Till minne av min äldsta vän Conny

 

Kära deltagare i denna minnesstund.

För den som inte känner mig: Lasse Ekstrand heter jag, uppvuxen i Sandviken. Mina anfäder kom till stan redan på 1880-talet. Så nog måste vi betraktas som genuina sandvikare!

Jag ber om överseende med att jag använder ett skrivet manus. Men det beror på att det känns mycket svårt att tala om Conny. 

Just här, på Odengrillen, satt vi många gånger i vår gröna ungdom. När mattvång fortfarande gällde. Vi beställde in en varm smörgås, ibland när hela, eller nästan hela, popbandet var samlat. En smörgås, mest som en symbolhandling. Jag minns inte att den någonsin åts upp.

Så Odengrillen känns som en välfunnen plats att samlas på idag. Sammankomsten knyter an till förgången tid. Those were the days, som Mary Hopkin sjöng.

Livet har avslutats för min vän ända sen början på sextiotalet. Vi föddes samma år, 1949, han månaden senare än jag. 

Det har slagit mig, när jag tänkt på Conny och mig, att detta att minnas är en social sak. Att minnas tillsammans med någon, ha ett gemensamt minne, det blir något alldeles speciellt som förtjänar att vårdas. 

Och det hade jag och Conny, ett gemensamt minne. Nämnas bör att han besatt ett ovanligt gott minne, ett smått förbluffande hästminne, till skillnad från mig.

Alltid när vi träffades reste vi tillbaka till det förflutnas dagar. 

Vi lärde känna varann, som sagt, redan i början på 60-talet när vi spelade fotboll i samma kvarterslag. Familjen Ekstrand hade flyttat upp på stan, som man sa, till Smedsgatan, familjen Palmér bodde i närheten.

Conny bevittnade mina första skrivförsök i form av matchreferat, nedtecknade med kulspetspenna i blått häfte. På typisk sportjournalistprosa med många klichéer. Conny skrattade ibland gott åt mina formuleringar. 

Och så kom Beatles och musikrevolutionen. Även till lilla Sandviken. Alla skulle starta popband. Och det gjorde vi också. Conny och jag började gemensamt ta ut låtar på akustiska gitarrer. Bandet döptes till Two Good Reasons efter en rad i Kinks låt Sunny Afternoon.

Roliga år följde med musiken som viktigare än allt annat; tjejer och framförallt skolan.

Vi repade på Kåken, ungdomsgården Seljansborg. Hade spelningar runt om i Gästrikland och Norduppland, Helsingland och Vestmanland. Ibland kanonspelningar, ibland mindre bra. 

Förband till internationella celebriteter på Jernvallen. Inför en publik på flera tusen. John Mayall och hans Bluesbreakers. Glömmer aldrig skakande knän backstage. Eller att få träffa Jimi Hendrix in real life.

1968 flyttade jag till Upsala för att läsa på universitetet. Connys och mina vägar skildes åt. Vi hade endast sporadisk kontakt under årens lopp. 

Men i och med att jag flyttade tillbaka till regionen, bosatte mig i Gävle 1991, blev kontakten tätare. Vi hann träffas flera gånger för livsavstämningar som Conny kallade det. 

En gång tog Conny mig med till Valhalla, dit alla de kända sextiotalsbanden kom, och där vi som tonåringar hängde som det heter nuförtiden. Han hade lyckats utverka nycklar till den forna rockborgen. 

För mig kändes det magiskt att återvända dit tillsammans med honom. Där vi med bandet spelade i en paus när Curt-Görans från Eskilstuna var huvudattraktion. 

Kan också ha varit Caretakers från Jönköping, skulle behöva fråga Conny, som hade järnkoll, om det.

Vi mindes det förflutna  tillsammans, reste tillbaka till det Sandviken som var och där vi växte upp. Ett fjärran, skimrande Sandviken. Ett mönstersamhälle, till skillnad från idag.

Nu är Conny borta. Jag har ingen som jag på samma sätt kan minnas tillsammans med. Det är som om en dörr har stängts. För alltid.

Jag fattar inte att du är borta, Conny. Må du få vila i frid nära dina föräldrar och morföräldrar. På samma kyrkogård där mina föräldrar och morföräldrar vilar. 

Jag vet att jag kommer att söka upp din gravplats varje gång vi ser till mina föräldrars grav. Och kanske hör du mig när jag talar till dig. Du trodde ju på något hinsides, det gjorde dig trygg. Döden innebär inte ett slut, utan en fortsättning.

