Sockerråttan i Danmark

Foto: Wikipedia

Ränderna går aldrig ur. Kanske är det arbetarklassbakgrunden​ som talar. Jag älskar nämligen smågodis. Ju mer det liknar något farligt onyttigt och är färgstarkt, som hämtat direkt från en kemisk fabrik, desto bättre.

  

Fin, schweizisk överklasschoklad från Lindt inget för mig. Sitta och knapra förnämligt på fyrkantiga rutor. Nä, frossas ska det.

Högtidsstunder rådde i barndomen när jag kunde knata iväg ned till Linders kiosk vid Kanalen i Sandviken och handla ettöresgotta av det mest härliga slag. Fylldes på i vita påsar.

Sockerråtta har jag förblivit som gammal man. Här i Danmark heter godiset slik och köps på försluten påse. Jag fattar inte hur ungarna kan ha råd. Det är ju så dyrt. Även om man bortser från valutakursen med svag, svensk krona.

När jag läste nationalekonomi i Upsala handlade det på kursen i mikroteori om prissättning. Utbu​d efterfråg​an på en perfekt fungerande marknad​ med konkurrens. 

Det hade föga med den oligopolstyrda verkligheten att göra. Med marknadsimperfektioner, som det stod i böckerna. 

Prissättningsmekanismer har alltid fascinerat mig. Kopplingen till värdet på en produkt. Arbetsvärdeläran inhämtade jag genom läsandet av Marx. Inget som togs upp på föreläsningarna.

Från Nationalekonomen har främst frågan om  priselasticitet stannat kvar. Vissa varor efterfrågas alltid, även om priset går upp. Så som mjölk​ och basala livsmedel. Skulle tro att det även gäller godis.

Borde höra med någon dansk vid slikgondolen. Med risk för språkförbistring.

För övrigt fattar jag inte varför Danmark ska spela rollen som lydstat, krypa för USA och ingå avtal om Grönland. Vart tog folkrätten och suveräniteten vägen? Vad jublar det rödvita klägget egentligen åt? 

Stora Stygga Vargen, president Trump, ler i mjugg samtidigt som han klappar om en smickrad Mette Frederiksen. 

Även publicerad på 8 dagar 260923

Hur sjukt får det bli?

Foto: Arbetet

Rubrikens fråga infinner sig automatiskt när jag i Arbetet 260923 läser om ett företag som översvämmats av jobbansökningar. I runda tal 300. Företagsrepresentanten är förtvivlad. Hon vet ju mycket väl vad det handlar om. Ingenting annat än ett spel för gallerierna.

Jobb söks för att Arbetsförmedlingen tvingar arbetssökanden att göra det. Oavsett utsikterna till en anställning. Tummen i ögat på de tärande. Bevisa måste de för handläggarna att de är aktivt arbetssökande. Försök inte slippa undan, hitta ett kryphål! Storebror ser dig. 

Ingen av de sökande vill egentligen ha något jobb på företaget. Det vet representanten också. Men hon tvingas, för syns skull, i bästa fall bläddra igenom ansökningarna och artigt tacka nej. 

Är det inte dags att sluta med dessa, den förkättrade arbetslinjens, absurditeter? Sluta låtsas? Det är så förbaskat ovärdigt och demoraliserande för alla inblandade. 

Och med AI allt snabbare på ingång. Med sysselsättningskonsekvenser för den levande arbetskraften. Dags att sluta blunda för verkligheten. Glöm parollen arbete åt alla. Den är sedan länge förbisprungen av arbetsmarknadens realiteter.

Redan André Gorz skrev om två tredjedelssamhället, med ett bestående överskott på arbetskraft. 

LO-basen Gunnar Nilsson pläderade för en dra åt helvete-kassa åt var och en. Med syftet att öka den enskildes handlingsutrymme.

Lägg ned, säger jag. Sluta jaga folk. Inför en generell, ekonomisk grundtrygghet. Nilssons dra åt helvete-kassa. Som jag kallar medborgarlön. Sedan är det upp till den arbetslösa att fritt välja om han eller hon nöjer sig med medborgarlönen eller inte.

Individen tjänar på det. Samhället. Arbetsförmedlingen kan avvecklas eller kraftigt bantas. Alla övervakningsmyndigheter. 

Aldrig har läget som nu talat för en medborgarlön, basinkomst som andra säger.

Försök inte slå mig att vi inte har råd! Det har inget med ekonomi att göra. Utan med att makten inte vill ha fria medborgare. Hellre slavmentalitet än frisinne. Kännetecknet på ett civiliserat, modernt samhälle?

