Till gaskammaren skickas inga oss likvärdiga

Bokus

 

"Främling, vad döljer du för mig." Carola Häggkvists stora hit

I SvD 2026-08-16 recenserade Jan Söderqvist François Ozons nya film som bygger på Albert Camus roman "Främlingen". [1] Filmen fokuserar, i bokens anda, på problematiken: Vem är egentligen en främling? Vad utmärker en främling? Den främmande. 

Söderqvist postulerar att bestämningen av vem som är en främling utgår ifrån att vi kan uppfatta ett mer eller mindre avgränsat vi. Och att den som inte är som vi följaktligen blir en främling. 

Camus skrev sin bok, utkom 1942, med referens till kolonialismen. Det av Frankrike koloniserade Algeriet. Där de infödda förklarades främlingar (sic) i ockupantens ögon. De var inte som vi, vita fransmän. Rasismen ett legitimerande vapen i ockupanternas händer.

Söderqvist är starkt kritisk mot proklamerandet av alla människors lika värde, vilket i praktiken betyder ingenting. De som är oss främmande anses ju i en åtskiljande mening inte vara som vi. Draget till sin spets inte lika mycket värda.

Hur annars förstå Förintelsen? Förintarna, väktarna i koncentrationslägerarkipelagen, måste intala sig att offren skulle behandlas som om de inte var som de. Betraktas som mindre värda, för att inte säga värdelösa. 

Till gaskamrarna skickar man inga likvärdiga. Utan undermänniskor - som förtjänar det. De som måste utplånas från jordens yta. Minns nazisternas propagandafilm "Der Ewige Jude". Judarna framställs som invasiva råttor. 

T4, eutanasiprojektet, vilade på föreställningen att mindervärdiga - handikappade, utvecklingsstörda och andra - måste elimineras. Den ariska rasen hållas ren från smuts.

För de "normalas" skull. Och, fantastiskt nog, de undermåligas egen. Nazisterna "hjälpte" dem genom att döda dem. I filmen "Josef Mengeles försvinnande" använder Dödsängeln från Auschwitz just ordet "hjälpte" om sitt selekterande på rampen.

För att lämna det traumatiska. 

Det slår mig att folk brukar säga att de väntar "främmande" när de väntar gäster. Även om gästerna är dem välbekanta sedan länge.

Och jag har hört att skälet till att vi tar i hand när vi hälsar, eller presenterar oss för varann, är för att visa att vi inte håller i ett vapen med handen. En gammal försäkran, i mötet med den hotfulle andre, från förmodern tid som stannat kvar. 

Sandvikendiskursen fick jag med den socialdemokratiskt spetsade modersmjölken. De finns de som inte är som vi (metallarbetarna, kollektivet). De konstiga. Annorlunda. Avvikande. De som det är "något fel på". Lär dig att känna igen dem.

Jag vill minnas att Jan Myrdal skrev om det en gång. Hur vanligt detta med främmandegörandet är, upprätthållandet av olikhet, ofta på beteendenivå. Alltid varit så. Gästrikar är inte som dalmasar. Stockholmare inte som skåningar. 

Smålänningar inte som värmlänningar. Geflebor inte som sandvikare. Det vet ju alla. Eller hur? Inget att utsätta för kritisk analys.

I Sandviken sa man förr om att bege sig till Gefle: åka in till stan. Underförstått signalerande något annat och främmande än den lilla staden i skuggan av Verket. Se upp, när du vistas i stan.

Olikheterna må vara föreställda, illusoriska, fabricerade. Men ändå. Vi blir inte kvitt dem.

Det sitter i ryggmärgen. Även min. 

Det främmande kom en masse in i vårt land i och med flyktingströmmarna 2015. De utomeuropeiska migranterna är inte som vi infödda. Andra sedvänjor. Andra tänkesätt. Kvinnorna beslöjade eller täckta. 

Men det betyder inte att vi måste låta det övergå i våldsam handling för att skydda vårt vi. Utan att vi därför hemfaller till att förfäkta det "mångkulturella samhället". Ett maktens påfund som påtvingas oss uppifrån. 