Lundapoeten Göran Sonnevi skrev att de människor som finns här är de enda som finns, det finns inga andra. En anmodan till oss att vara rädda om varann så länge vi har varann. 

Och det vet jag att ni efterlevande är. Ni fanns vid Connys sida de sista, svåra och plågsamma dagarna och nätterna. Ja, hela hans sjukdomsperiod. Ni visade honom kärlek.

Åh, vad jag kommer att sakna dig Conny, ditt varma skratt. Våra livsavstämningar. Må du, bortom lidande och plågor, få vila nu.

               

Foto: En kylig Barnens dag i Sandviken på 60-talet. TGR, unga och väl påklädda, på ett lastbilsflak utmed Hyttgatan i Sandviken.

Tal vid minnesstunden efter Connys Palmérs begravning 18 juni 2026

Ska jag lämna tillbaka Hjalmar Branting-medaljen?

Den guldaktigt skimrande medaljen med Hjalmar Brantings ansikte på finns i mitt förvar. Den förärades bruksjäntan, min mor, som tack för lång och trogen insats inom socialdemokratin. 

Att Branting aldrig tillhört mina favoriter lämnar vi därhän. Men betecknande att denne kompromissernas och klassamarbetets apologet pryder medaljen. Han som sålde ut revolutionen på svensk botten för den allmänna rösträtten.

Jag vet inte vem eller vilka som ansvarar för medaljens utformning. Men helt klart står att det var fullkomligt uteslutet att Mäster Palm eller Axel Danielsson skulle få låna sin nuna till den. Pionjärerna ville ju något annat och mer radikalt än överklassättlingen. 

 Nå, jag tar till pennan, snarare tangenterna, när jag på Facebook noterar att Annika Strandhäll meddelar att hon dels avtackats av riksdagen, som hon lämnar (med rejäl pension, hon var ju även statsråd, antar jag), dels mottagit Hjalmar Branting-medaljen.

Det har florerat otrevliga rykten om denne Strandhäll, att hon föddes med ett saltkorn i halsen. Men det struntar jag i. 

Vidare närmast kränkande kommentarer från populasen om bristande intelligens och kompetens på ministerstolen. Och det kan nog stämma. Men det är ju historia nu.

Värre är att hon i och med att S givit henne den medaljen jämställs med min mor. Den senare stod ju för den äkta socialdemokratin, med ledstjärnorna solidaritet, jämlikhet och broderskap. Strandhäll tillhör den avideologiserade socialdemokrati för vilken makten är ett självändamål.

 

Det blir nästan ironiskt att jag på kvällskvisten får veta detta om Strandhälls utmärkelse på min mors dödsdag.

 

Om jag skulle få för mig att lämna tillbaka medaljen, det är frestande att göra det, till vem gör jag det? Partisekreteraren? Äh, det får vara. 

Med anledning av min mors dödsdag 17 juni 1986

På Bruket, utanför fabriksporten, styrde starka kvinnor med järnhand. Ett matriarkat rådde. Min mor en i detta.

Uppfostrade mig med vedertagna övertygelser som inte tillät någon diskussion. De var självklara och bidrog till normaliseringsprocessen: hur det skulle, borde och måste vara. "Men, vad ska folk säga?" 

Ofta förekommande.

Liksom: - Sätt inte en ära i din egen skam! 

Kunde förstärkas med: - Du är väl inte en driftkucku? Och så varningen: - Så där kan man inte hålla på, då får man inget jobb.

Det sista när jag befann mig i ett Upsala med vänstervindar, kom hem med smutstvätt och flammande rött skägg. Oförsonlig mot den samhällsbärande socialdemokrati mamma försvarade med näbbar och klor. Hon var ängslig att jag skulle göra mig omöjlig med mina politiska åsikter. 

Inte gripet ur luften. Hennes morfar uppkallades till självaste Konsuln efter att ha närvarat på ett möte med August Palm, skrattat förnöjt åt folktribunens hätska utfall mot överheten. Bolagsspioner på plats skvallrade. 

Genom att ta avstånd från agitatorn undgick morfadern att sparkas och svartlistas. Enbart läpparnas bekännelse.

På väggen en bonad med texten Flinkt arbete leder snarast till vilan. Man skulle göra rätt för sig, inte ligga samhället till last. 

