onsdag 27 mars 2024

Den råa sällen Ekstrand en askonsdag





















Askonsdag, enligt almanackan. Den dag då prästen förväntas att med aska rita ett kors i kyrkobesökarens panna. En dag speciellt avsedd för kontemplation och sökandet efter sinnesro. 
Det söker jag i och för sig varje dag, brottas med min otålighet. Den rastlösa känslan av att alltid vara på väg någonstans. Oklart vart.
Att be om sinnesro förekommer som ett centralt inslag i den så kallade Minnesotamodellen. Den senare har jag inte mycket till övers för. Men kloka ändock orden i bönen om att förändra det du inte kan acceptera. Och, å andra sidan, acceptera det du inte kan förändra. Inte lätt för mig, det senare. 
Jag önskar ofta att jag kunde vrida klockan tillbaka, jag har svårt acceptera att det är omöjligt. 
Skulle vilja reparera dåliga samtal med min mor och min syster. Jag ångrar att jag inte försökte lägga band på mig, vara mer lyssnande, inte så vresig och otålig. Nu är det för sent. Så gott som varje dag tänker jag på dem med djup saknad. 
Jag inhämtar att Handelshögskolan i Stockholm anpassar sina tentamenstider efter fastemånaden ramadan, med hänsyn tagen till de muslimska studenterna. De icke-muslimska är upprörda. Risk för fusk när det tenteras på olika tider. 
Hur skall jag förstå vad som sker runt om i mitt land? Pågår, som allt fler hävdar, en islamisering, i Sverige? Är oro befogad? Uppgiften från Handels, är den ett exempel på  fake news?
I Skärholmen skall en jättelik moské uppföras, Varje gång tåget rullar in eller ut från Upsala noterar jag moskén belägen inte långt ifrån där jag en gång bodde med min familj i studentlägenhet.
Minns en kollega, muslim, som i sitt arbetsrum lade ut en bönematta och bad knästående. Utan att låta sig generas. Glasruta i dörren som möjliggjorde insyn. Jag diskuterade detta med HR-chefen. Han viftade bort det.
Liksom det viftades bort när samma kollega gjort sig omtalad i nationell press genom att vägra ta kvinnor i hand för att hälsa. Samtidigt som högskolan skall ”jämställdhetsintegrera” utbildningen. 
Och jag minns en annan kollega, muslim, som åkte in i kurran efter att med tillhyggen ha misshandlat sina barn när de inte utantill kunde rabbla Koranen. UNT rapporterade om det, han var nämligen bosatt i Upsala.
Det kallades till förhandling. Jag som ordförande i SACO-föreningen. De  kom även resande från Stockholm, central förbundsnivå.
Alla välvilliga och gjorde allt för att den dömde skulle kunna vara kvar i tjänst, men med betydligt minskad undervisningsskyldighet för att slippa konfronteras med studenter som kanske hört talas om honom. Risk förelåg att de kunde känna sig obekväma. 
Han erbjöds en ”smörtjänst” betydligt bättre än den han haft före misshandeln.
Jag mådde illa över den stora ”toleransen” och beredvilligheten från arbetsgivaren. Efteråt kommenterade jag, spontant och ocensurerat, till stockholmarna: ”Om ni frågar mig så borde man ge honom ett rejält kok stryk.”
De uttryckte med all önskvärd tydlighet, genom sitt kroppsspråk, vad de tyckte om den råa sällen Ekstrand. Främlingsfientlig? Usch. 
Osorterade tankar denna askonsdag, när ett begrundande enligt det kristna kyrkoåret är påbjudet. Och kristen är jag, betalande medlem i Svenska kyrkan. Så jag lyder. I behov av ett kors i pannan.
/Även publicerad på www.lindelof.nu 24-03-27 /



tisdag 26 mars 2024

Hur få mamma på gott humör igen?





Jag noterar att det pågår en debatt om psykoanalysen i somliga aviser. Med uppmaningen från flera håll att skrota denna i terapeutiska sammanhang. Dylika debatter, med samma bistra uppmaning, har varit legio ända sedan Freud var verksam. 

Under min upsalatid ingick psykoanalytiker i bekantskapskretsen. Det var berikande. Påverkade min självuppfattning. Fördjupade synen på människors, ofta gåtfulla och svårtolkade, agerande.

