Statsministern känner sig "safe"

Att intaga det staten bedömde vara en defaitistisk hållning i nazismens Tredje riket straffades med döden. 

Det vill säga om man inte, trots det monumentala bakslaget vid Stalingrad och militära tillkortakommanden på andra håll, trodde på en slutseger för Tyskland i kriget, inte höll masken när angivare opererade. 

In i det sista, i ordets bokstavliga mening, jagades desertörer och hängdes. Som man kan se i filmen "Undergången" om Hitlers sista dagar i bunkern i Berlin. Huvudstaden är sönderbombad och står i ruiner. Slaget är förlorat, kapitulationen nära. 

Men de från krigstjänst flyende undkommer inte mobben.

Enligt den rapport från opinionsinstitutet Novus, som presenteras under de just nu pågående Almedalsdagarna, där klägget, som Juholt sade, som vanligt symbiotiskt vimlar, har förtroendet för politiker och medier allvarligt sjunkit i Sverige. 

En majoritet av de tillfrågade anser att medierna, de som brukar kallas mainstream medier, vinklar nyheterna efter en intagen agenda. De är inte att lita på som rapportörer, i folkets tjänst, om vad som sig tilldrager. 

Och i höst är det val. Vad om förutsättningarna, mot bakgrund av opinionsinstitutets mätningar?

Upprörda röster hörs. Kritik förekommer mot Ulf Kristersson efter diverse skandaler som det rubriceras. Herrgården som hans hustru införskaffat, där det ges kurser i stärkandet av den existentiella hälsan; volontärer får fina jobb som tack.

Vidare miljonbidrag, som statsministern varit med och beviljat, till stiftelser där nära släktingar till honom sitter i styrelsen. 

Han påstår sig inte haft en aning om några släktförbindelser. Och att han känner sig "safe" beträffande alla uppgifter som cirkulerar om honom. Att det skulle vara fråga om jäv eller korruption går han inte med på. Eller sammanblandningar av privat och offentligt.

Men frågan är om väljarna "köper" hans förklaringar. Eller om de litar på vad mainstream medierna för fram angående alla Rosenbadkopplade turer. 

Jag är skeptisk mot begreppet tidsandan. Men jämte det Novus presenterat, tycker jag mig fånga en uppgivenhet, defaitism, bland människor av idag. I synen på samhällsproblem och politikernas förmåga att lösa dem. En klyfta växer mellan folket och politikerna. 

De senares legitimitet riskerar att undermineras. Men, som sagt, statsministern känner sig "safe". Åtminstone fram till 13 september.

Bild: Wikipedia

Hundra år sen Ingeborg Bachmann föddes

 

Denna varma junidag är det hundra år sedan Ingeborg Bachmann föddes; närmare bestämt 25 juni 1926. En i den österrikiska förstaligan av författare. Där vi återfinner Robert Musil, "Mannen utan egenskaper", bland andra. Eller essäisten och polemikern Karl Kraus. 

Om exempel behöver anföras.

Bachmann delade den stil som utmärker dessa ess; vågar jag kategorisera den typiskt centraleuropeisk? 

Under mörka moln skriver de, för att uttrycka det metaforiskt. Det är som om undergångsstämningen aldrig förtunnas. Hoppet om en bättre morgondag är en illusion; en tunn tröst för bedrövade själar. 

Jag är beredd att uppfatta det som en politiskt präglad melankoli.

Den är inte individuell och den saknar alla romantiska kryddor. Minns Thomas Bernhard och hans hat mot sitt brunfläckiga Österrike. Han hade genomskådat det nationella självbedrägeriet och hans böcker saknade all tendens till försoning. 

Lukten av nazism och judeförintelse på Wiens gator låter sig inte städas bort.

I Sverige tror jag inte Bachmann är särskilt känd. Och jag förvånades en gång i Berlin, när hon uppmärksammades nere i tunnelbanan, jag vet inte varför, med porträtt och hyllande ord. Påmindes det om hennes födelsedag, eller dödsdag? Men hon torde ha varit läst i DDR.