Inte festa och dricka sprit. Sköta sig måste familjeförsörjaren. Mamma ställde handfast undan flaskan med Standard Selection eller Eau de Vie när hon tyckte det räckte med groggandet. 

Pekade med förtrytelse på systrarna B----m: - Springer med karlar. Röker gör dom också! Riktiga pyschor. 

Vedboden och garaget var tillhållet under matriarkatet. Mannens grotta där han fick vara för sig själv. Morfar hade sin vedbod, pappa garaget. Min svåger använde sjön och fiskandet som sin tillflykt. Eller hängde över tipslappar. 

Den ständiga omvårdnaden. Hur nånsin kunna glömma den? Hur mamma tog hand om oss, skapade trevnad i vårt tjäll. Värnade om familjen, alltings centrum, grundtryggheten.

Rummet fick vi bara gå in i vid speciella tillfällen. Glasruta på dörren att kika in i Rummet genom. När tv inköpts tilläts vi av min mor sitta i Rummets fåtöljer och titta: - Men lorta inte!

Alltid hembakat bröd. Smörhönorna saliga i åminnelse. Glömmer aldrig doften i trappuppgången när jag kom hem från skolan. 

Allt hann mamma med, fattar inte hur hon klarade det: arbeta i Konsumbutik, vara föreningsaktiv, politiskt aktiv inom socialdemokratin. Utöver att hon pysslade om pappa och mig. Minns att han en gång lät arg när hon sjönk ned på en köksstol, utmattad och trött. 

Jag tror han blev rädd när hon inte var som vanligt, hemmets klippa.

Uttrycket gemytlig stund myntade jag efter alla våra stunder på tu man hand med kaffe och läsk samtidigt som det bullades upp. Det var bara mamma och jag. Ibland bjöds även hennes bästa väninna, tant Lisa, att få vara med. 

”Mother you left me, but I didn´t leave you", sjöng Lennon med smärta i rösten. I min röst saknad och vemod. Efter alla år. 

Även på 8 dagar, under annan rubrik, 2026-06-17

Trollkarlen i Kreml

Filmen Trollkarlen i Kreml (2025) har lovordats på flera håll. Det har väckt min nyfikenhet som flitig cineast. Men jag börjar ändå att se filmen med ett mått av misstänksamhet. 

På grund av kontexten, en samtid präglad av russofobi. Världen delas polariserande upp i goda och onda. Svart och vitt. Mer komplicerat än så får det tydligen inte vara i imperialismens värld. 

Vad med den värld som filmen gestaltar; kan den avvika under konstnärligheten och fiktionens ledstjärna eller är den ideologiskt innesluten och determinerad?

I Ukraina hålls ryssarna av krigshetsarna för att vara de onda. De är angriparna. Någon nyansering av bakgrunden till detta onödiga krig är inte tillåten enligt den förhärskande opinionen. 

EU sluter mangrant, hur det är med Ungern efter senaste valet är jag tveksam om, upp bakom regimen i Kiev. 

Tidö-regeringen i Sverige hänger på, vräker i väg miljarder i stöd utan att vi skattebetalare presenteras en godtagbar redovisning av vart pengarna går. Hur mycket hamnar i korruptas fickor?

Och vad med inflytandet från nazistiskt influerade i de ukrainska militärleden? Frågor som icke får ställas. Då stämplas man avfärdande som putinist.

Trollkarlen i filmen är Vladimir Putins rådgivare, hans grå eminens; en postkommunismens produkt, manipulativ och förslagen. Han äger Putins öra, ända från att denne var knuten till KGB (sedermera FSB) och framåt. 

Filmen påstår sig skänka oss interiörer från maktens innersta krets i Kreml, hur beslutsfattandet sker bakom stängda dörrar och bortom insyn. 

Dokumentära bilder från dramatiska händelser, som tjetjenska terrorattacker mot Moskva, spetsar anrättningen.

Filmen driver tesen att en auktoritär, politisk kultur från Stalintiden har överlevt övergången till en liberal demokrati. Eller återuppstått under Putin. Hur historiska omständigheter spelar in, det nedtonas. Dramaturgin är icke-materialistisk, snarast idealistisk.

Friheten, ironiskt uttalat, efter Sovjetunionens upphörande verkar mest bestå i drogmissbruk, homosexualitet, reality-tv på lägsta nivå och oligarkers vräkighet. Att folkegendom stulits explicitgörs inte. Har en maktförskjutning skett till folkets nackdel? Inget besked från filmen.

