Är du tillräckligt dansk, lille vän?

Bild: Shutterstock.com

Nu skall det bli ordning på torpet! När allt starkare högervindar blåser över Europa. Inte långt bort från Danmark ligger Tyskland med AfD på segertåget.

Enligt dansk press föreslås att den kan inte bli dansk medborgare som inte delar danska värderingar och dansk livsstil. Du får inte hylla terror, försvara sharialagar, vara mot homosexuella. 

Hur det är med bärandet av hijab framgår inte. Men ett förbud för offentliganställda att beslöja sig diskuteras. Med anledning av att en åklagare uppträtt i rätten iförd hijab.

Ett par hundra ansökningar om medborgarskap, inskickade och väntande på behandling, kommer att granskas på nytt, med kritiska ögon avseende på om de håller måttet vad gäller danskt sinnelag. 

För mig utgör det retroaktiv rättstillämpning. Förutsättningarna ändras under ett ärendes pågående behandling. 

Det är som med pensionerna i Sverige. Vi var många som invaggats i tron att det stabila ATP-systemet inte skulle rubbas. Och räknade antal arbetade år efter det. Hur många som krävdes för full pension.

Tji fick vi. Nu har landet fattigpensionärer.

 
I Sverige talas det på motsvarande sätt som här i landet om hur man  bör vara och uppföra sig för att få kalla sig svensk. Via lagstiftning åstadkomma svenskhet. 

Är det inte hög tid att på internationell basis se över asylförfarandet? 

Annars kommer land efter land att beträda en restriktiv väg som inte gynnar flyktingar med skyddsbehov. 
 

Även publicerad på 8 dagar 5 oktober 2026

Grattis, mamma!

                                                           

"Under klänningen slår det ett hjärta och det slår för vår arbetarklass" (Joe Hill)

Jag är ett så kallat sladdbarn. Min mor fick mig när hon var trettioåtta. Pappa fyllde fyrtiosex samma år. Var jag planerad? Eller ett olycksfall i arbetet? Min syster fyllde femton året storken flög in med mig över Bruket. Ibland har jag fått för mig att de hade tänkt nöja sig med ett barn.

Pappa kom från stor familj i Uppland, nio överlevande syskon. Ett dog vid födseln. Mina morföräldrar hade fem barn. Mamma den förstfödda i skaran.

Genom en tidigare grannflicka, som kikat i kyrkböcker, upplystes jag om att det dröjde ett år innan mamma erkändes som barn inom äktenskapet. Varför kommer jag aldrig att få veta. Var mamma oönskad? Stäcktes morfars emigrationsplaner av graviditeten? 

Nå, det är över och förbi. Jag kan bara spekulera. Till alls ingen nytta.

Vad jag vet är att mamma allid sa att "barn är Guds välsignelse". När jag och min första hustru väntade vårt första barn grät min svärmor vid beskedet. Hon tyckte väl att dotterns liv gick förlorat. Men min mamma var glad från allra första stund över det väntade barnet.

Gärna plockade hon fram gitarren och sjöng om Jesus som älskade alla barn. "Gul och röd och vit och svart gör detsamma har han han sagt."

Mamma växte upp under knappa förhållanden. För henne naturligt att engagera sig inom S. Efter en lång och trogen, självuppoffrande gärning tilldelades hon Hjalmar Branting-medaljen. 

Hon var socialdemokrat av den gamla stammen. Ljusår till det förfallna parti opportunisten, den maktberusade Magdalena Andersson leder. Med politiken som karriär och födkrok. Inte är det samma parti.

Värderingarna överfördes till mig. Och de sitter i. Insikten att vara socialist innebär att sträva efter att förbättra de vardagliga villkoren för vanliga människor, reformismen i dess prydno. 

Die Wahrheit ist immer konkret, för att citera Brecht. Inga verklighetsfrämmande utopier, inga svärmerier.

