Tankar från Hörnet: Konsten att skriva enkelt

Jag har nyligen avslutat Patrik Lundbergs Fjärilsvägen. Utan att snabbläsa. Att jag inte skyndade på läsningen säger allt om bokens kvaliteter. Lundberg adopterades från Sydkorea och hamnade i Sölvesborg. Där en sedermera rikskänd figur vid namn Jimmie Åkesson samtidigt höll till. 

Den begåvade Lundberg närde tidigt skrivardrömmar. Åkesson uppfattade han som en fena på att knåda ord. Någon att efterlikna.

Lundberg var målmedveten, siktade högt, strävade mot en publicistisk karriär. Hans drömmar gick i uppfyllelse. Böcker gavs ut, han fick anställning på Aftonbladet. Numera städslad på Dagens Nyheter, om uppgifterna på nätet stämmer. 

En tidning som i mina ögon, vad gäller kulturen och ledarsidan, är omöjlig att läsa. Dagens Nonsens utläste vännen, fritänkaren Gunnar Adler Karlsson akronymen DN. 

Nå, Croneman är i högsta grad läsvärd. Och kanske någon ytterligare av kåsörerna. (Kåserandet är en svår konst, inte sällan nedvärderad; inte ansedd som tillräckligt "fin". Men minns Cello, Red Top och andra stilistiskt tilltalande kåsörer.) Men annars råder PK-mörker över 08-makthavarnas husorgan. 

Lundberg tilltalar boken igenom sin adoptivmor DU. Modersbunden, skulle väl en psykolog säga. Hon hade det inte för fett, hamnade dessutom i sitt andra äktenskap i klorna på en plågoande. 

Det är då egendomligt, eller så är det inte, att nedtryckta kvinnor söker sig gång på gång till samma typ av karlar som "det måste vara nåt fel på", som min mor brukade säga.

Två gånger i mitt liv har jag stött på misshandlade kvinnor, och då som arbetskamrater. Med blåtiror som de gjorde allt för att dölja. De hade gått in ett skåp. Säkert.

Man skulle nog kunna säga om mig också, att jag är modersbunden. Om det nu så är fallet, att om man ofta skriver om sin mor, vilket jag gör, då är man modersbunden. 

Mamma växte upp på Bruket i Sandviken, dotter till en rörslipare som hade fem telningar att försörja. Så träffade hon pappa, nordupplänningen som flydde vischan och snålbönderna för Verket. Han var ambitiös, befordrades till arbetsledare. Då fick de det hyfsat ställt ekonomiskt. 

Pappa undrade, generös som alltid, nära till plånboken: "Du är väl inte black, Lars!" 

Så Lundbergs mor och min, båda från arbetarklassen, kan inte jämföras i vissa centrala avseenden. Den förra hade det trassligt livet igenom. Nära jag drog till med "ett skitliv". I medkänsla, inget annat.

Att läsa Lundberg går som en dans. Skriva kan han. Inget pyntande eller krusidullande. Ingen Ranelidska. Han behärskar konstformen att skriva enkelt om det svåra. För mig ett stilideal. 

I samma konstform finner vi storheter som Hemingway och vår egen Hjalmar Söderberg. Inga andra jämförelser.

Nu har jag från mitt folkbibliotek, uppskjutet genom att de besynnerligt nog uppgav att de hade slut på pengar (sic!) och man kunde inte låna som man ville fram till och med ett visst datum, skaffat Gul utanpå av Lundberg. Jag ser fram mot att börja på den. Kanske borde den lästs före Fjärilsvägen; nå, det visar sig.

Parallellt läser jag Björn Lundbergs, jag tror inte de är släkt, bok om Gunder Hägg, Frontlöparen. Den suveräne Häggs lätta stil, han flög eller flöt fram, påminner om Patrik Lundbergs skrivstil. Inga tillkrångligheter, som sagt. 

Bild: Bokus

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Tankar från Hörnet: Två arbetargrabbar som "gjorde nåt annat"

"Hur långt kan man gå för att få det att svänga för sig själv?" Bo Widerberg

Två arbetargrabbar. Som genom sin stora konstnärliga begåvning, kanske vågar jag rent av utse dem till genier, kunde bryta sig loss och göra "något annat” som det hette förr. En eufemism för att man undsluppit Grottekvarnen. 

