Leve Hemvärnet!

Bild: Google Play

 

”Hellre benen på ryggen än benen i graven”, amatörskaldade jag en gång. Tyckte själv att jag var fyndig. Numera vänder jag mig mot andemeningen. Frasen hyllar ju deserterandet.

Nog förtjänar fosterlandet att försvaras, utan att benen därför måste hamna i graven.

Pappa var aktiv inom Hemvärnet i Sandviken. Uniformen satt som gjuten. Tillika en duktig skytt. Framförallt på k-pist. Tävlade i skytte, bland annat mot kolleger i norska Heimevernet. Vann ett oräkneligt antal priser.

Jag följde med honom till skjutbanan utanför Sandviken en gång. Han imponerades av min träffsäkerhet med gevär, monterade ned måltavlan efter mitt idoga skjutande, forslade med den hemåt i bilens baklucka så att han kunde visa upp den för kompisarna. Stolt som en tupp.

I min idealistiska, fredsälskande ungdom läste jag Vilhelm Mobergs ”Soldat med brutet gevär”. Sympatiserade med VCO, Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation, när det var dags att rycka in och göra lumpen. 

Totalvägrade tre gånger inför ett befäl att ta min säng i besittning på I14 i Gefle. Sådan var den formella gången. Dömdes för lydnadsbrott, som det hette enligt lagboken.  

Bötfälldes, inget fängelsestraff som annars är praxis. Åklagaren bevekades, inbillar jag mig, av att jag var nyinskriven student på Uppsala universitet. Krävde inte att jag skulle in i kurran på en månad.

Civilförsvarsplacerades. Men jag deltog aldrig i någon övning. Skyller det på studierna och läsandet, ständigt med näsan i böckerna. Hade inte tid med några övningar på avlägsna orter i Uppland.

Jag har blivit en gammal man. En aktiv insats i Hemvärnet inget att tänka på för min del. Annars förespråkar jag det gerillaliknande, lokalt baserade försvar som Hemvärnets män och kvinnor förkroppsligar, typ FNL i Vietnam. 

De sistnämnda drev ut de amerikanska imperialisterna från sitt land genom ett effektivt djungelkrig.

Om och hur i så fall den högteknologiska samtiden, med drönare och allt, ändrar förutsättningarna för Hemvärnet, vet jag inte.

Försvara oss, anser jag hursomhelst att vi ska göra. Dock inte ingå i Nato som naturligtvis inte är någon ”fredsbevarande allians". Därmed överge alliansfrihet och neutralitet. 

Illa mår jag av alla russofobiska, demoniserande krigshetsare som inte verkar ge sig förrän de framkallat ett storkrig mot Ryssland. 

”Experter”, titulerade med olika militära grader, så fort man slår på ett nyhetsprogram i teve. De får stå oemotsagda med sina ”analyser”. Regeringen fortsätter att älta ett ryskt hot. Ingen opposition i riksdagen mot den proamerikanska världsbilden.

Inga avvikande röster tillåts i rutan. Ingen motexpertis. Ingen Stefan Lindgren. Vad med SVT:s avtal om opartiskhet och krav på balans?

Leve Hemvärnet!

FOTNOT Den roliga tv-serien "Dad´s Army", om det engelska hemvärnet under andra världskriget, gavs titeln "Krutgubbar" på svenska.

Även publicerad på 8 dagar 2026-02-19

Led Basquiat av tandläkarskräck?

Bild: Louisiana Museum of Modern Art

Utställning
Basquiat ”Headstrong”
Louisiana 30/1-17/5 2026

Namnet Basquiat förknippar jag först och främst med graffiti. Undergroundkultur. I likhet med en annan internationell storhet, Banksy. Den senare har dock valt att förbli anonym och gäckande alla som försöker att identifiera honom.

Jean-Michel Basquiat dog ung, av en överdos, blott 27 år gammal 1988. Han brukar räknas till samma ”dödsklubb” som Brian Jones, Kurt Cobain, Hendrix, Morrison och Joplin. Låter absurt i mina öron. Romantisering och dödskult. Den gudarna älskar dör ung, brukar det heta.

