Hold da kaeft, mand, vilken kvinna!

Bild: SVT Play

Trine Dyrholm kan med fog anses vara Danmarks nu levande, främsta kvinnliga skådespelare. Den aktuella serien Den danska kvinnan, sänds i sex avsnitt på SVT Play, får mig att så smått fundera på varför hon valde att spela huvudrollen i just denna. 
   Jag har ju fått för mig att hon kan välja och vraka bland lockande anbud.
   Även från utlandet. Flotta erbjudanden. Danska skådespelare är eftertraktade inom den internationella filmindustrin.     

   Förutom Dyrholm bland andra de flitigt förekommande David Dencik och Mads Mikkelsen.

   Den senare även känd från den listigt utformade reklamen för Carlsberg - "probably the best beer in the world". 

Men det blev Den danska kvinnan för Dyrholm. Och jag börjar ana varför. Här kommer hon till sin rätt som den fullfjädrade aktris hon är. Kan ta ut svängarna. 

   Ohämmat ha sig. Slänga kläderna och fajtas naken.
   Jag, flitig TV-serieskådare, titulerar mig seriestrateg, älskar ovanliga serier som denna och sitter som trollbunden. 

   Den är corny och oförutsägbar, smått absurd och dråplig. 

Du överraskas hela tiden av vad som händer.  Även huvudrollsinnehavaren! Det sätter fart på serien. 
   Ingen rak, dramaturgisk linje. Huvudpersonen ställs nämligen gång på gång inför oväntade situationer, innebärande uppdykande problem som akut behöver lösas.
   Det kan vara grannar som verkar festa och droga mest hela tiden. Dånande musik nattetid får grannarna att ringa efter maktlös polis. 

   En flicka i trappuppgången har blivit gravid med sin pojkvän (tror hon, men det visar sig att han inte är den biologiske fadern). 
   Pojkvännen hotar med att lägga ut bilder på internet, foton föreställande de två i intima akter.

Ditte Jensen, som danskan heter och är legitimerad sjuksköterska, tar målmedvetet och handfast tag i problemlösandet. Med betoning på just handfast. 

   Hon har tjänstgjort som soldat i Irak, Bosnien och Afghanistan. Utbildad i närstrid. Tvekar inte att döda. 
  Det har hon gjort förr. Eller utsatt tillfångatagna för grym behandling, som skendränkning.
   Men samtidigt med den hårda sidan i sin person, hon är en kvinnlig Rambo, är hon extremt klimatinriktad a la Greta Thunberg, förebrår biltvättande grannar och motorgräsklippande figurer för vad de håller på med. 
   När de med diesel och giftiga preparat smutsar ner naturen och hotar de kvarvarande glaciärerna. 
   Odlar ekologiskt morötter i en plätta utanför flerbostadshuset. Beredd att, som Greta och hennes likar, ta till utomparlamentariska metoder. Till och med motorsabotage.
   Grannbarn med svårt skärmberoende, de sitter fastklistrade vid Ipads, mobiler och lap tops, tar hon sig an på sitt speciella vis. Jag ska inte avslöja hur. Hon är agerar, outnämnd, som invånarnas beskyddare. En feministisk kämpe - utan retorisk överrock.

Efter att ha, som jag föreställer mig, valt att bosätta sig på Island för att kunna leva ett mer privat och lugnt liv. Långt från krig och fasor. 

   Skuggad av PET (den danska motsvarigheten till Säpo), även av militärens säkerhetspolis. Med ett förflutet som agent.
   Det stannar inte här. Dyrholm dansar och sjunger, låter som Anne Linnet, som vore hon musikalartist! Imponerande. Det hade väl ingen trott om henne. 

   Snackar stundtals arabiska. En i ordets bästa mening sammansatt, för att inte säga outgrundlig, kvinna. 

Dyrholm får veckla ut sig som aldrig förr, demonstrera förmågor som varit oss tittare och beundrare okända. Dessutom delar Ditte i förbifarten ut råsopar mot oss fäaktiga svenskar som finner oss i allt. 

   Och hon är en sann antiimperialist, tillika USA-hatare. 
   Ja, jag säger då det. Vilken kvinna!

I fonden det Reyjkavik som min största favorit bland poeter, Pentti Saarikoski, besökte. Mest intresserad av det isländska brännvinet, med det otäcka namnet Svarta döden. 
   Samlingen Jag blickar ut över huvudet på Stalin, där Islandsresan ingår, högst läsvärd som allt han skrev. 
   Island och Reykjavik står på min bucketlist. Kanske, någon gång, att jag kliver ombord på Icelandair. Ganska så otippat, om jag må säga det själv. 

