Hur komma helvetet nära?

Skriftställaren och arkivet

 

Jag minns när vi uppsökte Auschwitz-Birkenau på den polska landsbygden. Dödslägret. Rester av en söndersprängd gaskammare. Baracker som föreföll anmärkningsvärt välbehållna. 

Långt senare fick jag veta att museiledningen - det forna lägret är numera ett museum som besöks av människor från hela världen - hade låtit rekonstruera baracker för att inge besökaren en känsla av autenticitet. Hur det var den gången när lägret var i drift.

Men nog kände jag mig lite snopen, om sanningen skall fram. Och frågan är om inte dylika rekonstruktioner ger förintelseförnekarna vatten på sin kvarn. Även om ledningen garanterar att rekonstruktionen är genomförd med material från de ursprungliga barackerna. 

Och handlar mer om konservering än rekonstruktion.

Jag är inte helt övertygad om att rekonstruktionen hedrar de dödades minne på det sätt som jag tycker det borde.

Min dominerande känsla efter att vi gått genom den från så många foton välbekanta porten, därefter följande spåren som bar godstågen med deporterade fram till selektionen, var en av tomhet. De som med tvång fördes hit till denna helvetesplats är spårlöst borta. 

Det är som om de aldrig varit här. Askan efter brända lik osynlig under jorden. Höstgräset vajade ödsligt när vi rörde oss på platsen, förstärkte min tomhetskänsla.

Jag blir plötsligt varse mina ord. Vilka kan användas för att beskriva detta uppsökande? Försiktighet är påbjuden. För att inte hemfalla till patetik och falsk sentimentalitet.

Adorno undrade hur skriva poesi efter Auschwitz. En undran som inte saknar befogenhet. Auschwitz som mänsklighetens slutstation.

Koncentrationslägrets verklighet kan inte jämföras med någon annan. Den är unik. Dess logik kan bara begripas immanent. 

Det hävdar författaren och översättaren Daniel Pedersen i ”Natt och aska” (2024), efter en systematisk genomgång av överlevare som i böcker försökt förmedla till oss efterkommande sina erfarenheter av Auschwitz. Primo Levi en av dem, med sin ”Är detta en människa?” (1947). 

Pedersens konklusion: det är omöjligt att berätta om hur det var i Auschwitz för den som inte själv var fånge där och upplevde helvetet inifrån. Vi andra kan inte förstå, omöjligt sätta oss in i hur fruktansvärt det var.

Och därigenom väcker ett museum som lägermuseet frågor. Vem dokumenterar och hur? Med vilket syfte? Svårt att bortse från alla, nära jag skrev katastrofturister, som stryker runt, spenderar pengar på souvenirer i shopen. 

Ravensbrückarkivet i Lunds Universitetsbibliotek, en ståtlig byggnad med efter väggarna klättrande murgröna, bygger på djupintervjuer med över 500 överlevande från lägret Ravensbrück, i huvudsak, som ankom Sverige med de vita bussarna våren 1945. 

Även personliga ägodelar ingår i samma arkiv.

Vi söker arkivet, som ingår i Unescos världsminnesprogram, i tron att få uppleva mer av verklighetsnärhet än i Auschwitz. Vittnesmål från människor som svårt åtgångna, ändå och mot alla odds, lyckades överleva. 

Allt det de efterlämnat av vittnesmål, brev och annat. Fotspår efter liv under nazismen. 

Men alla de som inte gjorde det, de som inte kunde ta sig till Sverige med de vita bussarna? Sorgen över dessa, och sorgen över hur människor, nazisterna, på det mest djävulska sätt kan bete sig mot medmänniskor, intar mig. 

Efter att museet digitaliserats besöks det på nätet av tiotusentals människor varje år. Det efterlämnade, fysiskt påtagliga, kan endast beställas fram. Det är inte omedelbart tillgängligt. Vilket blir lite av en besvikelse. Men det förtar inte sorgen.

Efteråt växlar vi ett par ord med två kvinnliga studenter som läser ide´- och lärdomshistoria. De undrar vad vi gör i biblioteket. Arkivet har de aldrig hört talas om.

FOTNOT Historien bakom Ravensbrückarkivet: https://www.svtplay.se/video/jmL9YwB/vittnena-som-fallde-bodlarna

Australien nästa?

