Bör vi vara snälla?

Bokus.com

                                                                                  Nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla" (Karl Gerhard)

Centraleuropén Peter Weiss magnum opus "Motståndets estetik" är kanske det första flera av oss kommer att tänka på när vi börjar fundera djupare omkring begreppet motstånd. 

Modiga människor i Tredje riket och deras agerande mot den totalitära naziregimen. 

Underjordiskt motstånd, hemliga grupper. Ett våghalsigt, illegalt agerande med risk för eget liv. Omgärdat av Gestapo, angivare och medlöpare.

Jag kommer för min del att tänka på vad Kenneth Hermele skrev i boken "Inte som lamm till slakt" (2023) om det judiska motståndet i Tredje riket. Inte lät sig judarna viljelöst fösas till slaktbänken, det vill säga gaskamrarna, som man ofta fått höra. 

Motstånd förekom. Det är Hermeles tes. 

En bred spännvidd exemplifieras. Från passivt motstånd, ett civilmotstånd mest i det fördolda och i marginalen, till de judiska partisanernas öppna motstånd i de polska skogarna, med gevär i händerna.

Ett problem riskerar bli att alla judiska handlingar i Tredje riket blir lika med motståndshandlingar för Hermele. Vardagen tillhörde motståndet. Med en sådan generös definition urvattnas begreppet.

Kanske meningsfullt att skilja individuellt motstånd från kollektivt? I det förstnämnda fallet närmar vi oss, som jag ser det, motståndsbegreppet Hermeles. Det allomfattande, om vi säger så. 

Jag höll på skriva: att leva är en motståndshandling per se.

Jag hade en kollega på högskolan, inga namn, som hämnades på den honom förhatliga arbetsgivaren genom att om aftonen, när ingen såg, sabotera datorutrustning. 

Han upptäcktes aldrig, avslöjade det en smula skamset många år efteråt för mig, när han hunnit bli pensionär. 

Förtjänar hans vredeslystna agerande att kallas motstånd? Mot vad i så fall? Systemet? Mot hur han behandlades som medarbetare av ledningen och underlydande chefer?

Bör inte fenomenet motstånd inkludera ett syfte eller ett ändamål som förtjänar att diskuteras? Inte bara vara blint och oreflekterat. Jag får för mig att det är svårt att använda ordet motstånd utan att bli normativ.

 Motstånd är något fint som bör man göra. Att bara finna sig är inte fint. Även om de flesta gör det, av bekvämlighetsskäl eller feghet.

Min mamma brukade, när jag kritiserade en person, säga när hon inte kom på något annat: - Men han är i alla fall snäll. Det finaste man kunde vara, enligt kvinnan uppvuxen på Bruket där inte snällhet direkt var ledstjärnan. 

Direkt från den bångstyrige sonen: - Men det är ju kossor också!

Det var innan jag med hjälp av läsning av John Berger, han bosatte sig på den franska landsbygden, granne med djurhållande bönder, insåg att kor kan vara riktigt farliga. Och vi vet att varje år dör minst en människa i Sverige efter att ha attackerats av kor. Respekt!

Mitt skalle snurrade igång efter morgonläsning av två recensioner. Jan Eklunds i DN (260120), med rubrik "Man får lust att skippa Rutger Bregman nästa lektion". Nederländaren Bregman är en av samtidens lysande stjärnor med sitt snällhetsbudskap. 

Han har fått pris som bästa talare på TED.

Den andra Peter Fällman Anderssons i HD 260315: "Hur jävla snälla är vi egentligen, Bo?" Han recenserar, ganska så surt, i stil med Eklund, ett framträdande på Landskrona teater av musikern Bob Hansson.

Fällman Andersson sätter, om jag läser honom rätt, likhetstecken mellan att vara snäll och inte göra motstånd. Den snälle anpassar sig. En medlöpare in spe. Snällhet är ingen god egenskap i sig. 

Om mig, skriftställare Ekstrand, kan man säga mycket. Men inte är jag särskilt snäll. Om jag är motståndsbenägen? Det måste andra bedöma.

Det kommunikativa förnuftets röst har tystnat

Wikipedia

Jürgen Habermas tilldelades det prestigefyllda Skytteanska priset vid den statsvetenskapliga institutionen i Upsala. Trots att han inte var statsvetare till professionen utan sociolog. 

