Var satt Foucault?

Skall man tillfälligt sova över i Upsala, skall man naturligtvis göra det på Akademihotellet! Företrädesvis i rum 401, Gunnar Wennerberg givit namn åt det, med strålande utsikt mot Domkyrkans himmelshöga torn. 

I trivsamma kvarter där man kikar efter Pelle, Maja och de andra fyrtassade. Men de lyckas slinka undan. Även denna gång. Till min förtrytelse. Jag börjar på allvar undra om de bara finns i Knutssons böcker.

Det imposanta universitetet ett par stenkast bort. 

Jag minns augusti 1968, när jag infann mig för att registrera mig som recentior. Hur liten och obetydlig jag kände mig. Hur främmande miljön tycktes mig. Jag stod nedanför statyn på Geijer, vars poesi jag nosat på i gymnasiet, och tänkte: vad i hela friden har jag här att göra?

Är det inte lika bra att släppa det lilla rummet i barackkorridoren i Blåsenhus nedanför fängelset och Patologen, ta pick och pack och kvista hem till Viken? Där jag känner mig hemma. Känner mig trygg. Nåja. Trygg och trygg. Det är att ta i.

Men jag stod ut. Fixade den första, svåra acklimatiseringsmånaden, snappade upp klyket, med alla akademiska krångelglosor. Utan att riktigt kunna skaka av mig exilkänslan. Men hade börjat smita in på Lundeq med alla böcker. Korpgluggarna alltmer öppnade mot samtid och samhälle.

Var det ett bra livsval? Vad svara på det? Alternativet stanna kvar efter studenten och söka plats, det hette så, på kontoret. Det gjorde min bästa kompis, blev sedan kvar i företaget till pensionering. Bortgången.

Vem jag varit, om jag inte hållit ut i Upsala? Det kan jag bara spekulera vilt om. Jag kan inte och får aldrig veta. Familj och radhus. Hammock om sommaren.  Flitiga besök upp på stan till butiken med gröna skylten. Kanske frånskild med liten lägenhet i Hackkörven. Fotbollsmatcher med SIF. 

Det trökiga livet. Präglat av ett stort mått av förutsägbarhet. Hand i hand med ledan.

Frågan om val tycks mig felställd. Jag har aldrig valt. Livets händelser har bara fallit sig, till synes utan min aktiva, medvetna medverkan. Ödets nycker? Tillfälligheter? Flax och dess motsats? Life is what happens to you while you´re busy doing other things. True. Vad gäller mig. Ett rö för vinden.

Som när jag efter avslutad fil kand våren 1971 stötte ihop med Göran, bördig från Linköping, på Drottninggatan utanför Sociologen. Han berättade att han skulle påbörja forskarutbildning. Gör det du, också! Inte visste jag vad det innebar. Men så blev det. Och landade i doktorsexamen. 

Wennerbergs gluntar tycks mig fåniga. Ärligt talat. Och jag förknippar dem med det Upsala som var. Punchromantik och bordellbesök. Fröding och sinnessjukhus. Växlar och provinsialitet. [1] Frånvarande arbetarungar.

Ofvandahls konditori fanns - då som nu. Var satt Foucault? Det kommer jag aldrig att fråga damerna i serveringen om. Till skillnad från Kosmos i Helsinki, där jag med hjälp av en servitris kunde reda ut vid vilket bord Saarikoski på sin tid höll hov.

Michel Foucault, som influerat mitt samhällsreflekterande nästan mest av alla, lämnade Upsala före den stora studentanstormningen. I den ingick Ekstrand. Universitetet blev massuniversitet. 

Och nu är det 2026. Av recentioren återstår en gammal, tillbakablickande man. 

[1] https://www.bokus.com/bok/9789174512922/fran-fjardingen-och-svartbacken-och-andra-berattelser?

