Apostlahästarna stannar gärna i spiltan

Bokus

                                                

                             "Gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla." Hasse Alfredson

Min vän Knut, den fritänkande publicisten, i den eviga ungdomens stad har myntat ett träffande begrepp för oss gubbar  med knarrande kropp som hellre stannar inomhus än kastar oss upp på apostlahästarna för att galoppera ut i vida världen: pliktpromenad. 

Efter min pliktpromenad häromdagen, först måste jag tala allvarligt och övertygande med mig själv för att inte schappa och stanna i fåtöljen, hejdades jag av en granne.

Han kom cyklandes, iförd hjälm. Berättade att en ny höftoperation väntar. Jag bor i en det växande antalet åldringarnas bostadsrättsförening, där höftoperationer är vardagsmat. Även demens och dödsfall. Alltfler änkor. 

Det känns som om jag redan flyttat in på Hemmet, som man sade i Sandviken. I området inga barnskrik eller festers glada ljud. Tidigt om aftonen släcks ljusen och di gamle går till sängs.

Den första operationen gick inte bra för stackars grannen. Han har haft ont och påtagligt svårt att röra sig. Struttat fram på kryckor. Förtäljde mig att han avundsjukt betraktar yngre människor som spänstigt och motståndslöst forsar fram i tillvaron. 

Jag förstår vad han pratar om. Jag kan ju känna likadant. Och sakna förflutna tider, när det bästa jag visste var att promenera omkring, flanera med öppet sinne, utan någon limit vad gällde antalet meter som dagsdos. Ingen stegmätare som nu, i mobilen.

Glömmer aldrig min första resa till Paris 1978, "ljusets stad" enligt Peter Handke, när jag knallade omkring i stan som är ett äventyr i sig med historiska fotavtryck (sic!) i varje gathörn; markerade med kulspetspenna på en karta mina stråk, imponerades av mitt tillryggaläggande av kilometer på kilometer på den Franska revolutionens ärofyllda mark.

Paris hade inte en chans att stå emot och undkomma flanören. Varmt som attan var det, om än i oktober. Om kvällen varje dag, när jag ankommit mitt rum under takåsarna i hotellet bakom Operan, var jag alldeles slut; med strumpor att skölja upp, hälar att plåstra om, törst att släcka. 

Fullproppad med, för att inte säga omtumlad av, alla sinnestryck. Medhavd bandspelare för att minnas. 

Jim Morrisons nedklottrade grav på Cimitière du Père-Lachaise uppsöktes. Baudelaires, alla flanörers gudfader, med den vidunderliga samlingen Det ondas blommor som jag läste på franska (varning, skryt). Sartres grav i Montparnasse. Samma kyrkogård som Baudelaire.

Den internationella konferens om tendenser i arbetslivet som jag tilldelats pengar av Upsala Universitet för att bevista hade jag naturligtvis inte tid med. Det fanns ju roligare saker som pockade på min uppmärksamhet och förtjänade att prioriteras! Fattas bara.

Det var då. Borta är glädjen i att sträcka ut, upptäcka städer på fötterna. Bästa sättet att göra det på. Behandlingen för att stoppa kräftan lämnade kroniska biverkningar. Min rörelseförmåga är skadad. Balansen inte hundra. Och sen gör Gammeln sitt för att hålla mig kvar i sköna fåtöljen.

Nå, det är som det är. Och det jag har att hålla mig till, utgå (sic!) ifrån. Inte sörja den promenadkraft som gått (sic) förlorad. Det båtar föga att gråta över det som är förgånget (sic!). Snusförnuftigt konstaterat. Halvhjärtat, skall tillstås.

Måndagsbetraktelsen: Skriftställaren, Zlatan och Lennon i samma våg

Vågen

Det brukar heta om mig att jag är från Sandviken. Jag kan till och med få höra att jag är en typisk sandvikare. Vad det nu i hela friden är som utmärker en sån filur. Negativ, tvär och butter? Imponeras inte av någon eller något? 

En igelkott? Alltid taggarna utåt. Mest inåt. Minns Ferlins dikt. 

