Jag glömmer aldrig när vi träffade "Mannen utan ansikte", Markus Wolf (1923-2006), mytomspunnen chef för HVA [1], Stasis utrikesavdelning, hösten 2001 på Hotel Unter den Linden, samma namn som paradgatan.
Tidsmässigt nära attentatet mot World Trade Center i New York.
Intressant nog beskriver Ingrid Hedström samma hotell i sin bok "Vännen från Berlin". [2] Men hon minns, om det inte är ren fiktion och hörsägen eftersom det är en roman, det annorlunda än vad jag gör.
Jag kvartade där ett flertal gånger, trivdes, ännu mer med det utmärkta läget, inte långt till välsorterade KulturKaufhaus Dussman, Bahnhof Friedrichstraße, Humboldt Universität. Jag minns det för min egen, högst subjektiva, del som ett i mina ögon typiskt DDR-hotell.
Sen länge rivet. Nära korsningen Unter den Linden - Friedrichstraße. Där har uppförts ett glittrande konsumtionstempel. Ännu ett. Inget för die Obdachlosen, de i den tyska huvudstaden förbisedda. Utan teuro på fickan är du inget värd i nyliberalismens marknadssamhälle.
Wolf använde inte beteckningen Checkpoint Charlie, som vi sade i väst, enligt honom hette det "den där övergången på Friedrichstraße".
En nyckel till delningen av Tyskland efter andra världskriget och nazismens kollaps. Två olika världar, med skilda namn på saker och ting, i Västberlin köpte man småfrallorna Brötchen, i öst Schrippen.
Än idag kan man köpa dessa goda Schrippen i Berlin. Och Ampelmännchen lyckades de som drömde om timmen noll, att historien kunde nollställas och allt börja om på nytt efter fasorna, inte ta bort.
Orden överlever verklighetens radikala förändring. Inget mimetiskt förhållande mellan ord och verklighet. Orden äger självständighet och en imponerande, bestående kraft.
Ordens makt visste propagandaminister Goebbels allt om [2], även filologen Victor Klemperer, med Tredje rikets nederlagsdöljande retorik som sitt studieobjekt. [3]
Erich Honecker garanterade, så sent som fem i tolv, att muren som delade Berlin skulle stå i hundra år till. Den "antifascistiska skyddsvallen".
Trodde han på det själv? Han som med chaufför, kopplad till Stasi, kördes in från den skyddade bostaden i Wandlitz till kontoret mitt i Östberlin på vägar där han såg så lite som möjligt av det skamfilade, skuldsatta DDR.
Från början skadeskjutet av tunga krigsskadestånd, tillika berövat nödvändigt fabriksmaterial. Redan inledningsvis försatt i uppförsbacke.
Wolf, som flera år innan muren föll avgick, begärde i pension en våning granne med Spree i Nikolaiviertel, dit var jag hembjuden en gång, men tackade nej.
Hans änka Andrea torde bo kvar, jag har inte kontrollerat det, svept förbi utanför ytterdörren som jag plägar när jag är i Berlin.
Min teori är att Stasi, inklusive Wolf, förstod vad som oföränderligt var på gång långt innan muren föll och DDR officiellt upphörde.
Jag tänker filmen "Good Bye Lenin" [5], när de under omvälvningens kaotiska dagar försöker lura den sjuka, systemtrogna, kvinnan att människor från fascismens väst flyr till öst. När i själva verket DDR sjunger på sista versen. Hon genomskådar försöket med hjälp av rörliga bilder.
När allt var slut, muren nedmonterad, var det som om ett gigantiskt slukhål öppnade sig i marken och det realsocialistiska systemet rasade ned i det och var borta - som om det aldrig existerat. Framlidne Per Landins bok "Sista tangon i DDR" [6] rekommenderas.
Och jag tänker på Stalin som efter kriget önskade ett neutralt och demilitariserat men inte delat Tyskland. Istället Kalla kriget och kapprustning.
NOTER
Bild: Facebook
