Trött på etiketter? Läs Strauss!

Botho Strauss (Wikipedia)

Jag vet att jag har läst den förut, Peter Lutherssons artikel om Botho Strauss i tidskriften Axess nr 1 2019. Där han tvättar bort etiketterna på Strauss - ”nationalkonservativ”, ibland ”radikalkonservativ” - och vrider honom rätt. 
   Så där som Jan Myrdal gjorde med Strindberg och Balzac, vred dem rätt.
   Att så kallade högerintellektuella - Emil Nolde och andra - i Tyskland applåderat Strauss gör det lätt för dem som vill undgå att läsa honom intellektuellt anständigt. Genom att tillämpa principen guilt-by-association. 
   Att Strauss menat att tyskarna borde sträcka på sig och inte tilllåta att Hitler och Tredje rikets fasor fortsätter att skugga och göra dem ofria, i en kvarvarande undermedveten föreställning om en kollektiv skuld, har misstolkats. Det har definitivt inte handlat om historierevisionism eller ”förintelseförnekelse”. 

Strauss undflyr alla inordnande etiketter, han skriver utan att låta ideologiska skygglappar skymma. Då blir det svårt för svenska läsare in spe, i vårt land vill de förment rättänkande ju först av allt kontrollera det ideologiska passet, förutsättninglöst får det aldrig vara, verkligheten måste filtreras.

   Om någon stämpel överhuvudtaget ska sättas på Strauss är det väl modernitetskritiker. Men egentligen borde hans modernitetsobservans understrykas. Hans oförvägna klarsynthet.

   Han har i sina dramer och böcker varit mycket uppmärksam på modernitetens konsekvenser. Vad det kostar oss att framhärda i myten om utveckling och framsteg. 

För att värna sin son mot bländverken och illusionsmakeriet i Berlin flyttade han till Landkreis Uckermark i Brandenburg med honom. Nära naturen och det genuina, autentiska, allt som gått förlorat i modernitetens anti-samhälle.

   Där strävan efter likhet trängt undan strävan efter autenticitet. Modernitet innebär förlusten av något mänskligt väsentligt. Så förstår jag Strauss. 

   Jag får lust att applicera Marx distinktion mellan bruksvärde och bytesvärde. Under moderniteten, framförallt i dess sena variant där vi nu befinner oss, dominerar det sistnämnda över det första. 

   Människan blir en vara bland andra varor. Reifierad, förtingligad, som marxister säger.

En gång i Berlins Prenzlauer Berg bad jag dokumentärfilmaren Björn Cederberg, som gjorde en film om Ernst Jünger, namnge någon i Sverige som i Jüngers efterföljd förtjänar att betecknas ”radikalkonservativ”. 
   Peter Luthersson blev hans svar. När jag på nytt läser densammes insiktsfulla porträtt av Strauss i Axess tänker jag: den framlidne Luthersson var nog den ende på svensk botten som kunde göra Strauss rättvisa. Bortom etiketterna.

Även publicerad, med annan rubrik, på 8 dagar 6 april 2026

Jag, en telefonfobiker

Wikipedia

                                                           Att en telefon kan va´ / lika tyst varenda dag. "Ring ring" av S. Andersson, B. Andersson och B. Ulveus

Hos Jan Myrdal fann jag ett samtycke i en speciell fråga. Det vill säga när han, den omutlige solitären, i en av sina böcker ondgör sig över fenomenet kallprat. Tiden är för dyrbar för dylikt slarv med den. Jag kan kan bara instämma. 

"Verbal inkontinens", så har den tyske dramatikern Botho Strauss med ett fyndigt begrepp fångat alla "samtal" i mobilernas era. Så mycket onödigheter som förgiftar etern.

Jag minns ett uttryck som jag snappade upp från min mamma när hon kallpratade i telefon, nota bene en sån där apparat i myndig, svart färg hemma hos oss, med snöre i väggen: "När jag ändå har dig på tråden." Och så följde ett långt tuggande om allt och inget.

Pappa och jag kunde väntande sitta nere i Volvo PV:n med full packning, inklusive diverse hushållsattiraljer ("man kan aldrig veta när de behövs"), inför en sommarresa till Brantevik på Österlen, när mamma plötsligt kom på att det var någon som hon "bara måste slå en signal". 

Försvann och det dröjde ett försvarligt tag innan hon återkom. Tala om att pröva den stackars makens tålamod. Men Gösta var snäll, han, och fann sig i det mesta som Selma, förlåt kunde inte låta bli, hittade på.

