Den förbjudna längtan efter det totalitära?

Rochus Misch berättar - Dagens Nyheter

Regeringsbildning pågår i Svedala, eller har snarare kommit av sig. Fullt strålkastarljus från mainstream medierna över det, enligt min mening, bedrövliga, väljarföraktande spektaklet. Klägget är hursomhelst intakt. 

De få vanliga medborgare jag pratar med rycker på axlarna. Jag förstår dem. De bryr sig föga. 

Men jag kan inte låta bli att samtidigt undra över konsekvenserna på längre sikt för politikernas trovärdighet, ytterst synen på den parlamentariska demokratin. Spelar det någon roll om man röstar eller inte? De gör ju ändå som de vill.

Kanske oroar jag mig i onödan, det svenska folket är som det är. Kommer att fortsätta knalla till valurnorna, skänka systemet legitimitet. 

På Facebook läggs ut foton tagna av vad jag frestas benämna förintelseturister. De beger sig från när och fjärran till Auschwitz-Birkenau på den polska landsbygden, plåtar lägret: järnvägsspåren fram till selektionen, och särskilt inifrån vad som återstår av gaskamrarna.

Hitlers bunker några stenkast från Brandenburger Tor i Berlin drar nyfikna, trots att den, resterna av den, befinner sig osynligt under jord. För några år sedan lockade Rochus Misch, Führerns livvakt och chaufför, stora skaror för att höra honom berätta om hur det var därnere när ”Chefen”, som de kallade honom, flytt dit.

Medan de allierade fortsatte vinna framgångar på slagfältet. Närmade sig allt snabbare huvudstaden och det slutgiltiga krossandet av Tredje riket.

Stasis forna högkvarter i östra Berlin drar besökare. Sammanträdesrummet. General Erich Mielkes kontor. Allt enligt dokumenterandet på Facebook.

Vad är det som fascinerar så hos det totalitära? En förbjuden längtan efter ordning och reda, den starke ledaren, till priset av mångas förintelse?

Stavat med litet f, enligt lag snart förbjudet enligt Tryckfrihetsförordningen om jag hade satt dit ett n på slutet. 

Först publicerad på 8 dagar 7 november 2026

Det ska vara Arne Weise, annars får det vara!

Bild: IMDB

Strunt är strunt, om än i tv-rutan. Inledningsorden ett försök att låta mig inspireras av Snoilsky. Jag hör omedelbart från neoanalfabeterna: "Snoilsky? Vem f-n är det?" Bildning är ensamhetsskapande. 

Varför måste min blick fastna i oväsentligheter? Som att Carina Bergfeldt ska vara julvärdinna, tillåtet använda kvinnligt pronomen?, i SVT i år. Kan det ha något med ADHD att göra, att hon valts ut? Jag har fått för mig det. Men kan inte reda ut det närmare än så. 

Jag har, apropå strunt, noterat att det fanns de som hoppades på Christina Schollin, morsa till Pernilla, mormor till Bianca, som ljuständare. Men kanske Wahlgrens börjar bli för tjatiga, till och med för klickgiriga programdirektörer? 

Nå, efter Arne Weise spelar det ingen roll vem de än väljer på gamla Radiotjänst. Det ska vara Arne Weise, annars får det vara för min del. Och det får även vara med Kalle Anka och hans vänner på julafton. Efter att pk:arna varit på och censurerat. Liksom de är på Pippi Långstrump och Evert Taube. Annars ett givet julfirarinslag klockan 15.00 varje julafton. Traditionens makt!

Apropå censur läser jag i SvD om en professor vid ett amerikanskt universitet, statligt, som förbjöds att med Trump som diskursledande föreläsa om Platon. Kunde tolkas som att hans Gästabudet handlade om genus. Vafalls? Jag fattar ingenting. 

