Tankar från Hörnet: De små stegens tyranni

 

En revolution var faktiskt riktigt nära att utbryta i Sverige 1917; den var på gång. Med uppblossande hungerkravaller runt om i landet och en rasande arbetarklass som kollektivt protesterade mot den orättfärdiga, kapitalistiska samhällsordningen. (Se t ex Hans Nyström, 1994: Hungerupproret 1917)

   Men så kom överklassonen och reformisten, den kompromissvänlige Branting och göt olja på vågorna. Rösträtt för populasen, men ingen revolution. 

   Det kom sedermera att bli socialdemokratins roll under 1900-talet i Sverige: Att avleda den samhällsomstörtande vrede som riskerade att växa i folkdjupen. Inte klasskamp - förhandlingar. Saltsjöbadsanda. Samhällsfred. 

Vi kommer inte att få uppleva ånyo någonting som liknar 1917. Uppgivenhet och modstulenhet har fått fäste efter allt trixande från politiker över partigränserna runt Nato och Ukrainakriget. 

   Folket är demoraliserat; det är den bestående känslan efter att ha försökt läsa av den dominerande tidsandan. Så det är fritt fram för makthavarna, vilket nu också sker, att införa frihetsinskränkningar utan att riskera mötas av ett brett, folkligt motstånd.

   Det som pågår i Sverige, låt oss i ärlighetens namn tala klarspråk innan det är för sent, är ett långsamt avvecklande av demokratin. Ingen statskupp von oben, det behövs inte. Snarare de små stegens tyranni. (Begreppet myntat av amerikanen Alfred E. Kahn.) Svårt att upptäcka. 

   Släpper man, accepterar man, ett steg, följer sedan nästa. Och därefter nästa. I detta råder en inherent logik.

Det går att lura sig själv som medborgare, kanske ”undersåte” är en mer lämplig term eftersom min erfarenhetsbaserade övertygelse är att den medborgerliga medvetenheten inte är särskilt hög i Sverige, att inget allvarligt är på gång genom att tänka ”det där kan jag gå med på, det låter rimligt”. 

   Utan att se sammanhanget, famna helhetsbilden eller förstå hur ett steg, som i sig inte förefaller särskilt farligt, är ett sådant på vägen mot en omfattande, politisk förändring.

Ett exempel: när ordningsstadgan sätts före grundlagen. Av ordningsskäl, som kan tyckas rimliga, kan protestyttringar förbjudas nära där riksdagens ledamöter samlas. Moderata statsråd har nämligen känt sig hotade av vad som uppfattats av dem som påflugna demonstranter. 

   Bara att tumma på yttrande- och mötesfriheten, strunta i att beakta det som står i grundlagstext. Tydligen. Ingripandet förefaller motiverat.

   Eller när staten likställer utomparlamentariska rörelser med terrorism och förbjuder i lag stöd till eller samröre med dessa. Samhällskritiska röster tystas. Terrorismen måste ju bekämpas, eller hur?

Steg för steg för steg. Med de demokratiska institutionernas hjälp avskaffas demokratin. Mönstret är historiskt bekant. Nazisterna i Tyskland visste hur den parlamentariska slipstenen skulle dras, steg på steg togs på vägen mot koncentrationsläger och likvidering. 

Foto: Regeringen.se

Hörnet finns i lägenheten på Holmen i Gefle. Och där sitter Skriftställaren, full av tankar om ditt och datt.

DDR-vibbar

Göteborgaren, för det är han numera och delar stad med Glenn "Har ni det gött, eller?" Hysén, Horace Engdahl har kommit med en ny bok. En essäsamling. Jag läser en anmälan av den i VK. Ny och ny, förresten. Tycks delvis vara en klippbok. Spelar roll. Engdahl är en stor stilistist. En fröjd att läsa. 

