Siris sorgesång

Omslagsbild: Norstedts

 

1986, veckan före midsommar, i den skiraste juni, dog min mor. Efter att ha plågats och brutits ned av cancer. Jag satt vid hennes dödsbädd inne på kvinnokliniken på Gävle sjukhus. När allt var slut, tackade jag nej till personalens direkta förfrågan om att vara med och ”göra henne i ordning”. 

   Tog bilen till lägenheten på Smedsgatan i centrala Sandviken, där jag tillbringade tonåren mellan 1961 och 1968. Öppnade garderober, utan att veta varför. I kläderna satt hennes välbekanta doft kvar. 

   Det kändes som en förolämpning. Hon var ju borta och skulle aldrig mer bära dem.

   Om natten kunde jag inte sova. Efter att ha hällt i mig alkohol. Det var som om någon osynlig rörde sig i lägenheten. Jag skrämdes. Förmådde inte stanna kvar. Sökte nattläger hos en nära släkting.

När jag läser boken Siri Hustvedt skrev efter att hennes make, Paul Austen, kanske mest känd som författare till ”New York-trilogin”, den 30 april 2024 avlidit i lungcancer tänker jag: ingen saknad liknar någon annan. 

   All saknad är individuell och kan inte delas. Även om begravningar har ett generellt, ceremoniellt drag har inte saknaden det. 

   Ingen och inget kan hjälpa dig med den. Du är lämnad ensam med saknaden. 

Det gör ont att läsa Hustvedt. Den smärta hon känner och förmedlar smittar av sig på läsaren. Hon sörjer sin andra hälft Paul med kropp och själ. Är inte riktigt närvarande, glömmer saker, går vilse på stan, pratar högt för sig själv.   

   Hon har förlorat sin vardag, som hon själv uttrycker det. Deras gemensamma vardagsliv. Rutinerna som gav trygghet och stadga. Som att se en film varje afton. 

Båda skrivande människor. Hemma-arbetande. Paul använde en mekanisk skrivmaskin. Alla manuskript skrevs först för hand. Siri hittar pennor som blir en påtaglig påminnelse om honom. Han är borta och aldrig mer kommer han åter.   

   Hon vet att hon borde ta itu med saker. Men hon förmår inte. Med Pauls död försvann det som hon aldrig kan få tillbaka. En avgrund öppnade sig. Det är en bok utan tröst och försoning. 

Det var Siri OCH Paul. Nu är OCH:et borta. Det är bara Siri. Utan ett OCH.

Jag kan bara ännu en gång utbrista: Jag hatar döden! Varför måste den finnas?

 

 
BOKEN Siri Hustvedt: En bok om spöken. En kärleksmemoar (Norstedts 2026)

Nya blodspengar till Ukraina

Wikipedia

 

Till det europeiska politiska etablissemangets ohöljda glädje så förlorade den i deras ögon avskydde Viktor Orbán det ungerska valet. 
   Denne nagel i ögat på Bryssel när kommissionen velat agera med fria händer. Gratulationerna strömmar in. 
   ”Demokratin har segrat”, utropas det från socialdemokratiskt håll i Sverige. Innebärande enligt dem att rätt man vann, ett minst sagt underligt sätt att definiera demokrati på.

Om denne Orbán kan man ha olika uppfattningar. Han har inte tillhört mina favoriter vad gäller de inrikespolitiska spörsmålen. 
   Däremot har hans röst behövts som en motvikt inom det toppstyrda EU när stödet till Ukraina varit dånande entydigt från västländerna. 

   Inte minst i Sverige med en russofobisk Tidöregering. Påhejad av krigshetsande opinionsbildare som Patrik Oksanen.

Och nu kan ett nytt ”stödpaket" delas ut, när van der Leyen och kompani blivit kvitt Orbán. Jag tror att det handlar om runt 90 miljarder euro, en svindlande summa, att skickas till Zelenskyj och hans anhang. 