Dumheterna finns även i det svenska högskoleväsendet. En före detta kollega till mig. en ovanligt klok man, håller mig underrättad om detta. Jag tackar min lyckliga stjärna, gläds åt att jag är ur det institutionaliserade eländet. Jag var nära ett psykiskt sammanbrott på grund av allt tok de sista terminerna. Med chäfer dummare än tåget till Årsunda. (Dit något tåg aldrig gått. Enligt anonym källa på SJ.)

Har Göran Greider inget hem? Ännu en dag sitter mannen, som med allt högre panna på grund av sviktande hårväxt blir alltmer lik Skå-Gustav, och som givit linslusen ett ansikte, i en panel i TV4:s morgonnyheter, för att tycka om den uteblivna regeringsbildningen. Håller han ständigt ett öga på mobilen så att han inte missar en inringning från teve? 

Hur de håller på i riksdagen, väljarföraktarna. Svårt att undgå det ovärdiga spelet. Men för att citera Epiptekos, stoikern, som förekommer i SvD-artikeln jag ovan refererar till: ”Begär inte att det ska gå som du vill här i världen. Nej, önska att allting ska ske precis som det sker; då kommer ditt liv att förflyta lugnt.” 

Vår granne i Tversted, raska Kirsten fyller år, vi grattar henne på sms, hon tackar genom att berätta att hon på födelsedagen begått sin dagliga cykeltur ned till Vesterhavet. Å, vad jag längtar dit till där hon bor, invid evighetens hav! 

Och längtar efter Arne Weise som julvärd. 

PS. Se även: https://www.lindelof.nu/scherman-television/?

Scherman-television

Bild: Goodreads

Forna rödskägget Jan Scherman lovade att vi skulle få bättre tv med kommersiella kanaler, finansierade av reklam. Släpp in Stenbeck, han vet hur en massmedial slipsten skall dras. Som belöning för sin påhejande insats slutade grabben från Linköping som högavlönad programdirektör.

Bättre tv? Nja. Upp till bevis. 

Om morgnarna kastar jag ett getöga på TV4:s Nyhetsmorgon. Programledare som tramsar och håller på, som om allt vore lika viktigt eller oviktigt. Gamle murveln Steffo Törnquist i moderiktiga byxor som släpar i studiogolvet. Han vårdar sin ungdomlighet, sjuttio fyllda.

Ska man sätta en etikett blir det medelklass-tv. Riktar sig till en medelklass med pengar på fickan. Som har råd att äta gott och dyrt, matlagning ingår om morgonen med ”matkreatörer” i rutan, pimpla fina viner till maten, åka på semester till exotiska platser, sköta om hälsa och kropp, åldras med välbehag med hjälp av kosttillskott. 

En problemfri tillvaro. Förstärkt av installerandet av alarmsystem runt huset.

Det förekommer förvisso inslag av politisk och samhällsengagerad karaktär. Men det är det lilla. 

Ytligt och vinklat. ”Experter” kallas till studion för att kommentera inflationen och annat som rör den kapitalistiska ekonomin.

Oberoende experter? Företrädande särintressen som banker och näringsliv.

Facket lyser med sin frånvaro. Men det görs reklam för postkodlotteriet. Du kan bli miljonär i ett nafs. Så glöm fackföreningar och kollektivt agerande. Satsa på att genom ett blixtdrag bli ekonomiskt oberoende. Du har chansen.

Kriget i Ukraina är förstås Putins fel. Inget att diskutera. Skicka in någon av russofobikerna i direktsändning. Helst någon hög militär.

Det puffas för tv-serier om unga, vackra människor som tävlar om vem som förför vem. Bönder som söker fruar. Det tävlas om i princip allt. 

Osökt tänker jag USA och depressionen på 1920- och 30-talet när arbetslösa, förnedrande dem, tävlade om vem som kunde dansa längst. Prispengar utgick till den som inte föll ihop av ren utmattning.

Tv för förströelse? Till skillnad från SVT:s färglösa sändningar. Inget att hänga upp sig på? Men SVT tar alltmer efter, härmar de kommersiellas utbud.