Ett förutbestämt och inrutat liv. Utan någon större grad av självbestämmande.

Jag kan inte låta bli att tänka på min morfars reslige bror Otto, skostorlek långt över mina 46:or. En har sannerligen något att brås på i fotväg. Arbetskamrat med Stig Sjödin. Hans diktsamling Sotfragment ryktades lästes av bolagsledningen på Sandvik som ett reportage om dem på golvet. Det gåtfulla och i maktens ögon kanske hotfulla folket. 

Dom därnere, enligt Günther Wallraff. De utsugna. Mervärdesproducenterna, enligt Karl Marx. Dom som ingenting annat har att förlora än sina bojor.

När Sjödin inbjöds till uppväxtorten, det hände mer än en gång, för att recitera sina dikter, satt alltid Otto på första raden. Önskade han att han gjort som Sjödin, "något annat" än Verket? 

Var Sjödin hans ställföreträdare? Hans projektionsskärm? Jag vet inte hur mycket han läste av samme Sjödin.

Torbjörn Rogefeldt, mer känd som Pugh, från Västerås. Det var hamnen, tror jag, som väntade på honom. Men snuvades på hans arbetskraft.

Bo Widerberg, vad som väntade på honom vet jag inte, växte upp nära där köpcentrat Triangeln nu står i Malmö. Han har förärats en plats som bär hans namn i närheten av där hans barndomshem låg. 

Jag har många gånger tänkt uppsöka Bo Widerbergs plats, men ännu har det inte blivit av.

Den förre kunde, trist använda detta tempus, i fyndighet mäta sig med Upsalas store son Owe Thörnqvist. Kanske han till med kan påstås ha varit ett strå vassare, med sin originalitet och språkbehandling. 

Men man måste ge Thörnqvist att han var den förste med rock på svenska. Eller?

Widerberg var kluven. Jag skrev om detta på 8 dagar 30 april med anledning av hans film Ådalen 31 som hade premiär på sista april 1969. Klättra i klassamhället på egen kaluv, eller assimileras av kollektivet och organisationen? 

Kanske tar jag i, han var inte kluven. Det handlar snarare om ett dilemma som alla med en speciell begåvning från arbetarklassen ställs inför. Och som Widerberg upptogs av och gestaltade på vita duken.

Solidariteten med klassen och ursprunget fanns där i nästan alla Widerbergs filmer. Mest i Kvarteret Korpen. 

Pugh sjöng om ”höjdare”, ordvalet vittnar om hans tillhörighet. Men texterna ur hans hand var, generell sett, mer kryptiska än direkta och enkla att fånga. Poetiskt laddade. 

Han gick bort på 1 maj 2023. Drabbad av en nedbrytande, neurologisk sjukdom. Som upptäcktes när fingrarna vägrade lyda honom på gitarren.

Widerberg gick också bort på det som en gång i tiden var arbetarrörelsens högtidsdag, 1 maj. Året var 1997. 

Jag har för mig att någon berättade att han från sin dödsbädd på Ängelholms sjukhus kunde höra Internationalen från en blåsorkester paraderande utanför sjukhusfönstret.

Om det var så, är det en vacker bild. Symbolisk och talande så det förslår.

Fotot på regissören: Wikipedia

FOTNOT Med Hörnet avses mitt skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Även publicerad på 8 dagar 8 maj 2026

 

Tankar från Hörnet: Utan er vore jag ingen

Mats Gellerfelt (Wikipedia)

Enligt samtidens verklighetsförvrängande modevokabulär, kanske ska vi ändå inte dra till med den drastiska, orwellska termen nyspråk, även om det frestar, heter det inte att man som Skriftställare har läsare. Utan man har följare. Låter som om man är skuggad...

Många följare ska man dessutom ha, för att räknas som en i gänget. Oklart vilket gäng, dock. Tjockholmarna? Stekarna innanför tullarna? Jag skrotar vidare i provinsen. Som den tvärvigg jag är.

Kvantitet slår enligt den rådande uppmärksamhetsekonomiska diskursen kvalitet. Företagsekonomiseringen av samhället, att man skall kunna räkna och sätta siffror på allt, fortskrider på alla fält. 

Jag har inte väldigt många läsare, förlåt följare, beroende på hur man värderar antal, förstås. 

Men hellre engagerade och vassa läsare, än följare som inte önskar, eller ens förmår föra en dialog. 

