Sonja, den kvinnliga vardagens poet

19 april skulle Sonja Åkesson, född i Gute på Gotland, ha fyllt 100 år. Hon flydde Gotland för Stockholm, så småningom med adress Drottninggatan, inte långt ifrån där Strindberg bodde i Blå Tornet. 

   Båda samhällskritiska författare, men med olika ingångar till sin kritik.

Jag läser en Understreckare i Svenskan denna dag med anledning av hundraårsdagen. Den är lätt att glömma rikedomen i hennes produktion. Kanske är det så att det ligger nära till hands att reducera tematiken i hennes skrivande, receptionen fångas av hennes persona i offentligheten. 

   Från början skrev Åkesson typiskt femtiotalsmässigt, symboliskt och laddat med bilder. Så där som poeter förväntandes att skriva; ”modernistiskt” och svårmodigt. Med Lars Forssell som anförare. 

   Birgitta Stenberg har vittnat om detta svenska femtiotal i sina böcker. Som inte ”bara” handlade om poesiuppläsningar vid bord med vita dukar, levande ljus och rödvin. 

   Det femtiotal där även republikanen Vilhelm Moberg förekom, ettrig i sitt avslöjandet av homosexuellt färgade intriger i huvudstaden. Med Gustav V inblandad.

Efter sin modernistiska period förflyttade sig Åkesson i en mer konkret, enkel riktning. Fångade med säker hand den omgivande vardagens detaljer: rotmoskok och diskbänkar. 

Vardagen mer som fängelse, mindre som äventyr. Den kvinnliga vardagen, nota bene. 

   Snart blev hon feministernas poet. Dikten Äktenskapsfrågans inledning "Vara Vit mans slav" nästan programmatisk därvidlag.

Jag minns hennes sista diktsamling, "Hästens öga", som utgavs postumt. Jag läste den och läste om. Skulle hon ha skrivit ”enkelt”?

   Titeln förbryllade mig. Och det är väl överhuvudtaget något utmärkande för Åkessons poesi. Jag skulle inte kalla den socialrealistisk. Ingen DDR-poesi. 

   I det vardagliga, konkreta och till synes realistiskt speglade smyger sig det förbryllande in. Det självklara är inte självklart. Det omedelbart givna är det inte i själva verket. Genom att skriva som Åkesson förfrämligas vardagen.

Jag har bara sett något liknande i Kristina Lugns poesi. 

   Och båda pratade de med hes, släpande röst. Som uppläsare av de egna verken suveräna.

Även publicerad på lindelof.nu 19 april 2026

Skriftställarens söndagsmorgon

Skriftställaren

 

Med åren blir man alltmer pessimistisk. En av mina FB-vänner, länge sen jag såg till honom på denna plattform och det gör mig en smula orolig, satte etiketten "radikalpessimist" på mig. Det låter som en skvader; det ena tycks inte hänga ihop med det andra. Det är en hopfogning.

Tja, om den tyske skriftställaren Ernst Jünger, han som umgicks i samma kretsar som Joseph Goebbels i Berlin på 1920-talet, utmärkt stilist men ska företrädesvis läsas på sitt modersmål, sade man att han var en "radikalkonservativ". 

Så det kanske går att knåpa ihop divergenser, heter det så?, till skvadrar och ge dem en betydelse.

Kanske är pessimistisk fel ord; uppgiven ett bättre, mer adekvat. Framförallt i synen på om detta tjyvsamhälle skulle gå att förändra i en positiv riktning: kunna bli mer rättvist och jämställt. Det trodde jag när jag var yngre. Politiskt placerade jag mig till vänster. Utan att gå in i ett parti.

Nu, på ålderns höst, är jag inte så säker längre på om vänster, eller höger för den delen, betyder nånting. Om det är nån mening överhuvudtaget med att kalla sig det ena eller det andra. 

Kallar jag mig "realist", som jag gärna gör, så möter det motstånd; det vet jag. 

Hävdandet att jag strävar efter att utan ideologiska skygglappar klarsynt betrakta verkligheten. Kanske det som är pessimism? Slår det mig. Att inte låta sig förvillas eller bländas. Se livet och verkligheten i vitögat. [1]

Jag minns när begreppet "objektivitet" var på tapeten; den högljudda debatten om man som samhällsvetare kunde vara "objektiv". I min bokhylla finns böcker som behandlar detta ämne, med författarnamn som Joachim Israel, Gunnar Myrdal och Göran Therborn. 