Det är definitivt inte politiskt oskyldig tv. Utan en som propsar på att tillrättalagd verklighet är sann verklighet. En tv som vinklar och snedvrider. Berättar mycket genom vad den undanhåller.

Slutligen, när det skrapas trisslotter och få vinner mer än de lägsta summorna. Jag önskar att det skulle brista för någon av skraparna och de påklistrade leendena slockna på de fjantiga programledarnas läppar.

Men allt är redigerat och förutbestämt. Scherman-television.

Först publicerad på lindelof.nu 6 november 2026

 

När Lars Gustafsson spelade Lars Gustafsson

Bild: Modernista

"Men låt oss inte gå händelserna i förväg." Richard Swartz i Vita lögner

Inte trodde jag att den stilistiske eleganten Richard Swartz kunde hemfalla till att metaskriva på detta sätt - som ovan. Jag förknippar det, om vi håller oss på svensk botten och enbart till mina egna favoriter, främst med Lars Gustafsson. Kanske ännu mer med Sven Delblanc. 

Den sistnämnde i den dråpliga "Hedebyserien", där Berättaren titt som tätt bryter den oskrivna överenskommelsen med läsaren om att det skall framstå som att den förre är osynlig. Håller sig diskret i bakgrunden, enligt den borgerliga romanens konventioner. 

Om än med greppet över handlingen. 

Men Delblanc drar, som den allsmäktige Berättaren, frustande i trådarna som de fiktiva personerna sprattlar i. Man inges känslan av att han stormtrivs när han rullar ut sin text.

Jag är förtjust i detta meta. 

När en författare avbryter och träder in i historien. Men det måste ske på ett snyggt sätt, som hos Delblanc. 

När Kjell Johansson upprepat dyker upp i boken Mammas gata, om Midsommarkransen, väcker det mest irritation hos mig. Perspektivet klistras på. 

Jag läste en rolig grej, dessvärre glömt var och av vem, om Lars Gustafssons bok Tennispelarna. Jag läste den för många år sen. Visste inte att den skrevs på beställning av SVT och lästes upp av honom i rutan. 

Tydligen så slog tempot den populära TV-följetongen med älgarna som på långa ben vadar över ett vattendrag. Långsamt som attan. Utdraget. Jag har inte sett det själv. Bara hört talas om det. 

Jag minns inte att jag såg Gustafssons uppläsning. När han, den tankspridde, enligt den som blickade tillbaka, tog mycket god tid på sig. Tände omsorgsfullt pipan. Efter att ha försökt göra det med flera tändstickor. En efter en dog mot plåten på asken. 

Bara en sån sak, röka i TV! Lika hemskt som när gossen Ruda, Jörn Donner, bjöd på snaps i ett program. (Det var vatten, visade det sig efter vätskeundersökning.)

Lars Gustafsson spelade Lars Gustafsson, enligt den som påminner om spektaklet. Tittare rasade. Tittarstorm. Vad i hela friden är det här för något! Vem är gubben som maler? Betalt med licenspengar!

Professor i Texas, samme herr Gustafsson. "Universitetslektor", ska det heta. Enligt en kanske avundsjuk Jan Guillou som ju är en mycket sämre stilist än Västerås store son. Och inte kan slå honom på fingrarna som författare. Måste ta till något annat. 

Två veckor tog det Gustafsson att skriva den mycket underhållande boken. Jag inbillar mig att han hade kul när han skrev den.

Jag kommer ihåg att Mats Gellerfelt, nästan lika egocentrisk som professorn själv, åkte över för Vecko-Journalens räkning och gjorde ett reportage om Gustafsson i Austin. Pratade med studenter som hänförda avslöjade att föreläsningarna med svensken ingenting annat var än intellektuella äventyr. 

Man visste aldrig vart han skulle landa. Han var fullkomligt oförutsägbar, den gode Gustafsson.

