Tankar från Hörnet: I Sandviken härskar maktlöshet

Bollen är rund, sa Putte Kock. Allt kan hända. Men inte i Sandviken. Nu lär det vara klart var Sandvikens IF i fortsättningen skall spela sina hemmamatcher. Efter en långdragen process, präglad av obeslutsamhet.

Det hjälpte inte att hålla tummarna. Det blir ingen återkomst för fotbollslaget till den klassiska VM-arenan från 1958 med den ståtliga huvudläktaren. Fortsatt spel i skuggan av betongmonstret Göransson Arena. 

På den plan ingen kan betrakta som något annat än ett provisorium, något tillfälligt.

En ny läktare skall byggas, enligt ryktet. Därmed säkras licensen för fortsatt spel i Superettan. Men glöm Allsvenskan. Högsta serien är historia. Skulle SIF mot förmodan få för sig att klättra i seriesystemet, är det Gavlevallen som gäller. Inne i stan, som vi sa när jag växte upp.

Så det är tydligen kommunledningen som ytterst bestämmer var i seriesystemet SIF som bäst skall spela? Inte klubben själv.

Spelarna, att jämställa med de maktlösa gubbarna nere i Verket. Vem har ens frågat dem vad de vill? De är brickor i ett spel (sic!) över sina huvuden. Liksom publiken. De hängivna upportrarna.

Sociologen i mig kan inte hålla tyst. Det handlar ju inte om en gräsplan. Utan om något större.

I Sandviken råder maktlöshet. Ända sen den legendomspunne Konsul Göranssons tid. När han styrde bruket med järnhand. Hatade fackföreningar och socialister som störde hans vision om ett konfliktfritt mönstersamhälle.

I Verket, bakom taggtråd, regerar industrins furirer som förre kollegan Tor Larsson benämnde det i sin avhandling, baserad på studier av arbetsledningen på Ortvikens massafabrik.

Utanför Verket lika maktlöst. Från maktlösheten stämplas det aldrig ut. Stämpelklockan är därvidlag osynlig.

Och sandvikenborna finner sig. Bäst så. Eller snarare lugnast så. Bäst att inte bråka. Det har man ändå inget för.

Proletärerna har endast sina bojor att förlora. Nja, inte med hyfsad betalning och lån på hus. Snarare är det tankefiguren de har att förlora. Som dikterar att det som är, det är. Och det kunde inte vara annorlunda. Själens fångenskap.

Nå. Hör en nedstämd röst från stan österut. Heja SIF! I Superettan.
När det tillfälliga blev permanent. Liksom klassamhället. 

Foto: Gudfadern. DigitaltMuseum

FOTNOT Skriftställaren funderar och plitar på från sitt hörn av lägenheten på Holmen i Gefle.

Tankar från Hörnet: Liemannen skonar ingen

 

67 år. På tok för tidigt. Återigen har den osynlige liemannen varit framme. Med sikte på den sällsynt framgångsrike företagaren, skaparen av det internationellt verkande Syntronic. Jag vet inte om de fortfarande håller till i det arkitektoniskt fyndiga huset i Sandviken. 

Nästan granne med det skräckinjagande ålderdomshemmet. Ängsbacken heter det, förskönande och bedrägligt. Slutstationen. Next step körrgårn.

Dit jag, till Ängsbacken, i min oskyldiga barndom lovat min mor att hon skulle få åka taxi när åldern tagit ut sin rätt och hon inte orkade sköta om oss mer. Jag tyckte att jag var snäll som var beredd betala för en droska. Hon skrattade gott åt min ogenomtänkta infantilitet. 

Ärligt talat så vet jag inte vad Syntronic specialiserat sig på. Något avancerat "datatekniskt". Trots den insyn vi fick genom det forskningsprojekt vi höll på med, kollegan Peter och jag. Jag minns inte heller, om jag ska fortsätta att vara ärlig, vad det amorfa projektet riktigt gick ut på. 

Förutom att det minskade undervisningsskyldigheten. Ingen dålig sak, slippa umgänget med intellektuellt lättjefulla studenter som efterfrågade "nyttan" med studierna.