Det politikerna talar om som "integration" handlar väl om detta? Hur integrera dem som inte är som vi? Vill de det? Vill vi? 

Förresten tror jag att jag måste skaffa Richard Jomshofs bok "Kafir", om islam. Bilda mig en egen uppfattning om den. Inte lyssna på vad andra tycker. De andra.

[1]https://www.svd.se/a/gkrJRk/framlingen-biofilm-recension-kritikessa-av-jan-soderqvist

Sport Management? Glöm det!

Isstadion i Gefle. Facebook

De tre musketörerna. I kamp med väderkvarnar.

Tillsammans med den före detta framgångsrike hockeycoachen, OS-dekorerad, och mannen jag kallar Rönnskär, baserat på hans Bolidenbakgrund i Skellefteå, drog vi igång kursen Sport Management på högskolan i Gefle. 

Tanken var dels, att utmärkande för den samtida X-regionen är idrotten, på sidan om kulturen. Efter fabriksskorstenarnas svalnande. Så utbildningen torde vara regionsanpassad. En skräddarsydd utbildning i postindustriell tid. 

Dels ville vi erbjuda en utbildning att falla tillbaka på för den som inte kan bli proffs. Och leva på sin idrott. Det gäller i synnerhet hockeyspelarna. Ytterst få, visar statistiken, går samma väg till de stora pengarna, och ett hus på Guldkusten utanför Gefle, typ Bäckström och Silfverberg. 

Det var ett fåfängt försök, insåg jag efter en träff med unga Brynäsare uppe i Gavlerinken. Jag förstår det som att alla närvarande grabbar tyst tänkte: det gäller inte mig. Jag kommer att lyckas. 

De var inte mottagliga för vår information och retorik. Kroppspråket talande.

Vi for runt i regionen, Coachen och jag i hans bil. Dök upp i illaluktande omklädningsrum med våra overheadbilder. Till Edsbyn och bandylirarna. Sandviken och SIF:arna. Gefle IF:s spelare försökte vi locka att gå kursen. 

Intresset överlag måttligt. Om man säger så. Inget översvallande bemötande. Snarast tummen ned. Kanske var vi dåliga på att sälja in kursen?

Till kursstart, medialt högbevakad fast jag bett dem ligga lågt, hade vi förmått ett gäng stjärnor från Brynäs att slå sig ned i bänkarna. Ove Molin. Janne Larsson. Tommy Sjödin. Med flera. 

När de rörde sig i högskolans korridorer, på väg till cafeterian, väckte det uppmärksamhet bland övriga studenter. Vad är det som händer? Varför är de här? Om man kände till vilka de var. Förstås.

Sport Management var bra för högskolans image. Uppmärksammades även nationellt. Men kursen gavs blott två gånger. Sedan lades den ned. Jag kan inte förstå det på något annat sätt än att det var fel person som enligt ledningen drev den. Nämligen undertecknad. 

Ingen älsklingsgosse högst upp. Bråkstake.

En utbildning som passade regionen som hand i handske. Men icke. Lägg ned.

När jag noterar slocknade stjärnor på stan i Gefle. Molin eller Sjödin. Virvelvinden från Vuollerim. Länsman, målisen Dahllöf, bakom ratten på bussen till Grisslehamn. Då påminns jag om Sport Management. Vilken skitledning på högskolan! För att prata klarspråk.

När det erbjöds en kurs som denna. Ett gyllene tillfälle.

Varats olidliga lätthet

Albert Bonniers

 

Jag brukar, så fort jag hinner, referera till Peter Nolls bok "Den utmätta tiden". En av de viktigaste böcker jag läst. Hans uppmaning, hans budskap, till oss som får fortsätta leva är att på allvar inse att tiden faktiskt är utmätt. Inget man bara säger.

Det gäller att ta vara på den, göra den meningsfull. Slippa ångra att man inte gjorde det man borde ha gjort. Skjutit upp, fegat ur som det heter på modern svenska.