Det skulle, enligt rubriken på ett pass, handla om det moderna genombrottet inom nordisk litteratur i slutet på 1800-talet. Nietzsche dök upp. Brandes förstås. 

Gustafsson for iväg i svindlande, stimulerande associationer. Studenterna satt som fågelholkar och gapade. Aldrig varit med om nåt liknande.

FOTNOT. Vad inspirerade till denna text? Jo, häromaftonen berättade Lill Sjöström på Tisdagsklubben i Upsala om när Gustafsson i SVT recenserade en bok av Per Gahrton. De kände varann, men den förre retade upp den senare genom att gång på gång tilltala honom "ni". Den excentriske underhållaren herr G i sitt esse. Han, liksom Delblanc, är saknad i den svenska offentligheten.

Även publicerad på lindelof.nu 261104

Det var det, SD?

Bild: SVT Nyheter

Det är mig ett kärt, nej fel ord i sammanhanget, tema att borra i: hur makten absorberar sina motståndare.

Ända sen jag läste den tyske sociologen Robert Michels om hur de socialdemokratiska partiledningarna tenderar att avskilja sig från de vanliga medlemmarna i sökandet efter ett erkännande. 

Det vill säga politiskt inflytande i ett bestående klassamhälle. 

Uttryckt på ett annat sätt: spela spelet med maktens regler.

Elitstyret går därför hand i hand med rumsrenheten. Partipiskan viner, ordning i leden! 

Så hörde jag om den smått konspiratoriska tesen att det goda, bekväma livet lockar den förtroendevalda. Redan innan närde jag en misstanke om att livet som yrkespolitiker har sina fördelar. Och därför vill man inte gärna avstå från och lämna köttgrytorna. 

Som marxist ryggade jag för att låta subjektivistiska motiv för människors handlande spela en alltför stor roll, men har ändrat mig på den punkten.

Arkitekterna bakom Pariskommunen 1871 visste om farorna. Därför bestämdes att de politiska uppdragen skulle vara temporära, politiken inget livslångt yrke.

SD har vunnit många röster på att framställa sig som ett annorlunda parti med outsiderstatus. Men så kom Ulf Kristersson, likt råttfångaren från Hameln, och lockade med närhet till Rosenbad och regeringsmakten. Hur motstå sådana ljuva toner?

Alltmer har SD:s särart suddats ut. Bråket nu runt vem som är svensk är helt logiskt. Interna frågor tar över när identiteten vacklar.

Sannolikt kommer ännu ett steg att tas mot att SD blir ett parti som alla andra. Efter att några avfällingar tvingats bort, kanske stannar som politiska vildar i riksdagen. 

Först publicerad på 8 dagar 3-11-2026

 

När livet var tonsatt

Love Affair - Wikipedia

Jag läser att Steve Ellis i popgruppen Love Affair gått bort. Jag gör som jag brukar, googlar på hans namn. När misstanken om att han inte var långt borta, åldersmässigt. Jodå, född 1950. Året efter mitt. Ännu en i min ålderskategori, alltför nära mig i detta avseende, som lämnat. 

Jag undrar hur många som reagerar igenkännande på hans eller gruppens namn. Säkert inte många yngre förmågor.  

Jag letar på YouTube upp deras största, utgår jag ifrån, hit Everlasting Love. En cover, det visste jag inte. Jag har den i bakhuvudet, själva melodin. Texten är väl inte direkt någon höjdare. Men man ska heller inte kräva poesi av hög kvalitet av rocktexter. De står inte på egna ben. 

Musik ska till.

Jag har sagt det förut: mina tonår var tonsatta. De kan inte tänkas utan musik. I bakgrunden till vad jag än företog mig fanns musiken. Särskilt vid förälskelser. Jag vågar påstå att först kom musiken, sen förälskelsen. 

När Knut Lindelöf och jag presenterade vår bok Mellan Klasserna på Tisdagsklubben i Upsala förra veckan var min tidigare universitetskollega Hedda på plats. Jag kunde bara bekräfta en kommentar från henne, klok som en bok: "Är det inte så att i ditt fall kommer orden först?" 