Detta utspelade sig i det förgångna, när "perioderna gick" och telefonsamtalen blev dyra. Framförallt rikssamtalen. 

Jag och telefoner har aldrig blivit kontanta med varann. Jag svarar så gott som aldrig i telefon. Så såna där slemmiga telefonbedragare, placerade på Kanarieöarna och ute efter förvirrade gamlingar i nära döden-gruppen att lura av koden till deras Bank-ID, kan stryka mig. 

Hos mig har de förbenade skurkarna inget att hämta. Jag är nämligen så gott som fullständigt icke-kommunicerbar i telefonavseende.

När jag jobbade på högskolan i Gefle svarade jag heller aldrig i telefon. En apparat, placerad på skrivbordet mitt framför mig, ingick i den dåligt avlönade tjänsten. Och som man förväntades vara uppmärksam på, enligt chäferna. Jo, jag tackar, jag.

Om någon halsstarrig vresigt, efter att förgäves upprepade gånger ha sökt mig, ringde växeln och undrade var f-n den där Ekstrand höll hus, fick vederbörande till svar: "Han svarar aldrig i telefon, pröva mejla honom." 

Inte undra på att jag älskade mina hulda beskyddarinnor i växeln. Aldrig ett förebrående ord från dessa för högskolan oumbärliga kvinnor, med andra ord dess stöttepelare.

Jag är telefonfobiker. Fobin uppstod under min mors sista tid i livet. När hon var inlagd på kvinnokliniken på Gefle sjukhus. Varje gång det ringde trodde jag att det var ett dödsbud från sjukhuset, ryckte nervöst till. Reaktionen bestod efter hennes död. Kvar i ryggmärgen.

Min livskompanjon trodde att hon hade kläckt en god idé, funnit lösningen på min fobi, när hon skaffade mig en separat telefonsvarare. En klumpig historia. Varje gång jag klev innanför dörren, vid arbetsdagens slut, möttes jag därefter av ett hotfullt blinkande, grönt öga. 

Någon hade sökt mig? Vem? Och om vad? Fasansfullt.

 

Inte önskar jag någon Glad Påsk!

I mina ögon så bör innevarande helg uteslutande betraktas som en religiös sådan. En sorgens helg i och med att Jesus korsfästes i Jerusalem, efter att ha uppfattats som en upprorsman av de romerska herrarna. 
   Ändå önskar vi varann Glad Påsk. Jag gör det inte.
   I går begav vi oss till konditori Lido på Söder i Gefle för kaffe och marsipanbakelser. 

   En gång kommenterade jag i GD att de tagit bort jukeboxen (en äkta Wurlitzer, enligt ryktet införskaffade John Lennon en sån till våningen i Dakotahuset i New York) med all bra musik. 
   Jag vet inte om den är tillbaka; kondiset var välbesökt i går, trots skyhöga priser som de väl skyller på Trump och kanske inte längre Putin, och vi satt för nära utgången för att jag skulle kunna kontrollera det. 

   Lika bra det. Jag ville inte få förlusten bekräftad.
   Slips på för min del. En sober Brynässlips. Nu gäller det, efter förlusten mot Växjö Lakers och slutspelat för säsongen, visa att man håller på Brynäs och inte är nån eländig medgångssupporter. Inte någon halsprydnad i bjärta, som min mor skulle ha sagt, färger. 

Sociologen Max Weber, borgerlighetens Karl Marx som han kallades, skrev på sitt tyska, invecklade sätt med många inskjutna bisatser, om avförtrollningen av världen; och den kommande polarnatten, som han bildligt uttryckte det, genom det instrumentella förnuftets dominans. 

   Det modärna förnuftet, snarare oförnuftet.
   Jag minns inte om den polske sociologen Zygmunt Bauman, han med den omdiskuterade boken Auschwitz och det moderna samhället, och som influerade Sven Lindqvist till att skriva Utrota varenda jävel, tillerkände Weber teoretiskt inflytande och förklaringsvärde.
   Men det skulle förvåna mig om han inte gjorde det. Dödslägret Auschwitz var enligt Bauman industriellt organiserat, enligt det instrumentella förnuftets översiktliga plan. 

   Från att godstågen ankom, via sorteringen på rampen, till gaskamrarna och därefter kremeringen. Allt var utformat som i en fabrik. 
   Om ni sett den ruskiga filmen The Zone of Interest, om kommendanten Rudolf Höss och hans familj i en bostad nära lägret, är det som att han går till och kommer hem från ett jobb vilket som helst. 