Jag brukar själv använda devisen "Jag har lämnat Sandviken men Sandviken har inte lämnat mig". På både gott och ont. Ränderna går aldrig ur bruksungen. Arbetarklasstillhörigheten. Majakovskij: Den som är fiende till arbetarklassen är fiende till mig.

Men jag är faktiskt född i Gefle by the sea (lånar från Harning och hans "Stocka by the Sea"). En i den stora efterkrigskullen när det goda samhället skulle byggas. Och framtiden såg ljus ut i ett Sverige som genom att huka för Hitler sluppit bomberna och förstörelsen. 

Förklaringen som lämnades mig var att det blev Gefle eftersom Sandviken vid mitt inträdande inte hade något BB. Må så vara. Själv minns jag inget från första kontakten med omvärlden. Lika bra det.

Men obestridligt är att jag föddes en våning ovanför där mamma sedermera gick bort. I samma tegelbyggnad på sjukhuset. Cirklarna slöts. Livets slut - och dess början. Numera är huset rivet. Det ska nybyggas och det ska påkostas. 

Jag är född i oktober, i Vågens tecken. Enligt schablonbilden är vi vågar diplomatiska och balanserade. Inte låter det så där jäkla kul, eller hur? Men Hasse, själsbroder och astrolog, har påverkat min självbild i positiv riktning genom att upplysa mig om att Vågen är ett lufttecken. 

Kreativiteten signifikativ för tecknet. Han brukar exemplifiera med vågar som Zlatan och John Lennon. Inte fy skam! Som han sade, som fick tillbaka en hundring på skatten. 

Apropå Zlatan. I Juventus har jag hört ryktas att det fanns en astrologiskt bevandrad coach, namnet ramlat ur skallen, som konsulterade stjärntecknen när han skulle ta ut sitt lag. För att undgå att de hamnade i konflikt med varann. Att tecknen var inkompatibla. 

Om samme coach´s tecken krockade med Zlatans vet jag inte. Men de drog i alla fall inte jämnt. Zlatan kan förstås inte ha varit lätt att ha att göra med för den som inbillat sig bestämma över honom. Bångstyrig och självgående. Hm, vem påminner han om? Jag bara undrar.

De puckon till chäfer jag själv slet med, och som framkallade bestående allergier med sin blotta närvaro, torde, om jag går på Hasses linje, varit födda i stjärntecken som inte harmonierar med Vågen. Jordtecken sannolikt, "jordfräsare" som Hasse brukar säga. 

Diplomatisk och balanserad är jag sannerligen  inte. Men däremot långsammare än en snigel när det gäller att komma till beslut om vardagsgrejer. The art of Japanese management, brukar jag, den forne ledarskapsforskaren, prettoaktigt hävda till mitt försvar.  

När gammalt ska ut och nytt in. Som min djupt älskade, gröna fåtölj. Surrad för att inte falla isär. Salig i åminnelse. Det sista jag såg av den var när den svårt lemlästad försvann ner i en container på den kommunala Återvinningen (Ironiskt namn i sammanhanget.)

Kanske är jag trygghetsneurotiker. Äh, ta bort "kanske". Lika bra lägga korten på bordet, som falskspelaren i poker aldrig sade. Jag är lugnast när allt är som det alltid har varit. 

Men snabbläsare är jag. Så in i baljan. Och skriver fort. Ibland tänker jag att det inte bara är till min fördel att jag dansar omkring så flinkt med tangenterna. Vart blev eftertanken av? Och kvick är jag dessutom i att omsätta uppslag och infall till text. 

Nå, det är sån han är. Han, Vågen.

Sonja, den kvinnliga vardagens poet

19 april skulle Sonja Åkesson, född i Gute på Gotland, ha fyllt 100 år. Hon flydde Gotland för Stockholm, så småningom med adress Drottninggatan, inte långt ifrån där Strindberg bodde i Blå Tornet. 

   Båda samhällskritiska författare, men med olika ingångar till sin kritik.

Jag läser en Understreckare i Svenskan denna dag med anledning av hundraårsdagen. Den är lätt att glömma rikedomen i hennes produktion. Kanske är det så att det ligger nära till hands att reducera tematiken i hennes skrivande, receptionen fångas av hennes persona i offentligheten. 