   Att överräckas till en administration som tillhör de mest korrupta i Europa. 

Jag har vänner på Facebook som jublar över valresultatet. Arma människor! Manipulerade av maktens propagandamedier. 
   Vem ska stå för fiolerna när EU fortsätter att leka jultomte? Det är ju skattebetalarna, inklusive vi i vårt land som utsatts för det stora pensionsbedrägeriet, som utan att vara tillfrågade skall pungslås.

Politiska strukturer är sega och svårföränderliga. En gammal, statsvetenskaplig insikt som förtjänar att understrykas. Och det kommer den nyvalda, ungerska regimen att få erfara, om den inte redan vet det. 

   Bakom kulisserna lurar de verkliga makthavarna. Som bakom Trump i USA.
Så någon ungersk vår, som Magdalena Andersson och andra drömmer om, kan vi glömma. Inte lär till exempel den utbredda korruptionen inom den ungerska statsförvaltningen upphöra. 
   Värst av allt, det vansinniga kriget i Ukraina förlängs. De utlovade pengarna är blodspengar.

Även publicerad på 8 dagar 13 april 2026

Håhåjaja - gammallivets utdragna suck

Häromdagen, på hälsocentralen, kom jag i samtal med den unge spolingen, det vill säga den med specialistkompetens utrustade läkaren, om hur ålder korrelerar, för att använda fackspråk. med behandling. 

Jag har ännu inte fyllt åttio. Om högre makter vill, och skorna håller som man sa förr, så kommer det att ske om blott några år. 

Hade jag väl gjort det, när jag infann mig på hälsocentralen, så skulle siffran 80 ha styrt speciella, i högsta grad eventuella och kostsamma, ordinationer på längre sikt.

Rättare sagt, det skulle inte ha blivit några. "Eftersom vi ändå skall dö?" kunde jag inte låta bli att undslippa mig. Svar: ja. Om än mest som en nickning från mannen med hela sitt liv framför sig. 

Osökt minns jag rabulisten Anderz Harnings bok "Mogadondalen" (1982) om jakten på gamlingar. Som ung läste jag den; en bister satir över ålderismens Sverige. Inte långt från verkligheten. Förstår jag nu, inte längre ung och grön. Bli gammal i Sverige - glöm det! Bort! [1]

Jag kan inte förlika mig med att jag, en i den stora gruppen fyrtiotalister, blivit gammal. När vi spisar lunch på Agnes Kulturhus i Gefle har vi tio procents "seniorrabatt". Jag kan inte låta bli att varje gång, vid betalning, skoja till det: "Vi har väl nära döden-rabatt som vanligt?" 

När en ung, trevlig man med markant tandställning både uppe och nere i munhålan står i kassan, kommer det: "Självklart har ni ungdomsrabatt!" 

På UL och SJ har vi gammalpriser. Och inom den utomordentliga kollektivtrafiken i Skåne. Jo, vi har visst också rabatt som sextiosjuplussare hos tandläkaren. Men med vissa begränsningar. 

Så den där utlovade generella tandvårdsförsäkringen, att det inte skulle kosta skjortan att få tänderna ombesörjda, den lär jag aldrig få uppleva. Glöm folkhälso-aspekterna!

Godsägaren och konsulten Göran Persson, kallar sig "feminist", från partiet som snabbare än "Nacka" Skoglund kan vända på en femöring, uttryckte medvetenhet om tänderna som en klassmarkör. Och lovade förändring. Inte blev det någon! Vem hade trott nåt annat? Hand upp!

Nå, livet nära döden är som det är. Alternativet är värre som folk brukar säga, när de inte kommer på något bättre att trösta med. Kanske enbart sig själva?

Läkaren på hälsocentralen ökade på min dos medicin mot högt blodtryck. Mätare har jag köpt för dyra pengar för att få veta hur jag ligger till. [2] Gammallivet levs vidare, till surret från apparaten när den sätter igång och rusar mot oanade höjder. Håhåjaja.