   Att han kommer från överklassen får man som icke kommande från denna stå ut med. Och att han ofta uppträder som en snobbig intelligensaristokrat som vill (?) imponera med sina fina manér på oss vanliga bonnläppar. Men skriva kan han, grabbhalvan från Carlshamn.

 

Jag får för mig att låna boken på mitt stadsbibliotek. Som e-bok, jag läser bara e-böcker nuförtiden. I mobilen. Men icke blir det något lån! Det upplyses mig från anonym avsändare på bibblan,  Biblios hemsida, att månadsbudgeten tagit slut för e-böcker och jag måste vänta till 1 juni med att låna. 

   Det är ju för hela Helsingland bara 26 maj! Och jag har snart läst ut den bok av Cixous jag lånat. Bookaholicen i mig blir kallsvettig. Bita på naglarna inte långt borta. 

   Boken av fransyskan läser jag långsamt av två skäl. Dels för att jag brukar göra så, snabbläsare som jag annars är, när jag hittar en bok som förtjänar inbromsning. Dels för att jag, obehagligt nog, kände på mig att det kanske inte skulle gå att låna en ny bok på bibblan. Jag som annars är helt instinktbefriad.

Det påstås, till och med alarmeras om, att vi läser på tok för lite i Sverige. Det går ju inte ihop med för små pengar till biblioteken! (Eller utgör Gefle ett undantag?) Hur ska man ha det? Ska vi läsa - eller inte? 

   Och, vidare. Chäfen för  bibblan i Gefle minns jag som en blek figur från när hon var student på högskolan. Motsatsen till att sticka ut i en grupp studenter. Kanske redan då ett chäfsämne. 

   Men hon kanske inte har med inköpen att göra? Vad vet jag. Jag upplever det som meningslöst att klaga hos henne eller någon annan där i Agnes Kulturhus, där bibblan är inrymd. Det enda jag kan räkna med är förmodligen ett god dag yxskaft-svar.

   

Jag får DDR-vibbar. Det finns tydligen inga pengar till något annat än dem som vräks över den korrupta regimen i Ukraina i syfte att förlänga ett vansinnigt krig, eller starta ett tredje världskrig. Allt förfaller i landet inför våra ögon. Infrastruktur. Vård. Allt. De inhemska behoven ropar på hjälp. Till ingen nytta.

   Statsledningen, med den flinande Kristersson i spetsen, bryr sig inte. En annan som torde flina belåtet är Honecker i sin grav. Det här är hans takter det. Inget åt folket!

Bild: Adlibris

Medan jag gruvar mig

 

Min avlidne vän och kamrat Connys yngre syster Annette har bett mig "säga några ord" på samlingen efter storebrors begravning. Jag lovade det. Men jag hade redan börjat gruva mig, utan att ha ett datum för när den skall äga rum. 

   Jag minns så väl hur det kändes att kliva in i Ljusets kapell i Hedgrind i Sandviken när min syster skulle begravas.

   Att se kistan där framme, veta att hon, i alla fall hennes kropp, fanns i den gjorde det svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag kommer ihåg Jan Myrdals tal, långt och utförligt, vid Gun Kessles begravning. (15 november 2007)

   Det är Gun Kessles lik som ligger där, inget annat. Underströk han. Jag är ganska så säker på att Myrdal var ateist.

   Och inte trodde att Kessles själ befann sig någon annanstans. Sin egen kropp testamenterade han till Sahlgrenska, att användas i läkarutbildningen.

Jag måste skriva ned mina minnesord och hålla mig strikt till manus när jag framför dem. Annars kommer det inte att gå. Jag är inte säker på att det kommer att gå ändå. Det känns obegripligt att Conny, som jag kände i mer än sextio år, är borta, att han inte finns mer. 

   Det är som om en del av mig har försvunnit med honom. Hans död har berövat mig något; saknaden äger ingen yttre gräns. Jag famlar.

   Samtidigt som jag filar på mitt tal läser jag Hélène Cixous, hennes språkligt imponerande pregnanta bok Från Osnabrücks station till Jerusalem, där hon upptas av, som jag uppfattar henne, vad det är att minnas. 