Jag vet inte om man kan säga att hon skrev "svårt"; för då måste man kvalificerande definiera vad som är enkelt och vad som är svårt. Ludwig Wittgenstein i poetiskt-filosofiska "Tractatus", skrev han svårt? Eller en mer sentida österrikare, Peter Handke?

Nog bör man ge sig tid med Bachmanns ordvaktande texter, men det är mödan värt.

17 oktober 1973 dog hon efter en brand i hennes lägenhet i Rom. Hon var storrökare och kanske framkallade hon den olycksaliga händelsen själv. 

Självmord? Hela livet är ju ett sådant. Ett tillfälligt uppskjutande av döden. 

Foto: Wikipedia

Vad lockades Ingmar Bergman av hos RAF?

"Terrorist" är en flitigt använd stämpel. Rotee Arméfraktion (RAF) i Förbundsrepubliken Tyskland stämplades på sin tid som terrorister. Eller också gick de, romantiserande alla outlaws, under benämningen Baader-Meinhof-ligan, med Bonnie and Clyde-vibbar.

Jag minns filmen "Der Baader Meinhof Komplex", där de framställdes som skjutglada galningar. Utan några politiska motiv.

Varför valde RAF den våldsamma vägen på sidan om institutionerna, istället för den långsamma marschen (Rudi Dutschkes ord för infiltrationen av statliga inrättningar som universiteten) genom desamma? Hur förstå, utan att därför legitimera, detta dramatiska val?

Ska vi bara strunta i att försöka förstå RAF:s agerande, istället nöja oss med terroriststämpeln? Parat med moraliserande fördömanden? Bortseende helt från den historiska och samhälleliga bakgrunden. Med andra ord göra det enkelt för oss.

Jan Holberg är VD för Stiftelsen Ingmar Bergman. Jag tipsas om en artikel i DN 31 mars 2026, ur hans hand, med den lockande rubriken "Så åt sig Baader-Meinhof-terroristerna in i Ingmar Bergmans värld".

Den uppburne Bergman, "vår Dalahäst i världen" enligt Bo Widerberg, drog hals över huvud till München, kränkt av att misstänkas för skattefiffel. Polisen dök till och med upp på Dramaten för att haffa honom. Löpsedlar trycktes med världskrigsrubriker.

I München, huvudstad i det extremt konservativa Bayern, togs han emot med öppna armar av CSU:s Franz Josef Strauss. En gång medlem i NSDAP, och förklarat sig beredd att med egna händer ta kål på de enligt den politiska etablissemanget hatade RAF.

Bergman ankom München 1977. En detta år våldsimpregnerad förbundsrepublik väntade på att omge hans teaterkonst. Och den bestod inte estetiskt oanfrätt av vad som skedde i dess omvärld. 

Holmberg driver oväntat tesen att man i flera av Bergmans verk kan ana influenser från RAF.

 

Icke minst i uppsättningarna på Residentztheater, där Bergman var verksam. Även i filmer efter återkomsten till Sverige. Bergman fascinerades av RAF. Var han innerst inne en samhällsfiende? Måste jag ompröva min föreställning sedan många år om demonregissören?

Tanken om en annan, mer politisk och samhällstillvänd Bergman kan förefalla långsökt, men är onekligen kittlande.

Bergman, med sina borgerliga navelskåderier, har aldrig tillhört mina favoriter. Inte blir det bättre av att veta att han förtjustes till en början av Hitler. Vilket han inte kunde skylla ifrån sig, fast han försökte, som Jan Myrdal genomskådade.

Bakgrunden till RAF:s uppdykande på den tyska samhällsscenen måste ses i ett historiskt ljus. För att inte bli obegripligt. Övervintrande nazister förekom i Förbundsrepubliken efter kriget, ända högt upp i statsförvaltningen, nära kanslern. 

Locket på om Auschwitz och förintandet av judarna

Tigande far- och morföräldrar till undrande ättlingar, varav åtskilliga av de senare anslöt sig till studentrevolten på 60-talet. Frågan de sökte ett svar på: Vad gjorde Du under Hitler i Tredje riket?

