Är du skötsam, lille vän?

 Peter Tillberg: Blir du lönsam, lille vän?
(Bild: SR)

 

I det förflutnas typiska, svenska brukssamhälle, där jag efter kriget tog mina första stapplande steg, var det viktigaste av allt att du skötte dig. Från vaggan till graven.

I småskolan, framför mig ser jag Peter Tillbergs målning ”Blir du lönsam, lille vän?”, gjorde man som personen bakom katedern sa. 

Det var fullkomligt uteslutet att tilltala den obestridda auktoriteten med ett ”du”. I klassrummet och i skolans korridorer härskade ordning och reda. Inget klotter på väggar eller inne på toaletter.

Som vilsen, sökande tonåring hölls det ett vakande öga på dig från den generaliserande andre, som jag under mina studier i Upsala lärde mig att det heter på vetenskapens språk. 

Avvikelser från den breda vägen rapporterades till föräldrarna av den sociala kontrollens upprätthållare. Var det fråga om riktigt allvarliga sådana, men dessa var sällsynta, kunde det anmälas till barnavårdsnämnden. 

Och denna kommunala myndighet kunde i sin tur besluta om att avvikaren, kanske ”på glid”, skulle skickas till uppfostringsanstalt för att tuktas.

Avvikelser, om man uppträdde ”händigt” i omgivningens ögon, kunde leda till att den avvikande, efter att en läkare bedömt och diagnostiserat densamma, intogs på sinnessjukhus. 

Min mamma hade en kvinnlig kusin som placerades på Ulleråker som ung flicka. 

Det betraktades som en klar avvikelse att hon ofta satt och speglade sig. Kunde dessutom högt kommentera: - Men visst är jag söt?

Hon skrevs ut efter decenniers inlåsning på institutionen utanför Upsala. All tung medicinering satte sina spår i beteendet. Även i ansiktet. Biverkningarna var fysiskt påtagliga. 

Ena kinden hängde. Hon åt otäckt. Och jag var inte glad när min medkännande mamma bjudit hem henne på mat.

Som vuxen karl väntade Verkets stämpelklockor och skiftgång. Du skulle göra rätt för dig. Inte ligga samhället till last. Det fulaste som tänkas kunde. 

Någon enstaka med svag karaktär, som det hette, fastnade i brännvinet. När ihärdighet förelåg i ”festandet” sändes vederbörande i väg till torken. Efter att nykterhetsnämnden sagt sitt. Först skriftligt varnat.

”Flinkt arbete leder snarast till vilan.” På en bonad i mitt föräldrahem. Arbeta fram till pensionering. Sedan några års ledighet för den som fullgjort sin plikt. Innan gravens evighet.

En lång inledning för att berätta att jag snappat upp att högerregeringen pratar om ”vandel” med risk för utvisning av den migrant som brister med avseende på detta. 

Förlåt, men jag har lite svårt att hänga med i de politiska svängarna. Den klassiska socialdemokratiska tankefiguren i Tidöskepnad? Den som för länge sedan övergavs. 

Politik i nostalgins lånade kläder? När samhällets överjag, i form av gemensamma värderingar och levnadssätt, tillhör gårdagen. Lagar ersätta moral? Tillåt mig tvivla. 

Tidöregeringen är, för att uttrycka det enkelt, ute och cyklar. Bedriver symbolpolitik. Än en gång.

Lästips: Jan Lindhagen och Macke Nilsson: "Hotet mot arbetarrörelsen" (Tiden 1970)

Att välja dörr

Markurells i Wadköping. Foto: SVT Play

 

Filmen "Sliding Doors", huvudrollsinnehavarens namn hopplöst att stava utan att konsultera Google eller AI så det får vara, leker med tanken att ställas inför två alternativ. Beroende på vilket som väljs, så medför det olika konsekvenser. 

Jag känner människor som på ålderns höst uttrycker ånger över den livsväg de valde. Med filmens metaforik: de valde fel dörr. Men kom på det för sent. Eller kanske inte.

Ty vad är rätt respektive fel dörr, om det ska väljas? Och är det verkligen fråga om ett val? Inom företagsekonomin, med economic man som ideal, talas det om "rational choices" - du utgår ifrån olika handlingsalternativ som identifierats och beslutar dig sen för det bästa av dem. 