Men förtjänade beteckningen politisk filosof med sina statsteoretiska reflektioner. Och utgjorde därför en självklar pristagare.

In i det sista klar i knoppen. Det är märkligt att tyska intellektuella kan bli så gamla och till synes obrutna fortsätta att vara aktiva. Närma sig, eller till och med överskrida hundrastrecket. 

Namnkunniga som Hans-Georg Gadamer, Ernst Jünger med flera återfinns i den ålderstigna kategorin.

Det hörde till på min tid som doktorand på Sociologen i Upsala att man måste läsa Jürgen Habermas. Denne intellektuelle gigant på nivå med Max Horkheimer och Theodor Adorno i Frankfurtskolan. 

Det ansågs viktigt att förhålla sig till de centrala begreppen i hans teoribyggnad: borgerlig offentlighet, livsvärld kontra systemvärld. Som marxist, i mitt fall, brottas med hans liberala modernitetsteori, söka svagheter och blottor. Var fanns klasserna? Klasskampen? 

Vad saknades i hans analys som färgades av Kants föreställning om den bemyndigade medborgaren? Vad kunde tillämpas på existerande parlamentariska, förment demokratiska system och sätta skarpt ljus på dem?

Diskutera hans kommunikationsbegrepp föll sig helt nödvändigt. Grundbulten enligt Habermas i en fungerande demokrati: ett pågående samtal som bygger på argument. Att man lyssnar på sin motståndare, visar respekt för olika uppfattningar. 

Och dessa måste skyddas genom yttrandefriheten. Utan denna ingen demokrati. Svårt låta bli att koppla det till ett dagsaktuellt Sverige. När regeringen under hänvisning till den nationella säkerheten fortlöpande inskränker de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Jag slet med Habermas. Jag fann honom idealistisk, nästan utopisk, om än sympatisk i sin samhällsförståelse. Som kanske blev begriplig om man beaktade den historiska bakgrunden. Hitler och hans välde i Nazityskland. 

Hur värna alternativet till det totalitära? I Tysklands mellankrigstid gick det inte.

”En riktig tysk är ingen intellektuell” ansåg nazisterna. En riktig tysk tänker inte, utan handlar. Ingen despot behöver en skrivbordsteoretiker som Habermas. Eller den Hitler dyrkande Martin Heidegger som nazisterna till en början slöt till sitt bröst. Men hade sen ingen användning för hans högt svävande, syrefattiga filosofi.

Jag fick mycket svårt för Habermas när han dömde ut studentledaren Rudi Dutschke som "vänsterfascist”. Det gjorde mig fundersam om Habermas universellt syftande demokratibegrepp. Vackert på papperet men prövat mot konkret verklighet?

Kände han sig, till skillnad från en studenternas idol som Herbert Marcuse, utanför, eller förstod han inte att tolka sextiotalets studentrevolt rätt? Var det rädslan för massrörelser, som den i Tredje riket, som styrde hans uppfattning? 

Pöbelns skränande utanför den bildade medelklassens salonger?

Kanske missade Habermas samhällsteori något väsentligt. Hans borgerliga offentlighet rymde inte den proletära.

Intressant att betrakta hans demokratiförsvar och yttradefrihetens omistliga roll med dogmatiska religioners framträdande på den samtida scenen. Jag syftar på islam. Teokratiska ideologier, med förföljelse av alla ifrågasättare. Tänk inte - tro! 

En  dikterande, kompromisslös världsuppfattning bortom Habermas förespråkande av argumentets suveräna makt. 

Nå, störst problem med Habermas hade jag med med honom som stilist. Han slog nästan landsmannen, tillika sociologkollegan, Max Weber i bristen på stilistiskt lyster. 

Liksom med Weber gav jag mig på Habermas på originalspråket, inbillar mig att jag är ganska bra på tyska. Inte gjorde det saken lättare. 

Kanske hans stil ändå inte var det mest problematiska med honom. Utan en politisk enögdhet. Han försvarade Israels agerande i Gaza. I honom hade Israel en sann och trogen vän. 

I historikerstriden i Tyskland vände han sig mot försöken att relativisera Förintelsen (som förväntas stavas med stort F för att markera dess särart). 

Han menade att den var unik och kunde inte jämföras med andra folkmord. Men inte legitimerar det nazistiska projektet, iscensättandet av den ”slutgiltiga lösningen”, den etniska rensning som Israel inför ett tigande världssamfund ägnar sig åt. 

