Varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus

1 maj i Sandviken var länge en högtidsdag. Det kan man se på fotografier på människor i finkläder. För så skulle det vara. Och många var de som gick i tåget, det ringlade sig fram genom stan, anfört av blåsorkester. 

Det var, fortfarande, arbetarrörelsens stora dag.  Den betydde något, det var viktigt att demonstrera. 

Och borde vara det, kanske ännu mer i dessa tider, när demokratin hotas och krig rasar runt om i världen. Inget av det som vunnits genom kamp står skrivet i sten.

För min mor, uppvuxen på Bruket och aktiv i den socialdemokratiska kvinnoklubben, var det en självklarhet att gå med i tåget, så länge benen var. 

Det känns nästan löjeväckande när Magdalena Andersson och de andra välbeställda topparna denna dag demonstrerar och klämmer i med Internationalen om hur rovdjur på vårt blod sig mätta. Det betyder ju ingenting, snarare rena hånet. 

Aldrig har ojämlikheten varit så stor som idag, aldrig har vi haft så många miljardärer. ”Ökad jämlikhet?” Jo, jag tackar jag. 

Jag minns 1 maj i Upsala, när vi rödskägg samlades på Vaksala torg under Röd Front. Jag brukade ha med mig mina barn, den yngsta i vagn. Förmodligen mutade jag telningarna med glass och godis.

Jag kommer särskilt i håg en gång, när vi i den svenska stödkommittén för Solidarnosc fattade ett beslut om att gå i socialdemokraternas tåg. Anledningen var väl att exponeringen skulle bli starkare.

Det var bara det, att utbrytarna från VPK fattat samma beslut, att gå med S. Och de inom APK, som de kallade sig, stödde Jaruzelskij och hans kumpaner; ansåg att Solidarnosc stod på kontrarevolutionens sida.

Det kändes minst sagt konstigt att gå i samma tåg som de stalinistiska utbrytarna. Alldeles bakom mig gick en av de mest hängivna, kollega på Sociologen.

Länge sedan jag demonstrerade på 1 maj. Jag noterar i Proletären att Kommunisterna, ärrarna sade vi förr, arrangerar demonstrationer runt om i landet. De håller ut, in i  det sista. Arbetarklassen, som de retoriskt vurmar för, har de förlorat till SD. 

Vad som återstår är de sista entusiasterna, förenade i en ökenvandring. Liksom Magdalena Andersson brister de ut i Internationalen. Den kan de.

FOTNOT Hannes Sköld skrev om den slitna kavajen som på första maj byter skepnad.

Foto: Arbetarbladet

Även publicerad på lindelof.nu 1 maj 2026

 

Vit kepa i alla fall

Sjung om studentens lyckliga dar!

Det är många som kliver av Mälartåget i Upsala. Glada och högljudda, skramlande påsar. Ivriga hinna upp till Carolinabacken och mösspåtagningen klockan 1500, heligförklarad tid av akademikerna. 

Jag delar vagn med ett gäng krigsmålade tjejer som glömde, eller inte kände till, att det skall vara tyst i denna vagn. Konduktören, nä, så heter det väl inte längre, men alla fall, som Lindeman sade, ber dem respektera att det skall vara tyst. 

Glömmer det, fnittrande, så fort hon vänt ryggen till. Full fräs på mobilerna. 

Jag minns särskilt en sista april i Upsala när jag hamnade i vildsint gräl med en murvel om hur ett ställe hos Marx skulle tolkas. Ingen av oss ville lämna walk over, vi höll på till fram på morgonkulan, medan en efter en i sällskapet kastade in handduken, vi pucklade på varann verbalt, rejäla svingar. 

Dött lopp. Ingen vann, ingen förlorade.

Denna sista april är jag på väg till Best Westerns hotell i Bromma, granne med den välbehållna flygplatsen. Det är mer än en som skakat på huvudet åt att jag är så förtjust i detta hotell, som till sin avskalade arkitektur påminner om Stasis forna högkvarter i Östberlin.

Jag växlar några ord med den trevliga kvinnan i receptionen, checkat in har jag redan gjort online, man är väl digital. Hon är från Hamburg. 

Jag kommer på efteråt att jag borde berättat för henne att det som åtminstone förr, nu är det väl Berliner Döner, var tyskarnas, kanske snarare berlinarnas, lunchrätt utan konkurrens, currywursten, kom till just i Hamburg. 