Under en vistelse nyligen i Helsingborg tog vi oss över Sundet till Helsingør, tar bara 20 minuter med färjan, man hinner med, som seden påbjuder, två röda och en grön, och sedan tåg till museet för modern konst, Louisiana i Humlebæk. 

Det ligger lite avigt till, en bra bit ifrån stationen, för en gammal man som inte längre rör sig obehindrat. 

Det är andra gången vi besöker det vackert belägna museet. Med svindlande utsikt mot hav och klippor.

Nu för att se utställningen ”Headstrong”. En samling teckningar av Basquiat. För länge sen tog han klivet från New Yorks gator och väggar in i salongerna. 

Han är etablerad och hans konst betingar säkert ett högt pris för den penningstarka borgarklass som betraktar konstverk som en investering. Gärna att förvaras i kassaskåp.

Jag måste bekänna att jag har svårt för museer, traditionella konstinstitutioner. Jag överväldigas av mångfalden och har svårt för att koncentrera mig, veta vart jag skall rikta blicken, när stanna till vid ett verk för att begrunda detsamma. 

Jag slog säkert rekord den gången när  jag snabbt förflyttade mig genom Louvren i Paris. Och inte minns jag mycket från språngmarschen. Men att i Paris besöka Louvren, ett måste för en turist. Du undkommer inte.

Basquiats teckningar syns mig tillkomna i samma ögonblickliga, rastlösa anda som hans graffiti. I stundens passionerade ingivelse. Snabbt klottra något, sedan fly innan polisen kommer.

Ett stort antal huvuden, som tycks implodera, utgör denna utställning. Jag tycker mig se ett inflytande från Picassos kubism. Inspiration hämtad från uppväxten i Haiti och Puerto Rico. 

Betydelsefullt blev det att Basquiat under en sjukhusvistelse i sin  barndom försjönk i en bok i anatomi som hans mor förärade honom. 

Det skänkte honom en insikt i allt det hemlighetsfulla som gömmer sig under huden på oss människor. Osynliga banor och mönster, som hans teckningar frammanar på ett skruvat sätt.

Hustrun frågade efteråt vad jag kände när vi gick runt. Svaret blev att jag kände inget, men tänkte omedelbart sjukhuskonst. När konsten används i ett terapeutiskt syfte för att hantera psykets demoner. Carl Fredrik Hill på S:t Lars i Lund. Sublimeringens läkande förmåga.

Jag önskar att Basquiat mer hade träffat känslan än intellektet. Den till utställningen hörande, tjocka katalogens alla uttolkare och konstexperter lägger inget till Basquiats färgstarka konst som tycks vara på väg att explodera. 

De läser in, projicerar, övertolkar i mina ögon, strör etiketter som ”antikolonialism” och ”rasism” över hans konst. Begreppen skymmer och förminskar. Vad värre är, de instrumentaliserar konsten i en politisk riktning. Säger mer om kommentatorerna än om det kommenterade.

I Basquiats huvuden spelar garnityret en framträdande roll. Tänder tecknade i olika fantasifulla versioner. Den ena mer slående än den andra.

Jag kan inte låta bli att undslippa mig: Han kanske led av tandläkarskräck! Och bearbetade det i sina teckningar.

Sån är och förblir jag. En enkel pojke från Bruket.

Även på lindelof.nu 260220 under rubrik "Lasse i Louisiana"

Jag, en socialdemokrat!

Mäster Palm.(Bild: Wikipedia)

                                  

                                                              "Det som är bra för Volvo är bra för Sverige." Gunnar Sträng, tidigare socialdemokratisk finansminister

Men, vänta nu, antar jag att mer än en häpet utbrister om blicken träffar deklarationen ovan. Brukar inte deklaranten mer än gärna kalla sig ett "gammalt rödskägg"? 

Anspelande på de kvarstannande, aldrig övergivna eller förnekade erfarenheterna från studentrevoltens stormiga Upsala 1968. En grånad nostalgiker och revolutionsromantiker som ömt vårdar sina politiska minnen. 

Och kan man inte, nästan till leda, få höra från honom, misstänkande en sorgsen underton eftersom han upprepar det så ofta, att "mammas socialdemokrati är död"? 

