Antiparlamentarikern Skriftställaren

Sociologen Émile Durkheim (1858-1917) teoretiserade, inspirerad av landsmannen och samhällsfilosofen Rousseau, omkring begreppet allmänviljan, volonté générale. 

Kan begreppet översättas med det försvenskade folkviljan? 

Hur fångar man i så fall denna, så att den kommer till ett, folkets kollektiva vilja, speglande politiska uttryck? 

Men - är folket enhetligt, en följdfråga. Existerar det, överhuvudtaget, något "allmänintresse"? Förutom som en klickbefrämjande föreställning i mainstreammedierna och hos de makthavarna attraherande opinionsmätarinstituten.

Knepiga spörsmål, kan härledas från de gamla grekerna om hur de ansåg att samhället borde styras. |1]

Jag vet vad jag vill, i alla fall. Återkommer till detta. Och kopplingen till vårt nuvarande politiska system.

Oligarkins järnhårda lag. Ett begrepp som kan knytas till den tyske sociologen Robert Michels. [2]

Han betraktade den samtida socialdemokratin och noterade hur ledningen, de som skall företräda rörelsens anhängare, utvecklas till en egen kast, driven av sin egen vilja, på bekvämt avstånd från dem som enligt statuterna skall företrädas.

Jag röstar inte. Regeringen, de politiker som förmodas företräda mig, gör det inte. Och då pratar jag om sakfrågor. De viktigaste frågorna. Alliansfriheten och neutraliteten. Nato-anslutningen. Amerikanska baser på svensk mark. Fälttåget mot Ryssland. Jämlikheten. 

Fattigdomens fördelning. Förlåt ett ålderdomligt språkbruk. Men det känns som om August Palm, stränge mäster själv, står bakom mig och över min rygg håller ett kritiskt öga på mitt skrivande.

Demokratin som form, respektive demokratin som innehåll. Det första brukar ofta framhållas. Vi har en representativ demokrati, folket väljer. Konstitutionen reglerar vår styrelseordning. 

Men beslutsfattarna, de som skall representera oss, rör sig i samma riktning som Michels tidigt observerade, de formerar sig till en egen kast med gruppegoistiska intressen. I symbios med mainstreammedierna, maktens samstämda pipor. 

Jag tror inte att det kan reduceras till en strukturell förklaring. Att beteendet framkallas, med risk för att legitimeras, av den parlamentariska strukturen. Och intet har med något annat att göra, mer subjektiva bevekelsegrunder. Men det är en uppgift för statsvetare att rota i.

Statsministern i Sverige och hans präst till fruga är bara ett exempel på detta kastbeteende. De sexuella rykten som florerar omkring den förre, lämnar jag därhän. Det är privat och jag vet inte om det inverkar på ämbetsutövningen.

Churchill, som i det kalla krigets anda 1946 i Fulton Missouri lanserade metaforen "järnridån" för uppdelningen av Europa i väst och öst, försvarade vår typ av demokrati. Vad man än tycker om den, hur eländigt det än är, finns det inget bättre politiskt system, enligt honom. Det vete sjutton. 

Jag, en folkets son och som gärna vill vara en folkets röst, förblir antiparlamentariker. Vad efterlyser jag? Direktdemokrati? Proletariatets diktatur? Det karismatiska ledarskapet? Epistokrati? |3]

Jag återkommer snart i frågan. 

Foto: Wikipedia

[1] https://www.filosofer.se/platon5.html

[2] https://www.bokus.com/bok/9780029212509/political-parties
|3] Läs gärna https://www.svd.se/a/7KWXgw/populism-behover-inte-vara-storsta-hotet, även https://www.adlibris.com/sv/bok/against-democracy-9780691162607

Titta på mig!

"Vad barnslig du är, fassan!" Herbert Karlsson till pappa Albert i tv-serien som utspelar sig i gamla Haga, Göteborg

Narcissismbegreppet fascinerar mig, som teoretiskt verktyg, i ett livet igenom ofta uttalat syfte att försöka bli klokare på varför vi beter oss som vi gör. Inte sällan styrda av omedvetenhet och utan att speglas av någon. 