Bara så där. Tänk, så det kan forme sig, som min svärfar brukade säga; jobbade på Bromma flygplats och känns alltid osynligt närvarande när jag befinner mig på denna plats.

En kvinna snavade i trappan med en väska innehållande de ingredienser som ingår i rätten. Ketchup, Worcestershirsauce och curry. Och det var som om den läckra, jodå för tusan, rätten blandade sig själv. Utan mänsklig hands ingripande.

Björn Werner, många år som korre i Berlin och som skrivit en rolig bok om tysk mat, förlägger uppkomsten till den tyska huvudstaden. Men det är fel. Uwe Timm avslöjar tillkomsthistorien i en av sina böcker. Han som var skolkompis med Benno Ohnesorg. 

Men det är en annan historia. 

Jag får mitt favoritrum, 509. Ser de sista avsnitten av serien Say Nothing om IRA. Efteråt googlar jag på namn för att vara säker på att det är based on a true story. Det är det. Med Gerry Adams, förrädare enligt många, i spetsen. Stephan Rea. Dolours och Marian Price, systrarna.

Kvällen sjunker. Jag har inte sett en enda brasa. Men jag har haft vit kepa på mig, se fotobevis ovan. Dagen till ära. Min studentmössa, ja - vart tog den vägen? 

PS. Min dyre vän Jan Milch i Göteborg skickar ett klipp från YouTube där Harry Isaksson håller monolog om gruvstrejken. Det väcker vemodiga minnen. Harry, det var grabben hela dan, det. 

Widerbergs kluvenhet

 

Bo Widerbergs Kvarteret Korpen, om en arbetarfamilj i Malmö på 30-talet, håller jag för att vara den bästa svenska filmen någonsin. 

Jag har sett den flera gånger. Även sökt mig till kvarteret Korpen i Malmö. Det hus jag så gärna ville skulle vara det i filmen. 

En kvinna boende i samma hus, och som vi bjöds in till, hade aldrig hört talas vare sig om Widerberg eller hans film.

Keve Hjelm, smålummig filmen igenom (på Widerbergs initiativ), Tommy Berggren och Emy Storm - alla lysande. 

Stark igenkänningsfaktor för undertecknad, uppvuxen i arbetarklassen. Den driftiga hustru som Emy Storm gestaltar kunde varit min mor, kanske ännu mer min mormor. 

Bruket var de starka kvinnornas domän, inget patriarkat. Gubbarna hade vedboden som tillflyktsort när skjortan kändes för trång.

Widerberg, arbetargrabb från Malmö, har efter Korpen gjort bland andra melodramen Elvira Madigan och det som blev hans sista film Lust och fägring stor. Också en film om Joe Hill, bördig från Gefle. 

Det var som om regissören önskade hålla sig väl både med den medelklasspublik som önskade ”opolitisk” förströelsefilm, och oss samhällskritiska som förväntade oss något mer av mästerregissören.

För nittiofem år sedan, 14 maj i Lunde, Ådalen, öppnade den härskande klassens lydiga redskap, militären, eld mot ett demonstrationståg bestående av strejkande arbetare. Fem demonstranter sköts ihjäl.

Idag, för exakt femtiosju år sedan, närmare bestämt 30 april 1969, när 68-stämning rådde i landet, hade Widerbergs Ådalen 31 premiär. I förtexterna tillägnas den de stupade i Lunde. 

Kerstin Tidelius och Roland Hedlund är bra i bärande roller. Men inte kan de mäta sig med Keve och Emy.

Att det inte pratas dialekt, värst Tidelius med ett idiom som låter som något slags rikssvenska, kan man stå ut med. Vem har väl glömt Sven Wollters kalkonsmåländska i TV-uppsättningen av Raskens. 

Nej, det är den politiska tendensen som är oklar. För mig står det glasklart att den härskande klassen, jag vägrar använda någon annan beteckning, ytterst sett är beredd att ta till vapen om dess makt hotas eller på allvar ifrågasätts. 

Liksom i Chile och annorstädes. 

Och socialdemokratin fruktar en upprorisk arbetarklass mer än något annat. Minns hur det agerades från topparna i LO under gruvstrejken för att få stopp på den. 

I filmen talas det om ”förhandlingar” och att man ”måste prata”. Liksom att det måste läsas böcker.  Glöm klasskampen, Saltsjöbadsanda skall råda. Och utbildningssatsningar - så ynglingar med läshuvud från arbetarklassen kan lämna den.

