Harighet, blod och skalpeller

BIld: Rotten Tomatoes

Efter att för ett antal år sen ha genomgått en mycket krävande behandling för att få bukt med mitt utbredda cancerangrepp, har jag till skillnad från då blivit allt mer harig. Hos tandläkaren ber jag alltid om bedövning. Även när hon bedömer att det inte behövs. Och meddelar mig det.

Men jag insisterar. Ger mig inte. Och hon har bara att vara mig till lags. Om vår goda relation skall bestå. Spruta fram.

Sjukhusserier på TV har jag inget emot att titta på. Tillsammans med min livskamrat. Med blodiga scener och skalpeller. Akuta ingrepp i syfte att rädda liv. Men kanske är det inte vården eller behandlingarna som jag främst fokuserar på. 

Utan mer på organisationen och ledarskapet. Hur man leder professionella medarbetare är sedan länge av ett särskilt intresse för mig. Kopplat till min tidigare yrkesutövning.

När jag undervisade om ledarskap använde jag gärna teve-serier som illustrerande cases. Jag minns särskilt serien om doktor House. Bångstyrig. Till bekymmer för överordnade på sjukhuset. Självgående. Oerhört kompetent. Oslagbar som diagnostiker. 

Min tes: organisations-illojalitet och professionalitet går hand i hand. Professionella medarbetare måste i första hand vara lojal mot sin profession. Inte organisationen. Värna sitt professionella samvete. 

Serien New Washington såg vi många avsnitt av. Om ett sjukhus i New York. Det hela byggde på böcker från en tidigare medarbetare, läkare, på samma sjukhus. 

Till en början fascinerades jag av det ledarskap som utövades av den sympatiske mannen, ensamstående med en dotter, som var ansvarig för the emergency room. Överensstämde med mitt ideal för hur professionella medarbetare skall ledas. Inget chäfskap - ledarskap.

Men så plötsligt såg jag skådespelare utklädda till läkare. Skyltdockor utan en rynka i ansiktet. Efter plastikkirurgi. Det gick inte att titta längre. Fånigt? Tja. Men ett emergency room befolkat uteslutande av unga, vackra fotomodeller? Skulle inte tro det.

The Pitt, om ett sjukhus i Pittsburgh, har fått en andra säsong på HBO. Första säsongen knep oss med hull och hår, Intressanta, flerbottnade personligheter. Icke minst chefsläkaren som brottas med privata bekymmer. Skicklig på att fatta snabba beslut. När sådana måste fattas.

Och att leda verksamheten utan att bli klåfingrigt intervenerande. Mer av en mentor för de yngre läkarna. Rör sig i bakgrunden. Låter dem hållas. För att lära sig och utvecklas. 

Men andra säsongen känns inte lika spännande. Jag kan inte riktigt svara på varför. Kanske konceptet är uttjatat. Och vi fastnar i upprepningar där de förr inte noterades. Karikatyrer, inte personligheter. Serien har mist, hur ska jag uttrycka det, sitt lyster.

Nå, harigheten består. Och inte hjälper sjukhusserierna mot det. Månader till nästa tandläkarbesök. Tack och lov.

PS. Sommaren 1969 feriejobbade jag som vaktmästare på Ackis i Upsala. Ett av dom bästa jobb jag haft. Vi var ett gäng studenter som hade kul mest varje dag. Och en chef, Sigge Fürst-dubbelgångare, som försvarade oss i vått och torrt. 

Yttrandefrihet och värdegrund oförenliga?

Foto: Bengt Arvidson, Sydsvenskan

Det var tyvärr väntat. Efter en mycket hätsk och onyanserad debatt nere i Skåne. Lägg till att en rad anställda vid Lunds universitet i ett offentligt upprop krävde att Lunds kommun skulle säga upp författaren Bisan Edwans fristadsstipendium. 

Och nu har det skett. Trots protester från bland annat PEN.