   Från början skrev Åkesson typiskt femtiotalsmässigt, symboliskt och laddat med bilder. Så där som poeter förväntandes att skriva; ”modernistiskt” och svårmodigt. Med Lars Forssell som anförare. 

   Birgitta Stenberg har vittnat om detta svenska femtiotal i sina böcker. Som inte ”bara” handlade om poesiuppläsningar vid bord med vita dukar, levande ljus och rödvin. 

   Det femtiotal där även republikanen Vilhelm Moberg förekom, ettrig i sitt avslöjandet av homosexuellt färgade intriger i huvudstaden. Med Gustav V inblandad.

Efter sin modernistiska period förflyttade sig Åkesson i en mer konkret, enkel riktning. Fångade med säker hand den omgivande vardagens detaljer: rotmoskok och diskbänkar. 

Vardagen mer som fängelse, mindre som äventyr. Den kvinnliga vardagen, nota bene. 

   Snart blev hon feministernas poet. Dikten Äktenskapsfrågans inledning "Vara Vit mans slav" nästan programmatisk därvidlag.

Jag minns hennes sista diktsamling, "Hästens öga", som utgavs postumt. Jag läste den och läste om. Skulle hon ha skrivit ”enkelt”?

   Titeln förbryllade mig. Och det är väl överhuvudtaget något utmärkande för Åkessons poesi. Jag skulle inte kalla den socialrealistisk. Ingen DDR-poesi. 

   I det vardagliga, konkreta och till synes realistiskt speglade smyger sig det förbryllande in. Det självklara är inte självklart. Det omedelbart givna är det inte i själva verket. Genom att skriva som Åkesson förfrämligas vardagen.

Jag har bara sett något liknande i Kristina Lugns poesi. 

   Och båda pratade de med hes, släpande röst. Som uppläsare av de egna verken suveräna.

Även publicerad på lindelof.nu 19 april 2026

Skriftställarens söndagsmorgon

Skriftställaren

 

Med åren blir man alltmer pessimistisk. En av mina FB-vänner, länge sen jag såg till honom på denna plattform och det gör mig en smula orolig, satte etiketten "radikalpessimist" på mig. Det låter som en skvader; det ena tycks inte hänga ihop med det andra. Det är en hopfogning.

Tja, om den tyske skriftställaren Ernst Jünger, han som umgicks i samma kretsar som Joseph Goebbels i Berlin på 1920-talet, utmärkt stilist men ska företrädesvis läsas på sitt modersmål, sade man att han var en "radikalkonservativ". 

Så det kanske går att knåpa ihop divergenser, heter det så?, till skvadrar och ge dem en betydelse.

Kanske är pessimistisk fel ord; uppgiven ett bättre, mer adekvat. Framförallt i synen på om detta tjyvsamhälle skulle gå att förändra i en positiv riktning: kunna bli mer rättvist och jämställt. Det trodde jag när jag var yngre. Politiskt placerade jag mig till vänster. Utan att gå in i ett parti.

Nu, på ålderns höst, är jag inte så säker längre på om vänster, eller höger för den delen, betyder nånting. Om det är nån mening överhuvudtaget med att kalla sig det ena eller det andra. 

Kallar jag mig "realist", som jag gärna gör, så möter det motstånd; det vet jag. 

Hävdandet att jag strävar efter att utan ideologiska skygglappar klarsynt betrakta verkligheten. Kanske det som är pessimism? Slår det mig. Att inte låta sig förvillas eller bländas. Se livet och verkligheten i vitögat. [1]

Jag minns när begreppet "objektivitet" var på tapeten; den högljudda debatten om man som samhällsvetare kunde vara "objektiv". I min bokhylla finns böcker som behandlar detta ämne, med författarnamn som Joachim Israel, Gunnar Myrdal och Göran Therborn. 

I could´nt care less. Kunde jag ha utbrustit den gången. Jag ansåg i mitt röda skägg att samhällskunskap som gynnade arbetarklassen, den var sann. Det gällde att som samhällsvetare utgå ifrån en proletär klasståndpunkt. [2] Kändes rätt och riktigt. Inget akademiskt tramsande.