   Medan röken från krematorierna stiger i fjärran. Och aska regnar ned över jordgubbarna i trädgården.

Nå, vad jag vill komma till är att jag förblir osäker på om det pågår ett avkristnande av Sverige och om Webers modärna förnuft segrat; hur många som lämnar respektive blir nya medlemmar i Svenska kyrkan, om nu det är ett mått på det jag efterlyser.
   Kanske detta att vi hälsar varann Glad Påsk är en indikation på ett avkristnande? Det är ju vardagens banala tecken som avslöjar tillståndet i ett land; de utgör ledtrådarna.   

   Metodologiskt är det den korrekta undersökningspositionen att inta.

I dag sätter jag hursomhaver på mig en gul slips. Och blir som alla andra. Vilket heller inte stämmer. Det är inte många karlar som bär slips nuförtiden.

   Och hatt? Glöm det. 

Även publicerad, under annan rubrik, på 8 dagar 4 april 2026

Sverige måste vara Trumps våta dröm

 I Trumps koppel (Foto: SR)

Vad ska man använda för träffande ord, när de tryter, eller i våldet och de vanvettiga krigens samtid förlorat sina valörer? Det är en märklig, låter futtigt men jag finner i hastigheten inget bättre ord, tid vi lever i. 

Jag läser en artikel i DN 2 april av Gellert Tamas om den nya vandellagen. Skulle den tillämpas på den sittande regeringen, som ligger bakom denna gummilag, utgående från de kriterier som angivits, skulle Kristersson, Busch, Åkesson och Forssell bums utvisas.

Men de skulle kanske klara sig, såsom varande "urinnevånare"? Om etnicitet utgör grund för en lag; tja, då blir det knepigt, för att inte säga direkt rättsvidrigt.

Vad med rättssäkerheten och legalitetsprincipen; grundlagsskyddet? Jag, uppvuxen i ett brukssamhälle präglat av lag och ordning, sträcker mig så långt som att sympatisera med  andemeningen bakom detta lagförslag om att man måste sköta  sig, men dess utformning? 

Flera juridiskt kompetenta remissinstanser har inkommit med protester, troligen förgäves.

Osökt går tanken, delas av Tamas, till de realsocialistiska länderna i det förflutna och hur de individer som föll utanför ramen förföljdes.

Jag minns Günther Plenzdorf, författare och regissör i DDR, skrev "Den unge W:s nya lidanden", en modernisering av Goethes Werther, som myndigheterna klämde dit för "asocialt leverne" eller något annat gummi-aktigt.

 
Nu traskar antikommunisterna och kalla kriget-ideologerna i svensk regering i stalinisternas spår.

I TV4:s Nyhetsmorgon 3 april sitter "Steffo" med en kvinnlig bisittare och kommenterar, en alldeles för generös term från undertecknad, USA:s attack på Iran. Att folkrätten kränks på det mest uppenbara vis tycks inte "Steffo" och kompani ha begripit.

Och den adekvata frågan om varför USA överhuvudtaget skall blanda sig i Irans interna angelägenheter lyser med sin frånvaro. Om Kuba har Trump redan uttalat sig hotfullt. Samma sak där. 

Kubas öde avgörs av det kubanska folket, inte av en pajas i Vita Huset med det militärindustriella komplexet bakom sig.

Sverige behöver Trump inte hota med sitt vulgära språkbruk. Tidö-regeringen gör som husse vill. Lägger sig platt. Ta bara påfundet med att släppa in amerikanska baser på svensk mark. Reglerade av amerikansk lag. 

Sverige måste vara Trumps våta dröm. Även om han offentligt ondgjort sig över den utbredda gängkriminaliteten.

Nja, kanske måste ta tillbaka eller reservera mig. Det är ju krig Trump vill ha, inte krypande figurer som Kristersson och den där försvarsministern.

Även publicerad, under annan rubrik, på lindelof.nu 3 april 2026

Långfredag

Getsemane (Wikipedia)

Långfredag, detta onåden och de orättfärdiga krigens år. Jag minns tunga långfredagar från min uppväxt. Affärerna stängda. Ingen bio. Ut och hitta på något lattjo med kompisarna? Glöm det. 

Dagen skulle i stillhet helgas som en påminnelse om Jesu död på korset. Jag minns mest det som en dag som verkligen var lång. Aldrig ville ta slut.