Bokus

När jag läser bokrecensioner, vilket sker dagligdags till tiokaffet och den sockerfria Apelsinkakan, det har blivit en vana som jag ogärna avviker ifrån, intar jag en skeptisk hållning om det strösslas med för många superlativer. 

Jag saknar genast ett kritiskt anslag. En analys av texten, inget referat, tack. Inget som liknar en baksidespresentation.

Från mer än ett håll har det påpekats att det som förr kunde benämnas litteraturkritik inte längre förtjänar att kallas så. Definitivt inte "kritik". Någon sådan, värd den förpliktigande benämningen, existerar inte i samtidens digitaliserade medielandskap. 

Texterna förväntas vara korta och "catchy". Inga komplicerade, krävande alster. Lättuggat ska det vara. Inte för inte nås vi av alarmerande rapporter om att dagens universitetsstudenter inte orkar läsa "svåra" texter. 

Den flitiga användningen av AI har inte gjort saken bättre. Intellektuell lättja befrämjas.

Alltför ofta, när nya böcker anmäls, kunde man tro att det är ett utskick från förlagets marknadsavdelning. Språket är inte den seriösa kritikens. Utan ytligt och tillrättalagt, påminnande om braskande reklam för att locka köpare. Klatschiga rubriker.

Till saken hör att kulturavdelningen i mainstreammedierna är det som nyhetsfabrikernas ekonomiknuttar skär ned på först av allt. Eller slår samman med Nöje. Därmed försvinner en traditionell litteraturkritik. 

Fredrik Böök. Curt Bladh. Margareta Abenius. Klara Johanson. För att blott nämna några på den litterära stjärnhimlen från förr. Stjärnor som slocknat medan diverse "influencers" seglat upp.

Rent avskräckt, för att förstärka det inledningsvis deklarerade, blir jag, om det är för mycket positivt som blommar på raderna. Däremot, om någon uttrycker sig negativt, gärna nedsablande, vaknar mitt intresse. 

Aha, här kan det finnas något värt att titta närmare på! Kanske är jag en konstig typ, lockas av det negativa. Må så vara.

Jag älskade när di elaka, Bengt Jahnsson i DN ("en slugger som ofta slog sig själv", enligt Leif Zern) och Allan Fagerström i AB ("inte alltid en nyansernas älskare", har jag för mig att Lars Kleberg uttryckte sig om honom), skrev om teater. Jag livades upp. Det var underhållande.

Eller när en furiös Sven Stolpe gick an som värst. Verbala likvideringar. Lustmord så det stod härliga till.

Det jag söker efter i recensioner är det lovande. Jag försöker att läsa mellan raderna och ana mig in "bakom" texten, lista ut om boken, eller filmen för den delen, som är föremål för exponering är värd att kika närmare på. 

Om den appellerar till mig. Får mig att, helst nyfiken i en strut, bege mig ut på upptäcktsfärd.

Jag är inte bara konstig. Jag är även motsägelsefull. För om jag konsekvent skulle följa min övertygelse att inte intressera mig för det som höjs till skyarna i spalterna och tv-magasinen, hade jag inte valt att införskaffa en bok av Richard Flanagan från Tasmanien. 

Lånad som e-bok på Stadsbiblioteket: Fråga 7. 

Den har sannerligen prisats av entusiastiska anmälare. Nästan som om de  har legat i för att överträffa varann i den samstämda hyllningskören. 

Titeln Fråga 7 är inspirerad av den sparsmakade Anton Tjechov (en av mina favoriter, för övrigt). Be mig inte att reda ut den. För det kan jag inte. Hur jag än grunnar på den. Över min nivå.

Simsalabim. Nu händer det som sällan sker. Jag hamnar i en bok som jag har mycket svårt att släppa. Jag försöker att läsa något annat, så som Nils Håkansons, i och för sig roliga, bok om bandy, men återvänder snart till Flanagan. 

Om jag säger att jag njuter i fulla muggar av hans utsökta stil, så ljuger jag inte. 

