I Borlänge verkar de ha röstat fel

Foto: Wikipedia

 

Nu darrar det politiska etablissemanget i Sverige på manschetterna. Visst ska vi personkryssa när vi röstar men det ska inte kunna dyka upp okända figurer från utanförskapsområden som Tjärna Ängar i Borlänge med fel hudfärg och ställa till det.

Dra på oss massmedialt strålkastarljus. Tvinga Dadgostar att inta undervattensläge, utan sällskap av omdöme och goda rådgivare. Sedan titta fram och inför gammalmediers kameror beskylla dem som kritiserar röstförfarandets utfall denna gång för rasism.

Tja, vad ska hon säga? Någon C H är hon ju inte. Mer affektiv än reflexiv. 

Glöm när LO tvångsanslöt medlemmar till S. Kollektivanslutning hette det. Utan medlemmarnas medgivande. Kollektivanslutningen är borta. Men enligt uppgift stödde LO (S) i senaste valet med 36 miljoner kronor. 

Men det som skett i Dalarna och annorstädes, det är något annat. Eller? För vår demokrati väsensfrämmande? 

Jag har svårt, som icke röstande, att låta bli att känna skadeglädje över alla trumpna reaktioner. Som om de styrande tagits på sängen och överrumplats. Det hade vi ingen aning om. Att det kunde gå till på det här sättet.

Ska vi fortsätta att ha ett parlamentariskt system byggt på allmän rösträtt och representativitet eller inte? Med risk för att ”fel” personer hamnar i riksdan? Med hjälp av stödröster från släktingar och klanmedlemmar. 

Här i Danmark skakar man på huvudet åt vad som sker på andra sidan havet. 

Samtidigt som högervindar blåser över Europa. 

Själv är jag som gammal marxist och kommunist för en proletariatets diktatur. Utan föregående omröstning och ett kryssande. 

Så jag darrar inte denna höstafton på manschetterna. Snarare småler roat. 

Hellre filmer än ett dåligt krigsmuseum

Foto: Facebook

Temat  "motstånd under ockupation” har väglett mig och min hustru på våra resor de senaste åren till olika orter i Europa: Barcelona, Bilbao, Amsterdam, Oslo och Helsingfors, för att inte nämna Köpenhamn.

Av samma skäl, på jakt efter motståndets olika former , begav vi oss häromdagen under vår vistelse i Danmark till Aalborg Forsvars- og Garnisonsmuseum. 

Det var inte lätt att hitta, trots hjälp av GPS. Undanskymt beläget på avvägar utanför byns centrum, som om museet inte är något att skryta med.

Vi lyckades hitta det, betalade 80 DKK per person som pensionister. Det svider när jag tänker på det. Bortkastade pengar.

Museet blev en stor besvikelse. Flygplan, tanks och annat krigsmaterial pliktskyldigt utplacerat. Huller om buller. Vad vi saknade var ett beledsagande narrativ. Icke minst för den fåkunnige. I sig, utan en berättelse, tiger krigets maskiner. 

Värst var hur besættelsen nedtonats. Amatörmässiga kartor över hur nazisternas soldater spred sig över Danmark, med markeringar och figurer av olika slag som inte förklarades, utan lämnar en villrådig. 

Motståndsrörelsen, vad med den? Vi hade velat veta mycket mer.

Vapenfascinationen verkar ha styrt hur museet har byggts upp. Narrativ saknas. Till skillnad från Frihedsmuseet i Köpenhamn som dramatiserar historien, levandegör den på ett fantasieggande sätt.

Hur ska unga människor kunna lära sig något av detta? Om de dristar sig till att besöka museet. Inte många besökare när vi var där.

Snopna åkte vi tillbaka mot Tversted och vårt hyrda hus. Pratade om filmer som Hvidsten Gruppen, Flammen og Citronen, Foglene over Sundet med flera som hjälper oss bättre än något museum att förstå Danmark under ockupation. 

Sockerråttan i Danmark

Foto: Wikipedia

Ränderna går aldrig ur. Kanske är det arbetarklassbakgrunden​ som talar. Jag älskar nämligen smågodis. Ju mer det liknar något farligt onyttigt och är färgstarkt, som hämtat direkt från en kemisk fabrik, desto bättre.