Bild: Wikipedia

När Skriftställaren var mopedburen

 

Skriftställaren, i egen hög person, passerar ibland på apostlahästarna, på väg till Agnes Kulturhus, ett lyft för Gefle skall genast tilläggas, med datorn i axelremsväska Länsmuseet. En, utifrån betraktad, oerhört trist byggnad. Signalerande... ja, vad? 

Myndighet? Ointaglighet? Exklusivitet? 

Om du icke tillhör den konstkunniga borgerligheten i Gefle, håll dig borta! Ingen katt bland hermelinerna, om vi får be. Med vänlig hälsning musei-intendenten.

Inte lockar det dystra huset särskilt många besökare, det kan jag inte tänka mig ens i min vildaste fantasi, utan att ha tillgång till aktuell statistik. Men säkert finns det något kotteri, Gefle är kotteritätt, betitlat Länsmuseets vänner, utgörande de allra sista entusiasterna. 

Schabraket är granne med ett alltid tillbommat polishus, svinfult arkitektoniskt, förefaller utrymt. Jag undrar vad som händer om man dristar sig till att ringa på? Kanske öppnar nån som råkat bli kvar sen efter kriget.

Just nu utställning på museet om mopeder. Jag tänker inte se den. Men det väcker minnen från när jag fyllde femton och blev mopedburen, kunde lämna min DBS i cykelrummet på Smedsgatan. 

Morfar Alfred förärade mig sin röda Monark. Året efter gick han bort. Sex år efter mormor.

En Monark med gubbstyre, nota bene, som påpekades med elaka röster från jämnåriga som monterat på ett fräsigare. Typ hojarna i "Easy Rider". 

Vissa hade också på egen hand, eller deras farsor, fixat så att mopederna på ett olagligt sätt, trimmat dem som man sade, gick fortare än beskedliga 30 km i timmen. Inte jag. Jag tuffade fram i maklig takt. Med ljuddämparen intakt. En vad gäller fordonet laglydig gosse.

Inte var jag någon suverän förare, om sanningen skall fram. När jag på hala gator i Viken kastade mig ut på en tur. Körde omkull, efter felaktig kurvtagning. Utan hjälm. För det hade man inte. Men jag klarade mig från svårare kroppsskada. 

Knep som en mussla, en irriterad sådan om såna finnes, när mossan noterade att jag haltade och undrade hur det gått. Om hon skulle blåsa på det onda. 

Min kompis Conny och jag begav oss vid ett tillfälle till Hofors, några mil västerut i skuggan av "Bergen-Belsen" (SKF), på våra moppar. Oinbjuda gäster till en fest hos ett högdjurs dotter. 

Conny på sin stajlade Zündapp, jag på morfars avlagda. Plastkassar med vita burkar Starkbock på styrstången. Ingen byling, som tur var, i sikte. Vi stannade till vid det nedlagda tegelbruket utanför Storvik för en kasta vatten-paus och en cigarett.

Tegelbruket inpirerade för övrigt Per Gunnar Evander till en roman. [1] Han var sannerligen en regionens mentalitetsuttolkare, den hembygdsälskande (?) Evander.

Vart min Monark tog vägen, har jag ingen aning om. Men om, jag säger om, jag skulle ge mig in på Länsmuseet, kanske den dyker upp där. Eller åtminstone en kopia.

[1] https://www.adlibris.com/sv/bok/tegelmastare-lundin-och-stora-varlden-9789100145569

Bild: Länsmuseet

Krönikör Croneman lider med åldrad herre på Öfre Östermalm

Vännen Gunnar Adler Karlsson utläste akronymen DN som Dagens Nonsens. Smakdomaren och likriktaren i Marieberg. Om än snarare förr än nu. Samtidens sociala medier har tagit över i påverkansavseende. 

Förutom hos en krympande skara DN-trogna, bostadsrättshäckande i Söderreservatet.

Johan Lundberg, en av få som vågar gå sina egna vägar i det åsiktstrånga konungariket, lär ha utkommit med en färsk bok, tillbakablickande antar jag, om DN som just rikslikare. 