En gissning är att projektet handlade om "ledarskap för lärande i organisationer". Låter rätt så flott, eller hur. Chris Argyris och Donald Schön de teoretiska vägledarna, husgudarna i detta sammanhang. Det där med lärande, organisational learning, var en fluga på den tiden. 

Vi uppsökte även Sandviks fabrik utanför Bollnäs för att studera fenomenet. Passerade infarten till Stefan Daagarssons gård. Mer känd som Rotebergs-raggaren. 

Lyckades vi med vår pretentiösa ambition? Det vete fåglarna. Mest minns jag att vi hade roligt och trevligt i Peters bil genom fagra Helsingland på väg upp och tillbaka från Sandvik. Och att han hade en display på bilradion där det framgick vilken musik som spelades. 

Det hade inte jag och blev mäkta imponerad.

Våra studier byggde på öppna samtal, fri dialog med de "beforskade". Det gick så in i helsike trögt. Och långsamt. Förmodligen undrades det klentroget vad vi var ute efter. Knappt vi visste det själva. 

Björn Jansson rörde sig mest i bakgrunden. Försynt och tillmötesgående. En modärn ledare i min smak. Nu är han borta. Ännu en.

Foto: Erik Wikström, GD

FOTNOT Skriftställaren hänger i sitt lägenhetshörn på Holmen i Gefle. Skriver om det som faller honom in.

Tankar från Hörnet: Nå, hur bire?

 

Jag har skämts, tittat bort, varje gång vi med bilen passerat först betongmonstret, gökungen, Göransson arena och sen den där fnutteplanen på sidan om. Där det spelas fotboll i Superettan, tidigare division 2. Snacka om att det ser provisoriskt och tillfälligt ut, ovärdigt i en fotbollsstad som Viken.

Delar av publiken hänger på ett staket. Som om de plankat. Två år i rad har dispens beviljats av de höga herrarna i Tjockholm för att spela där. Men inte längre.

I dag presskonferens om vad som skall ske inför nästa säsong. Ska rödvästarna, pinsamt nog, förlägga sina "hemmamatcher" på Gavlevallen borta i stan? Ska det fixas och donas med och runt fnutteplanen så att det ges tillåtelse att spela där ytterligare en säsong? 

Eller ska den klassiska, en gång så vackra, VM-arenan äntligen renoveras? Där jag själv som pojke såg många matcher. I Allsvenskan. När SIF inte var att leka med. 

Om vi nån gång åkte på bandy i Sandviken, för att titta på defensivlirande SAIK, var det dags för skämskudde igen. Gu´, vad politruker och deras tjänstemän låtit den fina arenan förfalla! 

Läktare bortplockade, fula plank uppförda där förr man satt, eller stod på ungdoms-barnläktaren. Reklam i blickfånget.

GD och Knogarblaskan, som min dåvarande flickvän sa, lovade direktsändning från presskonferensen. Jag inbillade mig, naivt lagd som jag är, att den skulle sändas med rörliga bilder och ljudupptagning. Icke. Ett enda foto kan jag se. På en samling avdankade gubbar. 

Och vad som skall hända, lyckas jag inte med mitt klena huvud lista ut. Förutom att Gavlevallen inte längre hålls som något alternativ. Tack för det. 

Beslut skall fattas i fullmäktige, sen i kommunstyrelsen. Om vad? Jag fattar fortfarande inte. Det surras med siffror hit och dit. Jag tror jag blir tokig, som man sa förr. Har gubbarna klister i baken? Saknar kommunen en högavlönad fotbollskommunikatör som kan klargöra läget? Observera, skämt. 

Foto: Jenny Lundberg

/Med Hörnet syftas på Skriftställarens skrivplats i ett hörn av bostaden på Holmen i Gefle/

Tankar från Hörnet: Stilla dagar på Holmen

Mer än nio (!) år har gått sen jag, nota bene utan att tackas av som brukligt är med högstämt tal, blomkvast och tårta, stämplade ut från högskolan i Tigerland. En högskolevärld jag tillhört ända sen hösten 1968. 