  

Fin, schweizisk överklasschoklad från Lindt inget för mig. Sitta och knapra förnämligt på fyrkantiga rutor. Nä, frossas ska det.

Högtidsstunder rådde i barndomen när jag kunde knata iväg ned till Linders kiosk vid Kanalen i Sandviken och handla ettöresgotta av det mest härliga slag. Fylldes på i vita påsar.

Sockerråtta har jag förblivit som gammal man. Här i Danmark heter godiset slik och köps på försluten påse. Jag fattar inte hur ungarna kan ha råd. Det är ju så dyrt. Även om man bortser från valutakursen med svag, svensk krona.

När jag läste nationalekonomi i Upsala handlade det på kursen i mikroteori om prissättning. Utbu​d efterfråg​an på en perfekt fungerande marknad​ med konkurrens. 

Det hade föga med den oligopolstyrda verkligheten att göra. Med marknadsimperfektioner, som det stod i böckerna. 

Prissättningsmekanismer har alltid fascinerat mig. Kopplingen till värdet på en produkt. Arbetsvärdeläran inhämtade jag genom läsandet av Marx. Inget som togs upp på föreläsningarna.

Från Nationalekonomen har främst frågan om  priselasticitet stannat kvar. Vissa varor efterfrågas alltid, även om priset går upp. Så som mjölk​ och basala livsmedel. Skulle tro att det även gäller godis.

Borde höra med någon dansk vid slikgondolen. Med risk för språkförbistring.

För övrigt fattar jag inte varför Danmark ska spela rollen som lydstat, krypa för USA och ingå avtal om Grönland. Vart tog folkrätten och suveräniteten vägen? Vad jublar det rödvita klägget egentligen åt? 

Stora Stygga Vargen, president Trump, ler i mjugg samtidigt som han klappar om en smickrad Mette Frederiksen. 

Även publicerad på 8 dagar 260923

Hur sjukt får det bli?

Foto: Arbetet

Rubrikens fråga infinner sig automatiskt när jag i Arbetet 260923 läser om ett företag som översvämmats av jobbansökningar. I runda tal 300. Företagsrepresentanten är förtvivlad. Hon vet ju mycket väl vad det handlar om. Ingenting annat än ett spel för gallerierna.

Jobb söks för att Arbetsförmedlingen tvingar arbetssökanden att göra det. Oavsett utsikterna till en anställning. Tummen i ögat på de tärande. Bevisa måste de för handläggarna att de är aktivt arbetssökande. Försök inte slippa undan, hitta ett kryphål! Storebror ser dig. 

Ingen av de sökande vill egentligen ha något jobb på företaget. Det vet representanten också. Men hon tvingas, för syns skull, i bästa fall bläddra igenom ansökningarna och artigt tacka nej. 

Är det inte dags att sluta med dessa, den förkättrade arbetslinjens, absurditeter? Sluta låtsas? Det är så förbaskat ovärdigt och demoraliserande för alla inblandade. 

Och med AI allt snabbare på ingång. Med sysselsättningskonsekvenser för den levande arbetskraften. Dags att sluta blunda för verkligheten. Glöm parollen arbete åt alla. Den är sedan länge förbisprungen av arbetsmarknadens realiteter.

Redan André Gorz skrev om två tredjedelssamhället, med ett bestående överskott på arbetskraft. 

LO-basen Gunnar Nilsson pläderade för en dra åt helvete-kassa åt var och en. Med syftet att öka den enskildes handlingsutrymme.

Lägg ned, säger jag. Sluta jaga folk. Inför en generell, ekonomisk grundtrygghet. Nilssons dra åt helvete-kassa. Som jag kallar medborgarlön. Sedan är det upp till den arbetslösa att fritt välja om han eller hon nöjer sig med medborgarlönen eller inte.

Individen tjänar på det. Samhället. Arbetsförmedlingen kan avvecklas eller kraftigt bantas. Alla övervakningsmyndigheter. 

Aldrig har läget som nu talat för en medborgarlön, basinkomst som andra säger.

Försök inte slå mig att vi inte har råd! Det har inget med ekonomi att göra. Utan med att makten inte vill ha fria medborgare. Hellre slavmentalitet än frisinne. Kännetecknet på ett civiliserat, modernt samhälle?

Jag skäms när jag läser Arbetet.