Snart kommer boken "Mellan klasserna" som bygger på en mejlväxling mellan publicisten Knut Lindelöf och mig. Han från borgerlighetens välbeställda Särö på Västkusten, född med silversked i munnen; jag från fabriksslaveriets Sandviken, utan en sån sked. 

Om det är något vi delar, och kan vara överens om, är att vi i den ålder där vi är (Knut fyller 81 i maj, jag 77 i oktober), befinner oss på upploppet; livets slutsträcka. Vem spränger målsnöret först? Som det handlade om att gå i mål! På en existentiell löparbana. Men det kanske det gör. 

Nu brygger jag mig en kopp Skånerost, dyrare än guld. Och lyssnar på Corelli. Brasan fladdrar därborta på TV:n. Batteriljus tänt. Får inte glömma att köpa citroner under min eftermiddagspromenad.

[1] Apropå se verkligheten i vitögat. En ruskig film på SVT Play i förrgår, "The Grey", med Liam Neeson i huvudrollen. Oljeborrare i Alaska kraschar med ett flygplan. Attackeras av vargar. Ingen överlever. Föregås av svåra strapatser och överlevnadsförsök i bister snöstormsvinter.

[2] Louis Althusser hette dåtidens husgud; hans "Filosofi från proletär klasståndpunkt"m och hans teori om ideologiska statsapparater.

Intellektuella, murare och svärmorsdrömmar som ordföranden

En intellektuell partiledare (Wikipedia)

Om man sade ”svärmorsdröm” om någon förut, så visste alla genast vad som menades. Signalementet behövde inte ens utskrivas. Rena kontaktannonsen. Man med ordnad inkomst. Egen bil. Pengar på banken. Skötsam och ordentlig. Helst nykterist. 

   Fördelaktigt utseende icke minst! 
   Jag kan inte låta bli att tänka svärmorsdröm när jag ser foton på vänsterpartisten Jonas Sjöstedt. Även om han lagt sig till med ett grånat gammelmansskägg som förtar hans ungdomlighet. Kanske ett Hemingwayideal som spökar? The he-man.
   Jag utgår ifrån att han närvarar vid Vänsterpartiets kongress. Och omsvärmas av damerna vid inträdet i salen. 
   Som partiledare var han även omtyckt av damer från andra partier. 

Så som CH, den milde, alltid lugnt och sakligt resonerande. Dessutom en intellektuellt lagd politiker, kompis med Peter Weiss, skrev bra om monopolkapitalisterna, de femton familjerna.
Osäker på hur det förhåller sig med Sjöstedts intellektuella läggning. 

   Men artiklar ur hans hand har jag noterat. Utan att läsa dem, skam att säga. 
   Lasse Werner var varken mild eller intellektuell. Kanske för burdus, den storväxte forne muraren, för progressiva medelklassdamer? Om de inte drömde om grottmannen. 

Är Sjöstedt en typisk vänsterpartist? Inte vet jag. Jag känner knappt några vänsterpartister. 
Utmärkande för mannen, född i det fordom röda Göteborg, är ett kappvändande av Guds nåde. Vilka stora frågor det än gällt så har han agerat vindflöjel. 
   Motståndet mot EU övergav han, för en mer än välbetald plats i parlamentet. Kriget mot Ryssland via Ukraina stödjer han. Nato-medlemskapet, övergivandet av alliansfriheten. 
   Vad som blir kvar av vänsteridentitet hos honom, det vete fåglarna. Förmodligen kallar han sig feminist. Det brukar gå hem.

De som föredrar honom tror jag har svärmorsdrömmen i bakhuvudet. Imagen, på modern svenska. Den sympatiska, lågmälda utstrålningen. Gossen i den vuxne mannen.
Det kan ju knappast vara kappvändandet. 
   Men, vad vet jag? Min gamla kommunist.