Widerberg var en skicklig filmkonstnär, känd för sitt ”liv till varje pris”. Hans estetiska programförklaring. Om Ådalen 31 ska hyllas, är det, liksom Elvira Madigan, för dess betagande skönhet. Den skira sommargrönskan fångas av Widerbergs kameraöga. 

Fy katten vad vackert det är i Ådalen! Filmen är rena turistpropagandan.

Stefan Jarl, Widerbergs protégé, har övertagit naturdyrkan från idolen. Den riskerar hos båda, särskilt den förre, ta för stort utrymme på vita duken.

I Ådalen 31 vet Widerberg, som gick bort 1 maj (!) 1997, liksom inte på vilket ben han skall stå: folkets eller individens. Kanske utmärkande för alla oss arbetarungar som klättrat på samhällsstegen. 

Stödja det kollektiva organiserandet eller vara den som på egen hand bryter sig ut? 

A working class hero, sjöng Lennon ironiskt om. Han visste vad han talade om.

Det där med att vi grabbar från arbetarklassen vill göka med borgarfröknar, vad är det för trams? Kunde ha klippts bort. Ådalen 31 behöver inga inslag av Fröken Julie.

Fotot från Ådalen 1931: Wikipedia

Även publicerad på 8 dagar 30 april 2026

Ensamvargens två sidor

                                     Jag citerar Ibsen, "De starkaste männen är mest ensamma". Charles Bukowski

Fria Pro, som väl knoppades av från popgruppen Mascots och försåg mitt husorgan som tonåring, BildJournalen, med en singel som följde med som bonus i ett nummer, skrev en klämmig låt om Olsson på NJA som drog kniv mot en "arbetsledare" som morrade när gubbarna tog rast.

Olsson hade funnits i verkligheten. Händelsen, när han markerade mot förmannen (tror jag han var) som lekte storkucku, inträffade. Men någon kniv förekom inte. Den lade Fria Pro till. Jag undrar varför. 

Kanske det var så grabbarna från Eken, med bakgrund i medelklassen, uppfattade arbetarna? 

Farliga och hotfulla. Ett främmande, lömigt folk. Passa dig jävligt noga, annars drar vi kniv! Burr.

Nå, jag fortsätter inte att röra mig i dessa djuppsykologiska vatten. Även om det är lockande. Sant är hursomhelst att jag lyssnade på den fartiga låten flera gånger och njöt av morskheten som förmedlades. Kniv eller icke.

En Olsson, en som sätter sig upp. Inte låter överheten, om än i skepnaden av en sketen liten förman, trampa på sig. Det var sannerligen inte vardagsmat på Bruket. Jag kommer i skrivande stund inte på en enda Olsson. 

Även om talesättet "man får inte vara dum för då kan man bli bas" florerade bland metallarbetarna. 

Häromkvällen såg jag Bergerac på SVT Play, förtjustes. En kompromisslös ensamvarg. Beredd att gå genom eld och vatten. Jag dras till ensamvargarna. De som sätter sig upp. Till skillnad från alla krypare. Anpasslingar. Fegisar. 

Normaltillståndet den långa historien igenom, får jag för mig i mina svagaste stunder. Samhällets stöttepelare, ordningens grindvakter, vardagens kedjefångar. Despoters älsklingar. Även yrkespolitikers. Maktens flitiga myror. Enklast så för den som vill förlora sin själ.

Begreppet "motståndslöshet" surrar i mitt medvetande. Fenomenet är inte entydigt. Det är inte heller ensamvargeriet. Från att aktivt sätta sig upp och säga ifrån, göra en Olsson. Till att agera som Farbror Vilhelm i släkten på pappas sida. Om honom har jag skrivit många gånger.

Drog till skogs och slog sig ned där. Enstörigt, på sidan om civilisationen. Jag blundar och ser honom framför mig när vi en gång besökte honom i norduppländsk, svårforcerad vildmark; nåja, nästan i alla fall, förlåt en obotlig romantiker. 

Sliten kavaj, skärmkepa lite grann på sned. Mild och harmonisk i sin framtoning. Funnit sig tillrätta. Ett med skogen och fåglarna. Lucka i dörren för katten att slinka in och ut genom. 

Jag tror mig förstå att jag har båda sidorna i mig. Uppstudsigheten, låter nog lite nedvärderande som om det vore något negativt, och att göra en Farbror Vilhelm. Dra mig undan.

Betecknande nog skriver jag detta från mitt hörn på Holmen. Bakom en från golv till tak hängande gardin som skärmar av mig. En utmärkt utkikspunkt, existentiellt sett. På TV:n med ljudet avstängt flimrar spökliga figurer förbi; "tyckokrater". Från en värld som inte är min.