Jag skäms när jag läser Arbetet.

Passar Malmölistan bäst på gator och torg?

Axel Danielsson (Foto: Wikipedia)

Malmölistan, med stridbare Nils Littorin i spetsen, tidigare aktiv kommunist, dykande upp i olika sammanhang när de etablerade partierna minst önskar det, lyckades ta sig över spärren och in i kommunfullmäktige. Med 3,9 procent av rösterna.

En katt bland hermelinerna. Jag tror knappast att de regerande socialdemokraterna, som Littorin älskar att konfrontera, ser fram emot att möta Malmölistan i debatterna i den politiska församlingen. 

De senare har beskyllt de förra för korruption, att köpa stöd, slösa med offentliga finanser på obegriplig konst och andra mindre tilltalande saker.

Dyra julmåltider på flotta ställen på skattebetalarnas bekostnad, samtidigt som de som sliter inom välfärdssektorn inte är inbjudna, icke att förglömma.

Malmölistan uppfattar jag som ett typiskt populistiskt parti som skjuter in sig på frågor som spontant retar upp vanligt folk. Det krävs ingen större argumentation eller retorik för att övertyga, det gäller att fånga den opinion som är lättretad och gärna tänder på alla stubiner.

Detta i den stad där intellektuella förgrundsgestalter inom arbetarrörelsen en gång fanns, som Axel Danielsson. Tidningen Arbetet, som jag dagligen läser, låg han bakom.

En replika av päronträdet, där Mäster Palm utstötte sina tirader mot de härskande herrarna, har jag själv sett i Malmö. 

Med vemod minns man den tid när S stod för något annat än den samhällsanpassning de maktberusat försvarar i dagsläget. 

I likhet med Sverigedemokraterna appellerar inte Malmölistan till det kritiska utan spontana förnuftet. Vardagsnära frågor för dem som kallats verklighetens folk drivs. 

Offentliga medel skall enligt Malmölistan prioritera vården, polisen och skolorna. Alla dessa kommunikatörer som kommunen håller sig med kan gott avskaffas. De betraktas som parasitära och onödiga. 

En riktig Malmöbo är ingen kommunikatör, för att omformulera ett talesätt bland nationalsocialisterna i Tredje riket.

Hur man ser på Rosengård och "transferiatet", alla inflyttade bidragstagare som inte lönearbetar, är mig obekant.

I Tyskland vinner populistiska AfD framgång. Särskilt i landets östra delar. Vad som händer med Malmölistan när de kommit in i värmen och har att följa den påbjudna samtalsordningen ska bli intressant att hålla ett öga på. Löper de samma risk som SD att förlora på att bli rumsrena?

”Politikerna skall vara rädda för folket”, heter det från Malmölistan. Nu är de själva invalda politiker. Misstanken finns att de fungerar bäst på gator och torg. Inte i salongerna. Den som lever får se.

Men nog är de ett uppfriskande inslag i gatubilden i den skånska metropolen!

Även publicerad på lindelof.nu. 2026-09-20

Eftervalscirkus i Sverige

Den danska sajten Solidaritet kände jag, skam att säga, inte till förrän jag sökte efter en lämplig mottagare för minnesord om nyligen bortgångne vännen Erik Christensen, sympatiserande med Socialistisk Folkeparti. Och av danska BIEN kallad rörelsens "grand old man".

Vilken sajt kunde vara bättre än Solidaritet som på nätet presenterar sig som "Venstrefløjens medie". 

Nekrologen publicerades. Tidningen återkom med en förfrågan om jag kunde förse dem med tips på någon svensk publikation som gjort en eftervalsanalys. Jag hittade en artikel i skånska Arbetet som jag tipsade om. Den handlade om ökad rasism i eftervalets spår. 

Vad som sedan hände vet jag inte. Om en länk till Arbetet, eller en översättning av artikeln till danska, kommer att dyka upp i Solidaritet.

Förundrad, för att inte säga förvirrad, betraktar jag turerna efter att oppositionen med minsta möjliga marginal utgått med segern över den sittande Tidöregeringen.  

Efter att prognosmakarna, professorer i statsvetenskap och andra, i vanlig ordning förutspått något helt annat.

Socialdemokraterna gjorde ett historiskt uselt val. Men uppträder ändå segervissa. Ordföranden Magdalena Andersson och partisekreteraren Tobias Baudin jublar samfällt. 