Mycket kritiskt kan förvisso sägas om Freud och psykoanalysen. Men nog hade han en poäng med sitt centrala begrepp det omedvetna, som mer än en debattör formulerar om till det undermedvetna. Med en betydelseförskjutning.

Vad "skyfflar" vi undan i våra liv? Vad är det vi inte vill minnas? Men som ändå har en obehaglig tendens att på olika sätt signalera att det inte är definitivt borta. 

Genom att skicka budskap från just det omedvetnas "behållare". Ofta överrumplande. 

Mitt minne har blivit allt sämre. Det är som om det förflutna mer och mer lämnar mig. Men vissa bilder har etsat sig fast. Och det förefaller mig som om de bär på signifikans. De vittnar och berättar om något viktigt.

Augusti 1968. Min bästa kompis Conny och jag har, efter en tur till Skåne, försökt oss på att lifta från Helsingborg upp mot Sandviken. Det går inget vidare. Två långhåriga, hippiesliknande sällar. En med gitarr på ryggen.

På apostlahästarna tar vi oss så småningom ända till Jönköping. Där vi haffas av polis när vi, trötta och modstulna, hänger på en pir invid Vättern. Släpps tämligen omgående efter ID-kontroll.

Sover i en kylig trappuppgång i Husqvarna. Än idag kikar jag bort mot porten om vi passerar i bil. Huset syns från Europavägen.

Så ger vi upp. Vi ber via telefon våra föräldrar att skicka pengar till tågbiljetter så att vi kan komma hem. Det blir en lång resa från symaskinsstaden upp till staden i skuggan av Verket. 

Den förmår jag inte rekapitulera. Vad vi pratade om. Eller om vi lyckades skaffa oss något att äta. 

Så bilden.

Mamma sitter vid köksbordet. Vänder ryggen mot mig. Säger inget. Jag står på tröskeln, skäms över vårt tilltag, att behöva be om pengar efter att ha klantat till det. 

Vet inte hur jag ska förhålla mig. Smyger så mig fram, kramar om henne bakifrån, viskar: "Tack, för att du är en sån bra mamma." Inte ett ord från henne.

Bilden berättar om en uppväxt där tystnad, underförstådda förebråelser och starka skamkänslor, spelade en central roll. Osäkerhetsskapande. För det var inte bara den gången i köket. Utan genomgående.

Jag, sladdbarnet, ville alltid hålla min mamma på gott humör, undvika sådant som kunde förstöra en god stämning. I tonåren rök vi ihop. Med vassa ord. Oförsonliga utfall, främst från mitt håll. 

Därefter på nytt tystnad. Ännu mer skam.

Jag är präglad av relationen med min mor. Den har smugit sig in i alla mina relationer med kvinnor. Förstår jag först nu. En grå gryning denna månad mars framkallas bilden påfallande tydligt. Utan att jag är beredd.

Jag är tillbaka i köket på Smedsgatan i Sandviken. Står där avvaktande, med dåligt samvete. Blickar mot en rygg.

Hur ska jag få mamma på gott humör igen?

Foto: En glad stund i bersån.

/ Även publicerad på www.lindelof.nu 24-03-26 /

söndag 24 mars 2024

Bo Rothstein vägrar legitimera Linnéuniversitetet











[Bild: Linnéuniversitetet]


Handen på hjärtat! Vem är egentligen förvånad?


Det är ju inte alls konstigt, eller oförutsägbart, att det händer något när lärosäten övergår från det begränsade formatet, med förhållandevis få inskrivna, som en gång i Upsala, till att massutbilda. 


Något jag själv kan vittna om som verksam vid en högskola när många skulle "tryckas" igenom.* Som på en löpande band-fabrik. Med vilken produkt som helst. Betalning utgick till utbildningsanordnaren efter varje godkänd student. 


Ett genomströmningssystem som svåremotståndligt lockar till ”generositet” vid betygssättningen. Alltför hårda krav, med få stämplade godkända, riskerar ju  institutionernas ekonomi och hotar anställningar. Så det gäller att vara systemlojal.


Och så nya kategorier studeranden, osäkra på vad de kan förvänta sig av de "högre" studierna, många inställda på att snabbt skaffa sig ett jobb efter examen: "Vad har vi för nytta av det här?" Vad svarar man? 