I could´nt care less. Kunde jag ha utbrustit den gången. Jag ansåg i mitt röda skägg att samhällskunskap som gynnade arbetarklassen, den var sann. Det gällde att som samhällsvetare utgå ifrån en proletär klasståndpunkt. [2] Kändes rätt och riktigt. Inget akademiskt tramsande.

Snart kommer boken "Mellan klasserna" som bygger på en mejlväxling mellan publicisten Knut Lindelöf och mig. Han från borgerlighetens välbeställda Särö på Västkusten, född med silversked i munnen; jag från fabriksslaveriets Sandviken, utan en sån sked. 

Om det är något vi delar, och kan vara överens om, är att vi i den ålder där vi är (Knut fyller 81 i maj, jag 77 i oktober), befinner oss på upploppet; livets slutsträcka. Vem spränger målsnöret först? Som det handlade om att gå i mål! På en existentiell löparbana. Men det kanske det gör. 

Nu brygger jag mig en kopp Skånerost, dyrare än guld. Och lyssnar på Corelli. Brasan fladdrar därborta på TV:n. Batteriljus tänt. Får inte glömma att köpa citroner under min eftermiddagspromenad.

[1] Apropå se verkligheten i vitögat. En ruskig film på SVT Play i förrgår, "The Grey", med Liam Neeson i huvudrollen. Oljeborrare i Alaska kraschar med ett flygplan. Attackeras av vargar. Ingen överlever. Föregås av svåra strapatser och överlevnadsförsök i bister snöstormsvinter.

[2] Louis Althusser hette dåtidens husgud; hans "Filosofi från proletär klasståndpunkt"m och hans teori om ideologiska statsapparater.

Intellektuella, murare och svärmorsdrömmar som ordföranden

En intellektuell partiledare (Wikipedia)

Om man sade ”svärmorsdröm” om någon förut, så visste alla genast vad som menades. Signalementet behövde inte ens utskrivas. Rena kontaktannonsen. Man med ordnad inkomst. Egen bil. Pengar på banken. Skötsam och ordentlig. Helst nykterist. 

   Fördelaktigt utseende icke minst! 
   Jag kan inte låta bli att tänka svärmorsdröm när jag ser foton på vänsterpartisten Jonas Sjöstedt. Även om han lagt sig till med ett grånat gammelmansskägg som förtar hans ungdomlighet. Kanske ett Hemingwayideal som spökar? The he-man.
   Jag utgår ifrån att han närvarar vid Vänsterpartiets kongress. Och omsvärmas av damerna vid inträdet i salen. 
   Som partiledare var han även omtyckt av damer från andra partier. 

Så som CH, den milde, alltid lugnt och sakligt resonerande. Dessutom en intellektuellt lagd politiker, kompis med Peter Weiss, skrev bra om monopolkapitalisterna, de femton familjerna.
Osäker på hur det förhåller sig med Sjöstedts intellektuella läggning. 

   Men artiklar ur hans hand har jag noterat. Utan att läsa dem, skam att säga. 
   Lasse Werner var varken mild eller intellektuell. Kanske för burdus, den storväxte forne muraren, för progressiva medelklassdamer? Om de inte drömde om grottmannen. 

Är Sjöstedt en typisk vänsterpartist? Inte vet jag. Jag känner knappt några vänsterpartister. 
Utmärkande för mannen, född i det fordom röda Göteborg, är ett kappvändande av Guds nåde. Vilka stora frågor det än gällt så har han agerat vindflöjel. 
   Motståndet mot EU övergav han, för en mer än välbetald plats i parlamentet. Kriget mot Ryssland via Ukraina stödjer han. Nato-medlemskapet, övergivandet av alliansfriheten. 
   Vad som blir kvar av vänsteridentitet hos honom, det vete fåglarna. Förmodligen kallar han sig feminist. Det brukar gå hem.

De som föredrar honom tror jag har svärmorsdrömmen i bakhuvudet. Imagen, på modern svenska. Den sympatiska, lågmälda utstrålningen. Gossen i den vuxne mannen.
Det kan ju knappast vara kappvändandet. 
   Men, vad vet jag? Min gamla kommunist.

Inget SIF från läktarplats - jag lugnar mig

VM-arenan I Sandviken (Foto: DigitaltMuseum)

 

I eftermiddag spelar rödvästarna, Sveriges Arsenal som de en gång kallades, Sandvikens IF hemma mot IFK Värnamo. På den anspråkslösa planen på sidan om betongkolossen Göransson Arena. Den så kallade VM-arenan granngårds får de, skamligt nog, inte nyttja. 