Jag prövar som idealtyp, Max Webers metodologiska term, att använda en distinktion mellan primär och sekundär narcissism. 

Den förra tillhör det lilla barnet. Som med all rätt hävdar sin storslagenhet, att det är störst, bäst och vackrast. Jag brukar kalla det ”Pellefantsyndromet”, för det var väl Pellefant som slog sig för bröstet och konstaterade att det finns bara en Pellefant. 
 

Det bör betonas att jag ansluter mig till en freudianskt färgad personlighetsmodell. Där idealet och normen är att utvecklas, mogna och bli vuxen som individ, bli självständig. Jag tycker mig notera många som aldrig blir vuxna i denna freudianska mening. 

De har fastnat i adolescensen och kommer inte vidare. Upprepar infantila beteenden, nästan tvångsmässigt. Exponerar sig. Använder sociala medier som ständiga plattformar att träda fram på.

Kanske kan man med fog tala om detta som en sekundär narcissism. Och som förstås kan påminna om den primära. Men ändå inte är samma sak. Den sekundära söker andras bekräftelse, är inget utan denna. Därigenom förefaller den motsägelsefull, termen bräcklig.

Jag kan inte låta bli att irritera mig på medelålders kvinnor som beter sig som tonåringar, jag irriteras likaså över de flamsande, kvinnliga programledarna i tv. Tja, männen är inte bättre de. Steffo... Pihlblad... med flera fjantiga tjommar i rutan. 

Inte undra på att jag föredrar att ha ljudet avstängt. Måste hålla nere blodtrycket.

Och så ”influencern” Bianca Ingrosso: hur förstå sig på denna märkliga kvinna som dagligdags, plutande med munnen och kråmande sig, visande upp sin välsvarvade kropp, förekommer i mainstreammedierna? Tjänat många miljoner på sitt utseende, sitt skal. [1]

Har man sett det minsta lilla av dokusåpan, reality-tv kallas det, ”Wahlgrens värld” blir man minst sagt fundersam över relationerna i familjen. Som bekant formas vi av och skapar oss en identitet genom våra relationer. 

Den andre, eller andra, utgör både en möjlighet och ett hot, socialpsykologiskt betraktat.

Jag undrar över den dominanta, samtidigt ohöljt idealiserande dottern, moderns, den klämkäcka allsångsledaren på Skansen, roll. Jag blir, ärligt talat, inte klok på henne. Men känner henne förstås inte.

Associationerna runt narcissismbegreppet flammade upp på nytt när jag läste Tommy (han har släppt h:et i förnamnet) Berggrens självbiografi "Tommy” (2017). [2] Arbetargrabben från Majorna som blev en firad filmstjärna och hyllad teaterskådespelare. 

Även uppburen regissör, med Harold Pinter som favorit.

Samarbetade med Bo Widerberg, hans reservpappa. Jag tillåter mig att förstå deras relation så, ibland rök de ihop så att stickor och strån rök. Men kärleken förblev stark dem emellan. 

Gripande scenen i Stefan Jarls dokumentär om Widerberg, "Liv till varje pris" [3], Berggren ensam vid Widerbergs grav i Båstad.

Blygsam kan man inte säga att han Berggren är. Stor på sig, skulle man ha sagt i Sandviken. Och jag tvekar mellan att tänka ”typisk arbetarunge med kompensationsbehov” och ”har han inte kommit längre?” Själv skulle han väl bara bli förbannad om han hörde mig. 

Hans framgång talar för sig själv, kunde han hävda. 

Obetalbar är hursomhelst ankedoten om hur han svårt bakfull, efter en krogsväng med kompisarna Kent Andersson och Ingvar Hirdwall i Götet, reser upp till Stockholm för att göra en audition för Bergmans film ”Tystnaden”. 