Och så den utlösande faktorn. Ihjälskjutandet av Benno Ohnesorg den 2 juni 1967 i Berlin under en stor demonstration i protest mot shahen av Irans besök i staden. Startskottet för formerandet av den utomparlamentariska oppositionen (APO).

Jag hyser inga sympatier för RAF, våldet och dödandet. Men anser att de även måste bedömas politiskt ur ett vänsterperspektiv. Inte generaliserande avfärdas som terrorister bland alla andra såna.

Knäckfrågan för mig blir: stärkte de repressiva tendenser inom staten eller inte? Jag lutar åt att de gjorde den alltmer repressiva statsmakten ännu starkare genom sina attacker på den.

Den tyska arbetarklassen, som de hoppats mobilisera genom sina spektakulära attentat för att visa på fascistmasken hos staten när den kastades och den polisiära klappjakten på de förhatliga började, förhöll sig kallsinnig.

Ingmar Bergmans intryck av RAF förblir hursomhelst för mig en spännande gåta.

FOTNOT Som gästprofessor vid Freie Universitet bodde jag och hustrun i Berlin. Jag har fördjupat sig i modern tysk historia, skrev boken "Gravspegel. Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap" (2007). Omslag: Erling Öhrnell.

Foto: Bokus.com

Ljuva 68!

Jag vet inte om jag har sagt det förut. Men det är mycket möjligt. Jag har ju en envis tendens att upprepa mig. Kan inte skylla på åldersrelaterad tankspriddhet. För jag har alltid varit sån. En tjatig person.

Nu till upprepningen. När jag,  vilket sker med ojämna mellanrum, rör mig på Upsalas gator, tittar jag alltid efter bekanta ansikten från förr, men upptäcker aldrig något. Ingen tidigare kollega eller bekant, om så med rullator eller ledarhund. Nobody.

Jo, en gång iakttog jag en åldrad och krokig Sverker Gustafsson uppe på Carolina Rediviva. Men han, statsvetaren, räknas inte. För vi kände inte varann när jag bodde i Upsala.

Nå, åldrad och åldrad. Jag tror inte att han är så mycket äldre än jag. Ska jag googla, ta reda på det? Äh, det får vara. Lugnast så.

Vi lunchade, livskamraten och jag, igår på La Girafe mitt i lärdomens stad (förtjänar den kallas så fortfarande, i neoanalfabetiseringens tidevarv?). Inhyst i i det pompösa Bankpalatset, som det proklameras på väggen bredvid huvudingången. 

Granne med Åhléns, konsumtionspalatset. Det gräsligt fula huset. Kommunpolitiker med Geflepåbrå som ligger bakom? Eller sökande Kasper Kalkon-priset? Nå, huset är inget nybygge, vilket krävs för priset ifråga.

Jag skämtade till det, tyckte jag själv, när jag beställde Wallenbergare som dagens lunch för 159 kronor: - Klart jag ska ha det! Vi sitter ju i ett bankpalats. 

Tur att jag inte drog till med 68-slagordet: - Känner du stanken, från Enskilda banken? Förmodligen hade den unga servitrisen inte fattat ett jota. 

Det påminner mig om i Lund, vid ett besök på universitetsbiblioteket för att se utställningen om Theresienstadt, när jag hamnade i samspråk med två unga studentskor. Färskingar, förstaterminare, läste idé- och lärdomshistoria. 

På den institution där studenter sökte upp rektorn för att klaga på att Dick Harrison var för svår att förstå som föreläsare; kanske använde för krångliga ord? Han fick inget stöd från högsta ledningen.   

När jag stolt, efter att ha insett att förstaterminarna aldrig hört ordet "recentior", presenterade mig som "gammal 68:a" såg de ut som fågelholkar i ansiktet.

Jag försökte förklara, utan att lyckas, vad det mytomspunna 68 var för något. Då påminde sig en av studentskorna, närmast lättad: - Min morbror läste i Upsala 1968, tror jag i alla fall. 