Jag är inte ute med håven. Men jag är stolt över er, mina läsare! Stolt över hur väl ni formulerar er, när ni kommenterar en text ur min hand. Det berikar mig. Skänker mig legitimitet. 

Viktigt i de mörka stunder när tvivlet om det meningsfulla i det jag ägnar mig åt, mitt kontinuerliga skrivande, smyger sig på. 

Genom internet exponeras texterna, de delas som det heter. Och jag har läsare över hela landet. Ja, till och med en person in the world down under, Australien. 

När jag på stenåldern studerade i Upsala, undervisades alla vi som förväntansfulla anmält oss till kursen kommunikationssociologi om fenomenet opinionsbildare. [1]  Är det samma sak som det som i dessa dagar kallas influencers? Det har jag inget enkelt svar på. 

Men jag har svårt att betrakta en så kallad "influencer" som dottern till Pernilla Wahlgren, Bianca Ingrosso, som en opinionsbildare. Inte påverkar hon väl tänkandet, opinionsbildningen? Jag bara frågar. Inte hennes starka sida. Inte därför hon har blivit känd. [2]

Däremot lär hon, med sin maniska utseendefixering, få småtjejer att lägga sina veckopengar på smink och kläder. Hon lockar till lyxkonsumtion. Kanske även till plastikkirurgi. Och är  redan, som relativt ung, ekonomiskt oberoende. Den lyckosten.

Den där Oksanen, som ser ut som en kopia av tsarinnans adept Rasputin i sitt vildvuxna, osköna skägg, är han en opinionsbildare? Jag skulle snarare kalla honom propagandist och krigshetsare. I första hand. 

I Proletären för ett par veckor sedan hävdades det, jag lutar mig mot en initierad text, att han skarvar beträffande Finlands historia under trettiotalet och framåt. Han skapar sitt eget narrativ. Se där ännu ett begrepp ur samtidens fatabur.

Oksanen är en sån där nyttig en, som krigsmakten och vapenindustrin gillar högt och rent. Wallenbergs guldgosse. Mig upplyste han om att jag inte borde skriva på sajten lindelof.nu eftersom Knut Lindelöf tillhör dem som inte, i likhet med Rasputin/Oksanen, krigshetsar. 

Och inte är russofob. Guilt by association? McCarthy-fasoner. Kalla kriget i repris. Samma anda. Är du inte med oss, är du mot oss. 

Undrar vad den som flyr rakhyvlar tycker om att jag gärna medverkar på Stefan Lindgrens sajt 8 dagar. Lindgren lider ju definitivt inte av någon russofobi. 

PS. Jag noterar att den egensinnige Mats Gellerfelt - han som en gång slog sig in i den litterära offentligheten som arg, ung man - varit död i nio år. Tiden rusar. Denne Gellerfelt, alltmer pompös men kul under sina mediala framträdanden, prenumererade på Kalle Anka. Liksom undertecknad gör. Kalle, det är grabben hela dan, det!

[1] Nowak och Wärneryd minns jag att författarna hette till en svårsmält kursbok som den stackars föreläsaren varken valt eller gillade. 
[2] Som av en händelse föll blicken på en artikel i HD 20 mars. Elina Pahnke: Titta, de kan ju just ingenting. "The Lundgrens" får oss att se de rikas talanglöshet. I samma artikel nämns för övrigt Bianca Ingrosso som köpte en våning för 40 miljoner.

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Eftermiddagstankar från Hörnet: Som om jag ändå inte flyttat hit

I dag lunch med det illustra sällskapet Senior Advisers Club, initiativtagare förre chefen på Toyota i Gefle, Anders Konnskog. En trevlig man. Klok som en bok. Punkterade effektivt alla fördomar jag eventuellt haft om bilförsäljare. 

Stor åsiktsöverensstämmelse mellan oss. Vi kom att bli goda vänner. Och så har det fortsatt.

Om jag trodde, eller hoppades på, att jag skulle göra mig en hacka, dryga ut den usla statstjänstemannapensionen, genom att tacka ja till att bli medlem i det meriterade sällskapet av "advisers", med lång samlad yrkeserfarenhet, då högg jag i sten. 

Vi träffas första onsdagen i varje månad för lunch. Och den betalar man själv. 