Den moder med vilken det unga rödskägget hamnade i heta duster om den politiska rörelse som hans dagars upphov lojalt i ur och skur, vått och torrt, försvarade livet igenom. 

Och som förärade henne en Hjalmar Branting-medalj efter ett långt och troget verkande i rörelsens tjänst. Sonen har den i sitt förvar efter hennes bortgång. I en, som den påkallar, röd liten ask. 

Hur många tänker omedelbart den bistra, hon drar aldrig på munnen, Magdalena Andersson och vapendragaren Sancho Panza, förlåt, Tobias Baudin menar jag, om jag säger ”Socialdemokraterna"? 

Eller teknokraten Mikael Damberg och vindflöjeln Peter Hultqvist från Borlänge? Den senare äger konsten att byta åsikt snabbare än han byter skjorta. Särskilt om Nato och alliansfriheten.

Hur många tänker den överlägsna retorikern Olof Palme, hånfull mot de verbalt sämre utrustade, Torbjörn Fälldin och andra? Eller kanslihushögern med Kjell-Olof Feldt i spetsen. Han som skrev om löntagarfonder som ett skit han ändå måste baxa till riksdan. 

Med sitt vattenkammade entourage av broilers och karriärister som inifrån vred SAP i den, enligt dem, heliga marknadens nyliberala riktning?

Jag vågar nästan ta gift på att det inte är många som tänker, för de flesta har aldrig hört talas om, August Palm och Axel Danielsson. Eller Kata Dahlström. Men där har ni den socialdemokrati jag känner mig befryndad med. 

Att nämna Andersson och partikamraterna ovan i samma andetag? Nej, det går jag inte med på. De är inga "riktiga" socialdemokrater. 

Sedan må de hand i hand sjunga Internationalen, knalla i 1 maj-tåg, strö röda rosor omkring sig, orera om solidaritet och jämlikhet hur mycket de vill. 

Mig lurar de inte. Nix.

De är inga socialdemokrater i pionjärernas ursprungliga mening. Men det är jag. Och jag påstår att syndafallet, om jag tillåts använda en biblisk glosa, började redan med överklassaren, professorssonen Hjalmar Branting. 

Min tes, kanske konspiratoriskt anfäktad, är att han fruktade folket, den kollektiva kraften. Och motarbetade därför den revolution på svensk mark som jag bestämt vill hävda var på gång 1917, i spåren av den ryska revolutionen. 

Istället för mobilisering av de egendomlösa proletärerna avväpning. Avtal och förhandlingar i ordnade former. Kompromissens och klassamarbetets diskurs. Saltsjöbadsandan. 

Vi fick allmän rösträtt och i förlängningen, många år senare, Magdalena Anderssons avideologiserade makten framför allt-rörelse. På 70-talet en socialdemokratiskt initierad, arbetsrättslig lagstiftning som bakband facket.

Jag är en socialdemokrat i rakt nedstigande led från pionjärerna. Ett rörelsens barnbarnsbarn. Det är inte den nuvarande partiordföranden.

Kanske bör Håkan Juholt, den radikala mannen från Oskarshamn som myntade begreppet "klägget", ses som ett lovvärt undantag vad gäller "modärna" socialdemokrater. Men honom myglade de bort. 

Även på lindelof.nu 2026-02-18

Tillit och legitimitet

Foto: Omni

Det var länge sedan jag hörde den brittiske sociologen Anthony Giddens nämnas. Jag vågar inte försöka ta reda på om han fortfarande är bland oss. Eller hur han mår. En efter en av oss fyrtiotalister, om han nu kan räknas dit, lämnar ju. 

Senast skådespelaren Henric Holmberg, lysande som Hitler i Göteborgs Stadsteaters uppsättning av "Speer". Jag såg föreställningen två gånger i tv.

Ett tag var Giddens en av sociologerna på modet, bland andra sociologer. Ett måste att läsa honom, jämte den tyske sociologen Jürgen Habermas. Ur ett marxistiskt perspektiv var båda fokuserade på samhällets överbyggnad. Styrande normer och värderingar.

Giddens en det moderna samhällets uttolkare. Men mer än så. I hans samhällsteori fanns också ett förespråkande inslag. Hur det borde vara.