Inget SIF från läktarplats - jag lugnar mig

VM-arenan I Sandviken (Foto: DigitaltMuseum)

 

I eftermiddag spelar rödvästarna, Sveriges Arsenal som de en gång kallades, Sandvikens IF hemma mot IFK Värnamo. På den anspråkslösa planen på sidan om betongkolossen Göransson Arena. Den så kallade VM-arenan granngårds får de, skamligt nog, inte nyttja. 

Klubben har fått dispens två år i rad från fotbollsförbundet för sin pytte-mytte-arena, men är det verkligen möjligt att få det en tredje gång? Gubbarna torde undra i förbundet vad de håller på med i landsorten.

Pinsamt för kommunledningen som verkar sitta på händerna när det gäller att fixa till den legendariska arenan. Att släppa in SAIK:s bandylag, det gick bra. Och slänga upp fula plank. Som om man till varje pris ville förhindra att VM-arenan skulle kunna hysa fotboll igen.

SIF håller till i Superettan. Det som förr hette division 2. I laget återfinns importer från Afrika som skulle fått fassan att undra vad i hela friden som hänt. I hans SIF hette de Cahlman, Lundberg, Hodin och andra svenska namn som man kunde lära sig utantill. Till skillnad från nu.

Han höll på SIF i vått och torrt. Klart jag gjorde det också. Äpplet faller som bekant aldrig långt från päronträdet. 

Så många härliga minnen från förr på Jernvallen! Med smattrande flaggor på de höga stängerna, järnverkets blåsorkester som mangrant i uniformer tågade in på arenan och tutade för hela slanten, doften från John Silver utan filter, nyklippt gräs (inget konstgräs på den tiden). 

Feststämning! Utanför trälandet i Verket och vardagligheterna. Efter avblåsning väntade mossan med kaffe och nybakade smörhönor; söndagarna var matchdagar. Fort upp på cykeln och sen trampa hemåt.

Mycket folk på hemmamatcherna. Inte som nu, när arrangören får vara glad om det kommer fler än tusen. Nå, siffran slår alltid bandylagets ständigt usla. Jag har faktiskt sett SAIK spela i kolossen, tragiskt med en liten publik, de sista entusiasterna, i en alltför stor kostym. 

Ränderna går aldrig ur. Jag kan se SIF spela genom att jag har ett abonnemang på TV4 Play. Men inte är det nån rolig fotboll de bjuder på, Ett ständigt bolltrillande, målis aktivt med i passningsspelet; ibland långt utanför straffområdet. Fisklir, sade man förr. 

Så spelar primadonnorna i Italiens Serie A. Målsnålt. Defensivt. 

Jag minns en match en kall novemberafton i Turin. På klassiska Delle Alpi. Juventus, med Zlatan i laget, mötte ett bottenlag; namnet har jag tappat. Och som de höll på! Bakåt och horisontellt. Som schack på grön matta. Jag höll på att bli tokig i kylan. 

Den gamla damen vann med 1-0 vill jag minnas. Lirarna lär knappast ha varit svettiga efteråt.

Anders - en trevlig kis som står i Konsumbutiken några stenkast bort, och som jag, i vetskap om varifrån han kommer,  kallar "Sandvikarn" - och jag har pratat om att ta oss till Viken för att beskåda en match på plats. 

Nja, jag säger som mossan när fassan ville ha med henne upp till Kungsberget, där han var stugfogde åt Skid- och friluftsfrämjandet: "Jag lugnar mig."

I eftermiddag på med TV:n. Kaffe, men inga smörhönor. Kanske en kanelbulle; köpebröd. Och en påse Ahlgrens bilar. Heja grabbarna från Viken! Låt oss höra nätmusiken! S I F!

Hold da kaeft, mand, vilken kvinna!

Bild: SVT Play

Trine Dyrholm kan med fog anses vara Danmarks nu levande, främsta kvinnliga skådespelare. Den aktuella serien Den danska kvinnan, sänds i sex avsnitt på SVT Play, får mig att så smått fundera på varför hon valde att spela huvudrollen i just denna. 
   Jag har ju fått för mig att hon kan välja och vraka bland lockande anbud.
   Även från utlandet. Flotta erbjudanden. Danska skådespelare är eftertraktade inom den internationella filmindustrin.     