Vad "handlar" den om? Trist undran. Och inte vet jag. Den innehåller allt, skulle jag säga. Blandar och ger på det mest självklara sätt. Den är självbiografisk, barndomen återskapande, poetisk, dokumentär, filosofisk, geografisk, naturvetenskapligt kunnig. 

Beslöjad av ett milt vemod som smeker sidorna. Jag kan inte minnas när jag senast läste något liknande. Om jag ens gjort det.

Och plötsligt får jag en vild lust att bege mig till aboriginernas kontinent. De urinnevånare som folkmördades, något som mycket sent omsider erkändes av kolonialmakten. 

The land down under. 

Den initierade Flanagans inlevelsefulla, för att inte säga kärleksfulla, skildringar av en mångtydig, nej, jag ska inte luras till att skriva magisk, natur bär skulden för denna min uppflammande reslust.

Jag hör det stackars kreditkortet muttra. Men mitt nuvarande mantra lyder som bekant: man lever bara en gång. Skulle man hålla på och räkna pengar för att spara dem, kom man ingenstans.

lindelof.nu 2026-02-10

Hynek Pallas och den oetiska migrationspolitiken

Bild: Bokförlaget Atlas

Hynek Pallas föräldrar flydde på 70-talet till Sverige från realsocialismens stalinistiskt formade Tjeckoslovakien. Kritiska mot den totalitära regimen, med uppenbar risk för att hamna bakom lås och bom. Väl i Sverige - bortom stalinisternas hemliga polis - skrev de under Charta 77. 

Med medborgerliga krav på att regeringen skulle respektera de mänskliga rättigheterna, enligt Helsingforsavtalet 1975. Ett undertecknande och ställningstagande som, om de bott kvar i hemlandet, med största sannolikhet renderat dem arrestering.

Vad visste vi svenskar, vid Europas utkant, den tiden om Tjeckoslovakien, numera Tjeckien? Den sportintresserade kände förstås till det skickliga hockeylandslaget som Tre Kronor hade det svårt med. Och kanske den slitstarke löparen Emil Zátopek.

Själv minns jag Lennart Hyland när han i direktsändning i radion på sitt kulsprutesnabba vis refererade en landskamp mot tjeckerna på Hovet. Stängde in mig i mitt rum på Smedsgatan för att få vara ostörd.

Den kulturellt intresserade visste förstås att Franz Kafka härstammade från Prag. Denna upplevelserika stad som jag kan längta återse för att flanera i, sitta på kaféer och tankeflyga.  Samma kulturellt orienterade kände förstås till Jaroslav Hašek och soldaten Svejk.

Den politiskt intresserade visste säkert vem Václav Havel (en av undertecknarna av Charta 77) var. Och att han som president, efter fängelset som bröt ned hans hälsa, bjöd in Frank Zappa och Rolling Stones som samtalspartners till palatset i Prag. 

Där en gång "mannen utan hjärta", som Adolf Hitler kallade Richard Heydrich, "slaktaren i Prag" andra, huserade innan han föll offer för ett attentat. Mannen som satt ordförande för Wannsee-konferensen 1942, där det beslutades om "den slutgiltiga lösningen".

Jag handledde en uppsats, i företagsekonomi, hör och häpna, om dissidenter och motstånd som åsattes den medvetet tvetydiga titeln "Det omöjliga utanförskapet". I densamma utgjorde Havel ett case.

En varm dag i augusti 1968, närmare bestämt den 21:a, efter det sista sommarlovet, väntade jag och min kompis Conny, trötta och hungriga efter att långhåriga och hippieliknande ha försökt lifta med start i Helsingborg, på centralstationen i Husqvarna på tåget hem till Sandviken. 

I etern hörde vi att ryssarna med tanks gått in i Tjeckoslovakien och stoppat samhällsexperimentet "en socialism med mänskligt ansikte", med Alexander Dubček som frontfigur.

Förresten, var det egentligen en bra devis, "socialism med ett mänskligt ansikte"?  Vad skulle en socialism med ett omänskligt ansikte vara? För mig blir det tårta på tårta, det första. Utan ett mänskligt ansikte ingen socialism. 

Klart det inte var genomförbart i Tjeckoslovakien, i skuggan av Storebror, den ryska björnen. Försöka bryta sig ur östblocket.