Sommaren 1986 satte kräftan punkt för mammas liv. Efter en mycket svår kamp, kroppen bröts ned av metastaserna. Slutet på ett liv för andra, oegennyttan som ledstjärna. 

Jag vet att du inte hör mig, eller gör du? 

Grattis på födelsedagen, mamma!

Fotot: En glad gosse omgiven av moder, syster, kompis till syster och hunden Sussi. Alla nu döda utom gossen.

Vem kan längre hoppas?

Gyldendals

Grannfrun Kirsten omtalade jag, som aldrig kan låta bli att klistra på människor andra namn än dopnamnen, länge som Doktor Borg. (Kopplingen till Strindbergs I havsbandet låter jag vara osagd.) 

I min livliga fantasi utsågs hon till pensionerad läkare, med ortopedi som sin specialitet, från Frederikshavns lasarett. "Var får du allt ifrån" , som min stackars mor brukade sucka.

Kanske lätt att förstå varför jag älskar Hasse Alfredsons galenpanna "Lindeman". Uppfinningen, Alfredsons alterego, Lindeman upphäver verkligheten och rimlighetens alla gränser. Han hyllar det infinita, lekandet utan slut. Allt kan hända, som man vill skall hända.

Kanske en vildsint, kreativ protest mot att allt som har en början också måste ha ett slut.

När min livsledsagarinna var på god väg att tilltala Kirsten med Doktor Borg dags för mig att avslöja mitt tilltag.

Jag borde vara verksam inom lagsport. Där tilldelas ju alla ett smeknamn. Ta dagens Brynäs: "Rödda", "Hilla", "Jägarn" och så vidare. De två första kan jag lista ut, baserat på efternamn. Men Jägarn på Jonsson Fjällby, mannen som fram till nu burit typisk hockeyfrissa? 

Där gömmer sig en gåta för mig att knäcka.

Kirsten knackar på med dannebrogen i handen. Gratulerar mig på min sjuttiosjunde (!) födelsedag. Lånar mig samtidigt Martin Krasniks bok En smal bro över avgrunden. Utgiven på Gyldendals förlag i Köpenhamn, där Kirstens dotter arbetar. 

Modern underhålls fortlöpande med nyutgiven litteratur. Även översatt sådan, från andra språkområden. Till skillnad från danska skolelever, enligt senaste Pisa-undersökningen, älskar Kirsten att läsa böcker.

Bokens långa undertitel lyder Den 7. oktober, jøderne och  palestinenserne, krigen og håbet. Jag undrar vad det är för hopp Krasnik håller vid liv. Om han nu gör det. 

Själv känner jag närmast hopplöshet när jag tänker på mina vänner på Västbanken och hur de har det under Israels ockupation.

Kanske hoppets låga fladdrar hos de blåögda som tror på "fred" eller "en tvåstatslösning". Jag gör det inte. 

Skälet till att Kirsten lånar ut boken till mig är att hon har lyckats läsa hela Mellan klasserna, brevboken Knut Lindelöf och jag begått och som jag förärat henne. I den skriver jag om mina erfarenheter, sex veckor sammanlagt, från Västbanken. 

"Lyckats" är befogat att använda. Språkförbistring råder nämligen mellan svensken och danskan. Tråkigt nog.

Jag läser för närvarande Klara Weiss självbiografi Jag överlevde. Om livet i Budapest under de bestialiska pilkorsarna. Andra böcker jag läst om samma mörka tid i Europas 1900-talshistoria får mig att tacka min lyckliga stjärna att jag sluppit den ockuperades icke-liv.

På Västbanken lever dock mina vänner, de flesta knutna till Birzeit University utanför Ramallah, som om allt är som vanligt. Och det är det ju. I en oerhört trist mening. 

Dagens datum

77-åring

When I’m sixty four trallade tjejernas melodiöse favorit, gullige Paul McCartney i The Beatles när han var fyllda … ja, det undrar jag. För det var en, milt sagt, romantiserande bild han gav av livet som gammal man. Så där som man skulle önska att det blev. 

