Jag noterar, medan jag i Tversted till morgonkaffet kikar på nyheterna i dansk tv, att det råder upprördhet över att Dansk Ordbog i sin senaste upplaga tagit med det arabiska ordet inshallah.
Kulturministern, Zenia Stampe från Radikale Venstre, uttrycker oro och missnöje över detta beslut.
Jag antar att hon syftar på vad det riskerar att signalera. Att det legitimerar en mångkulturell verklighet som många fosterlandsälskande danskar, läs: bland dem hennes väljare, är fientligt inställda till.
Den kända politikern Inger Støjberg, högljudd partiledare för Danmarksdemokraterne och tidigare fotbojad för påstått xenofobiska yttranden, menar att nu är det dags att tala klarspråk. Danmark är hotat.
Fattar ni inte?
Förr av tyskarna med besættelsen av landet. Nu av araberna och massinvandringen. Inshallah är mer än bara ett ord, vilket som helst. Det är en markör och röjer väg för en förändring i negativ riktning av Danmark.
Engelska låneord kan gå an. Danmark, det har slagit mig som svensk, riktar beundrande blickar mot USA. Det dansas square dance och det bärs vilda västern-utstyrsel även ute på landsbygden. I ett från Själland och Köpenhamns horisont betraktat avlägset utkantsdanmark.
Den amerikanska nationaldagen firas varje år med pompa och ståt och högtidstal, som om det vore den danska.
I dansk offentlighet, även bland vanligt folk, hör jag människor svänga sig med fine och shit. Som i Sverige. Men det upprör ingen. Anglifierande inbrytningar har accepterats.
Men inshallah.
Inte hjälper det att det betonas från utgivningsansvarigt håll att ordet tagits med i ordboken av strikt deskriptiva, pragmatiska skäl. Nämligen för att det används. Inte på någon normativ grund. Det förespråkas inte att man bör använda det. Ordboken är neutral, tar inte ställning.
Inte hjälper det heller att språkforskare försöker hävda att inget språk har stulits på grund av att enstaka låneord smugit sig in.
Nä, nu är Danmark och den danska identiteten hotad! Snart har araberna tagit över. Slut på hygget. Bäst att packa väskorna och förbereda evakuering.
Som i Thomas Vinterbergs dystopiska skildring i fiktiva tv-serien Familier som vores av ett Danmark som översvämmas av stigande vattennivåer och måste lämnas åt sitt öde.
Ska serien uppfattas som symbolisk, är det fråga om en eufemism, en kultur- och samtidskritik i förklädnad? Vattnet står för något annat som inte direkt kan utsägas.
Jag tänker på den så kallade ortsvenska som talas i Sverige. Infödda med ursvenska föräldrar försöker låta som om de kommer från Rinkeby. Det är bro och brother hit och dit. Jag, gamle man, har tilltalats med brother. Till och med jag.
Men det var förstås av en utomeuropeisk inflyttare. En frisör. Första och sista gången jag frekventerar den salongen. Trots markant seniorrabatt.
Lars Forssell i diktsamlingen Oktoberdikter: Jag måste använda ord när jag talar till er. Ni måste lära er ord.
Tja. Inshallah, som araben säger.
Debatten om främmande ord går vidare. Men inte på svensk botten. Har vi kastat in handduken i vårt beryktade, nationella självskadebeteende? Tillhör ämnet det som icke må diskuteras?
