Ensamvargens två sidor

                                     Jag citerar Ibsen, "De starkaste männen är mest ensamma". Charles Bukowski

Fria Pro, som väl knoppades av från popgruppen Mascots och försåg mitt husorgan som tonåring, BildJournalen, med en singel som följde med som bonus i ett nummer, skrev en klämmig låt om Olsson på NJA som drog kniv mot en "arbetsledare" som morrade när gubbarna tog rast.

Olsson hade funnits i verkligheten. Händelsen, när han markerade mot förmannen (tror jag han var) som lekte storkucku, inträffade. Men någon kniv förekom inte. Den lade Fria Pro till. Jag undrar varför. 

Kanske det var så grabbarna från Eken, med bakgrund i medelklassen, uppfattade arbetarna? 

Farliga och hotfulla. Ett främmande, lömigt folk. Passa dig jävligt noga, annars drar vi kniv! Burr.

Nå, jag fortsätter inte att röra mig i dessa djuppsykologiska vatten. Även om det är lockande. Sant är hursomhelst att jag lyssnade på den fartiga låten flera gånger och njöt av morskheten som förmedlades. Kniv eller icke.

En Olsson, en som sätter sig upp. Inte låter överheten, om än i skepnaden av en sketen liten förman, trampa på sig. Det var sannerligen inte vardagsmat på Bruket. Jag kommer i skrivande stund inte på en enda Olsson. 

Även om talesättet "man får inte vara dum för då kan man bli bas" florerade bland metallarbetarna. 

Häromkvällen såg jag Bergerac på SVT Play, förtjustes. En kompromisslös ensamvarg. Beredd att gå genom eld och vatten. Jag dras till ensamvargarna. De som sätter sig upp. Till skillnad från alla krypare. Anpasslingar. Fegisar. 

Normaltillståndet den långa historien igenom, får jag för mig i mina svagaste stunder. Samhällets stöttepelare, ordningens grindvakter, vardagens kedjefångar. Despoters älsklingar. Även yrkespolitikers. Maktens flitiga myror. Enklast så för den som vill förlora sin själ.

Begreppet "motståndslöshet" surrar i mitt medvetande. Fenomenet är inte entydigt. Det är inte heller ensamvargeriet. Från att aktivt sätta sig upp och säga ifrån, göra en Olsson. Till att agera som Farbror Vilhelm i släkten på pappas sida. Om honom har jag skrivit många gånger.

Drog till skogs och slog sig ned där. Enstörigt, på sidan om civilisationen. Jag blundar och ser honom framför mig när vi en gång besökte honom i norduppländsk, svårforcerad vildmark; nåja, nästan i alla fall, förlåt en obotlig romantiker. 

Sliten kavaj, skärmkepa lite grann på sned. Mild och harmonisk i sin framtoning. Funnit sig tillrätta. Ett med skogen och fåglarna. Lucka i dörren för katten att slinka in och ut genom. 

Jag tror mig förstå att jag har båda sidorna i mig. Uppstudsigheten, låter nog lite nedvärderande som om det vore något negativt, och att göra en Farbror Vilhelm. Dra mig undan.

Betecknande nog skriver jag detta från mitt hörn på Holmen. Bakom en från golv till tak hängande gardin som skärmar av mig. En utmärkt utkikspunkt, existentiellt sett. På TV:n med ljudet avstängt flimrar spökliga figurer förbi; "tyckokrater". Från en värld som inte är min.

Bild: Bokus

Ensamvargen på Jersey

 

Jag har tröttnat på deckare, ett kanske gammaldags, men jag är ju förvisso en gammal stöt, namn på polisserier; tröttnat på  alla dessa kriminalhistorier som ständigt visas på de olika kanalerna och plattformarna. Mord ut och mord in. Mer eller mindre våldsamt och blodigt. 

Tjatigt blir det. 

Om än hemskt i somliga fall. Äh, snarare våldsspekulativt med all denna hallonsylt som förspills. Blodet droppar, som vi, för att skrämmas, väste med ödesmättad stämma när jag var barn.

Nå, den danska serien Rejseholdet, på svenska Mordkommissionen (knasigt översatt) har jag tillsammans med min livskompanjon nyligen sett om på DR (text finns!). Fyra hääärliga säsonger. De kunde gott ha spelat in fler. Vilka skådespelare dom är, di danska! Man njuter. 