[1] När dramaturgen Joakim Stenshäll och jag drev projektet Förrådet på Folkteatern i Gefle ägnades en afton åt "de obehövda". Jag specialskrev texten "Frivilligt utträde för Sverige". Om uppförandet av självmordskliniker för "de obehövda". För att få dem att ta sitt samhälleliga ansvar.

[2] Min livmedikus Hans på Onkologen i Upsala har givit mig riktmärken vad gäller värdena; avvikande från vad "blodtryckstalibanerna" skulle ange.

Köpa grisen i säcken?

Bild: Pixabay

 

Jag tyckte mycket om vännen P, född och uppvuxen i Grekland. Han flydde med sin hustru M till Sverige efter militärkuppen 1967 och blev sen kvar. Bosatt i Upsala, där vi lärde känna varann. 

   Hans barn gick på Kapellgärdet, samma dagis (jag vet att man ska säga "föris", för att inte reta förskolelärarna, men det har ju alltid hetat dagis) som mina.
   Betalande medlem inom Vänsterpartiet men det gjorde honom inte, till skillnad från andra vänsterpartister, ideologiskt förblindad. Han betraktade klarsynt och ofiltrerat verkligheten. Och var inte rädd att ta bladet från munnen om vad han såg. 
   Som på Kuba, vi sammanstrålade på Havannas gator utan att ha planerat det, där han med rätta hängde upp sig på, vilket inte mottogs med förtjusning om man säger så, att staten av sysselsättningsskäl låter kubaner ägna sig åt fullkomligt onödiga uppgifter. 
   Eller som när han klev upp till höga skrivbordsnissar på Upsala kommun, förargad över att han i stort sett jobbade gratis i sonens tobakshandel; den låga omsättningen tillät inte att han kvitterade ut någon lön.
   Samtidigt som han kände till bidragsutnyttjande migranter i samma Upsala som inte gjorde ett skapandes grand. Medan han själv lade ned många timmar varje dag på att stå i tobakshandeln. 

P, denne hetlevrade person som höll på Barca i fotboll (flera gånger reste han till Spanien för en sittplats på Camp Nou när favoritlaget hade hemmamatch) och gjorde skillnad under sin jordavandring, är död sedan flera år. 

   Jag var gäst på hans begravning i Upsala, där Theodorakis förstås spelades, i ett kapell på Gamla Kyrkogården; inte långt ifrån där den hedersmordsmördade, efter ett bakhåll iscensatt av modern, Fadime Sahindal vilar. 
   Vid samlingen efter begravningsakten kände jag, som den kortvuxne P utan att mena något illa kallade "den långe jäveln", mig föranlåten att vittna om att P varit en radikal människa i ordet bästa mening. Citerade Marx: Att vara radikal är att gå till roten med allt.

Nå, det var om prissättningens metafysik det skulle handla; det var i alla fall ursprungstanken.  

   P drog sig inte för att kliva in på ansedda Bergmans konfektion (herrkläder) nere vid Islandsbron i Upsala, där jag förr plägade köpa manchesterkostymer, för att förhandla om priset på märkesvaror. 

   Lite snobbig var han nog allt, den gode P. Gant skulle det stå på plaggen. Eller nåt annat fint.
   Han lyckades, med goda argument på sin sida, alltid sänka priset till en nivå han kunde acceptera. Det handlade inte om att pruta eller schackra för att få kläderna billigare; utan om att förhandla.

   Något att ta efter! Inte bara, som den typiska dumsvensk man är, betala exakt det som står på prislappen. En form av den blågula konflikträdslans kulturbetingade acceptans.