Hynek Pallas följer jag. I mainstreammedierna. På någon av de kultursidor jag dagligdags scannar, i SvD, Expressen, Sydsvenskan och HD. Läser hans krönikor, recensioner och debattinlägg med för det mesta stor behållning.

Och jag kan skriva under mycket på det han, filosofiskt jonglerande med begreppet migration, för fram i essäsamlingen "Ex : Migrationsmemoar 1977 - 2018". Han är klok och vet av egen erfarenhet vad han talar om. Kan bli lite långrandig och mångordig ibland. 

Spydig, förlorar den intellektuella spänsten, när han kommenterar SD, som han djupt avskyr och varnar för.

Han för ett resonemang om medborgarrätt kontra mänskliga rättigheter som jag inte finner glasklart. Att det ena utesluter det andra.

Och jag tycker att han tar för lätt på den hotande islamiseringen, en följd av den hämningslösa migrationen efter 2015. Jag kan inte se att han med ett ord berör det problematiska med denna islamisering. 

Vilket förundrar mig. Han som insiktsfullt, intellektuellt anständigt, borrar i migrationen som ett samhällsförändrande fenomen. 

Det är inte islamofobi att varna för klaner, hedersvåld och teokratisk politik som sliter sönder Sverige. Det är inte att ställa sig på de reaktionära krafternas sida. Det är att vara realist. Klarsynt. Med de ideologiska glasögonen avtagna.

Jag har undrat över var i Sverige Pallas växte upp. Men så dyker namnet "Blodstensvägen" upp i hans bok. Aha, Eriksberg i Upsala! Där hade jag kompisar. I Gottsunda, numera enligt polisen ett så utsatt område, bodde han också. Dit har invandrare förvisats. 

Jag minns när Gottsunda byggdes. Så gammal är jag. Och jag minns att min kompis L, en kreativ man från Skövde som jag hade så mycket roligt ihop med, bodde där. Sedan ett antal år vilar han på Gamla Kyrkogården i Upsala. 

Jag har inte, trots vägledning från hans käresta, lyckats finna hans grav.

FOTNOT Uttrycket "den oetiska migrationspolitiken" syftar på att Pallas efterlyser en etisk sådan. Oklart vad det innebär och hur det ersätter dagens migrationspolitik. Öppna edra hjärtan - på nytt?

Nyanalfabetiseringens tid

 

”The Film Students Who Can No Longer Sit Through Films” är rubriken på en artikel i tidskriften Atlantic från 5 februari 2026. Det visar sig att studenter i filmvetenskap inte har tålamod att se en film från början till slut. 

Och då talar vi om ett universitetsämne som man i sin ålderdomliga enfald trodde lockade till sig riktiga nördar. Inbitna filmälskare som knappt kan slita sig från att se filmer.

Som i en brittisk film jag såg häromdagen, ”Film Club”, där unga entusiaster möblerar ett rum efter den rulle de skall se. Och sedan lajvar, det heter så nuförtiden har jag för mig, de karaktärer som förekommer i den film de omsorgsfullt valt. 

De klär ut sig och ”är” rollerna i filmen. 

Men inte samma oreserverade kärlek, om jag förstått det rätt, till filmens värld hos de studenter som omtalas i Atlantic, med få undantag. Det frestar på deras tålamod att sitta kvar. 

Och, vad värre är, om de förmås att göra det, kan de inte svara på frågan om hur en film slutade. Deras uppmärksamhet har befunnit sig någon annanstans.

”Sardinburkar” kallade Tommy Berggren i ett tv-program dem. Dessa smartphones som alla ”måste” ha och folk försjunker i så fort de får chansen. Det är bara att se sig omkring på tunnelbanan. 

Lättare att observera någon som inte sitter och liksom förstelnad glor ner i mobilen. 

Och hör jag någon prata i densamma, så tänker jag genast på Botho Strauss uttryck, ”verbal inkontinens”. Aldrig något viktigt som avhandlas. Överflödsinformation. ”Om fem minuter kommer jag till Odenplan”, typ.

Hur i hela friden bar vi oss åt när mobilerna inte fanns? Det verkar ju som om vi, på telefonkioskernas och de fasta apparaternas tid med ett snöre i väggen, överlevde det.