Serien vinner hur lätt som helst över vår egen Beck med en efterhand allt mindre roll för Peter Haber. Helt törs de inte ta bort honom. Det vore som en pilsnerfilm (tycker inte om genrebeteckningen) utan Modéen. 

Och så Hirdwall - ska du ha dig en stänkare? - som man naturligtvis inte kan ersätta. En av våra absolut största skådespelare. Framförallt i Lasse Molins manus och regi. Vem glömmer Midvinterduell eller Potatishandlaren?

Jag har mina favoriter bland deckarförfattare, som Chandler, Hammett och Spillane. De "hårdkokta" grabbarna. En sommar bedrev jag "industrispionage" på dom, deras sätt att skriva. Inga krusiduller, inget snirklande typ jollpettern Ranelid. 

Rakt och enkelt. Pang på rödbetan. Åh, om jag kunde skriva så. (Inom parentes kan jag avslöja att mitt stilistiska mål är att skriva enkelt om det svåra. Låter det konstigt?)

Nå, nu har jag på SVT Play upptäckt en ny filur, ensamvargen Bergerac, som även givit namn åt serien, en remake enligt Google. Första säsongens sex avsnitt svepte jag i en enda följd häromkvällen, samtidigt som jag vräkte i mig en påse popcorn med smulregn som följd. 

Dammsugare fram. Men gott var det. 

Nu är jag inne på andra säsongen. Alla avsnitt är inte utlagda, jämrans också, så jag måste ge mig till tåls. Vad är det för dumheter, hålla oss trogna tittare på halster på det viset? Borde jag mejla Baehrendtz och klaga? Men han kanske inte jobbar kvar? Klagomuren, fortfarande?

Bergeracs hustru gick bort i cancer. Det sänkte honom. Tog till flaskan och det rejält. Men han förefaller i andra säsongen ha torrlagt sig själv. Är på bettet - bortom allt vad reglemente och hierarkier heter.

Han har en fruktansvärt jobbig, snacka om a pain in the ass, överklassvärmor (lysande i denna roll Zoe Wanamaker) som håller korpgluggarna öppna på honom och hans dotter. 

i causal clothes, rufsig frissa och skäggstubb, modärnt förstås, är överkommissarie Bergerac (utmärkt spelad av Damien Molony) en förbaskat skicklig utredare. Men avundsjukt betraktad, förstås, av de mer medelmåttiga på polisstationen. 

Påminner, med sina oväntade och intuitiva snilleblixtar, om La Cour i Rejseholdet. Och när jag följer den professionellt självgående Bergeracs agerande, struntande i alla chäfer, kan jag inte låta bli att associera till min idol Dr House. 

Men, vänta nu. La Cour, som till råga på allt är synsk, är nog ändå oslagbar när det kommer till kritan.

Serien utspelar sig på ett mycket vackert Jersey (skattesmitarnas paradisö?) Har turistindustrin skjutit till kulor (sic!).

Se!

Bild: SVT Play

Leve det omodärna universitetet!

Jag glömmer det aldrig. En av de första dagarna som recentior i Upsala, den varma septembermånaden 1968, blev jag stående som förstelnad utanför universitetsaulan, jag hade fastnat med blicken i devisen Tänka fritt är stort men tänka rätt är större, placerad ovanför den tunga porten. 

Jag som vuxit upp i ett brukssamhälle. Och sökte mig till universitetet i hopp om att just i denna fredade oas skulle jag få tänka fritt och slippa ut ur konformitetens järnbur i skuggan av fabriken. 

Och att då stöta på den där formuleringen! Vad hade jag i så fall i Upsala att göra?

Detta var långt innan jag kände till devisens upphovsman, Thomas Thorild. En bråkstake och frihjulare som konsistoriet, universitetsstyrelsen, tröttnade på och exporterade till Greifswald. Jag har besökt hans grav i Neuenkirchen utanför stan. 

En rättänkare i någon annan mening än sanningssökandets var den gode Thorild definitivt inte.

Inte anade jag då, nervöst stående i den ekande, vördnadsbjudande universitetsbyggnaden, att jag skulle bli kvar i högskolevärlden fram till pensionering. Inifrån uppleva hur det moderna universitetet etablerade sig. 