   Men efter att ha sett "Den danska kvinnan", så.

Vad står V:et för egentligen?

Wikipedia

 

Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar är inbjuden till SVT:s program Morgonstudion 17 april med anledning av att det stundar partikongress. 

Det har förekommit uppgifter i medierna om att den viktigaste frågan att debattera och besluta om på kongressen skulle vara att V kräver en statsrådspost. 

Det har irriterat partimedlemmar, framförallt de mer radikala i björkarnas stad, som menar att det skulle kunna leda till att V måste överge sin politik. 

Inom parentes undrar undertecknad genast vad som åsyftas. Vilken politik? V säger ju numera ja till EU, Nato och pengastödet till Ukraina i det vansinniga kriget mot Ryssland. 

Vad mer? Allt i linje med Magdalena Andersson. Den eventuellt blivande statsministern.

Nå, Dadgostar svarar genast på frågan om vad som är viktigast för partiet att driva, om det nu inte är kravet på en ministerstol, att svensken - jo, hon använder det uttrycket - har det för snålt och svårt. 

Det krävs högre löner. Men dessa sätts ju av arbetsmarknadens parter. Efterlyser Dadgostar en statlig lönepolitik? Eller ännu ett ”jobbskatteavdrag”? 

Programledarna ställer inga kritiska frågor runt hur vi vanliga dödliga enligt V skall få det bättre. Kanske inte fattar vad de skall fråga om.

Momsen på mat har alltid varit en hjärtefråga för V. Men att sänka denna, eller helt ta bort den, vilket inte kommer att ske, är ju inte detsamma som att matpriserna sjunker. 

Vilket dock många svenskar, förutom V, tror. 

Vad bör göras? frågade sig Vladimir Lenin i en politisk pamflett. Hör Dadgostar namnet Lenin får hon förmodligen krupp. Partiet har ju sedan länge avsvurit sig sina kommunistiska rötter och sin historia. 

Det vill vara ett allmänt vänsterparti, typ Socialistisk Folkeparti i Danmark, förpassat till den parlamentariska politikens marginaler. Med diffus identitet. 

Någon social kraft att sätta bakom sina frågor har V inte. Den traditionella arbetarklassen väljer SD. De offentliganställda utgör en heterogen stödgrupp som lika gärna kan rösta S. 

Det blir frestande för en elak krönikör att sätta likhetstecken mellan V och Vädjandets parti. 

Även på 8 dagar 17 april 2026

Skriftställarens eget hörn av världen

Wikipedia

Jag läser en sympatiskt skriven recension i Sydsvenskan 14 april av Thomas Millroth av en utställning med Hanna Hirsch Paulis (1864-1940) konst som visas på Den Hirschsprungske Samling på Stockholmsgade i Köpenhamn. (Pågår t om 16 augusti.)

För den som inte vet, och det är nog många utanför de konstintresserades snäva krets, så var tobaksfabrikören Hirschsprung Søren Krøyers mecenat. Denne mångsidige Krøyer som turistindustrin älskar att reducera till en "Skagenmålare". För att locka folk till Skagen.

Jag har mer än en gång dragit en lans för mecenatens frihetsskapande roll för konstnärer. Därigenom slippa fjäska för stipendienämnder, kulturkommissarier och annat politiskt och ideologiskt färgat otyg. Nå, i detta fall romantiserar jag inte.

Hirschsprung visste nog att det inte var bortkastade slantar. 

När jag höll på med min bok [1] om Søren och Marie Krøyer, kvistade jag ned till Köpenhamn, sökte upp adresser runt om i stan där de bott och Søren även haft ateljéer; letade mig också fram till Den Hirschsprungske Samling där jag visste att Søren fanns representerad . 

När jag berättade för en intresserad anställd, som förbluffande nog förstod svenska,  om mitt projekt, bad han mig följa med ner i källaren till magasinen, där Krøyerskisser förvarades bortom publikens ögon. 

Jag fick tillgång till en Krøyer som andra inte får. Överhuvudtaget var det en mycket givande resa till en stad som sedan 70-talet haft en speciell plats i mitt hjärta. Om än numera gentrifierad; penningens hegemoni råder här som annorstädes. 

Även i min favoritstadsdel Vesterbro nära Hovodbanegården. 