Han menade att samhället måste vila på trust, tillit. Jag förstår det som att en sådan tillit, eller ett förtroende, utgör kittet mellan medborgarna. Det osynliga kontraktet. Annars måste staten med lagar och förordningar reglera hur vi beter oss mot varann. 

Alltid när jag kör på motorvägar med vajrar och smala filer, eller gator med fartgupp för att hastigheten skall hållas nere, kan jag inte låta bli att tänka på Giddens. Jaha, så var det med den tilliten! Vi gör galna omkörningar och kör för fort, om inte staten förhindrar våra tilltag. 

Det går inte att lita på att vi beter oss som vi borde, om vi släpps helt fria. Vi tar inte vårt samhällsansvar. Myndighetstummen måste hållas i ögat på oss.

Jag föreställer mig dock att tillit även måste råda i förhållande till statsmakten i en demokrati. Om vi som medborgare inte litar på staten, att den gör sitt bästa för och värnar om oss, förlorar den i legitimitet.

Samtidigt som jag sitter och funderar på dessa samhällsmekanismer, hör jag den moderata finansministern Svantesson deklarera att de närmaste åren kan vi inte förvänta oss några stora reformer. Pengarna är i det närmaste slut. Vafalls? Hur gick det till? 

Nå, vi vet är att miljarder har vräkts över den av korruption befläckade regimen i Kiev. Ett vansinnigt krig har i onödan förlängts med benäget bistånd av Sverige. Och inte har vi skattebetalare, mig veterligen, tillfrågats om hur de gemensamma resurserna ska disponeras.

Jag vet inte hur andra har det. Men jag kan omöjligt känna tillit till den sittande regeringen i Sverige. I mina ögon är dess legitimitet noll. 

Publicerad på 8 dagar 2026-02-17

Hur komma helvetet nära?

F0t0: E Åsén Ekstrand

 

Jag minns när vi uppsökte Auschwitz-Birkenau på den polska landsbygden. Dödslägret. Rester av en söndersprängd gaskammare. Baracker som föreföll anmärkningsvärt välbehållna. 

Långt senare fick jag veta att museiledningen - det forna lägret är numera ett museum som besöks av människor från hela världen - hade låtit rekonstruera baracker för att inge besökaren en känsla av autenticitet. Hur det var den gången när lägret var i drift.

Men nog kände jag mig lite snopen, om sanningen skall fram. Och frågan är om inte dylika rekonstruktioner ger förintelseförnekarna vatten på sin kvarn. Även om ledningen garanterar att rekonstruktionen är genomförd med material från de ursprungliga barackerna. 

Och handlar mer om konservering än rekonstruktion.

Jag är inte helt övertygad om att rekonstruktionen hedrar de dödades minne på det sätt som jag tycker det borde.

Min dominerande känsla efter att vi gått genom den från så många foton välbekanta porten, därefter följande spåren som bar godstågen med deporterade fram till selektionen, var en av tomhet. De som med tvång fördes hit till denna helvetesplats är spårlöst borta. 

Det är som om de aldrig varit här. Askan efter brända lik osynlig under jorden. Höstgräset vajade ödsligt när vi rörde oss på platsen, förstärkte min tomhetskänsla.

Jag blir plötsligt varse mina ord. Vilka kan användas för att beskriva detta uppsökande? Försiktighet är påbjuden. För att inte hemfalla till patetik och falsk sentimentalitet.

Adorno undrade hur skriva poesi efter Auschwitz. En undran som inte saknar befogenhet. Auschwitz som mänsklighetens slutstation.

Koncentrationslägrets verklighet kan inte jämföras med någon annan. Den är unik. Dess logik kan bara begripas immanent. 

Det hävdar författaren och översättaren Daniel Pedersen i ”Natt och aska” (2024), efter en systematisk genomgång av överlevare som i böcker försökt förmedla till oss efterkommande sina erfarenheter av Auschwitz. Primo Levi en av dem, med sin ”Är detta en människa?” (1947). 

Pedersens konklusion: det är omöjligt att berätta om hur det var i Auschwitz för den som inte själv var fånge där och upplevde helvetet inifrån. Vi andra kan inte förstå, omöjligt sätta oss in i hur fruktansvärt det var.