Utstämplingen från den statliga disciplineringsanstalten, med disciplinering åsyftas ideologisk sådan, bestående av värdegrundsfostran och hela bråten, föregicks av diverse trassel, framförallt beträffande bokinköp, med den bleka figur som tillsatts som "avdelningschäf".

Och yrade på de mentalt sänkande avdelningsmötena, med halvsovande medarbetare som infunnit sig enbart för tjänstgöringsskyldighetens skull, företagsekonomiserande om verksamheten i termer av "marknad" och "kunder". 

Hans akademiska meriter bestod i att han skrivit en totalt ointressant, dammsamlande licentiatsuppsats om fastighetsmarknaden. 

Vad nu det har med en förment akademisk institution att göra, eller licentiatens koppling till densamma. Men det kanske inte var tänkt att vara någon akademisk inrättning, vad vet naiva jag. Tydligen inte enligt blekfisen i alla fall. 

Han hade passat bättre som ICA-handlare i Söderfors.

Titeln på dagens hörna inspireras av Henry Millers livskonstbok "Stilla dagar i Clichy". Jag tyckte bättre om den boken än dem han skrev om kräftan och dess vändkrets. Som med sin erotiska frispråkighet förtjuste icke minst Susanne Brøgger, hon med "Fräls oss från kärleken". 

Det "stilla" i mina dagar kännetecknas av att dessa mestadels är oplanerade och öppna för att hitta på olika saker. Jag tar dagarna "som de kommer" som det fatalistiskt förpliktigande heter. 

Först av allt, om morgonen ned i fåtöljen i Hörnet, på sidan om världens larm och dån, med datorn i knäet. 

Styrd av uppslag och infall. Skallen nästan alltid rena gnistregnet, dålig nattsömn förhindrar icke det. Nog lever jag, ta mig tusan, ett gott liv! Det Aristoteles benämnde eudaimonia. Så länge skrivandet obrutet fortgår och hälsan står mig bi. 

Det sistnämnda inget att ta för givet. Inte med en åldrad skriftställare. 

En efter en i min bekantskapskrets insjuknar. Den osynlige skräddaren tar sina mått, eller hur nu poeten Tranströmer uttryckte det metaforiskt. Det får mig att känna att det brådskar, brinner i existensens knutar, gäller att ta vara på tiden. Den utmätta tid som går så rysligt fort. 

Jag märker, noterar det som något positivt,  att jag blivit allt mer dagvill. Jag är osäker på vilken dag i veckan det är. 

Och vill vad gäller tidpunkt på dagen. Uret lägger jag för övrigt vissa dagar ifrån mig. Jag som varit en sån neurotiker när det gällt att hålla ett vakande öga på det. Försökt stoppa det i fickan. Fästa armbandet vid livremmen. 

Alla knep för att inte glo för mycket på och behärskas av detta tickande monster. 

Ännu en dag. Majsol ler. Himlen är blå. Nej, regn faller. Grå moln skockas. Men vad gör det. Det lönearbetsbefriade livet går vidare. Av en högre makt välsignat. Skräddaren får lugna ner sig ett tag till.

Foto: Akademibokhandeln

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Kristen och socialist

Hurra, hurra, hurra! Klackarna i taket för födelsedagsbarnet, vännen Bengt Wiklund, boende utanför Hudiksvall. Några och åttio har han hunnit bli. Pigg som en mört. Glimten i ögat. Minst lika spänstig som Mick Jagger. 

Tidigare kyrkoherde i Gefle. Anmärkningsvärt nog i en kyrka placerad i arbetarstadsdelen Brynäs. Svartrockar har ju aldrig stått högt i kurs hos arbetarrörelsen. Överhetens utsända apologeter. Ända sedan husförhören och katekespluggandet.

Men Bengt vann på sin tid alla proletära hjärtan genom att vara som folk är mest. Humoristisk och vanlig. Gärna ett glas vin eller två. Därtill en predikant med ordet i sin makt.

Som son till en kyrkvärd i Sandviken kom jag i kontakt med präster, den ena värre än den andra vad tråkighet anbelangar. Men så, genom flytten till Gefle, lärde jag känna prällar som var helt 

annorlunda, mänskliga och levande. Både män och kvinnor. 