   Conny hade ett förbluffande  hästminne. När vi träffades för våra "livsavstämningar", som vi kallade det, reste vi tillsammans tillbaka till det förflutna; 60-talet, tonsatt av Beatles, Dave Clark Five, Stones och de andra britterna. 

   Vi mindes tillsammans. Men utan hans goda minne hade mycket av det förflutna upplösts och gått förlorat. 

Våra vägar skildes åt när jag 1968 begav mig till Upsala för universitetsstudier. Man kan med facit i hand säga att det förändrade mig mycket; jag utvecklades till en kritiskt samhällsmedveten och flitigt läsande person, en bookaholic.               

   Conny valde Verket och befordrades så småningom till en hög chefspost med många utlandsresor i tjänsten.

   Vi delade inte synen på Verket. Därför ett ämne vi inte behandlade i våra samtal. Däremot var vi överens om hur den sociala dumpningen, med utomeuropeiska migranter att försörja och skaffa bostäder till, påverkade den stad där vi växt upp. Vårt Sandviken var borta. Vad sedan hålla sig i?

Bäst vill jag påminna mig åren, från 1963 och fram till våren 1968, i bandet Two Good Reasons. Än i dag, nja inte riktigt så men nästan, kan jag ångra att jag inte vågade satsa på musiken, ha den som mitt levebröd. 

   Fast jag som solosångare besatt, enligt bedömare, den röst som krävdes. Men jag vågade inte. End of story.

Foto: Facebook

Man dödar aldrig ett barn av misstag

Jag minns när vi under en lektion i folkskolan från en grammofonskiva hörde Stig Dagerman läsa sin mycket skickligt skrivna och medryckande novell om mannen som i bil på körde på och dödade ett barn. 

   Berättelsen smög sig på oss strängt lyssnande elever och tog sig in under huden. Vi satt knäpptysta och tagna i bänkarna. 

   Det var lätt att identifiera sig och hysa medkänsla med det dödade barnet. Jag glömmer aldrig Dagermans dramatiska röst som förstärkte texten. 

   Känslan infann sig, kanske också följande Dagermans avsikt med sin novell (jag vill minnas att den filmatiserades och användes av trafiksäkerhetsvårdande instanser), att barnet dog helt i onödan. 

   Det var inget misstag eller en olycka att så skedde. Det kunde inte bortförklaras på det sättet. Det fruktansvärda hade inte behövt hända. Vad som än försiggick det. Ingenting kunde legitimera eller urskulda.

Häromdagen dödade en ukrainsk missil ryska barn. Det hävdades från ukrainsk sida att man siktat in sig på militära mål. Men att något gick fel. 

   I Gazaremsan har det till tänderna beväpnade Israel hävdat samma sak när skolor och sjukhus bombats eller attackerats med raketer. Och barn ingått bland de dödade. Man har siktat in sig på militära mål. Och så har det blivit fel. 

   Eller så har fel människor dödats genom att Hamas, fortfarande enligt Israel, använt civila som sköldar.

   Jag litar varken på Ukrainas eller Israels eventuella ursäkter eller bortförklaringar. Man dödar aldrig ett barn av misstag. Eller en vuxen för den delen. 

Jag önskar att jag slapp sitta på nytt i bänken på Murgårdsskolan i Sandviken och känna att barn har dödats helt i onödan. Människoliv har förspillts på det mest meningslösa sätt.

Bild: Litteraturbanken

Även på 8 dagar 2026-05-25

Tankar från Hörnet: A working class hero is something to be?

 

Jag noterar i nätblaskan att författaren, ABF-författaren som han ibland, vilket kunde tyckas elakt, kallas, Bernt-Olov Andersson har utnämnts till hedersdoktor vid högskolan i Gefle. En regional högskola som gör allt för att försöka likna de stora, "riktiga" universiteten. Fråga mig, för jag har tjänstgjort där.