Bergman ger honom ett manus att läsa, lämnar honom med det. Berggren somnar omedelbart. 

När Bergman kommer tillbaka, väcker honom och närmast ilsket uppmanar honom att för f-n säga vad han tycker, fastnar blicken på ordet ”Bach”.

Berggren viskar med torra läppar fram ”Bach”, Bergman eld och lågor. Rusar ut från rummet och skriker så hela SF torde höra: - Äntligen någon som fattat! Att det är som en fuga av Bach.

Tablå.

NOTER

[1] Omöjligt för mig att inte tänka Ervin Goffman: https://www.bokus.com/bok/9789144102894/jaget-och-maskerna-en-studie-i-vardagslivets-dramatik

[2] https://www.bokus.com/bok/9789100168308/tommy?

[3] https://www.sfanytime.com/sv/movie/liv-till-varje-pris

NOTA BENE  Christopher Laschs (1932-1994) "Culture of Narcissism" benar upp det komplexa begreppet. Jag försökte träffa honom i USA, utan resultat.

Bild: Amazon

Kepsen av för Fritz Bauer

Inte visste jag, men det borde jag förstås ha vetat, att Fritz Bauer ligger begravd i Örgryte i Göteborg. Där min förläggare och gode vän Gert Nilson bodde. Och slutade sina dagar på ett vårdhem i stadsdelen. Jag hann besöka honom där. 

Bokförlaget Korpens legendar, den oförtröttliga eldsjälen. Nilson är saknad. Efter honom blev det utstickande förlaget ett annat. 

Hade jag känt till att Bauers grav fanns i närheten, när jag traskade förbi Liseberg ut till Örgryte, för att hälsa på Gert, hade jag naturligtvis sökt upp den, stannat till, kepsen åkt av. 

Denne modige Bauer, som i kraft av åklagare i Frankfurt drev process mot efter andra världskriget övervintrande nazister i Förbundsrepubliken. Och såna fanns det gott om. Till och med högt upp i statsförvaltningen. 

Inte ville de avslöjas. Få den bruna byken tvättad i offentligheten. Förbrytarna.

Peter Weiss "Rannsakningen" byggde på rättegångarna mot nazister i samma Frankfurt. En talande och skrämmande dokumentation.

Apropå tvätta. Adenauers närmaste medarbetare, Hans Globke, hade ett smutsigt förflutet i Tredje riket. Med skrivandet av lagar som legitimerade, ordet känns missriktat i sammanhanget, klappjakten på judar. Kanslern var noga med att Globke skulle fortsätta att gå fri. 

Idkade utpressning mot Israel, i samband med vapenaffärer, för att de skulle låta den tidigare nazisttoppen vara ifred.

Bauer var enträgen i sitt sökande efter rättvisa. Beredd att ta kostnaderna för egen del. Förföljdes. Mordhotades. Fick höra att han var jude. Homosexuell.

Han lyckades inte ställa alla dem till svars som förtjänade det. Få dem dömda för sina krigsförbrytelser. I Västtyskland ville man glömma det som varit, dra ett streck över det blodiga förflutna. När det ekonomiska, "tyska undret" skulle skapas.  Och kommunismen bekämpas. 

Hand i hand med USA.

Vanliga tyskar försökte framställa det som att de varit offer för regimen och inga nazister. Inte en enda av dem. Märkligt.

Frågan kvarstår, lär aldrig bli besvarad eller utredd, hur många tyskar som kan sägas ha varit aktiva nazister, eller nazisterna på olika sätt behjälpliga under de mörka, tolv åren. Medlöperiet har flera ansikten. Inget av dem vackert.

Kuriöst nog kan nämnas att mannen som selekterade på rampen i Auschwitz, och utförde djävulska experiment på fångar, doktor Josef Mengele, kunde resa in i Tyskland utan att någon angav honom. Helt öppet och ogenerat uppträdde han. 