En sån som Bengt finns dock bara hos Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga.

Befrielseteologi har alltid intresserat mig. Med tongivande namn som Ernesto Cardenal (hörde honom en gång i Berlin i fullsatt kyrka på Gendarmenmarkt) och Paulo Freire.

Broderskapsrörelsen heter inte så längre. Utan Socialdemokrater för tro och solidaritet. Vad vill man signalera med detta ”för”? Något avlägset i fjärran som ledstjärna? Som när partiet verkade för ”ökad” jämlikhet. 

Jag kallar mig kristen och socialist. Men går nästan aldrig i kyrkan. Behöver ingen församling eller institution för min relation med Gud. Den är mellan honom och mig. Direkt, utan mellanhänder.

Vad himmelriket och paradiset beträffar. Det måste skapas här på jorden. Joe Hill, också från Gefle, skrev satiriskt om att you´ll get pie in the sky when you die. Håll ut, kämpa och försaka, något bättre väntar. Saliga äro de saktmodiga.

Men bättre förhållanden för människor kan inte uppskjutas. Hoppas på som något hinsides. Här och nu är vad som gäller. Därför är jag socialist.

Bild: Amazon.com

Även på 8 dagar 11 maj 2026

 

Tankar från Hörnet: När pedagogiken gifte sig med ångesten

”Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest?"[1]  satte jag, inspirerad av den danske filosofen Søren Kierkegaard, för många år sen som rubrik på ett föredrag jag höll vid en utbildningspolitisk konferens på Stockholms universitet, arrangerad av SFS, Sveriges Förenade Studentkårer. 

Uppgiften var att presentera en fördjupningsutbildning för företagsekonomistudenter vid högskolan i Sundsvall. Den hade väckt visst uppseende utanför läroanstalten genom sin uppläggning; stack ut med vad som uppfattades som en (anti)-pedagogisk, antiauktoritär ansats. 68-vibbar! 

En av arkitekterna förvisso gammalt rödskägg från Upsala...

När jag och kollegan Lennart, många år vid det röda Umeå universitet, planerade utbildningen i mitten på 80-talet utgick vi från premissen att utforma en utbildning som vi själva skulle vilja genomgå; annars fick det vara. 

Och i insikt om att det där med "organisationsstudier" lät inte så himlastormande kul. Signalerande "administration" och "förvaltning", boxar och strukturer; det luktade inte människa om organisationsbegreppet. [2] 

Ett nödvändigt ämnesområde. Men inte mer än så. Fyrkantiga byråkraters bord. Det gavs till och med kurser på högskolenivå som hette "Administration och organisation". Och det fanns en yrkesinriktad PA-linje att söka, för blivande "personaladministratörer". 

Vi var överens om att det skulle vara roligt, intellektuellt stimulerande, vila på frihet under ansvar, ingen korvstoppning med svårsmält organisationslitteratur, casepedagogisk grund. 

Förebilderna fanns hos Harvard Business School (HBS) i Boston och RUC, Roskilde Universitetscenter, med Knud Illeris som tongivande person; båda lärosätena beryktade för att framgångsrikt basera utbildningen uteslutande på fallstudier. [3]

Det var, om sanningen skall fram, inte många hugade som vid första tillfället valde vårt fördjupningsalternativ efter två års konventionell grundutbildning. Alternativen Marknadsföring och Redovisning/finansiering lockade mer; då var man ju säker på att få jobb! Särskilt om man valde det sistnämnda. "Organisation"... det lät bara flummigt och ogreppbart. 

Dess experimentella karaktär, hur utbildningen framställdes när den presenterades för de samlade, hundratalet studenterna i högskoleaulan, framkallade tvivel om vad det "var" för någonting det bjöds in till; efter en gymnasifierad, ansvarsbefriande katederundervisning. Enligt konstens alla regler.

Och så den barska deklarationen från kursledningen in spe: ”Vi vill inte ha vilka studenter som helst."

Det samlades dock vid terminsstart en grupp nyfikna studenter som önskade ”avelevifieras” och subjektiveras (kan vara smått ångestskapande att ta eget ansvar för sin utbildning, därav rubriken på mitt föredrag). ”Plugga” med frihet under ansvar. 