Nå, det var om det tema Millroth lyfter fram i Paulis konst jag ville skriva; vikten av att ha ett eget rum för skapande. (Klart Millroth påminner om Virginia Wolf.) Därigenom kunna värja sig som Pauli; allra mest när nazisterna hetsade i hennes närhet, Pauli var judinna.

Jag nöjer mig med ett hörn i lägenheten på Holmen, där jag slår mig ned med datorn i knäet, Min livskompanjon har sytt och hängt upp gardiner som hänger ända ned till golvet, skapar avskärmning för Skriftställaren; precis som han, solitären, vill ha det. 

Därute finns världen; nej, den finns i mina ord; och bara där, nära att jag snitsade till det. Jag vill inte ha det på något annat sätt; jag reser i orden. Kanske ändå snart dags att flyga ut i samma onåden och krigens värld, med orden som sällskap. Hörnet lär ju finnas kvar.

[1] Förre kulturredaktören på GD, Björn Widegren, läste den i en recension som en författarens "Golgatavandring"; obegripligt för mig. 

Siris sorgesång

Omslagsbild: Norstedts

 

1986, veckan före midsommar, i den skiraste juni, dog min mor. Efter att ha plågats och brutits ned av cancer. Jag satt vid hennes dödsbädd inne på kvinnokliniken på Gävle sjukhus. När allt var slut, tackade jag nej till personalens direkta förfrågan om att vara med och ”göra henne i ordning”. 

   Tog bilen till lägenheten på Smedsgatan i centrala Sandviken, där jag tillbringade tonåren mellan 1961 och 1968. Öppnade garderober, utan att veta varför. I kläderna satt hennes välbekanta doft kvar. 

   Det kändes som en förolämpning. Hon var ju borta och skulle aldrig mer bära dem.

   Om natten kunde jag inte sova. Efter att ha hällt i mig alkohol. Det var som om någon osynlig rörde sig i lägenheten. Jag skrämdes. Förmådde inte stanna kvar. Sökte nattläger hos en nära släkting.

När jag läser boken Siri Hustvedt skrev efter att hennes make, Paul Austen, kanske mest känd som författare till ”New York-trilogin”, den 30 april 2024 avlidit i lungcancer tänker jag: ingen saknad liknar någon annan. 

   All saknad är individuell och kan inte delas. Även om begravningar har ett generellt, ceremoniellt drag har inte saknaden det. 

   Ingen och inget kan hjälpa dig med den. Du är lämnad ensam med saknaden. 

Det gör ont att läsa Hustvedt. Den smärta hon känner och förmedlar smittar av sig på läsaren. Hon sörjer sin andra hälft Paul med kropp och själ. Är inte riktigt närvarande, glömmer saker, går vilse på stan, pratar högt för sig själv.   

   Hon har förlorat sin vardag, som hon själv uttrycker det. Deras gemensamma vardagsliv. Rutinerna som gav trygghet och stadga. Som att se en film varje afton. 

Båda skrivande människor. Hemma-arbetande. Paul använde en mekanisk skrivmaskin. Alla manuskript skrevs först för hand. Siri hittar pennor som blir en påtaglig påminnelse om honom. Han är borta och aldrig mer kommer han åter.   

   Hon vet att hon borde ta itu med saker. Men hon förmår inte. Med Pauls död försvann det som hon aldrig kan få tillbaka. En avgrund öppnade sig. Det är en bok utan tröst och försoning. 

Det var Siri OCH Paul. Nu är OCH:et borta. Det är bara Siri. Utan ett OCH.

Jag kan bara ännu en gång utbrista: Jag hatar döden! Varför måste den finnas?

 

 
BOKEN Siri Hustvedt: En bok om spöken. En kärleksmemoar (Norstedts 2026)

Nya blodspengar till Ukraina

Wikipedia

 

Till det europeiska politiska etablissemangets ohöljda glädje så förlorade den i deras ögon avskydde Viktor Orbán det ungerska valet. 
   Denne nagel i ögat på Bryssel när kommissionen velat agera med fria händer. Gratulationerna strömmar in. 
   ”Demokratin har segrat”, utropas det från socialdemokratiskt håll i Sverige. Innebärande enligt dem att rätt man vann, ett minst sagt underligt sätt att definiera demokrati på.

Om denne Orbán kan man ha olika uppfattningar. Han har inte tillhört mina favoriter vad gäller de inrikespolitiska spörsmålen. 
   Däremot har hans röst behövts som en motvikt inom det toppstyrda EU när stödet till Ukraina varit dånande entydigt från västländerna. 

