Sladdbarnet har ingen kvar att fråga

 

"No hell below us, above us only sky." John Lennon, "Imagine"

I går begav jag mig i Rulle, vår älskade, pålitliga kareta som driftsäker rullar på sitt sista leasing-år, till Österlövsta kyrka i Norduppland. På vägen dit passerar man en skylt som pekar mot Fagerviken. Jag associerar till Strindbergs novellsamling "Fagervik och Skamsund".

Från Fagerviken by the sea härstammade den skamligt underskattade tungviktsboxaren Anders "Lillen" Eklund (1957-2010). Hånad av de okunniga så kallade "experterna". Men europamästare blev pugilisten i sin viktklass. Gör om det den som kan!

Skärplinge passeras. Snabbt åker man igenom, gasen i botten, olagligt struntande i alla påbjudna hastighetsbegränsningar. En sömnig håla. Där bodde astronomen och författaren Peter Nilsson (1937-1998). Han vilar på samma kyrkogård, Österlövsta, som mina farföräldrar. 

På de senares gravsten, som stått pall mot de många årens vindar och regn, kan utläsas: C.H. Ekstrands familjegrav.

Jag har inte lyckats lista ut var mer exakt mina farföräldrar, eller farfar ensam, bodde. På stenen anges Valnäs. Ingen aning om vart det ligger. Kanske härstammade de därifrån? Eller mantalsskrivna där? Nå, får vara vad det vill med det.

Vad vet jag? Att farmor Sofia, en skönhet med höga kindknotor på ett foto, födde tio barn. Ett dog vid födseln. Tre söner och sex flickor fick leva. Systrarna tjusiga, filmstjärneliknande. Farsan en kopia av Humphrey Bogart. 

Farmor gick bort drygt femtio år gammal. Undra på det. Nära jag skrev.

Länge undrade jag om farmor låg i samma grav som farfar. Det kunde en av de vänliga kyrkogårdsvaktmästarna, ombesörjer att kyrkogården alltid är exemplariskt välskött, upplysa mig om. Efter att ha knappat på datorn. Sofia och Carl Helmer Ekstrand delar grav.

Från farfar och hans bröder har jag ärvt min höjd över havet. Pappa var kort i rocken. Liksom hans två bröder. Nå, min morfar bör också få ett ord med i laget. Reslig. Liksom brorsan. Specialbeställda dojor. Rejäla apostlahästar. Jag nöjer mig med 46. En puttefnask i jämförelse.

Så befriande vackert när jag med Rulle gled genom Norduppland! Fridfullt. Pastoralt. Betande kor i öppet landskap. Somrigt och ljust. Vita molnformationer glidande över mig däruppe. Om det finns en himmel dit de döda skickas, var nånstans hittar man den? Hur får alla plats?

En pueril undran. Stryk den, jag ber.

Jag säger det igen. Efter ett mycket bra besök för några dar sen på Hjärtmottagningen på Gävle Sjukhus är min sinnesstämning en annan. Inte lika mörk. Milda maränger, jag mår bra. Verklighetens färger tycks mig med ens skarpare. Jag njuter av att få leva. Ett tag till.

Även om Gammeln, den surputten, inte håller med. 

Men jag mår inte bra av att inte ha någon att fråga om mina genealogiska rötter. Om nu blod är tjockare än vatten, som min mor alltid påstod. I polemik mot den då föga släktkära, odygdige sonen. Nu hajar han bättre. Sent skall syndarn vakna. Rötter är viktiga. Man kan inte leva rotlös.

Jag vet att familjen Ekstrand flyttade från Dannemora. Farfar jobbade som allt i allo på ett ålderdomshem, övergav gruvan om jag förstått det rätt. 

Undgick därigenom den död i silikos (stendammslunga) som drabbade en av hans bröder som jobbade kvar i gruvorterna. Du kvävs till döds. En djupt obehaglig död. 