End of conversation.

Jag känner ingen ung människa. Nästan alla av mina kontakter är fyrtiotalister, rödskägg. Jag benämner dem, oss, de sista entusiasterna. Vi försvinner, en efter en. Jag vågar inte fundera på vilka de är som kommer efter oss, det vill säga i politisk bemärkelse. Knappast rödskägg.

Kanske är vår generation i den meningen verkligen den sista. 

Vad med samtalet över generationsgränser? Om ord anses vara sociala och kontaktskapande till sin funktion är inte mina det. Jag kan endast prata med mina röda generationskamrater; allt gamlare, för att citera skrothandlare Karlsson i Haga.

Åh, ljuva sextioåtta! Svunnet är du. Säkrast hålla tand för tunga när jag befinner mig nära de unga. För att inte framstå som en fossil i deras ögon.

Foto (Wikipedia): Brita Borg, som sjöng om det ljuva sextiotalet.

I kräftans klor

Jag minns när min älskade mormor Elin insjuknade, utan att krya på sig. Till en början talades det tyst om det i min familj. Som om hennes tillstånd gick att förneka. Då skulle det försvinna. Enligt logiken i den tigandets kultur som rådde i brukssamhället. 

Men till slut gick det inte att låtsas som ingenting. Utan min mor informerade mig med sorgsen stämma att mormor "fått kräfta”. Jag fyllde tio samma år. Det lät väldigt otäckt. Och jag hade svårt att förstå vad det innebar. Hur allvarligt det var. Skulle mormor dö? 

Undringar jag behöll för mig själv. Vågade inte klä dem i ord.

Och så började bussresorna, mamma hade ännu inte skaffat körkort, in till lasarettet i Gefle för undersökningar och behandling. Mamma följde mormor och tog mig med. 

Eftersom båda kvinnorna led av hisskräck medförde det vissa svårigheter att röra sig på sjukhuset med alla våningar. Och ännu svårare när mormor blev sängbunden.

Mormor blev med tiden allt mindre, allt tröttare, allt blekare, allt osynligare. Jag uppmanades en dag av min mamma att ta farväl av henne där i sjukhussängen. Sen såg jag henne aldrig mer.

”Kräfta”.... Jag fantiserade om hur det äts inuti kroppen; organ efter organ gnager den hungriga kräftan i sig. 

Susan Sontag skrev en bok om sjukdom som metafor. Jag läste den. Men minns inte om hon knöt an till Nietzsche och hans resonemang om metaforernas makt. Metaforerna, de bildliga orden, bestämmer vår verklighetsuppfattning. De äger makten att skrämma oss.

Otäckt lät det också om jag hörde att någon i Sandviken skulle skickas till Radiumhemmet. Vad var det för en ryslig boning? Sändas dit och kroppen genomborras av röntgenstrålar?

Richard Swartz använder ordet ”kräfta” i den hudlösa boken "Rapport från kräftsäsongen" (Polaris, 2026). En ärligt upprättad sjukjournal, utan undvikandet av de obehagligaste detaljer; tar sin avstamp i att han noterar blodfläckar på papperet vid toalettbesök. 

Först ignorerar han det, men till slut går det inte att försöka rycka på axlarna åt ohälsotecknen. 

När jag behandlades för mitt mantelcellslymfom, behandlingen startade på Onkologen, det hette inte cancerkliniken nota bene, i Gefle reagerade jag på att mottagningen låg liksom undanskymd, utan fönster. 

Ännu värre på Onkologen på Ackis i Upsala. 

Där jag tillställdes min dödsdom, som jag uppfattade det, av ett gäng specialister en höstmörk november och lämnades sen ensam i min sal på en sällsamt trist avdelning 17. Sliten och  eftersatt. Ingen tv. Utanför fönstret människor på väg hem efter arbetsdagens slut. 

Livet gick vidare, utan mig? Om jag fanns eller inte, ingen skillnad.

