Ett övergående uppror mot döden

 

Jag måste nog allt säga att den tog slut lite väl snöpligt, e-boken jag köpt. Plötsligt övergick den löpande texten i en omfattande litteraturlista, en massa fotnoter (studenter sa "fotnötter") och ett avslutande, rikligt personregister. 

Många sidors påhäng blev det. Påminnande till formen om en akademisk inlaga. Att bedömas av dammiga perukstockar.

Johansson refererar till för mig många välbekanta, de kunde vara hämtade från en officiell kulturkanon, namn. Bland dem Olof Lagercrantz, August Strindberg, Gunnar Ekelöf, Marcel Proust, Marguerite Duras, Katarina Frostensson [1], Jacques Lacan. 

För att av hänsyn till mina eventuella läsares tålamod blott nämna en handfull.

Vad angår den sistnämnda, Jacques Lacan, inom parentes teoretiskt snårig som sjutton men läsvärd, har jag för mig att den terapiförtrogne Per Magnus Johansson är legitimerad psykoanalytiker. Utan att kontrollera det.

Nå, det är klart, en KBT:are skulle inte nämna Lacan. 

Boken har skrivandet som ett centralt begrepp i rubriken, den heter ju Om skrivande. Vad är det man gör när man skriver, och varför. Men det handlar minst lika mycket om att läsa. De två, att läsa och att skriva, hänger ihop som ler och långhalm. 

Den som skriver har först läst. Det skrivna kan alltid sägas kommentera och hänvisa till, om än inte explicit, det man läst. Alla tillhör vi skrivande varelser kommentariatet. 

Eller, nu blir det svårt, det icke lästa pekar mot och anropar en. Vi som aktivt läser är omgivna av texter. Även om vi inte tillstår det. Julia Kristeva använder termen intertextualitet.

Vänta nu. Behöver man problematisera vad det är vi gör när vi läser? Nå, frågan stupar på det kategoriska ordet "behöver". Som den kloka filosofen sa, ingen anhängare av katianska imperativ: "det finns inga måsten och inga behöver". 

Bara efterhandskonstruktioner för att lura i oss vi har kontrollen.

Den fråga som boken föranleder borde vara: skapas det lust att läsa och skriva? Följdfråga: alla bemärkta ovan, som vältaligt och ofta högstämt retoriskt yttrat sig i saken, riskerar de avskräcka? Eller fungerar det tvärtom? 

Mina första skrivförsök bestod, jag hade inte hunnit fylla tonåring, av referat från matcher med stadsdelslaget i Sandviken. På grusplanen bakom läroverket. På sidan om gympahallen med en mobbande lärare.

Jag plitade ned mina alster med kulspetspenna i ett blått häfte, läste sen upp dem för min kompis och vapendragare Conny. Efter att vi gömt oss uppe på vinden på Smedsgatan. Han skrattade gott åt min klichémässiga sportjournalistprosa. 

Nu är han död. Sedan i våras.

Kanske det skrivandet, ännu mer än läsandet, som praktik ytterst handlar om: att bedriva det i motstånd mot döden. När motståndet upphör, har den sista punkten satts. Skrivandet är ett övergående uppror mot döden. 

Precis som många av oss lever sina liv. Upproriska, desperata, mot tingens ordning. Utan att kunna rubba den.

Tag och skriv! Var det väl Ekelöf som uppmanade? Han behärskande konsten, han.

[1] Kvinnorna får naturllgtvis inte skymmas. I hastigheten minns jag inte om Johansson nämner Virginia Wolf.

Det redigerade samtalet

Greider? Foto: Dagens Nyheter

Göran Greider, som alltmer börjar likna Skå-Gustav till utseendet, förekommer så ofta i tv att snart lär väl IKEA döpa en soffgrupp efter honom. 

Ring Greider, säger de på tv förmodligen när de behöver en som de vet vad han kommer att säga, spela rollen av arg vänstersosse i åsiktspaneler. 

Krigshetsaren och russofobikern Patrik Oksanen dyker gång på gång upp i rutan. Vissa personer förekommer aldrig i tv, rubricerade experter, och jag fattar förstås varför. De tänker fel, enligt den påbjudna verklighetsuppfattningen, i avsaknad av all djupare analys. 