Och därigenom väcker ett museum som lägermuseet frågor. Vem dokumenterar och hur? Med vilket syfte? Svårt att bortse från alla, nära jag skrev katastrofturister, som stryker runt, spenderar pengar på souvenirer i shopen. 

Ravensbrückarkivet i Lunds Universitetsbibliotek, en ståtlig byggnad med efter väggarna klättrande murgröna, bygger på djupintervjuer med över 500 överlevande från lägret Ravensbrück, i huvudsak, som ankom Sverige med de vita bussarna våren 1945. 

Även personliga ägodelar ingår i samma arkiv.

Vi söker arkivet, som ingår i Unescos världsminnesprogram, i tron att få uppleva mer av verklighetsnärhet än i Auschwitz. Vittnesmål från människor som svårt åtgångna, ändå och mot alla odds, lyckades överleva. 

Allt det de efterlämnat av vittnesmål, brev och annat. Fotspår efter liv under nazismen. 

Men alla de som inte gjorde det, de som inte kunde ta sig till Sverige med de vita bussarna? Sorgen över dessa, och sorgen över hur människor, nazisterna, på det mest djävulska sätt kan bete sig mot medmänniskor, intar mig. 

Efter att museet digitaliserats besöks det på nätet av tiotusentals människor varje år. Det efterlämnade, fysiskt påtagliga, kan endast beställas fram. Det är inte omedelbart tillgängligt. Vilket blir lite av en besvikelse. Men det förtar inte sorgen.

Efteråt växlar vi ett par ord med två kvinnliga studenter som läser ide´- och lärdomshistoria. De undrar vad vi gör i biblioteket. Arkivet har de aldrig hört talas om.

FOTNOT Historien bakom Ravensbrückarkivet: https://www.svtplay.se/video/jmL9YwB/vittnena-som-fallde-bodlarna

lindelof.nu 2026-02-15

Australien nästa?

Bokus

När jag läser bokrecensioner, vilket sker dagligdags till tiokaffet och den sockerfria Apelsinkakan, det har blivit en vana som jag ogärna avviker ifrån, intar jag en skeptisk hållning om det strösslas med för många superlativer. 

Jag saknar genast ett kritiskt anslag. En analys av texten, inget referat, tack. Inget som liknar en baksidespresentation.

Från mer än ett håll har det påpekats att det som förr kunde benämnas litteraturkritik inte längre förtjänar att kallas så. Definitivt inte "kritik". Någon sådan, värd den förpliktigande benämningen, existerar inte i samtidens digitaliserade medielandskap. 

Texterna förväntas vara korta och "catchy". Inga komplicerade, krävande alster. Lättuggat ska det vara. Inte för inte nås vi av alarmerande rapporter om att dagens universitetsstudenter inte orkar läsa "svåra" texter. 

Den flitiga användningen av AI har inte gjort saken bättre. Intellektuell lättja befrämjas.

Alltför ofta, när nya böcker anmäls, kunde man tro att det är ett utskick från förlagets marknadsavdelning. Språket är inte den seriösa kritikens. Utan ytligt och tillrättalagt, påminnande om braskande reklam för att locka köpare. Klatschiga rubriker.

Till saken hör att kulturavdelningen i mainstreammedierna är det som nyhetsfabrikernas ekonomiknuttar skär ned på först av allt. Eller slår samman med Nöje. Därmed försvinner en traditionell litteraturkritik. 

Fredrik Böök. Curt Bladh. Margareta Abenius. Klara Johanson. För att blott nämna några på den litterära stjärnhimlen från förr. Stjärnor som slocknat medan diverse "influencers" seglat upp.

Rent avskräckt, för att förstärka det inledningsvis deklarerade, blir jag, om det är för mycket positivt som blommar på raderna. Däremot, om någon uttrycker sig negativt, gärna nedsablande, vaknar mitt intresse. 

Aha, här kan det finnas något värt att titta närmare på! Kanske är jag en konstig typ, lockas av det negativa. Må så vara.

