låna på ett tag. Varför just sex? Vem har bestämt det? Vilket problem ska lösas därigenom? Slapp som jag är, i likhet med många andra, har jag inte försökt att ta reda på det. Däremot har min hustru, strävande efter att vara en upplyst medborgare, börjat rota i det. Och förmått mig att göra likaledes.

Enligt Medieplan för HelGebiblioteken skall läslusten hos befolkningen stimuleras. Men samtidigt har det införts ett kvoteringssystem. Jag förstår kostnadsaspekter, men nog förefaller det mig motsägelsefullt att både gasa och bromsa. 

Inom SD har det flammat upp en diskussion i partitoppen om vem som egentligen är svensk. 
Åkesson, som deklarerat att svensk kan vem som helst bli, bara man har de rätta svenska värderingarna, har hävdat att en muslim kan bli statsminister.  Jag hade för mig att regeringsformen förbjuder detta. Litade blint på någon som påstod det. Men det är inte sant. 
Liksom andra svenskar går jag inte, som Myrdal uppmanade, till källorna för att kontrollera påståendet. Läsa grundlagar? Det gör väl bara Nils Funcke!

I ett demokratiskt system som vårt bestämmer majoriteten över minoriteten. Vi finner det normalt och rimligt. Framförallt dom som går och röstar i allmänna val. Men om det är så att två miljoner är muslimer i Sverige, en siffra som också borde granskas, och därmed utgör en minoritet: hur skyddas dess intressen som just minoritet? Räcker det med att religionsfriheten är grundlagsskyddad? Eller gäller andra spelregler för just denna minoritet? Eftersom majoriteten av oss i detta land är kristna? Om än svala, snarast icke-troende och sekulariserade såna.

En annan fråga: varför reagerar inte fler aktivt på den senaste PISA-undersökningen om att våra yngre inte läser? Är det också en effekt av normaliseringen, det vet väl alla att unga inte läser böcker! Inget konstigt.

Exemplen kunde mångfaldigas. Men, som sagt, Foucault var något allvarligt på spåren. För att inte säga skrämmande. Ytterst, och nu talar jag som sociolog, om samhällets möjlighet eller omöjlighet. Därför illustrationen med en bok av en klassiker, Georg Simmel.

Även publicerad på lindelof.nu 2-11-2026

Vatten skall du åter varda

Gravljus införskaffade. Såna där i plast med lock, svåra att hantera, om det blåser. Noterade dessutom i tv igår att allhelgonahelgen ställer till det för dom som ska städa upp, plocka undan efter alla som ihågkommit sina döda. Miljöförstörare är vi tydligen. Plast borde undvikas. 

Jag tycker hursomhelst om att i kvällsmörker passera kyrkogårdar där det fladdrar många ljus på gravarna. Utan att riktigt kunna sätta ord på varför. Stämningsskapande hursomhelst.

Först till mina föräldrars grav i Sandviken. Stenen saknar uppgifter om födelseår och dödsår. Liksom min mors namn. Det står bara pappas namn och så "familjegrav". Det  borde ändras på och det har jag också sagt många gånger. Utan att komma till skott. Sandvikaren i mig är en trög sälle. Långt mellan beslut och handling: "the Japanese art of management" brukar jag kalla det. Motsatsen till the American way, där idealet är att man snabbt skjuter från höften. Inte funderar så mycket. 

   

Så till Connys grav. Det gör så förvivlat ont att han är borta. 

Avslutningvis till minneslunden. Där vilar mina morföräldrar, efter att de flyttats dit från den grav där de låg i decennier. En av deras söner fick, av obegriplig anledning, för sig att det var för mycket jobb med att behålla deras grav. Nu är han bortgången själv. I samma lund min syster och hennes man. Var exakt? Omöjligt att svara på. Någonstans mellan de fåtaliga träden. Anonymitet råder. Inne i kyrkan hittas deras namn, liksom mina morföräldrars, i en förteckning över alla vilande på kyrkogården. 

   

Men vem söker sig, vid ett sökande efter minneslundsplacerade döda, dit? Dessutom brukar kyrkporten vara stängd.