Carl Helmer avled 1949, i samma vecka som jag föddes. En kommer, en går, så brukar det vara. Som om vi byter av varann. Ekvationen måste gå jämnt ut.

Det knepiga med att vara ett sladdbarn, sen själv bli gammal när alla andra gått hädan: vem ska jag fråga om mina föregångare? Det finns ingen. Fotoalbumen tiger som muren. Om än med skrattande, livfulla människor på de gulnade fotona. De förblir i en väsentlig mening oåtkomliga.

På hemvägen stannade jag till för att handla mat på Willys i Skutskär. Sveriges fulaste ort, enligt journalisten Åke Olsson. Lever han, förresten? Till Skutskär begav han väl sig bara en enda gång. Inte vågade han väl återkomma efter att ha dissat orten. Av självbevarelsedrift.

Jag fick hjälp med att plocka ut en sån där manick som man själv registrerar varor med av - ja, vem om inte Ing-Marie Persson. Hon med schimpanserna i Furuvik. Båda överens om att Furuvik numera borde vara en nöjespark enbart. Inga djur. 

Ett sympatiskt fruntimmer med skinn på näsan. 

Ring inte oss, vi ringer kanske dig

De handelsanställdas förbundstidning Handelsnytt har funnit att de kända varumärkena H&M, Lidl, Jysk och Hemtex enbart använder sig av deltidsanställningar. [1] 

Tydligen har ett nytt fenomen seglat in, med risk för att normaliseras och fästa som oproblematiskt: "behovsanställd".  Vad i jösse namn är det för något? Behovsanställd. 

Hur överensstämmer det med gällande (?) arbetsrätt? Vem avgör när ett behov föreligger? Överflödig fråga. Arbetsköparen, förstås. Om du behövs, anställs du på lösa timmar, eller vad? 

Helt utlämnad till godtycke och arbetsköparmakt. I konkurrens med andra löneslavar.

Jag vet att deltidsanställningar inte bara tillämpas av de ovan nämnda kedjorna. Genom att höra med informanter. Nämligen unga människor i de butiker och på de kaféer jag frekventerar. 

Vanligt, eller ganska vanligt, för att uttrycka det hovsamt, är att man erbjuds som mest en 80-procentig anställning. 

Resten av tiden, för att i bästa fall komma upp i hundra procent, förväntas man vara stand-by. Stäng för guds skull inte av mobilen! Inbilla dig inte att du har någon fritid eller är ledig. Tänk om arbetsköparen ringer och du inte är tillgänglig. 

Ring inte oss, vi ringer dig. Kanske. Håll därför ett öga på luren.

Visa din goda vilja i kombination med en positiv attityd. 

I en av mina lokala matbutiker, jag låter den förbli anonym, förefaller det mig hela tiden dyka upp nya ansikten i personalen. Går de på timmar, eller vad? Personalomsättningen verkar vara stor. Hur hinner man skolas in och bli en lämplig medarbetare? [2]

På gatorna noterar jag alla dem som ilar fram på sina fordon med stora förpackningar där bak och hemlevererar mat. Jag är osäker på deras anställningsvillkor. Men knappast något att stå efter. Misstänker jag. Ett jobb man tar i brist på bättre. Ett påhugg utan framtid.

Hur har facket agerat på denna nygamla arbetsmarknad? Har man gjort något överhuvudtaget? Eller bara sagt ja och amen? MBL-förhandlat? Kanske struntar man fullkomligt i alla löshästar. Fackets målgrupp är fast anställda med kollektivavtal. Business as usual. 

Kanske är de behovsanställda oorganiserade. En klass i sig. Men inte för sig. Enligt Marx begreppspar.

Och, hur ha råd att avlöna heltidsanställda ombudsmän på taskig, förlåt vulgaritet, lön?

Jag får, obehagligt nog för en gammal tradeunionist, för mig att det pågår en amerikanisering av den svenska arbetsmarknaden. Passar inte galoscherna, så. My way or highway. Att Sverige skulle utgöra ett undantag i den samtida, nyliberala rovdjurskapitalismen, glöm det.