Den socialdemokratiske politikern Sebastian Jaktling, ordförande i  kultur- och fritidsnämnden i Lund, vänder sig mot att kommunen blir ”en plattform för den här typen av åsikter som uttrycks starkt i strid med den värdegrund vi har”. (HD 260309)

Bisan Edwan, palestinier och politisk flykting från Egypten, har nämligen tidigare uttryckt sympatier för terroriststämplade Hamas. Och förståelse för attacken mot Israel 7 oktober 2023.
Vad med socialdemokraterna, vars pionjärer förföljdes för sina åsikters skull, och solidariteten? 

Är den egna historien helt bortglömd? 

Och vad med yttrandefriheten? Är den numera villkorad? Om man bredvid detta beslut lägger den sittande svenska regeringens fortlöpande inskränkningar av våra medborgerliga fri- och rättigheter, med hänvisning till den nationella säkerheten, blir man mörkrädd. 

Yttrandefrihet och värdegrund, är de oförenliga? I värdegrundens namn kan yttrandefriheten beskäras? Bortom lagar och domstolar. Vad säger Nils Funcke? 

Från mainstreammedierna förväntar jag mig inget. Maktens pipor. 

Jag minns från en av mina vistelser på Västbanken, att jag en dag bar en grön t-shirt. Inne på ett kafé pekade jag på den, skämtade med innehavaren: ”Hamas.” Färgen förknippas ju med dem. Ägaren kramade om mig och kysste mig på kinderna.

Om den statliga myndighet som finansierade mitt uppehälle under mitt gästföreläsande på Birzeit University utanför Ramallah fått reda på detta - hade Västbanken varit över för min del?

Noteras kan att Eva och jag för en tid sedan besökte Lunds universitetsbibliotek där Ravensbrückarkivet förvaras. En omfattande dokumentation över lägeröverlevare som ankom Sverige våren 1945.

Man får väl utgå ifrån att oberoende av åsikter var de välkomna. Men det gäller inte Bisan Edwan.

Även på 8 dagar 2026-03-10
 

Tänka utanför - eller utan box?

Bild: SVT Play

När jag som underbetald var verksam inom högskolevärlden retade jag mig inte bara på alla dessa chäfer som tillsattes när new public management infördes som styrande organisationsprincip. 

Utan även på mycket annat. Nå, det gör jag även efter utstämpling. Sätter en ära i att vara en grumpy, old man. 

Nåt roligt ska man väl ha som pensionär i åldersfascismens avlånga land. Ingående i den självsanerande "nära döden-gruppen". 

Jag funderar på att skriva en handbok om alla energi-alstrande hyss man kan utföra som 

senior. Det gäller ju att fylla de lönearbetsbefriade dagarna med ett stimulerande innehåll. Och jag anser mig bra på det. Nästan aldrig en tråkig stund. 

Låt oss stanna till i den del av skolvärlden som i rättvisans namn kanske inte borde innehålla prefixet "hög". Inte med bildningsskygga studenter som aldrig överger elev-andan från gymnasiet och mognar. Nu kan de ta lathunden AI till sin hjälp också. 

Härliga tider för den som inte orkar läsa böcker. Utan föredrar poddar. I bästa fall "lyssnarläser”.

Jag minns från mina år som student och sedermera doktorand på Uppsala universitet. Inte en enda gång hörde jag någon tala sig varm för att studenterna måste bli ”entreprenörer”. Det hade varit som att svära i kyrkan. Dylikt hörde inte hemma inom traditionstunga Alma Mater.

Och aldrig var det någon som menade att studenterna måste lära sig att ”tänka utanför boxen”. Något man numera hör dagligdags från managementkonsulter. Det har blivit som ett mantra. Frågan kvarstår om det är en metod eller teknik, något man kan lära ut. Tillåt mig tvivla.

Och tvivlet späs på när livskamraten och jag, i ett enda svep, ser alla avsnitten av den brittiska TV-serien ”Ludwig” (David Mitchell lysande i huvudrollen) på TV4 häromkvällen. Till en välfylld skål med slik, som dansken säger. Sega råttor och annat smått och gott.

Dock inga tandemaljen hotande - om än så goda - hårda polkagrisar. Med efterföljande svidande tandläkarräkning. Det verkar ju fullkomligt omöjligt att suga på en polkagris, långsamt låta den smälta i munnen. 

