Skymmer utmed vägen till Mora

Amazon.se

Jag märker på mig själv att jag med stigande ålder - fy sjutton vad trist det låter men sånt är läget och inget annat - väljer bort somliga TV-serier och filmer. Efter att omsorgsfullt ha scannat utbudet, samt läst recensioner i förekommande fall. 

Nota bene med betoning på somliga. Jag är och förblir en tittar-nörd.

Det som väljs bort gör det beroende i huvudsak på åldern hos de agerande. 

Är de för unga, "skyltdockor" brukar jag muttra om dessa från rynkor och hängpåsar befriade glopar till skådespelare, företrädesvis nordamerikanska, ansikten släta som nymanglade lakan, saknar jag igenkännandets möjligheter. 

Det uppstår ingen identifikation. Jag kan inte relatera mig. Inte spegla mig. Jag vet. Det är fånigt. Jag som sturskt titulerar mig seriestrateg borde veta bättre. Det är väl ändå kvaliteten, i bred mening, som allena bör avgöra? Men det hjälper inte alltid att tänka så. 

Inte när jag bibringas den vemodiga känslan av förlorad ungdom. Och det är ingen bra känsla. Vill helst undslippa den. 

Medelåldershistorier väljs också ibland bort. Medelåldern har jag redan passerat. Beroende på hur datera densamma så var det intensiva år. På flera plan. Rastlösheten dominerade. Både professionellt och privat. Inga dåliga år. Men förflutna de också.

Livet förefaller mig plötsligt som ett Vasalopp som går allt fortare. Avståndet till målet i Mora krymper.  Blåbärssoppa i Mångsbodarna. I mitt fall var det väl rusdryckerna. Och med dem följde, det påstår jag även om det retar upp en och annan alkoholhatare, euforiska ögonblick. 

Så länge de varade. 

Filmer som handlar om åldrade människor ser jag utan att tveka. Där infinner sig identifikationen. Även om den gör mig sårbar, påminner mig om var jag befinner mig på livstrappan. 

Som häromaftonen när vi såg "The Carer" (2016, SVT Play) om en skådespelare (lysande spelad av Brian Cox) i nedförsbacken. 

Efter en framgångsrik karriär, med många priser och erkännanden, klarar han sig inte själv längre. Behöver tillsyn dygnet runt. Drabbad av Parkinson med rejält nedsatt rörlighet. Lägg till inkontinens så inser man hans existentiella belägenhet. 

Hans utsatthet och beroende av andra. Han, den karismatiska, som en gång ägde scenen. Och världen. Korta tillbakablickar i filmen på Cox karriär, föddes i skotska Dundee 1946, förstärker det tragiska levnadsödet. 

Och frestar en tro att det man ser är självbiografiskt baserat. Det förhöjer upplevelsen av filmen. 

Bitvargen. Den nyss storslagne och uppburne. Nu mer som ett litet barn, kroppsligt betraktat. Och han är fullt ut medveten om det.

För tillsynens ändamål anställs en ung kvinna från Ungern. (Den för mig okända Coco König är hur övertygande som helst i rollen.) Fast han gång på gång placerar henne i Rumänien, eller något annat för honom okänt land. 

Lång tid tar det också för honom att lära sig hennes förnamn. Men det hindrar honom inte. Lustigt nog, beroende på hennes engelska, hör hon "karriär" och inte "carer" när hon söker jobbet.

"Skådespelare blir man inte, det är man." Hennes mantra, hon som älskar teatern mer än allt annat. Även hans. Hon försöker att bli antagen på en elevskola. Det såta paret har Shakespeare gemensamt, växlar utantill repliker ur kända pjäser. 

"Hamlet" främst. "To be or not to be - that´s the question."

Hon har skinn på näsan. En yngre upplaga av vår  egen Julia Caesar som ingen ostraffat satte sig på. Nja, nu överdrev jag. Men den unga kvinnan förmår att "ta" den vresige gammgubben när han går an som värst, prövar omgivningens tålamod. 

Raka rör är något han uppskattar, efter att haft förkonstlingen som yrke. Banden mellan dem blir allt starkare. Hon till och med kan införskaffa vuxenblöjor utan att bli utkastad.

Framtiden har krympt till så gott som ingenting för den gamle aktören. Liksom för mig. Så den identifikation som uppstår är av negativ, en smula skrämmande, art. Även om jag sluppit Parkinsons helvete. Och liksom huvudrollsinnehavaren fortfarande är klar i knoppen. 

Ingen har upplyst mig om något annat. Peppar, peppar.

Men det skymmer, alltmer, utmed vägen till Mora. Och blåbärssoppan smakar vatten.

Även på lindelof.nu 2026-03-05