Jag var med om när Beatles och popvågen rullade in på 60-talet, ungdomskulturens dominans som präglade mode och frisyrer. 68-stormandet i Upsala som gjorde rödskägg av pojken från Bruket. Nu pågår digitaliseringens ”revolution”. 

En samhällsgenomgripande teknikomvandling som starkt påverkar framförallt de unga, som artikeln i Atlantic klart visar. Vår framtid, som det högtidligt brukar heta.

Sitter jag på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Upsala, som jag ibland gör, bibringas jag känslan av en ungdomsgård. Det är högljutt och stökigt. Inte som förr på ett bibliotek: Iakttag tystnad, tack! Ingen sträng bibliotekarie som går runt och håller ett öga på besökarna. 

Dessa verkar heller inte ha kommit för att i första hand studera. Utan för att träffas. Och ha lattjo tillsammans.

Om man dessutom vet att studenter inte gärna läser böcker nuförtiden, definitivt inte ”svåra” sådana, och via AI försöker att ta genvägar genom utbildningen, får man lust att med förfäran börja tala om en pågående trend: nyanalfabetiseringens. 

I otåligheten och den bristande koncentrationsförmågans tecken. 

Inte är det samhällsmedvetna medborgare som fostras. Snarare skärmbundna undersåtar som har slutat att tänka och kritiskt reflektera. Föredrar att matas med det ”sardinburkarna” tillhandahåller. Makthavarna kan sova lugnt. Eller försjunka i sina mobiler.

Publicerad under annan rubrik på 8 dagar 2026-02-08

Seriestrategen spanar!

Strategen i arbete Under min första tid i lärdomens stad utvecklade jag ett bokberoende. Inskriven vid traditionstyngda Uppsala universitet. Det skedde medan Erik Gustaf Geijers staty kallt vände ryggen åt proceduren.  Vilket riskerade att uppfattas symboliskt av en grabb från Bruket som befann sig i främmande terräng, utan karta och kompass. Fram till Upsala hade jag inte läst särskilt mycket. Annat frestade. Musiken mer än tjejerna. Men nu blev det sannerligen fart på läsandet! Jag tror att jag har nämnt det förut. Inga ädla motiv föranledde mig att dyka ned i böckerna. Ingen bildningssträvan. Underlägsenhetskänslor gentemot kurskamrater som verkade så belästa. Jag skulle allt visa dem! Läsandet som medel i en självhävdandets akt förbleknade ganska snart. Lusten att läsa, ett mål i sig, tog över. Samt, kanske ännu viktigare, att jag upptäckte att världen såg mig, för att parafrasera Göran Palm.  Samhällsengagemanget vaknade. 68-miljön radikaliserade den socialdemokratiskt fostrade recentioren. Rödskägg odlades. På Lundeq fylldes hyllorna på med debattböcker till ett överkomligt pris. Efter införskaffandet raskt hemåt för att med understrykningspennan i hand ta mig an dem. Det dröjde inte många år så fick min dåvarande hustru och jag vårt första barn. Vi studerade båda, obligatoriska föreläsningar på schemat för hennes del på psykologprogrammet, turades om att ta hand om den lilla i vår bostad i en ruffig kåk på Kolargatan.  När hon sov någon timme så läste jag. Ett snabbläsande befrämjades. När jag recenserade böcker i Gefle Dagblad utgjorde det en tillgång. Flera har nyfiket frågat hur man gör för att bli en snabbläsare. Jag vet inte. Jag kan inte lära ut det. Nå, det skulle inte handla om min bookaholic. Någon tolvstegsmodell har jag heller inte behövt i behandlande syfte. Ingen AB-grupp, Anonyma Bookaholics. ”Hej, jag heter Lasse, jag är en bookaholic.” Böckerna, läsandet, har fått allvarlig konkurrens av tv-serier och filmer. Jag använder mig av SVT Play, Netflix och TV4 Play. Eller så hyr jag på SF Anytime eller TriArt Play.  Jag såg den aktuella filmen om min favoritregissör Bo Widerberg, för guds skull se den!, på den sistnämnda plattformen.  Tack för det, för till ”Regnmannens” Geflebiografer, förlåt om det låter arrogant, verkar den inte komma.  Det handlar inte om förströelse, inte heller om brist på intressanta böcker att låna på folkbiblioteket. Även om ”mitt” bibliotek uppger sviktande resurser. Jag går seriöst till väga. Scannar tablåerna, noterar i min mobilalmanacka produktionsår, regissörer och huvudrollsinnehavare, söker först recensioner på nätet. Ni hör, jag tar det på blodigt allvar. Knut Lindelöf har varit inne på att jag kanske skall agera vägledare eller orienterare, kanske bättre tipsare, på lindelof.nu. Ingen dum idé. Jag lockas. Under vilken rubrik i så fall? ”Nörden spanar”? Men ”nörd” låter nedsättande. Det är ju, som sagt, på allvar det här!  Vad med ”seriekommunikatör”? Kanske ”seriestrateg”. Ännu bättre. I takt med tiden.  Knut har berättat för mig att han inte kan titta på TV på dagtid. Mitt svar är att man måste, hur annars hinna med allt? Förutsätter att man är ledig och inte behöver knalla i väg till ett arbete, själv kan planera sina dagar. Och, ”titta på TV”? Datorn duger lika bra. Med den i knäet kan jag se tillbaka på världen. FOTNOT Seriestrategen älskar serier med huvudpersoner med en  ”egen” personlighet, inte en kopia av andra. Just nu föreslår han den brittiska ”Film Club” på SVT Play. Men Aimee Lou Wood i huvudrollen. Hon är briljant. lindelof.nu 2026-02-07