Det stannar inte vid Stalin. Vi måste, enligt filmmakarna, gå tillbaka till tiden före revolutionen, till tsarismens Ryssland. Putin är en ny tsar som älskar pompa och ståt. 

Enligt dem bakom filmen dock en färglös despot bortom yttre fägnad och storstilade parader. Umgås helst med likasinnade, gamla polare. Ingen civiliserad europé. Heller ingen intellektuell. Snarare en råbarkad realpolitiker. 

Ett klichéartat, på gränsen till nedlåtande, porträtt som förblir ensidigt. 

Som svenska mainstream medier behandlar USA, så gör även filmen med Ryssland. Personifiering av politiken, som handlade det om en ständigt pågående valkampanj där en kandidat skall marknadsföras. 

Intriger hör till vardagen. Frågan är hur pass ryskt det är? Men framställs som om så vore fallet.

Inte ett ord om strukturer, en sociologisk förklaringsmodell saknas. 

Den som i likhet med undertecknad söker fördjupning av vad som skett och sker i det mäktiga landet i öst lämnas i sticket.

En makthungrig elit styr - och berikar sig skamlöst. Folket är frånvarande. Politiska systemskiften sker utan folkets medverkan. Som om eliten bara tröttnar och vill pröva något nytt. 

Ena dagen med fyllbulten Jeltsin, allt skröpligare, som ansiktet utåt. Nästa Sovjetupplösaren Gorbatjov som föreföll inte ana vilka konsekvenserna av hans reformer skulle bli. 

Drar i trådarna gör tv-moguler och opinionsbildare. En torftig och ytlig skildring av ett land i förändring, om ni frågar mig. Subjektiv.

Några nycklar till dagens situation ges inte. I allt väsentligt serveras vi en antirysk berättelse som spär på rysshatares fördomar. Lömska, vodkapimplande makthavare och lönnmord. Filmen slutar med ett nackskott.

Det kunde vara femtiotal och kalla kriget. Om något positivt skall sägas om filmen, är det att Jude Law har studerat Putin, hur han talar och rör sig. Men att han och alla andra pratar engelska övertygar inte om filmens trovärdighet. 

Foto: SF Anytime

Även publicerad, under annan rubrik, på 8 dagar 2026-06-14

Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoparti?

Enligt aktuella opinionsundersökningar så sympatiserar fler arbetare, närmare bestämt mervärdesproducerande män utan eftergymnasial utbildning, med SD än S. 

Socialdemokratin synes ha förlorat sina traditionella kärnväljare. LO-kollektivet. De som historiskt sett, och ända från rörelsens gryning på 1800-talet, utgjort partiets ryggrad. 

S är inte längre det arbetarparti som det stolta namnet indikerar - Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. 

Röstar på S gör markant många högutbildade kvinnor inom offentlig sektor. S kan därför numera betraktas som ett medelklassparti, ett tjänstemannaparti. Och det torde påverka vilka frågor som drivs. 

Inte gagnas fabrikernas folk, ”mina” metallarbetare på Sandvik, längre av S. Oavsett retorik. Men jag förundras. Om S numera är kvinnornas parti framförallt. I höst röstar de på Magdalena Andersson och Mikael Damberg, om opinionsmätningarna slår in.

Vill då kvinnorna verkligen ha fälttåget mot Ryssland? Att det skall satsas enorma summor på krigsmakten, vilket innebär att inhemska, sociala behov förbli otillfredsställda? Av hävd typiska kvinnofrågor nedprioriteras. 

Vi måste, i krigens värld, således fortsätta att leva med en allt sämre välfärd. En dåligt fungerande infrastruktur. 

Att resa kollektivt, som jag och min livskamrat ofta gör, är att påminnas om bristande underhåll och skötsel. 

Vill på socialdemokratin röstande kvinnor ha Nato-anslutning, avskaffandet av neutralitet och alliansfrihet? Främmande trupper på svensk mark? Med ökad krigsrisk, minskad säkerhet.

Jag förstår ingenting. Jag saknar Inga Thorsson, aktiv kärnvapenmotståndare och Alva Myrdal (tilldelades Nobels fredspris). 

Jag känner mig inte trygg med Magdalena Andersson, hon tycks mig vända kappan efter vinden. En slipad realpolitiker som söker makten för maktens egen skull. Och jag förstår mig inte på de kvinnor som röstar på henne. För övrigt känner jag ingen som gör det.