Vi skrattade gott, njöt av vartenda avsnitt. En annorlunda serie. Och en sån måste man ju bara älska. När man som inbiten seriebevakare för ovanlighetens skull råkar snubbla över en. 

Mannen som gömmer sig bakom pseudonymen Ludwig, en fena på att konstruera korsord och lösa knepiga gåtor, hamnar på en polisstation i Cambridge. Föreställande sin försvunna tvillingbror som är kommissarie på samma station. 

Ingen anar oråd. Jo, så småningom en datanörd.

Det visar sig att han är briljant, fullkomligt outstanding, när det gäller att reda ut mordfall. I Sverige skulle dem med stämplingsmakten i sin hand förmodligen stämpla honom som ”Asperger”. Eller "autist". 

Han är inte lika fyrkantig och trög som oss andra. Vi som sitter fast i tankesnåren.
Han tar allt bokstavligen - och har smått tvångsmässiga manér för sig. Jag tänker filmen "Rainman" med Dustin Hoffman i huvudrollen

Ludwig förmår det som de riktiga poliserna inte fixar. De verkar lida av både lättja och tunnelseende. Inte bara där i Cambridge. Jag minns Palmemordet, syftande på den svenska ordningsmakten. (Passar på att puffa för den nyutgivna ”Palmenatten. Nyhetsredaktionernas arbete de första timmarna”, Bokförlaget Korpen 2026. Anders Olsson & Pia Svensson författare.)

Även på fallet Thomas Quist (namnbyte till Sture Bergwall), i färskt minne. Han som lurade i poliserna både ett och annat. 

De vallade honom till mordplatser som bara fanns i hans vilda fantasi. Ivriga att få resultat, utsatta för hårt tryck från överordnade och medier, slarvade de med bevisföringen. Undrar hur ofta det sker. Nej, det vill jag inte veta.

Kan det vara så att Ludwig äger den speciella förmågan inte att tänka utanför boxen, utan rentav utan box? På det mest snillrika sätt. Kanske kräver det en speciell hjärna som vanliga poliser, eller vi andra för den delen, inte har. 

Nå, serien är mycket underhållande. Och BBC har utlovat en andra säsong. En tackar ödmjukast för det! Men när kommer den?

Även på lindelof.nu 2026-03-10

Bort med tassarna från Kuba, Trump!

Bokus.com

Kuba befinner sig vid livets slut, lär Trump nyligen ha sagt i Florida under ett möte med latinamerikanska ledare. Ingen representant från Kuba närvarande. Han lär även ha yttrat vid samma tillfälle: jag tar hand om Kuba.

Jag vägrar tro att det var tomma ord. Han hatar den socialistiska regimen på ön. Och nöjer sig inte med att försöka undergräva Kubas ekonomi med ett landet plågande embargo. Något som för övrigt pågått i många år. Orsakande svåra umbäranden för kubanerna. Brist på det mesta.

Jag fruktar att Trump kommer att göra allvar av sitt hot. Liksom i Iran kränka folkrätt och nationell suveränitet.

Osökt minns man när USA försökte att med hjälp av exilkubaner invadera Kuba via Grisbukten på sydkusten. En invasion som slogs tillbaka. Revolutionen försvarades. Patria o muerte. Fosterlandet eller döden det styrande slagordet.

Då, 1961, var Kennedy president. Vilket bevisar att det spelar ingen roll vem som sitter i Vita Huset. En pajas och fastighetsspekulant, eller en välkammad Harvardutbildad. 

Imperialismen står inte och faller med vem som innehar ämbetet. Även om Trump kanske framstår som mer galen än de flesta tidigare amerikanska presidenter. Hans sätt att uttrycka sig är definitivt annorlunda. Bortom all diplomatisk inlindning.

2009 var det som om en gammal dröm gick i uppfyllelse. När planet påbörjade landningen på Havannas flygplats José Marti. Äntligen! Efter alla år fick jag äntligen komma till Kuba och se med egna ögon. 

1969 skrev jag min trebetygsuppsats i sociologi om u-ländernas, som man sa på den tiden, speciella problematik. Med fokus på Kuba. 