Och varken kan eller vill föreställa sig när man är ung och framtiden verkar oändlig. När du inte fattar att nu är det din stund på jorden. 

McCartneys bild långt ifrån hur det blir, för de allra flesta. När Gammeln slagit sina klor i en. Död och demens hotar. Lägg till dålig pension. Inget bekvämt miljardärsliv, som för den framgångsrike Beatlen.

När jag skriver detta, becksvart utanför fönstret, tv:n på utan ljud, det tävlas i Den store bagedysten men utan favoriten Mette Blomsterberg som domare, befinner jag mig sedan fyra veckor på den plats på jorden där jag nog har det som allra bäst. 

Tversted invid Vesterhavet. Många resor har det blivit hit. 

Först om sommaren, när Krøyerland är som allra mest betagande, sen om den barskare hösten när landskapet inte gör sig till. Sammantaget ett trettiotal år har det blivit. Vi älskar Danmark. 

Ni är galna i landet, som innehavaren av klädesaffären Corner inne i Aalbæk förr brukade säga när vi dök upp i hennes butik. Tuttenuttan har jag döpt henne tlll. I butiken hennes dotter, en avbild av modern.

En vecka återstår innan vi via tre nätter i Helsingør, ännu en kärleksby, beger oss upp mot Gefle och Holmen där vi bor. Inte lockar det. Om jag ska vara ärlig.

Nu pratar vi löst, min livsledsagarinna och jag, om att det kanske är sista gången vi åker hit. Det känns konstigt, jag finner inget bättre ord, att tänka så. 

Vad ska vi i så fall hitta på? Nästa höst, om jag får uppleva ytterligare en. Inget självklart.

I dag fyller jag sjuttiosju, vart tog livet vägen, kilade snabbt bakom min rygg. I november skulle vännen Conny ha fyllt 77, född samma år som jag. Men han gick bort i våras.

Jag sörjer honom, tänker på honom varje dag. Det känns så fel att han är borta. När är det min tur att gå bort? En skrämmande tanke som jag slår bort i samma stund som den seglar in.

Many years from now, sjöng McCartney. Nej, så är det inte I mitt fall. Inte heller i hans. Ännu mindre i hans. 

Nyss hörde jag honom från en konsert på YouTube, han framförde klassikern Get Back. Ronnie Wood från Stones gästartist. Hur gammal är mannen som lirade i Faces en gång, förresten? Verkar oförskämt pigg.

Gäll, gammelmansröst på den förre. You´ve passed your´s sixty four, dear Paul. Since long.

Ett vykort säger inte mer än tusen ord

Foto: Sandviken Film & Foto

Vykortet på fotot ovan fastnade jag med blicken i när jag som vanligt förstrött satt och "bläddrade" bland statusuppdateringarna på Facebook. 

Vykortet delades av de flitiga bakom Facebook-gruppen Sandviken Film & Foto, som jag som gammal sandvikare tillhör och vars inlägg jag följer med det största intresse. Det är ju min historia det handlar om, min identitet.

Vykortet föreställer en till synes idyllisk Seegatan i Sandviken anno 1928. 

Gatan finns kvar än idag under samma namn, men ser med de kvarter som nu omger den helt annorlunda ut än för snart hundra år sedan. 

Det Nya Bruket, efter rivning av de vedeldade tvåvåningskåkar, vedbodar och utedass som en gång på samma plats stod, hette snart i folkmun High Chaparall. 

Oklart vad folkhumorn syftade på, att det gick lika våldsamt till där som i vilda västern-filmerna?

Seegatan skar förr likt en huvudgata rakt igenom Bruket, där arbetarfamiljerna inhystes i bostäder ägda av det allsmäktiga Bolaget. 

Förutsatt att mannen var kollektivanställd av samma bolag. Och, vilket var icke förhandlingsbart, höll sig borta från klasskamp, fackföreningar och socialister. Betedde sig lydigt och snällt.