Bild: Bokus

Ensamvargen på Jersey

 

Jag har tröttnat på deckare, ett kanske gammaldags, men jag är ju förvisso en gammal stöt, namn på polisserier; tröttnat på  alla dessa kriminalhistorier som ständigt visas på de olika kanalerna och plattformarna. Mord ut och mord in. Mer eller mindre våldsamt och blodigt. 

Tjatigt blir det. 

Om än hemskt i somliga fall. Äh, snarare våldsspekulativt med all denna hallonsylt som förspills. Blodet droppar, som vi, för att skrämmas, väste med ödesmättad stämma när jag var barn.

Nå, den danska serien Rejseholdet, på svenska Mordkommissionen (knasigt översatt) har jag tillsammans med min livskompanjon nyligen sett om på DR (text finns!). Fyra hääärliga säsonger. De kunde gott ha spelat in fler. Vilka skådespelare dom är, di danska! Man njuter. 

Serien vinner hur lätt som helst över vår egen Beck med en efterhand allt mindre roll för Peter Haber. Helt törs de inte ta bort honom. Det vore som en pilsnerfilm (tycker inte om genrebeteckningen) utan Modéen. 

Och så Hirdwall - ska du ha dig en stänkare? - som man naturligtvis inte kan ersätta. En av våra absolut största skådespelare. Framförallt i Lasse Molins manus och regi. Vem glömmer Midvinterduell eller Potatishandlaren?

Jag har mina favoriter bland deckarförfattare, som Chandler, Hammett och Spillane. De "hårdkokta" grabbarna. En sommar bedrev jag "industrispionage" på dom, deras sätt att skriva. Inga krusiduller, inget snirklande typ jollpettern Ranelid. 

Rakt och enkelt. Pang på rödbetan. Åh, om jag kunde skriva så. (Inom parentes kan jag avslöja att mitt stilistiska mål är att skriva enkelt om det svåra. Låter det konstigt?)

Nå, nu har jag på SVT Play upptäckt en ny filur, ensamvargen Bergerac, som även givit namn åt serien, en remake enligt Google. Första säsongens sex avsnitt svepte jag i en enda följd häromkvällen, samtidigt som jag vräkte i mig en påse popcorn med smulregn som följd. 

Dammsugare fram. Men gott var det. 

Nu är jag inne på andra säsongen. Alla avsnitt är inte utlagda, jämrans också, så jag måste ge mig till tåls. Vad är det för dumheter, hålla oss trogna tittare på halster på det viset? Borde jag mejla Baehrendtz och klaga? Men han kanske inte jobbar kvar? Klagomuren, fortfarande?

Bergeracs hustru gick bort i cancer. Det sänkte honom. Tog till flaskan och det rejält. Men han förefaller i andra säsongen ha torrlagt sig själv. Är på bettet - bortom allt vad reglemente och hierarkier heter.

Han har en fruktansvärt jobbig, snacka om a pain in the ass, överklassvärmor (lysande i denna roll Zoe Wanamaker) som håller korpgluggarna öppna på honom och hans dotter. 

i causal clothes, rufsig frissa och skäggstubb, modärnt förstås, är överkommissarie Bergerac (utmärkt spelad av Damien Molony) en förbaskat skicklig utredare. Men avundsjukt betraktad, förstås, av de mer medelmåttiga på polisstationen. 

Påminner, med sina oväntade och intuitiva snilleblixtar, om La Cour i Rejseholdet. Och när jag följer den professionellt självgående Bergeracs agerande, struntande i alla chäfer, kan jag inte låta bli att associera till min idol Dr House. 

Men, vänta nu. La Cour, som till råga på allt är synsk, är nog ändå oslagbar när det kommer till kritan.

Serien utspelar sig på ett mycket vackert Jersey (skattesmitarnas paradisö?) Har turistindustrin skjutit till kulor (sic!).

Se!

Bild: SVT Play

Leve det omodärna universitetet!

Jag glömmer det aldrig. En av de första dagarna som recentior i Upsala, den varma septembermånaden 1968, blev jag stående som förstelnad utanför universitetsaulan, jag hade fastnat med blicken i devisen Tänka fritt är stort men tänka rätt är större, placerad ovanför den tunga porten. 