Klockan vrids tillbaka till den tid jag hoppades för alltid skulle vara historisk. Anställningsotrygghet. Stå med mössan i hand. Inte kunna försörja sig. Kanske tvingas ha två kneg. Knipa och inte säga vad man tycker. 

Jag säger det igen, var finns facket? Lönearbetarnas sköld. Eller har jag missat något? 

Den socialdemokratiska arbetarrörelsen har fullt upp, har jag förstått, med att hjälpa till att gödsla krigsmakten med skattepengar. Men ber oss inför valet 13 september att "ta Sverige på allvar". Tillåt mig hånle.

[1] https://arbetet.se/2026/08/20/jamie-27-far-inga-arbetspass-katten-ger-mig-anledning-att-ga-upp-pa-morgonen/

[2] Begrepp som företagskultur, medarbetarskap och liknande torde vara out of date. Som det stod i fabrikerna förr: Du är väl en Stann-Anders, ingen Hopp-Jerka? Det var då, det. Jag använde dem själv när jag undervisade. Nu är idealet att vara en Hopp-Jerka. Flexibel och anställningsbar, skulle väl SAF, jag menar Svenskt Näringsliv, och dess apologeter säga.

NOTA BENE: Klippet från Arbetet 260820

Även publicerad på lindelof.nu 2026-08-21

Olof Lagercrantz - den otrogne erotomanen

Bokus

Jag har inte läst något av David Lagercrantz. Jag har i min fördomsfullhet haft för mig, rätt eller fel, att han är en lättviktig författare. I samma division som Alex Schulman. Barn till kändisar. Mycket gratis från början. Födda med en silversked i munnen.

Men så läste jag flera intervjuer med honom inför den kommande boken "Intränglingen" och mitt intresse vaknade.

Hans far Olof har jag läst. Och ganska mycket av dessutom. Men den officiella bilden av DN-höjdaren, i Mao-kostym, fick mig med ett sandviksuttryck alltid att tänka: Jollpetter. 

Jag skrev upp i min telefon, den styr mitt liv och jag kikar ofta i dess kalender, när "Intränglingen" skulle föreligga. Datumet för utgivning. Jag var beredd att köpa den. 

Men så tog jag paus under en av mina pliktpromenader, Knut Lindelöfs uttryck för att ge sig ut och promenera när man inte har lust, men samtidigt vet att man borde och måste, och smet in på Agnes Kulturhus.

Denna skimrande pärla i ett annars jämngrått Gefle. 

Jag fick för mig att jag skulle fråga en bibliotekarie om hur göra om man vill föreslå ett bokinköp. Det visade sig att den eftertraktade boken fanns att låna. Rask nedladdning i mobilen. Sjönk ned i en av de bekväma fåtöljerna med utsikt mot Gefle Kanal. Mitt eget namn på Gavleån.

För det är ingen å i mina ögon. Å konnoterar nästan rännil för mig. Något smalt. Eller det där vattendraget i Delblancs "Hedebyborna" som varje år måste rensas med hjälp av en flotte.

Jag avbryter läsandet, knallar hem efter en tur in i ICA för att handla mat, återupptar läsandet och läser ut boken. Pojken Lagercrantz skriver en enkel, lättillgänglig prosa. Man slukar snabbt "Intränglingen".

Det är inget vackert porträtt sonen delger oss av den i det offentliga Sverige en gång så uppburne fadern. Han ramlar ned från piedestalen. Om nu det privata skall ställas mot författarskapet. 

Upprinnelsen till boken är att en man dök upp som som påstod sig vara Olofs son. I samma veva bekänner plötsligt Olof för sin Martina att han haft en massa affärer under deras äktenskap, i smyg. 

Han skulle aldrig lättat på förlåten och avslöjat sin konstanta otrohet om inte "intränglingen" dykt upp. Denne får, utan att fatta det, spela katalysatorns roll i ett spirande äktenskapsdrama. 