Dikterad av EU och Nato.

Oksanen och höga militärer får stå oemotsagda om vad som händer i Ukraina. Sådana som publicisterna Stefan Lindgren och Knut Lindelöf ges inget tillfälle att yttra sig. De är väl bortdefinierade som putinister. Enklast så.

När kärnkraften lyfts fram som den allena saliggörande lösningen på energifrågan sker det okritiskt. Ingen kommentar från avvikande röster som Birger Schlaug eller Åsa Moberg. 
Samtalet i offentlighetens medier är redigerat. 

För att travestera medievetarna Jan Ekecrantz och Tom Olsson. 

Inte handlar det om allsidig och oberoende information.

Hur det påverkar den allmänna opinionen är mig obekant. Om det överhuvdtaget gör det. Jag är inte så säker, även om det som pågår har inslag både av övertalning och indoktrinering. 

Johan Lundbergs uppmärksammade bok om DN som rikslikare och gatekeeper har jag inte läst. 

Men kan inte låta bli att tänka att det nog ändå är begränsade grupper som lyssnar till och följer maktens megafon DN. 

I tv förekommer ideligen representanter för just dessa. Likasinnade talar med varann. 

Medan jag skriver detta, dyker plötsligt centerledaren upp i TV 4:s morgonsändning. Tillsatt av talmannen för att i kaoset som råder efter valet sondera vem som skulle kunna bli statsminister. Programledarna lyssnar med stora öron. 

Redigeringen fortsätter obruten.

Texten först publicerad på 8 dagar 2026/10/20

Jag är ingen vintermänniska

Engelska Parken, Upsala, i vinterskrud (Privat foto)

Drömmer om Berlin och Freie Universität. Väcks av skrapljud. Låter misstänkt välbekant. Kikar ut på gården. Jo, så är det. En huttrande granne skrapar bilfönster för att åka till jobbet. Med andra ord dags igen. Kung Bore är på intåg. 

I garderoben leta fram "Kalmar". Den tjocka, varma vinterrock som införskaffades när Brynäs låg i hockey-allsvenskan och vi kvistade ned till Kalmar för att se dem möta hemmalaget. Rocken köptes i samband med detta. Därför dess ortskopplade namn.

Jag älskar vardagsbrytande resor! Som denna ned till staden med dödsromantikern Stagnelius Öland i sikte. Dit far, mor, welshterriern Sussi och jag tog färjan på 50-talet. Långt före brons tillkomst. Tältade, som man gjorde på den tiden. Spritkök med. 

Tåg från Gefle Central med måltider förbeställda. Serveras vid plats. Byte till Krösatåget i Alvesta. Stig Ahlgren skrev fyndigt skrev om någon han uppenbarligen hade svårt för: lika tråkig som en påstigande i Alvesta. Men varför just Alvesta?

Märklig nog var så gott som alla på första raden i Hatstore Arena i Kalmar Brynässupporters. Vilket signalerades av halsdukar och mössor. Brynäs - folkets lag. Vart man än kommer i riket. Så är det. Sen får surmularna, djurgårdare och andra viktigpettrar, säga vad dom vill.

Förutom "Kalmar" leta fram långkalsingar ur byrån. Samt kika efter drop in-tider för vaccinering på hälsocentralen. Infinna sig framöver till ett väntrum ockuperat av rullatorligan.

Nä, någon vintermänniska är jag inte. Och inte blir det bättre av att Gammeln slår följe med mig in i vinterdagarna. 

"Gilla läget!" uppmanar de uppgivna medmänniskorna. Som både finner sig i bistra vinterdagar med röda kinder och snöskottning samt underbetalda jobb med usla chäfer som gör sitt bästa för att punktmarkera hjonen.

Säga vad man vill. Nog är det svenska folket ett tåligt sådant! Inte som fransmännen som i dagarna varit ute på gatorna i Paris och levt rövare. Makaronen, smilfinken till president, ber grötmyndigt demonstranterna tänka över vad de gör med Frankrike.