Jag är inte förtjust i anonymitetens kollektiva minneslundar. Hellre då sprida askan i vatten, möjliggöra ett slags återvändande, erkänna kretsloppet. Präster brukar ju deklarera: av jord är du kommen, jord skall du åter varda. Vad med vattnet som viloplats? Som vi gjorde med min andra svärfar: spred hans aska i Indalsälven, nedanför kyrkogården i Sörberge utanför Timrå. På samma kyrkogård vilar hans föräldrar. Även Lill-Strimma, fick jag veta av Inge Hammarström, med Timråbakgrund. 

Jag vågar påstå att det är den vackraste begravning jag bevistat. Askan flöt långsamt ut i vattnet. Solstrålar skar plötsligt ned genom älvens yta, guldfärgade askan medan den sjönk till botten. Svärfar var frisläppt, den känsla som uppstod. Kista att placeras i, att instängd skickas ned med i jorden - nej, det ville han inte. Vi respekterade hans frihetslängtan. Den följde honom livet igenom.

Efter lunch på Kungsådran i Älvkarleby, börjar dom sjangsera vilket är synd i så fall (det straffar sig att skjuta in sig på kostnadssidan istället för på intäktssidan), till Österlövsta strax efter Skärplinge, där mina farföräldrar vilar. Ingen av dem träffade jag. Farfar gick bort samma vecka som jag föddes, farmor långt dessförinnan, tio barnsängar. 

Kyrkogården är naturskönt belägen, lite uppe på en höjd med utblick mot åkrar, i eftermiddags gal tuppar i fjärran. Väl skött av vänliga vaktmästare. Jag har behållit graven, tillsynen av den. Inte så lätt svara på varför. Mina genealogiska rötter i jorden finns både i Sandviken och i Österlövsta. Kanske därför, Jag är halv upplänning.

I Upsala häromsistens kom vi, ett gäng åldrade vänstermänniskor som samlats, en nära döden-grupp om man så vill, in på frågan om var ligga efter livets slut. En av oss har bokat plats i Berthåga utanför Upsala för sig själv och hustrun. Med motivet som anfördes, att då slipper barnen undra över hur förfara med sina döda föräldrar. 

Själv slår jag ifrån mig hur det ska bli. Den dagen den sorgen, som det, kanske en smula ansvarslöst, heter. Kanske ändrar jag ståndpunkt. Den som lever (sic!) får se.

FOTNOT Martin Heidegggers Varat och tiden får illustrera allhelgonakänslan.

Är jag svensk eller tysk?

Svensk eller tysk skriftställare?

Det bråkas i SD:s topp om vem som förtjänar att kallas svensk. Partilinjen dikterar, om jag förstått det rätt, att svensk är du om du delar svenska värderingar. Du behöver inte vara född här. 

Inte glasklart för mig vad som menas. Men enligt Åkesson kan en muslim bli statsminister. Med de rätta värderingarna, då?

Inte heller Jomshofs position är glasklar, att svenskheten sitter i etniciteten, svensk blir du genom födseln. 

Barn födda i Sverige till migranter, är de svenska? Eller går etniciteten längre tillbaka än så?

Osökt tänker jag Tredje riket och hur det skulle säkerställas vem som var arier. Liksom vem som var hundraprocentig jude eller Mischling, det vill säga blandras.

Jag hade klarat mig i Nazityskland. På min mors sida kan man, har jag förstått av noggrant dokumenterande släktforskare, härleda oss och mig tillbaka ända till 1400-talets södra Tyskland. 

Jag tror att de nazistiska myndigheterna menade att tre generationer krävdes för att definieras som en helgjuten arier. Tveksamt om Hitler hade passerat.

Kanske generna förklarar min kärlek till Tyskland? Jag har det i mitt genealogiska arv. Men född är jag i Sverige, på BB i Gefle.

Så, vad säger du, Jomshof? Är jag svensk eller tysk?

Först publicerad på 8 dagar 261030

Jag - ett utlåningsproblem

Bild: MeisterDrucke

Räcker det inte att den erbarmliga vintern närmar sig? Måste bekymren hopa sig för en grånad bokmal på ålderns höst?

   Alla lån använda. Du har uppnått din gräns på 6 lån. Ännu en gång informeras jag - med tiltalet du, mig veterligen har vi inte lagt bort titlarna - med bestämda ord från Stadsbiblioteket.   