   Inte minst i Sverige med en russofobisk Tidöregering. Påhejad av krigshetsande opinionsbildare som Patrik Oksanen.

Och nu kan ett nytt ”stödpaket" delas ut, när van der Leyen och kompani blivit kvitt Orbán. Jag tror att det handlar om runt 90 miljarder euro, en svindlande summa, att skickas till Zelenskyj och hans anhang. 

   Att överräckas till en administration som tillhör de mest korrupta i Europa. 

Jag har vänner på Facebook som jublar över valresultatet. Arma människor! Manipulerade av maktens propagandamedier. 
   Vem ska stå för fiolerna när EU fortsätter att leka jultomte? Det är ju skattebetalarna, inklusive vi i vårt land som utsatts för det stora pensionsbedrägeriet, som utan att vara tillfrågade skall pungslås.

Politiska strukturer är sega och svårföränderliga. En gammal, statsvetenskaplig insikt som förtjänar att understrykas. Och det kommer den nyvalda, ungerska regimen att få erfara, om den inte redan vet det. 

   Bakom kulisserna lurar de verkliga makthavarna. Som bakom Trump i USA.
Så någon ungersk vår, som Magdalena Andersson och andra drömmer om, kan vi glömma. Inte lär till exempel den utbredda korruptionen inom den ungerska statsförvaltningen upphöra. 
   Värst av allt, det vansinniga kriget i Ukraina förlängs. De utlovade pengarna är blodspengar.

Även publicerad på 8 dagar 13 april 2026

Håhåjaja - gammallivets utdragna suck

Häromdagen, på hälsocentralen, kom jag i samtal med den unge spolingen, det vill säga den med specialistkompetens utrustade läkaren, om hur ålder korrelerar, för att använda fackspråk. med behandling. 

Jag har ännu inte fyllt åttio. Om högre makter vill, och skorna håller som man sa förr, så kommer det att ske om blott några år. 

Hade jag väl gjort det, när jag infann mig på hälsocentralen, så skulle siffran 80 ha styrt speciella, i högsta grad eventuella och kostsamma, ordinationer på längre sikt.

Rättare sagt, det skulle inte ha blivit några. "Eftersom vi ändå skall dö?" kunde jag inte låta bli att undslippa mig. Svar: ja. Om än mest som en nickning från mannen med hela sitt liv framför sig. 

Osökt minns jag rabulisten Anderz Harnings bok "Mogadondalen" (1982) om jakten på gamlingar. Som ung läste jag den; en bister satir över ålderismens Sverige. Inte långt från verkligheten. Förstår jag nu, inte längre ung och grön. Bli gammal i Sverige - glöm det! Bort! [1]

Jag kan inte förlika mig med att jag, en i den stora gruppen fyrtiotalister, blivit gammal. När vi spisar lunch på Agnes Kulturhus i Gefle har vi tio procents "seniorrabatt". Jag kan inte låta bli att varje gång, vid betalning, skoja till det: "Vi har väl nära döden-rabatt som vanligt?" 

När en ung, trevlig man med markant tandställning både uppe och nere i munhålan står i kassan, kommer det: "Självklart har ni ungdomsrabatt!" 

På UL och SJ har vi gammalpriser. Och inom den utomordentliga kollektivtrafiken i Skåne. Jo, vi har visst också rabatt som sextiosjuplussare hos tandläkaren. Men med vissa begränsningar. 

Så den där utlovade generella tandvårdsförsäkringen, att det inte skulle kosta skjortan att få tänderna ombesörjda, den lär jag aldrig få uppleva. Glöm folkhälso-aspekterna!

Godsägaren och konsulten Göran Persson, kallar sig "feminist", från partiet som snabbare än "Nacka" Skoglund kan vända på en femöring, uttryckte medvetenhet om tänderna som en klassmarkör. Och lovade förändring. Inte blev det någon! Vem hade trott nåt annat? Hand upp!

Nå, livet nära döden är som det är. Alternativet är värre som folk brukar säga, när de inte kommer på något bättre att trösta med. Kanske enbart sig själva?

Läkaren på hälsocentralen ökade på min dos medicin mot högt blodtryck. Mätare har jag köpt för dyra pengar för att få veta hur jag ligger till. [2] Gammallivet levs vidare, till surret från apparaten när den sätter igång och rusar mot oanade höjder. Håhåjaja.