Min närstående avbröts mitt under en föreläsning av en kvinnlig studerande som samtidigt ogenerat tuggade i sig en så kallad u-båt: "Vilka svåra ord du använder!" Tablå.


Den framlidne, djupt saknade, Gunnar Adler Karlsson skrev en bok om skolan som parkeringsplats. Han åsyftade inte högskolevärlden. Men nog kunde samma resonemang tillämpas även där. 


Socialdemokraterna har använt de regionala högskolorna, tillkom 1977, som regional- och arbetsmarknadspolitiska instrument. Dolt arbetslöshet genom att skyffla in folk på en högskola så att de försvinner ur den besvärande statistiken.


Jag ger mig fanken på att den socialdemokratiska arbetarrörelsens gamla akademikerförakt också har ett finger med i spelet. Gärna utbildning, men inte bildning. 


Undersåtesproduktion, för att tala klarspråk, "levererande" okritiskt tänkande medborgare. Så att makten inte behöver oroa sig.


Jag minns när jag för ett antal år sedan var nere i Lund för ett framträdande på Akademiska föreningen. Vid supén efteråt ondgjorde sig en av lundaprofessorerna över att Malmös högskola ryktades få universitetsstatus: "Varför inte satsa på de RIKTIGA universiteten!”


Malmö tilläts dock benämna sig universitet. Liksom forna skostaden Örebro, som i tacksamhet förärade Göran Persson ett hedersdoktorat i medicin (!). Sundsvall, Karlstad, Växjö och Västerås. 


You name them. Universitetsinflation. Men den kritiskt genomskådande fattar ju att det är inga ”riktiga” universitet med de gamla anor som tarvas. Utvecklandet av en akademisk kultur som sätter sig i väggarna och färgar verksamheten. 


Universitetet i Upsala tillkom 1477, Lunds universitet 1666.


Liksom det utses tjugofemöresdocenter vid lärosäten utanför Upsala och Lund, kunde man tala om tjugofemöresuniversitet. De håller inte måttet som universitet betraktade. Vilket utvärderingar också visar.


När jag en dag sitter i Carolinas matsal och överhör vad studenterna pratar om vid borden runt omkring, kan jag bara skaka på huvudet åt den intellektuella nivån, tonårsdiskursen. 


Döm därtill om min reaktion när det vid förfrågan en stund tidigare visade sig att en bibliotekarie inte vet vad en "SOU" är. "Vad sa du? F..o... ?"  Gud, mig hjälpe!


Ändå ligger pampiga Carolina Rediviva i en stad som hyser ett riktigt universitet. Trodde jag i alla fall.


Samtidigt som jag skriver detta nås jag av uppgiften att statsvetaren, den alltid lika stridbare, professor emeritus Bo Rothstein betackar sig för att gästföreläsa vid Linnéuniversitetet.** 


Ett av "tjugofemöresuniversiteteten" som enligt  honom inte håller tillräcklig akademisk standard. 


Prioriterar värdegrund och etnicitet framför det fria kunskapssökandet. Han vägrar att legitimera ett sådant lärosäte.


https://www.gd.se/2010-04-14/den-offentliga-lognen-vaxer/

** Artikel i Fonus med rubrik "Linnéuniversitetet är bortom räddning". Tyvärr bakom betalvägg.


torsdag 21 mars 2024

Rädslans nakna ansikte

















Häromdagen skrev jag på lindelof.nu om att ta sitt liv på allvar. Vad hindrar oss?

”Rädsla urholkar själen”, eller som filmtiteln lyder på expressiv tyska: Angst essen Seele auf (1974). Filmens upphovsman, den framlidne demonregissören Rainer Werner Fassbinder

Och jag håller den för att vara den allra bästa, av alla de filmer jag haft lyckan att se, ur den makalöst produktive regissörens skickliga hand. Vid sidan om den lysande  tv-serien Berlin Alexanderplatz (1980), baserad på Alfred Döblins klassiska bok med samma namn. 

Filmen är rädslans ansikte obarmhärtigt avtäckande. Rädslans förödande effekter i den enskilda individens liv. Hur rädslan får dig att icke agera fast du borde. Rädslan ställer sig i vägen för, och bromsar, ett existentiellt avgörande handlande.