De flesta som förekommer på DN:s kultursidor faller, enligt min mening, under benämningen intellektuella nedskräpare. De resonerar inte. De tycker, efter att ha kontrollerat hur de bör förhålla sig i de förhärskande opinionsvindarna med hjälp av fingret i luften. 

Och är inte mödan värd att läsa. 

Ett lysande undantag utgör Johan Croneman. Denna friska fläkt, vars bok med den fyndiga titeln "Jag är olyckligt här" jag läst. En hudlös och ärlig inlaga. Inga skygglappar. [1]

Det gäller även hans krönikor i Dagens Nonsens. Rakt på, inget larv. Inget hänsynstagande. Som underhållande textmakare placerar jag mannen bördig från Peking, Norrköping för den som inte hajar, i högsta divisionen. 

Minst lika bra, med en egen röst, som legendarerna Cello, Red Top och de andra. 

Häromdagen, jag har noterat att han, en smula till till min förvåning, ofta skriver om sport och hudflänger därvidlag lustfyllt gärna usla kommentatorer i tv, uttryckte han medlidande med Herr Uppblåst på Östermalm. |2] Salongskommunist, fnyste vi rödskägg förr. Eller gåsleverrevolutionär.

Efter att en åldrad, oklippt och långhårig, Jan Guillou avslöjat i en stort uppslagen intervju i SvD att han numera har mycket svårt att gå längre sträckor. 

Många års hukande över den mekaniska skrivmaskinen, i likhet med Enslingen på Österlen har han vägrat att datorisera sig, utan med böjd rygg flitigt knattrat på. Det har sitt pris, straffar samma rygg. 

Croneman skiljer i sin krönika på det lilla och stora åldrandet. Distinktionen är inte glasklar. Gränsen mellan de två stadierna är svävande. De följer inte alltid på varann, heller. Stor kan föregå liten.

Jag föredrar att tala om Gammeln, vars sällskap ingen, som får leva tillräckligt länge, undgår. En synnerligen ovälkommen följeslagare på livsvandringen.

Och inte undgår man, likt Croneman, att höra om andras sjukdomar och död, En ständig påminnelse om var man själv befinner sig i livstrappan. Utan att fatta hur man kunde hamna där, på det sista (?) trappsteget. 

Hur gick det till? När skedde det? Måste livet gå så himla fort? Vem har bestämt det? Var kan jag besvära mig?

Det kan låta infantilt. Men min äldsta vän och kumpan Conny, som gick bort för inte så länge sen, trodde jag aldrig skulle dö. Han skulle alltid finnas. Och vi skulle fortsätta att träffas för livsavstämningar och nostalgiska tillbakablickar på ett gemensamt sextiotal i Sandviken. 

Det skulle aldrig upphöra. 

Nu är han borta. Jag har nyligen stått vid hans grav. Läst hans namn på stenen. Blundat och sedan läst igen. I hopp om att ha läst fel. 

Fattar inte. Vägrar. Vill inte.

Jag har börjat mer på allvar, riktigt allvar, fundera på vart jag vill ligga under min sista vila. Och hur begravningsceremonin skall utformas, med vilken musik. John Lennon är förstås given. 

A working class hero, som Skriftställaren från metallarbetarklassen.

Trist känns det, men ändå kanske dags för såna otrevliga  funderingar. Behöver de skrivas ned? Nog säkrast.

PS. Nyponpulver och Gammeln är inte kompatibla. Det förra smakar verkligen inte gott. Nä, fy bubblan, för att låta som en av Astrid Lindgrens figurer. Men vad gör man inte för att reta den påflugna Gammeln?

[1] https://www.adlibris.com/sv/bok/jag-ar-olyckligt-har-9789189061743
[2] https://www.dn.se/kultur/johan-croneman-jan-guillou-ar-ingen-man-tycker-synd-om-men-nu-gor-jag-det/

Foto: Apotek Hjärtat

Antiparlamentarikern Skriftställaren

Sociologen Émile Durkheim (1858-1917) teoretiserade, inspirerad av landsmannen och samhällsfilosofen Rousseau, omkring begreppet allmänviljan, volonté générale. 