Richard Swartz delar min blick för det rumsligas betydelse när han, som den överlägsna stilist han är, beskriver hur det är på Karolinska; strikt ur ett patientperspektiv. Sjukhusledningen borde ta del av och lyssna till hans erfarenheter. Om den nu bryr sig, vilket är tvivelaktigt.

De tycker väl att det skall vara sterilt, avskalat, kliniskt, kallt, signalerande behandling och ingrepp, inget annat; jo, att det är lättstädat. Kommer man som sjuk i kräfta med dödsångest; ja, inte dämpas den av de rum där man inhyses.

Swartz framkallar igenkänning hos mig med min anamnes. Termen knyter an till författarens rekonstruktion av vitrockskulturen, dess terminologier, distansskapande och empatilösa kommunikationslöshet. 

Vården är inte till för patienten, utan tvärtom. Den senare är blott en kugge i en komplex, ogenomskinlig vårdapparat. Patienter kommer och går, men institutionen består. Överlever alla, såväl patienter som personal; som i "Babels hus" av Jersild, själv läkare.

Trots det om livshotande sjukdom påminnande ämnet, mitt i bedrövelsen drabbas dessutom författaren av ett slaganfall; Swartz skriver som ingen annan och boken är svår att släppa. Och jag behöver inte veta hur det slutar. För det vet jag redan.

Men jag måste få tillägga, att jag inte visste att Swartz kunde skriva så underhållande. Excellerar i den svartaste humor när han observant som få återger fysioterapeuters hembesök, läkares plattityder, medpatienters knasigheter i väntrummet. Underbart!

Bild: Adlibris

FOTNOT Samtidigt meddelas att hans hustru och mångåriga livskamrat, Slavenka Drakulic´, avlidit.

Stanfordexperimentet ett lydnadsbevis?

”Jag lydde bara order.” Adolf Eichmann utgjorde ett tydligt bevis på att det inte är sadistiska monster som begår eller, som skrivbordsmördaren, bär ansvar för grymheter. Det är vi helt vanliga, menade Hanna Arendt som jag skrev om på 8 dagar 260620.

1971 genomfördes, i regi av filosofie doktorn och professorn Philip Zimbardo, det socialpsykologiska experiment vid Stanford University i USA som genom åren lyfts fram, icke minst i läroböcker, som ett stöd för att vanliga, hyggliga människor kan förmås att begå fruktansvärda saker.

 

Vi lyder, utan att ifrågasätta. Fogar oss. (Detta synsätt har underhållits av experimenterande socialpsykologer som Stanley Milgram och Solomon Asch.)

I SVT Play visas i tre avsnitt ”Sanningen om Stanfordexperimentet”. De som deltog har sökts upp och intervjuats.

De utvalda personerna, tjugotvå studenter, fick bra betalt. Det lottades om vem som skulle spela fångvaktare, vem fånge. 

 

Allt iscensattes så verklighetstroget, scenografin var fängelsets, som möjligt. Det finns skäl att tala om det som ett strikt genomfört rollspel.

Men kan det tolkas som att vi är beredda att utan invändningar lyda, under lydnadsbefrämjande villkor?

Eller bör Stanfordexperimentet betraktas som ett skådespel och de agerande fattade det från första stund, utan att riktigt inse konsekvenserna? Och spelade med, som i en amatörteateruppsättning.

Sommaren 1971 var vi alla, ja nästan alla, studenter emot det pågående Vietnamkriget. Även de som deltog i experimentet. Tidsandan var antiauktoritär. Lydnad inget ideal.

Jag blir, när jag ser tv-seriens alla avsnitt i ett streck, allt mer övertygad om hur detta på Stanford måste förstås. Och vägrar tro att det illustrerar allas vår latenta benägenhet att lyda. En minst sagt nedvärderande, mörk människosyn.

De medverkande, kanske skäms de, påstår efter alla år att de genomskådade experimentets avsikter. Nå, mer än en bröt samman. En hoppade av.