Här får vi möta erotomanen, hans egen benämning, Olof Lagercrantz. Med brallorna nere. Svekfull. Ljugande. Ångerfull. Teatralisk. Patetisk. Vädjande om förlåtelse. Hotande med döden om han inte får fortsätta leva med Martina. Pinsam. För att säga det kort.

Martina lämnar inte Olof som låter henne förstå att han inte kan leva utan henne. Men någon förlåtelse får han inte. Fast han söker efter tecken på det. Att allt ska bli som vanligt igen. En pueril förhoppning från en vuxen man.

Hennes vredesutbrott, tallrikar som slängs, och den psykiskt pressande atmosfären i hemmet, föranleder honom att likna det som pågår vid Dantes helveteskrets. (Alltid knyta an till litteraturen! Lagercrantz yrkesskada.)

När Olof drabbats av en stroke, har skrivit sin sista bok (om Swedenborg), blir hon hans sjuksköterska. Och hon överlever honom med ett tiotal år.

Det visade sig sedermera att Olof inte var far till mannen. Sonen till den förres pianolärarinna. Inte pappa i biologisk mening. Men då var det för sent att vrida klockan tillbaka. Fortsätta ljuga.

Skammen är en tung börda att bära. Efter att ha gjort den som älskar en fruktansvärt illa. Svikit. Men "varför väcks vårt samvete först när vi avslöjas?" Citat ut boken. Som är tillägnad den Martina som David dyrkade. 

Till gaskammaren skickas inga oss likvärdiga

Bokus

 

"Främling, vad döljer du för mig." Carola Häggkvists stora hit

I SvD 2026-08-16 recenserade Jan Söderqvist François Ozons nya film som bygger på Albert Camus roman "Främlingen". [1] Filmen fokuserar, i bokens anda, på problematiken: Vem är egentligen en främling? Vad utmärker en främling? Den främmande. 

Söderqvist postulerar att bestämningen av vem som är en främling utgår ifrån att vi kan uppfatta ett mer eller mindre avgränsat vi. Och att den som inte är som vi följaktligen blir en främling. 

Camus skrev sin bok, utkom 1942, med referens till kolonialismen. Det av Frankrike koloniserade Algeriet. Där de infödda förklarades främlingar (sic) i ockupantens ögon. De var inte som vi, vita fransmän. Rasismen ett legitimerande vapen i ockupanternas händer.

Söderqvist är starkt kritisk mot proklamerandet av alla människors lika värde, vilket i praktiken betyder ingenting. De som är oss främmande anses ju i en åtskiljande mening inte vara som vi. Draget till sin spets inte lika mycket värda.

Hur annars förstå Förintelsen? Förintarna, väktarna i koncentrationslägerarkipelagen, måste intala sig att offren skulle behandlas som om de inte var som de. Betraktas som mindre värda, för att inte säga värdelösa. 

Till gaskamrarna skickar man inga likvärdiga. Utan undermänniskor - som förtjänar det. De som måste utplånas från jordens yta. Minns nazisternas propagandafilm "Der Ewige Jude". Judarna framställs som invasiva råttor. 

T4, eutanasiprojektet, vilade på föreställningen att mindervärdiga - handikappade, utvecklingsstörda och andra - måste elimineras. Den ariska rasen hållas ren från smuts.

För de "normalas" skull. Och, fantastiskt nog, de undermåligas egen. Nazisterna "hjälpte" dem genom att döda dem. I filmen "Josef Mengeles försvinnande" använder Dödsängeln från Auschwitz just ordet "hjälpte" om sitt selekterande på rampen.

För att lämna det traumatiska. 

Det slår mig att folk brukar säga att de väntar "främmande" när de väntar gäster. Även om gästerna är dem välbekanta sedan länge.

Och jag har hört att skälet till att vi tar i hand när vi hälsar, eller presenterar oss för varann, är för att visa att vi inte håller i ett vapen med handen. En gammal försäkran, i mötet med den hotfulle andre, från förmodern tid som stannat kvar. 