Jag minns, det är länge sen, när jag begav mig på min Monark upp till Länssjukhuset i Gefle för att ta ett sista farväl av Björn från Folkteatern i samma stad. Hans sal inredd med leksaker så att hans barn kunde vistas där. Omtänksamt från sjukhusets sida. Hemkänsla.

Björn kunde inte längre prata, vår kommunikation ordlös. Men våra blickar talade desto mer när jag böjde mig över honom där i sjukhussängen. Kärleken mellan oss. Och han som tyckte så illa om mig en gång. 

Tillsammans med Björn och några andra i stan kläcktes idén om NT, Nya Teatern. Det blev inget av med det. Trots entusiasm. Men jag tror det kunde blivit bra. 

En av idébärarna en ung, hyllad skådespelare på Folkteatern tackade nej till en filmroll som kunde gagnat hans karriär. Han var tänd på vår teateridé. Filmen kolliderade med våra planer.

I ilfart hojade jag till högskolan efter sjukhuset för en schemalagd föreläsning. Jag minns inte rubriken. Väntande studenter. Jag var sen. Kände:  nä, vi lägger ned. Jag berättade var jag varit. Sedan följde ett av de bästa passen i mitt undervisningsliv. 

Helt spontant. Inget man kan styra. Det bara sker. I en välsignad stund.

Alla i rummet tog, till skillnad från annars, bladet från munnen. Vittnade om sorg och död. Närståendes öden. Syskons självmord. Ingen blygdes. Ingen lade band på sig. Känslomässigt starkt. Atmosfären laddad.

I går, på väg hem från sjukhuset, stötte jag på D-A, tidigare producent på Folkteatern, arbetargrabb från Norrsundet. Jag tycker om att träffa och gnabbas med honom. Han har försonats med döden på ett sätt som jag inte förmår. Om detta pratade vi. 

Och om demonregissören, teatergeniet Peter Oskarson. En gång ringde han mig. Missnöjd med något jag skrivit om Folkteatern. 

Varats olidliga lätthet, skrev Milan Kundera om. Så långt vill jag inte sträcka mig. Men den lättnad jag kände i går efter friskförklaringen, nåja, jag tar i som vanligt, på Hjärtmottagningen på Gävle Sjukhus sitter kvar i dag. Jag är uppfylld av den. 

När jag gick till centralstationen i morse var det som om tillvaron fått skarpare kanter. 

Löven, husen, kanalen, skyltarna - ja, allt som sökte mina öppnade ögon. Jag brukar skylla mitt dåliga minne på att jag med Heideggers ord inte varit tillräckligt närvarande i mitt liv. Da sein, hans begrepp.

Men, denna dag. Jag lever inte. Nej, jag LEVER. Måtte känslan stanna kvar. Melankolin och vemodet hålla sig borta.

Anteckning om eftermiddagen

Wikipedia

Jag minns när jag hösten 1999, en varm och solig dag, trädens blad börjat skifta färg, gick genom området tillhörande Gävle Sjukhus. Nja, på den tiden hade det väl statusen länssjukhus. Till helsingarnas förtrytelse. De gav sig inte förrän statusen var sänkt. Och prefixet läns borta.

Aversionen mot residensstaden alltid stark. Lokalpatrioter är de hetlevrade norr om länsgränsen. Kosta vad det kosta vill. 

Jag rörde mig ned mot den frodiga Boulognerskogen. Jag kan aldrig räkna ut vad som tillhör Boulognerskogen respektive Stadsträdgården. Var gränsen mellan de båda går. Äh, spelar roll.

Min diagnos hade reviderats från lymfom till subtypen mantelcellslymfom. Jag väntade på en kallelse från Onkologen på Akademiska i Upsala. 

Jag hade nämligen fått veta att i och med diagnosrevideringen så skulle specialisterna i Upsala ta över. Det dröjde till november innan jag inställde mig på Ackis. Och behandlingen kunde påbörjas.

Känslan som infann sig när jag strosade på sjukhusområdet var att jag befann mig i ett mellanland. Jag tillhörde varken de levande eller de döda. En egendomlig känsla. Jag har beskrivit den i "Livbok". (1)

Jag var inställd, för att motverka prat och ryktesspridning, på att skriva om min sjukdom i Gefle Dagblad, där jag medverkade. Jag gjorde det också i två kolumner. Responsen närmast överväldigande. 