Kan begreppet översättas med det försvenskade folkviljan? 

Hur fångar man i så fall denna, så att den kommer till ett, folkets kollektiva vilja, speglande politiska uttryck? 

Men - är folket enhetligt, en följdfråga. Existerar det, överhuvudtaget, något "allmänintresse"? Förutom som en klickbefrämjande föreställning i mainstreammedierna och hos de makthavarna attraherande opinionsmätarinstituten.

Knepiga spörsmål, kan härledas från de gamla grekerna om hur de ansåg att samhället borde styras. |1]

Jag vet vad jag vill, i alla fall. Återkommer till detta. Och kopplingen till vårt nuvarande politiska system.

Oligarkins järnhårda lag. Ett begrepp som kan knytas till den tyske sociologen Robert Michels. [2]

Han betraktade den samtida socialdemokratin och noterade hur ledningen, de som skall företräda rörelsens anhängare, utvecklas till en egen kast, driven av sin egen vilja, på bekvämt avstånd från dem som enligt statuterna skall företrädas.

Jag röstar inte. Regeringen, de politiker som förmodas företräda mig, gör det inte. Och då pratar jag om sakfrågor. De viktigaste frågorna. Alliansfriheten och neutraliteten. Nato-anslutningen. Amerikanska baser på svensk mark. Fälttåget mot Ryssland. Jämlikheten. 

Fattigdomens fördelning. Förlåt ett ålderdomligt språkbruk. Men det känns som om August Palm, stränge mäster själv, står bakom mig och över min rygg håller ett kritiskt öga på mitt skrivande.

Demokratin som form, respektive demokratin som innehåll. Det första brukar ofta framhållas. Vi har en representativ demokrati, folket väljer. Konstitutionen reglerar vår styrelseordning. 

Men beslutsfattarna, de som skall representera oss, rör sig i samma riktning som Michels tidigt observerade, de formerar sig till en egen kast med gruppegoistiska intressen. I symbios med mainstreammedierna, maktens samstämda pipor. 

Jag tror inte att det kan reduceras till en strukturell förklaring. Att beteendet framkallas, med risk för att legitimeras, av den parlamentariska strukturen. Och intet har med något annat att göra, mer subjektiva bevekelsegrunder. Men det är en uppgift för statsvetare att rota i.

Statsministern i Sverige och hans präst till fruga är bara ett exempel på detta kastbeteende. De sexuella rykten som florerar omkring den förre, lämnar jag därhän. Det är privat och jag vet inte om det inverkar på ämbetsutövningen.

Churchill, som i det kalla krigets anda 1946 i Fulton Missouri lanserade metaforen "järnridån" för uppdelningen av Europa i väst och öst, försvarade vår typ av demokrati. Vad man än tycker om den, hur eländigt det än är, finns det inget bättre politiskt system, enligt honom. Det vete sjutton. 

Jag, en folkets son och som gärna vill vara en folkets röst, förblir antiparlamentariker. Vad efterlyser jag? Direktdemokrati? Proletariatets diktatur? Det karismatiska ledarskapet? Epistokrati? |3]

Jag återkommer snart i frågan. 

Foto: Wikipedia

[1] https://www.filosofer.se/platon5.html

[2] https://www.bokus.com/bok/9780029212509/political-parties
|3] Läs gärna https://www.svd.se/a/7KWXgw/populism-behover-inte-vara-storsta-hotet, även https://www.adlibris.com/sv/bok/against-democracy-9780691162607

Titta på mig!

"Vad barnslig du är, fassan!" Herbert Karlsson till pappa Albert i tv-serien som utspelar sig i gamla Haga, Göteborg

Narcissismbegreppet fascinerar mig, som teoretiskt verktyg, i ett livet igenom ofta uttalat syfte att försöka bli klokare på varför vi beter oss som vi gör. Inte sällan styrda av omedvetenhet och utan att speglas av någon. 

