Vännen Gunnar Adler Karlsson utläste akronymen DN som Dagens Nonsens. Smakdomaren och likriktaren i Marieberg. Om än snarare förr än nu. Samtidens sociala medier har tagit över i påverkansavseende.
Förutom hos en krympande skara DN-trogna, bostadsrättshäckande i Söderreservatet.
Johan Lundberg, en av få som vågar gå sina egna vägar i det åsiktstrånga konungariket, lär ha utkommit med en färsk bok, tillbakablickande antar jag, om DN som just rikslikare.
De flesta som förekommer på DN:s kultursidor faller, enligt min mening, under benämningen intellektuella nedskräpare. De resonerar inte. De tycker, efter att ha kontrollerat hur de bör förhålla sig i de förhärskande opinionsvindarna med hjälp av fingret i luften.
Och är inte mödan värd att läsa.
Ett lysande undantag utgör Johan Croneman. Denna friska fläkt, vars bok med den fyndiga titeln "Jag är olyckligt här" jag läst. En hudlös och ärlig inlaga. Inga skygglappar. [1]
Det gäller även hans krönikor i Dagens Nonsens. Rakt på, inget larv. Inget hänsynstagande. Som underhållande textmakare placerar jag mannen bördig från Peking, Norrköping för den som inte hajar, i högsta divisionen.
Minst lika bra, med en egen röst, som legendarerna Cello, Red Top och de andra.
Häromdagen, jag har noterat att han, en smula till till min förvåning, ofta skriver om sport och hudflänger därvidlag lustfyllt gärna usla kommentatorer i tv, uttryckte han medlidande med Herr Uppblåst på Östermalm. |2] Salongskommunist, fnyste vi rödskägg förr. Eller gåsleverrevolutionär.
Efter att en åldrad, oklippt och långhårig, Jan Guillou avslöjat i en stort uppslagen intervju i SvD att han numera har mycket svårt att gå längre sträckor.
Många års hukande över den mekaniska skrivmaskinen, i likhet med Enslingen på Österlen har han vägrat att datorisera sig, utan med böjd rygg flitigt knattrat på. Det har sitt pris, straffar samma rygg.
Croneman skiljer i sin krönika på det lilla och stora åldrandet. Distinktionen är inte glasklar. Gränsen mellan de två stadierna är svävande. De följer inte alltid på varann, heller. Stor kan föregå liten.
Jag föredrar att tala om Gammeln, vars sällskap ingen, som får leva tillräckligt länge, undgår. En synnerligen ovälkommen följeslagare på livsvandringen.
Och inte undgår man, likt Croneman, att höra om andras sjukdomar och död, En ständig påminnelse om var man själv befinner sig i livstrappan. Utan att fatta hur man kunde hamna där, på det sista (?) trappsteget.
Hur gick det till? När skedde det? Måste livet gå så himla fort? Vem har bestämt det? Var kan jag besvära mig?
Det kan låta infantilt. Men min äldsta vän och kumpan Conny, som gick bort för inte så länge sen, trodde jag aldrig skulle dö. Han skulle alltid finnas. Och vi skulle fortsätta att träffas för livsavstämningar och nostalgiska tillbakablickar på ett gemensamt sextiotal i Sandviken.
Det skulle aldrig upphöra.
Nu är han borta. Jag har nyligen stått vid hans grav. Läst hans namn på stenen. Blundat och sedan läst igen. I hopp om att ha läst fel.
Fattar inte. Vägrar. Vill inte.
Jag har börjat mer på allvar, riktigt allvar, fundera på vart jag vill ligga under min sista vila. Och hur begravningsceremonin skall utformas, med vilken musik. John Lennon är förstås given.
A working class hero, som Skriftställaren från metallarbetarklassen.
Trist känns det, men ändå kanske dags för såna otrevliga funderingar. Behöver de skrivas ned? Nog säkrast.
PS. Nyponpulver och Gammeln är inte kompatibla. Det förra smakar verkligen inte gott. Nä, fy bubblan, för att låta som en av Astrid Lindgrens figurer. Men vad gör man inte för att reta den påflugna Gammeln?
[2] https://www.dn.se/kultur/johan-croneman-jan-guillou-ar-ingen-man-tycker-synd-om-men-nu-gor-jag-det/