Och jag lovordade, omöjligt att inte göra det mot bakgrund av hur levnadsförhållandena radikalt förbättrades för gemene man, revolutionen 1959.

Revolutionsledarna Fidel Castro och Ernesto Che Guevara har jag därefter alltid försvarat mot dem som velat förtala och förminska dem. 

Av det enkla skälet att de, tillsammans med folket, åstadkom en häpnadsväckande ekonomisk och social utveckling på det av amerikanerna tidigare förödda Kuba. En ö nordamerikanerna hade försatt i misär. Analfabetism och den största fattigdom rådde. 

Revolutionen hade från allra första början folkets stöd. Därför har den överlevt. Trots alla svårigheter och allt motstånd. Alla försök från Kubas fiender att underminera den. Demoralisera människorna på ön. 

Kuba har tjänat som en förebild för förtryckta världen runt. Det har visat sig att det är möjligt att störta förtryckarna. Klart att Trump vill krossa det antikapitalistiska exemplet Kuba. David kväsa Goliat.

Che Guevara lämnade Kuba, försökte 1967 återupprepa revolutionen i Bolivia. Men missbedömde förutsättningarna. Och dödades.

Eva och jag köpte i december 2009 en resa till Kuba som en sextioårspresent till oss själva. En dag passerade vi med buss Grisbukten. På väg till Santa Clara, där Ches reliker förvaras. 

Om Trump försöker sig på en invasion, vilket jag befarar, måtte Kuba stå pall. Och måtte Ryssland sträcka ut en solidaritetens järnnäve till kubanerna.

Fosterlandet eller döden! Venceremos!

Även på 8 dagar, under annan rubrik, 2026-03-08

Helsingborg nästa?

Foto: Visit Helsingborg

Kulturgeografen Ola Thufvesson begick en intressant artikel på kultursidan i gårdagens HD, en utmärkt sida jag för övrigt dagligdags konsulterar, om planerna för Väla köpcentrum utanför Helsingborg. Dit tog vi oss en gång med buss för att spana. 

Trots att jag vanligtvis har lika svårt för köpcentra som för chäfer. 

Otrivsamma Valbo köpcentrum utanför Gefle uppsöker jag endast under pistolhot. Nå, IKEAS luncher är klart prisvärda för gammfolk efter pensionsförsämringen. Om man står ut med oljudsnivån i restaurangen. Barnfamiljer tar ut svängarna. Hörselskydd anbefalles hursomhelst.

Och en överseendets attityd.

Det handlar ju inte om Väla i sig. Utan om vilken typ av stad man vill bo och leva i. I synnerhet när det sista existenskapitlet skall skrivas. Eftersom vi umgås med planer, än så länge drömmar, om att flytta till Helsingborg blir stadsmiljön förstås intressant. 

Vi har kunnat konstatera att utmed huvudstråket Kullagatan mitt i stan, där man förr enligt uppgift kunde se skönsjungande Östen Warnebring ströva omkring, har butiksdöden slagit till. Kedjorna flyttar ut till Väla. E-handeln glufsar i sig alltmer av inköpen. 

Vad det gäller det senare tillhör jag bovarna. Även om det mest handlar om vitaminer och läkemedel för min del. Någon enstaka gång ett klädesplagg. Bekvämt, det skall tillstås, anlita Early Bird att i gryningen hänga ett paket på dörren. 

Sen hämta in det medan kaffet står och puttrar.

Nå, apropå butiksdöden. En anmärkning. I städer där man har låtit stora butiker, såsom Åhléns och HM, breda ut sig i city, blir det mörkt och tomt om aftonen när de stänger. Upsala utgör ett exempel. 

Under dagen en storstadskänsla, i den stad där jag bodde tjugo år, som jag gärna omsluts av. Människor i strid ström. Men efter stängning ödsligt. Nå, restauranger finns. Hörde jag överetablering? 

Thufvesson månar om cityhandeln. Han påstår att det inte räcker med att erbjuda varor, utan även upplevelser måste till. Jag hänger inte riktigt med. Saknar konkretisering. Eftersom jag på högskolan ledde kurser i Upplevelseekonomi spetsar jag öronen.