Jag såg framför mig det liknande sällskap som superentreprenören Richard Branson |1] i Virgin skapade. Oldies but goodies. Min beteckning. De vithårigas visdom skulle tas tillvara och inte förskingras. 

Ingen ålderism som i Sverige. Med gamlingarna förpassade till den kollektiva glömskans sophög.

Idel celebriteter engagerade han Branson. Bland dem den eldfängde biskopen Desmond Tutu.

De senaste luncherna i klubben har intagits uppe i Gavlerinkens restaurang. Ja, jag vet att arenan heter något annat i dessa ekonomismens snöda tidevarv. Men jag fortsätter att säga Gavlerinken. För det heter den, ju. Bland oss som varit med ett tag. Och vet bättre.

Forne liraren Nicklas Danielsson seglade förbi i restaurangen. Jag uttryckte glädje inför honom över att han är tillbaka i Brynäs. Vad i helskotta hade han i Polkagrisarna från Fålhagen att göra? Fattigmanslaget i den eviga ungdomens stad.

Nå, vad jag ville komma till var att det nämndes adresser i Gefle under lunchen. (Ingen märkvärdig sådan för övrigt, men 140 bagis ska de ha.) Och vi alla runt bordet förväntades känna till dem. Jag gjorde det inte. 

Ändå har jag nu bott i stan sen 1991. Det blir TRETTIOFEM år. Herregud. Obegripligt. Så många livsår. Vart tog de vägen? Jag hann inte med.

Det är som om jag ändå inte flyttat hit. Jag kan ju inte placera vissa gatunamn. Försöker jag lura mig själv att jag bara är här tillfälligt? Att erkänna permanens skulle vara som att ge upp? Ja - vad?

[1] Han förtjänar kallas superentreprenör. Genom att bete sig tvärt emot vad som lärs ut i företagsekonomiska kursböcker; t ex att undvika "mättade marknader". Han är i samma klass som Apple-grabbarna Steve Jobs och Steve Wozniak.

Fotot: Det var då, det. Utomhushockey i Gefle. (c) Gamla bilder från Gävle

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Because the life belongs to Patti

Jag har sett Patti Smith live on stage blott en enda gång. På Stockholm Waterfront. Nära Centralen. Biljetten en present från min generösa dotter. Vi delar samma höga uppfattning om Patti. Och nu infann sig möjligheten att tillsammans se henne uppträda.

Vi beundrar henne kanske främst för hennes livsstils skull. Hon förmedlar till mig, oss, att hon verkligen lever fullt ut.  

Rädd om, kompromisslöst vårdande sitt liv. Som innehållit så mycket död i hennes närhet. En bror. Maken. Livskamraten Mapplethorpe (i AIDS). 

"Livskonstnär" låter kanske lite klyschigt. Men det är väl det hon är. Jag har inte lyssnat speciellt mycket på hennes musik. Men med förtjusning läst flera böcker ur hennes hand. En av dem en present från samma generösa dotter.

Patti Smith förmedlar ett liv i det existentiella strosandets tecken. Med vidöppet sinne. Det liv jag själv ville leva. I sällskap, i hennes fall, med föregångare och inspiratörer som Rimbaud, Ginsberg, Blake och andra litterära tungviktare. 

Hon är anmärkningsvärt beläst. Utan att pråla med det. Böckerna utgör naturliga följeslagare och referenser. Författarna är hennes valfrändskaper, vågar jag påstå. Deras liv och verk, oupplösligt förbundna, förstärker Pattis livskänsla. Deras ord hennes bröd.

Dokumentären Patti Smith Dream of Life kan ses på Cineasterna. Den är från 2008. Slutfördes då. Efter tio års filmande. I den får man följa henne hemmavid, stökigt har hon det, annat prioriteras än att plocka undan och städa, i New York och på turné med sitt band. 

Även utomlands. Hon förefaller ha en global, hängiven publik. Hängivenheten kunde jag själv bevittna i Stockholm.

I dokumentären, som hoppar lite hit och dit utan att sträva efter att lägga saker och ting tillrätta, vilket är menat som beröm, får man höra henne opretentiöst lägga ut texten om sin livsfilosofi. Höra henne recitera egna dikter. Vissa sentenser avslöjar en stor poetisk begåvning.

Vi får även möta antikrigsaktivisten Patti. Uttalat hatisk mot forne presidenten George W Bush. När hon med kraft uttalar "W" fräser hon av ilska.