Sandvikendiskursen fick jag med den socialdemokratiskt spetsade modersmjölken. De finns de som inte är som vi (metallarbetarna, kollektivet). De konstiga. Annorlunda. Avvikande. De som det är "något fel på". Lär dig att känna igen dem.

Jag vill minnas att Jan Myrdal skrev om det en gång. Hur vanligt detta med främmandegörandet är, upprätthållandet av olikhet, ofta på beteendenivå. Alltid varit så. Gästrikar är inte som dalmasar. Stockholmare inte som skåningar. 

Smålänningar inte som värmlänningar. Geflebor inte som sandvikare. Det vet ju alla. Eller hur? Inget att utsätta för kritisk analys.

I Sandviken sa man förr om att bege sig till Gefle: åka in till stan. Underförstått signalerande något annat och främmande än den lilla staden i skuggan av Verket. Se upp, när du vistas i stan.

Olikheterna må vara föreställda, illusoriska, fabricerade. Men ändå. Vi blir inte kvitt dem.

Det sitter i ryggmärgen. Även min. 

Det främmande kom en masse in i vårt land i och med flyktingströmmarna 2015. De utomeuropeiska migranterna är inte som vi infödda. Andra sedvänjor. Andra tänkesätt. Kvinnorna beslöjade eller täckta. 

Men det betyder inte att vi måste låta det övergå i våldsam handling för att skydda vårt vi. Utan att vi därför hemfaller till att förfäkta det "mångkulturella samhället". Ett maktens påfund som påtvingas oss uppifrån. 

Det politikerna talar om som "integration" handlar väl om detta? Hur integrera dem som inte är som vi? Vill de det? Vill vi? 

Förresten tror jag att jag måste skaffa Richard Jomshofs bok "Kafir", om islam. Bilda mig en egen uppfattning om den. Inte lyssna på vad andra tycker. De andra.

[1]https://www.svd.se/a/gkrJRk/framlingen-biofilm-recension-kritikessa-av-jan-soderqvist

Sport Management? Glöm det!

Isstadion i Gefle. Facebook

De tre musketörerna. I kamp med väderkvarnar.

Tillsammans med den före detta framgångsrike hockeycoachen, OS-dekorerad, och mannen jag kallar Rönnskär, baserat på hans Bolidenbakgrund i Skellefteå, drog vi igång kursen Sport Management på högskolan i Gefle. 

Tanken var dels, att utmärkande för den samtida X-regionen är idrotten, på sidan om kulturen. Efter fabriksskorstenarnas svalnande. Så utbildningen torde vara regionsanpassad. En skräddarsydd utbildning i postindustriell tid. 

Dels ville vi erbjuda en utbildning att falla tillbaka på för den som inte kan bli proffs. Och leva på sin idrott. Det gäller i synnerhet hockeyspelarna. Ytterst få, visar statistiken, går samma väg till de stora pengarna, och ett hus på Guldkusten utanför Gefle, typ Bäckström och Silfverberg. 

Det var ett fåfängt försök, insåg jag efter en träff med unga Brynäsare uppe i Gavlerinken. Jag förstår det som att alla närvarande grabbar tyst tänkte: det gäller inte mig. Jag kommer att lyckas. 

De var inte mottagliga för vår information och retorik. Kroppspråket talande.

Vi for runt i regionen, Coachen och jag i hans bil. Dök upp i illaluktande omklädningsrum med våra overheadbilder. Till Edsbyn och bandylirarna. Sandviken och SIF:arna. Gefle IF:s spelare försökte vi locka att gå kursen. 

Intresset överlag måttligt. Om man säger så. Inget översvallande bemötande. Snarast tummen ned. Kanske var vi dåliga på att sälja in kursen?

Till kursstart, medialt högbevakad fast jag bett dem ligga lågt, hade vi förmått ett gäng stjärnor från Brynäs att slå sig ned i bänkarna. Ove Molin. Janne Larsson. Tommy Sjödin. Med flera. 