Jag prövar som idealtyp, Max Webers metodologiska term, att använda en distinktion mellan primär och sekundär narcissism. 

Den förra tillhör det lilla barnet. Som med all rätt hävdar sin storslagenhet, att det är störst, bäst och vackrast. Jag brukar kalla det ”Pellefantsyndromet”, för det var väl Pellefant som slog sig för bröstet och konstaterade att det finns bara en Pellefant. 
 

Det bör betonas att jag ansluter mig till en freudianskt färgad personlighetsmodell. Där idealet och normen är att utvecklas, mogna och bli vuxen som individ, bli självständig. Jag tycker mig notera många som aldrig blir vuxna i denna freudianska mening. 

De har fastnat i adolescensen och kommer inte vidare. Upprepar infantila beteenden, nästan tvångsmässigt. Exponerar sig. Använder sociala medier som ständiga plattformar att träda fram på.

Kanske kan man med fog tala om detta som en sekundär narcissism. Och som förstås kan påminna om den primära. Men ändå inte är samma sak. Den sekundära söker andras bekräftelse, är inget utan denna. Därigenom förefaller den motsägelsefull, termen bräcklig.

Jag kan inte låta bli att irritera mig på medelålders kvinnor som beter sig som tonåringar, jag irriteras likaså över de flamsande, kvinnliga programledarna i tv. Tja, männen är inte bättre de. Steffo... Pihlblad... med flera fjantiga tjommar i rutan. 

Inte undra på att jag föredrar att ha ljudet avstängt. Måste hålla nere blodtrycket.

Och så ”influencern” Bianca Ingrosso: hur förstå sig på denna märkliga kvinna som dagligdags, plutande med munnen och kråmande sig, visande upp sin välsvarvade kropp, förekommer i mainstreammedierna? Tjänat många miljoner på sitt utseende, sitt skal. [1]

Har man sett det minsta lilla av dokusåpan, reality-tv kallas det, ”Wahlgrens värld” blir man minst sagt fundersam över relationerna i familjen. Som bekant formas vi av och skapar oss en identitet genom våra relationer. 

Den andre, eller andra, utgör både en möjlighet och ett hot, socialpsykologiskt betraktat.

Jag undrar över den dominanta, samtidigt ohöljt idealiserande dottern, moderns, den klämkäcka allsångsledaren på Skansen, roll. Jag blir, ärligt talat, inte klok på henne. Men känner henne förstås inte.

Associationerna runt narcissismbegreppet flammade upp på nytt när jag läste Tommy (han har släppt h:et i förnamnet) Berggrens självbiografi "Tommy” (2017). [2] Arbetargrabben från Majorna som blev en firad filmstjärna och hyllad teaterskådespelare. 

Även uppburen regissör, med Harold Pinter som favorit.

Samarbetade med Bo Widerberg, hans reservpappa. Jag tillåter mig att förstå deras relation så, ibland rök de ihop så att stickor och strån rök. Men kärleken förblev stark dem emellan. 

Gripande scenen i Stefan Jarls dokumentär om Widerberg, "Liv till varje pris" [3], Berggren ensam vid Widerbergs grav i Båstad.

Blygsam kan man inte säga att han Berggren är. Stor på sig, skulle man ha sagt i Sandviken. Och jag tvekar mellan att tänka ”typisk arbetarunge med kompensationsbehov” och ”har han inte kommit längre?” Själv skulle han väl bara bli förbannad om han hörde mig. 

Hans framgång talar för sig själv, kunde han hävda. 

Obetalbar är hursomhelst ankedoten om hur han svårt bakfull, efter en krogsväng med kompisarna Kent Andersson och Ingvar Hirdwall i Götet, reser upp till Stockholm för att göra en audition för Bergmans film ”Tystnaden”. 