Vad gör du själv, som någon påpassligt inflikar. Förutom att slakta välfärden och vräka pengar över Ukraina.

Kom an, Bore! Jag har garden uppe. Men borde hellre som björnarna gå i ide och återkomma i vår.

En oläst bok är väl också en bok?

Foto: Bokus

 

"En inställd spelning är också en spelning", lär Enslingen på Österlen ha yttrat när han hastigt och lustigt, ja kanske mindre lustigt i och för sig, ställde in ett gig som det heter nuförtiden. Förmodligen under en våt turné, när herr Spiritus bestämde dagordningen. 

Jar har velat låna lundensaren Dick Harrisons självbiografiska bok Förbjuden att läsa. Om hans uppväxt, alldenstund omgivningen fann honom konstig som redan från tidiga barndomsår slukade böcker. 

Jag känner igen mig. Från Sandviken och en bruksmiljö där att läsa böcker inte satt i högsätet. 

Men man sa inte "konstig" om bokmalen, man sa "händig".

Inte för inte ställdes frågan till mig från en närstående, när jag börjat i Upsala, om jag inte fick ont i huvudet av att läsa alla böcker.

Nå, jag kan bara finna Harrisons bok som ljudbok eller i pappersversion. Jag läser ju bara e-böcker nuförtiden, så läsandet av den eftertraktade självbiografin får anstå.

Istället lånar jag Sverker Sörlin. Han har aldrig tillhört mina favoriter, alltför korrekt och fyrkantig för min smak. Så kors i taket. Hans Till bildningens försvar finner jag som e-bok på stadsbiblioteket i Gefle.

Kavlar upp ärmarna, spänner blicken, börjar läsa,

Jag tror att jag har försökt mig på den tre gånger, senast bara häromkvällen. Men nu kastar jag in handduken. Det går bara inte. Den är för "trökig", som dom sa på Bruket. Sörlin lirar inte i stilisternas allsvenska. Han skriver så in i baljan akademiskt och utredande. Svårsmält.

Jag fastnar i hur han använder termen "mångkulturellt", utan att problematisera. Som om det vore något självklart. En implicit övertalande användning av ordet. 

Och var är kopplingen mellan bildning och klass, som jag uppfattar spelar en central roll hos Harrison?

Nå, kanske Sörlin inte bortser från det. Men nu släpper jag boken. 

Ägnar mig istället åt Per Magnus Johanssons Om skrivande. Som jag köpt på Bokus för en acceptabel penning. Temat fascinerar.

Nej, en oläst bok är inte en bok. Bara att konstatera på nykter kaluv.

Ful sockerdricka

Foto: eBay

”Ful sockerdricka”, min salig mors varnande benämning på rusdrycker. Hon var så gott som nykterist, smuttade i bästa fall på ett glas lättvin, hade som regelbunden kyrkobesökare svårt för nattvardsvinet. Det var ju starkvin. Man måste vara försiktig med spriten.

Skötsamhet ett arbetarklassideal. Rent under. Nyktert lefverne. Upp i ottan för att stå vid maskinen. Bita ihop och ta sitt ansvar, inte klaga i onödan.

Hon hade sett för många mansslokar på Bruket som ”festat” och gått ner sig. Hon var rädd att hennes ende son också skulle trilla dit. Han tycktes nämligen till hennes fasa begiven. Född med ett saltkorn i halsen.

Du hade ögonen på dig där på Bruket, tro inget annat. Där fanns en sträng barnavårdsnämnd som det kunde anmälas till om man tyckte någon ung adept borde synas närmare, krävde myndighetstillsyn.

Och en lika sträng nykterhetsnämnd. Det gick inte an att upprepade gånger iakttas pirum ute på Bruket. Skriftlig varning kunde följa som ett brev på posten.

Hjälpte inte det, polistransport till torken för att nyktra till och bli en ordentlig samhällsmedborgare. Sluta vingla omkring.

Långt senare, när jag med två små barn och pluggande hustru extraknäckte på Ulleråkers mentalsjukhus utanför Upsala för att dryga ut studielånet, arbetade jag från och till på alkoholkliniken.