Rektorn vid Uppsala universitet hette Torgny Segerstedt. Innehavare av den första sociologiprofessuren i Sverige. Hans idé om sociologin, samhällsvetenskapen, gick ut på att den genom empiriska fältstudier skulle hjälpa politikerna att utforma det moderna samhället. 

Dess roll var instrumentell. En form av social kontroll genom att via enkäter mäta hur medborgarna trivdes som samhällsvarelser.

 

Anpassningsforskning, morrade unga, röda 68:or som hyste andra idéer: att forskningen skulle vara samhällskritisk, tjäna de förtryckta och inte storebror. 

Susanne Dodillet frilägger på ett förtjänstfullt sätt Segerstedts, han var inte först på plan, bestämda uppfattning om samhällsvetenskapens tjänande uppgift i vårt kapitalistiska samhälle. I boken Historien om det moderna universitetet (Celanders förlag). 

Hon refererar tongivande namn som Gösta Bagge, Torsten Husén och andra som lärdomsbjässen Sven-Eric Liedman på bokens baksida är förtrogen med, knappast så många fler. 

En centralfigur var Torsten Husén. Dodillet dokumenterar, jag skulle vilja säga avklädande, hans roll som skolforskare och inflytelserik ideolog; det verkar som om han ägde beslutsfattarnas öra på ett närmast unikt sätt. 

Husén sprattlade, nota bene, i trådar som drogs i av amerikanska storföretag och CIA. Forskning och undervisning integrerades i den imperialistiska diskursen.

Kanske inbillade han sig att så inte var fallet. Att han inte var en nyttig idiot. Om han nu inte var en opportunist och karriärist. Dodillets skarpa porträtt av Husén är helt nytt för mig. Jag fattade aldrig att han var så viktig.

Jag tror att Dodillet tillhör en yngre årgång än undertecknad. Jag blir glad över att en kritisk syn på universitet trots allt fortlever. Till skillnad från den följsamhet och det tigande mina kolleger ägnade sig åt.

Hon har lagt ned imponerande möda på att teckna en fyllig bakgrund till dagens situation. Man kunde tro att eländet började med Palmes UKAS och PUKAS. Nej, mycket tidigare. 

Det moderna universitetet, massutbildande, var aldrig något autonomt sådant. Med ett fritt kunskapssökande som ledstjärna. Från början tillhör det och legitimeras av externa intressenter. Ingen ö, ingen oas, ingen fredad plats i den ekonomisk rationalitetens och socialstatens värld. 

Dodillet är knuten till Stockholms universitet. Hennes penna är doppad i sorg, så förstår jag det. Det är inte det universitet hon ville ha som präglar hennes arbetsplats. 

Hennes ideal överensstämmer inte med det som förfäktas i dagens teknokratiska, new public management-drivna högskola där humaniora och ”mjuka” ämnen marginaliseras. Vad ska man ha sånt till?

Den humboldtska visionen vårdas av flera av oss grånade nostalgiker. Visionen om det omodärna universitet. Där man bildar sig och personlighetsutvecklas. Den visionen blir aldrig verklighet.

Nej, nyttigt skall det vara. Befrämja ekonomisk tillväxt. Utbildningen arbetsmarknadsanpassad, leda till ett jobb. Inget flum! 

Forskningen? Den måste vara tillämpbar. Qui bono? Staten, militären eller storkapitalet.

De högskoleanställda förväntas ha glömt allt vad kollegialt självstyre hette och uppträda som lojala medarbetare. Jag får för mig att det gnager Dodillet.

Tack och lov att jag stämplade ut!

Foto: Uppsala universitet

Även publicerad på lindelof.nu 28 april 2026

 

Vad bryllingen i Ovansjö hette säger mig nada

Jag är envist ”uppvaktad” från två håll. Dels från något som heter MyHeritage och som härleder min släkt långt bakåt. Till stenåldern och matlagning över öppen eld, nära att jag skrev.

Eftersom jag numera, på ålderns bistra höst, förstått att min salig mor nog ändå hade en poäng med sitt mantra ”blod är tjockare än vatten”, är jag intresserad.

I led med det intresset, den vaknande insikten om att släkten är mina rötter i marken, det är därför jag söker mig till mina farföräldrars grav (sic!) på kyrkogården i Österlövsta, ingen av dem hann jag träffa i levande livet, är jag nyfiken på vad MyHeritage har att förtälja. 