Nu har Habermas lagt ned pennan. Hans betydelse för de akademiska fyrtiotalisterna kan ingen ta ifrån honom.

De annars förbigångna behövde Hitler

Varglyan (Wikipedia)

När jag i min yrkesutövning hade kläm på svensk ledarskapsforskning, noterade jag det bristande intresset för det karismatiska ledarskapet. Samarbetsformernas mer kollektiva ledarskap, i MBL:s fotspår, upptog däremot ett stort intresse hos forskarna. 

 
Jag förstår det som att den statsfinansierade forskningen präglades av den svenska modellens tankefigur, där ingen får sticka ut. Vara extraordinär och färgstark. Alla jämngrå och lagom.

Populära fenomen som after work och kick-off måste nog tolkas ur den förhärskande, eftersträvade samarbetsandan på blågula arbetsplatser.

En typisk svensk arbetsplats bygger i princip på ofrivillighet. I den meningen att vi inte väljer våra arbetskamrater. Men måste ändå tycka om att dra åt samma håll och trivas med varann. Åtminstone låtsas så. 

Om vi inte knegar inom den individualiserande gig-ekonomin. Var och en sin egen lyckas smed. En nyliberal ekonomi med antikollektivism och antisolidaritet som ledstjärnor. Och, för all del - glöm facket!

Om Adolf Hitler brukar det  sägas att han besatt karisma, trollband på ett magnetiskt vis dem som kom honom nära. Än idag lever myten. Kanske framförallt hos nynazister.

Efter att ha sett Robert Carlyle fånga Hitlers persona i TV-miniserien Hitler: The Rise of Evil, där Hitler under sina år i Wien framställs som undermålig konstnär och ordbajsande, förvirrad judehatare, har jag i en första tanke svårt att begripa mig på alla dem i Tyskland som svor denne skamfilade figur sin lojalitet.

Lyssnar man därtill på hans offentliga tal, kan man bara konstatera att de ingenting annat än urusla var, retoriskt sett. Även om de eldade på massorna. Han gapade och skrek. Krumbuktade sig kroppsspråkligt med anlagt demon-ansikte. 

Efter att ha tränat framför spegeln. Innehållet tunt som vattenvälling.

När Bruno Ganz, i filmen Undergången - Hitler och Tredje rikets fall, gör Hitler bättre än Hitler själv, om man kan säga så, anar jag att Führerns rykte föregick honom. Människor hade honom klar för sig, innan de hört honom.

Han var deras skapelse, en projektion. Uppträdde som de ville föreställa sig honom. Goebbels hade varit framgångsrik i sin personal branding av Führern som det heter på modern företagsekonomiska.

De unga kvinnor i filmen Undergången som har samlats i varglyan i Ostpreussen om natten, för att söka ett sekreterarjobb hos Hitler, har redan sin bild färdig av arbetsgivaren in spe. Nervösa inväntar de att han ska sköta matningen av sin hund.

Starstruck, säger man idag. Ingenting förmår rubba deras förhandsbild av ledaren.

Även om det är en stapplande, darrande gubbe under upplösning som kommer emot dem. Verklighetens Hitler slår inte bilden som de internaliserat av honom. De niger underdånigt, gör sig till och har sig.

Jublar när en av dem, en Münchenmädchen som förtjusar Hitler, får det eftertraktade jobbet.

Sedermera skyllde hon, Traudl Junge hennes namn, betagenheten av honom på sin ungdom. Det är för övrigt hennes tillbakablickar inifrån maktens absoluta centrum som filmen lutar sig mot. De sista dagarnas kaos i bunkern i Berlin. När allt vad ledarskap hette förskingrades.

Jag söker förklaringar bortom myten om Hitlers karisma och duperande förmåga. Förklaringar i en mer sociologisk riktning. En viktig sådan är den att i Tredje riket kunde alla göra karriär. Utan formella meriter. Det krävdes ingen examen, inga papper.

Även dem kunde komma ifråga som försökt på sedvanligt sätt och fallerat, så som Richard Heydrich, "slaktaren i Prag". Bara de sträckte ut högerarmen och heilade. 

Ett sådant system, motsatsen till en meritokrati, öppnar dörren för  ja-sägare och karriärister. Liksom de laglösa råskinn som utgjorde SA. Utan Hitler och nazistpartiet hade de varit ingenting.