Vänsterpartiet kräver statsrådsposter. Men S har redan före valet deklarerat att de är inte mogna för det. Dock lär S behöva V:s stöd i riksdagen. 

Jag sätter en en dansk femkrona på att V ännu en gång blir dörrmatta åt S. Vad de än säger i nuläget.

Centerpartiet vägrar att ingå i det borgerliga blocket om inte SD stängs ute från allt inflytande. C kan tänka sig att stödja S. Men under förutsättning att S ger V kalla handen. Enligt C rymmer V antisemiter och terrorister. 

Det hjälper inte att V kastat ut ett antal palestinastödjande medlemmar med syftet att rentvå sitt namn.

Summa summarum, en cirkus är det. Hur förmedla detta till en dansk publik? Även om det kohandlas och förhandlas även här i Danmark så kan det inte på långa vägar liknas vid det som sker i Sverige.

Tilläggas kan att Sverigedemokraternas segertåg är avbrutet. Frågan är vad de nu ska hitta på för att locka väljare i ett kommande val. Migrationsfrågorna har de inte längre monopol på. Inte heller en strängare lagstiftning för att stoppa gängkriminaliteten. SD sticker inte ut.

Sverige befinner sig parlamentariskt i en stor oreda med oviss utgång. 

Lördag i Tversted

Foto: Expressen

I dag har redan två veckor gått sen vi ankom Tversted. Tiden rusar. Jag önskar att jag kunde stanna den, men kan inte. Två veckor med bra väder. Men nu verkar höstregnen köa på tröskeln till Nordjylland.

Usel nattsömn. Genom fönstret kan jag med hjälp av mörkret och ljuset någorlunda avgöra hur långt framskriden dagen är. Natten är dagens moder, hette en pjäs av Lars Norén. Utan att fråga AI utgår jag ifrån att han lånat titeln från Stagnelius.

Det var en man som kunde skriva poesi, det. 

Eftersom jag inte kan sova kikar jag i mobilen. Läser lite i Kjell Westös Coda. En bok jag lånade med stora förväntningar. En recension förespeglade nämligen att den skulle handla mycket om Helsingfors. Jag finner den mest tjatig. 

Kanske har jag inte de rätta nycklarna att ta mig in i den med.

Tillhör inte den finska huvudstadens litterära kotterier. Intriganta och självupptagna. Därigenom tröttsamma. Som de i Fjollträsk. 

Intervju med Mats Olsson, Expressen, om hans kommande självbiografi. En journalist jag inte läst mycket av, inte tyckt att jag har behövt läsa. Arbetargrabb från enkla förhållanden i Malmö. Han var länge, uppger han, ovillig att skriva om sitt liv. Men lät sig övertalas.

Tydligen har han en dragning till SM. Inte Svenska Mästerskapen, trots att han skrivit om sport i alla år. Det kan de säkert göra rubriker och fixa klick på. Förlaget sälja böcker med hjälp av. Sex kittlar. Ett tacksamt tema.

Olsson är född samma år som jag. Med Gammeln, liksom jag, som sällskap. Medicinerar, rör sig stelt. Jag skummar intervjun, behöver inte ännu en gång påminnas om hur åldern, som det heter, tar ut sin rätt. En formulering jag finner vämjelig. Vad då "tar ut sin rätt"? Vilken förbannade rätt?

På tisdag begravs Erik som hastigt gick bort häromdagen. Döden kryper allt närmare, i påminnelsens form. Det stämmer ned mitt humör. Jag har ingen lust att dö.

"Vem har väl det", som skomakare Andersson i Sandviken brukade muttra. Ej släkt med kvinnan som leder det parti som gjort ett riktigt dåligt val. Men jublar tillsammans med sin Sancho Panza, sekreteraren Taubin.

Senare i dag frokost, lunch på svenska, på Aalbæk Badehotel. Ett trevligt ställe. Bäst ta med rejält med sekiner. 

Därefter ladda för seriepremiär. Äntligen är försäsongen över. Brynäs tar sig an Skellefteå borta. Inte lätt. Som att leva åldrad.

Efterårets Tversted

Foto: Privat

Jag försöker förklara för mer än en, kanske undras det mest av nyfikenhet utan baktankar, varför jag tycker så mycket om att tillbringa några veckor varje höst på just denna plats på jordkulan. Runt tre mil väster om Frederikshavn. 