Klubben har fått dispens två år i rad från fotbollsförbundet för sin pytte-mytte-arena, men är det verkligen möjligt att få det en tredje gång? Gubbarna torde undra i förbundet vad de håller på med i landsorten.

Pinsamt för kommunledningen som verkar sitta på händerna när det gäller att fixa till den legendariska arenan. Att släppa in SAIK:s bandylag, det gick bra. Och slänga upp fula plank. Som om man till varje pris ville förhindra att VM-arenan skulle kunna hysa fotboll igen.

SIF håller till i Superettan. Det som förr hette division 2. I laget återfinns importer från Afrika som skulle fått fassan att undra vad i hela friden som hänt. I hans SIF hette de Cahlman, Lundberg, Hodin och andra svenska namn som man kunde lära sig utantill. Till skillnad från nu.

Han höll på SIF i vått och torrt. Klart jag gjorde det också. Äpplet faller som bekant aldrig långt från päronträdet. 

Så många härliga minnen från förr på Jernvallen! Med smattrande flaggor på de höga stängerna, järnverkets blåsorkester som mangrant i uniformer tågade in på arenan och tutade för hela slanten, doften från John Silver utan filter, nyklippt gräs (inget konstgräs på den tiden). 

Feststämning! Utanför trälandet i Verket och vardagligheterna. Efter avblåsning väntade mossan med kaffe och nybakade smörhönor; söndagarna var matchdagar. Fort upp på cykeln och sen trampa hemåt.

Mycket folk på hemmamatcherna. Inte som nu, när arrangören får vara glad om det kommer fler än tusen. Nå, siffran slår alltid bandylagets ständigt usla. Jag har faktiskt sett SAIK spela i kolossen, tragiskt med en liten publik, de sista entusiasterna, i en alltför stor kostym. 

Ränderna går aldrig ur. Jag kan se SIF spela genom att jag har ett abonnemang på TV4 Play. Men inte är det nån rolig fotboll de bjuder på, Ett ständigt bolltrillande, målis aktivt med i passningsspelet; ibland långt utanför straffområdet. Fisklir, sade man förr. 

Så spelar primadonnorna i Italiens Serie A. Målsnålt. Defensivt. 

Jag minns en match en kall novemberafton i Turin. På klassiska Delle Alpi. Juventus, med Zlatan i laget, mötte ett bottenlag; namnet har jag tappat. Och som de höll på! Bakåt och horisontellt. Som schack på grön matta. Jag höll på att bli tokig i kylan. 

Den gamla damen vann med 1-0 vill jag minnas. Lirarna lär knappast ha varit svettiga efteråt.

Anders - en trevlig kis som står i Konsumbutiken några stenkast bort, och som jag, i vetskap om varifrån han kommer,  kallar "Sandvikarn" - och jag har pratat om att ta oss till Viken för att beskåda en match på plats. 

Nja, jag säger som mossan när fassan ville ha med henne upp till Kungsberget, där han var stugfogde åt Skid- och friluftsfrämjandet: "Jag lugnar mig."

I eftermiddag på med TV:n. Kaffe, men inga smörhönor. Kanske en kanelbulle; köpebröd. Och en påse Ahlgrens bilar. Heja grabbarna från Viken! Låt oss höra nätmusiken! S I F!

Hold da kaeft, mand, vilken kvinna!

Bild: SVT Play

Trine Dyrholm kan med fog anses vara Danmarks nu levande, främsta kvinnliga skådespelare. Den aktuella serien Den danska kvinnan, sänds i sex avsnitt på SVT Play, får mig att så smått fundera på varför hon valde att spela huvudrollen i just denna. 
   Jag har ju fått för mig att hon kan välja och vraka bland lockande anbud.
   Även från utlandet. Flotta erbjudanden. Danska skådespelare är eftertraktade inom den internationella filmindustrin.     

   Förutom Dyrholm bland andra de flitigt förekommande David Dencik och Mads Mikkelsen.

   Den senare även känd från den listigt utformade reklamen för Carlsberg - "probably the best beer in the world". 

Men det blev Den danska kvinnan för Dyrholm. Och jag börjar ana varför. Här kommer hon till sin rätt som den fullfjädrade aktris hon är. Kan ta ut svängarna. 