Var Hitler något annat än en projektionsskärm? Många behövde honom. Han dök upp lägligt, i en svår tid för Tyskland, med rådande massarbetslöshet, fattigdom och växande uppgivenhet. Marken var krattad. 

Tiden väntade på att en stor man skulle dyka upp. Det är den historiska bakgrunden och fonden.

Liksom många, i vår samtid. behöver clownen i Vita huset. En undermålig konstnär som Führer eller en fastighetsskojare som president. Ja, varför inte?

Plötsligt minns jag Hitlers kelgris, den karriärlystna arkitekten med svårt faderskomplex, Albert Speer, som i sina memoarer, i ett anfall av självinsikt och med distans till förförelsen, frågar sig hur han kunde bli så bländad av den föraktliga figuren. 

Tja, svaret kan bara bli: Hitler kom in i ert liv, herr Speer, när ni behövde honom.

Det kunde ha varit någon annan. Men nu var det Adolf Hitler. Med mördandet och förintandet av judar hand i hand. Nog blundade Speer för vad som pågick i Tredje riket, snarare så ljög han om det. Och lyckades undgå repet. Att tiga och blunda lönar sig. Då som nu.

Även på 8 dagar, under annan rubrik, 260313.

Leve Handikappteatern!

Facebook

Jag har sagt det förr. Och upprepar det gärna: Gävle Handikappteater står i mina ögon för politisk teater av bästa märke. Föreställningar vilande på raka rörs kommunikation. Aktörer som inte lägger band på sig. 

Ensemblen strävar inte, tack lov, efter att vara politiskt korrekt och inställsam. Inget krypande för de maktfullkomliga - måltavlorna. Rejäla snytingar delas ut. Med gott humör.

Jag är ingen teatermänniska. Åker inte till Stockholm för att se nåt på Kungliga Dramaten. Går aldrig på Folkteatern i Gefle. Slår inte följe med borgarklassens kulturtanter. De städade uppsättningar som erbjuds intresserar mig inte. 

När framlidne Joakim Stenshäll, djupt saknad ska alla veta, var städslad som dramaturg på Folkteatern vistades jag ofta i det pampiga teaterhuset i allén. Närmare bestämt i källaren när vi höll på med vårt allkonstprojekt Förrådet. Inspirerat av Kulturbrauerei i Berlin. 

Men inte lämnade jag källaren för att slå mig ned som åskådare i salongen. Vi lånade ner skådespelare ibland till programpunkter i Förrådet. Men jag såg dem aldrig agera utanför det.

Jag, mitt gamla rödskägg som heller aldrig blir nåt annat, saknar den radikala 68-atmosfären och de fria grupperna. Bland dem Fria Pro som tog ställning för arbetarklassen och dess kamp. Åkte i solidaritet upp till Norrbotten. 

Där fick de däringa fina kulturtanterna på Östermalm så de teg! Satte väl skumpan och laxsnittarna i halsen.

Återflyttad till regionen och Gefle för en helsikes massa år sen lärde jag känna Ulrika Hörberg. Denna formidabla, kreativa och driftiga kvinna med ett mod jag önskar kunde hällas på flaska och ordineras till alla fegisar.

Genom Ulrika fick jag vetskap om Handikappteatern och har även sett några föreställningar i Folkets hus med dem. Alltid efteråt lämnat upplivad till sinnet. Så som jag vill ha politisk teater. Meningsfull. Provocerande. Oförskämd. Humoristisk. Släng dig i väggen, Dario Fo!

Skrattframkallande när den kommunala maktens fyrkantiga gubbar och kärringar får vad de förtjänar från scenen av de duktiga aktörerna.

Att makthavare motarbetar och försvårar för Ulrika och hennes skådespelare på det nedrigaste vis gör mig både förbaskad och beklämd. Tydligen har de tid att hålla ett öga på Facebook också. Stasifasoner! Och hänger upp sig på Handikappteatern för ett välmotiverat inlägg. 

Vafalls? Har vi inte grundlagsfäst yttrandefrihet i det här landet? Liksom i Gefle kommun? Fult agerande från skattefinansierade, maktfullkomliga individer.

Leve Handikappteatern! Den är omistlig. 

PS. "Traditionell" teater behärskar de också. Tydligen ska de framöver spela Gogol. Om bara kommunens handgångna kunde lämna dem ifred. Men bereda dem arbetsmöjligheter.