   Förutom Dyrholm bland andra de flitigt förekommande David Dencik och Mads Mikkelsen.

   Den senare även känd från den listigt utformade reklamen för Carlsberg - "probably the best beer in the world". 

Men det blev Den danska kvinnan för Dyrholm. Och jag börjar ana varför. Här kommer hon till sin rätt som den fullfjädrade aktris hon är. Kan ta ut svängarna. 

   Ohämmat ha sig. Slänga kläderna och fajtas naken.
   Jag, flitig TV-serieskådare, titulerar mig seriestrateg, älskar ovanliga serier som denna och sitter som trollbunden. 

   Den är corny och oförutsägbar, smått absurd och dråplig. 

Du överraskas hela tiden av vad som händer.  Även huvudrollsinnehavaren! Det sätter fart på serien. 
   Ingen rak, dramaturgisk linje. Huvudpersonen ställs nämligen gång på gång inför oväntade situationer, innebärande uppdykande problem som akut behöver lösas.
   Det kan vara grannar som verkar festa och droga mest hela tiden. Dånande musik nattetid får grannarna att ringa efter maktlös polis. 

   En flicka i trappuppgången har blivit gravid med sin pojkvän (tror hon, men det visar sig att han inte är den biologiske fadern). 
   Pojkvännen hotar med att lägga ut bilder på internet, foton föreställande de två i intima akter.

Ditte Jensen, som danskan heter och är legitimerad sjuksköterska, tar målmedvetet och handfast tag i problemlösandet. Med betoning på just handfast. 

   Hon har tjänstgjort som soldat i Irak, Bosnien och Afghanistan. Utbildad i närstrid. Tvekar inte att döda. 
  Det har hon gjort förr. Eller utsatt tillfångatagna för grym behandling, som skendränkning.
   Men samtidigt med den hårda sidan i sin person, hon är en kvinnlig Rambo, är hon extremt klimatinriktad a la Greta Thunberg, förebrår biltvättande grannar och motorgräsklippande figurer för vad de håller på med. 
   När de med diesel och giftiga preparat smutsar ner naturen och hotar de kvarvarande glaciärerna. 
   Odlar ekologiskt morötter i en plätta utanför flerbostadshuset. Beredd att, som Greta och hennes likar, ta till utomparlamentariska metoder. Till och med motorsabotage.
   Grannbarn med svårt skärmberoende, de sitter fastklistrade vid Ipads, mobiler och lap tops, tar hon sig an på sitt speciella vis. Jag ska inte avslöja hur. Hon är agerar, outnämnd, som invånarnas beskyddare. En feministisk kämpe - utan retorisk överrock.

Efter att ha, som jag föreställer mig, valt att bosätta sig på Island för att kunna leva ett mer privat och lugnt liv. Långt från krig och fasor. 

   Skuggad av PET (den danska motsvarigheten till Säpo), även av militärens säkerhetspolis. Med ett förflutet som agent.
   Det stannar inte här. Dyrholm dansar och sjunger, låter som Anne Linnet, som vore hon musikalartist! Imponerande. Det hade väl ingen trott om henne. 

   Snackar stundtals arabiska. En i ordets bästa mening sammansatt, för att inte säga outgrundlig, kvinna. 

Dyrholm får veckla ut sig som aldrig förr, demonstrera förmågor som varit oss tittare och beundrare okända. Dessutom delar Ditte i förbifarten ut råsopar mot oss fäaktiga svenskar som finner oss i allt. 

   Och hon är en sann antiimperialist, tillika USA-hatare. 
   Ja, jag säger då det. Vilken kvinna!

I fonden det Reyjkavik som min största favorit bland poeter, Pentti Saarikoski, besökte. Mest intresserad av det isländska brännvinet, med det otäcka namnet Svarta döden. 
   Samlingen Jag blickar ut över huvudet på Stalin, där Islandsresan ingår, högst läsvärd som allt han skrev. 
   Island och Reykjavik står på min bucketlist. Kanske, någon gång, att jag kliver ombord på Icelandair. Ganska så otippat, om jag må säga det själv. 

   Men efter att ha sett "Den danska kvinnan", så.