   Ingen namnunderskrift; ansiktslös maktutövning så att ingen kan ställas till svars, kanske en robot?, att jag inte får låna på ett tag. 

   Eftersom jag förbrukat min tilldelade kvot. En på allsmäktig grund fastställd kvot från bibblan, utan föregående uppgörelse med mig utifrån mina individuella behov. 

   

Avslaget infinner sig, således inte första gången, när jag försöker att låna en bok av Agneta Pleijel; jag har fått blodad tand att läsa henne efter att ha fått upp ögonen på nytt för Pleijel efter alla år när hon gick under min radar.

   Nå, inget att göra. Förutom utstöta osande svordomar och eder som ändå ingen bibliotekarie hör. Bortkastad möda. Motbokssystemet i Gefle är som det är. Bocken brinner, Brynäs förlorar, ransoneringssystemet vad gäller låna böcker består.

    Jag måste läsa; det är bara så, take it or leave it. Ingen idé efterfråga diagnos och medicinering, behovet kvarstår. 

   Jag köper en e-bok på Bokus av Nobelprisvinnaren Annie Ernaux, Åren, för 99 kronor. (Var, förresten, inte e-böckerna billigare förr? Med vänlig hälsning, Joachim von Anka.) Jag har läst henne förr, minns inte vad. Priset styr. 

I förrgår träffade jag en gammal kollega, Hedda, reste i sällskap med andra tillsammans med

Jan Myrdal i Kambodja (Peter Fröling Idling skrev beskt om detta), när Knut Lindelöf och jag hade boksläpp, som det heter med besynnerliga konnotationer, i Upsala. 

   Hon hade inhämtat i vår brevbok Mellan klasserna det jag avslöjar om motbokssystemet på bibblan i Gefle. Hon trodde inte sina ögon. Men i går kunde jag förse henne med bevis, svart på vitt. I och med mejlet från bibblan, innehållande det ransonerande beskedet.

Jag måste passa på och tacka er, alla ni mina kära och trogna vänner, som osjälviskt engagerat er i läslusens problem; försett mig med goda, konkreta tips om hur komma åt böcker till låns. Uttryckt irritation eller förvåning över Gefle-modellen. 

   Men jag förblir undrande, saknar förklaringar. Jag fattar att jag "kostar", att bibblan måste ersätta förlagen när jag lånar. Men hur många av bibliotekets "brukare" omfattas av motbokssystemet? 

   Består Gefle av lånesökande storläsare som tömmer bibblan på resurser? Tillåt mig tvivla.

 

Det kan väl ändå inte endast vara Mannen på Holmen som är till bekymmer? Men jag vet inte.

   Vidgar jag problematiken till att det alarmeras vitt och brett om att svenskar inte läser, framförallt inte män, blir det ännu konstigare. Borde inte ur det perspektivet, eller ur ett genusperspektiv - där fick jag allt till det, mitt läsande premieras? 

   Guldstjärna istället för kalla handen. Omnämnade i Biblioteksbladet, om något sådant finns. Kanske rent av nominering till Årets Gävlebo? Nu for jag iväg, förlåt. 

Jag har i, min myndighetsenfald, försökt att komma i närmare kontakt med bibblan. Glöm det. Liksom all "kundtjänst" bygger även denna på att hålla den kontaktsökande borta. Har ni provat SJ? SAS? Något resebolag efter bekymmer med semesterresor? Gör för guds skull inte det! 

   Digitaliseringen hjälper effektivt "service- och tjänsteföretagen" hålla kunden väck från upplysning och information. 

Den tillit som sociologen Giddens yrade om, höll jag på skriva, och som präglar det moderna samhället som ideal: var finns den i praktiken? Vackra ord, ingen verklighet.

   Nu till Ernaux i mobilen. En litteraturkritiker påstod att det är hennes bästa bok. Det säger mig ingenting. Inte heller det nobla litteraturpriset. Det som Strindberg aldrig fick. I say no more.

   

Jag har lust att vända bibblan ryggen. Det är väl det de, vilka de nu är, vill. Jag är ingenting annat än ett kostsamt utlåningsproblem.

   Eller som nån närmast salomoniskt skrev mig: "I Gefle ska man inte bilda sig:"