   Ohämmat ha sig. Slänga kläderna och fajtas naken.
   Jag, flitig TV-serieskådare, titulerar mig seriestrateg, älskar ovanliga serier som denna och sitter som trollbunden. 

   Den är corny och oförutsägbar, smått absurd och dråplig. 

Du överraskas hela tiden av vad som händer.  Även huvudrollsinnehavaren! Det sätter fart på serien. 
   Ingen rak, dramaturgisk linje. Huvudpersonen ställs nämligen gång på gång inför oväntade situationer, innebärande uppdykande problem som akut behöver lösas.
   Det kan vara grannar som verkar festa och droga mest hela tiden. Dånande musik nattetid får grannarna att ringa efter maktlös polis. 

   En flicka i trappuppgången har blivit gravid med sin pojkvän (tror hon, men det visar sig att han inte är den biologiske fadern). 
   Pojkvännen hotar med att lägga ut bilder på internet, foton föreställande de två i intima akter.

Ditte Jensen, som danskan heter och är legitimerad sjuksköterska, tar målmedvetet och handfast tag i problemlösandet. Med betoning på just handfast. 

   Hon har tjänstgjort som soldat i Irak, Bosnien och Afghanistan. Utbildad i närstrid. Tvekar inte att döda. 
  Det har hon gjort förr. Eller utsatt tillfångatagna för grym behandling, som skendränkning.
   Men samtidigt med den hårda sidan i sin person, hon är en kvinnlig Rambo, är hon extremt klimatinriktad a la Greta Thunberg, förebrår biltvättande grannar och motorgräsklippande figurer för vad de håller på med. 
   När de med diesel och giftiga preparat smutsar ner naturen och hotar de kvarvarande glaciärerna. 
   Odlar ekologiskt morötter i en plätta utanför flerbostadshuset. Beredd att, som Greta och hennes likar, ta till utomparlamentariska metoder. Till och med motorsabotage.
   Grannbarn med svårt skärmberoende, de sitter fastklistrade vid Ipads, mobiler och lap tops, tar hon sig an på sitt speciella vis. Jag ska inte avslöja hur. Hon är agerar, outnämnd, som invånarnas beskyddare. En feministisk kämpe - utan retorisk överrock.

Efter att ha, som jag föreställer mig, valt att bosätta sig på Island för att kunna leva ett mer privat och lugnt liv. Långt från krig och fasor. 

   Skuggad av PET (den danska motsvarigheten till Säpo), även av militärens säkerhetspolis. Med ett förflutet som agent.
   Det stannar inte här. Dyrholm dansar och sjunger, låter som Anne Linnet, som vore hon musikalartist! Imponerande. Det hade väl ingen trott om henne. 

   Snackar stundtals arabiska. En i ordets bästa mening sammansatt, för att inte säga outgrundlig, kvinna. 

Dyrholm får veckla ut sig som aldrig förr, demonstrera förmågor som varit oss tittare och beundrare okända. Dessutom delar Ditte i förbifarten ut råsopar mot oss fäaktiga svenskar som finner oss i allt. 

   Och hon är en sann antiimperialist, tillika USA-hatare. 
   Ja, jag säger då det. Vilken kvinna!

I fonden det Reyjkavik som min största favorit bland poeter, Pentti Saarikoski, besökte. Mest intresserad av det isländska brännvinet, med det otäcka namnet Svarta döden. 
   Samlingen Jag blickar ut över huvudet på Stalin, där Islandsresan ingår, högst läsvärd som allt han skrev. 
   Island och Reykjavik står på min bucketlist. Kanske, någon gång, att jag kliver ombord på Icelandair. Ganska så otippat, om jag må säga det själv. 

   Men efter att ha sett "Den danska kvinnan", så.

Vad står V:et för egentligen?

Wikipedia

 

Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar är inbjuden till SVT:s program Morgonstudion 17 april med anledning av att det stundar partikongress. 

Det har förekommit uppgifter i medierna om att den viktigaste frågan att debattera och besluta om på kongressen skulle vara att V kräver en statsrådspost. 

Det har irriterat partimedlemmar, framförallt de mer radikala i björkarnas stad, som menar att det skulle kunna leda till att V måste överge sin politik. 

Inom parentes undrar undertecknad genast vad som åsyftas. Vilken politik? V säger ju numera ja till EU, Nato och pengastödet till Ukraina i det vansinniga kriget mot Ryssland. 

Vad mer? Allt i linje med Magdalena Andersson. Den eventuellt blivande statsministern.