Även publicerad på lindelof.nu 2026-09-24

Passar Malmölistan bäst på gator och torg?

Axel Danielsson (Foto: Wikipedia)

Malmölistan, med stridbare Nils Littorin i spetsen, tidigare aktiv kommunist, dykande upp i olika sammanhang när de etablerade partierna minst önskar det, lyckades ta sig över spärren och in i kommunfullmäktige. Med 3,9 procent av rösterna.

En katt bland hermelinerna. Jag tror knappast att de regerande socialdemokraterna, som Littorin älskar att konfrontera, ser fram emot att möta Malmölistan i debatterna i den politiska församlingen. 

De senare har beskyllt de förra för korruption, att köpa stöd, slösa med offentliga finanser på obegriplig konst och andra mindre tilltalande saker.

Dyra julmåltider på flotta ställen på skattebetalarnas bekostnad, samtidigt som de som sliter inom välfärdssektorn inte är inbjudna, icke att förglömma.

Malmölistan uppfattar jag som ett typiskt populistiskt parti som skjuter in sig på frågor som spontant retar upp vanligt folk. Det krävs ingen större argumentation eller retorik för att övertyga, det gäller att fånga den opinion som är lättretad och gärna tänder på alla stubiner.

Detta i den stad där intellektuella förgrundsgestalter inom arbetarrörelsen en gång fanns, som Axel Danielsson. Tidningen Arbetet, som jag dagligen läser, låg han bakom.

En replika av päronträdet, där Mäster Palm utstötte sina tirader mot de härskande herrarna, har jag själv sett i Malmö. 

Med vemod minns man den tid när S stod för något annat än den samhällsanpassning de maktberusat försvarar i dagsläget. 

I likhet med Sverigedemokraterna appellerar inte Malmölistan till det kritiska utan spontana förnuftet. Vardagsnära frågor för dem som kallats verklighetens folk drivs. 

Offentliga medel skall enligt Malmölistan prioritera vården, polisen och skolorna. Alla dessa kommunikatörer som kommunen håller sig med kan gott avskaffas. De betraktas som parasitära och onödiga. 

En riktig Malmöbo är ingen kommunikatör, för att omformulera ett talesätt bland nationalsocialisterna i Tredje riket.

Hur man ser på Rosengård och "transferiatet", alla inflyttade bidragstagare som inte lönearbetar, är mig obekant.

I Tyskland vinner populistiska AfD framgång. Särskilt i landets östra delar. Vad som händer med Malmölistan när de kommit in i värmen och har att följa den påbjudna samtalsordningen ska bli intressant att hålla ett öga på. Löper de samma risk som SD att förlora på att bli rumsrena?

”Politikerna skall vara rädda för folket”, heter det från Malmölistan. Nu är de själva invalda politiker. Misstanken finns att de fungerar bäst på gator och torg. Inte i salongerna. Den som lever får se.

Men nog är de ett uppfriskande inslag i gatubilden i den skånska metropolen!

Även publicerad på lindelof.nu. 2026-09-20

Eftervalscirkus i Sverige

Den danska sajten Solidaritet kände jag, skam att säga, inte till förrän jag sökte efter en lämplig mottagare för minnesord om nyligen bortgångne vännen Erik Christensen, sympatiserande med Socialistisk Folkeparti. Och av danska BIEN kallad rörelsens "grand old man".

Vilken sajt kunde vara bättre än Solidaritet som på nätet presenterar sig som "Venstrefløjens medie". 

Nekrologen publicerades. Tidningen återkom med en förfrågan om jag kunde förse dem med tips på någon svensk publikation som gjort en eftervalsanalys. Jag hittade en artikel i skånska Arbetet som jag tipsade om. Den handlade om ökad rasism i eftervalets spår. 

Vad som sedan hände vet jag inte. Om en länk till Arbetet, eller en översättning av artikeln till danska, kommer att dyka upp i Solidaritet.

Förundrad, för att inte säga förvirrad, betraktar jag turerna efter att oppositionen med minsta möjliga marginal utgått med segern över den sittande Tidöregeringen.  

Efter att prognosmakarna, professorer i statsvetenskap och andra, i vanlig ordning förutspått något helt annat.

Socialdemokraterna gjorde ett historiskt uselt val. Men uppträder ändå segervissa. Ordföranden Magdalena Andersson och partisekreteraren Tobias Baudin jublar samfällt. 