Det uttalade stödet från dem som läst, bekanta såväl som obekanta, värmde hjärtat.

Apropå hjärtat. 

I förmiddags strosade jag genom samma sjukhusområde efter att ha träffat en läkare på Hjärtmottagningen. Det efter att prover visat att det kunde föreligga nån vajsing med pumpen. Detta vitala organ.

Träffade en ung, förtroendeingivande, viktigt, kvinnlig läkare som väl förberedd tog emot mig. Läst in sig på mig. Studerat mina värden. EKG. Det såg bra ut, på det stora hela. Jag som gruvat mig. Hjärtat är ju en känslig manick. 

Det kan slå (sic) till närsomhelt. Och vandringen i jämmerdalen är över,

Men inte för mig! Känslan av lättnad smög sig på. Av fortsatt liv. "Livets starka smak" som en diktsamling av Stig Sjödin hette. 

I väntan på att tiden på Hjärtmottagningen skulle infalla kastade jag ett getöga på mina medpatienter vid entrén. Många äldre. Rullatorer. Rammade av livet. Graven inte långt borta. 

Mitt glukosvärde något högt. Men bara lite. Det innebär att jag om ett par veckor i Tversted invid Vesterhavet kan inmundiga den i hela Danmark berömda Tversted Super Isvaffel med flødebolle och guf. Samt min stora favorit: jødekage från Ingeborgs i Sindal. Landets bästa bageri. 

Om man inte med påse, helst kartong, förpackar läckerbiten, massor med smör och socker, ordentligt kletar den sig fast i bilsätet. Så som det skall vara! Då vet man att är den tillverkad enligt konstens alla regler. Kvalitetssäkring.

[1] https://www.bokus.com/bok/9789173745833/livbok?

Detta är den fjärde i serien Anteckningar. De tre första, aftonanteckningarna, hittar den intresserade på https://lekstrand.blogspot.com

Svart, vitt eller grått?

Foto: Expressen

 

Dramatenskådespelaren Örjan Ramberg är död. Ett år äldre än jag. Jag skaffade mig aldrig tillfälle att se honom på tiljorna. Han lär ha tillhört den kungliga teatern vid Nybroplan i mer än fyrtio år. Men jag har bara två-tre gånger under min långa livstid satt min fot där. 

Borgerlig finkultursteater är inte min kopp te. 

Med publiken knäpptyst, prassla för guds skulle inte med godispåsar, hosta inte. Utgörande fjärde vägg. Det är inte som på en hockeymatch i Gavlerinken. Engagerade åskådare som lever med i vad som tilldrar sig på isen.

Det lilla jag vet, och det genom msm, inte någon annan källa att tillgå, om Ramberg är kopplat till Ainbusks Josefin Nilsson som han hade ett förhållande med. Det påstods att han svårt misshandlat henne. Även dömts för det. 

En misshandel som antogs påskyndat hennes tidiga död. 

Klart drevet gick igång. Mobben vädrade blod. Påminner om det drev som satte fart mot Stadsteaterns chef Benny Fredriksson. Den annars kloka Åsa Linderborg på Aftonbladet tappade allt vad kritiskt omdöme heter och blåste under. Efter det sparkades hon snett uppåt. 

Nå, hon hann med att ge sig på Martin Kragh också.

Fredriksson begick självmord. Det som klistrats på honom var ogrundat. Drevet agerade instinktivt, byggt på ryktesspridning och hörsägen. Om Ramberg dog en naturlig död? Jag utgår ifrån det. Men vet inte.

Enligt obekräftad uppgift blev hans sista år ett helvete. Mordhotad efter det som sagts om honom i msm om hur han betett sig mot Josefin Nilsson. Vågade knappt röra sig utomhus. Det fanns alltför många som ville ge honom på käften.