Pröva på något annat än det invanda och förutsägbara; kasta sig ut i det ovissa, äventyrliga.

Kanske också någon hoppades på att det skulle vara lätt att ta sig igenom; inga skriftliga tentor. Och mycket fritid; vi lade schemat på ett flexibelt sätt, vecka för vecka. Ibland långt mellan de gemensamma sammankomsterna. Tid frigjordes; vad den ägnades åt avgjordes av det egna, intellektuella samvetet.

Många roliga sittningar. Ibland inte så roliga; jag brukade omtala de senare som "likvakor", i väntan på att tystnad skulle brytas. Många roliga cases, verklighetsbaserade om hockeylag och annat; ingen start i organisationsteoretisk litteratur. Teorierna valdes för att stötta valda cases, söka förklaringsvärde. [4]

Jag vågar påstå att utbildningen var personlighetsutvecklande, även för kursledningen. Flera av studenterna har dessutom sedermera gjort akademisk karriär, två är professorer. En kvinna vid en prestigehögskola. 

Jag måste säga att det var nog det roligaste jag gjorde under alla mina år inom högskolevärlden! 

NOTER

[1] Se min artikel i Zenit nr 2 1991. 

[2  Boken Själens revolt var på gång samtidigt som utbildningen bedrevs. 

[3] Vid RUC, som Mogens Glistrup ville asfaltera, gjordes ett studiebesök; till HBS inbjöds jag som visiting professor.

[4] Hur den finske, skandalomsusade dramatikern Jouko Turkkas bok Infall kom in i bilden förblir lite av en gåta...

FOTNOT Uppslaget till att ännu en gång skriva om denna organisationsfördjupning infann sig när jag bekymrat  funderade på medieuppgifter om dagens situation i högskolevärlden, med studenters ovilja att intellektuellt låta sig utmanas , samtidigt AI:s inträde. 

/Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle./

Tankar från Hörnet: En hedersfråga

Jag läser en understreckare i Svenskan från 8 maj om den polske författaren Wytold Gombrowicz. En favorit i mitt privatbibliotek. Jag vågar inte sätta en femma på att han längre är särskilt välkänd i Sverige. Inte ens bland de kulturfina, smakdomarna på DN framförallt.

Uppburen var han i vårt land första halvan av 60-talet. Alf Sjöberg såg en pjäs av honom i Paris och slukades med hull och hår. Satte upp honom på Dramaten. Lars Gustafsson recenserade den i översvallande ordalag. Och därmed öppnades portarna till kultursidorna.

Men när vänstervågen rullade över vårt land mot andra halvan av 60-talet, försvann och osynliggjordes Gombrowicz. Hans förment mörka människosyn, jag som läst honom skulle snarare kalla den realistisk, låg honom i fatet och överensstämde inte med samtidens röda grundton.

Han hade nämnts som Nobelpriskandidat. Men av detta blev intet. Tydligen har det också sedan varit klent med utgivningen av hans verk.

Hur flyktigt det skrivna ordet är! Vad betyder det att ta till orda? Ibland tycks det mig meningslöst att försöka göra sin röst hörd när den allmänna opinionen förefaller så entydig. Inga avvikande röster är tillåtna.

I dessa dagar skall det faktumet att Sovjet, till priset av många miljoner döda, befriade oss från nazisterna nämnas med så små bokstäver som möjligt. I Tyskland tydligen nästan icke alls, enligt Berlinaviserna. I Sverige gör de krigshetsande oksanianerna allt för att underhålla russofobin.

Nå, bara att vända på myntet och kränga av sig den smygande letargin. Viktigare än någonsin att försöka bilda motopinion.

Om jag bott i Stockholm och inte i Gefle hade jag sökt mig till Slussen och i svensk-ryska vänskapsföreningens regi hedrat dem som kastade av det nazistiska oket över Europa.

Foto: Gombrowicz (Wikipedia)

FOTNOT Med Hörnet avses Skriftställarens skrivarhörn i lägenheten på Holmen i Gefle.

Även på 8 dagar 9 maj 2026