Jag har alltid haft för mig att man betalar för en tjänst efter att den utförts - och då till ens belåtenhet. Men så är det inte inom den offentliga sjukvården. När jag frekventerar vård, senast häromdagen, måste jag betala i förskott. Med kreditkort. 
   Betala innan man vet om man anser att tjänsten är värd sitt pris! Allt är relativt, som bekant. Värdet ytterst upp till den som måste fram med sekinerna. 

På ICA och Coop, där jag för det mesta köper min mat, skyllde dom förr - när jag högljutt klagade både mellan gondolerna och vid kassan - oförskämt stigande, ibland upp mot hundra procent, priserna på Putin och Ukrainakriget. Nu är det Trump som är syndabocken. 
   Jag anser att P hade rätt, priset är en förhandlingsfråga. Och man ska, förstås, aldrig betala i förskott. Köpa grisen i säcken.

"Helt vanliga människor"

Norstedts

Jag minns när jag läste Sebastian Haffners bok "En tysk mans historia", som nyligen har satts upp som pjäs på Stadsteatern i Stockholm. [1] Hans ögonvittnesskildring av nazisternas frammarsch i Berlin på 30-talet. 

   Hur det till en början, innan den repressiva upptrappningen vidtog och klappjakt på alla som betraktades som motståndare till regimen iscensattes, liksom skedde utan att vardagen rubbades särskilt mycket. 

   Visst kunde man notera demonstrationståg med fanor och marschaller om aftonen utmed Unter den Linden, och att Gestapo kom och grep människor på arbetsplatserna. Men det skedde utan något större buller och bång. Livet gick vidare. 

   Berlinborna gick restaurang, eller ut och dansade. Och om sommaren for de utanför stan för att bada i Wannsee.

Författaren och sedermera DDR-medborgaren Stephan Hermlin stod på nazisternas svarta lista. Och flydde under jorden i Tredje riket. I hemlighet studerade han människor på ett kafé som till synes obesvärade, som om det inte angick dem, läste i dagstidningar om fasorna i koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin. 

   Han överlevde Hitler och berättade efter kriget om sina iakttagelser i boken "Aftonljus". 

Jag tänker osökt fenomenet "de små stegens tyranni" som kanske lämpligt appliceras på nazisterna. En diktatur byggdes med demokratiska medel, såsom friheten inskränkande lagar.

   Jag försöker låta att bli tänka mitt Sverige i dag, när medborgerliga fri- och rättigheter steg för steg beskärs med hänvisning till den nationella säkerheten. En kanske orättvis parallell?

Gestapo behövde inte ha många på sin lönelista. Angivare fanns det ändå gott om. 

Människor som inte ingrep. Utan stod och bevittnade utanför sina hus när judar tvingades fotvandra till Grunewald i Berlin för att från spår 17 på järnvägsstationen där i slutna godsvagnar förpassas till dödslägren österut.

Den amerikanske statsvetaren Christopher Browning skrev om reservpolisbataljon 101 som på östfronten begick de mest fruktansvärda dåd. På svenska fick boken den träffande titeln "Helt vanliga män". 

   Och såna var de ju, "helt vanliga". Bland dem aktiva socialdemokrater. Inga ideologiskt övertygade nazister. Män som gjorde sin plikt mot staten.

   När Browning uppsökte dem som fortfarande levde långt efter kriget, kunde han inte notera någon som helst ånger hos dem över vad de hade gjort. 

   Mördat bortom sin Heimat hade de välanpassade samhällsmedborgarna, sen återgått till sitt ordinarie, småborgerligt inrutade liv. 

   Återinträdde i vardagstrivialitet. Som om de bara varit på en utflykt vilken som helst utomlands.

Ett stekhett Budapest, där Adolf Eichmann en gång hade sitt kontor, reste vi till sommaren 2003, för att fira tio år som gifta. Passade på att söka upp Svenska Ambassadens hus där Raoul Wallenberg utfärdade skyddspass som räddade judar undan Förintelsen. [2]

   Och vi klev in i ett badhus som förknippades med pilkorsarna, men där människor nu fredligt plaskade omkring i bassängerna. 