Det bästa med Helsingborg är inte Kullagatan. Även om vi gärna varje gång uppsöker anrika Fahlmans Conditori. (Fotot ovan.) Konkurrerar med Ingeborgs i Sindal i Nordjylland om att vara en favorit. Kanske till och med strået vassare. Om atmosfären tas i beaktande. Magnifik.

Men Ingeborgs rundstykker slår man inte. Eller den goda osten över Lurpaken. En sann njutning.

Det bästa med Helsingborg är ändå Öresundslinjens färja över till Helsingør. Drygt tjugo minuter tar det. Sen är man på dansk mark. Färjan lägger till nära tågstationen. DSB kan man sedan hoppa på. Nedför Guldkusten tas man, till København. Och stora världen.

Men är det ett tillräckligt skäl för att flytta till Helsingborg? Argumentet att man kan ta sig därifrån? Jag är inte helt övertygad. Fler stadsexkursioner måste till. Samtidigt som hyresrätterna verkar stå som spön i backen. Erbjudanden varje dag i min e-mejl.

Vanliga jämtar blir inte nazister

Bokus.com

Annelie Jordahls bok "Kallet" (Norstedts 2026) utspelar sig i Jämtland under andra världskriget. I gränstrakterna mellan Sverige och Norge. Det senare landet befann sig under nazistisk ockupation efter inmarschen 9 april 1940. 

Boken är ingen renodlad roman. Inte enbart fiction. Verklighetsbakgrunden är solid. Och Jordahl ligger det förflutna nära. Med de genealogiska rötterna i nämnda, glesbebyggda landskap.

Jag läser boken i hopp om att få föreställningen om att Sverige kröp för Hitler repad. Och att bakom neutralitetsfasaden dolde sig hakkorsets medlöpare.

Till veckan skall jag träffa min livmedikus på Akademiska Sjukhusets Cancerklinik i Uppsala. Jag kommer på vägen upp mot sjukhusområdet att passera det så kallade Bollhuset. Inte långt från legendariska Flustret. 

Det ursprungliga Flustret, med en gång celebra punschdrickare som Gustaf Fröding och Albert Engström bland gästerna, brann ned. Det hus som ersatte kan lätt tas för att vara det förra. Samma snickarglädje. En kopia. Åtminstone nästan.

Jag har ett minne från övervåningen på gamla Flustret. När jag satt sekreterare i diskussionsklubben Laboremus.

17 februari 1939 kallade studentkåren på universitetet till ett stormöte i Bollhuset. För att sätta stopp för ett fåtal judiska flyktingar med medicinsk utbildning att komma till Sverige. 

Inte första gången jag passerar Bollhuset. Varje gång infinner sig känslan av skam. Uppsala universitets annars stolta historia solkas ned av detta svarta kapitel. Närvarande i Bollhuset personer som efter kriget kom att intaga uppburna positioner. Kända namn i samhällets topp.

Det var också Sveriges idé att stämpla J i judarnas pass. Därmed var flyktmöjligheterna avskurna. Judehatarna fanns även företrädda i riksdagen. Framförallt i Bondeförbundet.

Sveriges regering under Per Albin Hansson  tillät att tyska soldater på järnväg släpptes igenom landet. I en omfattning jag grovt underskattade tills jag visste bättre. Och det såldes kullager till Nazityskland som kunde användas av krigsindustrin.  

Det var herrskapet som inte ville bråka med Hitler. Inte vanligt folk. Det är styrkan med Jordahls bok att hon lyfter fram det. Och jag blir glad av det skälet, när jag läser den. Solidariteten var stark med Norges folk. Och den var självklar.

Hur många exakt som tog sig över gränsen till Sverige, undan nazisterna, vet jag inte. Men i Stora Blåsjön och Gäddede kunde de få läkarhjälp. Och gömma sig. Undkomma Gestapos tortyrkammare. 

Och jag vill tänka: vanligt folk blir inte nazister. Jag tillstår att jag på kvällskvisten är lite väl romantiserande när jag formulerar det så. Empiriskt lutar jag mig mot min uppväxt bland metallarbetarna i Sandviken. 