Tillsammans med bland andra en sjuksköterska med erfarenheter från en hårdtork utanför Katrineholm.

Den behandling som där tillhandahölls, av sadister till personal, var inte att leka med. Inga silkesvantar, som på Ulleråker. Tas ned skulle alkisarna.

Samma sjuksköterska, något år äldre än jag, död sedan länge, röd i sin politiska uppfattning, hade suttit i dåvarande VPK:s partistyrelse.

Inifrån den kunde hon för mig avslöja hur partiledaren C H Hermansson kunde ta till lipen för att få de andra, svårhanterliga styrelseledamöterna att gå på hans linje.

När inget annat hjälpte, hur han än vädjade, bönade och bad, argumenterade och försökte övertala. Tårar klämdes fram. Snacka om manipulerande förmåga från kvinnornas CH. 

För nog var han det. Till och med min socialdemokratiska, antikommunistiska mor fann honom ”tjusig” när han debatterade i tv inför riksdagsvalen.

När jag ser den nuvarande partiordföranden, opportunisten, minns jag hans tårar.

Nå, beläst var han, den gode C H. En intellektuell partiledare. Kompis både med Peter Weiss och Jan Myrdal. Författade några läsvärda fackböcker. En om monopolkapitalet i Sverige. De rika familjerna. Wallenberg och kompani.

Under min uppväxt var Sverige ett "torrare" land. Med strikt reglering av alkoholintaget, även efter Motbokens avskaffade. Inte så lätt att få tag på sprit som nu. Med arrangerandet av after work titt som tätt. Fritt fram att dricka även på vardagar. Som gjort för en begiven att trilla dit.

Liksom i Upsala när jag kom dit i slutet på 60-talet. Spriten flödade på studentnationerna. Billig var den. Skördade sina offer.

FOTNOT Utdrag ur den kommande boken: Efteråret i Tversted.

Kommer Malmölistan sluta vara missnöjda?

Foto: SVT Nyheter

Jag betraktar ett foto på Malmölistans Don Quijote, Nils Littorin, komma ridande till sitt första kommunfullmäktige. Han är sannerligen bra på att fixa massmedial uppmärksamhet, den förre kommunisten. Numera publikknipande populisten.

Malmölistan är missnöjda med hur Malmö sköts av socialdemokraterna. Därför listan skapades. Ibland har jag tyckt mig lukta mig till samma unkna sossehat som grodde i Sandviken bland borgerligheten under min uppväxt.

Mäster Palm, i sitt päronträd, ställde frågan: ”Hvad hvilja socialdemokraterna?” Klart frågan var retorisk, svaret givet. Han och pionjärerna ville något annat än det kapitalistiska klassamhället och utsugningen av arbetarna. 

Missnöjet med samhället övergick så småningom hos S i anpassning till detta. 

Dagens socialdemokrati, ljusår från pionjärernas, kanske mest känner sig missnöjd med att inte fler röstar på dem. Att partiet är på god väg att bli ett socialdemokratiskt parti av europeiskt snitt vad storleken beträffar. Som i Tyskland och Danmark.

Den tyske sociologen Robert Michels, som gick från att vara socialist till fascist, beskrev oligarkins järnhårda lag som enligt honom verkar inom arbetarrörelsen. 

Syftande på att inom arbetarrörelsen utkristalliserar sig med tiden ett ledarskikt på avstånd från vanliga medlemmars villkor. ”Pampvälde”, enligt den reaktionära högern.

Kanske börjar avtagandet av politisk kraft med att man slutar vara missnöjd?

När Littorin klivit av kusen och intagit sin stol i maktens boningar stundar sanningens minut för missnöjespartiet. Liksom det gjorde för SD i riksdagen. 

Maktens mekanismer för att ofarliggöra sina kritiker bör inte underskattas. Förmågan att göra dem mindre missnöjda.

Texten först publicerad på 8 dagar 261016

Hurra, jag har ADHD!

Ronald Laing - Wikipedia

Jag träffar på vuxna, nåja vuxna och vuxna, det kan väl i och för sig diskuteras om man så vill, människor som jublar i högan sky efter att de fått höra av någon inom vårdapparaten att de "har" ADHD. Det låter i mina öron som om de har vunnit högsta vinsten på Lotto. 