Vänsterpartiet kräver statsrådsposter. Men S har redan före valet deklarerat att de är inte mogna för det. Dock lär S behöva V:s stöd i riksdagen. 

Jag sätter en en dansk femkrona på att V ännu en gång blir dörrmatta åt S. Vad de än säger i nuläget.

Centerpartiet vägrar att ingå i det borgerliga blocket om inte SD stängs ute från allt inflytande. C kan tänka sig att stödja S. Men under förutsättning att S ger V kalla handen. Enligt C rymmer V antisemiter och terrorister. 

Det hjälper inte att V kastat ut ett antal palestinastödjande medlemmar med syftet att rentvå sitt namn.

Summa summarum, en cirkus är det. Hur förmedla detta till en dansk publik? Även om det kohandlas och förhandlas även här i Danmark så kan det inte på långa vägar liknas vid det som sker i Sverige.

Tilläggas kan att Sverigedemokraternas segertåg är avbrutet. Frågan är vad de nu ska hitta på för att locka väljare i ett kommande val. Migrationsfrågorna har de inte längre monopol på. Inte heller en strängare lagstiftning för att stoppa gängkriminaliteten. SD sticker inte ut.

Sverige befinner sig parlamentariskt i en stor oreda med oviss utgång. 

Se gärna min text i danska Solidaritet 260924: https://solidaritet.dk/regeringsforhandlinger-i-sverige-hvem-skal-vaere-doermaatte-for-socialdemokratiet/

Lördag i Tversted

Foto: Expressen

I dag har redan två veckor gått sen vi ankom Tversted. Tiden rusar. Jag önskar att jag kunde stanna den, men kan inte. Två veckor med bra väder. Men nu verkar höstregnen köa på tröskeln till Nordjylland.

Usel nattsömn. Genom fönstret kan jag med hjälp av mörkret och ljuset någorlunda avgöra hur långt framskriden dagen är. Natten är dagens moder, hette en pjäs av Lars Norén. Utan att fråga AI utgår jag ifrån att han lånat titeln från Stagnelius.

Det var en man som kunde skriva poesi, det. 

Eftersom jag inte kan sova kikar jag i mobilen. Läser lite i Kjell Westös Coda. En bok jag lånade med stora förväntningar. En recension förespeglade nämligen att den skulle handla mycket om Helsingfors. Jag finner den mest tjatig. 

Kanske har jag inte de rätta nycklarna att ta mig in i den med.

Tillhör inte den finska huvudstadens litterära kotterier. Intriganta och självupptagna. Därigenom tröttsamma. Som de i Fjollträsk. 

Intervju med Mats Olsson, Expressen, om hans kommande självbiografi. En journalist jag inte läst mycket av, inte tyckt att jag har behövt läsa. Arbetargrabb från enkla förhållanden i Malmö. Han var länge, uppger han, ovillig att skriva om sitt liv. Men lät sig övertalas.

Tydligen har han en dragning till SM. Inte Svenska Mästerskapen, trots att han skrivit om sport i alla år. Det kan de säkert göra rubriker och fixa klick på. Förlaget sälja böcker med hjälp av. Sex kittlar. Ett tacksamt tema.

Olsson är född samma år som jag. Med Gammeln, liksom jag, som sällskap. Medicinerar, rör sig stelt. Jag skummar intervjun, behöver inte ännu en gång påminnas om hur åldern, som det heter, tar ut sin rätt. En formulering jag finner vämjelig. Vad då "tar ut sin rätt"? Vilken förbannade rätt?

På tisdag begravs Erik som hastigt gick bort häromdagen. Döden kryper allt närmare, i påminnelsens form. Det stämmer ned mitt humör. Jag har ingen lust att dö.

"Vem har väl det", som skomakare Andersson i Sandviken brukade muttra. Ej släkt med kvinnan som leder det parti som gjort ett riktigt dåligt val. Men jublar tillsammans med sin Sancho Panza, sekreteraren Taubin.

Senare i dag frokost, lunch på svenska, på Aalbæk Badehotel. Ett trevligt ställe. Bäst ta med rejält med sekiner. 

Därefter ladda för seriepremiär. Äntligen är försäsongen över. Brynäs tar sig an Skellefteå borta. Inte lätt. Som att leva åldrad.