Det är som om kvinnorna röstar mot ett bättre vetande. Eller kanske främst som en protest mot Åkesson och det förhatliga SD? 

Ur ett kvinnoperspektiv utgör S det minst dåliga partiet. Eller hur förstå?

Foto: Inga Thorsson (Wikipedia)

Även publicerad på 8 dagar 2026-06-13

Farväl för denna gång, Malmö!

Jag älskar den skånska slätten! Det sig öppnande landskapet som inför blicken bara fortsätter och fortsätter, mil efter mil. Ackompanjerat av det mjukt vajande gräset i vinden.

Jag är ingen skogsmulle fast jag vanligtvis, av svårförklarliga skäl, bor nära mörka skogar, men avskyr höga tallar och täta granar som stänger och låser in; ofta har jag drabbats av skogsnoja, måste bara ta mig ut snabbast möjligt ur det kvävande trädfängelset när nojan slår till.

 

I tidskriften Opulens, där den sympatiske och väl skrivande Clemens Altgård finns bland medarbetarna, hyllade jag vid ett tillfälle Ola Hansson, benämnde honom slättens Edvard Munch. Hansson målade med ord.

Jag älskar även de skånska bokskogarna, något helt annat än de deprimerande skogarna i norr, med insipprande ljus mellan stammarna, som Vilhelm Ekelund inneslöt i en dikt, tillbakablickandes på sin svunna barndom.

Malmö, dit kosan återigen ställdes, är för mig minnens stad, och skymmer det mångkulturella Malmö som staden idag försöker vara. Med slitningar och motsättningar; "integrationsproblem", som maktlöshetens myndigheter säger. Om de inte ljuger om att allt är frid och fröjd.

Det förflutna fyller min ryggsäck; i den ryms allt det jag förknippar med Malmö, och som jag plockar fram och låter prägla mitt sinne. Minnet är med andra ord selektivt. Hur kunde det vara annorlunda?

Ännu ingen bro lagd över Sundet i minnenas region. Där borta, vid klart väder, skymtar den rödvita huvudstadens tinnar och torn.

Fortfarande, med utebliven bro, tillhörande en främmande kontinent. Den pirrande känslan av att åka utomlands när färjan stävade ut från hamnen på den svenska sidan.

Skönsjungande Östen Warnerbrings hyllningslåt till Malmö, som man finner på Spotify, där han sjunger om att staden doftar choklad och räknar upp affektivt laddade platser, är komponerad med vemodets toner. Själv bodde han sista åren i Helsingborg. Jag undrar varför. Ännu en obesvarad fråga av många.

Malmögrabben, den arbetarklassolidariske Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen”, den bästa svenska filmen nånsin. Jag vet inte hur många gånger jag sett den, utan att tröttna. Savoys matsal har jag frekventerat; där filmgänget åt middag varje afton under inspelningen. Keve Hjelm beställde in samma rätt varenda gång.

Filmstjärnan Anita Ekberg, den supervackra grebban framför alla andra. Slutade sina dagar i citronernas land.

Kockums skeppsvarv med kranen som landmärke. På avstånd, långt från Malmö, kunde man se den. 

Iff iff med Bo Larsson. Di ljusblå. Men där fanns också ”kanariefåglarna”, IFK Malmö, i gult.

Rockbandet Namelosers med frontmannen Tommy Hansson. Jag såg tv-programmet där det framgick hur fast han satt i 60-talet; han hade aldrig lämnat beatlesepoken, förmådde inte anpassa sig till det som kom efteråt. I hans fall skavde detta och stal hans livsmening.

Hoola Bandola. Fortfarande bor Mikael Wiehe i Malmö. Inte så långt från köpcentrat Triangeln. Jag har strukit förbi hans port. Utan att ta kontakt.

Huset där tidningen Arbetet höll till. Med redaktör Axel Danielsson, en i pionjärernas socialdemokrati. Min och min mors äkta socialdemokrati.

Mäster Palms päronträd utanför stadshuset, en undanskymd replika på det äkta.

Rockklubben Bongo, alla internationella storheter, oräkneliga voro de, som framträdde där. En dag passerade vi på trottoaren där minnesplattan finns. 

Till det Malmö som var, mitt hjärtas längtan flyr. Och som jag nu lämnar för denna gång. Snart ut till Kastrup och flygmaskinen upp till Arlanda. Beläget i de mörka skogarna...

Foto: Limhamns Museum