Adolf Eichmann flydde till Sydamerika. Höll sig undan. Men rättvisan hann ifatt honom. Bauer tipsade Israel om var han fanns. Han kidnappades  på väg hem från arbetet av Mossad, flögs till Israel, dömdes och hängdes. 

Kommer jag någon mer gång till Göteborg, måste jag bara söka upp Bauers grav och hedrande honom stanna till.

Foto: Wikipedia

FOTNOT Fritz Bauers födelsedag 16 juli 1903 föranleder denna text. Han gick bort 1 juli 1968.

En Brukets författare?

 

När vi, sorgsna och dämpade till sinnet, infann oss för att närvara vid begravningsceremonin för min vän Conny, i kapellet i Hedgrind i Sandviken, slog det mig att den i Viken födde och uppvuxne Per Gunnar Evander ligger begravd på kyrkogården där.

Efter bråk och diverse turer hit och dit. Evander togs av demensen, om jag förstått det rätt. Och blev därigenom ett offer för andras konfliktfyllda viljor, offer för en omgivning som slet och drog i honom. Ett trist sista farväl.

Nå, vi letade inte efter hans grav, utan begav oss direkt efter ceremonin till minnesstunden på Odengrillen mitt i stan, där vi ungglopar ofta hängde när det begav sig. Sannerligen en minnenas affektladdade plats för en åldrad man. 

Jag träffade aldrig Evander personligen, men skickade honom min självbiografiska  bok "Inte ska väl Humphrey Bogart gråta", med sandvikenanknytning. Han uttryckte sig positivt om den till GD:s dåvarande kulturredaktör Björn Widegren. De hade ganska tät kontakt.

Vårdade traditionen att gemensamt varje år se bandyfinalen, Evander älskade bandy, på Studenternas i Upsala. Först sillunch, på Flustret antar jag, nedsköljd med "riktig" öl, som kulturredaktören ansåg om starkbira.

Vad tidningsledningen tyckte om saltade notor, det är väl preskriberat vid det här laget.

BW, uppvuxen i Öbacka (Härnösand), höll det evanderska författarskapet, jag har sagt det förut och säger det gärna igen, vars röda tråd är den stora ensamheten i vårt avlånga land, särskilt bland män på bruksorter, högt. Kanske uppstod identifikation i Evanders böcker. 

Även om Widegren inte kom från arbetarklassen. Vilket för övrigt heller icke Evander gjorde, hade ändå tillgång till arbetarkoden på det märkligaste sätt, fångade ett tonfall.

Evanders böcker kännetecknas av en realistisk, torr och utredande stil som påminner om ett dokumentärt förhållningssätt. Man kunde som läsare lätt luras tro att det var dokumentärt det han skrev om och inte påhittat.

BW lät sig väljas till ordförande i Evandersällskapet som jag intet vet om. Jag har så svårt att tänka mig Widegren, som inte var med i journalistfacket, som föreningsmänniska, till och med sittande ordförande och mötesledare.

När vi häromdagen sökte efter Connys grav på Gamla kyrkogården, råkade blicken falla på Göran Norströms (1928-2016) sista viloplats. Inte visste jag att han låg i Sandviken. På stenen står titeln Författare. Och vi var eniga om att titel alltid borde sättas ut på gravstenar. 

De är ju kulturhistoriska artefakter. Ett skäl till att strosa på kyrkogårdar. Inte bara för memento mori.

Evander... Norström... Stig Sjödin, naturligtvis... Anna Westberg... den där B O Andersson, som jag ärligt talat har svårt för... och... kanske.. Lasse Ekstrand... samtliga Brukets författare. Ekstrand? Tja, jag vet inte. Men sandvikenaknytningen finns, förstås. 

Skriftställaren lämnade Sandviken, men Sandviken lämnade inte honom. Ännu mindre nu med bortgångna, nära vänner.

Foto: Skriftställaren i keps i Aalborg Fotograf: Eva Åsén Ekstrand.

Ska vi glömma klasskampen, Ekis?