Samvetets motstånd

Bild: Tradera

Filmen Sophie Scholl - Die letzen Tage (2005) har jag sett två gånger förut. Nu ser jag den tredje gången på SVT Play. Münchens universitet, där de regimkritiska flygblad spreds som ledde till syskonen Scholls avrättning våren 1943, besökte Eva och jag under en längre bilresa sommaren 1990.

 
I ett fortfarande delat Tyskland. Först i oktober samma år skedde Anschluss. 

Över 20 västtyska städer passerade vi under vår odyssé. Med start i Lübeck och som sista anhalt Hameln. Om jag inte missminner mig.

I München har platsen där universitetet ligger fått namn efter syskonen Scholl. Jag minns också en plakett till syskonens ära mitt i Potsdam. Sommaren 1992 vistades vi i samma stad. Syskonen Scholl hedrades på denna plakett för sin antifascistiska insats. 

Jag har därefter grubblat en del på formuleringen.

Borde det inte ha stått antinazistiska? Det var ju i Tredje riket och mot Hitler de i motståndsgruppen Vita rosen, med syskonen Scholl i spetsen, i München agerade. 
Men jag förstår nu varför de i DDR valde att formulera sig som de gjorde. 

För att markera att fascismen är större än nazismen. 

Den senare utgör en del av den förra. Och - inte "endast" judar var offer för nazisterna. De fanns även bland de kommunister som utgjorde första generation DDR:are. Därför kunde det inte stå antinazism.

De borgerligt uppfostrade syskonen Scholl, Hans och Sophie var inte vad jag skulle kalla politiskt medvetna. De agerade snarare utifrån en a-politisk, humanistisk ståndpunkt. Sophie var, som jag förstår det, djupt religiös. Bad till Gud ända in i det sista. 

Kanske utgjorde syskonen, mer än kommunister och politiskt medvetna, ett större hot mot Hitler och hans anhang. Deras engagemang vilade på sann medkänsla. Samvetets. Bortom politiska paroller. Medmänsklighet. 

Men de saknade uppbackning. Motståndet var idealistiskt. Från början utsiktslöst. Insåg de inte det?

I förhören, domen var klar på förhand och allt bara ett skådespel, var exekutörerna chanslösa mot den intelligenta Sophie. Men vad hjälper det oss, och alla vi som agerar i hennes efterföljd, goda argument när dialogen med makten per definition är omöjlig? 

Det är inte argumenten som gör oss starka mot bödlarna. Och som det hette i Tredje riket: en riktig tysk är ingen intellektuell. 

Böcker brändes. Judar gasades. Minnet av Sophie Scholl lever. Och av motståndet. Må det aldrig överges. Men må det ta mer kollektiva former. Och i större politisk medvetenhet.

Även på 8 dagar 2026-03-12 under annan rubrik

Harighet, blod och skalpeller

BIld: Rotten Tomatoes

Efter att för ett antal år sen ha genomgått en mycket krävande behandling för att få bukt med mitt utbredda cancerangrepp, har jag till skillnad från då blivit allt mer harig. Hos tandläkaren ber jag alltid om bedövning. Även när hon bedömer att det inte behövs. Och meddelar mig det.

Men jag insisterar. Ger mig inte. Och hon har bara att vara mig till lags. Om vår goda relation skall bestå. Spruta fram.

Sjukhusserier på TV har jag inget emot att titta på. Tillsammans med min livskamrat. Med blodiga scener och skalpeller. Akuta ingrepp i syfte att rädda liv. Men kanske är det inte vården eller behandlingarna som jag främst fokuserar på. 

Utan mer på organisationen och ledarskapet. Hur man leder professionella medarbetare är sedan länge av ett särskilt intresse för mig. Kopplat till min tidigare yrkesutövning.

När jag undervisade om ledarskap använde jag gärna teve-serier som illustrerande cases. Jag minns särskilt serien om doktor House. Bångstyrig. Till bekymmer för överordnade på sjukhuset. Självgående. Oerhört kompetent. Oslagbar som diagnostiker. 

Min tes: organisations-illojalitet och professionalitet går hand i hand. Professionella medarbetare måste i första hand vara lojal mot sin profession. Inte organisationen. Värna sitt professionella samvete. 

Serien New Washington såg vi många avsnitt av. Om ett sjukhus i New York. Det hela byggde på böcker från en tidigare medarbetare, läkare, på samma sjukhus. 