   Samt besåg skor tillverkade av ett hårt material utställda på Donaus kaj, som en påminnelse om judar som tvingats ned i vattnet, ihopknutna med rep.

Jag läser Gábor Zoltáns bok om pilkorsarna i Budapest. Hur de plågade judarna, utförde de mest bestialiska saker. Det är han som berättar om hur judar kastades i Donau. 

   Det var, som man säger, helt vanliga människor som utgjorde gärningsmännen. Liksom i Tredje riket. På östfronten. Eller på Balkan under inbördeskrigen på 1990-talet. I våra dagar runt om i världen.

   Epitetet "helt vanliga" tänker jag i fortsättningen, om och när jag använder det, förse med citationstecken. Det luktar inte längre beskedlighet och något grått. Det luktar blod och grymhet.

NOTER

[1] Som monolog, framförd av Gerhard Hoberstorfer.

|2] Stellan Skarsgård spelar Wallenberg i den hans räddningsinsatser illustrerande filmen "God afton, herr Wallenberg”.

BOKEN Gábor Zoltán: ”Orgie" (Norstedts 2026) 

Även publicerad på lindelof.nu 11 april 2026

Om undran inför Brynäs

Anföraren Silfverberg! (Foto: SVT Nyheter)

Brynäs brukar kallas hela folkets lag. Och nog är det så, och varit så ända sen den härliga storhetstiden (med värme i hjärtat minns jag kylslagna utomhusmatcher på Isstadion uppe på Nynäs), även om vissa "experter", framförallt dom i Fjollträsk, retar sig på det. 

   I Gefle fyller de Gavlerinken, så skall den förstås heta och inget annat, varje hemmamatch. Och vart man än kommer i det avlånga landet dyker det upp entusiastiska supportrar klädda i Brynäs färger.

   Vi konstaterade det själva på plats när Brynäs mötte Kalmar på bortaplan i Hockeyallsvenskan. I arenan med det smått lustiga namnet Hatstore Arena, granne med den klassiska fotbollsarena som tidigare hette Fredriksskans.

   Numera Guldfågel Arena eller nåt annat jolligt i den företagsekonomiserade samtiden. 

   På den rad där vi satt, nära isen, i stort sett bara Brynäspåhejare. Och Brynäs vann, med 5-2. 

Säsongen fick ett trist slut när Brynäs föll mot Växjö i kvarten. Lakers, detta i mina ögon själlösa lag från mörkaste Småland. Men bättre var de än Tigrarna, det får man ge dem. Vad man nu menar med "bättre", nyckelordet i sammanhanget.

   Varför gick inte Brynäs längre i slutspelet? Jag är och förblir skeptisk mot vad jag brukar kalla sportchefens frälsarfilosofi: att för dyra pengar köpa in stjärnor. Även slocknade sådana, föredettingar. Om än legendariska. 

   Vilket inte utgör nån som helst garanti för att det blir ett ihopsvetsat, spelskickligt lag. Minns när gloparna i collagelaget USA slog helproffsen i The Red Army, Sovjetunionen, i OS 1980. Motivation slog klass.

   

Det såg oroväckande knackigt ut i början på säsongen, långt mellan spelarna i Brynäs som inte hakade i och stöttade varann, isolerade atomer på isen. Men efterhand ett lag med en till synes fungerande gruppdynamik. Efter vad jag kunde se med egna ögon och på distans. 

   Som ledarskapsforskare var jag aldrig någon systematisk sådan, utan gick mer impressionistiskt till väga. Med ett så öppet sinne som möjligt. Utan ett styrande frågeformulär i våfflan. Våghalsigt? Tja.

   Stämningen i en organisation, atmosfären, klimatet, sökte jag fånga. Hur människor kommunicerade med och förhöll sig till varann - i tonfall och kroppsspråk. Man kan, som observatör, träna upp sin lyhördhet. [1]  Närvaro blir därvidlag nyckeln till förståelse. 

