Medan jag försöker läsa Håkan Nesser

Bokus.com

 

Håkan Nesser har jag aldrig läst. Fråga mig inte varför. Kanske för att han aldrig lockat till läsning. Inte svårare än så. Jag har förstått att han skriver deckare, om än inte i samma klass som mina favoriter Raymond Chandler och Dashiell Hammett, som alla blir kioskvältare. 

Och jag har snappat upp att han har dömts till ett ganska saftigt fängelsestraff, misstänkt för bokföringsfiffel. Skyller fifflet på en rådgivare som vilselett honom. Jojo.

Förre VD:n för Swedbank, Birgitte Bonnesen, står åtalad för fuffens med penningtvätt i Baltikum. Hon får sin sak prövad i HD. Men inte Nesser. Han tillhör ju inte den ekonomiska eliten. Och måste tydligen krypa in i kurran. 

Men det lär väl knappast bli Kumlabunkern för hans del.

Grannfrun på samma avsats, uppväxt nära samma Eskilstuna som Towa Carson, känner till min kärlek till Berlin. En dag, när vi stöter samman, stoppar hon plötsligt Nessers "Elva dagar i Berlin" i min hand. 

Hon ber mig, som kan eller åtminstone kunde Berlin på sina fem fingrar, läsa den för att ta reda på hur mycket han diktar upp om Berlin. Och hur mycket som är sant.

Ett grannlaga (sic) uppdrag på min ära. Alla berlinälskare ägnar sig ju åt projektioner. Skapar sitt eget Berlin. Det finns inget Berlin bortom detta. Inget Berlin an sich. Min bok "Nätternas natt. Höst i Berlin" (1994) handlar nog mer om mig än om staden. 

Eller utspelar sig mellan mig och Berlin. Bättre uttryckt. [1]

Men boken förutsatte att jag en höst, oförglömlig förtjänar tillfogas, var på plats i Europas hjärta. En vistelse som hos mig definitivt förankrade idén om en generell medborgarlön. Den förkättrade arbetslinjen förkastades. Äntligen, som Gert Fylking utbrast. Bevingat uttryck.

Idén att skriva om medborgarlön föddes på U-Bahn mellan Hallesches Tor och Dahlem-Dorf. På väg till Freie Universität och gästprofessuren. Jag hade funnit argumenten för och mot. [2]

Just nu har jag tre böcker på gång. En om bandy, författarens namn Nils Håkanson. Ännu en av Édouard Louis. En fransk författare, sprungen ur arbetarklassen, som fått mig fast. Främst stilistiskt. 

Och så Annelie Jordahls nyutgivna bok som handlar om andra världskriget och vad som sig föredrog i de jämtländska gränstrakterna mot Norge. 

Den läser jag främst för att jag gärna vill få föreställningen om Sveriges nassevänlighet punkterad. Åtminstone problematiserad, som akademikerna säger. Eller repad. Och jag vill höra mer om det modiga motståndet mot ockupanterna. 

Hur svenskar hjälpte till, om än indirekt, med det. 

Nå, en god granne vill jag vara. Börjar att bläddra i Nesser. Blicken fastnar genast i "Fasanenstraße". Plötsligt minns jag när jag för ett antal år sedan klev omkring i Västberlin. I de kvarter där Fasanenstraße ligger. Liksom bakom Ku´damm. 

I sökandet efter Imre Kertéz adress. Han levde fortfarande då. 

Han som, baserat på egna erfarenheter, skrivit en av de bästa böckerna om dödslägret Auschwitz. "Mannen utan öde." Och om hur överlevarna togs emot när de kom tillbaka till Budapest. Ingen vacker historia. 

Människan är en best, som Horace Engdahl kläckte ur sig i Söndagsintervjun i P1 27 februari. Utan att intervjuaren, star struck av den överlägsne intelligensaristokraten, vågade pressa honom på det. Antropologisk evidens eller poetisk metaforik? 

Jag fann aldrig Kertéz adress. Men skrev om sökandet i Gefle Dagblad. Stannade under detta till vid en minnestavla över österrikaren Robert Musil som tydligen bott i samma kvarter som Kertéz. Hans Mannen utan egenskaper, en märklig bok.

Oj då. Det skulle väl, på begäran, handla om Nessers Berlinbild? Tillbaka till honom. Kanske blir det en betraktelse i skrift vad det lider. Men jag lovar inget. Säkrast så.

NOTER
[1] Mer om hur vi förhåller oss till städer har jag skrivit om i  "Stadens andedräkt" (2003) och "Mina delade städer" (2015).  

[2] Mynnade ut i böckerna "Den befriade tiden" (1995) samt "Arbetets död och medborgarlön" (1996).