Till en början fascinerades jag av det ledarskap som utövades av den sympatiske mannen, ensamstående med en dotter, som var ansvarig för the emergency room. Överensstämde med mitt ideal för hur professionella medarbetare skall ledas. Inget chäfskap - ledarskap.

Men så plötsligt såg jag skådespelare utklädda till läkare. Skyltdockor utan en rynka i ansiktet. Efter plastikkirurgi. Det gick inte att titta längre. Fånigt? Tja. Men ett emergency room befolkat uteslutande av unga, vackra fotomodeller? Skulle inte tro det.

The Pitt, om ett sjukhus i Pittsburgh, har fått en andra säsong på HBO. Första säsongen knep oss med hull och hår, Intressanta, flerbottnade personligheter. Icke minst chefsläkaren som brottas med privata bekymmer. Skicklig på att fatta snabba beslut. När sådana måste fattas.

Och att leda verksamheten utan att bli klåfingrigt intervenerande. Mer av en mentor för de yngre läkarna. Rör sig i bakgrunden. Låter dem hållas. För att lära sig och utvecklas. 

Men andra säsongen känns inte lika spännande. Jag kan inte riktigt svara på varför. Kanske konceptet är uttjatat. Och vi fastnar i upprepningar där de förr inte noterades. Karikatyrer, inte personligheter. Serien har mist, hur ska jag uttrycka det, sitt lyster.

Nå, harigheten består. Och inte hjälper sjukhusserierna mot det. Månader till nästa tandläkarbesök. Tack och lov.

PS. Sommaren 1969 feriejobbade jag som vaktmästare på Ackis i Upsala. Ett av dom bästa jobb jag haft. Vi var ett gäng studenter som hade kul mest varje dag. Och en chef, Sigge Fürst-dubbelgångare, som försvarade oss i vått och torrt. 

Yttrandefrihet och värdegrund oförenliga?

Foto: Bengt Arvidson, Sydsvenskan

Det var tyvärr väntat. Efter en mycket hätsk och onyanserad debatt nere i Skåne. Lägg till att en rad anställda vid Lunds universitet i ett offentligt upprop krävde att Lunds kommun skulle säga upp författaren Bisan Edwans fristadsstipendium. 

Och nu har det skett. Trots protester från bland annat PEN.

Den socialdemokratiske politikern Sebastian Jaktling, ordförande i  kultur- och fritidsnämnden i Lund, vänder sig mot att kommunen blir ”en plattform för den här typen av åsikter som uttrycks starkt i strid med den värdegrund vi har”. (HD 260309)

Bisan Edwan, palestinier och politisk flykting från Egypten, har nämligen tidigare uttryckt sympatier för terroriststämplade Hamas. Och förståelse för attacken mot Israel 7 oktober 2023.
Vad med socialdemokraterna, vars pionjärer förföljdes för sina åsikters skull, och solidariteten? 

Är den egna historien helt bortglömd? 

Och vad med yttrandefriheten? Är den numera villkorad? Om man bredvid detta beslut lägger den sittande svenska regeringens fortlöpande inskränkningar av våra medborgerliga fri- och rättigheter, med hänvisning till den nationella säkerheten, blir man mörkrädd. 

Yttrandefrihet och värdegrund, är de oförenliga? I värdegrundens namn kan yttrandefriheten beskäras? Bortom lagar och domstolar. Vad säger Nils Funcke? 

Från mainstreammedierna förväntar jag mig inget. Maktens pipor. 

Jag minns från en av mina vistelser på Västbanken, att jag en dag bar en grön t-shirt. Inne på ett kafé pekade jag på den, skämtade med innehavaren: ”Hamas.” Färgen förknippas ju med dem. Ägaren kramade om mig och kysste mig på kinderna.

Om den statliga myndighet som finansierade mitt uppehälle under mitt gästföreläsande på Birzeit University utanför Ramallah fått reda på detta - hade Västbanken varit över för min del?

Noteras kan att Eva och jag för en tid sedan besökte Lunds universitetsbibliotek där Ravensbrückarkivet förvaras. En omfattande dokumentation över lägeröverlevare som ankom Sverige våren 1945.

Man får väl utgå ifrån att oberoende av åsikter var de välkomna. Men det gäller inte Bisan Edwan.

Även på 8 dagar 2026-03-10