Men jag vill inte pungslås. My Heritage vill nämligen ha rejält betalt för sitt självpåtagna, genealogiska grävande. Så det får vara vad mig anbelangar. Åtminstone tills vidare.

Academia, vilka i hela Helsingland de nu är, flott låter det, som en universitetsinrättning, mejlar mig återkommande om att jag är citerad i olika sammanhang. Senast häromdagen. Det gällde en text med rubriken ”Uppbrottet från brukssamhälle och inlärd hjälplöshet”. 

Jag minns texten väl, den ingår i antologin Samhällets entreprenörer: en forskarantologi om samhällsentreprenörskap (knappast en kioskvältare, ryslig titel). En bra och angelägen text, om jag får säga det själv.

 

Medförfattare min dåvarande kollega Monika Wallmon, men det var bara på papperet. Vi gjorde som John och Paul, Mick och Keith, vi satte ut båda namnen när vi publicerade något. 

Även om det var bara en av oss som skrivit. Det var roligt och inspirerande att samarbeta med den mycket talangfulla Monika, annars är jag ju en stäppvarg.

Klart jag blir nyfiken, utan att därför vilja ägna mig åt vad Göran Palm kallade ”ögononani”, när man letar med sugen blick efter sitt namn i tryck. Men jag är inte beredd att betala dyra pengar för att få veta vem som citerat undertecknad. 

Apropå detta med att citera. Jag minns från förgångna tider, i akademins lärda (?) Upsala, när det inte var tillåtet enligt rådande diskurs att bruttocitera. Det vill säga hänvisa till hela böcker. 

Det skulle anges sida, basta. I syfte att opponenten, eller någon annan som av svårbegriplig anledning kände sig hugad, skulle kunna kontrollera ett påstående som baserades på källa.

Inte katten tror jag att det skedde så ofta att det störde. Jag minns, dock, en disputation när vi, några rödskägg, gjorde så. 

 

En karriärsugen slipsgök, som vi tyckte riktigt illa om, lade fram en i vårt tycke erbarmlig avhandling om arbetslivet. Ett hopkok. Vi, samtliga pålästa i ämnet, gick igenom hur han använde sina referenser. Ibbland utan att ens ha läst dem. Jag säger bara: milda maränger! 

Vi skrev en nagelfarande, strimlande recension i Sociologisk Forskning. Så här i efterhand kan jag tycka att det var en överloppsgärning. 

Lärdomsbjässen, den encyklopediske Jan Myrdal, saknad som attan, brukade ju uppmana ”gå till källorna!”. Och det kunde i hans fall vara de mest kryptiska eller svåråtkomliga. Det var nog bara han som gjorde det. Ingen av hans läsare. Inte ens hans belackare.

PS. Jo, det där med MyHeritage. Ibland gläntar de på porten, kittlar min nyfikenhet, försöker locka mig att plocka fram kreditkortet för att få veta mera. Jag upplyses härförleden om vad mormorsfars brylling i Ovansjö socken hette. Det säger mig dock ingenting.  

Foto: Wikipedia

Vad gagnar att visa fascismens nakna ansikte?

Gábor Zoltán 

 

Han [George Lukács]  vänder sig mot de författare som degraderar litteraturen ”till att blott och bart bli en  krönika över denna ’mörka epok’”. En sådan litteratur uppfattar han som reaktionär och en grogrund för fascism, oavsett vilket politiskt läger författaren  bekänner sig till. Mikaela Blomqvist i GP 19 april 2026

Jag minns när jag i början på 70-talet, i en biograf på Trädgårdsgatan i Upsala, om eftermiddagen såg filmen A Clockwork Orange. Stanley Kubricks filmatisering av en bok av Anthony Burgess.

Filmen bekom mig illa på gränsen till magont. Det brutala våldet som ett gäng ligister utövar mot oskyldiga människor tycktes mig som ett självändamål att göra film om.

Det luktade spekulation, våldspornografi. Kanske var jag överkänslig av en speciell anledning. Fortfarande pågick Vietnamkriget, med den amerikanska arméns grymma våldsamheter ”på riktigt” .

Känslan kom tillbaka när jag såg Michael Haneckes film Funny Games på samma förnedringstema.