Men handlar det verkligen om val i våra föga rationella liv? Är det inte så att det snarare är så att vi inte väljer? Nu börjar det låta som en akademiskt snustorr begreppsexercis. Dags att konkretisera.

Våren 1968 skulle jag ta - det hette så på den tiden - studenten. Efter tre, allt tyngre gymnasieår på Sandvikens Högre Allmänna Läroverk. Jag ingick i den sista kullen som tog studenten på det traditionella sättet, med muntlig prövning och externa examinatorer. 

Om ni har sett Hjalmar Bergmans "Markurells i Wadköping" på TV, med Edvin Adolpson lysande som den examinatorerna smickrande och smörjande krögaren, Eva Dahlbeck inte dum hon heller som hans hustru, vet ni vad jag talar om. 

Jag klarade mig, slapp smyga ut bakvägen, som faktiskt någon snöpligt, svansen mellan benen, tvingades till. Medan familjen väntade på skolgården, beredd att med skyltar och ballonger uppvakta den som dock "kört", som det hette, i sin examen. Det vill säga underkänts.

Samma vår höll jag fortfarande på med mitt rockband. Håret svallande långt. Tjat dag ut och dag in från mina föräldrar om att det måste klippas. Till slut gick jag med på att ta topparna, även om jag förespeglade tjatboxarna något annat och längre, hos mammas damfrisör. 

Enligt min vassögda storasyster, saknad så in i baljan, klippte den vänliga damen, med salong nere i Örtakolonin i Sandviken, exakt samma frisyr på alla kunder. Men billig var hon.

Studentmössa vägrade jag halsstarrigt att införskaffa. No way. I allra sista stund skedde det ändå. Moderns försorg.

På fotot från trappan till kyrkan i Sandviken, samtliga som avlagt studentexamen denna vår fångade på det, dokumenteras hur tydligt som helst, om man fokuserar, att mössan är på tok för liten. Det ser ut som om jag tryckt ner en kapsyl på skallen. 

Och inte går det att läsa in någon större lycka i ansiktet. Inte valde jag klippning och vit kepa. Jag gav efter för mina föräldrar. Deras idoga tjat, framförallt moderns eftersom min far var sjuk och skröplig, gav till slut resultat.

Till hösten blev det Upsala och universitetsstudier. Ett val? Tja, hade inte min dåvarande flickvän, som sedan något år sällat sig till de döda och ligger begravd i samma stad, knuffat på mig att jag "måste bort", kanske jag blivit kvar i Viken. För att "slippa" välja lärdomens stad.

Hur mitt liv vid dags datum då hade sett ut, det förmår jag inte föreställa mig. Jag slår bort det. Vad skulle det tjäna till fundera på det? "Life is what happens to you, while you´re busy doing other things", som John Lennon sjöng. I december 1980 sköts han ihjäl.

Använd gärna AI - men inte kritiskt!

Foto: Forskning.se

”Snart tar den stora idiotin över Sverige”, suckade Expressens kulturchef Victor Malm 22 mars. Efter att ha läst Mats Persson, lektor på Handels i Göteborg, som i GP 18 mars avslöjade: "Jag måste uttrycka mig enklare än tidigare för att eleverna [sic!] ska hänga med.”

 

Men vad är egentligen nytt under solen? Jag minns själv från långt tillbaka när jag började att uppleva det som meningslöst och bortkastad möda att tipsa om böcker på sidan om den obligatoriska kurslitteraturen (som studenterna dessutom försökte slippa köpa). 

De fysiskt närvarande studenterna, många av deras kamrater jobbade samtidigt som de formellt heltidspluggade, brydde sig inte om att skriva ned vare sig titel eller författare. 

I bästa fall kunde de undslippa sig: ”Kommer det på tentan?” Underförstått: ”Vad har jag för nytta av detta?”

Min livskamrat kan, liksom Mats Persson, vittna om att det gäller att hålla tand för tunga. Inte låta för akademisk. Hon avbröts nämligen mitt under en föreläsning av en studentska: ”Vilka svåra ord du kan!”

Att man i dagsaktuell debatt ojar sig över AI, är det mer än krokodiltårar som pliktskyldigt pressas fram? Är det inte så att det skymmer något mycket allvarligare? 

Hur sätta ord på det sistnämnda? Jag väljer att kalla det funktionell analfabetisering. Allt som inte framstår som enkelt och lättillgängligt klarar de som, högtidligt uttryckt, skall utgöra vår framtid inte av. 