"Historien om alla hittills existerande samhällen är historien om klasskamper." 
Marx och Engels, Kommunistiska manifestet

Häromdagen, i sökandet efter min äldsta kompis grav, kom vi i samråd med en ung kvinna som klippte gräs och donade på Sandvikens Gamla kyrkogård.

Jag frågade, nyfiken som alltid på hur människor i arbete har det och under vilka villkor, om hon var fast anställd. 

Hon uppgav att hon älskade sitt arbete med att hålla fint bland gravarna men att hon var säsongsanställd. 

Inget hon önskade, så tolkade jag henne.

Vad gör du efter säsongen, då? Från den fortfarande lika nyfikne. Svaret svävande.

 
Jag minns kyrkogårdsarbetaren, när jag läser en debattartikel av Kajsa Ekis Ekman i Dala-Demokraten |1] där hon uppmanar oss att skrota medelklassen som term. Det finns nämligen, enligt Ekis, ingen medelklass.

Alla som säljer sin arbetskraft, det är det avgörande kriteriet, är arbetare. Professorer såväl som fönsterputsare (om än egna företagare med F-skattesedel). 

Och bör uppfattas som såna. Svårare än så är det inte. Även om arbetarna inbillar sig något annat. Hon använder inte ordet förborgerligande, efter vad jag kan se. 

Men det är väl det som kunde sägas om den traditionella arbetarklassen, om den inte längre uppfattar sig som en sådan. Inte som en klass för sig, skulle Marx ha sagt.

Herbert Marcuse var inne på detta spår, när han menade att revolutionen måste komma från dem som inget har att förlora. 

Det finns, enligt honom, inget upproriskt att hämta hos en tämligen välmående arbetarklass, integrerad i det kapitalistiska systemet. 

Ekis Ekman använder heller inte uttrycket falskt medvetande, utan rör sig på ett allmänt, svepande plan. 

Ska vi således glömma klassanalysen, skiktningen av de arbetande, och anlägga en bredare, skillnadsutjämnande ansats? Vad vinner vi på det? Tja.

Frågan är vilka de politiska implikationerna blir. 

Om vi går Ekis Ekman, denna intellektuella frifräsare och bitska polemiker, till viljes? Och istället... ja, vad? 

Det tycks mig vara en diskussion som inte är ny, utan leder mig bakåt, till när borgerliga teoretiker utmanade marxisternas världsbild. Med namn som Max Weber och Talcott Parsons, "borgerlighetens Marx". 

Moderater, med påfundet jobbskatteavdrag och som kallar sig det nya arbetarpartiet, lämnar jag därhän.

Jag har, ärligt talat, en smula svårt att följa Ekis Ekmans tankegångar, framförallt vad de leder till. Att den av Marx och Engels påstådda klasskampen är död? 

Blir inte rekommendationen allas kamp mot alla, ett slags nyindividualism? Ett marknadsrationellt handlande när djungelns lag råder?

Nå, låt gå. 

För att fånga det samtida arbetslivet, fokusera på det och därmed bortse från alla arbetsmarknaden utanförstående, kanske vi behöver nya begrepp. 

Bortom en konventionell klassanalys. Begrepp som är empiriskt väl förankrade.

När anställningsotrygghet blir alltmer dominerande, tillfällighetsarbeten alltmer den normala sysselsättningsformen, daglönesystemet återkommer, alltfler riskerar sjunka ned i utsatthet och dela dåliga villkor. 

En ny ”icke-klass" växer, av Guy Standing döpt till prekariatet. [2]  Bortom den gamla klasstrukturen och stratifieringen. Utan att uppfatta sig som en klass för sig med gemensamma intressen. 

I avsaknad av facklig och politisk organisering. Allt vad samhörighet och gemensamma intressen heter.

Vad saker och ting kallas kanske inte det mest angelägna.Det viktiga är att vi får fatt i vad som sker, tendenserna. Vår vän på körrgårn, ett exempel på något mer generellt?

Lägg till den snabba AI-utvecklingen, som främst drabbar tjänsteproduktionen. 