I en sekvens förekommer dramatikern och skådespelaren Sam Shepard. I en av sina böcker avslöjar hon att han drabbades av samma fruktansvärda sjukdom som Börje Salming, ALS. Det gör ont att se en pigg och glad Shepard med gitarr i nävarna. 

När man vet vilken fysisk nedbrytning som väntar honom runt hörnet. Han anar det inte själv i inspelningens stund.

Scenerna med Patti och hennes föräldrar i deras hus är varmhjärtade och fulla av kärlek. Fadern brukade mata ekorrarna i trädgården. Medkänslan, empatin, är väl Pattis arv från honom.

Befriande nog har inte en massa människor, som annars brukligt är i biografiskt anstuckna dokumentärer, anlitats för att enstämmigt vittna om Patti Smith som människa och artist. Hon får komma helt till sin rätt på egen hand. 

Denna urstarka kvinna som visar livet och andra människor största respekt.

Hur lever DU ditt liv?  

Bild: Wikipedia

Tankar från Hörnet: Nyorden står som spön i backen

Hängde med en bägare Skånerostat denna tisdagsmorgon framför tyst skärm. Ljudet på tv:n borttaget. Orkade inte höra programledarna nojsa och fjanta sig. 

Plötsligt dyker en kvinnlig gäst upp i studion, tituleras "pensionskommunikatör". Vad i hela Härjedalen är det för någe? Så nytt eller ovanligt att varken Google eller AI kan reda ut det för mig.

Jag vet att jag skrivit om det förut. Hur nyorden, nyspråket, förgiftande vårt ordförråd smyger sig på oss. Häromdan en "effektivitetsexpert". Nu en "pensionskommunikatör". Jobbar hon som informatör hos Pensionsmyndigheten eller SPV? Varför inte säga det, i så fall? 

Kan jag be henne svara på varför jag dubbelbeskattas vad gäller min privata pensionsförsäkring?

Lyssna, jag sparade inte mycket privat i Länsförsäkringar, för övrigt ett bolag jag har bara goda erfarenheter av. Jag får ut under tusen kronor per månad. Efter att 30 procents skatt dragits. Men jag sparade ju på redan beskattade pengar? 

Ska jag då beskattas en gång till? Vad säger EU om detta tilltag, denna konfiskation?

Nå, jag tror inte "pensionskommunikatören" kan eller vill svara på frågan. Som också kunde riktas till SPV och Pensionsmyndigheten. Jag har ju redan betalat skatt en gång på min inkomst! 

Till saken hör också att pensionen i Sverige är löjeväckande låg. Jag kräver att få ut hela bruttobeloppet netto! Det minsta man kan begära.

Något "jobbskatteavdrag" kommer jag inte åt. Och löftet från politikerna om höjda pensioner luktar härsket valfläsk.

Jag försöker koppla ett sociologiskt grepp på fenomenet nyord. Kan det vara så, om vi ännu en gång använder oss av Marx topologi bas och överbyggnad, att nyorden dyker upp och förökar sig när där råder kris i basen? I samhällets bärande verksamheter?

Legitimerar eller skyler nyorden över att det råder kris i samhället? De är som en febertermometer på samhällskroppen. Nyorden är illavarslande om tillståndet i riket.

Folket tiger som vanligt. Häromkvällen såg jag en dokumentär om upplopp i England. Våldsamma såna. Mobben i full aktion. I protest mot invandringspolitiken. Arbetande britter känner sig förbisedda och missgynnade. De är rejält frustrerade, rasande på politikerna.

Så vill jag inte ha det i Sverige. Våldsamma gatuupplopp. Men jag vill heller inte omges av detta kuvade folk. Det är moraliskt nedbrytande med alla dessa mentalt förslavade undersåtar. Därigenom kan vi gamlingar dubbelbeskattas.

Bild: Pensionsmydigheten

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

En inställd resa är också en resa

Jag fick för mig i morse, när jag klev upp ur slafen till den ljuvligaste majdag med sol och småfågelkvitter, att jag skulle kvista över till Sandviken. "Vi älskar Viken" som supportrarna skanderar under SIF:s hemmamatcher på Jernvallen (ja, inte VM-arenan, nota bene, utan en fjutthistoria på sidan om). 