Uppvuxna med sociala medier på nätet. Fragmentering i högt tempo. Att det går långsammare orkar de inte med. Då tröttnar de snart.

Det har länge pågått en process i skolväsendet där allmän bildning och boklig lärdom nedvärderats. Samtidigt kastas barnet ut med badvattnet. Komplexitet och problematiseringär bannlysta fenomen. Intellektuell ansträngning - glöm det.  

Eleverna lyssnaläser, vidriga uttryck men det är etablerat, därför hellre än läser själva. Något som börjar redan på föris. Analfabetisering och infantilisering går hand i hand.

Den som försöker sig på att ställa krav råkar illa ut. Till och med på universitetsnivå. Även en sådan som Dick Harrison, historieprofessor i Lund. Och som man trodde var en fredad auktoritet. 

Han hamnade i skottgluggen när studenterna tyckte att han uttryckte sig för krångligt och sprang till universitetsledningen. Vad jag minns fick han inget stöd därifrån. Kunden, studenten, har ju alltid rätt.

Debatten om AI skuggas av analfabetiseringen. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att inse den senares lämplighet när det skall göras undersåtar av de yngre generationerna. Tänk inte, det sköter vi!

Eller: använd AI, bara ni låter bli att göra det kritiskt.

Även på 8 dagar 23 mars 2026

Medan krukväxterna sover i fönstret

Foto: HBO Max.

Om en film eller TV-serie föregås av ett till synes förpliktigande ”based on a true story” skruvas förväntningarna genast upp hos mig. Som om den påstådda verklighetsförankringen medför större tyngd av något slag än om det bara är fråga om ren fiktion. 

Något som väl för övrigt knappast existerar. Alla påhitt äger någon form av verklighetsbakgrund.

Serien ”Love & Death” (2023) i sju avsnitt på Netflix annonseras utan reservationer som ”this is the truth”. Vilket bekräftas av eftertexter samt svartvita foton. Det som iscensätts har hänt. Rollinnehavarna i serien har verkliga förlagor. De förra bär de senares namn.

Det är sent 70-tal när vi kommer in i handlingen. Vi tas till Texas och en håla vid namn Wylie. Invånarna är konservativa, vita och präktiga medelklassare. 

De går samtliga i kyrkan om söndagarna. Ber till Gud. Umgås nära med varann, särskilt när födelsedagsfester för barnen skall arrangeras. 

Alla är uppmärksamma på bemärkelsedagar. När det skall firas och kommas ihåg. Traditionens och vanans flaggor hissas så fort minsta tillfälle ges. Det fungerar sammanbindande - och socialt kontrollerande. Ingen kan ställa sig utanför de gemensamma bestyren. 

Det levs ett typiskt, som man föreställer sig det, småstadsliv. Utan större konflikter. Utan passion. Utan längtan och drömmar. Det bara rullar på.

Men så får en av alla dessa bakande, matlagande hemmafruar plötsligt för sig, bara så där, att hon vill ha en affär. Det föregås inte av någon huvudstupa, blind förälskelse. 

Även om hon känner sig lite attraherad av en färglös man, påminnande en smula, men inte mer än så, om Edward Kennedy. 

En tungus, skulle min mor ha sagt. Trög typ. Gift med en av den affärssökande kvinnans bästa vänner. Alltid slips och kostym. Fåordig. Korrekt. Kanske en lämplig måltavla för en rationell förbindelse u p a. Ofarlig.

Efter sitt beslut frågar hon honom rakt på sak om han också kan tänka sig att inleda en affär. Och efter viss tvekan säger han ja. Som om det handlade om att underteckna ett kontrakt. 

De lovar varann att börjar de känna varmare för varann, skall de omedelbart bryta. Och allt skall ske i smyg, hållas hemligt.

De träffas en gång varje vecka, om inte hinder infinner sig, för en sexuell relation på ett sjaskigt motell, tar sig dit var och en i egen bil, inte långt borta. Börjar alltid med en lunch som hon lagat till hemma och medför ordentligt förpackad för att vara fräsch. 

Och som han varje gång berömmer. 

Därefter vidtar sänghalmen. Som sig bör. Mest ett mekaniskt in och ut. Ingen hänförelse. Han behåller undertröjan på under akten. Kanske fejkar hon orgasm.