Den alltid lika teoretiskt fyndige Johan Asplund skrev en rolig liten bok, "Om undran inför samhället". Jag skulle påstå att min metod, om man pretentiöst kan tala om en sådan, var att undra inför organisationer. Vad med Brynäs förfluten säsong?

   Vad jag tyckte mig notera hos Brynäs, när de förlorade mot Lakers, var att det föreföll som om det saknades en högre växel, en intensitetsnivå. Handlade det om försvagad motivation? Mättnad? Bristande ledarskap? 

   Och då syftar jag inte på Gällstedt (med sitt roliga bildspråk i tv-intervjuerna), coachen. Ledarskapet i ett hockeylag är kollektivt.

   Vi gamlingar minns när det pratades om Brynäsandan. [2] En för alla, alla för en. Spelarna tog ett gemensamt ansvar. I båset fanns "hockeyprofessorn" Tommy Sandlin. 

Nå, pytt med det, som dansken säger. Framåt - mot nästa SHL-säsong. Först en lång trampa vatten-mellan-säsongerna-tid. En hemsk tid att uthärda i Gefle. Innan det är dags igen. Och stan lever upp. Liksom undertecknad.

[1] I tv-serien "Mordkommissionen" (på danska "Rejseholdet"), på TV4 Play, demonstrerar en utredare vid namn La Cour, lysande spelad av Lars Brygmann, en imponerande förmåga att hitta ledtrådar på brottsplatserna, på basis av dessa dra framåt ledande slutsatser.

[2] Jag skrev om det i mitt bidrag till antologin "Den samtida historien" (Carlssons förlag, 1995). 

Särintressets "experter" i televisionen

Milton Friedman (Wikipedia)

 

”Särintresse är ett intresse som avviker från gemensamt intresse eller gemensamma intressen, till exempel en idé inom politiken som är speciellt ägnad att gynna en begränsad grupp människors intressen (oftast de själva) snarare än samtliga människors intresse.”

Så definieras ett särintresse när jag googlar på begreppet. Efter att ännu en gång ha retat mig på att en ”expert” från en av storbankerna framträtt i TV4:s Nyhetsmorgon för att ”reda ut” varför boenderäntan måste höjas av samma bank.

Inte en enda kritisk fråga från programledarna.

Är det inte någon från bankvärlden så är det någon annan av de mäktiga samhällsaktörerna som skickar fram en ”expert” i rutan. Utan att störas av några kritiska frågor.

Finns det inte längre några oberoende ämneskunniga som televisionen kan anlita? 

Jag minns när jag läste nationalekonomi i Upsala i början på 70-talet och att vi vänsterstudenter högljutt protesterade mot hur normativt och okritiskt den kapitalistiska marknadsekonomin presenterades. Som om det var den enda samhällsmodell som är möjlig.

Här kunde man prata om ett paradigmatiskt särintresse, för att uttrycka det krångligt, som föreläsaren förmedlade.

På högskolan hade jag en kollega som påstod sig ha vaknat upp från sin kommunistiska övertygelse under ett besök i Nordkorea. Och därefter rört sig i högerriktning. Ja, han ansåg sig förstås inte vara höger.

Studenter avslöjade för mig att han, med ekonomiprofessorn Ingemar Ståhl som idol, öppet pläderade för den nyliberala modell som fascisterna i Chile applicerade efter kuppen mot Allende 1973, med Milton Friedman som inspiratör. 

Med växande arbetslöshet och fattigdom som följd. 

Kollegan gjorde nationalvetenskap av ett särintresse, struntade i vad högskolelagen föreskrev att ett kritiskt tänkande bland studenterna skulle uppmuntras. Och skulle ha platsat i tv, bland de andra ideologiskt färgade ”experterna”.

Även publicerad, under annan rubrik, på 8 dagar 8 april 2026