Osökt tänker jag på den förnedrande nollning som recentiorer vid högskolor och universitet utsätts för vid terminsstart. Och den pennalism som avslöjats inifrån privatskolan Lundsberg i Värmland. Jan Guillous ”Ondskan” vittnade om samma sak. 

I mina ögon framstår Zimbardo som en skrupelfri, strålkastarljussökande narcissist. En vetenskapligt skolad figur i avsaknad av etiska överväganden. 

Han filmade experimentet, klippte materialet för att skapa det narrativ han eftersträvade: goda människor beter sig illa när omständigheterna så tillåter. 

I rättegången mot de amerikanska soldater som i fängelset Abu Ghraib I Irak torterade fångar uppträdde han som försvarets expertvittne. Hänvisade till Stanfordexperimentet.

En usel forskare, konstaterar en person i dokumentären. Ute efter att chocka världen.

Experimentet, vilket sällan nämns, avbröts efter att psykologen Christina Maslach, Zimbardos fästmö, ingripit. Zimbardo lydde henne. Se där. 

Foto: SVT Play

Publicerad även på 8 dagar 2026-06-22

Tankar från Hörnet: Vad är det med detta "efteråt"?

 

Fotot ovan, som jag råkade snubbla över med sökarblicken när jag letade efter en uppgift på nätet, föreställer enligt uppgift Eva Braun Sommerhaus. När det är taget, vet jag inte. (Upphovsman oklar.) Men uppenbart befinner sig huset i svårt förfall. 

Om det efter fotots tagande rivits, vet jag inte. Eller var i världen det mer exakt är beläget. Nånstans i Polen är allt jag vet. 

Men jag reagerar på hur det benämns, som Eva Brauns sommarhus, och på att nu, när jag skriver detta, är det efteråt. Långt efter självmordet i bunkern i Berlin våren 1945. 

När Tredje riket, efter total kapitulation, låg i spillror, aska och ruiner. Det blev inget tusenårsrike av de sjukligt grandiosa planerna. 

Varför min mångåriga fascination, mer allmänt, för detta fenomen efteråt? (I min dator gömmer sig ett opublicerat manus, titel "Berliner Kinder", där fenomenet utförligt diskuteras.) 

Det finns en antropolog, eller vad han yrkesmässigt titulerar sig själv, som jag vet intresserar sig för vad han bestämmer som övergivna platser. Men detta med efteråt är, som jag förstår det, något annat. I någon mening är det efterlämnade inte övergivet, eller bortglömt. 

Det fungerar snarare som en uppmärksamhetsmagnet. Omöjlig att inte dras mot. Omöjligt att vända ryggen mot det den fäster uppmärksamheten på.

I detta fall är det väl dock Eva Brauns namn som lockar. Mer än själva rucklet. Hon som av hävdatecknare närmast föraktfullt framställts som en korkad fjolla och aldrig förekom vid Führerns sida, trots att hon var hans fjälla. 

Hon måste hålla sig i bakgrunden, förbli en offentlig hemlighet. 

Medan Magda Goebbels, gift med Bocken i Babelsberg och fanatisk nazist som avgudade Hitler, fick agera Tredje rikets första dam och representera i officiella sammanhang. Hon, den eleganta och paranta damen, som kunde föra sig.

Strax innan det gemensamma självmordet blev hursomhelst Fräulein Braun till sin ohöljda glädje uppgraderad till Eva Hitler. När diktatorn inget hade att förlora, då dög jäntan från München.

Det vilar något magiskt över detta efteråt. Att det som en gång var inte helt försvinner. Inte kan försvinna, om man säger så, eller gå upp i rök. Det är fråga om platser eller byggnader som har något alldeles speciellt över sig och består länge efteråt.

Den forna rockborgen Valhalla i Sandviken är en sådan för mig. Utan att jag med ord kan förklara fenomenet på något tillräckligt bra sätt. Nå, det får vara så. 

/I ett hörn av  lägenheten på Holmen i Gefle hålls Skriftställaren med sina ocensurerade funderingar./