Livegenskap rådde såväl innanför som utanför taggtråden runt Verket. Den arbetande och hans familj tillhörde Bolaget från vaggan till graven. Allt skedde i Bolagets paternalistiskt hårdhänta regi. 

Husbonden höll sitt öga på fabriksmänniskorna, ända in bland hallonbuskar och syrenbersåer. 

Brukssamhället Sandviken var planerat och utformat som det Panopticon Michel Foucault, inspirerad av Jeremy Bentham, beskrev i sin bok om det moderna fängelseväsendet. Ett övervakningens samhällsläger. 

Helt enligt företagsgrundarens Konsul Göranssons vision av det konfliktbefriade mönstersamhället. I den meningen var Konsuln en föregångare till korporativismens apologeter. Mussolini och andra.

På Seegatan trängdes min morfar och mormor med inalles fem barn. Jag, född 1949, har nästan inga minnen därifrån. Fast jag som liten pilt passades tillsammans med hunden Sussi av mormor när mamma stod i Konsumbutiken en bit bort. 

De flyttade, osäker på året, till en pensionärslägenhet någon gång på 50-talet. Mormor gick bort i kräfta 1959. 

Större än ett rum och kök blev aldrig någon av de lägenheter mormor bebodde. Varken som barn eller vuxen. Men pensionärshemmet, med dess moderna standard, måste ändå ha upplevts som rena paradiset jämfört med Seegatans obekvämlighet. 

Även om solidariteten och gemenskapen bland brukskåkarna upphörde.

Vardagen avpolitiserades, så som Jan Lindhagen och Macke Nilsson uttryckte det i boken Hotet mot arbetarrörelsen (1970) och på pricken fångade det politiskt impregnerade brukslivet. 

Samt den samhällsomvandling som inte gynnade S, även om den paradoxalt nog, som det kunde tyckas, drivits fram av samma parti.

1928 fyllde min morfar trettioåtta. Mamma sjutton, lika gammal som hennes mor var när hon blev med henne, den förstfödda. 

Jag tror mig förstå att mamma inte var särskilt önskad, snarare ett olycksfall i arbetet. Morfar drömde om att emigrera till USA, där släktingar fanns. Hans farfar lyckades vid andra försöket med båt ta sig till Chicago.

Nu stäcktes morfars planer av en ofrivillig graviditet. 

Han som blott tretton år gammal måste gå ned i Verket och bidra till försörjningen. Företagsläkaren intygade att den minderårige pojken var fullt arbetsför och kunde jobba skift.

Pappa fyllde tjugofem 1928. Ännu hade inte mamma och pappa blivit ett par för resten av livet. 

De träffades på den servering för Brukets ungkarlar som mammas driftiga mormor startade efter att hennes make, martinsmältaren, gått bort inte mycket mer än femtio år gammal. 

Mamma hjälpte till där, när den stilige mannen från Norduppland en vacker dag dök upp. Och stal hennes hjärta.

En bild säger mer än tusen ord, lyder talesättet.  Stämmer det verkligen? Vet man inte allt det som jag gör, säger vykortet på Seegatan betraktaren inte mycket. 

Mig, som kan "befolka" det med mina släktingar, skänker det rötter och tillhörighet - liksom vemod. Alla jag räknar upp är döda. 

Jag står på tur som en i den långa raden. Bara att, i morgon fyller jag sjuttiosju, konstatera. 

Ett Brukets barnbarn har jag förblivit.

Snus, mus och brännvin

Foto: Wikipedia

Trubaduren Bengt Sändh har gått ur tiden, flashar det förbi i flödet på Facebook. 

Jag kan inte svära på om det var Fred Åkerström eller Cornelis som menade att Sändh, som i sitt tidigare yrkesliv varit smed och handskats med rejäla don till verktyg, tagit med sig smedens hårdhänta kompetenser in i gitarrspelet. 

Jag kan inte minnas hur det lät om hans klinkande, jag lyssnade inte särskilt mycket på honom.