Nyligen har jag, efter att på sajten lindelof.nu, skrivit om DDR, med anledning av 13 augusti 1961,  försökt att nyansera bilden av den realsocialistiska staten, hamnat i en mejlväxling med en person som vägrar köpa min tes att verkligheten aldrig bara är svart eller vit. 

Den är grå. Mothugg! Antingen - eller är vad som gäller. Inget annat. Enklast så för tankeapparaten. Så där som president Bush höll på efter 11 september och Twin Towers: antingen är man med eller mot oss. Var god välj! Ingen tredje ståndpunkt är tillåten.

Familjeterapeuter, nota bene seriösa sådana, brukar inte ägna sig åt att spika fast syndabockar. Annars vanligt i parrelationer. I nio fall av tio, eller tio av tio är det mannen som måste bära hundhuvudet. Fråga mig och min första svärfar. Kanske min andra också. 

Terapeuterna menar att det krävs två för en tango. 

Nu är både Josefin Nilsson och Örjan Ramberg döda. Sanningen om deras relation? Kanske ligger den förborgad i det grå. Det som varken är vitt eller svart. Inte vet jag. Jag kände inte paret. Saknade insyn i hur de hade det. Samma sak för det blodtörstiga drevet. Antar jag.

Men sökandet efter fakta har aldrig varit utmärkande för drevet. Känslor och instinkt!

In the early morning rain (söndagsfunderingar medan regnet faller)

Foto: Region Västernorrland

Jag läser om skådespelaren Örjan Ramberg att han, sjuttioåtta år gammal, avslutade sina dagar på Ersta Hospice. Var det inte där Cornelis, blev inte äldre än femtio, också gjorde det? 

Eftersom jag har en olycklig tendens att göra en Lars Gustafsson, fara med påståenden som förtjänar att kontrolleras, AI:ar jag för säkerhets skull. Cornelis dog på Södersjukhuset. Kopplingen till Ersta handlar om kulturevenemang av något slag.

En gång kände jag en kvinna som var chef, heter det så, kanske föreståndare, för ett hospice i Sundsvall. (Fotot ovan.) Efter att ha läst min Livbok, där jag bland annat skriver om min sjukdomstid, bjöd hon in mig för ett studiebesök. 

Det handlade nog mest om att hon ville att mina fördomar om ett dödens trista väntrum skulle komma på skam. Besöket blev aldrig av. Och numera är hon väl pensionerad.

Kan man tala om ett genetiskt pass? I det står hur länge man får leva. Mitt pass bär på arvet från nära och kära som inte blev så där hiskeligt gamla. Sjuttiofyra/sjuttiofem en kritisk gräns. Med avvikelser uppåt, ännu mer nedåt. Den gränsen har jag passerat. 

Nu lever jag på bonustid. Intalar jag mig. 

Ordet övertid vägrar jag använda. Det låter bara nedslående. Signalerar att den normala livstiden är förbi.

Här på Holmen finns ett hospice. Där slutade Brynäsmålvakten, spelevinken William Löfqvist sina dagar för tio år sedan. I en cancertyp man trodde inte kunde drabba män.

På samma hospice en granne i trappuppgången, gynekolog i sin krafts dagar. Innan han hamnade på hospice försvann han in i demensdimmor.

I huset, där hospicet ligger, fanns M som jag länge hade en stimulerande mejlkontakt med. Hon besatt ett intellektuellt öppet sinne. Läste mig i Gefle Dagblad när jag fortfarande medverkade där, kommenterade med mig för mig stor behållning. 

Inte särskilt gammal drabbades hon av av en stroke med allvarliga konsekvenser för rörligheten. 

Ensamstående, kunde inte bo kvar hemma. Det renderade ett boende tillsammans med åldrade som erfordrade vård och tillsyn.

Hon sände mig foton på sig själv som ung. En vacker globetrotter. En skarp böna som säkert män föll som käglor för.

Jag har inte hört av henne på länge. Jag stryker förbi huset ibland, när jag promenerar runt Holmen, pliktpromenerar som vännen Knut i Upsala säger, knallar för hälsans skull även om det tar emot, undrar över henne. Förmodar att hon inte finns längre här bland oss. 