Jag är nog inte ensam om att känna igen mig i filmens huvudtema. Vankelmodet som traskar i rädslans fotspår. När livet inte tas på allvar.

Rädslan är, i mina ögon, ett av de mest avskyvärda fenomen som kan drabba oss som människor. Den kan vara direkt förlamande. Framförallt om det är svårt att urskilja vad man närmare är rädd för, all den stund man inte får fatt i rädslan. 

Den amerikanske terapeuten och författaren Rollo May skiljde i sin mycket lästa bok The Meaning of Anxiety (1950) mellan abstraktoch konkret ångest. I det förra fallet vet man inte vad det är som framkallar ångesten, den förblir diffus och därigenom fasansfull.

Under min sjukdomsperiod upplevde jag vid ett par tillfällen, tack och lov inte fler än så, dödsångest. Det var, för att upprepa ordet igen, fasansfullt. Inget att ta på, som att hjälplöst stå och stirra in i ett gränslöst mörker.

I sandvikssonen Per Gunnar Evanders bok Berättelsen om Josef (1972) gestaltas en ”ängslan” som jag uppfattar som motsvarigheten till vad som kunde definieras som en rädsla utan objekt. Med risk för att låta överdrivet akademisk.

Obestämbar till sin karaktär håller ängslan – ingen i hans omgivning förstår hur han har det, han framstår bara som ”konstig” på bruket – valsverksarbetaren Josef i sitt grepp. 

Han rids av och blir inte kvitt den. Kan bara försöka dämpa och avleda, så gott det går. Jag vill minnas att han i sin oro och rastlöshet lubbar (”joggar” säger medelklassen), den lojala hustrun slår följe med honom, utan att kunna göra så mycket mer. 

Och jag minns hur min mor, också ett brukets barn, när jag avslöjade att jag ”inte mådde bra”, genast med oro i stämman frågade: ”Du har väl ätit?”

Rädsla kände jag på Västbanken vid checkpoints när ockupationens israeliska soldater uppträdde respektlöst och hånfullt, och vi visste inte vad som riskerade hända. Hur vi borde och måste bete oss för att skynda på den förnedrande proceduren, instängda i känslan av maktlöshet, utlämnade till soldaternas godtycke.

Som värst sent om mörka aftonen när de tungt beväpnade soldaterna vid en checkpoint mellan Jerusalem och Ben Gurion-flygplatsen i Tel Aviv tog våra pass, gick iväg med dem och vi visste inte om och när vi skulle få dem tillbaka. 

Jag kan bara göra mig en vag föreställning om den rädsla människorna, bland dem många kvinnor och barn, känner på Gazaremsan när Israel anfaller och de ingenstans kan söka skydd. 

Rädslan som det pågående folkmordet framkallar. Medan världssamfundet ser på. 

Av rädsla för att kritisera Israel. Och beskyllas för antisemitism.

Bild: Skriet av Edvard Munch. Munchmuseet Oslo.

/ Även publicerad på www. lindelof.nu 240321 /

måndag 18 mars 2024

Att ta sitt liv på allvar

















Varje gång på väg till Grisslehamn, för att dagskryssa med Eckerölinjen till Åland, passerar vi kyrkogården i Häverödal. Där vilar Vilhelm Ekstrand. Jag har många gånger tänkt att jag ska leta upp hans grav. 

Men det har ännu inte förverkligats. Kanske främst av transporttekniska skäl.

Sedan vi slutade (?) att åka på speedway i Hallstavik, för att på klassiska arenan Orion (jodå, jag vet mycket väl att den numera i sponsorstider fånigt nog heter Credentia) heja på Rospiggarna, med bilen har vi inte rört oss i de trakter där kyrkogården ligger. 

Och bussen, alltid fullsmockad med, efter att med hjälp av medhavd dryck ha påbörjat festligheterna direkt efter avfärd från Gefle Central, högljudda kryssare ur kategorin mogen ungdom, kör raka spåret till färjeläget. 

Jag brukar försöka hinna vinka från fönstret bort mot gravarna.

Min pappas farbror Vilhelm bodde i ett rött, pyttelitet hus med vita knutar inne i mörka skogen utanför Häverödal. Något av ett äventyr att få följa med och hälsa på honom. 