Jag älskade när di elaka, Bengt Jahnsson i DN ("en slugger som ofta slog sig själv", enligt Leif Zern) och Allan Fagerström i AB ("inte alltid en nyansernas älskare", har jag för mig att Lars Kleberg uttryckte sig om honom), skrev om teater. Jag livades upp. Det var underhållande.

Eller när en furiös Sven Stolpe gick an som värst. Verbala likvideringar. Lustmord så det stod härliga till.

Det jag söker efter i recensioner är det lovande. Jag försöker att läsa mellan raderna och ana mig in "bakom" texten, lista ut om boken, eller filmen för den delen, som är föremål för exponering är värd att kika närmare på. 

Om den appellerar till mig. Får mig att, helst nyfiken i en strut, bege mig ut på upptäcktsfärd.

Jag är inte bara konstig. Jag är även motsägelsefull. För om jag konsekvent skulle följa min övertygelse att inte intressera mig för det som höjs till skyarna i spalterna och tv-magasinen, hade jag inte valt att införskaffa en bok av Richard Flanagan från Tasmanien. 

Lånad som e-bok på Stadsbiblioteket: Fråga 7. 

Den har sannerligen prisats av entusiastiska anmälare. Nästan som om de  har legat i för att överträffa varann i den samstämda hyllningskören. 

Titeln Fråga 7 är inspirerad av den sparsmakade Anton Tjechov (en av mina favoriter, för övrigt). Be mig inte att reda ut den. För det kan jag inte. Hur jag än grunnar på den. Över min nivå.

Simsalabim. Nu händer det som sällan sker. Jag hamnar i en bok som jag har mycket svårt att släppa. Jag försöker att läsa något annat, så som Nils Håkansons, i och för sig roliga, bok om bandy, men återvänder snart till Flanagan. 

Om jag säger att jag njuter i fulla muggar av hans utsökta stil, så ljuger jag inte. 

Vad "handlar" den om? Trist undran. Och inte vet jag. Den innehåller allt, skulle jag säga. Blandar och ger på det mest självklara sätt. Den är självbiografisk, barndomen återskapande, poetisk, dokumentär, filosofisk, geografisk, naturvetenskapligt kunnig. 

Beslöjad av ett milt vemod som smeker sidorna. Jag kan inte minnas när jag senast läste något liknande. Om jag ens gjort det.

Och plötsligt får jag en vild lust att bege mig till aboriginernas kontinent. De urinnevånare som folkmördades, något som mycket sent omsider erkändes av kolonialmakten. 

The land down under. 

Den initierade Flanagans inlevelsefulla, för att inte säga kärleksfulla, skildringar av en mångtydig, nej, jag ska inte luras till att skriva magisk, natur bär skulden för denna min uppflammande reslust.

Jag hör det stackars kreditkortet muttra. Men mitt nuvarande mantra lyder som bekant: man lever bara en gång. Skulle man hålla på och räkna pengar för att spara dem, kom man ingenstans.

lindelof.nu 2026-02-10

Hynek Pallas och den oetiska migrationspolitiken

Bild: Bokförlaget Atlas

Hynek Pallas föräldrar flydde på 70-talet till Sverige från realsocialismens stalinistiskt formade Tjeckoslovakien. Kritiska mot den totalitära regimen, med uppenbar risk för att hamna bakom lås och bom. Väl i Sverige - bortom stalinisternas hemliga polis - skrev de under Charta 77. 

Med medborgerliga krav på att regeringen skulle respektera de mänskliga rättigheterna, enligt Helsingforsavtalet 1975. Ett undertecknande och ställningstagande som, om de bott kvar i hemlandet, med största sannolikhet renderat dem arrestering.

Vad visste vi svenskar, vid Europas utkant, den tiden om Tjeckoslovakien, numera Tjeckien? Den sportintresserade kände förstås till det skickliga hockeylandslaget som Tre Kronor hade det svårt med. Och kanske den slitstarke löparen Emil Zátopek.

Själv minns jag Lennart Hyland när han i direktsändning i radion på sitt kulsprutesnabba vis refererade en landskamp mot tjeckerna på Hovet. Stängde in mig i mitt rum på Smedsgatan för att få vara ostörd.