Jag minns vilken besvikelse det blev, långt senare i livet, att komma till Golgata i Jerusalem. På näthinnan hade jag söndagsskoleplanschen med tre kors, Jesus uppspikad på ett av dem, under dovt mörka skyar; som framkallade av Guds vrede över hur människorna behandlade hans enfödde son. 

Men det jag mötte på Golgata stämde inte alls med planschen. En magnifik, påkostad kyrka stod rest på den långt ifrån ödsliga avrättningsplatsen.

Massor av människor från hela världen som sökt sig dit. Kö till graven. Nästan olidligt att trängas och knuffas med företrädare för olika religioner, förvisso inte endast den kristna. 

Allsköns krimskrams till försäljning. Som att befinna sig på Kiviks marknad. Inte på en helig plats.

Något annat dock komma alldeles nära Getsemane och tänka den sista måltiden där i olivträdslunden; Judas förräderi. Tydligen har Niklas Rådström nyligen givit ut en bok där den hävdvunna uppfattningen om Judas Iskariot får ett drag av försoning.

Judas, och även landsförrädaren Quisling i Norge, namn som blivit begrepp för något avskyvärt.

Flera besök i Jerusalem blev det, efter att ha tagit oss igenom check points, med tungt beväpnade israeliska soldater, under gästföreläsandet på Västbanken. Irriterande med alla guider, inte alla licenserade, som man hade svårt att skaka av sig.

Ilskna när de avvisades, efter att ha envisats, tjatat och följt efter. Försökt mjölka oss på pengar. Inte så lite heller som de krävde för att visa oss runt.

Uppsökandet av Betlehem också något av en besvikelse. Jesu födelseplats. Men besöket skuggades av att vi först besökte ett flyktingläger i utkanten av stan. En ung pojke ledsagade oss runt i lägret, uppfört 1948; slitna hus som borde varit övergivna för länge sedan. 

Foton på väggarna av unga martyrer, mördade av Israel.

Häromdagen hörde jag att Israel inför dödsstraff. I praktiken riktar det sig mot palestinierna. Men dödat palestinier har de ändå kunnat göra, utan lagar och domslut. Och utan att världssamfundet satt stopp för det.

När min djupt troende mors cancer diagnostiserats, och jag förstod att tid hade vi snart inte längre till vårt förfogande, föreslog jag att hon och jag skulle resa till Israel så hon med egna ögon fick se de platser hon läst om i Bibeln; drömt om.

Efter att ha gjort den resan själv, är jag glad att hennes och min aldrig blev av. Jag tror att hon hade blivit lika besviken som jag.

Även på lindelof.nu 3 april 2o26

Hotet från islam är kanske överdrivet?

Wikipedia

 

Jag fastnar i en recension i SvD 30 mars, skriven av Ricki Neuman, av två aktuella böcker om islam i Sverige. Numera den näst största religionen i vårt land.

Jag utgår ifrån att kristendomen fortfarande är större och därmed nummer ett. Men vad med sekulariseringen? 

Jag, troende kristen och son till en kyrkvärd, är osäker på omfattningen av den senare. Om det pågår ett avkristnande av vårt land. Till skillnad från reaktionären Trumps USA. 

I Expressen 31 mars hävdar dock professorn i kyrkohistoria, Joel Halldorf, att det inte sker en sekularisering i Sverige, tvärtom.

Jag fortsätter vara övertygad om att samhället för dess bestånd behöver ett överjag som styr vårt handlande. Gemensamma normer och värderingar. Men så är inte längre fallet.

För den som oroas efter massinvandringen 2015 och söker sig mot sverigedemokraterna i 

hopp om räddning, kanske Neuman på basis av fakta ändå kan ge ett lugnande besked i ett visst avseende. 

Muslimerna i Sverige utgör ingen homogen grupp. Inget embryo till en organiserad, samhällsomstörtande kraft.

Snarare en brokig del av befolkningen. Olika religiösa riktningar som inte sammanstrålar, utan är oförenliga. Shia, sunni, sufister och andra. Så de som påstår sig politiskt representera muslimerna, vem företräder de egentligen?

Dit hör det fruktade Muslimska brödraskapet med goda relationer till S. De gör sig till talesmän, men förankrade endast i en minoritet muslimer. Får orimligt stor medial uppmärksamhet. Blåses upp och demoniseras.

Notabelt är att blott 10 procent av muslimerna aktivt tillhör en församling. Religionen utövas i vardagslag, bortom imamernas diktat.