Efter att ha parkerat bilen vidtog en promenad några minuter mellan träden. En glad Vilhelm fanns väntande på plats utanför huset. Kaffekoppar framdukade. Läsk till gossen. 

Hans levnadssätt så fjärran det liv som präglade mina föräldrars i grottekvarnens brukssamhälle. Det senare inordnat och skötsamt. Fyrkantigt. Noga anpassat efter ”vad ska folk tycka”. För guds skull, gör som alla andra. Stick inte ut. Var inte ”händig”.

Vilhelm saknade, till skillnad från farsan, fast anställning, tjänade en slant då och då på att hoppa in som daglönare. Inga stora utgifter. Pank och fågelfri heter det i visan. 

Pank kanske han var. Men inte fågelfri, i en bokstavlig mening. Där i skogsgläntan hade han blivit en del av naturen, accepterats av djuren som ett självklart inslag i den. 

Småfåglar flög ogenerat omkring honom, när han rörde sig utomhus i sin tämligen slitna, blå kavaj. Till denna keps som han artigt lyfte på för mamma. Vilhelm var en gentleman. 

Nyfiket frågade jag mina föräldrar om Vilhelms levnadsöde. Bakgrunden till hans eremitliv var att han i ungdomen förälskat sig i en rik bonddotter och hon i honom. Men fullkomligt uteslutet att det kunde bli de två, Vilhelm betraktades av den välbeställda bonden som en fattiglapp och inget att satsa på. 

Olycklig, förmodligen djupt sårad, kapade Vilhelm alla förtöjningar, drog till skogs och blev kvar där. 

Under min vistelse som visiting professor på Harvard Business Schooli Boston tog vi oss till Walden i Massachusetts och civilisationskritikern David Thoreaus litterärt förevigade hus. Jag hyste stora förväntningar. Men blev smått besviken. 

Inte hade Thoreau tillämpat sina teorier och bosatt sig en bra bit på sidan om civilisation och bekvämlighet, som man lätt kunde få för sig om man läst hans kultbok. 

Tydligen bar någon tjänstvilligt en korg med mat och dryck till honom varje dag. Thoreaus, som det förefaller, bortskämda Waldenliv i jämförelse med Vilhelms enkla skogstillvaro, ingenting att skryta om. 

Många i Sandviken drömmer i hemlighet om ett annat liv än det Verket tillåts stjäla från dem. Men tystar sina drömmar, sin inre röst. Väljer självförnekelsens breda väg, hand i hand med alla andra drömsläckare. 

Vilhelm, han tog sitt liv på allvar. Kompromisslöst. Om det inte passar så, mot skogen!

/Också publicerad på www.lindelof.nu 18 mars 2024./


fredag 15 mars 2024

Som att öppna fönster för grabben från Bruket














Igår, närmare bestämt 14 mars 1883, avled Karl Marx i London. Jag har inte, med anledning av detta, noterat några minnesrunor. Kanske i det som återstår av vänsterpressen? Nå, i veckans Prollen, som jag prenumererar på, inget vad jag kan se. Missade de det? 

Jag minns det som igår. Höstterminen 1968. Flyttade in med mat på burk, som mamma tillsammans med kokkaffepaket skickat med mig från Sandviken, i studentkorridor i Kåbo i Upsala. Blåsenhus hette området. Barackerna rivna sedan länge.

En av de första böcker jag nyfiket skaffade, på legendariska Lundeq där jag kom att bli en flitig kund, var Kommunistiska manifestet. Det var som att öppna fönster och släppa in friska vindar för brukspojken som inte läst särskilt mycket dessförinnan! 

Boken, i pocket, har jag kvar. Med Marx skäggiga nuna på omslaget. När jag kikar i den konstaterar jag att så gott som varje rad är understruken med blå kulspetspenna. Jag svalde allt med hull och hår.

1989 föll äntligen muren. Efter det var Karl Marx, som fortfarande sitter staty tillsammans med kumpanen Friedrich Engels i Östberlin, liksom realsocialismen mer än död. 

Bort all marxistisk litteratur från kurslitteraturlistorna. Skulle man därefter nämna Marx, måste det vara en av bröderna.