Bergman ger honom ett manus att läsa, lämnar honom med det. Berggren somnar omedelbart. 

När Bergman kommer tillbaka, väcker honom och närmast ilsket uppmanar honom att för f-n säga vad han tycker, fastnar blicken på ordet ”Bach”.

Berggren viskar med torra läppar fram ”Bach”, Bergman eld och lågor. Rusar ut från rummet och skriker så hela SF torde höra: - Äntligen någon som fattat! Att det är som en fuga av Bach.

Tablå.

NOTER

[1] Omöjligt för mig att inte tänka Ervin Goffman: https://www.bokus.com/bok/9789144102894/jaget-och-maskerna-en-studie-i-vardagslivets-dramatik

[2] https://www.bokus.com/bok/9789100168308/tommy?

[3] https://www.sfanytime.com/sv/movie/liv-till-varje-pris

NOTA BENE  Christopher Laschs (1932-1994) "Culture of Narcissism" benar upp det komplexa begreppet. Jag försökte träffa honom i USA, utan resultat.

Bild: Amazon

Kepsen av för Fritz Bauer

Inte visste jag, men det borde jag förstås ha vetat, att Fritz Bauer ligger begravd i Örgryte i Göteborg. Där min förläggare och gode vän Gert Nilson bodde. Och slutade sina dagar på ett vårdhem i stadsdelen. Jag hann besöka honom där. 

Bokförlaget Korpens legendar, den oförtröttliga eldsjälen. Nilson är saknad. Efter honom blev det utstickande förlaget ett annat. 

Hade jag känt till att Bauers grav fanns i närheten, när jag traskade förbi Liseberg ut till Örgryte, för att hälsa på Gert, hade jag naturligtvis sökt upp den, stannat till, kepsen åkt av. 

Denne modige Bauer, som i kraft av åklagare i Frankfurt drev process mot efter andra världskriget övervintrande nazister i Förbundsrepubliken. Och såna fanns det gott om. Till och med högt upp i statsförvaltningen. 

Inte ville de avslöjas. Få den bruna byken tvättad i offentligheten. Förbrytarna.

Peter Weiss "Rannsakningen" byggde på rättegångarna mot nazister i samma Frankfurt. En talande och skrämmande dokumentation.

Apropå tvätta. Adenauers närmaste medarbetare, Hans Globke, hade ett smutsigt förflutet i Tredje riket. Med skrivandet av lagar som legitimerade, ordet känns missriktat i sammanhanget, klappjakten på judar. Kanslern var noga med att Globke skulle fortsätta att gå fri. 

Idkade utpressning mot Israel, i samband med vapenaffärer, för att de skulle låta den tidigare nazisttoppen vara ifred.

Bauer var enträgen i sitt sökande efter rättvisa. Beredd att ta kostnaderna för egen del. Förföljdes. Mordhotades. Fick höra att han var jude. Homosexuell.

Han lyckades inte ställa alla dem till svars som förtjänade det. Få dem dömda för sina krigsförbrytelser. I Västtyskland ville man glömma det som varit, dra ett streck över det blodiga förflutna. När det ekonomiska, "tyska undret" skulle skapas.  Och kommunismen bekämpas. 

Hand i hand med USA.

Vanliga tyskar försökte framställa det som att de varit offer för regimen och inga nazister. Inte en enda av dem. Märkligt.

Frågan kvarstår, lär aldrig bli besvarad eller utredd, hur många tyskar som kan sägas ha varit aktiva nazister, eller nazisterna på olika sätt behjälpliga under de mörka, tolv åren. Medlöperiet har flera ansikten. Inget av dem vackert.

Kuriöst nog kan nämnas att mannen som selekterade på rampen i Auschwitz, och utförde djävulska experiment på fångar, doktor Josef Mengele, kunde resa in i Tyskland utan att någon angav honom. Helt öppet och ogenerat uppträdde han. 