Jag som vuxit upp i ett brukssamhälle. Och sökte mig till universitetet i hopp om att just i denna fredade oas skulle jag få tänka fritt och slippa ut ur konformitetens järnbur i skuggan av fabriken. 

Och att då stöta på den där formuleringen! Vad hade jag i så fall i Upsala att göra?

Detta var långt innan jag kände till devisens upphovsman, Thomas Thorild. En bråkstake och frihjulare som konsistoriet, universitetsstyrelsen, tröttnade på och exporterade till Greifswald. Jag har besökt hans grav i Neuenkirchen utanför stan. 

En rättänkare i någon annan mening än sanningssökandets var den gode Thorild definitivt inte.

Inte anade jag då, nervöst stående i den ekande, vördnadsbjudande universitetsbyggnaden, att jag skulle bli kvar i högskolevärlden fram till pensionering. Inifrån uppleva hur det moderna universitetet etablerade sig. 

Rektorn vid Uppsala universitet hette Torgny Segerstedt. Innehavare av den första sociologiprofessuren i Sverige. Hans idé om sociologin, samhällsvetenskapen, gick ut på att den genom empiriska fältstudier skulle hjälpa politikerna att utforma det moderna samhället. 

Dess roll var instrumentell. En form av social kontroll genom att via enkäter mäta hur medborgarna trivdes som samhällsvarelser.

 

Anpassningsforskning, morrade unga, röda 68:or som hyste andra idéer: att forskningen skulle vara samhällskritisk, tjäna de förtryckta och inte storebror. 

Susanne Dodillet frilägger på ett förtjänstfullt sätt Segerstedts, han var inte först på plan, bestämda uppfattning om samhällsvetenskapens tjänande uppgift i vårt kapitalistiska samhälle. I boken Historien om det moderna universitetet (Celanders förlag). 

Hon refererar tongivande namn som Gösta Bagge, Torsten Husén och andra som lärdomsbjässen Sven-Eric Liedman på bokens baksida är förtrogen med, knappast så många fler. 

En centralfigur var Torsten Husén. Dodillet dokumenterar, jag skulle vilja säga avklädande, hans roll som skolforskare och inflytelserik ideolog; det verkar som om han ägde beslutsfattarnas öra på ett närmast unikt sätt. 

Husén sprattlade, nota bene, i trådar som drogs i av amerikanska storföretag och CIA. Forskning och undervisning integrerades i den imperialistiska diskursen.

Kanske inbillade han sig att så inte var fallet. Att han inte var en nyttig idiot. Om han nu inte var en opportunist och karriärist. Dodillets skarpa porträtt av Husén är helt nytt för mig. Jag fattade aldrig att han var så viktig.

Jag tror att Dodillet tillhör en yngre årgång än undertecknad. Jag blir glad över att en kritisk syn på universitet trots allt fortlever. Till skillnad från den följsamhet och det tigande mina kolleger ägnade sig åt.

Hon har lagt ned imponerande möda på att teckna en fyllig bakgrund till dagens situation. Man kunde tro att eländet började med Palmes UKAS och PUKAS. Nej, mycket tidigare. 

Det moderna universitetet, massutbildande, var aldrig något autonomt sådant. Med ett fritt kunskapssökande som ledstjärna. Från början tillhör det och legitimeras av externa intressenter. Ingen ö, ingen oas, ingen fredad plats i den ekonomisk rationalitetens och socialstatens värld. 

Dodillet är knuten till Stockholms universitet. Hennes penna är doppad i sorg, så förstår jag det. Det är inte det universitet hon ville ha som präglar hennes arbetsplats. 

Hennes ideal överensstämmer inte med det som förfäktas i dagens teknokratiska, new public management-drivna högskola där humaniora och ”mjuka” ämnen marginaliseras. Vad ska man ha sånt till?

Den humboldtska visionen vårdas av flera av oss grånade nostalgiker. Visionen om det omodärna universitet. Där man bildar sig och personlighetsutvecklas. Den visionen blir aldrig verklighet.

Nej, nyttigt skall det vara. Befrämja ekonomisk tillväxt. Utbildningen arbetsmarknadsanpassad, leda till ett jobb. Inget flum! 

Forskningen? Den måste vara tillämpbar. Qui bono? Staten, militären eller storkapitalet.

De högskoleanställda förväntas ha glömt allt vad kollegialt självstyre hette och uppträda som lojala medarbetare. Jag får för mig att det gnager Dodillet.

Tack och lov att jag stämplade ut!

Foto: Uppsala universitet

Även publicerad på lindelof.nu 28 april 2026