Efter en snabb dusch tillbaka till kontoret för hans del. Hon hem för att ta hand om hushållsbestyren. Och låtsas som ingenting.

Den från all elektrifiering befriade affären upphör ganska snart. En sig upptrappande, oväntad uppgörelse ansikte mot ansikte mellan älskarinnan och älskarens hustru avslutas med att en yxa svingas. Seriens dramatiska höjdpunkt. 

Är det så här de lever, tänker jag. Smått förfärad. Så inrutade, trista liv. Passionsbefriade. Känslokalla. Medan dagarna går.

Om det ska hända något annorlunda, kan det inte bara ske sisådär. Utan det måste beslutas om det. Efter moget, nåja, övervägande. Inget må lämnas åt slumpen eller ödet. The American way of middle class life?  

Politiska eller andra utanför småstadens gränser förekommande spörsmål existerar inte. Det talas aldrig om sådana ämnen. Det lilla, inrutade livet är vad som står i fokus.

Inte sen jag läste ”Run, rabbit, run” av John Updike har det till mig förmedlats en sådan deprimerande bild av det platta, amerikanska medelklasslivet. Men då utspelade det sig, åtminstone vad jag minns, i en av dessa välordnade suburbs, förorter. 

Medan krukväxterna sover i fönstret, för att parafrasera Gunnar Ekelöf.

Hur uttryckte sig Norman Mailer, en av dem som velat skriva den stora amerikanska romanen? Den luftkonditionerade mardrömmen. Men med det tror jag han avsåg Hollywood. Kunde dock också appliceras här.

Publicerad även på lindelof.nu 22 mars 2026

I de kanske snart förbjudna samtalens tid

Foto: Goodreads

"Vi låter oss ej tystas / i denna tysta tid / en dag ska marken grönska, / då står vi alla starka, / då är den här vår tid." Wolf Biermann

Jag läser i DN 260320 om hur Tyskland vridits i tydlig, repressiv riktning efter att Friedrich Merz blev förbundskansler. Han tillsatte en konservativ, DN:ns vokabulär - jag skulle snarare kalla honom reaktionär, kulturminister som utan vidare stämplar Israelkritiker som antisemiter. 

För att blott nämna en punkt på denne Wolfram Weimers föga hedervärda meritlista. Han ger sig även på vänsterbokhandlar när de tilldelas statligt stöd i form av priser. Inga tyska skattemedel till dylika! Sjung med makten eller stå ditt kast. 

Det ekar från propagandaminister Goebbels Rikskulturkammare. 

I samma DN återges det tal som den från Leipzig härstammande författaren Uwe Wittstock nyligen höll på Uppsala internationella litteraturfestival, dess tema hur konst och litteratur kan stimulera motstånd, om hur böcker för att få effekt och upplevas som viktiga kräver tid. 

Det sker inte över en natt. Som ett exempel tog han ”Kommunistiska manifestet”. 

Om den tyske kulturministern läser detta, lär han räkna in Wittstock bland dem han svepande betecknar som samhällsfiender.

Samme Wittstock som skrev ”Februari 33”, om de tyska författarnas belägenhet efter nazisternas maktövertagande i januari samma år

Lär man sig inget av historien i Tyskland? Uppenbarligen icke. Det land som anställde bokbål på 30-talet. Jagade misshagliga i exil. Bertolt Brecht och andra.

Bland dem vars böcker brändes hörde Kurt Tucholsky som under landsflykten i Sverige tog sitt liv.

Detta Tyskland som stämplat författare som samhällsfiender så sent som på 1970-talet, skickat författningsskyddet på dem. Inte bara författare, även brevbärare och andra som uppfattades som ett hot mot Tyskland. 

Offentliganställda kunde i praktiken åläggas yrkesförbud. "... schon bist du ein Verfassungsfeind" (1975), som Peter Schneiders bok hette.

Häromdagen, på Ofvandahls legendariska konditori i Upsala, sammanstrålade jag med publicisten Knut Lindelöf. Vi, med totalt olika klassbakgrund, planerar att ge ut en brevbok [1] tillsammans. Byggande på en längre mejlväxling mellan oss. 

Tonen i densamma öppen och personlig, med inslag av samtidskritik. 