Så har det varit. Mina fjällor, farsans uttryck, fanns redan i texterna innan jag träffat dom IRL. Därför gick det som det gick, nära jag skrev. Verkligheten stod sig platt mot idealet. Kanske utmärkande för en obotlig romantiker? Hedda var inne på det.

Jag skriver detta på ett fullsmockat Carolina Rediviva. Noterar i förbigående att majoriteten av studenterna tillför det täcka, så uttrycker sig en grånad gentleman, könet. Käkar medhavda nudlar, slår i lagboken. 

Jag lyssnar ännu en gång på Love Affair och Steve Ellis. Med lurar i datorn. 

Plötsligt slår smärta till. Jag minns min vän Conny, musiken hade vi gemensamt och det gör ont i hjärtat att musiken i vårt gemensamma fall har tystnat. Inget everlasting över detta.

Läsa grundlagar? Det gör väl bara Nils Funcke!

Michel Foucault varnade för normaliseringsprocessers inverkan på vårt tänkande. Om hur vi anser att saker och ting är, och ännu mer hur de borde vara. Det senare undanträngs gärna. Vi faller lätt till föga, för att uttrycka det slarvigt, finner oss i hur det är. När man närmare börjar att granska det man vanligtvis, kanske främst av bekvämlighetsskäl, eller för att man inte vill bråka i onödan, tycker är normalt, öppnar sig bråddjup. 

För att ta ett mig närliggande exempel. På Stadsbiblioteket har jag tilldelats en lånekvot på sex böcker. Sen är det stopp, jag får inte låna på ett tag. Varför just sex? Vem har bestämt det? Vilket problem ska lösas därigenom? Slapp som jag är, i likhet med många andra, har jag inte försökt att ta reda på det. Däremot har min hustru, strävande efter att vara en upplyst medborgare, börjat rota i det. Och förmått mig att göra likaledes.

Enligt Medieplan för HelGebiblioteken skall läslusten hos befolkningen stimuleras. Men samtidigt har det införts ett kvoteringssystem. Jag förstår kostnadsaspekter, men nog förefaller det mig motsägelsefullt att både gasa och bromsa. 

Inom SD har det flammat upp en diskussion i partitoppen om vem som egentligen är svensk. 
Åkesson, som deklarerat att svensk kan vem som helst bli, bara man har de rätta svenska värderingarna, har hävdat att en muslim kan bli statsminister.  Jag hade för mig att regeringsformen förbjuder detta. Litade blint på någon som påstod det. Men det är inte sant. 
Liksom andra svenskar går jag inte, som Myrdal uppmanade, till källorna för att kontrollera påståendet. Läsa grundlagar? Det gör väl bara Nils Funcke!

I ett demokratiskt system som vårt bestämmer majoriteten över minoriteten. Vi finner det normalt och rimligt. Framförallt dom som går och röstar i allmänna val. Men om det är så att två miljoner är muslimer i Sverige, en siffra som också borde granskas, och därmed utgör en minoritet: hur skyddas dess intressen som just minoritet? Räcker det med att religionsfriheten är grundlagsskyddad? Eller gäller andra spelregler för just denna minoritet? Eftersom majoriteten av oss i detta land är kristna? Om än svala, snarast icke-troende och sekulariserade såna.

En annan fråga: varför reagerar inte fler aktivt på den senaste PISA-undersökningen om att våra yngre inte läser? Är det också en effekt av normaliseringen, det vet väl alla att unga inte läser böcker! Inget konstigt.

Exemplen kunde mångfaldigas. Men, som sagt, Foucault var något allvarligt på spåren. För att inte säga skrämmande. Ytterst, och nu talar jag som sociolog, om samhällets möjlighet eller omöjlighet. Därför illustrationen med en bok av en klassiker, Georg Simmel.

Även publicerad på lindelof.nu 2-11-2026