Sluta prata om fattigpensionärer!

Bild: Arbetet

Jag avskyr ordet ”fattigpensionär”! Det värsta är att jag ser det användas titt som tätt. Även av gamla människor, särskilt kvinnor, med utsliten kropp efter ett långt yrkesliv och efter det alldeles för dålig pension.

Jag minns när jag läste Michel Foucault och det gick upp för mig vad fenomenet normalisering står för. Snarast anpassning efter förhållanden man själv inte valt.

Fenomen som inte borde hållas för att vara normala, utan snarare framkalla upprördhet och protester, blir genom ordens makt det ändå. De normaliseras, ”det är som det är”, och vi slutar att fundera på hur saker och ting skulle kunna vara. En drivkraft för förändring.

Ord föregår och ”skapar” verklighet. Därför politiskt viktigt vilka ord vi väljer att använda. Ta de välkända exemplen arbetstagare och arbetsgivare. Vem ”tar” och vem ”ger” - egentligen? 

Och vad betyder de, i daglöneriets och gigekonomins nyliberala tid? Med löshästar och timanställning. Det anses av de ideologer som verkar för anställningsotrygghet inte längre normalt att ha en fast heltidsanställning.

Vid sin professorsinstallation i Paris uppehöll sig Foucault vid begreppet ”diskursens ordning”. Enklare uttryckt kan man säga att en social ordning uppfattas som självklar, utan att ifrågasättas. Den styr i tysthet.

Det liv som mina morföräldrar fick, var det ett normalt sådant? Enligt vilka normer? Borde det inte ha varit annorlunda? Och varför blev det inte så?

Nånstans i mina sprängfyllda hyllor gömmer sig en kopia på bouppteckningen efter morfar, som gick bort 1965. Efter att i sex år varit änkling.

Den visar att det var sannerligen inte mycket mormor och morfar samlade på sig efter att ha levt efter den socialdemokratiskt normaliserande principen ”man måste göra rätt för sig”. 

Morfar gick ned i Verket blott tretton år gammal och blev kvar där till pensionering. Inte kompenserades han som tack för att han under alla år slet ihop ett mervärde åt bolaget. Med fem barn, och morfar som ensamförsörjare, gällde det att vända på slantarna.

De bodde aldrig större än i ett rum och kök. Sista åren, mormor dock inte särskilt länge innan kräftan satte punkt, i ett kommunalt pensionärshem med alla bekvämligheter.  Dessförinnan saknades dessa.

1938 kom den lagstadgade rätten till två veckors semester. Det året fyllde morfar fyrtioåtta.
De lyckades bygga den enklaste sommarstuga ute vid Storsjön. På bolagsmark. Överallt kastade bolaget sin skugga.