Vårt kanske starkaste skäl för att ge ut boken - med arbetsnamnet "Mellan klasserna" - är att den typen av föga anpassliga, intellektuellt prövande samtal riskerar att ganska snart stämplas som ett hot mot den nationella säkerheten. Och förbjudas. 

Ulf Kristersson och kompani traskar redan i de tyska kollegernas fotspår. Med en de medborgerliga fri- och rättigheterna inskränkande, pågående lagstiftning.

[1] Inspirerad av, men med ett annat anslag, Jan Myrdal och Lars Gustafssons "Den onödiga samtiden" (1974) .

Även publicerad på 8 dagar 21/3 2026

De e bar å lev!

Bokus

 

Nån som heter David Kalfjäll, förlåt Thurfjell, iförd professorstitel och helskägg (för det ska ungt, kanske inte bara dom, manfolk tydligen vanpryda sig med i samtiden om de vill framstå som modärna, eller därigenom uttrycka sympati för muslimer) har givit ut en bok om livets mening. 

Om jag förstått recensionerna rätt. Högt ställda ambitioner. skulle min gamla lärare i praktisk filosofi säga. 

Jag tänker inte läsa den. Även om den applåderas i DN och liknande livstilsdiskursiva, puh, blaskor. Ämnet, förstås, låter intressant. För en grubblare av rang. Ända sen tonåren. I skuggan av Verket, som på grottekvarnens brutala vis dygnet runt glufsade i sig själar.

Jag minns en före detta kollega, sedermera professor emeritus i sociologi. Som doktorand besatt han den diplomatiska (?) förmågan att på en konfliktfylld, polariserad institution i Upsala på 70-talet aldrig ta ställning åt det ena eller andra hållet. Varken åt vänster eller höger. 

Kanske föddes han som folkpartist?

Han flöt bara med som en guppande kork på stormigt institutionsvatten. Till mig skrev han - efter att jag förärat honom min bok "Själens revolt" - att meningen med livet är dess meningslöshet.

Jag vet inte om han var ironisk. Kanske bara less. Eller om han på ålderns dar snöat in på gåtfull zen-filosofi. Men för mig, en enkel kis uppvuxen på Bruket, blir hans formulering svårgripbar. 

Kanske för att jag, som en typisk karl skulle feministerna konkludera, spaltar upp tillvaron dualistiskt. 

Antingen - eller. Antingen har livet mening, eller icke. Även om Ville i Vingåker förmodligen skulle tycka att frågan om livets mening är typiskt akademiskt framkrystad. Och i hans ögon meningslös. 

De e bar å åk, som Stenmark förklarade sina makalösa framgångar i backarna med. Punkt slut.

Nej, det går inte att få styr på formuleringarna, räta ut dem. Och, om något och ytterst, är det väl praktiken som räknas. Praktiken som enda vettiga verifikationskriterium. Lånar jag det från ordförande Mao i någon av hans skrifter? Vet inte. Kan så vara. 

Den lilla bok jag, i samarbete med konstnären och vännen Erling Öhrnell, gav ut för ett antal år sedan, "Livets känsla", var från min sida avsedd att i bästa fall så idéer. Inspirera är ett alldeles för pretentiöst ord. Var och en ansvarar för sitt liv.  

Inget en bok kan ändra på. Glöm hurtiga självhjälpsböcker och DN:s uppfostringsdräktiga, puh igen, kultursida. Lev! som det uppfordrande står på Sara Lidmans gravsten på Österjörns kyrkogård.

Kanske är funderandet på livsmening ett typiskt medelklassproblem på fredad mark (än så länge, men får Trump hålla på ett tag till så vete sjutton). I stora delar av världen krigas och dödas det. Att då ställa frågan om livets mening förefaller närmast galet. Eller inte. 

Kanske är det just i såna situationer, när livet hotas, som frågan blir som viktigast. I Gaza som i Iran. Snart på Kuba. 

Osökt ser jag framför mig alla mina vänner på den ockuperade Västbanken. Som söker mening med tillvaron i en av ockupationsmakten Israel beskuren vardag. 

Försöker att leva sina liv som om ockupationen - med check points, beväpnade israeliska soldater och militanta, marktjyvande bosättare - inte fanns. 

Och jag vill tro att de förmår det. Åtminstone är det min erfarenhet efter att ha vistats på Västbanken. Själv brottas jag vidare med frågan.