Jag ser alla matcher SIF spelar i Superettan på TV4 Play. Rödvit till själ och hjärta sen barnsben. Lider när det fiskliras och är uddlöst. Senast mot Norrby från Borås. Var är målen? Nätmusiken? En gång lirade SIF i högsta serien!

Åter till den stad där jag, född i Gefle, växte upp och formaterades.  Jag har lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig, som jag brukar varudeklarera mig själv. Ränderna går aldrig ur. 

Den kommande boken, byggd på mejlväxling mellan borgerligt fostrade upsalapublicisten Knut Lindelöf och Skriftställaren från metallarbetarled, titel "Mellan klasserna", torde visa det. Inspirerad av Myrdal och Gustafssons brevbok "Den onödiga samtiden".  

Kikade i tidtabeller, buss?, nej tack, bestämde mig för tåg, om än i dyraste laget, 89 kronor med Bergslagstrafik för en enkel resa som inte tar många minuter, passerande Verket nedanför det pompösa Huvudkontoret (inte längre). Skamlöst. Prissättningens vulgaritet ännu en gång demonstrerad.

Inte ofta jag sätter min fot på den mark där som barn jag kutade (eller hur nu Heidenstam fick till det).  Vi ser till mina föräldrars grav, tillsammans med Kyrkogårdsförvaltningen - mot årlig betalning. Och jag brukar söka upp Minneslunden, där min syster och svåger, samt mina morföräldrar vilar. I kremerad form. 

Men exakt var, det framgår inte. Jag saknar gravstenar att stanna vid. Anonymitet härskar mellan träden i lunden. Borta är de som levde för länge sen. En dag är jag en av dem. Ett rö för vinden.

Jag hade tänkt svepa förbi Smedsgatan där vi bodde, "på stan" som det hette. Numera porttelefon. Så det är inte möjligt smita in och försöka återuppleva känslor. En adress främst förknippad med tonårens långhåriga Sturm und Drang-period. "Tio i topp" med det däringa knatterljudet när det röstades. 

I planerna fanns också Stadsbiblioteket. Granne med det som då hette Sandvikens Högre Allmänna Läroverk (förkortat SHAL). En gång, för många år sen, låste en person upp så jag kunde knalla runt i tomma korridorer. Märkligt, det luktade på samma sätt som när jag, sammanlagt sex år, var elev där. 

I gymnasiet växte skoltröttheten i riktning svåröverstiglig och jag skolkade som bara den. En skolkande kompis till mig och jag skrev under de intyg från föräldrarna som krävdes in av skolan. Urkundsförfalskning? Nå, jag är glad jag orkade fullfölja och tog studenten vårterminen 1968. 

Annars hade det väl lutat åt Kontoret, radhusinstängning med hammock, grillat med flintastek och surt lådvin i något av de själsdödande bostadsområdena, flitiga besök på Glasbanken för att stå ut.

Jag ställde in resan, en resa till det som var, en omöjlig tripp per definition, utan att jag riktigt vill fatta det som det tröghuve jag är, illusorisk och drömsk med stigande glömska i kanterna. Vemod heter min arvedel. Det har jag efter mamma Greta.

Fått för mig att skriva om sandvikssonen Per Gunnar Evander, ensamhetens epiker i modern, svensk litteratur. Efter diverse bråk, hans sista år var tydligen förfärliga, med demens och inflammerade bråk mellan de närmaste, skall han nu enligt uppgift vila där hans föräldrar redan gör det. 

Inte på samma kyrkogård som mina släktingar, dock. Utan på körrgårn belägen i det som förr var "gräddans" kvarter, Hedgrind. Bostäder för högdjuren med koppling till bolaget. Ett sommarlov jobbade jag som trädgårdsmästare (sic!) hos en förnäm dam vid namn Gunborg Göransson. 

Släkt på någe vis med Konsuln himself.

En halv dag. Knappt det. Hann inte käka de läckra äggmackor modern skickat med. Sedan sparken. Men bra betalt för en i total avsaknad av gröna fingrar. (Hann dock med en hel del i den prunkande trägårn, innan det barskt avbröts.) Lättad cyklade jag hem den varma julidagen. Fri som, ja, jag vet inte vad.

En inställd resa är också en resa! Knycker det, omformulerande, från Enslingen på Österlen. Endera dagen delar jag min text om PG. Jag tror den blir bra.

Bild: Ytterdörren på Smedsgatan jag ofta passerade. (Foto: Hemnet)