När de rörde sig i högskolans korridorer, på väg till cafeterian, väckte det uppmärksamhet bland övriga studenter. Vad är det som händer? Varför är de här? Om man kände till vilka de var. Förstås.

Sport Management var bra för högskolans image. Uppmärksammades även nationellt. Men kursen gavs blott två gånger. Sedan lades den ned. Jag kan inte förstå det på något annat sätt än att det var fel person som enligt ledningen drev den. Nämligen undertecknad. 

Ingen älsklingsgosse högst upp. Bråkstake.

En utbildning som passade regionen som hand i handske. Men icke. Lägg ned.

När jag noterar slocknade stjärnor på stan i Gefle. Molin eller Sjödin. Virvelvinden från Vuollerim. Länsman, målisen Dahllöf, bakom ratten på bussen till Grisslehamn. Då påminns jag om Sport Management. Vilken skitledning på högskolan! För att prata klarspråk.

När det erbjöds en kurs som denna. Ett gyllene tillfälle.

Varats olidliga lätthet

Albert Bonniers

 

Jag brukar, så fort jag hinner, referera till Peter Nolls bok "Den utmätta tiden". En av de viktigaste böcker jag läst. Hans uppmaning, hans budskap, till oss som får fortsätta leva är att på allvar inse att tiden faktiskt är utmätt. Inget man bara säger.

Det gäller att ta vara på den, göra den meningsfull. Slippa ångra att man inte gjorde det man borde ha gjort. Skjutit upp, fegat ur som det heter på modern svenska.

Jag minns, det är länge sen, när jag begav mig på min Monark upp till Länssjukhuset i Gefle för att ta ett sista farväl av Björn från Folkteatern i samma stad. Hans sal inredd med leksaker så att hans barn kunde vistas där. Omtänksamt från sjukhusets sida. Hemkänsla.

Björn kunde inte längre prata, vår kommunikation ordlös. Men våra blickar talade desto mer när jag böjde mig över honom där i sjukhussängen. Kärleken mellan oss. Och han som tyckte så illa om mig en gång. 

Tillsammans med Björn och några andra i stan kläcktes idén om NT, Nya Teatern. Det blev inget av med det. Trots entusiasm. Men jag tror det kunde blivit bra. 

En av idébärarna en ung, hyllad skådespelare på Folkteatern tackade nej till en filmroll som kunde gagnat hans karriär. Han var tänd på vår teateridé. Filmen kolliderade med våra planer.

I ilfart hojade jag till högskolan efter sjukhuset för en schemalagd föreläsning. Jag minns inte rubriken. Väntande studenter. Jag var sen. Kände:  nä, vi lägger ned. Jag berättade var jag varit. Sedan följde ett av de bästa passen i mitt undervisningsliv. 

Helt spontant. Inget man kan styra. Det bara sker. I en välsignad stund.

Alla i rummet tog, till skillnad från annars, bladet från munnen. Vittnade om sorg och död. Närståendes öden. Syskons självmord. Ingen blygdes. Ingen lade band på sig. Känslomässigt starkt. Atmosfären laddad.

I går, på väg hem från sjukhuset, stötte jag på D-A, tidigare producent på Folkteatern, arbetargrabb från Norrsundet. Jag tycker om att träffa och gnabbas med honom. Han har försonats med döden på ett sätt som jag inte förmår. Om detta pratade vi. 

Och om demonregissören, teatergeniet Peter Oskarson. En gång ringde han mig. Missnöjd med något jag skrivit om Folkteatern. 

Varats olidliga lätthet, skrev Milan Kundera om. Så långt vill jag inte sträcka mig. Men den lättnad jag kände i går efter friskförklaringen, nåja, jag tar i som vanligt, på Hjärtmottagningen på Gävle Sjukhus sitter kvar i dag. Jag är uppfylld av den. 