Efter att om lördagseftermiddagen ha låtit Stena Olssons kompani, som Nationalteaterns 

Ulf ”Sillstryparn” Dageby läspande sjöng, ta oss över havet. Inmundigande buffé, ingen extravagant sådan, på Stena Jutlandica. Surt rödvin, alkoholsvag öl.

Det kan låta patetiskt, men jag framhåller som motiv evighetsperspektivet som bjuds invid Vesterhavet. Oföränderlighetens diskurs, skulle en upsala-akademiker kunna säga. Allt är sig likt och allt förblir sig likt. Så som jag vill ha det i krigens mörka samtid, att något i alla fall består.

Evighetsperspektivet, den gången, med blicken glidande över det blå havet, bort mot den slocknade vulkanen Ischia i fjärran. I samband med att vi var bjudna till vännerna Marianne och Gunnar Adler Karlsson med hus på Anacapri. Grannar med Axel Munthes Villa San Michele. 

Upp till Anacapri, på toppen av ön, tar man sig med hjärtat i halsgropen, i taxi på branta, slingrande vägar, bäst att inte titta ut över stupen, efter att överfarten från Neapel till Capri är avklarad.

Gunnar bjöd på flygresa och uppehälle efter en av våra oenighetsdiskussioner, där han som vanligt hävdade att skulle man bete sig olydigt och simma mot strömmen offentligt som undertecknad, då måste man först se till att vara ekonomiskt oberoende.

LO-basen Gunnar Nilsson, av alla arbetslinjens förkämpar, uttalade sig om vikten av att ha en dra åt helvete-kassa. Det borde alla ha. Gunnar Adler brukade citera honom.

Jag, liksom Gunnar, kallar det medborgarlön och jag hävdar att den borde vara ovillkorlig. Inga krav på motprestation, släpp människorna fria att ta ansvar för sina liv. Med en medborgarlön, ja, då jädrar skulle arbetsköpare och annat löst folk få se på gnistor! 

När slavarna vågar ta bladet från munnen, slå näven i bordet.

Utan det ekonomiska oberoendet kan de som olydnaden inte faller på läppen på olika sätt straffa en. Jag skulle på rak arm kunna räkna upp flera exempel. Bland dem en tidigare journalist som i praktiken belades med yrkesförbud.

Jag, med strävan att vara en gossen Ruda, insköt gentemot Gunnar: Men jag är ju, som du mycket väl vet, inte oberoende! Jag är löneslav och kan inte göra som jag vill. Jag, född av fattiga, nåja, föräldrar och född till anpassning, sälja min själ, tiga med kepsen i hand.

Kanske tröttnade Gunnar på mitt ständiga framhållande av dålig ekonomi, för efter ett framträdande på den högskola jag var knuten till bestämde han sig för att skänka mig gaget. Det räckte till Capriresan. Oförglömlig, som engelsmannen säger: once in a lifetime. 

Har evighetskänslan, lätt att känna men desto svårare att förmedla till den tvivlande, med min gudstro att göra? Jag är medlem i Svenska kyrkan, viktigt för mig som en markör i tider av islamisering, men jag deltar aldrig i någon gudstjänst. 

Jag är anti-institutionalist, avstår helst institutioners sociala ordning och ritualer. Därför hade jag det kämpigt som högskoleanställd, kände mig klämd. Allt värre blev det. Tack och lov är jag nu utstämplad. Ledigheten, som dansken säger, är min enda institution, jag min enda chef.

Min tro är mellan Gud och mig, angår ingen annan. Direkt och oförmedlad. Det behövs inga präster som mellanhänder.

Men gästpredikat i Svenska kyrkan i Gefle, talat kanske ett verkligheten närmare ord, har jag gjort. Från predikstolen i Heliga Trefaldighet en gång. På inbjudan av frisinnade präster i Gefle, ljusår från dem jag i och med min mors kyrkoengagemang kom i kontakt med i Sandviken. 

Vid ett tillfälle, under behandlingen mot min cancer var jag svag och orkeslös, höll mig därför kort. Men uppskattat genom den ton jag höll. Ämnet: känslan av Jesu närvaro på Onkologen på Akademiska Sjukhuset i Upsala.

Här i den nordjylländska naturen, i den förhärskande tystnaden och stillheten, frestande att beteckna mig panteist, även om jag försöker att undvika insorterande stämplar. Gud finns här, om än osynlig. 

Det är han som söker mig, inte det omvända. Intalar jag mig, accepterande osynligheten.

You´ll get pie in the sky when you die. Syndikalisten Joe Hill (Joel Hägglund), arkebuserad i USA efter parodi på rättvis rättegång, härstammade från Gefle, hans födelsehus finns i Gamla Gefle. 