   Även på universitetsanstalt för övrigt. Så jag vet vad jag pratar om, som han sa som upprört ringde Klagomuren på Radiotjänst efter att till sin förbittring ha hört en kvinnlig nyhetsuppläsare. Hur visste han det? "Jag bor nämligen på Stureplan." 

   Snorkigt uttalat som om det var nåt att skryta med. Herregud, dessa överklasstöntar,

 

Andersson har i fornstora dar jobbat nere i Verket och är Sandviken troget. Inte minst dialektalt, man hör att han är en bruksunge med sitt breda idiom. Jag har har inte läst mycket av honom, men skall han inordnas bland och jämföras med sandvikenförfattare som Sjödin och Evander, kan han inte mäta sig med de namngivna. 

  Även om han tilldelats priser av olika slag. Han är hyfsad som författare, men inte mer. Arbetarförfattare vill han kanske tituleras. Och förefaller uppskattad bland läsande sandvikenbor. Som väl inte gärna tar sig an något svårtuggat. Eller?

Nå, det är inte därför jag stannat till vid hans namn. Utan för att han får mig att tänka på John Lennons självbiografiskt färgade låt Working class hero. 

   Andersson ser mäkta belåten och stolt ut på fotografiet ovan, snyggt uppklädd med propeller och allt som skulle han på begravning, lagerkrans på skallen, nämner nånstans att han på köpet fått guldring.

   Det där med att bli hedersdoktor på högskolan inne i stan, man sa så i Viken om Gefle förr, det är fint, det. Anser uppenbarligen sandvikssonen. Inte ens den mest klassmedvetne, som Andersson gärna framhåller att han är, skribent kan låta bli att smickras. 

   Förtjusas av klappen på axeln från etablissemanget.  "They hate you if you're clever and they despise a fool" (Lennon).

Nå, du då, bäste herr Ekstrand. Disputerad och docentförklarad i Upsala! Vad handlar ditt inlägg om? För vi snackar ju inte på temat surt sa räven. Äh, jag skrev snabbt ihop en doktorsavhandling som det blev rabalder om. Kritisk mot LO, vilket knappast Andersson varit. Man biter inte den stipendiehand som...

   De där hedersdoktoraten ger jag inte mycket för, om ni frågar mig. Gyllenhammar en i skaran. Göran Persson. Och nu Andersson med sin hyllning av ett Sandviken där mina manliga släktingar slavade nere i Verket, morfar från när han var tretton. Utan att det trycktes dit en lagerkrans på knoppen.

Foto: Facebook

/Hörnet är där Skriftställaren hålls i sin fåtölj i lägenheten på Holmen i Gefle, utskickandes tankar om ditt och datt./

... men rusar rakt in i hans famn

 

Jag hatar döden! skrev jag en gång med pennan doppad i instinktivt raseri. Och vad tjänar det till, kunde någon, klokare än jag, invända. Alla ska vi ju dö. Som en svensk film vars handling jag glömt hette: Du tror du undgår döden men rusar rakt in i hans famn. 

   Vi beter oss, i vår mödosamt upprätthållna förnekelsekultur, som om vi aldrig skulle dö. Orkar inte tänka en enda sekund på att detta liv som vi fått oss till skänks måste upphöra. Förr eller senare. Vi ägnar oss åt fåfängligheter och förströelser.

 

En gång på 90-talet i Vendyssel i Nordjylland, när jag skrev på min bok om Joseph Beuys, och det gick knackigt, tog emot så in i baljan, kom titeln ovan till mig.

   När jag tagit bilen för att åka och handla. Och plötsligt fångade blicken en av dessa vingbreda rovfåglar man ser under molnen över fagra Krøyerland, spanande in sitt byte nere på marken. 

   Bilden av döden som en rovfågel kretsande över våra huvuden. Offer är vi, inget annat. Dödens vassa klor väntar oss.