Den kulturellt intresserade visste förstås att Franz Kafka härstammade från Prag. Denna upplevelserika stad som jag kan längta återse för att flanera i, sitta på kaféer och tankeflyga.  Samma kulturellt orienterade kände förstås till Jaroslav Hašek och soldaten Svejk.

Den politiskt intresserade visste säkert vem Václav Havel (en av undertecknarna av Charta 77) var. Och att han som president, efter fängelset som bröt ned hans hälsa, bjöd in Frank Zappa och Rolling Stones som samtalspartners till palatset i Prag. 

Där en gång "mannen utan hjärta", som Adolf Hitler kallade Richard Heydrich, "slaktaren i Prag" andra, huserade innan han föll offer för ett attentat. Mannen som satt ordförande för Wannsee-konferensen 1942, där det beslutades om "den slutgiltiga lösningen".

Jag handledde en uppsats, i företagsekonomi, hör och häpna, om dissidenter och motstånd som åsattes den medvetet tvetydiga titeln "Det omöjliga utanförskapet". I densamma utgjorde Havel ett case.

En varm dag i augusti 1968, närmare bestämt den 21:a, efter det sista sommarlovet, väntade jag och min kompis Conny, trötta och hungriga efter att långhåriga och hippieliknande ha försökt lifta med start i Helsingborg, på centralstationen i Husqvarna på tåget hem till Sandviken. 

I etern hörde vi att ryssarna med tanks gått in i Tjeckoslovakien och stoppat samhällsexperimentet "en socialism med mänskligt ansikte", med Alexander Dubček som frontfigur.

Förresten, var det egentligen en bra devis, "socialism med ett mänskligt ansikte"?  Vad skulle en socialism med ett omänskligt ansikte vara? För mig blir det tårta på tårta, det första. Utan ett mänskligt ansikte ingen socialism. 

Klart det inte var genomförbart i Tjeckoslovakien, i skuggan av Storebror, den ryska björnen. Försöka bryta sig ur östblocket.

Hynek Pallas följer jag. I mainstreammedierna. På någon av de kultursidor jag dagligdags scannar, i SvD, Expressen, Sydsvenskan och HD. Läser hans krönikor, recensioner och debattinlägg med för det mesta stor behållning.

Och jag kan skriva under mycket på det han, filosofiskt jonglerande med begreppet migration, för fram i essäsamlingen "Ex : Migrationsmemoar 1977 - 2018". Han är klok och vet av egen erfarenhet vad han talar om. Kan bli lite långrandig och mångordig ibland. 

Spydig, förlorar den intellektuella spänsten, när han kommenterar SD, som han djupt avskyr och varnar för.

Han för ett resonemang om medborgarrätt kontra mänskliga rättigheter som jag inte finner glasklart. Att det ena utesluter det andra.

Och jag tycker att han tar för lätt på den hotande islamiseringen, en följd av den hämningslösa migrationen efter 2015. Jag kan inte se att han med ett ord berör det problematiska med denna islamisering. 

Vilket förundrar mig. Han som insiktsfullt, intellektuellt anständigt, borrar i migrationen som ett samhällsförändrande fenomen. 

Det är inte islamofobi att varna för klaner, hedersvåld och teokratisk politik som sliter sönder Sverige. Det är inte att ställa sig på de reaktionära krafternas sida. Det är att vara realist. Klarsynt. Med de ideologiska glasögonen avtagna.

Jag har undrat över var i Sverige Pallas växte upp. Men så dyker namnet "Blodstensvägen" upp i hans bok. Aha, Eriksberg i Upsala! Där hade jag kompisar. I Gottsunda, numera enligt polisen ett så utsatt område, bodde han också. Dit har invandrare förvisats. 

Jag minns när Gottsunda byggdes. Så gammal är jag. Och jag minns att min kompis L, en kreativ man från Skövde som jag hade så mycket roligt ihop med, bodde där. Sedan ett antal år vilar han på Gamla Kyrkogården i Upsala. 

Jag har inte, trots vägledning från hans käresta, lyckats finna hans grav.

FOTNOT Uttrycket "den oetiska migrationspolitiken" syftar på att Pallas efterlyser en etisk sådan. Oklart vad det innebär och hur det ersätter dagens migrationspolitik. Öppna edra hjärtan - på nytt?