Adolf Eichmann flydde till Sydamerika. Höll sig undan. Men rättvisan hann ifatt honom. Bauer tipsade Israel om var han fanns. Han kidnappades  på väg hem från arbetet av Mossad, flögs till Israel, dömdes och hängdes. 

Kommer jag någon mer gång till Göteborg, måste jag bara söka upp Bauers grav och hedrande honom stanna till.

Foto: Wikipedia

FOTNOT Fritz Bauers födelsedag 16 juli 1903 föranleder denna text. Han gick bort 1 juli 1968.

En Brukets författare?

 

När vi, sorgsna och dämpade till sinnet, infann oss för att närvara vid begravningsceremonin för min vän Conny, i kapellet i Hedgrind i Sandviken, slog det mig att den i Viken födde och uppvuxne Per Gunnar Evander ligger begravd på kyrkogården där.

Efter bråk och diverse turer hit och dit. Evander togs av demensen, om jag förstått det rätt. Och blev därigenom ett offer för andras konfliktfyllda viljor, offer för en omgivning som slet och drog i honom. Ett trist sista farväl.

Nå, vi letade inte efter hans grav, utan begav oss direkt efter ceremonin till minnesstunden på Odengrillen mitt i stan, där vi ungglopar ofta hängde när det begav sig. Sannerligen en minnenas affektladdade plats för en åldrad man. 

Jag träffade aldrig Evander personligen, men skickade honom min självbiografiska  bok "Inte ska väl Humphrey Bogart gråta", med sandvikenanknytning. Han uttryckte sig positivt om den till GD:s dåvarande kulturredaktör Björn Widegren. De hade ganska tät kontakt.

Vårdade traditionen att gemensamt varje år se bandyfinalen, Evander älskade bandy, på Studenternas i Upsala. Först sillunch, på Flustret antar jag, nedsköljd med "riktig" öl, som kulturredaktören ansåg om starkbira.

Vad tidningsledningen tyckte om saltade notor, det är väl preskriberat vid det här laget.

BW, uppvuxen i Öbacka (Härnösand), höll det evanderska författarskapet, jag har sagt det förut och säger det gärna igen, vars röda tråd är den stora ensamheten i vårt avlånga land, särskilt bland män på bruksorter, högt. Kanske uppstod identifikation i Evanders böcker. 

Även om Widegren inte kom från arbetarklassen. Vilket för övrigt heller icke Evander gjorde, hade ändå tillgång till arbetarkoden på det märkligaste sätt, fångade ett tonfall.

Evanders böcker kännetecknas av en realistisk, torr och utredande stil som påminner om ett dokumentärt förhållningssätt. Man kunde som läsare lätt luras tro att det var dokumentärt det han skrev om och inte påhittat.

BW lät sig väljas till ordförande i Evandersällskapet som jag intet vet om. Jag har så svårt att tänka mig Widegren, som inte var med i journalistfacket, som föreningsmänniska, till och med sittande ordförande och mötesledare.

När vi häromdagen sökte efter Connys grav på Gamla kyrkogården, råkade blicken falla på Göran Norströms (1928-2016) sista viloplats. Inte visste jag att han låg i Sandviken. På stenen står titeln Författare. Och vi var eniga om att titel alltid borde sättas ut på gravstenar. 

De är ju kulturhistoriska artefakter. Ett skäl till att strosa på kyrkogårdar. Inte bara för memento mori.

Evander... Norström... Stig Sjödin, naturligtvis... Anna Westberg... den där B O Andersson, som jag ärligt talat har svårt för... och... kanske.. Lasse Ekstrand... samtliga Brukets författare. Ekstrand? Tja, jag vet inte. Men sandvikenaknytningen finns, förstås. 

Skriftställaren lämnade Sandviken, men Sandviken lämnade inte honom. Ännu mindre nu med bortgångna, nära vänner.

Foto: Skriftställaren i keps i Aalborg Fotograf: Eva Åsén Ekstrand.