Ibland blir jag nyfiken på mitt genetiska pass. Men jag har inte tillgång till det. I avsaknad av det, kan jag bara än en gång citera uppmaningen på Sara Lidmans gravsten: Lev!

Lägger till: sluta upp med att vara en så förbannad dysterkvist! Annars på min gravsten: här vilar en dysterkvist.

PS. Jag har aldrig tyckt om regn. Även om vatten behövs. Regnet fungerar melankoliförstärkande på mig. Och melankolisk är jag redan så det räcker.

En av minnen kontaminerad stad

Wikipedia

Till Sandviken i dag med Rulle, Toyotan. Passerade stenmonumentet vid infarten som "välkomnar" en till staden. Sedan Mossvägen. Undrar om väggarna, som jag har för mig, förstärktes, när husen byggdes. För att gubbarna skulle kunna gå skift. Sova mellan skiften. 

Allt utgick ifrån Fabriken. Den allsmäktiga. Människorna tillhörde den. Upproret inställt. Om jag dristar mig till att anlägga synpunkter som inte smeker medhårs på Molok. Jag menar Konsuln. Då går sandvikarna i taket. Rör inte vår frälsare! De sitter fast i undersåtlighet. 

Och den verkar gå i arv. Som vore underkastelsen genetisk bestämd

Det var annat än för morfar det. Tjocka väggar. Fem ungar i en enrummare på Bruket. Och skift gick han. Nätterna. Hur stod han ut? Vår som vinter. Jag har undrat det många gånger. Betjänande maskinerna. Det döda kapitalet, enligt Marx.

Innan jag svänger upp mot körrgårn en sned blick bort mot Centralporten. Låter som ingången till ett fängelse. Och det var det väl. På sätt och vis. Ett livsfängelse, om inte annat. I som här inträden, låten hoppet fara. 

Jag undgick Verket! Grottekvarnen. Själsdödaren. Vem har bättre än den kompromisslöse Folke Fridell skildrat det ? Inte stadens egen poet, Stig Sjödin. Som lyckades ta sig från Verket och kollektivet.

Nå, Verket fanns nog aldrig med som ett seriöst alternativ för min del. Hade jag stannat kvar i Sandviken, hade det väl blivit Kontoret. Inte mycket bättre det. 

Jag har i långa stunder i mitt liv inte mått bra. Men hur hade jag mått om jag inte lämnat Sandviken? Törs inte ens tänka tanken. 

Jag är inte glad för att min syster vilar i minneslunden. Jag stannar som alltid till och blickar in mot den. Men var är hon? Och var min svåger? Mina morföräldrar? Alla är borta, borta. Endast gräs och några tallar. Ödsligt. Ett ödsligt slut på det korta livet. 

Förstärker en känsla av existentiell meningslöshet.

Står en stund vid Connys grav. En liten sten nedanför en större. Han delar grav med föräldrar och morföräldrar. 

Han tog med sig en bit av mig när han gick. Våra gemensamma minnen. Vem ska jag nu prata med om det som var? Retorisk fråga. Det finns ingen.

Nedför backen, förbi Högre Allmänna Läroverket som det hette på min tid. Fattar inte att jag fixade att hålla mig kvar ända till studenten. Nå, mycket skolk blev det. Conny och jag agerade undertecknande målsmän åt varann. Intyg krävdes nämligen vid stor frånvaro. 

Och stor var den. Jag lovar.

Smedsgatan, dit vi flyttade 1961. Så många minnen med Conny på den adressen. Blandade sådana. Upptåg. Nöta på de akustiska gitarrerna. Tio i topp. Dela på en flaska Moscatel inne på toaletten strax efter ytterdörren. Starkvin.  Fy katten. 

Till det segsmörgåsar, skivor av långfranska, med dillkaviar. 

Långt efteråt brukade Conny prata om segsmörgåsarna när vi träffades för våra livsavstämningar. 

Så många platser i Sandviken är förbundna med oss två. Jag skulle nästan vilja säga att staden är kontaminerad på det sättet. Jag undrar om den dagen nånsin infinner sig, när jag kan bege mig till staden utan att minnas Conny.