Jag reser alltid ragg när människor i Sandviken hyllar företaget och dess grundare Konsul Göransson. Som om han var godheten själv. Patriarken som drömde om att uppföra ett klassamarbetets mönstersamhälle, fritt från fackföreningar och socialister. 

Med övervakning och svartlistning av misshagliga. Begravas fick de senare inte på körrgårn mitt i stan, utan i Högbo några mil bort. Där, på sidan om allfarvägen, står deras gravstenar.

Jag frågar igen: var det liv mina morföräldrar levde normalt? I så fall normalt enligt Brukets disciplinerande principer. Således ett relativiserande begrepp.

Låt oss sluta prata normaliserande om fattigpensionärer! Säg hellre lurade, eller bedragna. Av de mäktiga herrarna, Göran Persson och kompani, som har sitt på det torra.

8 dagar 2026-02-05
 

Medmänniskan - vårt enda hopp

Bild: TV Tablå

 

                                                                                 

Magdalenahem var namnet på institutioner, drivna av nunnor, bortom offentlig kontroll och insyn, med syfte att rehabilitera ”fallna kvinnor” som de nedvärderande och skuldbeläggande benämndes.

De fanns på Irland ända fram till 1996. Runt 56 000 kvinnor uppges ha omhändertagits. 

Disciplinen på hemmen var mycket hård, de ”fallna kvinnorna” skulle tuktas.
Många barn till dessa ensamstående kvinnor adopterades bort mot mödrarnas vilja.

Även massgravar med barnlik, nära hemmen, har upptäckts på Irland. Vanvårdade kroppar nedgrävda i jorden.

Med vetskap om dessa hem, och de förskräckliga förhållanden som rådde där, börjar jag titta på filmen ”Small Things Like These” från 2024, den kan hyras ett dygn för överkomliga 59 kronor på SF Anytime.

Ett mörkt, som om mörkret aldrig ville vika undan och dag råda, kargt och fattigt Irland träder fram och intar blickfånget. Miljöskildringen kunde inte vara mer deprimerande och inlåsande.

Filmen kopplar ett mentalt strypgrepp från början på mig och jag befarar att det inte skall släppa. Var finns en utväg ur tröstlösheten?

Huvudpersonen, spelad av Oillian Murphy och jag tänker att ingen annan kunde som han, med ett ansikte som säger mer än vad repliker förmår, ha gjort denna karaktär, äger en liten kolfirma, kör med ett rejält begagnat fordon ut blytunga kolsäckar till kunder.

Vid arbetsdagens slut försöker han att skrubba bort smutsen från sina av kolhanteringen missfärgade händer. Tvagningens procedur är stigmatiserande. Smutsen är ingrodd. Liksom fattigdomens eländiga villkor.

Hustrun, i familjen med fem döttrar, oroar sig över att han går upp mitt i natten, sitter och stirrar djupt försjunken ut genom fönstret, Det förflutna, uppvuxen faderslös med en moder som tjänade hos en välbeställd kvinna, kastar långa skuggor. 

Hans dagars upphov dör tidigt och han är utlämnad till sig själv.

Han kommer i samband med en leverans till ett av hemmen i kontakt med en av dessa ”fallna kvinnor” som har gömt sig i ett förtvivlat försök att rymma från den nedbrytande behandling hon utsätts för. 

Emily Watson, slog igenom hos Lars von Trier i hans "Breaking the Waves", är lysande som en maktfullkomlig, grym mother superior med mildhetens genomskinliga mask påklistrad.
Med små gester framkallar hon rysningar hos åskådaren. 

Det räcker med att hennes kalla ögon borrar sig in.

Mannen, Bill, varnas av omgivningen för att hjälpa kvinnan, det kan försätta honom i svårigheter. Nunnornas samhällsinflytande är stort. Och var en sin egen olyckas smed. 

Solidaritet råder icke. Gå samman heller icke. Men filmen slutar med att han ändå inte kan låta bli att komma till undsättning.

I det till synes hopplösa en strimma av nådens ljus, den nåd som icke den katolska religionen kan erbjuda, endast människor. Medmänniskan - vårt enda hopp. Om Jesus vandrade omkring på jorden, så gjorde han det i Bills gestalt.

Strypgreppet lossnar.