[1] När dramaturgen Joakim Stenshäll och jag drev projektet Förrådet på Folkteatern i Gefle ägnades en afton åt "de obehövda". Jag specialskrev texten "Frivilligt utträde för Sverige". Om uppförandet av självmordskliniker för "de obehövda". För att få dem att ta sitt samhälleliga ansvar.

[2] Min livmedikus Hans på Onkologen i Upsala har givit mig riktmärken vad gäller värdena; avvikande från vad "blodtryckstalibanerna" skulle ange.

Köpa grisen i säcken?

Bild: Pixabay

 

Jag tyckte mycket om vännen P, född och uppvuxen i Grekland. Han flydde med sin hustru M till Sverige efter militärkuppen 1967 och blev sen kvar. Bosatt i Upsala, där vi lärde känna varann. 

   Hans barn gick på Kapellgärdet, samma dagis (jag vet att man ska säga "föris", för att inte reta förskolelärarna, men det har ju alltid hetat dagis) som mina.
   Betalande medlem inom Vänsterpartiet men det gjorde honom inte, till skillnad från andra vänsterpartister, ideologiskt förblindad. Han betraktade klarsynt och ofiltrerat verkligheten. Och var inte rädd att ta bladet från munnen om vad han såg. 
   Som på Kuba, vi sammanstrålade på Havannas gator utan att ha planerat det, där han med rätta hängde upp sig på, vilket inte mottogs med förtjusning om man säger så, att staten av sysselsättningsskäl låter kubaner ägna sig åt fullkomligt onödiga uppgifter. 
   Eller som när han klev upp till höga skrivbordsnissar på Upsala kommun, förargad över att han i stort sett jobbade gratis i sonens tobakshandel; den låga omsättningen tillät inte att han kvitterade ut någon lön.
   Samtidigt som han kände till bidragsutnyttjande migranter i samma Upsala som inte gjorde ett skapandes grand. Medan han själv lade ned många timmar varje dag på att stå i tobakshandeln. 

P, denne hetlevrade person som höll på Barca i fotboll (flera gånger reste han till Spanien för en sittplats på Camp Nou när favoritlaget hade hemmamatch) och gjorde skillnad under sin jordavandring, är död sedan flera år. 

   Jag var gäst på hans begravning i Upsala, där Theodorakis förstås spelades, i ett kapell på Gamla Kyrkogården; inte långt ifrån där den hedersmordsmördade, efter ett bakhåll iscensatt av modern, Fadime Sahindal vilar. 
   Vid samlingen efter begravningsakten kände jag, som den kortvuxne P utan att mena något illa kallade "den långe jäveln", mig föranlåten att vittna om att P varit en radikal människa i ordet bästa mening. Citerade Marx: Att vara radikal är att gå till roten med allt.

Nå, det var om prissättningens metafysik det skulle handla; det var i alla fall ursprungstanken.  

   P drog sig inte för att kliva in på ansedda Bergmans konfektion (herrkläder) nere vid Islandsbron i Upsala, där jag förr plägade köpa manchesterkostymer, för att förhandla om priset på märkesvaror. 

   Lite snobbig var han nog allt, den gode P. Gant skulle det stå på plaggen. Eller nåt annat fint.
   Han lyckades, med goda argument på sin sida, alltid sänka priset till en nivå han kunde acceptera. Det handlade inte om att pruta eller schackra för att få kläderna billigare; utan om att förhandla.

   Något att ta efter! Inte bara, som den typiska dumsvensk man är, betala exakt det som står på prislappen. En form av den blågula konflikträdslans kulturbetingade acceptans.

Jag har alltid haft för mig att man betalar för en tjänst efter att den utförts - och då till ens belåtenhet. Men så är det inte inom den offentliga sjukvården. När jag frekventerar vård, senast häromdagen, måste jag betala i förskott. Med kreditkort. 
   Betala innan man vet om man anser att tjänsten är värd sitt pris! Allt är relativt, som bekant. Värdet ytterst upp till den som måste fram med sekinerna. 

På ICA och Coop, där jag för det mesta köper min mat, skyllde dom förr - när jag högljutt klagade både mellan gondolerna och vid kassan - oförskämt stigande, ibland upp mot hundra procent, priserna på Putin och Ukrainakriget. Nu är det Trump som är syndabocken. 
   Jag anser att P hade rätt, priset är en förhandlingsfråga. Och man ska, förstås, aldrig betala i förskott. Köpa grisen i säcken.