När jag gick till centralstationen i morse var det som om tillvaron fått skarpare kanter. 

Löven, husen, kanalen, skyltarna - ja, allt som sökte mina öppnade ögon. Jag brukar skylla mitt dåliga minne på att jag med Heideggers ord inte varit tillräckligt närvarande i mitt liv. Da sein, hans begrepp.

Men, denna dag. Jag lever inte. Nej, jag LEVER. Måtte känslan stanna kvar. Melankolin och vemodet hålla sig borta.

Anteckning om eftermiddagen

Wikipedia

Jag minns när jag hösten 1999, en varm och solig dag, trädens blad börjat skifta färg, gick genom området tillhörande Gävle Sjukhus. Nja, på den tiden hade det väl statusen länssjukhus. Till helsingarnas förtrytelse. De gav sig inte förrän statusen var sänkt. Och prefixet läns borta.

Aversionen mot residensstaden alltid stark. Lokalpatrioter är de hetlevrade norr om länsgränsen. Kosta vad det kosta vill. 

Jag rörde mig ned mot den frodiga Boulognerskogen. Jag kan aldrig räkna ut vad som tillhör Boulognerskogen respektive Stadsträdgården. Var gränsen mellan de båda går. Äh, spelar roll.

Min diagnos hade reviderats från lymfom till subtypen mantelcellslymfom. Jag väntade på en kallelse från Onkologen på Akademiska i Upsala. 

Jag hade nämligen fått veta att i och med diagnosrevideringen så skulle specialisterna i Upsala ta över. Det dröjde till november innan jag inställde mig på Ackis. Och behandlingen kunde påbörjas.

Känslan som infann sig när jag strosade på sjukhusområdet var att jag befann mig i ett mellanland. Jag tillhörde varken de levande eller de döda. En egendomlig känsla. Jag har beskrivit den i "Livbok". (1)

Jag var inställd, för att motverka prat och ryktesspridning, på att skriva om min sjukdom i Gefle Dagblad, där jag medverkade. Jag gjorde det också i två kolumner. Responsen närmast överväldigande. 

Det uttalade stödet från dem som läst, bekanta såväl som obekanta, värmde hjärtat.

Apropå hjärtat. 

I förmiddags strosade jag genom samma sjukhusområde efter att ha träffat en läkare på Hjärtmottagningen. Det efter att prover visat att det kunde föreligga nån vajsing med pumpen. Detta vitala organ.

Träffade en ung, förtroendeingivande, viktigt, kvinnlig läkare som väl förberedd tog emot mig. Läst in sig på mig. Studerat mina värden. EKG. Det såg bra ut, på det stora hela. Jag som gruvat mig. Hjärtat är ju en känslig manick. 

Det kan slå (sic) till närsomhelt. Och vandringen i jämmerdalen är över,

Men inte för mig! Känslan av lättnad smög sig på. Av fortsatt liv. "Livets starka smak" som en diktsamling av Stig Sjödin hette. 

I väntan på att tiden på Hjärtmottagningen skulle infalla kastade jag ett getöga på mina medpatienter vid entrén. Många äldre. Rullatorer. Rammade av livet. Graven inte långt borta. 

Mitt glukosvärde något högt. Men bara lite. Det innebär att jag om ett par veckor i Tversted invid Vesterhavet kan inmundiga den i hela Danmark berömda Tversted Super Isvaffel med flødebolle och guf. Samt min stora favorit: jødekage från Ingeborgs i Sindal. Landets bästa bageri. 

Om man inte med påse, helst kartong, förpackar läckerbiten, massor med smör och socker, ordentligt kletar den sig fast i bilsätet. Så som det skall vara! Då vet man att är den tillverkad enligt konstens alla regler. Kvalitetssäkring.

[1] https://www.bokus.com/bok/9789173745833/livbok?

Detta är den fjärde i serien Anteckningar. De tre första, aftonanteckningarna, hittar den intresserade på https://lekstrand.blogspot.com