Det förhindrar inte de importerade avarterna som utmanar vår etablerade livsstil: hederskulturer, tvångsäktenskap, kvinnlig omskärelse och sharialagar.

Och vad med parallellsamhällen? Rosengård och andra, dit "vanliga" svenskar inte vågar bege sig.

Faran är kanske överdriven. Muslimerna har ingen ambition, så läser jag Neumans hänvisning till de recenserade böckerna, att överta och islamisera Sverige.

Kvarstår gör att de inte vill integreras, assimileras. Svenskar, men samtidigt inte. Även om någon byter namn från Hassan till Hasse. Kanske i ett lönlöst försök att beveka arbetsmarknaden.

Neuman påpekar något som gör mig en smula vemodig, kulturellt konservativ som jag är: Sverige blir aldrig mer detsamma. Men det kan inte enbart skyllas på massinvandringen. Inte enda boven i sammanhanget.

Framhållas bör globalisering, privatisering, nyliberalisering och det pågående beskärandet av de medborgerliga fri- och rättigheterna, avdemokratiseringen. Men dessas samhälleliga konsekvenser diskuteras sällan, eller aldrig, i mainstreammedierna.

Jag vill också lägga till övergivandet av alliansfriheten och anslutningen till Nato. Som om kalla kriget fortfarande gällde. Russofobin i framskjuten position. Debattklimatet är eländigt. Med Ranstorp, Paasikivi och Oksanen i spetsen. Krighetsare och propagandister.

Var finns folket? Var finns motståndet? Och var är feministerna, till stöd för de muslimska unga kvinnor som vill kasta slöjan?

Trots Neumans lugnande artikel är det lätt att känna sig missmodig över det blågula läget och framtiden. 

Även publicerad på 8 dagar 1 april 2026

Det känns som om livet har varit

Nej, det är inte jag som säger det. Inte ännu i alla fall. Även om detta att befinna sig på upploppet, som vännen och publicisten Knut i Upsala bildligt formulerar det, lämnar mig ingen sinnesro. 

Det är en vän, svårt sjuk, som förmedlar den bittra, må man anta, känslan att hans liv är förbi. Nu är det för sent att göra något annat av detta enda liv som gavs honom till skänks. Om man kan uttrycka det så, i gåvotermer. Jag fruktar det sanningens ögonblick när jag själv tänker så. 

Och minns den dödssjuke Peter Nolls gripande bok "Den utmätta tiden". Det den ur ett borgerligt perspektiv framgångsrike juridikprofessorn Noll ångrade med sitt liv, det han borde gjort annorlunda enligt honom själv, var att han hade velat varit mer olydig, inte så foglig.

Nog är det egendomligt. Innan jag mottog min väns gryende insikt lyssnade jag som av en ren tillfällighet på en ny singel av Paul McCartney: "Days We Left Behind". Den ingår i en kommande LP, där grabbarna på Dungeon Lane i Liverpool apostroferas. 

Från Pauls barndom i det som blev popens Mekka.

Jag har tyckt att det varit jobbigt att lyssna på den åldrade Paul. Åttioplussaren som reser jorden runt och iscensätter långa konserter. Hans röst från Beatles-tiden är inte kvar. Gammeln skyr inte stämband. Men på denna singel är hans röst inte en gammelmans skrovliga. 

Jag antar att de i inspelningsstudion varit på med teknik och gjort rösten bättre. AI?

David Bowies underbara hyllning till Berlin i hans "Where Are We Now?" kan jag inte lyssna på utan att tårarna kommer. Låten är ett avsked till det Berlin som en gång var, men inte längre är och aldrig blir så igen. Det är borta.

Det Berlin som vi berlinälskare -  vi som inte föddes till berlinare, utan blev det, som det brukar heta - ser framför oss när vi tänker på staden. Det Berlin vi aldrig överger. Berlin i våra hjärtan.

Pauls "Days We Left Behind" är hans "Where Are We now?" med sikte på staden med Mercey på sin vänstra sida. Och det var härligt få veta att han kontaktade en radiostation i Liverpool, för att be dem bli först med att spela skivan.

Jag trodde inte jag skulle kunna höra den, utan att hosta upp pengar. Men så chansade jag på YouTube. Och där fanns den! Jämte Bowies kärleksförklaring till Berlin: musik för själen. Men näsduk bör man hålla beredd. Åtminstone om man är sentimental som Skriftställaren.

Bild: Instagram