Jag kan i dessa, den radikala omvälvningens tider, inte se något annat alternativ än verkandet för en ekonomisk grundtrygghet - en medborgarlön.

Om vi nu skall lyssna på Ekis Ekman och alla känna oss som arbetare. På en osäkerhetsskapande arbetsmarknad, liknande hela havet stormar.

NOTER
[1] https://www.dalademokraten.se/opinion/nej-du-ar-inte-medelklass-du-ar-en-arbetare/
[2] https://www.daidalos.se/component/virtuemart/prekariatet-den-nya-farliga-klassen.htm?Itemid=181

Bild: Wikipedia

Även publicerad på lindelof.nu 2026-07-15

DDR - kan ett land bara försvinna?

 

Jag glömmer aldrig när vi träffade "Mannen utan ansikte", Markus Wolf (1923-2006), mytomspunnen chef för HVA [1], Stasis utrikesavdelning, hösten 2001 på Hotel Unter den Linden, samma namn som paradgatan. 

Tidsmässigt nära attentatet mot World Trade Center i New York.

Intressant nog beskriver Ingrid Hedström samma hotell i sin bok "Vännen från Berlin". [2] Men hon minns, om det inte är ren fiktion och hörsägen eftersom det är en roman, det annorlunda än vad jag gör. 

Jag kvartade där ett flertal gånger, trivdes, ännu mer med det utmärkta läget, inte långt till välsorterade KulturKaufhaus Dussman, Bahnhof Friedrichstraße, Humboldt Universität. Jag minns det för min egen, högst subjektiva, del som ett i mina ögon typiskt DDR-hotell. 

Sen länge rivet. Nära korsningen Unter den Linden - Friedrichstraße. Där har uppförts ett glittrande konsumtionstempel. Ännu ett. Inget för die Obdachlosen, de i den tyska huvudstaden förbisedda. Utan teuro på fickan är du inget värd i nyliberalismens marknadssamhälle. 

Wolf använde inte beteckningen Checkpoint Charlie, som vi sade i väst, enligt honom hette det "den där övergången på Friedrichstraße". 

En nyckel till delningen av Tyskland efter andra världskriget och nazismens kollaps. Två olika världar, med skilda namn på saker och ting, i Västberlin köpte man småfrallorna Brötchen, i öst Schrippen.

Än idag kan man köpa dessa goda Schrippen i Berlin. Och Ampelmännchen lyckades de som drömde om timmen noll, att historien kunde nollställas och allt börja om på nytt efter fasorna, inte ta bort. 

Orden överlever verklighetens radikala förändring. Inget mimetiskt förhållande mellan ord och verklighet. Orden äger självständighet och en imponerande, bestående kraft.

Ordens makt visste propagandaminister Goebbels allt om [2], även filologen Victor Klemperer, med Tredje rikets nederlagsdöljande retorik som sitt studieobjekt. [3]

Erich Honecker garanterade, så sent som fem i tolv, att muren som delade Berlin skulle stå i hundra år till. Den "antifascistiska skyddsvallen". 

Trodde han på det själv? Han som med chaufför, kopplad till Stasi, kördes in från den skyddade bostaden i Wandlitz till kontoret mitt i Östberlin på vägar där han såg så lite som möjligt av det skamfilade, skuldsatta DDR. 

Från början skadeskjutet av tunga krigsskadestånd, tillika berövat nödvändigt fabriksmaterial. Redan inledningsvis försatt i uppförsbacke. 

Wolf, som flera år innan muren föll avgick, begärde i pension en våning granne med Spree i Nikolaiviertel, dit var jag hembjuden en gång, men tackade nej. 

Hans änka Andrea torde bo kvar, jag har inte kontrollerat det, svept förbi utanför ytterdörren som jag plägar när jag är i Berlin.

Min teori är att Stasi, inklusive Wolf, förstod vad som oföränderligt var på gång långt innan muren föll och DDR officiellt upphörde.