Följande hans politiska budskap, med inslag av satir, kunde min tro uppfattas som en smula märklig. 

Jag tror nämligen inte på något paradis eller något himmelrike väntande efter döden. Jag kan inte föreställa mig något sådant.

Paradiset måste skapas här och nu, på jorden. Människorna till fromma. Man ska inte behöva skjuta upp, invänta bättre förhållanden, sträva på och stå ut.

Därför är jag socialist, kommunist om ni så vill. Ge folket det folket tillhör! Och det på momangen. Locka inte med något paradis hinsides, bara för att människor skall orka med trälandet och den förnedrande underordningen. 

FOTNOT: Utdrag ur boken jag skriver på, med arbetsnamnet "Efterårets Tversted".

Även publicerad på lindelof.nu 18-09-2026

Leve AI och den ljusnande framtid i dess spår!

Inslag i dansk tv om konsekvenserna av en allt mer utbredd användning av konstgjord intelligens, AI. 

En kvinnlig företagsledare menar att man har kunnat spara in stora pengar på AI genom att man inte som förr behöver anlita dyra konsulter för vissa spörsmål. 

Juridikstudenter i Århus intervjuas. Vi vet från Sverige att studenterna gärna använder AI. 

I Århus tror de intervjuade sig inte behöva känna oro för den framtida försörjningen och jobben som jurister, eftersom man kommer att syssla med tjänsteproduktion som kräver fysisk kontakt med människor. 

Kan så vara. Men vad säger brukarna av juridiska tjänster? Hur ser de på AI?
Själv är jag en flitig, daglig använda re av AI. Mest som uppslagsbok. 

Konsulterar också AI när jag tagit mitt blodtryck för en kommentar till de uppmätta värdena. Eller när det gäller andra medicinska frågor. 

AI har blivit min ansiktslösa läkare på nätet. Hälsocentralen besparas mina telefonsamtal.

Jag blir mer och mer en AI-entusiast och får spontant lust att utbrista: Leve AI! Leve alla möjligheter som öppnar sig i dess spår!

Men det kräver att vi vågar ompröva våra ingrodda tankefigurer. Och det är ingen lätt uppgift.

Vi sitter fast i ett föråldrat arbetsmarknadspolitiskt tänkande, som jag inser genom att på nätet läsa tidningen Arbetets utmärkta reportage från Skåne. Om hur människor behandlas av nitiska tjänstemän på arbetsförmedlingen. 

Det krävs av arbetslösa människor att de söker jobb de aldrig kan få. Även långtidsarbetslösa. 

Symbolpolitik och inget annat. Vissa har sökt hundratals jobb. Något de måste styrka inför handläggarna på förmedlingen.

De arbetssökande tvingas spela med i ett ovärdigt spel för att få sin ersättning. Lägg till en klen sådan. Förnedringen är total. Demoraliseringen av alla inblandade.

Med AI blir de så kallade okvalificerade jobben och instegsjobben för de unga allt färre.

I dansk tv varnar man, så uppfattar jag det, för en ökad ”ledighet”. Vad är det för fel med det? Klarar vi inte det? Är vi så lönearbetsdisciplinerade, sitter det i ryggmärgen på oss? Det är väl bara bra om det korta livet inte till stora delar går åt till lönearbete! 

Det visste de gamla grekerna. Arbeta, det gör slavar. Det goda livet tillhör de icke arbetande. Med frigjord tid för filosoferande och kontemplation. Vi är inga gamla greker, men deras vishet borde vara vår.

Försörja oss måste vi. Därför krävs en ekonomisk grundtrygghet - införandet av en generell medborgarlön. Med AI och medborgarlön kan vi inte skylla ifrån oss, sluta att ta ansvar för våra liv, deklarera livsförnekande att ”jag har inte tid”.

AI och konsekvenserna diskuterades inte, vad jag kunde se, under den avslutade valkampanjen. Man körde på i gamla, invanda spår. Blundade för verkligheten.

Nu har vänstern sin stora chans. Släpp den marxistiskt färgade arbetslinjens tankefigur, hylla den befriade tidens! 

Rätten till lättja, som Marx svärson Paul Lafargue skrev om i en spänstig pamflett. Rätten att göra annat än dag ut och dag in gå till jobbet. Rätten till sitt enda liv.

Jag säger det igen: leve AI!

Bild: Bokus

Även publicerad på lindelof.nu 17-09-2026