Ärligt talat tillhörde inte Sändh mina favoriter bland visans utövare. Inte som de ovan nämnda. För att inte tala om Thorstein Bergman och Torgny Björk. Eller Broder Tor. 

Kanske för att jag var för pryd och fann flera av Sändhs texter lite väl frispråkiga och fräcka. Knappast poetiska och blomstrande. "Du får göra som du gjorde med min mor, knulla mig i arslet när fittan blir för stor" (ur Bordellmammas visor, text Johnny Bode).

Kanske vårdade han den svenska folkvisans traditioner. Snus, mus och brännvin stående teman. Jag är för lite förtrogen med honom för att våga uttala mig närmare om det.

Jag har för mig att han samarbetade, turnerande tillsammans med Finn Zetterholm.  Liksom med Lena Nymans Rune Andersson. Och att han efter trubadurandet slog sig på snus som han sålde. Boende i Spanien. Med andra ord en entreprenör.

Nå, efter en regnig Tverstedmorgon, där jag på telefon slitit med Swedbanks kundservice för att få ordning på mina konton, jag vet inte hur många jag pratade med innan jag fick fason på dem, känns det tungt få veta att Sändh är borta. 

Tittar jag ut genom av vinden sandpinade fönster kan jag heller inte se Råbert, vårt unga rådjur, betande. Hans närvaro tycks mig minst sagt nyckfull. Han väljer själv när han behagar visa sig. 

När det är fullt med nyponknoppar att förtära!

Ännu en. Och ännu en inte så långt från där jag befinner mig åldersmässigt. Döden kryper allt närmare. I morgon min födelsedag. Jag drar mig för att skriva ut hur många år det handlar om. Men många är det. 

Skrattet fastnar i halsen

Foto: Wikipedia

 

Här i Danmark skrattas det gott och rått åt turerna runt regeringsbildandet i Sverige. Det pratas om ”Cirkus Sverige”. Tidigare underlägsenhetskänslor gentemot oss som nation är som bortblåsta.

Samtidigt läser jag i lokaltidningarna hemmavid om att det saknas 35 miljoner kronor för att bygga om arenan där Sandvikens IF, på dispens från fotbollsförbundet, spelar sina hemmamatcher i Superettan. De 50 miljoner som anslagits räcker inte. 

Nu är risken överhängande att SIF tvingas spela på Gavlevallen inne i Gefle nästa säsong. En katastrof både för klubbens ekonomi och dess trogna supporters.

Jag skrattar inte åt att den politiska kasten inte får till en regering i Sverige. Snarare känner jag smått krypande ångest. Vad är det för politiker som förväntas styra vårt land? Och förvalta skattemedel? 

Inte mycket att hänga i julgranen, enligt mitt förmenande. Eller sätta vid köttgrytorna, snarare. 

Och så mitt arma Sandviken. Hur har beslutsfattarna, snarare dessa nondecision makers, kunnat låta den flotta VM-arenan så förfalla, där SIF en gång spelade allsvensk fotboll? Varför har den inte rustats upp medan tid var? 

Samma politiker jublade när utomeuropeiska migranter ankom arbetslöshetens och bostadsbristens Sandviken. De trodde att det var en god, kommunal affär med alla inflyttare. 

Jag skrattar heller inte åt det. Ångest även i detta fall över den totala avsaknaden av ett klokt, politiskt ledarskap.

Nå, jag kan skratta, jag också. Åt arbetarjäntan från Aalborg, numera socialdemokratisk statsminister i Danmark, Mette Frederiksen. 

Hon står och fabulerar vilt om hotet från Ryssland i kanal 1 i Danmarks fjernsyn. 

Hon som nyss for över till USA för att krypa för Stora Stygga Vargen i Washington.

Tror hon själv på det hon står och säger? Varifrån hämtar hon sina uppgifter? Litar hon blint på det militärindustriella komplexet? 

Och så journalisterna, dessa maktens pipor.

Plötsligt fastnar skrattet i halsen.

Även publicerad på 8 dagar 01-10-2026