 

Det släppte, jag kunde skriva boken med den tysta uppmaningen i bakhuvudet: dö inte redan i livet, lev medan du kan! I medvetande om att du inte lever för evigt.      

   Låt vetskapen om allting upphörande inte förlama dig, utan fungera livsförstärkande.

Det var bokens egentliga credo.

   Och jag försöker att följa det, men tycker att jag misslyckas titt som tätt. Fångas av oväsentligheter. Slarvar med mitt liv.

Igår gick min äldsta vän, en man jag känt sen början på sextiotalet, bort. Jämnårig med mig, född en månad senare. 

   Jag hatar döden som tar vänner ifrån mig. 

   Men vad hjälper detta hat? Och inte förtunnar det sorgen och saknaden.

   Och, som lundapoeten Göran Sonnevi skrev, det finns bara dom människor som finns här. Det finns inga andra.

Bild: Goodreads (Sonnevi), Adlibris (Ekstrand)

Även på lindelof.nu 2026-05-25

Hotet mot arbetarrörelsen har blivit verklighet i Sandviken

Enligt en aktuell opinionsmätning skulle 23 procent av sandviksborna, om det vore val idag, rösta på moderaterna. (Arbetarbladet 260522) "Högern" sa man förr om detta parti. Som gått från att vara marginellt och obetydligt till en politisk kraft att räkna med i Sandviken. Med ett breddat väljarunderlag.

Jag växte upp i ett socialdemokratiskt impregnerat Sandviken, vardagen var S-märkt. Och reagerar, med smärre bestörtning, på denna uppgift. Den indikerar något större än en opinionsförskjutning i valmanskåren. Och bekräftar tidigare varningssignaler.

Ingen har bättre beskrivit det klassiska, svenska brukssamhället, Sandviken ett representativt exempel på detta, än socialdemokraterna Jan Lindhagen och Macke Nilsson i boken Hotet mot arbetarrörelsen (1970). 

Det hot de för mer än femtio år sen identifierade i denna än i dag högst läsvärda debattbok låg enligt dem i själva samhällsomvandlingen, en utveckling som S själva, paradoxalt nog som det kunde tyckas, drivit på.

Bort från fattigdom i trånga bostäder, mot social och ekonomisk trygghet, ett välfärdssamhälle i dess prydno. Så man skulle kunna påstå att S utvecklade ett samhälle som försvagade deras position i svensk politik. S som sin egen värsta fiende, utan att vilja inse den socialdemokratiska politikens implikationer. 

När arbetarklassen får det materiellt bättre ställt, röstar de på M. Eller SD (25,6 procent i Sandviken enligt Arbetarbladet). Och när de kollektivanställda, i småborgerlig anda, började köpa aktier i Sandvik, öppnade sig falluckan för facklig kamp och solidaritet. Tänk inte kollektivt, tänk på vad du kan göra för dig själv. 

S har fortfarande drygt 30 procent av rösterna både lokalt och på ett nationellt plan. Men den socialdemokratiska storhetstiden, med möjlighet till en egen majoritet, är definitivt förbi. Det är väl därför Magdalena Andersson och Mikael Damberg nyligen pläderat för ett ökat samarbete inom svensk politik.

Klasskampen har S för länge sen hängt långt in i garderoben. Eller snarare kastat på soptippen. Jag fortsätter tro att vi kommer att få uppleva motsvarigheten till die Grosse Koalition i Tyskland, det vill säga att S och M sitter i samma regering. 

Min mor, aktiv socialdemokrat in i det sista, skulle gråta blod om hon hörde om högerns siffror i hennes Sandviken. I hennes partilojala ögon var de som röstade på högern, eller för den delen folkpartiet, "konstiga". Det var socialdemokrat man skulle vara. Allt annat var fel. 

På hennes tid fanns inte SD. Att folket på bruket i växande utsträckning röstar på dem, det skulle blivit för mycket för henne.

Även på 8 dagar 22 maj 2026