Nå, Dadgostar svarar genast på frågan om vad som är viktigast för partiet att driva, om det nu inte är kravet på en ministerstol, att svensken - jo, hon använder det uttrycket - har det för snålt och svårt. 

Det krävs högre löner. Men dessa sätts ju av arbetsmarknadens parter. Efterlyser Dadgostar en statlig lönepolitik? Eller ännu ett ”jobbskatteavdrag”? 

Programledarna ställer inga kritiska frågor runt hur vi vanliga dödliga enligt V skall få det bättre. Kanske inte fattar vad de skall fråga om.

Momsen på mat har alltid varit en hjärtefråga för V. Men att sänka denna, eller helt ta bort den, vilket inte kommer att ske, är ju inte detsamma som att matpriserna sjunker. 

Vilket dock många svenskar, förutom V, tror. 

Vad bör göras? frågade sig Vladimir Lenin i en politisk pamflett. Hör Dadgostar namnet Lenin får hon förmodligen krupp. Partiet har ju sedan länge avsvurit sig sina kommunistiska rötter och sin historia. 

Det vill vara ett allmänt vänsterparti, typ Socialistisk Folkeparti i Danmark, förpassat till den parlamentariska politikens marginaler. Med diffus identitet. 

Någon social kraft att sätta bakom sina frågor har V inte. Den traditionella arbetarklassen väljer SD. De offentliganställda utgör en heterogen stödgrupp som lika gärna kan rösta S. 

Det blir frestande för en elak krönikör att sätta likhetstecken mellan V och Vädjandets parti. 

Även på 8 dagar 17 april 2026

Skriftställarens eget hörn av världen

Wikipedia

Jag läser en sympatiskt skriven recension i Sydsvenskan 14 april av Thomas Millroth av en utställning med Hanna Hirsch Paulis (1864-1940) konst som visas på Den Hirschsprungske Samling på Stockholmsgade i Köpenhamn. (Pågår t om 16 augusti.)

För den som inte vet, och det är nog många utanför de konstintresserades snäva krets, så var tobaksfabrikören Hirschsprung Søren Krøyers mecenat. Denne mångsidige Krøyer som turistindustrin älskar att reducera till en "Skagenmålare". För att locka folk till Skagen.

Jag har mer än en gång dragit en lans för mecenatens frihetsskapande roll för konstnärer. Därigenom slippa fjäska för stipendienämnder, kulturkommissarier och annat politiskt och ideologiskt färgat otyg. Nå, i detta fall romantiserar jag inte.

Hirschsprung visste nog att det inte var bortkastade slantar. 

När jag höll på med min bok [1] om Søren och Marie Krøyer, kvistade jag ned till Köpenhamn, sökte upp adresser runt om i stan där de bott och Søren även haft ateljéer; letade mig också fram till Den Hirschsprungske Samling där jag visste att Søren fanns representerad . 

När jag berättade för en intresserad anställd, som förbluffande nog förstod svenska,  om mitt projekt, bad han mig följa med ner i källaren till magasinen, där Krøyerskisser förvarades bortom publikens ögon. 

Jag fick tillgång till en Krøyer som andra inte får. Överhuvudtaget var det en mycket givande resa till en stad som sedan 70-talet haft en speciell plats i mitt hjärta. Om än numera gentrifierad; penningens hegemoni råder här som annorstädes. 

Även i min favoritstadsdel Vesterbro nära Hovodbanegården. 

Nå, det var om det tema Millroth lyfter fram i Paulis konst jag ville skriva; vikten av att ha ett eget rum för skapande. (Klart Millroth påminner om Virginia Wolf.) Därigenom kunna värja sig som Pauli; allra mest när nazisterna hetsade i hennes närhet, Pauli var judinna.

Jag nöjer mig med ett hörn i lägenheten på Holmen, där jag slår mig ned med datorn i knäet, Min livskompanjon har sytt och hängt upp gardiner som hänger ända ned till golvet, skapar avskärmning för Skriftställaren; precis som han, solitären, vill ha det. 

Därute finns världen; nej, den finns i mina ord; och bara där, nära att jag snitsade till det. Jag vill inte ha det på något annat sätt; jag reser i orden. Kanske ändå snart dags att flyga ut i samma onåden och krigens värld, med orden som sällskap. Hörnet lär ju finnas kvar.

[1] Förre kulturredaktören på GD, Björn Widegren, läste den i en recension som en författarens "Golgatavandring"; obegripligt för mig.