Och samma känsla återkommer när jag läser Gábor Zoltáns bok Orgie om de fascistiska pilkorsarna i Budapest.

Den gränslösa terrorn under andra världskrigets sista månader. När Röda Armén var på väg att krossa illusionen om ett tusenårsrike. Och rädda oss från ett nazistiskt Neuropa.

Jag får för mig att jag fortsätter läsa, inte bara för att jag alltid läser en bok till slut, för det lärde jag mig redan i folkskolan att man ska göra. Utan kanske mer i from förhoppning om att boken skall innehålla något annat och mer än denna sadistiska våldskoreografi, möjliggöra distans som läsare.

Jag har stängt ned boken, som jag läser i e-version i mobilen, flera gånger. Den är omöjlig att sträckläsa. Ingående och detaljerat beskriver Zoltán plågandet av judarna. Det tar sig in och stannar på näthinnan.

Ja, förvisso även andra var utsatta. Kommunister. Partisaner. Desertörer. Och katoliker, som försöker hävda att de inte är judar för att slippa undan. Lönlöst. Alla stämplade som misshagliga dras över en och samma kam.

Judarna var dock pilkorsarnas primära hatobjekt. Och de letade målmedvetet och systematiskt upp dem på olika adresser och gömställen i Budapest.

Judar försedda med skyddspass, såna som Raoul Wallenberg utfärdade för att rädda dem undan utplånandet, tvingades tugga i sig dem inför sina plågoandar.

Våldtäkter å det grövsta iscensätts med batonger som blodas ned, naglar dras ut, kroppar sparkas på, skallar krossas så hjärnsubstansen far ut, dränkningar av med rep sammanbundna i Donau.

Så fortsätter skildringen av pilkorsarnas skändligheter sida upp och sida ner. Varifrån har den fotografiskt gestaltande Zoltán hämtat sitt material? Jag vägrar tro att allt är författarens fantasi och ett påhitt.

Jag förmår inte frigöra texten från upphovsmannen, som man förstås enligt de akademiska litteraturvetarna ska göra. Inte sammanblanda dem.

Jag borde kanske fördjupa mig i hans bakgrundsforskning. Ta reda på mer om honom, denne grymhetens fullfjädrade estetiker.

Jag undgår inte den obehagliga känslan av att det fruktansvärda skildras lustfyllt. Eller är det Zoltáns idé, månne, att det sadistiska och grymma ocensurerat skall tala för sig självt? Se här ni som trott något annat och högre om pilkorsarna.

De ädla syften som de åberopade, bara struntprat. Deras lögnaktiga vulgärretorik.

Alla "vanliga" människor, även kvinnor, som deltog i plågandet och mördandet! Aktivt, eller hejade på. Varifrån kom, och fortfarande kommer, detta besinningslösa hat mot judarna? Utan urskiljning. Rika och fattiga, intellektuella och obildade, gamla och unga, kvinnor och män.

Alla klumpas samman under beteckningen "jude".

Det är sällan, för att inte säga nästan aldrig, jag läser en bok som framkallar en sådan olust. Och jag har dessutom några sidor kvar. 

Foto: Norstedts

Även på 8 dagar 26 april 2026

Milda maränger, vad trist det är i Sölvesborg!

Jag försöker komma på vad jag läst om Patrik Lundbergs bok Fjärilsvägen. Men huvudet är stumt. Något speciellt måste det ha varit som fick mig att tänka att jag någon gång borde läsa just den boken. 

   När jag så hamnar i ett mellan böckerna-läge, jag har nästan lånat hela min månatliga e-ranson på bibblan, frestande säga något spydigt om detta motbokssystem men jag låter bli, och inte har lust att lägga kosing på någon e-bok, lånar jag Lundberg.
   Han skriver rappt och det flyter på. Adopterad från Sydkorea av två vanliga, hyggliga svenssons bosatta i Sölvesborg. Båda socialdemokrater av den gamla stammen. Adoptionen sker smärtfritt. Och Lundberg finner sig snart tillrätta där på landsbygden. 

   Ibland kan han få höra ”guling”. Men eftersom han är adopterad anses han vara svensk. Till skillnad från krigsflyende ”blattar” som de kallas av den lokala hjärntrusten. 
   På sidorna dyker en blivande partiledare upp, Jimmie Åkesson. Han blir snart en idol för Lundberg som drömmer om att skriva. Och imponeras av Åkessons fingerfärdighet därvidlag.