Jag tänker filmen "Good Bye Lenin" [5], när de under omvälvningens kaotiska dagar försöker lura den sjuka, systemtrogna, kvinnan att människor från fascismens väst flyr till öst. När i själva verket DDR sjunger på sista versen. Hon genomskådar försöket med hjälp av rörliga bilder. 

När allt var slut, muren nedmonterad, var det som om ett gigantiskt slukhål öppnade sig i marken och det realsocialistiska systemet rasade ned i det och var borta - som om det aldrig existerat. Framlidne Per Landins bok "Sista tangon i DDR" [6] rekommenderas.

Och jag tänker på Stalin som efter kriget önskade ett neutralt och demilitariserat men inte delat Tyskland. Istället Kalla kriget och kapprustning. 

NOTER                                      

[1] Påståtts ha inspirerat John Le Carré till figuren Karla. https://www.goodreads.com/series/101438-the-karla-trilogy 

[2] https://www.bokus.com/bok/9789164209962/vannen-fran-berlin?

[3] https://archive.org/details/JosephGoebbelsTagebucher

[4] https://www.bokus.com/bok/9789198485110/lti-tredje-rikets-sprak

[5] https://www.sfanytime.com/sv/movie/good-bye-lenin

[6]  https://www.boktugg.se/forlag/3823/brutus-ostlings-bokf-symposion/

Bild: Facebook

It´s only rock'n'roll but I like it

Little Gerhard är död. Nittio plus. Ett långt liv, kommenterar en yngre förmåga i msm. Artisten drabbad av tjocktarmscancer, stomiopererad. Fy sjutton. Om jag fattat det rätt, en allt vanligare åkomma. 

Spontant klämmer jag. för att hylla den bortgångne, i med Buona sera, buona sera senorita, it is time to say goodnight to Napoli. 

Den tappre, siste mohikanen, som väl västkustens salte kis Lasse Dahlquist skrev, lär de inte våga spela i SR, då rycker pk-kommissarierna ut. 

Men klämmig är den. Uh. uh.

En efter en av dem man växte upp med och lyssnade till, ja, kanske inte Little Gerhard direkt, viker in klövarna. Oundvikligt att tänka: hur länge till får jag hålla på i jämmerdalen? När dags för mig att ta ned skylten? 

Rolling Stones senaste LP "Foreign Tongues" har jag sett recenserad, anmäld kanske ett bättre ord, på flera håll. Ingen, säger ingen, av (de uteslutande manliga) recensenterna har kunnat låta bli att ta upp och påpeka Stenarnas höga ålder. 

Någon har till och med, med anspelning på detta, varit rent oförskämd. Och förtjänar en spark därbak.

Som om Stones borde lägga av med musiken, hellre mata duvor i Central Park. Och gå med rullatorer. Är det avundsjuka, eller egna åldersnojor, som spökar?

Svenska recensenter, nota bene. Viktigt att understryka. 

Jojo, nog lever vi i ålderismens oförlovade land. Bli för guds skull inte gammal! Och, för guds skull, om du är musikant, ställ in gitarren i garderoben, när du fyllt... trettio? 

Vi startade vårt band 1963, med andra ord var vi ett pojkband. Jag lämnade det 1968 för Upsala. Hur länge till Stones kommer att hålla på, vete fåglarna. Micke Jagger, SIR Mick om jag får be, antyder en ny turné nästa år.

Och häromaftonen svängde det rejält på en pub i London, när Mick och Ron Wood på tu man hand drog igång. 

Keep on rocking, old men! Ajaj, där trillade jag själv dit, rutschade ned i åldersdiskrimineringsträsket. Ursäkta.

Jag har hört glimtar från "Foreign Tongues". Och kan bara konstatera: It´s only rock'n'roll but I like it. 

Vila i frid, Little Gerhard!

Foto (beskuret); SVT Nyheter

Tips, kan ses på SVT Play:: https://www.tv.nu/program/john-yoko-one-to-one-2024