Om denna etiketteringshysteri fortsätter, så "har" väl snart var och varannan av svenskarna ADHD - eller något åt det hållet. Rent logiskt kan man därför avskaffa diagnosen, skulle de formellt sinnade begreppsanalytikerna på Filosofen i Upsala ha sagt. 

Om alla, åtminstone nästan alla, har ADHD - så har ju strikt logiskt sett ingen det. Simsalabim. Där satt den, som Gunnar Nordahl sa när han skickade in lädret i krysset.

Under min tid som vikarierande skötare på Ulleråkers mentalsjukhus slog det mig tämligen omgående att det verkade som om diagnoserna sökte människor att diagnostisera: de förra

föregick de senare. 

Diagnoserna fanns redan färdiga, redo att klistras på någon som kom i deras väg. 

Kopplat till diagnoserna förskrivning av psykofarmaka. Den biologiskt-kemiska modellen förhärskande diskurs - att icke ifrågasätta. Glöm socialpsykologi och relationer mellan människor, det är den isolerade individen som skall åtgärdas. 

Ett atomistiskt synsätt på vad en människa är. 

Endogena faktorer, allt det som finns inom den enskilda människan, det enda som räknas för upprätthållarna av det biologiskt-kemiska paradigmet.

De privatägda äkemedelsbolagen hade, och har, ett kommersiellt intresse av att människor diagnosticeras som sjuka, bortom existentiella och djupt mänskliga problematiker. Läs Ingrid Carlbergs bok Pillret, som jag vill minnas kartlade detta på ett förtjänstfullt sätt. 

Tack och lov hade jag, när jag satte mig i bilen för att åka ut till Ulleråkers dystra sjukhusområde, om än vackert beläget nära Fyrisån utanför Upsala, och tjänstgöra, läst antipsykiatern, som han kallades, Ronald Laing som inte bedrev sin verksamhet med receptblocket i handen.

Framgångsrikt bedrev han däremot terapi med människor diagnostiserade med ("obotlig") schizofreni genom ett angreppssätt som vilade på att försöka förstå [1] deras högst subjektiva motiv för att bete sig som de gjorde. 

Även om beteendet, ytligt betraktat, kunde tyckas konstigt eller snurrigt. Men människor är, enligt Laings och även min syn på saken, rationellt irrationella. Det gäller att komma bakom det manifesta, gräva interpretativt djupare. I Sigmund Freuds efterföljd. 

Med tillämpbara begrepp som bortträngning och omedvetenhet. Det medvetna jaget är bara toppen på ett isberg. En människa är tusen världar, för att knyta an till Gunnar Ekelöf.

Laing vägrade att objektgöra och droga ned sina medmänniskor, bortförklara deras problem, som vitrockarna däremot ägnade sig åt på Ulleråker. Kanske till syvende och sist för att undvika identifiering med de "mentalsjuka". Vi är dom friska, dom är de sjuka. 

Definitionsmakten tillhör oss.

Ibland har jag fått lust att utbrista: de värsta jepparna i människohamn, det är psykiatrikerna! De verkligt "sjuka" är de som sätter diagnoser på andra. 

Jag älskar den tecknade historien om småbarnsmamman som ängsligt vädjar till doktorn: Nog är han. väl hypermanisk, doktorn? Kan ni inte skriva ut något? Doktorn: Det är bara en jobbig, jävla unge! 

Befriande.

Samtidigt som de så kallade neuropsykatrikerna med sina bokstavskombinationer hyllas som hjärnans conquistadorer. Och mumbojumboterapeuterna som håller på med ytlig KBT. Glöm Freud och mänsklig komplexitet. 

Leve en reduktionistisk människosyn i det nyliberala, kapitalistiska konsumtionssamhället! 

Nä, fy sjutton.

[1] I min doktorandutbildning spelade den metodologiska distinktionen mellan att förstå (verstehen) och förklara (erklären) en central roll vid studiet av människor och samhällen.

Även publicerad på lindelof.nu 16 oktober 2026