Knepiga kunde de vara. Men alltid solidariska. Liksom jämtarna i Jordahls bok.

Nå, vad med vanligt folk i Tredje riket? De vanliga, hyggliga medborgare som lät fasorna ske utan att protestera. Om de inte aktivt deltog. Alla dem som Sebastian Haffner, Daniel Goldhagen, Christopher Browning och andra skrivit om. 

Mitt påstående behöver med andra ord nyanseras. Och nog fanns det angivare där i Jämtland! De norska flyktingarna behövde gömmas undan.

Bäst att aldrig lämna Holmen!

Alderholmen (Bild: Gävle kommun)

 

Det föreligger en allvarlig risk med att lämna Holmen. Där jag i vår fyrarummare, omgärdad av överfyllda bokhyllor, lever vardagsliv och ägnar  mig åt skriftställeri. Nämligen risken för att träffa på gamla kolleger eller bekanta som jag inte sett på många år. Och inse att de åldrats. 

Bara att utgå ifrån att de tänker detsamma om en själv. Även om de väluppfostrat påstår motsatsen. Men deras ögon kan inte lura mig. Och högst upp på samtalsordningen står, som för alla gamlingar, (o)hälsa och sjukhusvård. Krämpor och kräfta. Gammelns herravälde.

Därefter informerar vi oss om vilken av dem som vi gemensamt känner som har gått in i dimman, blivit kognitivt nedsatt för att uttrycka det fint. Och vem som har gått hädan. Inte direkt uppiggande samtalsämnen. Om man säger så. 

Men vad prata om i denna kortsiktiga fas av livet? 

En bra sak med att hålla mig hemma på Holmen är att jag kan förbli obesvärad. Vissa människor som jag oförberedd träffar på i vimlet åsamkar mig tunghäfta. Jag vet inte vad jag ska säga. Kommer inte på något.

Kanske är jag av födsel och ohejdad vana en asocial figur. Folkskygg? Jag håller inte med. Nä, nä. Så enkelt låter det sig inte förklaras. Det står för något.

Fram med en av mina husgudar, Ronald Laing, och hans tes om att vi beter oss som vi gör för att vi behöver det. Vi är vad jag brukar kalla subjektivt rationella. [1] Gäller även dem som diagnostiserats med det ena eller andra. 

Själv arbetade Laing terapeutiskt med patienter som diagnostiserats schizofrena. Ansågs omöjliga och förlorade, måste behandlas med tung psykofarmaka. Men Laing bevisade motsatsen. Även om det erfordrades tid och tålamod. Men han gav sig inte. 

Barbro Sandin uppe på Säters mentalsjukhus följde i Laings fotstår. Kunde bryta många års tystnad hos omöjligförklarade patienter. [2] Liksom en sjukgymnast som jag kände i Upsala. Och som specialiserat sig inom psykoterapi. De bevisade att ingen är förlorad eller omöjlig. 

Min tunghäfta signalerar försiktighet och avvaktande. Utanför Holmen beträder jag okänd mark.

Ofta stöter jag på studenter som jag undervisat eller handlett under årens lopp. Många har det blivit. Och inte kan jag minnas och känna igen alla. Jag försöker att vara artig och hålla masken. Men tveksamt om det lyckas. Men hur minnas alla som passerat?

De som stack ut minns jag. Med glädje, även stolthet. Ett fåtal har jag bestående kontakt med. 

Vad gäller de anställda från högskoleåren skulle jag gärna träffa på en och annan chäf, verbalt betala tillbaka för gammal ost. Men det sker aldrig. Särskilt en hal typ har lyckats undgå mig.

Nå, bäst har jag det om jag aldrig lämnar Holmen. Eller pilsnabbt tar mig till tågstationen åttahundra meter bort för transport söderut. Det bästa med Gefle är denna station. 

Och hockeylaget.

[1] En grundbult icke minst i mitt organisationstänkande, som i boken Själens revolt.

[2] Se hennes Den zebrarandiga pudelkärnan.