   Lundbergs adoptivfar överger familjen för en annan kvinna. Sonen är starkt modersbunden. Boken igenom tilltalas mamman med ett ”du”. Hon har det inte för fett. Men ger sig inte, man måste ju göra rätt för sig och inte ligga samhället till last. 

   Får viss ekonomisk hjälp av sina föräldrar som de inte heller har det för fett. Men så gör man i arbetarklassen, hjälper varann. Fattas bara.

De senaste dagarna har jag brottats med meningslöshetskänslor. Delvis och inte så lite åldersbetingade har jag förstått. Sjuttiosju fyller jag till hösten och vad återstår av detta liv? Bästa timmarna på dagen, morgontimmarna med datorn i knäet, är snabbt överståndna.    

   Därmed slut på det som skänker livsmening.

   Som gräsänkling fixa mat och hushåll. Eftersom senaste provtagningen visade nåt på hjärtat, skall följas upp av en specialist i Upsala, tar jag blodtrycket med en mätare inhandlad för dyra pengar.
   Och, hör och häpna, jag lånade en populärvetenskaplig bok på gränsen till feel good: David Thurfjells Anspråkstagen: Människans kamp mot meningslösheten. Att låna en sån bok tyder på att det är nåt allvarligt med LEKstrand. Annars skulle han inte göra det.
   Jag är en snabbläsare och nog går det undan när jag plöjer denna bok, så fullmatad med i mina ögon självklarheter och klichéer. När man kan läsa Nietzsche och Heidegger. Kanske är det den låga sinnesstämningen som gör mig extra le (sandviksmål).

Tillbaka till Lundberg. En gång i tiden begav sig Herman Lundborg till de trakter där Sölvesborg ligger. Han var inte nådig när han rasbiologiskt beskrev de infödda. Jag nöjer mig med att konstatera: Milda maränger vad trist det verkar ha varit i Sölvesborg när Lundberg växte upp!

Bild: Adlibris

Utanför Jernvallen där satt jag och grät

Jag läste en recension i Svenska Dagbladet, denna vackra lördagsvårmorgon med kvittrande smäfåglar, av en bok av Elizabeth Smart. Jag reagerade på namnet. Det sade mig absolut någonting, men vad? Jag googlade. Men fick först av allt upp vad som måste vara en namne. 
   En ung kvinna med en kropp som signalerade hård fysisk träning, rent av body building. Det kunde inte vara den Smart.

Så minns jag. Det var ju hon som skrev boken, och hur starkt jag berördes av den, med titeln Vid Grand Central Station där satt jag och grät. En avväpnande och rakt träffande titel. 
   Avskalad och enkel, ändå informationsbärande. Inte ett överflödigt ord. En sån där titel alla författare drömmer om skall komma till dem. 
   ”Komma till” blir nyckeln. För hur ”kommer man på” en så bra titel? Det gör man ju inte. Den måste "komma till" en. 

Smarts smärta över olycklig kärlek, hur mycket av den fanns utanför orden? Hur mycket "lade" orden till och som formade sig till en hel bok? Vad "gjorde" de med smärtan? Orden äger sin verklighet. De kan ibland undfly oss.
   Som skrivande människa finns det anledning att åtminstone någon gång fundera över detta. Skrivprocessen.
   Det brukar heta att man inte skall blanda samman författaren och dennes bok. Det är olika saker. Texten måste stå på egna ben. Annars riskerar man att psykologisera och söka i författarens biografi efter - ja, vad? Sanningen?

Orden har en tendens att dra mig med, liksom skaffa sig ett eget liv. Inte minst när jag skriver om min smärta. Orden gör dock att jag kan närma mig den. Och med deras hjälp förmedla den. Kanske förstärka. Utan orden tiger smärtan still. Men utan att därför upphöra.
   Jag skrev aldrig boken, och för att parafrasera Smart, Utanför Jernvallen där satt jag och grät. Anspelande på den gången i mitten på sextiotalet när C i ljuva tonår gjorde slut med mig. 

   Åh, den smärta som såriga tonår och endast de innehåller! Finns verkligen ord för den?

Foto: Adlibris