Utanför Humboldt och Freie, universiteten i Berlin, barska väktare som frågade tillströmmande studenter: ”Ni har väl ingen marxistisk litteratur i väskan?”

Det kunde vara sant. Nu är det sannerligen långt till den röda hösten. Om jag fortfarande är marxist? Skriv upp det!

/ Även publicerad på www.lindelof.nu 15.03.2024 /


onsdag 13 mars 2024

I huvet på en gammal gubbe















"När man är en glad pensionär / Då är man aldrig nånsin sur och tvär" (Thore Skogman: Pensionärsvisan)

Låt gå för att jag, gamle man, borde veta bättre. Vara klok som en bok och utan gnissel och gnäll acceptera, resignera höll jag på att trycka dit i hastigheten, den anvisade platsen i den knarrande ålderstrappan. Intaga en stoisk hållning, i gammal (!) god, grekisk anda.

Men jag skulle gärna se att jag inte blev en enda dag äldre än i skrivande stund. Nej, bara lugn, jag hyser inga morbida planer på att ta ned skylten. Tycker bara det är så orättvist att vissa, typ Ekstrand, föds tidigare än andra. Ojämlikt. Låter det knasigt? Bjuder på det.

Nåväl, det räcker så bra som det är med alla år, en himla massa, som jag har samlat på mig. Och fort gick det. Rena expressåldrandet. Almanackans blad ramlade av fortare än gulnade dylika om hösten.

Apropå att åldras så är det inget för mesar, tror jag den oförlikneliga Bette Davis (blev 81 år) träffsäkert uttryckte det. Eller om det var, också hon oförliknelig, Mae West (död vid 87 år). Se där. Minnet inte lika glasklart som förr. Men klart jag kan fuska och googla. 

Eller anlita det där AI:et som alla tjatar om i tid och otid. Vad det nu är. Nå, spelar roll. Innebörden ändras inte, beroende på om det är rätt upphovskvinna eller inte.

En kompis i Sandviken, ett par år yngre, rena ungdomen, rekommenderar att man, när man mödosamt med stel lekamen böjer sig ner för att sätta på sig stödstrumporna eller de brungula morfarstofflorna, passar på och plockar upp skräp från golvet på samma gång. 

Den filuren använder galghumorn för att hålla Gammeln stången. Alla knep är förstås bra, utom de dåliga.

"Jag bär mina rynkor med stolthet", hört från en svensk skådespelerska. Kan det ha varit Evabritt Strandberg (född 1943)? Jaja, man försöker så gott man kan att lura sig själv i mötet med det obarmhärtiga spegelglaset. Inget att moralisera över. Man är inte mer än människa.

Jag hamnade en gång, på flygplatsen i Alicante, i samspråk med en engelsk gentleman, av exemplaret mogen ungdom, som avslöjade att han aldrig tittar sig i spegeln när han rakar sig. Nyfiket, i smyg, betraktade jag hans kinder. Kanske värt att ta efter? Undgå bitter insikt?

Nå, vad är det för fel på ett slätstruket ansikte, apropå det åldrade ansiktets ristningar? Strandberg var ju en riktig puma som ung. Bara man inte är slätstruken som person. Har man hört henne sjunga Jacques Brel fattar man att slätstruken är då grebban definitivt inte. 

Schyst pipa, ungdomligt (!) uttryckt.

I en närköpsbutik på holmen där jag bor fällde innehavaren, själv inte purung, suckande alltid samma yttrande när jag klivit in för att handla något. Efter att hon pliktskyldigt frågat hur jag hade det "nuförtiden". Ödesmättat uttalat som om jag var på väg mot kyrkogården.

Och oberoende av vad jag svarat: "Ja, inte är det roligt att bli gammal." Som ett mantra. 

Jag slutade handla där. Butiken gick för övrigt i konkurs, där fick hon. Men nog hade hon rätt. Jag ville bara inte ständigt bli påmind om det. Det sköter jag så bra själv. Och alla glin, inte torra bakom öronen, som odlar ålderismen. Rena fascismen i sin människosyn.

Så, vad du gör, apropå det sista: bli för f-n inte gammal i Sverige! 

Foto: Två glada, gamla gutter i Oslo.

[Även publicerad på www.lindelof.nu 14 mars 2024.]